Kategori: anarkism
Om Arbetarens 100 årsjubileum och 100 år av fascism och antifascism
I år fyller den smått legendariska syndikalistiska tidningen Arbetaren 100 år och utöver en diger jubileumsbok har redaktionen också producerat en jubileumspodcastserie och igår spelades det sista podavsnittet in innan jubileumsåret är över för gott.
Arbetarens Vendela Engström, som är ansvarig för podcastserien, samtalade med Mathias Wåg och mig själv om 100 år av fascism och antifascism från grundandet av det första svenska nazistpartiet den 12 augusti 1924 till SD:s valseger den 11 september 2022 och allt däremellan.
Vi hann tillsammans avhandla de svenska anarkisternas och syndikalisternas stolta tradition av antifascism (som vi båda springer ifrån och försöker förvalta och föra vidare) – Arbetaren var exempelvis den svenska tidning som censurerades och beslagtogs allra flest gånger under kriget p g a sin konsekventa antifascism – mellankrigstidens och krigsårens fascism och antifascism (i form av bl a Furugårds och Lindholms nazistpartier liksom Förbundet kämpande demokrati och dess tidning Trots allt!), efterkrigstidens övervintrade extremhöger och framväxten av solidaritetsrörelsen med den s k Tredje världen liksom sist men inte minst 1980-talets BSS och Riksförbundet Stoppa rasismen, 1990-talets våldsamma naziströrelse och AFA samt SD:s framväxt på 00- och 10-talen.
Utöver Mathias och mig är det nog inte särskilt många som fortfarande är aktiva antifascister idag, som var det på 90-talet, och därför kändes det extra speciellt att Arbetaren hade bjudit in oss båda att samtala om ämnet 100 år av fascism och antifascism. Själv har jag dessutom varit medlem i SAC ända sedan tonåren i Motala och fram tills dags dato.
Därtill fick Mathias och jag se den fana som det spanska syndikalistiska fackförbundet CNT skänkte till dess svenska motsvarighet SAC och som SAC:s dåvarande sekreterare John Andersson smugglade från Spanien till Sverige och genom Nazi-Tyskland på 1930-talet. Fanan, som är gjord av siden, har länge varit nedpackad men hängdes nyligen upp inramad på SAC-huset på Sveavägen 98 i Stockholm och på grund av det exklusiva materialet ser den nästan som ny ut.
För mig var dagens besök på Sveavägen 98 också ett kärt återseende av en gammal arbetsplats:
På 90-talet arbetade jag nämligen där som SAC:s bibliotekarie och jag lärde då bl a känna SAC-medlemmen Björn Söderberg som 1999 mördades av nazister för sitt antifascistiska ställningstagande. Det var f ö också under min tid som SAC:s bibliotekarie som jag lärde känna Stieg Larsson – under ett års tid träffades vi efter jobbet åtminstone varannan vardagskväll och efter några månader alltid hemma hos honom i hans lägenhet på Reimersholme där jag som den första utomstående personen till slut fick gå igenom hela hans privatarkiv (och även låna med mig och kopiera av allt som jag ville läsa in mig särskilt på). Detta år och denna vänskap mellan oss ledde sedermera fram till att Expo växte fram liksom Expos arkiv men det är en annan historia.
Hans Magnus Enzensberger har gått bort
Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger har i dagarna gått bort i en ålder av 93 år och DN:s Jan Eklund tecknar idag ett fint porträtt av en av det efterkrigstida Tysklands största vänsterradikala intellektuella. För min egen del minns jag Enzensberger främst för dennes bok ”Anarkins korta sommar. Buenaventura Durrutis liv och död” från 1972 som kom ut i svensk översättning året därpå och som jag läste som tonåring i Motala.
