Category: Japan

Bioaktuella ”Ghost in the Shell” aktualiserar flera teoretiska begrepp för att förstå den japanska populärkulturens genomslagskraft

Den bioaktuella amerikanska filmen ”Ghost in the Shell” aktualiserar åtminstone tre klassiska begrepp som brukar användas inom forskarvärlden för att förstå hur den japanska populärkulturen trots allt (d v s trots alla odds då Japan är en icke-västerländsk, icke-kristen och icke-vit nation) har lyckats erövra västvärlden under efterkrigstiden:
 
 
Dels handlar det om Japans mjuka makt (mot bakgrund av att Japan knappt har haft någon ”hård makt” att tala om efter det undergångsliknande katastrofnederlaget 1945), dels handlar det om den s k tekno-orientalismen (d v s den kittlande men också obehagliga fantasin om Japan och Östasien som en högteknologisk och framtida utopi/dystopi och där de i de närmaste genomdigitaliserade människorna i det närmaste redan har förvandlats till en blandning av cyborgar och robotar) och dels handlar det om ”culturally odorless Japan”, d v s den strategi som den japanska populärkulturindustrin har använt sig av med enorm framgång i Väst under de senaste decennierna och som kortfattat säger att då de allra flesta västerlänningar är ointresserade och fr a oattraherade av (öst)asiater och kanske t o m ser ned på och föraktar (öst)asiater så får inte japanska kulturproduktioner ”lukta” japanskt eller (öst)asiatiskt – d v s inga ”hedniska” animistiska (shintoistiska) teman, ”ovetenskapliga” buddhistiska motiv och ”patriarkala” konfucianska element ska helst inte finnas med och fr a inga karaktärer som i alltför hög grad ser ut som eller påminner om fysisk-kroppsliga (öst)asiater.

Hur pro-(nazi)tysk var egentligen W.E.B. DuBois?

Det talas idag mycket (för att inte säga åtskilligt) om likheterna mellan hur Europas och västvärldens judar betraktades och behandlades av majoritetsbefolkningen och majoritetssamhället innan 1945 och hur Europas och västvärldens muslimer betraktas och behandlas av majoritetsbefolkningen och majoritetssamhället efter 2001 (senast idag i DN Kultur gör America Vera-Zavala just det) men en gång i tiden var det vanligt att jämföra hur USA:s svarta befolkning och hur Europas judiska befolkning betraktades och behandlades av majoritetsbefolkningen och majoritetssamhället och en av dem som gjorde det var självaste W.E.B. DuBois som under en tid besökte och bodde i Tyskland innan krigsutbrottet och som uttalade sig på följande vis vad gäller likheterna mellan hur svarta amerikaner behandlades i Jim Crow-USA respektive hur tyska judar behandlades i Nazi-Tyskand på 1930-talet i en intervju (som har översatts från tyska till engelska) som publicerades i början av 1937 och som faktiskt får en (och bl a en sådan som mig som har läst åtskilliga av DuBois texter men som samtidigt ser mig själv som antifascist) att inte bara höja på ögonbrynen utan även att undra över hur långt Du Bois egentligen gick vad gäller att sympatisera med både Nazi-Tyskland och Japanska imperiet innan och under kriget (och inte minst när denne påstod i intervjun att diskrimineringen av de tyska judarna ägde rum på ett lagligt vis):
 
 
Vad Nazi-Tysklands ledarskikt tyckte och tänkte om svarta amerikaner liksom än mer om afrikaner måste ändå ha framgått med all önskvärd tydlighet för DuBois när han bodde i landet (möjligen var dock DuBois så full av beundran av vad han såg i Nazi-Tyskland anno 1936-37 att han vägrade att notera och ta in något annat) medan synen på svarta amerikaner i Japanska imperiet var aningen mer komplicerad: Japanerna betraktade sig själva som icke-vita och många ledande japaner beundrade och såg upp till svarta amerikaner såsom varande den största icke-vita minoriteten i västvärlden som helt och hållet just var västerlänningar (och vilket inte japanerna själva var så det går också att uttrycka det som att japanerna kände sig underlägsna gentemot svarta amerikaner) – de var kristna till allra största delen till skillnad från judarna, de talade helt och hållet engelska och även andra västerländska språk till skillnad från andra minoritetsgrupper och de var inte på något sätt ett s k ”primitivt” ”naturfolk” utan just minst lika amerikanska och västerländska (d v s s k civiliserade) som vita amerikaner och vita västerlänningar var. Det faktum att så många japaner såg upp till och beundrade svarta amerikaner besvarades också då många svarta amerikaner valde att sympatisera med Japanska imperiets agenda att ”kasta ut de vita från Asien” och DuBois var då en av dem som gjorde det innan och under kriget.

