Kategori: Japan

Den fram till sin bortgång antagligen äldsta majoritetssvensken som föddes i ett land i Stillahavsasien har nyligen gått bort 

Den fram till sin död antagligen äldsta majoritetssvensken som föddes i ett land i Stillahavsasien har nyligen gått bort – den 105 år gamla Ebba-Stina Gadelius som föddes i Tokyo under den s k Taisho-perioden där hennes föräldrar var bosatta. Hennes far Knut Gadelius grundade företaget med samma namn som på sin tid var ett av de viktigaste svenska företagen som handlade med Öst- och Sydostasien och inte minst med Japan (https://www.foretagskallan.se/foretagskallan-nyheter/lektionsmaterial/gadelius-ett-svenskt-handelshus-i-japan). När Ebba-Stina Gadelius var 12 år gammal flyttade den vid det laget mycket förmögna familjen till Sverige och bosatte sig i det arkitektritade huset Villa Gadelius i Saltsjöbaden i Nacka kommun utanför Stockholm och fadern kom fram till sin bortgång 1932 att verka som ordförande för Svensk-japanska sällskapet.

Under 1900-talets första hälft bodde det ett relativt stort antal (utlands)svenskar i de olika länderna i Öst- och Sydostasien där de verkade som företagare, missionärer, forskare, journalister eller helt enkelt bara som äventyrare och därför kom en hel del majoritetssvenskar att födas i bl a Tokyo och Shanghai. År 1930 fanns det t ex 230 folkbokförda personer i Sverige som var födda i regionen varav 201 kom från Kina och 29 från Japan och år 1950 fanns det sedan sammanlagt 480 invånare i Sverige som var födda i något land i Öst- och Sydostasien varav 397 härrörde från Kina och 70 från Japan. Det fanns dock enbart 43 kinesiska medborgare i landet 1950 liksom tre ”riktiga” japaner under samma år enligt dåtida svensk statistik vilket indikerar hur stor den expatsvenska befolkningen i Stillahavsasien var mellan cirka 1890-1950 och bara i Shanghai uppgick svenskarna tidvis till 1000-tals personer. 

Ytterligare en namnkunnig person som föddes i Tokyo, och som fortfarande ska vara vid liv, är genetikprofessorn Marianne Rasmuson som är dotter till den högerradikala ideologen och ledaren Rütger Essén och som föddes 1921 i den japanska huvudstaden när fadern var stationerad som diplomat där.

Det ska slutligen sägas att idag finns det 10 000-tals utlandssvenskar i de olika länderna i Öst- och Sydostasien varav de flesta bor och befinner sig i Thailand, Filippinerna, Kina och Japan liksom också i Singapore, Hongkong, Vietnam, Indonesien, Malaysia och Sydkorea.

”Ebba-Stina Gadelius, Stockholm, har gått ur tiden vid 105 års ålder och sörjes närmast av sonen Daniel med familj. 

Vår äldsta medlem i Östasiatiska museets vänner, Svensk-japanska sällskapet och Zui-Ki-Tei:s vänner Ebba-Stina Gadelius har lämnat oss. Det är svårt att förstå att vi inte längre får dela våra gemensamma intressen med den stilfulla, kosmopolitiska Ebba. Ebba, som vi kallade henne, föddes i Tokyo där hennes far Knut Gadelius grundade familjeföretaget Gadelius. Dagen innan Ebba fyllde 96 år berättade hon för Östasiatiska museets vänner och Svensk-japanska sällskapet om sin bok ”Gabriella i en tid av förändring” som kretsar kring moderns släkt i Sverige och hennes upplevelser då hon som nygift 1912 kom till Japan och där hon såg berget Fuji som en immateriell bild av renhet. 

Ebba lärde sig tidigt att bära kimono och hennes konstnärssjäl fångades av de artistiska, distinkta kompositionerna och de rena, klara, säsongsbundna färgerna i de japanska textilierna. I Stockholm lärde hon sig väva på Handarbetets vänner. I New York fick hon arbete i textilindustrin och gjorde uppmärksammade mönsterkollektioner och i Tokyo bland annat textilier till Hotel New Japan. 