Boken handlar om den spanska anarkist- och syndikaliströrelsen innan och under Spanska inbördeskriget och dess mest mytomspunne gestalt Buenaventura Durruti som stupade i november 1936 i det antifascistiska försvaret av Madrid. Enzensberger hann träffa ett flertal av de gamla spanska anarkist- och syndikalistledarna när de fortfarande levde och boken bygger till stora delar på intervjuer med dem liksom på samtal med Durrutis änka den franska anarkosyndikalisten Emilienne Morin som gick bort så sent som 1991.
Vissa äpplen faller långt från trädet
Avdelningen ”biologistiska” märkligheter:
Det heter ju ofta att ”det äpplet har inte fallit långt från trädet”, d v s oftast är barn helt enkelt lika sina föräldrar och nog ofta också sina mor- och/eller farföräldrar men ibland stämmer det uppenbarligen inte, d v s vissa äpplen faller rejält långt från (familje)trädet.
Påmindes idag om att Sveriges mest kände rasforskare Herman Lundborgs (om en inte räknar Gustaf Retzius som det) barnbarn är Elisabet Sandberg, som måste sägas vara den viktigaste och mäktigaste inom den svenska adoptionsrörelsen (om en inte räknar Margareta Blomqvist som det). Sandberg deltog i att grunda Adoptionscentrum 1969 och var dess chef ända fram tills 2000-talets början. Medan Lundborg var emot att icke-vita personer överhuvudtaget skulle invandra till landet av rasmässiga skäl så kom Sandberg att i egenskap av Adoptionscentrums chef stå bakom att närmare 30 000 barn utomeuropeiska barn adopterades till Sverige samt att den utomeuropeiska invandringen till landet länge dominerades av icke-vita adoptivbarn.
Och på ett minst lika märkligt sätt är Sveriges mest kända arbetarlitteraturpoet och anarkistiska poet Leon Larsons (om en inte räknar Bruno K. Öijer som det) barnbarn den folkkäre journalisten och författaren Herman Lindqvist som måste sägas vara Sveriges mest lästa populärhistoriker (om en inte räknar Jan Guillou som det). Medan Larson var emot borgerligheten och kanske särskilt personer som var klädda som och lever som Lindqvist så står Lindqvist som bekant för en gammaldags (men också mäkta populär) historieskrivning som premierar kungarnas, drottningarnas och överhetens historia och det är rätt så troligt att han nog inte delar sin morfars politiska åsikter.
Varför strider anarkistiska förband mot ryssarna i Ukraina?
Ukraina är nog ett rätt okänt land för de flesta svenskar och därför vet nog antagligen inte särskilt många att det historiskt har funnits en stark anarkistisk, syndikalistisk och frihetlig socialistisk tradition i landet som just nu ger sig till känna i det pågående kriget i form av egna militära förband vilka strider mot ryssarna under den svarta anarkistiska och svartröda syndikalistiska fanan.
Redan i samband med 1905 års (misslyckade) revolution hade Ukraina och inte minst staden Odessa kommit att bli något av ett fäste för den dåvarande anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i det gamla Tsar-Ryssland. Efter att tsaren störtades 1917 uppstod året därpå ett slags anarkistisk frizon och autonomt område i ”kosackprovinsen” Zaporizjzja som mellan 1918-21 kom att innefatta stora delar av sydöstra Ukraina och tidvis miljontals invånare. Detta fria territoriums ”svarta” (d v s anarkistiska) armé leddes av Ukrainas mytomspunna anarkistledare Nestor Makhno och gick därför ibland under beteckningen Makhnovshchina (eller Makhnovia).
Makhno och de ukrainska anarkisterna bekämpade både de vita borgerliga arméerna och Trotskijs röda armé innan kommunisterna till slut krossade rörelsen militärt 1921. Makhno själv avled sedan i landsflykt i Paris 1934 och är begravd i kolumbariet på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården. Idag finns en minnesplakett vid kolumbariet som både anarkister och ukrainare som besöker Père-Lachaise gärna uppsöker.