Det Japanska imperiets syn på och behandling av judar under kriget

Det Japanska imperiet byggde visserligen på en grundläggande rasmyt om den gudomliga japanska s k Yamato-rasen, en japansk fascistisk general ska ha uttalat att imperiet skulle ”krossa alla blåögda fiender och deras mörka slavar” (d v s alla de olika och närmast otaliga koloniserade asiatiska folk som västerlänningarna styrde över innan de ”befriades” av japanerna), 100 000-tals både vita och svarta västerländska soldater dödades också på slagfältet och Japan hade därtill sina egna rasforskare (vilka f ö hade kontakt med de svenska rasforskarna) vilka med hull och hår accepterade de panvästerländska kroppsmätningsmetoder, raskategorier, termer och begrepp som de internationella vetenskapliga konferenserna, tidskrifterna och akademierna i Väst hade kommit överens om och fastslagit (såsom Anders Retzius skallmått) men när det gäller synen på och fr a behandlingen av judar så skiljer sig Japan från alla andra statsbildningar som var allierade med Nazi-Tyskland (inklusive Finland som utelämnade judiska krigsfångar från Röda armén till tyskarna):
 
 
Flera japanska diplomater som var stationerade i Europa och vilka idag i stort sett är bortglömda i västvärlden hjälpte judiska flyktingar och de 10 000-tals judar som var bosatta i och hade flytt till Östasien och lydde under det Japanska imperiets jurisdiktion blev lämnade i fred eller internerades likt andra västerlänningar i koncentrationsläger och där vare sig de kristna eller de judiska västerlänningarna medvetet dödades även om åtskilliga utan tvivel dukade under av umbäranden och p g a att de behandlades illa.
 
Det judiska s k ghettot i Shanghai lämnades i praktiken ifred och det sägs att när tyskarna som också var närvarande i den internationella kinesiska kuststaden bad den japanska ockupationsmakten att göra något åt judarna så sökte den japanske guvernören upp ledaren för ghettot och frågade denne varför så många avskydde dem i västvärlden varpå den sistnämnde ska ha svarat ”för att vi är orientaler” alternativt ”för att vi är korta och mörkhåriga” och vilket ska ha besvarats med ett leende av den japanske guvernören och därefter lämnades ghettot och dess invånare i stort sett ifred fram tills dess att ghettot och staden befriades av den kinesiska nationalistarmén.

Det Japanska imperiets ”icke-rasistiska” smältdegelvision

Japan under första halvan av 1900-talet är inte bara en fascinerande (och för de allra flesta västerlänningar okänd) fallstudie i högerextremism mot bakgrund av de akademiska studier som särskilt på senare år har ägnat sig åt att försöka förstå om Japan kan kategoriseras som fascistiskt eller ej under mellankrigstiden utan Japan är också en minst lika fascinerande (och för de allra flesta västerlänningar okänd) fallstudie i kolonialism då Japan fr o m 1895 och fram tills slaget vid Midway 1942 på rekordtid lyckades skapa ett formidabelt kolonialimperium som kom att täcka över en fjärdedel av hela jordklotet och som innefattade en försvarlig del av världens dåvarande befolkning och åtminstone 108 olika folkslag från Manchuriet och Alaska i norr (den enda delen av USA som ockuperades av axelmakterna under kriget var öarna Attu och Kiska utanför Alaska) till Australien i söder och från Indien i väster till Mikronesien i öster.

Till skillnad från de europeiska kolonialimperierna där olika sociala, kulturella och juridiska förbud mot intimrelationer över rasgränserna rådde och var särskilt påtagliga under mellankrigstiden när det ”vetenskapliga” rastänkandet kulminerade i västvärlden så valde Japan en motsatt väg och uppmuntrade i stället t o m pro-aktivt äktenskap mellan japaner och icke-japaner: En måhända bisarr reminiscens av detta arv från det Japanska imperiets tid är f ö den sydkoreanska Enighetskyrkans (mer känd som den s k Moon-kyrkan) massbröllop. Särskilt gällde detta äktenskap mellan japaner och koreaner liksom mellan japaner och taiwaneser men också mellan japaner och mikronesier vilka uppstod när 100 000-tals japanska bosättare flyttade till och slog sig ned i Korea, Taiwan och Mikronesien.