Ebba var mycket engagerad i alla våra föreningar, men mest i tehuset Zui-Ki-Tei, det löftesrika ljusets boning. Tehuset byggdes i Japan, transporten och uppförandet till Etnografiska museet finansierades av företaget Gadelius och invigdes 1990 av prinsessan Christina, fru Magnuson. Det var där i tomrummets boning, som tecermonirummet kallas för, som Ebba återfann den traditionella estetiken hon växt upp med – ett meningsfullt tomrum där varje föremål har ett bestämt syfte och är format för att fylla det praktiska bruk som avses. Ebba visste att den stränga formen var en förutsättning för den tomhet som innefattar allt.”

I fredags hade tv-dramaserien ”Pachinko” premiär som handlar om koreanernas i Japan historia

I fredags hade den (asiat-)amerikanska tv-dramaserien ”Pachinko” premiär. ”Pachinko” bygger på den koreansk-amerikanska författaren och journalisten Min Jin Lees bästsäljande tegelstensroman med samma titel som kom ut 2017 och utgörs av en likaledes sorglig som mustig släktkrönika som spänner över fyra generationer och som skildrar den koreanska minoritetens i Japan historia i miniatyr (d v s via en släkts öden) från kolonialtiden och Japanska imperiets tid till dags dato. En av regissörerna bakom tv-dramaserien är f ö Justin Chon, som är Sverige-aktuell med filmen ”Blue Bayou” vari Alicia Vikander spelar hustrun till en adopterad koreansk man.

Den koreanska minoriteten i Japan har sina rötter i kolonialtiden och består i mycket hög grad dels av ättlingar till de miljontals slavarbetare som Japanska imperiet fraktade från Koreahalvön till Japan under fr a Andra världskriget (varav flertalet repatrierades tillbaka till Korea efter kriget men 100 000-tals av dem valde att kvarstanna i det månlandskap som Japan utgjordes av efter 1945) och dels av ättlingar till flyktingarna från den idag sydkoreanska Jeju-ön vilka deltog i ett misslyckat och synnerligen blodigt vänsteruppror där 1948-49 (den s k vita borgerliga terrorn som följde på uppropets nedkämpande ledde till att ön förlorade kring en tredjedel av sin befolkning och än idag håller Jeju-koreanerna i Japan sina traditioner levande med sin egen speciella mat och sina egna traditionella dräkter).

Historien om koreanerna i Japan är något av ett enda långt martyrium av diskriminering, segregering och marginalisering liksom av otaliga övergrepp och hatbrott vilket framgår med all önskvärd tydlighet i Lees roman och antagligen också i tv-dramaserien. Det finns m a o en ”naturlig” anledning till att koreanerna i Japan har varit kraftigt överrepresenterade både inom den japanska vänstern och kommunistpartiet och inom den japanska maffian och undre världen liksom inom arbetarklassen generellt och inte minst inom nöjes-, casino- och den s k hostess-världen och än idag finns det segregerade (arbetar)stadsdelar i flera japanska städer där koreanerna bor och lever liksom separata koreanska skolor och kulturinstitutioner.

En majoritet av koreanerna i Japan stöttade f ö tidigare Nordkorea snarare än Sydkorea och 70 000 av dem emigrerade (frivilligt) till Nordkorea på 1960- och 70-talen tack vare diskrimineringen de utsattes för i Japan och p g a denna politiska bakgrund kallar sig koreanerna i Japan ofta för Zainichi Chosenjin eller bara Chosenjin och idag beräknas närmare en halv miljon invånare i Japan ha koreanskt påbrå.

Koreanerna var länge Japans största minoritet (idag har dock de invandrade kineserna gått om koreanerna i antal) och de utsattes för en mycket otäck rasism av den japanska extremhögern som forfarande ibland kan terrorisera de koreanska stadsdelarna, skolorna och institutionerna i Japan och den diskriminering som koreanerna utsattes för brukade i forskningssammanhang tidigare ofta tas upp som ett exempel på att det går att utsätta en minoritet för systematisk rasism utan att minoriteten ifråga skiljer sig nämnvärt från majoritetsbefolkningen utseendemässigt sett.

På 50-talet orsakade japanska idrottare stor uppståndelse när de besökte Sverige och de omskrevs i pressen som ”snedögda” och ”gula”

På 1950-talet var Sverige uppenbarligen så utpräglat rasligt homogent att japanska idrottare på besök i Sverige uppmärksammades stort i dåtidens media och än mer i dåtidens ”vardag” när de besökte landet.