I dagens Ukraina har Nestor Makhno nämligen kommit att bli något av en ukrainsk nationalhjälte som snarare betraktas som en nationalist än som en anarkist och en staty över denne restes efter Kalla krigets slut i Makhnos hemstad Huliaipole.
Den minneskultur och nationalistiska kult som omgärdar Makhno i det postkommunistiska Ukraina och som t o m har resulterat i att Ukrainas högerextremister också ibland kan hylla Makhno påminner f ö om den som omgärdar en annan anarkistledare som numera hyllas som nationalist snarare än som anarkist i både Nord- och Sydkorea.
Det handlar om Koreas legendomsusade anarkistledare Kim Jwa-jin som också han ledde en armé av (koreanska) anarkister och som likt Makhno lyckades skapa en autonom anarkistisk zon i dagens Manchuriet under några år på 1920-talet innan han mördades av de koreanska kommunisterna och ”typiskt” nog finns det också numera en staty över Kim i dennes hemstad Hongseong i dagens Sydkorea.
Sojamjölk och kinesiska anarkister i Frankrike
Antar att vi alla har våra (historiska och politiska) associationsbanor och referensramar när vi stöter på olika företeelser i vardagen: Varje gång jag ser ett paket sojamjölk tänker åtminstone jag på den kinesiske anarkisten Li Shizeng som var den förste att ta fram en sojamjölksprodukt i Väst och även att ta patent på densamma när han bodde i Paris på 1900- och 10-talen.
Li skrev t o m en bok om sojabönan på franska och om alla de produkter som går att tillverka av densamma såsom just sojamjölk. Legenden säger att sojamjölken och de andra sojaprodukterna som Li och hans kinesiska anarkistkamrater i exil tillverkade och sålde i Frankrike t o m finansierade delar av den kinesiska anarkiströrelsen i hemlandet.
En av Lis anarkistkamrater grundade, öppnade och drev f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris (den första kinesiska restaurangen i Europa hade öppnats i London några år dessförinnan) som ska ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept och den typ av inredning o s v som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa. Och myten säger så klart att även delar av vinsten från kontinental-Europas och Frankrikes första kinesiska restaurang bidrog till att finansiera den kinesiska anarkiströrelsen.
Reflektioner kring den koreanska anarkismen under och efter kolonialtiden och om den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget
Parallelläser just nu två unika engelskspråkiga akademiska monografier (d v s böcker skrivna av forskare) om Korea och koreanerna och mest bara ”för mitt eget höga nöjes skull:
Den ena boken utgörs av Dongyoun Hwangs historik över de koreanska anarkisterna under Japanska imperiets tid (d v s under den japanska kolonialtiden i Korea 1905-45) liksom över den sydkoreanska anarkismen under Kalla kriget och efter Koreakriget 1953 när delningen av Koreahalvön var och blev ett faktum – ”Anarchism in Korea. Independence, Transnationalism, and the Question of National Development 1919-1984” från 2016 (se https://www.sunypress.edu/p-6258-anarchism-in-korea.aspx).
Hwangs bok är mig veterligen den enda akademiska monografin om den koreanska anarkismen på engelska som dessutom tar hänsyn till dess transnationella ursprung och karaktär – d v s även de kinesiska och japanska anarkiströrelserna behandlas (med namn som Li Shizeng, som f ö ledde de exilkinesiska anarkisterna i Paris på 20-talet, som bl a ”hängde” med de svarta karibierna i Frankrike, Ba Jin, Zhang Ji, Sano Ichiro och Osugi Sakae samt Kotoku Shusui) då det inte går att förstå den östasiatiska anarkismens uppkomst och utveckling utan att ta hänsyn till de två dåtida kosmopolitiska metropolerna i regionen Tokyo och Shanghai, där det dessutom inte bara bodde asiater av olika ursprung utan även européer, västerlänningar och andra icke-asiater under 1900-talets första hälft (och i Shanghai dessutom närmare 20 000 kontinentaleuropeiska judar – i Östasien och inte minst i Manchuriet och Kina fanns det även 10 000-tals exilryssar som hade tillhört den förlorande sidan i Ryska inbördeskriget och en del av dem var ryska anarkister vilka kom i kontakt med de koreanska anarkisterna i bl a Beijing).