Redan innan Pearl Harbor 1941 innefattade det Japanska imperiet även tusentals västerlänningar varav merparten var s k vita ryssar, d v s de tillhörde eller härstammade från de två miljoner ryssar som lämnade Ryssland efter Oktoberrevolutionen och Ryska inbördeskrigets slut mellan 1917-22, och varav många kom att slå sig ned i den japanska bosättarkolonin Manchuriet som härbärgerade närmare 100 000 vita västerlänningar när kolonin omvandlades till den på alla sätt och vis mångkulturella satellitstaten Manchukuo 1932 som kom att bli själva sinnebilden för det Japanska imperiets märkliga version av ett slags panasiatiskt smältdegelsamhälle vari även vita människor var välkomna.

Som ett resultat av allt detta föddes tiotusentals blandade i det Japanska imperiet mellan ca 1900-40: 1930 beräknades enbart antalet barn med en koreansk far och en japansk mor (d v s den absolut vanligaste parkombinationen både då och idag vad gäller intimrelationer mellan japaner och koreaner, d v s detta är ännu ett arv från denna tid) uppgå till uppemot 20 000 bara i själva Japan och även äktenskap mellan japaner och vita västerlänningar som resulterade i blandade barn var inte ovanliga särskilt i Manchuriet och i de stora kinesiska kuststäderna där det bodde många västerlänningar under mellankrigstiden liksom även tusentals svenskar.

Orsaken till att Japan valde denna ”icke-rasistiska” smältdegelinriktade imperiepolitik var att landets styrande elit sent omsider insåg att Japan i egenskap av att vara en icke-vit nation aldrig skulle komma att erkännas som en jämlik part av det vita Väst och vilket bl a ledde till att Japan lämnade Nationernas förbund 1933 efter att bl a förgäves ha försökt få igenom en resolution mot rasdiskriminering även om det naturligtvis var så i praktiken att diskriminering av icke-japaner var vardag i de japanska kolonierna, d v s den ”icke-rasistiska” officiella linjen stannade i mångt och mycket på pappret och bland de intellektuella imperieideologerna hemma i Tokyo.

Samtidigt är det ironiskt att konstatera att medan de europeiska imperiemakterna förbjöd intimrelationer över rasgränserna i sina kolonier särskilt mellan ca 1918-39 så valde Japan att göra det motsatta, d v s att införa lagar som uppmuntrade blandrelationer och att samtidigt avskaffa de europeiska lagar mot rasblandning som gällde på olika platser runtom i Stillahavsasien, d v s att helt enkelt avkriminalisera intimrelationer över rasgränserna och vilket naturligtvis chockerade dåtidens västerlänningar något oerhört.

Efter 1942 när inte minst den extrema rasbiologiska fraktionen inom det japanska Socialdepartementet tog makten omvandlades dock denna tidigare ”icke-rasistiska” imperiepolitik till dess motsats samtidigt som Japan erövrade de europeiska kolonierna i Sydostasien och Stillahavsområdet och därmed också kom att styra över ännu fler vita västerlänningar i form av bl a amerikaner, britter, fransmän, portugiser, spanjorer och holländare.

Det rasbesatta Socialdepartementet förespråkade nu i stället förbud mot blandrelationer, vissa röster krävde t o m införandet av ett massteriliseringsprogram av alla blandade imperieundersåtar och västerlänningarna internerades nu som regel i jättelika koncentrationsläger i stället för att som tidigare ”integreras” i det nya panasiatiska smältdegelsamhället där de tidigare hade varit välkomna.

Japan bad även Tyskland om hjälp att sända över all typ av forskning som gick att uppbringa om de olika folkslagen i Asien som Japan nu styrde över och 1943 upprättade den japanska regeringen en slags motsvarighet till vårt rasbiologiska institut i Uppsala där närmare 100 000 akademiska studier och publikationer till slut kom att förvaras som tyskarna hade sänt över från det ockuperade Europa och som japanerna själva hade beslagtagit i de erövrade europeiska kolonierna. Sedan förtäljer inte historien om Japan verkligen hann få någon nytta av denna samlade västerländska kunskap om Asiens alla folkslag som västvärldens alla rasforskare, antropologer, språkvetare, religionsvetare, konstvetare, litteraturvetare, historiker och arkeologer hade producerat innan det Japanska imperiet slutligen gick under i augusti 1945.