Enligt pressens rapportering räckte det ibland med att en japansk idrottare gick utanför hotellrummet och rörde sig i det offentliga rummet för att uppemot hundra svenska barn skulle flockas runt densamme och stirra och ställa frågor och ibland t o m be om en autograf. De svenska journalisterna skrev också gärna explicit att japanerna ifråga var kortväxta, smala, små, ”snedögda” och ”gula”. En sydkoreansk invandrarman som kom till Sverige redan på 50-talet har f ö berättat för mig att när han promenerade längs Kungsgatan i Stockholm vände sig i stort sett alla förbipasserande om och tittade på honom.

Det ska då påminnas om att så sent som år 1980 hade endast runt 1% av den svenska totalbefolkningen någon form av utomeuropeisk bakgrund (varav närmare en tredjedel var utlandsadopterade) att jämföra med dagens andel som uppgår till runt 20%.

Var Sveriges förlust i fotbollsmatchen mot Japan under OS 1936 Sveriges motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, britternas nederlag i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954? Om den svenska rasförnedringen i Berlin och den svenska rasrevanschen mot Sydkorea i London 1948

Inte förrän nu när jag har satt mig in lite mer i hur (öst- och sydost)asiater har framställts i svensk press med tonvikt på 1900-talet har jag förstått på djupet vilken fullständig (raslig) förnedring Japan faktiskt utsatte Sverige för under (nazi-)OS i Berlin 1936 när Sverige förlorade mot Japan i den fotbollsmatch som Sven Jerring kom att föreviga i svenska språket genom det bevingade uttrycket ”japaner, japaner, japaner” (som kan tolkas som att dom är så många, dom ser likadana ut, dom är överallt, dom är så disciplinerade, dom är så ettriga o s v).

Dåtidens press kunde skriva att slår Sverige inte de ”snedögda aporna” är svenskarna inte längre ett kulturfolk att räkna med och den svenske målvakten Sven ”Svenne Berka” Bergquist kunde så sent som 1995 frejdigt berätta i intervjuer att hans målvaktsknep att titta motståndarna i ögonen inte fungerade just i Berlin 1936 för ”inte sjutton gick det att titta snedögda japaner i ögonen” enligt denne.

Det är f ö troligt att känslan av raslig förnedring blev ännu starkare p g a att Sverige förlorade inför ögonen på tyskarna – d v s den svenska förlusten fick en ännu starkare förnedringsdimension då den ägde rum i Nazi-Tyskland.

Sverige fick dock sin revansch mot ”gulingarna” i OS i London 1948 när Sydkorea deltog för första gången som en självständig stat och kom att möta Sverige i en fotbollsmatch. Den svenska pressen skrev nämligen inför matchen att Sverige hade en revansch att fordra för det ”illdåd” som ”de snedögda släktingarna till koreanerna” hade förorsakat svenskarna under fotbollsmatchen i Berlin 1936. En tidning kunde t ex skriva att koreanerna var ”gula” och ”snedögda” såsom japanerna och därför var det ur svenskarnas perspektiv en fråga om en revanschmatch. Detta skedde också mycket riktigt – d v s Sverige vann överlägset över Sydkorea i London vilket föranledde Aftonbladet att publicera denna putslustiga teckning som signalerade att de koreanska spelarna inte hade haft en chans mot de både hög- och storväxta ”superariska” svenskarna.

Ibland känns det nästan som att Japans seger över Sverige i fotbollsmatchen i Berlin 1936 var något av svenskarnas (ras)traumatiska motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, amerikanernas nederlag i Pearl Harbor 1941, britternas nederlag mot japanerna i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954 även om det måhända är en rejäl överdrift och inte minst en oetisk jämförelse men 12 år senare lyckades svenskarna uppenbarligen hämnas på ett rasligt plan enligt den svenska (ras)synen på det hela – d v s utifrån idén om att japanerna och koreanerna i praktiken är av samma rasliga skrot och korn”

En detalj i sammanhanget är f ö att en av de japanska spelarna i Berlin 1936 var korean då Korea var en japansk koloni vid den tiden och det fanns även fler koreaner som tävlade för Japan just 1936 såsom inte minst Sohn Kee-chung som tog hem guldmedaljen i maratonlöpning.