I Hwangs bok framgår det inte minst att de koreanska anarkisterna var kraftigt överrepresenterade bland de antikoloniala aktivisterna i Östasien som genomförde regelrätta attentat mot Japanska imperiet som vi idag skulle benämna som terrorism – d v s planerade och/eller genomförda mord på höga tjänstemän och höga officerare och t o m ett försök att döda den japanske kejsaren i egen hög person samt bombattentat och sabotage i alla dess former.
Det heter ofta och gärna bland historiker att endast de spanska anarkisterna och syndikalisterna är de enda frihetliga socialisterna som har ingått i en regering men faktum är att flera koreanska anarkister gjorde detsamma i form av att sitta i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai. Vidare heter det ofta och gärna att endast i Ukraina under Ryska inbördeskriget och i Katalonien under Spanska inbördeskriget har anarkister styrt över större territorier och befolkningar och haft egna arméer till sitt förfogande men faktum är att de koreanska anarkisterna gjorde detsamma i form av ett eget självstyrande territorium i Manchuriet.
Flera av de mest prominenta antikoloniala portalgestalterna under kolonialtiden vilka hyllas som nationalhjältar i dagens Nord- och Sydkorea (såsom t ex med statyer, monument, museer, frimärken o s v), och vilka därmed i båda fallen har ”av-anarkistiserats” och förvandlats till nationalister och inget annat, var f ö också anarkister under sin levnad såsom Shin Chaeho, Yu Rim, Yi Hoe-yeong (till vars minne Sydkoreas hittills enda anarkistiska museum är tillägnat) och sist men inte minst den mytomspunne anarkistgeneralen Kim Jwajin (som mördades av koreanska kommunister och vars son blev Sydkoreas okrönte maffiaboss och vars hemby jag en gång besökte för att hedra hans minne).
På 90-talet brevväxlade jag f ö med en av de äldsta sydkoreanska anarkisterna som hade varit med i stort sett under hela rörelsens historia och på 00-talet besökte jag Sydkorea en gång varje år och deltog då bl a i möten med de sista då vithåriga koreanska anarkisterna som ännu levde som hade varit aktiva under kolonialtiden och under den sydkoreanska militärdiktaturens tid.
Den andra boken är då Benjamin R. Youngs ”Guns, Guerillas, and the Great Leader. North Korea and the Third World” från i år (se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) likaledes unika studie av den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget med fokus på åren 1956-89 när Nordkorea var det mest aktiva landet i den postkoloniala världen och i den s k Tredje världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, övriga Asien och Oceanien) bredvid Sovjetunionen, Kina och Kuba.
Exempelvis tränade nordkoreaner gerillarörelser i ett flertal länder i Afrika och övriga Asien och fram tills 1970-talet, när Nordkorea var rikare än Sydkorea, stod Nordkorea även för en relativt omfattande biståndsverksamhet i många postkoloniala och utomvästerländska länder. Nordkorea hade dessutom periodvis fler beskickningar i den s k Tredje världen än vad Sydkorea hade vilket säger något om de stora resurser som Nordkorea satsade på den postkoloniala världen. Nordkorea stod fr a för den allra mest radikala antivästerländska hållningen (även om både Kina och Kuba naturligtvis också var rejält anti-Väst) under Kalla kriget och stöttade därför så gott detta lilla asiatiska land kunde alla tänkbara antivästerländska regimer och rörelser runtom i världen mellan 1956-89.
