Kategori: orientalism

Om den svenska och västerländska rädslan för Nordkorea

Ingen annan postkolonial statsbildning i Tredje världen har antagligen orsakat så mycket rädsla, oro, skräck och hysteri i Sverige och i Väst som Nordkorea (inklusive nog även i populärkulturen) och möjligen då bredvid Kuba, Iran och Eritrea (och kanske och tidigare även Libyen) som många nog också är rätt så rädda och oroliga för i Sverige och i Väst (och naturligtvis är än fler rädda för IS men IS bör inte räknas som en stat).
 
Sedan kan en ju fråga sig om det finns fog för att svenskar bör vara rädda för Nordkorea (eller för Kuba, Iran och Eritrea)?
17760168_10154556837095847_837000663568073808_n

Bioaktuella ”Ghost in the Shell” aktualiserar flera teoretiska begrepp för att förstå den japanska populärkulturens genomslagskraft

Den bioaktuella amerikanska filmen ”Ghost in the Shell” aktualiserar åtminstone tre klassiska begrepp som brukar användas inom forskarvärlden för att förstå hur den japanska populärkulturen trots allt (d v s trots alla odds då Japan är en icke-västerländsk, icke-kristen och icke-vit nation) har lyckats erövra västvärlden under efterkrigstiden:
 
 
Dels handlar det om Japans mjuka makt (mot bakgrund av att Japan knappt har haft någon ”hård makt” att tala om efter det undergångsliknande katastrofnederlaget 1945), dels handlar det om den s k tekno-orientalismen (d v s den kittlande men också obehagliga fantasin om Japan och Östasien som en högteknologisk och framtida utopi/dystopi och där de i de närmaste genomdigitaliserade människorna i det närmaste redan har förvandlats till en blandning av cyborgar och robotar) och dels handlar det om ”culturally odorless Japan”, d v s den strategi som den japanska populärkulturindustrin har använt sig av med enorm framgång i Väst under de senaste decennierna och som kortfattat säger att då de allra flesta västerlänningar är ointresserade och fr a oattraherade av (öst)asiater och kanske t o m ser ned på och föraktar (öst)asiater så får inte japanska kulturproduktioner ”lukta” japanskt eller (öst)asiatiskt – d v s inga ”hedniska” animistiska (shintoistiska) teman, ”ovetenskapliga” buddhistiska motiv och ”patriarkala” konfucianska element ska helst inte finnas med och fr a inga karaktärer som i alltför hög grad ser ut som eller påminner om fysisk-kroppsliga (öst)asiater.

Om svenskarnas smått bisarra intresse för och besatthet vid Nordkorea

Måns Wadensjö recenserar Simon Hesslers nya grafiska debutroman ”Vad nålen ritar” i dagens SvD Kultur och frågar sig varför svenskarna är så intresserade av och närmast besatta och fixerade vid Nordkorea mot bakgrund av den flod av Nordkoreaböcker som har givits ut på svenska under de senaste åren, och varav flera t o m har hamnat mycket högt på de svenska bokförsäljningslistorna, utan att svenskarna egentligen vet någonting vare sig om Korea och koreaner i allmänhet eller om Nordkorea och nordkoreaner i synnerhet och kanske än mindre om dess södra grannland och grannfolk:

http://www.svd.se/den-enda-roman-om-nordkorea-du-verkligen-borde-lasa

Själv ”råkar” jag ”sitta på” landets troligen största bibliotek av skrifter utgivna på svenska (från 1800-talets slut och fram tills dags dato) och/eller författade av svenskar (inklusive av både adopterade och invandrade koreaner), och ”Nordkoreahyllan” är vid det här laget utan konkurrens större än ”Sydkoreahyllan”, åtminstone vad gäller svenska ”Koreaböcker” som har givits ut efter Kalla krigets slut. ”Nordkorea” har ju t o m på senare tid kommit att bli en ny slags glosa i nutidssvenskan och får då beteckna inte landet i sig utan ett slags orientaliskt fantasiland och sagorike där allting är ställt på ända, där allting är förbjudet och där allting samtidigt kan hända: ”Vill du ha det som i Nordkorea?…”, ”Det är inte Nordkorea vi talar om…”, ”Sådant kan bara hända i Nordkorea…” o s v o s v.

Och ”lustigt” eller snarare tragiskt nog så placerar Wadensjö själv Nordkorea i Sydostasien, vilket de allra flesta både låg- och högutbildade svenskar ju gör trots att Koreahalvön är belägen i Nordostasien, och utöver det kan många både låg- och högutbildade svenskar fortfarande ha svårt att skilja mellan Nord- och Sydkorea.