År 1990 publicerade GP en grov rasstereotypisk teckning av en japansk man

Har under mitt sökande efter ursprunget till de specifikt svenska rasstereotyperna av (sydost- och öst)asiater på sistone ”sprungit” på ett flertal lite äldre visuella framställningar av asiater och inte minst i form av den svenska dagspressens teckningar och en av dem kan nog vara en av de grövsta rasstereotypa representationerna av en asiatisk person som åtminstone jag har stött på i ett svenskt sammanhang:

År 1990 publicerade Göteborgs-Posten ett stort reportage om hur den amerikanska bilindustrin gick på knäna på grund av den japanska dito (och under den extrema högkonjunkturperiod som i Japan brukar kallas bubbelekonomiåren) och reportaget illustrerades med en teckning som hade den dåvarande GP-tecknaren Ulf Sveningson som upphovsperson.

Sveningsons bild slår nog t o m DN:s tecknare Hans Lindströms rasstereotypa framställningar av asiater och bl a av nordkoreaner som illustrerade DN:s ledarstick på 2000- och 2010-talen och står inte långt efter de mest extrema amerikanska s k ”Japan bashing”-bilderna som kunde publiceras i amerikansk press på 80-talet som ett sätt att bearbeta den ”gula faran”-panik som präglade USA och västvärlden i övrigt under Japans s k bubbelekonomi-period.

Grova för att inte säga groteska rasstereotyper av judar, romer, samer, svarta, turkar, indier och latinamerikaner m fl s k folkgrupper har genom årtiondena publicerats i riklig mängd i svensk press liksom i andra tryckta, analoga (pappers)sammanhang men det är svårt att tänka sig att en motsvarighet till denna bild föreställande exempelvis en afrikan eller en arab skulle ha kunnat publiceras i en svensk dagstidning år 1990.

En snäll tolkning av Sveningsons bild säger att den föreställer en patriarkal japansk företagsägare eller direktör som Sveningson har valt att feminisera eller kanske t o m queera (de rödfärgade ”geishakinderna”) för att uttrycka ett antikapitalistiskt och antipatriarkalt budskap på en och samma gång och cowboyutstyrseln kan kanske tolkas som en kritik av den vita amerikanska hypermaskuliniteten men det mest troliga är nog att Sveningson medvetet eller omedvetet har låtit sig inspireras av de amerikanska s k ”Japan bashing”-nidbilder som han bör ha stött på under 80-talet och vilka i sin tur går tillbaka till de äldsta, moderna, västerländska rasstereotyperna av asiater vilka uppstod i USA vid 1800-talets slut och firade triumfer i den allierade antijapanska krigspropagandan under Andra världskriget liksom delvis även under de efterföljande Korea- och Vietnamkrigen.

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


Idag för 89 år sedan inleddes fascistiseringen av Japan i och med mordet på den dåvarande japanske premiärministern Inukai Tsuyoshi

Idag för 89 år sedan den 15 maj 1932 mördades den dåvarande japanske premiärministern Inukai Tsuyoshi i Tokyo av 11 sammansvurna högerextrema marinofficerare vilka både utmärkte sig för sin ungdom, för sin högerradikala och extremnationalistiska fanatism och för sin blodtörst.


Därmed inleddes den successivt totala militariseringen och fascistiseringen av Japan som skulle resultera i bildandet av Axelmakterna 1936, den fullskaliga invasionen av Kina 1937 och ett närmast fullständigt Armageddon i augusti 1945 (som ju inte stod A.H.:s Ragnarök i Europa långt efter) när nästan hela Japan var lagt i ruiner (och bl a p g a två atombomber) liksom stora delar av hela det tättbefolkade och vidsträckta Stillahavsasien medan gigantiska mängder med människor i regionen hade dödats (mellan 25-30 miljoner dödades under kriget i Asien från Indien i väster till Sibirien och Mongoliet i norr, Australien och Nya Zeeland i söder och Alaska och Hawaii i öster).


Bakgrunden till det blodiga dådet stod att hitta i att en koreansk anarkist – Lee Bong-Chang, som numera hyllas som en nationalhjälte i både dagens Nord- och Sydkorea – hade försökt att döda den dåvarande japanske kejsaren Hirohito i Tokyo i januari 1932. Lee kastade en bomb mot kejsarens ekipage i anslutning till kejsarpalatsets Sakuradamon-port men lyckades bara döda baron Ichiki Kitokuros båda hästar innan han greps på plats.