Efter Kalla krigets slut har dock den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken i stort sett utraderats p g a den katastrofala ekonomiska kollapsen som drabbade landet när kommunismen föll i flertalet länder på jorden utom just i Nordkorea samt i Kina, Laos, Vietnam och Kuba och efter att pengarna från Sovjetunionen slutade att strömma in i landet. Därefter har Nordkorea utvecklats till en stat som till stora delar försörjer sig på kriminalitet av olika slag men där slutar också Youngs historik.
På 90-talet brukade jag beställa skrifter från Nordkorea via en ”postorderverksamhet” som den nordkoreanska staten drev på de stora västerländska språken och jag minns än idag att påfallande många av dessa skrifter handlade om den utomvästerländska s k Tredje världen och kampen mot USA och Väst. Vid något tillfälle ringde jag t o m till Pyongyang och frågade om varför en beställning som jag hade förestått inte hade kommit fram varvid en kvinna svarade på s k bruten engelska (d v s med koreansk accent) som sade att hon personligen skulle se till att min beställning blev expedierad, vilket den också blev (d v s den skrift jag hade beställt kom till slut fram).
Det finns f ö intressant nog flera (spel)filmer och tv(drama)-serier om de under mellankrigstiden mångtaliga koreanska anarkisterna, varav en av de mest kända är den både romantiska och våldsamma filmen ”Anarkisterna” från 2000 som den världsberömde sydkoreanske regissören Park Chan-wook, som själv är anarkist, bl a skrev manus till.
”Anarkisterna”, som också var den första sydkoreansk-kinesiska samfilmproduktionen, skildrar en koreansk anarkistisk s k vängrupp i det koloniala Shanghai som begår ett flertal attentat och mord såsom många koreanska anarkister också gjorde under mellankrigstiden. Koreanska anarkister i just Shanghai gav ut ett flertal tidningar och opererade ofta från den franska stadsdelen, där de hade sina egna bokhandlar, caféer och ”safe houses”, och de försökte bl a döda Japanska imperiets generalkonsul i staden Akira Ariyoshi samt ”Kinas Quisling” fascistledaren Wang Jingwei.
De koreanska anarkisterna i Shanghai arbetade inte bara ihop med de kinesiska anarkisterna i staden utan också med flera västerländska anarkister som bodde i denna världens fjärde eller femte största, rikaste och mest kosmopolitiska stad på sin tid såsom flera ryska och amerikanska anarkister (i det koloniala Shanghai bodde f ö också ett antal tusen svenskar på sin tid såsom Selma Lagerlöfs systerson Ivar Ahlgren som sedermera kom att få ett blandat eller mixat barn med en kinesisk kvinna, som fortfarande lever än idag i Karlstad).
Koreanska anarkister lyckades döda ett relativt stort antal japanska höga officerare och tjänstemän runtom i det vidsträckta Japanska imperiet och också såra ett flertal japanska dignitärer. En av de sistnämnda var toppdiplomaten Mamoru Shigemitsu som var en av dem som undertecknade den japanska kapitulationen ombord på det amerikanska fartyget USS Missouri i Tokyo-bukten den 2 september 1945 inför amiral Nimitz – det förklarar varför Shigemitsu bar käpp vid tillfället då hans ena ben hade sprängts bort av koreanska anarkister.
Den annan känd film om de koreanska anarkisterna som är minst lika romantisk och våldsam bär titeln ”Anarkisten från kolonin” (2017) och handlar om Park Yeol och den mytomspunna japanska anarkisten Kaneko Fumiko som dog en för tidig och tragisk död i ett fängelse i Tochigi-prefekturen.
Park Yeol tillhörde den i Japan periodvis mycket livaktiga koreanska anarkiströrelsen, som hade sina centra i Japanska imperiets metropol Tokyo och i industristaden Osaka där syndikalismen var stark bland de koreanska fabriksarbetarna vilka oftast härrörde från Jeju-ön som i sin tur var ett slags epicentrum för den koreanska anarkismen i södra Korea (annars var det i norra Korea, i dagens Nordkorea, som den koreanska anarkismen och syndikalismen var som starkast under kolonialtiden p g a att den norra delen var den del av landet som industrialiserades under Japanska imperiets styre över Koreahalvön). Park Yeol tillfångatogs senare under Koreakriget av den nordkoreanska armén och slutade sina dagar i fångenskap i Nordkorea på 1970-talet.