”Ibland verkar den svenska fascinationen för Nordkorea helt sakna gräns. Det land som i klickvänliga nyhetsrubriker ofta kallas för ”det hemlighetsfulla” eller ”det slutna” är paradoxalt nog så överrepresenterat i våra medier och i vårt medvetande att man skulle kunna fråga vem som helst – de allra flesta vet namnet på i alla fall någon av Nordkoreas tre senaste diktatorer. Om man i stället vill veta vem som är Sydkoreas premiärminister, får man nog leta länge innan man hittar någon som vet.

Till en del handlar fascinationen om lockelsen i att titta den absoluta maktens nycker och barnslighet. Men en annan – och kanske viktigare – del handlar om att Nordkorea har intagit en central position i det svenska medvetandet om världen.  Det har blivit själva den raka motsatsen till den demokratiska västvärlden, den motbild vi behöver för att definiera oss själva med.

Och i en värld utan vita fläckar på kartan att exotifiera, fixerar och reproducerar vi i stället en svart fläck – det mörka område av låg elektricitetsanvändning som syns på nattliga satellitfoton av Sydostasien. Så har Nordkorea blivit en tom projektionsyta, som vi obehindrat kan leva ut våra fantasier om det som är annorlunda på.”

Om Lars Gustafssons hat mot postkolonial teori

Rekommenderar gärna på förekommen anledning Perry Johansson​s bok ”Sinofilerna. Kinakunskap, samlande och politik från Sven Hedin till Jan Myrdal” som nyligen framlidne Lars Gustafsson sågade längs med fotknölarna på ett synnerligen föraktfullt, överlägset och arrogant sätt som varande ”enfaldig”, ”kuriös”, ”obehaglig” och ”ytlig” i sitt försvar för sin gamle kamrat Jan Myrdal, den svenska 68-vänsterns inofficiella chefsideolog, och utifrån sitt förakt för postkolonial teori och något som närmast kan liknas vid ett hat gentemot Edward Said.

Gustafsson skrev bl a att Perry inte ”är rätt person att sätta betyg på någon av oss”, d v s på Gustafssons egen Tredje världen-orienterade vänstergeneration, samt att han ”förringar dem som vet mer än han själv”, d v s Gustafsson själv och de andra svenska ”Kinaexperterna”, och att han ”anstränger sig att ta heder och ära” av dessa vilka antagligen betraktar sig själva som radikala antirasister.

Perrys postkoloniala och psykoanalytiska studie av de svenska ”Kinaexperterna” anmäldes bl a av Ingvar Oja i Expressen som passade på att påminna om att Gustafsson i sin bok ”Kinesisk höst” från 1978 bl a skrev att ”djupt inne i Kina kan man känna en djup seren trygghet” samt att maoismen i Kina ”skapar lycka”.

http://www.expressen.se/kultur/bocker/perry-johansson-sinofilerna-kinakunskap

Den svenska orientalismen

Äntligen har min gamla institution vid Stockholms universitet, Orientaliska språk som är Nordeuropas största asienforskningsinstitut och som fram tills nyligen gjorde allt som stod i dess makt för att stolt och sturskt bevara den gamla svenska och europeiska koloniala orientalismtraditionen inför framtiden genom att hårdnackat vägra byta namn för att inte ge efter för ”några högljudda och bråkiga minoritetssvenskars identitetspolitiska önskan”, nu bytt namn till Institutionen för Asien-, Mellanöstern och Turkietstudier: http://www.orient.su.seoch http://www.tobiashubinette.se/orientalister.pdf

Det som krävdes för att åstadkomma denna namnändring som en av de sista asienforskningsinstitutionerna i västvärlden hela 35-40 år efter att den postkoloniala kritiken av hur Väst forskar om Asien och asiater inleddes var en kritisk massa av forskare som själva har ursprung i länderna i Asien, och det var turkologer som själva har turkisk bakgrund som till slut avgjorde saken – de ville helt enkelt inte längre att de själva eller dem de studerar skulle fortsätta att bli benämnda som orientaler (ej heller ville araberna, indierna, kineserna, japanerna och koreanerna det sedan tidigare).

Påminner f ö om att min gamla institution Orientaliska språk vid Stockholms universitet öppnade dörrarna för Konfuciusinstitutet i Europa genom att som första europeiska lärosäte låta dem husera där med sinologiprofessor Torbjörn Lodén som föreståndare och med rektor Astrid Söderbergh Widdings välsignelse: http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-kinas-diktatur-far-reklam-av-svenska-universitet/