Händelsen liksom samtidigt pågående oroligheter i Shanghai ledde till en kraftig högerradikalisering av delar av den japanska officerskåren som på den tiden till stora delar bestod av hetlevrade representanter från den gamla japanska aristokratin och den explosiva situationen efter mordförsöket på kejsaren ledde till slut fram till det ödesdigra mordet på premiärminister Inukai.


Samtidigt utspelade sig en maktkamp inom den redan mycket stora japanska krigsmakten mellan olika fraktioner och vapenslag och i och med att flottan till slut avgick med segern efter Röda arméns förintande av Japanska imperiets sjätte armé 1939 var vägen till Pearl Harbor utstakad.


Efter mordet på Inukai kom sedan Hideki Tojo och den högerextrema och ultranationalistiska militärledningen sakta men säkert till makten och inte förrän när Japan återuppstod som en suverän statsbildning 20 år senare 1952 efter flera år av amerikansk och allierad ockupation skulle sedan en ny japansk premiärminister tillträda som var folkvald och innehade den parlamentariska regeringsmakten.


Och eftersom denna dramatiska händelse som utspelade sig idag för 89 år sedan handlar om Japan och om japaner:


Otroligt nog lever närmare 100 000 människor än idag i Japan (d v s personer som är 100 år gamla eller äldre än så) som sannolikt har mer eller mindre tydliga minnen av denna avgörande händelse för både Asiens och även den övriga världens moderna historia och framtid för i och med Japanska imperiets blixtsnabba erövring av de europeiska kolonierna i Asien under krigsåren lades även den direkta grunden till efterkrigstidens avkolonisering, d v s det går med fog att hävda att denna händelse påverkar oss alla än idag.

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har gått bort, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim

Sydkoreas okrönte ”nudelkung” Shin Choon-ho har nyligen gått bort i en ålder av 91 år, som grundade och drev landets största nudelföretag Nongshim:

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20210328000167&fbclid=IwAR2CNn4QcwaN1HFmi6GlkVzbSseZT_NZW6KWHwA771n7RRPKuSmzG6rbxdw

Choon-hos storebror Shin Kyuk-ho eller Takeo Shigemitsu, som han är mer känd som i Japan, gick f ö bort för bara ett år sedan och blev hela 97 år gammal: Kyuk-ho grundade då Japans största etniska koreanska företag Lotte, d v s det största japanska företaget som ägs av en korean (koreanerna är Japans största inhemska minoritet p g a den koloniala historien).

Historien bakom snabbnudlarna, som har erövrat i praktiken hela världen efter Kalla kriget och i samband globaliseringen och som idag inte minst är fattiga studenters mat världen över inklusive i Sverige, är märkligt nog också historien om Amerikanska imperiets (och även amerikansk mats) framväxt och spridning efter Andra världskriget.

Efter att USA och dess allierade slutligen lyckades besegra Japanska imperiet 1945 och i samband med den efterföljande ockupationen av Japan började de amerikanska Mellanvästern-bönderna att leverera vete i stora mängder till japanerna liksom till de före detta japanska kolonierna Taiwan och Sydkorea som en form av bistånd i början på 1950-talet.

Då japaner liksom andra asiater normalt inte äter bröd såsom amerikaner och västerlänningar gör i stort sett dagligen, uppfann en japansk man vid namn Momofuku Ando, som hade växt upp i den japanska kolonin Taiwan, det som vi idag känner som snabbnudlar.

I Sydkorea var det just Shin Choon-ho som sedan vidareutvecklade denna japanska uppfinning på 1960-talet och som till slut kom att grunda företaget Nongshim.

Det är mycket troligt att alla svenskar som någon gång har ätit koreanska snabbnudlar just har ätit Nongshim-nudlar. En etnisk koreansk man från Japan, d v s en japansk invandrare i Sverige med koreanskt påbrå, har importerat Nongshim-nudlar till Sverige ända sedan 1990-talet och numera finns Nongshims snabbnudlar att inhandla i ett stort antal asiatiska matbutiker runtom i landet.