Om Japans roll i efterkrigstidens avkolonialisering

Läser just nu denna digra antologi som är den första och enda i sitt slag som behandlar det västerländska rastänkandet i relation till (öst)asiater och (Öst)Asien, och inser hur mycket det västerländska rastänkandet har påverkat och faktiskt avgjort världspolitiken och därmed bidragit till att skapa den värld vi lever i idag:

http://www.brill.com/race-and-racism-modern-east-asia

Japan var som alla vet den första icke-vita stat som besegrade en vit stat militärt, d v s Ryssland 1905, vilket ledde till att den övriga icke-vita världen närmast över en natt kom att sätta sitt hopp till Japan, och kanske än viktigare – Japan var den första icke-vita stat som undertecknade ett jämbördigt och jämlikt avtal med en vit stat vid samma tidpunkt (med Storbritannien).

Under Versaillesförhandlingarna 1919 och i samband med Nationernas förbunds grundande 1920 försökte Japan driva igenom en konvention mot rasdiskriminering men möttes naturligtvis och inte förvånande av den samlade vita västvärldens hån under den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons ledning, och när USA sedan införde sitt ”vetenskapliga” raskvotsinvandringssystem 1924 (som först avskaffades 1965) som just och fr a var riktat mot den fortsatta invandringen av asiater liksom av andra icke-vita invandrargrupper så ledde detta till demonstrationer och t o m till flera fall av självmord utanför USA:s ambassad i Tokyo.

”Vårt” lilla svenska bidrag till denna historia handlar f ö om att Carl von Linné ju hade klassificerat asiaterna som gula och just denna färgbeteckning hatade fr a den japanska eliten innerligt, och svenskarna rankades som bekant av USA:s samlade forskarelit (och av Vita huset) som vitast av alla vita när raskvotsystemet infördes.

Efter 1924 utvecklades Japan alltmer i en militant och senare mycket våldsam antivästerländsk för att inte säga antivit riktning och när den extremnationalistiska officerskåren övertog makten i landet på 1930-talet och började understödja och finansiera antivästerländska rörelser, revolutionärer och ”terrorister” världen över grundlades inte bara den avkolonialisering som skulle följa under efterkrigstiden utan även de medborgarrätts- och minoritetsrörelser som uppstod efter kriget liksom flera av dagens antivästerländska rörelser i Tredje världen.

Japan blev nämligen förebild för åtskilliga av de svarta amerikanska ledarna och intellektuella i USA liksom för många muslimska ledare och intellektuella i de franska och brittiska kolonierna och utan Japans militära segrar under kriget hade sannolikt avkolonialiseringen aldrig ägt rum på samma sätt som den gjorde, d v s Indien hade exempelvis aldrig blivit självständigt redan 1947 (den retirerande japanska armén kvarlämnade t o m medvetet vapen åt de antivästerländska revolutionärerna i exempelvis Vietnam och Indonesien), Mao hade aldrig vunnit det kinesiska inbördeskriget redan 1949 (och därefter ”kastat ut” västerlänningarna från kontinental-Kina) och de övriga asiatiska, afrikanska och karibiska kolonierna hade aldrig kanske någonsin blivit självständiga om inte Japan hade besegrat Ryssland 1905 och om inte västvärlden och USA hade svalt rastänkandet med hull och hår och institutionaliserat sin raspolitik under mellankrigstiden.

Sedan ska det ju inte stickas under stol med att Japan utan tvivel och på alla sätt och vis bevisligen i praktiken behandlade andra asiater på ett oerhört förtryckande sätt liksom att den japanska armén dödade enorma mängder både vita, svarta, arabiska och andra soldater som kämpade i de olika västerländska arméerna under kriget och dessutom behandlade dem extremt illa särskilt när de tillfångatogs och alla de 10 000-tals europeiska bosättare som levde i kolonierna i Asien internerades i jättelika koncentrationsläger och europeiska bosättarkvinnor utnyttjades även som s k ”comfort women”.

Om den japanske rasforskaren Takeshi Kubo som försökte forska på samma sätt som de svenska rasforskarna gjorde

Ännu mer bisarrerier från rasforskningens (när)historia som har tydliga svenska kopplingar för den som är intresserad av hur rasforskarnas resultat t o m kunde resultera i uppror och ”kravaller”:

1921 utbröt ett studentuppror i den japanska kolonin Korea (Chosen) och denna gång var det inte bara ”the usual suspects”-studenterna i ”the usual suspect”-provinsen Cholla (den provins som alltid har varit den koreanska radikalismens högborg och epicenter, och som jag själv f ö råkar komma ifrån) som ”tjafsade” utan även läkarstudenterna vid elitskolan Keijo Medical College i nuvarande Seoul, idag elituniversitetet Seoul National Universitys College of Medicine (där jag själv f ö råkar ha föreläst). Bakgrunden stod att hitta i att skolans anatomiprofessor den japanske rasforskaren Takeshi Kubo hade upptäckt att en av hans koreanska skallar hade försvunnit efter en föreläsning och vilket ledde till att han fick ett koleriskt utbrott inför hela klassen, som bestod av både infödda koreanska studenter och japanska bosättarstudenter, och anklagade de koreanska studenterna för den förmodade stölden då koreanerna enligt professorn var ”barbarer” som var ”slavar” under sin ”raskaraktär” som Kubo då själv hade forskat om, och han hänvisade också explicit till sin egen forskning.

