Bioaktuella ”Ghost in the Shell” aktualiserar flera teoretiska begrepp för att förstå den japanska populärkulturens genomslagskraft

Den bioaktuella amerikanska filmen ”Ghost in the Shell” aktualiserar åtminstone tre klassiska begrepp som brukar användas inom forskarvärlden för att förstå hur den japanska populärkulturen trots allt (d v s trots alla odds då Japan är en icke-västerländsk, icke-kristen och icke-vit nation) har lyckats erövra västvärlden under efterkrigstiden:
 
 
Dels handlar det om Japans mjuka makt (mot bakgrund av att Japan knappt har haft någon ”hård makt” att tala om efter det undergångsliknande katastrofnederlaget 1945), dels handlar det om den s k tekno-orientalismen (d v s den kittlande men också obehagliga fantasin om Japan och Östasien som en högteknologisk och framtida utopi/dystopi och där de i de närmaste genomdigitaliserade människorna i det närmaste redan har förvandlats till en blandning av cyborgar och robotar) och dels handlar det om ”culturally odorless Japan”, d v s den strategi som den japanska populärkulturindustrin har använt sig av med enorm framgång i Väst under de senaste decennierna och som kortfattat säger att då de allra flesta västerlänningar är ointresserade och fr a oattraherade av (öst)asiater och kanske t o m ser ned på och föraktar (öst)asiater så får inte japanska kulturproduktioner ”lukta” japanskt eller (öst)asiatiskt – d v s inga ”hedniska” animistiska (shintoistiska) teman, ”ovetenskapliga” buddhistiska motiv och ”patriarkala” konfucianska element ska helst inte finnas med och fr a inga karaktärer som i alltför hög grad ser ut som eller påminner om fysisk-kroppsliga (öst)asiater.