När Andra världskriget utbröt i Stillahavsasien från och med 1937 valde två koreanska anarkister att ingå som ministrar i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai 1941 – Yu Rim och Yu Ja-myeong – och åtminstone tre koreanska anarkistiska truppförband sattes upp utöver alla de olika autonoma vängrupperna som utförde bombdåd, attentat och politiska mord. Ett av förbanden samarbetade med Mao i Yan’an medan ett annat förband opererade från generalissimo Chiang Kai-sheks huvudstad Chongqing.
Efter Japanska imperiets fall och i samband med det närmast fullständiga kaos som utbröt i det väldiga och tättbefolkade Stillahavsasien när miljontals japanska soldater avväpnades och repatrierades samtidigt som de västerländska bosättarna och arméerna (holländarna, amerikanerna, britterna, fransmännen o s v) återvände till och återtog sina kolonier skingrades de koreanska anarkisterna i det närmaste för vinden.
Många av de koreanska anarkisterna glömde aldrig sitt hat mot de koreanska kommunisterna, som alltid hade motarbetat dem och i flera fall även lönnmördat några av de mer prominenta anarkisterna i fr a Manchuriet, och vissa av dem såsom Bak Giseong, som hade deltagit i strider mot japanerna i Kina under Andra världskriget, slutade t o m som dekorerad general i Sydkoreas armé under och efter Koreakriget. En annan koreansk anarkist som hade varit aktiv inom rörelsen sedan 1920-talet, Kim Won-bong, valde den andra sidan och bistod Kim Il-sung att bilda dagens Nordkorea 1948 och stod vid Nordkoreas ledares sida ända fram tills 1958 när han antagligen avrättades i samband med att Kim Il-sung rensade ut den s k Kina-fraktionen från Nordkoreas arbetarparti. Andra anarkister valde att stanna kvar för gott i antingen Japan eller i Kina under efterkrigstiden medan några av de anarkister som hade övervintrat på Koreahalvön under Andra världskriget valde att bilda ett politiskt parti 1946 efter en nationell anarkistkongress som ägde rum i ett buddhisttempel under samma år som dock aldrig lyckades erövra något mandat i det sydkoreanska parlamentet.
Idag den 28 mars 1939 för 82 år sedan intogs Madrid av general Franco
Idag den 28 mars 1939 för 82 år sedan intogs Madrid av general Franco och några dagar senare den 1 april 1939 föll den andra spanska republiken och Francos slutgiltiga seger i det mycket blodiga Spanska inbördeskriget var därmed fullbordad, som bildade upptakten till Andra världskriget i Europa.
I mars månad hade dock de republikanska trupperna stridit mot varandra i och omkring just Madrid och de spanska anarkisterna hade lyckats utkräva sin hämnd på de spanska kommunisterna.
En antikommunistisk allians bestående av anarkister, socialdemokrater och liberaler försökte nämligen få till ett fredsavtal med Franco innan dennes seger var total och genomförde därför ett uppror den 5 mars mot den andra republikens siste premiärminister Juan Negrín och det spanska kommunistpartiet.
I Madrid den 7 mars utbröt våldsamma strider mellan Cipriano Meras anarkistarmé i form av den republikanska fjärde armékåren och kommunisterna som leddes av överste Luis Barceló. Anarkisterna avgick sedan med segern den 11 mars efter flera dagars våldsamma strider som slutade med ett antal tusen döda efter att ha trängt in i och erövrat Madrid via förstäderna Alcalá de Henares och Torrejón de Ardoz.