Professor Kubo var en av Japans ledande rasforskare och brevväxlade bl a med vår egen store rasforskargigant Herman Lundborg. Kubo hade doktorerat 1914 på en 700-sidig avhandling som var skriven helt och hållet på (akademisk) tyska och som byggde på en kroppsmätningsstudie som innefattade ca 3500 koreanska kroppar, levande (bl a prostituerade) som döda och både ”färska” och tämligen dekomposerade lik som den japanska kolonialadministrationen i många fall hade kommit över med hjälp av synnerligen oetiska metoder, och vilket Kubo noggrant redogjorde för utan att skämmas i metoddelen förutom att han redovisade koreanernas skallmått, hudfärg, hårfärg och ögonfärg liksom muskulatur, arm- och benlängd o s v precis som den svenske rasforskaren Gustaf Retzius hade gjort för svenskarnas (kroppars) del.

Kubo såg nämligen upp till de svenska rasforskarna som ju hade stolta traditioner att bygga på sedan Linnés dagar på 1750-talet och han använde sig just av de svenska rasforskarnas standardiserade kroppsmått och rasforskningsverktyg som även de tyska rasforskarna (liksom de amerikanska rasforskarna) hade anammat, och visserligen var 3500 uppmätta koreanska kroppar inte något att komma med i relation till de svenska rasforskarnas gigantiska studier av 100 000-tals svenskars kroppar (de absolut mest omfattande rasforskningsstudierna i världen både då och nu – ingen har någonsin slagit svenskarna ens därefter) men även 3500 s k ”specimen” ansågs under mellankrigstiden vara ett mycket imponerande empiriskt underlag.

Till skillnad från en annan av de japanska rasforskarna, Yoshikiyo Koganei som utförde kroppsmätningsstudier på urfolket ainus kroppar på ön Hokkaido, hade Kubo inte studerat med de stora tyska rasforskarna vilka i sin tur i många fall hade lärts upp av svenskarna. Kubo hade aldrig ens besökt Europa och hans intresse för rasforskningen väcktes när han arbetade i den japanska bosättarkolonin Manchuriet. 1922, ett år efter studentupproret, var professor Kubo dock på väg till Europa men ”lustigt” nog så blev han så begeistrad och upphetsad av att han skulle besöka Tyskland och sannolikt också Sverige (d v s Uppsala) för att träffa några av Europas och världens stora rasforskare att han bröt ihop psykiskt och hamnade på mentalanstalt (han var s a s ett tidigt exempel på en s k ”fanboy” som fick ett ”breakdown”), och därmed avbröts också hans forskarkarriär på ett både abrupt, tragiskt och kanske också ironiskt sätt.

Redan år 2030 kommer över 40% av majoritetsinvånarna i de f d axelmakterna att vara över 60 år gamla

Är det en slump att de länder vars befolkningar kommer att uppvisa den allra högsta medelåldern i världen år 2030 utöver att dessa länders totala invånarantal minskar dramatiskt för varje år som går i en osannolikt snabb takt är de förlorande länderna i Andra världskriget plus Sydkorea, Grekland, Spanien och Portugal vilka också på olika sätt och i olika hög grad tillhörde och/eller sympatiserade med axelmakterna?

I Italien, Japan och Tyskland innebär det att ofattbara långt över 40% av majoritetsbefolkningarna där kommer att vara 60-plussare redan år 2030 (OBS: naturligtvis är det inget fel på 60-åringar, 70-åringar, 80-åringar eller för den delen 90-åringar):

12768335_10153470559330847_4578673664551945096_o

 

 

 

 

 

 

Är det samtidshistoriens ”straff” för att dessa tre länder tillsammans hade ihjäl så enormt många människor, är det ett resultat av dessa tre länders extremt våldsamma 68-uppror, beror det på att just dessa tre länder är rätt påtagligt patriarkala på ett gammaldags sätt liksom rejält utpräglade klassamhällen eller är det helt enkelt bara en ren slump?