Diskussion om rasism i Japan

Det amerikanska företaget Nike har producerat en reklamfilm riktad till den japanska marknaden som tematiserar minoriteters situation i Japan och den japanska majoritetsbefolkningens diskriminering av desamma och bl a förekommer en japansk-koreansk flicka liksom en blandad svart flicka och reklamfilmen har utlöst en debatt om rasism i dagens Japan som antagligen är den industrialiserade världens mest homogena land sett till befolkningssammansättningen:

”Nike anti-racism ad sparks big response in Japan”

https://afp.omni.se/nike-anti-racism-ad-sparks-big-response-in-japan/a/mBMg9v

”A Nike advert highlighting racism and bullying in Japan has caused a stir on social media, with some users even calling for a boycott of the company. Nike, which sponsors biracial Japanese tennis star Naomi Osaka, released the two-minute commercial on Monday and it has since racked up more than 14 million views on Twitter. The Japanese-language clip, titled ”Keep Moving: Yourself, the Future”, shows three teenage girls of mixed or non-Japanese heritage being bullied at school before finding confidence through their football prowess.

It had been liked more than 50,000 times on Nike Japan’s YouTube channel by Wednesday, but also disliked by over 30,000 viewers — many of whom accused the sportswear firm of anti-Japanese sentiment. One scene shows a girl wearing traditional Korean clothes being stared at by passing businessmen, while another shows a group of girls surrounding a classmate whose father is black and touching her hair.

Osaka, who was born in Japan to a Japanese mother and a father from Haiti, makes a cameo appearance as a biracial girl watches her on a smartphone.

The video sparked online debate, with some calling for a boycott.

”Goodbye Nike,” one Twitter user wrote in Japanese.

”Our household won’t be buying any more products from you.”

Another Japanese user wrote: ”Isn’t sport about having fun? Is it fun to use it to take out your frustrations?” But others praised the advert. ”This great ad has really touched my heart,” wrote one.

”It’s just like Nike. I want people to believe in themselves as they are and look to the future.”

Nike Japan did not immediately respond to a request for comment. A statement released with the video said it was based on testimonies of young athletes who have struggled to accept their natural identities, and focused on three teenage girls who faced discrimination and bullying.

”Nike for a long time has listened to minorities, supported them and voiced our views about causes that meet Nike’s values,” Nike Japan’s senior marketing director Barbara Guinet said in the statement.

Several biracial Japanese athletes, including Osaka and NBA basketball player Rui Hachimura, have risen to prominence in Japan in recent years. Osaka, who has been an outspoken advocate for racial justice, wore masks bearing the names of black victims of police brutality in the United States on her way to victory in the US Open earlier this year.

But she has also had to deal with racial insensitivity in Japan, whom she hopes to represent at next year’s Tokyo Olympics. An ad campaign by one of her sponsors once depicted her as light-skinned in a cartoon, while a TV comedy duo suggested she ”needs some bleach” because she is ”too sunburned”.”

Nu ritas kartan om rejält i Stillahavsasien i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA

(Världs)kartan ritas sannerligen om nu under pandemin och efter Trumps presidentperiod och i samband med Europas fortsatta nedgång:

https://www.euronews.com/2020/11/15/asia-pacific-countries-including-china-sign-world-s-biggest-trade-pact

Nu har 15 länder i Stillahavsasien, vilka sammantaget förestår och representerar närmare 1/3 av hela världsekonomin och nästan 1/3 av mänskligheten, slutit ett frihandelsavtal vilket gör detta avtal till världshistoriens mest omfattande handelsavtal hittills. Det som gör detta avtal unikt är inte bara att USA/Nordamerika och EU/Europa står utanför detsamma medan de vita bosättarstaterna Australien och Nya Zeeland som båda har skrivit under avtalet nu knyts än närmare övriga Asien utan att både Kina, Japan och Sydkorea tillhör tre av dessa 15 länder, d v s tre länder vars relationer sinsemellan har varit minst sagt frostiga under större delen av 1900-talet och även under 2000-talet.

Antagligen kommer väl konflikterna mellan Kina, Japan och Sydkorea att fortsätta ett tag till, vilka alla kan sägas grunda sig i det kaos och det senare veritabla blodbad som uppstod när européerna slog sönder den sinocentriska världsordningen i Stillahavsasien under 1800-talet och vilket i sin tur resulterade i Japanska imperiets uppgång och fall, men att dessa tre länder nu tillsammans har skrivit under detta avtal är ändå en historisk händelse inför framtiden.