Den 13 mars avrättades sedan Barceló och dennes närmaste man av Mera men Franco vägrade dock ändå att gå med på något annat än en villkorslös kapitulation och den 28 mars marscherade Francos trupper sedan in i Madrid och ockuperade staden utan strid då den republikanska sidan inte ville slåss längre efter Meras seger över kommunisterna.
Anarkistgeneralen Mera lyckades själv marschera ut ur Madrid med sina kvarvarande trupper och ta sig till republikens sista huvudstad Valencia varifrån han flydde till den franska kolonin Algeriet. Han utelämnades sedan till Spanien av fascistiska Vichy-Frankrike 1942 och satt fängslad där fram tills 1946 och flyttade sedan till Paris där han kom att kvarstanna och försörja sig som murare fram till sin död 1975.
Många spanska anarkister kom att se Meras seger över kommunisterna i Madrid i mars 1939 som hämnden för de spanska kommunisternas blodiga nedkämpande av anarkisterna i Barcelona i maj 1937.
Ett sista och ordentligt avsked till min gamla vän Mattias Flyckt
Om Motalaanarkisten Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990
Läser just nu om Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990, som i hög grad handlar om Östergötland och närmare bestämt om Motala, då han växte upp där liksom jag själv men i ett helt annat Motala än det jag växte upp i då Inge är 20-talist (f. 1927 – Inge lever f ö fortfarande än idag).
Min mamma växte upp i Varv strax utanför Motala och under hennes barndom var en viss Bernhard Segh den som körde ut mjölken till hennes föräldrar och till hushållen i trakten då han var bosatt i Långskogen i närheten av Varv. Segh och hela hans familj var då innan och under kriget medlemmar i det största svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet som leddes av Sven Olov Lindholm (som f ö också han växte upp i västra Östergötland och närmare bestämt i Mjölby), och i Inges bok framgår det att det var Segh som distribuerade partiorganet Den svenske nationalsocialisten till medlemmarna, prenumeranterna och sympatisörerna i Motala.
Segh brukade regelbundet besöka Inges pappa liksom de andra nazisterna i staden och i samband med besöken diskuterade Motala-nazisterna politik och världshändelserna sinsemellan medan Segh informerade om partiets fram- och motgångar.
Motala lyckades f ö aldrig ”skicka” någon frivillig till SS men minst en lokal högerextremist försökte i alla fall värva sig till SS – nämligen Karl (Gösta Henry) Christianson som var medlem i dåvarande Moderaternas ungdomsorganisation Ungsvenskarna (OBS: just östgötamoderaterna liksom östgötarnas ledande borgerliga tidning Östgöta ”Corren” Correspondenten var då rejält pro-tyska innan och under kriget) och som i mars 1944 stal en båt i Skåne och illegalt rodde över till Danmark för att försöka enrollera sig i SS beväpnad med tre stulna mausergevär. Efter kriget blev Christianson sedan fiskhandlare i Saluhallen i Motala och antagligen fortsatte han att vara medlem i Moderaterna livet ut.
Östergötland som helhet kom dock att ”leverera” flera SS-frivilliga och bl a östgötamoderaternas ”starke man” under efterkrigstiden som också var nära vän med Carl Bildt – d v s den moderata riksdagsledamoten Per-Olof Strindberg som under flera år också var ordförande i lagutskottet.
Min pappa växte upp i Ask (en av hans grannar prenumererade f ö på Den svenske nationalsocialisten) och min farfar var innan och under kriget statare vid Ulvåsa slott (d v s han fick betalt ”in natura” och han bodde märkligt nog på exakt samma plats i ett torpliknande mindre hus där Heliga Birgitta en gång hade bott innan hon och maken Ulf Gudmarsson flyttade till stenborgen som idag är en ruin i närheten av Ulvåsa slott) som den adliga familjen Hermelin då ägde och bebodde och hans arbetsuppgift, förutom att jobba på fälten och så och skörda tillsammans med de andra statarna, var att ta hand om djuren och fr a om baron Hermelins hästar.
Just på Ulvåsa slott höll dåvarande Moderaternas ledare amiral Arvid Lindman ett möte med östgötamoderaterna i juli 1934 där han tog avstånd från Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern men tyvärr verkar då detta historiska tal inte ha ”bitit” på alla östgötamoderater. I sitt tal, som ägde rum inför 2500 församlade östgötamoderater, kommenterade Lindman de då aktuella blodiga händelserna i Tyskland som i efterhand har kommit att benämnas som ”de långa knivarnas natt” liksom den vid denna tid växande svenska extremhögern och för första gången någonsin så valde Lindman att i Ulvåsa slottspark:
1, försvära sig helt och hållet och uttryckligen till den parlamentariska demokratin
2, kritisera de inom den svenska högern som fortfarande inte hade accepterat den allmänna och lika rösträtten (Motala Tidning kommenterade t ex efteråt att Lindmans fördömande av de antidemokratiska krafterna inom borgerligheten var av det mer extrema slaget och lokaltidningen tyckte helt enkelt att Lindman gick lite för långt i denna fråga)
3, bestämt ta avstånd från både Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern och slutligen krävde Lindman
4, att inga M-avdelningar i landet fick ingå i valkartell med eller ta makten tillsammans med ett svenskt nazistparti (OBS: detta kom dock ej att åtlydas då de olika svenska högerextrema partierna under de kommande åren lyckades få till åtskilliga kommunala samarbeten med både dåvarande M, L och C runtom i landet).
Inge berättar f ö också om att nazistpartiets lokala aktivister anordnade ett möte på torget i Motala 1937 men att de då blev mer eller mindre utbuade och bortkörda av socialistiska (socialdemokrater, kommunister och syndikalister) ungdomar och det är tråkigt att behöva konstatera att på samma torg höll Åkesson ett alltför välbesökt och bejublat möte under valrörelsen 2018 som väl därigenom tyvärr återupprättade Motalas s k nationella rörelses stolthet, heder och ära.
Inges bok erbjuder vidare fascinerande s k interiörer från Stockholmsanarkisternas 50-tal: Inge bodde då tidvis på de gamla ungsocialisternas (d v s det första SSU som orienterade sig mot anarkismen) lokal på Vetegatan 3 på Södermalm i Stockholm där Anarkistiska propagandaförbundet och dess organ Brand huserade och innan den s k ungdomsrevolten och 68-revolutionen var Inge en av mycket få på sin tid unga vuxna anarkister i Stockholm då förbundets medlemmar i övrigt nästan alla var kroppsarbetare (och därtill esperantister) i 50/60-årsåldern som hade varit med under ungsocialismens dagar när (förra) seklet var ungt.
I mars 1957 anordnade Inge ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) som handlade om det då pågående Algerietkriget och som hela 30-40 algerier, egyptier, kineser, svarta amerikaner och afrikaner samt indier deltog i vilka antagligen var gäststudenter, utöver 110-120 majoritetssvenska studenter. Detta på alla sätt och vis historiska möte uppmärksammades på sin tid p g a att fem högerextremistiska studenter dök upp och störde mötet.
I oktober 1968 slutligen anklagade Inge dåvarande Stockholms rådshusrätt (d v s dagens Stockholms tingsrätt) för att vara rasistisk i samband med ett protestmöte på Sergels torg i Stockholm till stöd för den nigerianska studenten Anthony Engurube som då stod inför rätta åtalad för bl a misshandel mm. På grund av anklagelsen ställdes sedan Inge också inför rätta för beljugande av myndighet men han friades sedan i början av 1970 och åtalet mot denne kan ha varit det första exemplet någonsin då en myndighet anklagades för att öppet vara just rasistisk.
Om Uppsalas anarkistmiljö
Tobias Hübinette 