Kategori: populärkultur

Om den koreanska närvaron i den svenska vardagen

Utöver Japan och de stora utomvästerländska länderna (t ex Indien, Kina, Mexiko, Brasilien, Sydafrika, Turkiet, Iran o s v) så finns det nog inget annat utomvästerländskt land vars kultur (populärkultur, mat mm) har fått ett sådant stort och fr a vardagligt genomslag i Väst och i Sverige som Sydkorea och fr a på så (otroligt) kort tid. 

När jag växte upp var Korea utan tvekan det minst kända landet i Stillahavsasien som de allra flesta mest bara kopplade till Koreakriget och adoptivbarn och innan den sydkoreanska filmens, popmusikens, tv-dramaseriernas och matens genombrott kunde många svenskar knappt ens skilja mellan Nord- och Sydkorea och än mindre urskilja vad som är koreanskt från det som är japanskt eller kinesiskt. Och tidigare fanns det dessutom knappt några svenskar alls som hade besökt Sydkorea utöver gamla sjömän, missionärer, läkare och sjuksköterskor samt en del officerare och affärsmän men numera åker fr a unga svenskar inte bara till Thailand, Vietnam, Filippinerna, Kina eller Japan utan också till Sydkorea.

Reflektioner kring populärkulturella verk som tematiserar Öst- och Sydostasien under 1980- och 90-talen

Läser just nu en filmvetenskaplig studie (i form av en monografi – d v s en akademisk fullängdbok) om hur Indokina (d v s Vietnam, Kambodja och Laos) har skildrats i fransk film med fokus på år 1992 då hela tre filmer hade premiär i Frankrike som utspelar sig i den gamla franska kolonin i Asien – nämligen Indochine, L’Amant (eller Älskaren på svenska) och Diên Biên Phu – och påminns om att påfallande många västerländska kommersiella spelfilmer och populärmusiksånger som tematiserar Öst- och Sydostasien såg dagens ljus just under 1980- och 90-talen (och borträknat alla konstfilmer, indiefilmer, konstmusikverk samt tv-serier såsom Shogun). 

Här nedan följer endast ett mindre urval film- och sångtitlar och ännu har nog ingen forskare vågat eller kanske snarare orkat ta ett helhetsgrepp på varför denna populärkulturella våg sköljde över västvärlden under dessa båda decennier och troligen kom att påverka generationer av västerlänningar (d v s så klart bara de som valde att titta på och lyssna på och konsumera dessa titlar för det gjorde säkert inte alla) vad gäller deras syn på Öst- och Sydostasien och människorna som bor och lever där.

För svensk del finns det antagligen bara en spelfilm som utspelar sig i regionen som hade premiär under något av dessa båda decennier medan sångerna som synes är desto fler och toppåret för filmerna var möjligen 1987 eller 1992 (fast i så fall bara inräknat de tre franska filmerna) medan toppåret för sångerna som tematiserar Öst- och Sydostasien kan ha infallit 1984:

Peter Weir: The Year of Living Dangerously (1982)
Nagisa Ōshima: Merry Christmas Mr Lawrence (1983)
Roland Joffé: The Killing Fields (1984)
Oliver Stone: Platoon (1986)
Bernardo Bertolucci: The Last Emperor (1987)
Vilgot Sjöman: Malacca (1987)
Steven Spielberg: Empire of the Sun (1987)
Ridley Scott: Black Rain (1989)
Jean-Jacques Annaud: L’Amant (1992)
Pierre Schoendoerffer: Diên Biên Phu (1992)
Régis Wargnier: Indochine (1992)
Jean-Jacques Annaud: Seven Years in Tibet (1997)
Bruce Beresford: Paradise Road (1997)
Martin Scorsese: Kundun (1997)
Andy Tennant: Anna and the King (1999)

Aneka: Japanese Boy (1981)
Kim Wilde: Cambodia (1982)
David Bowie: China Girl (1983)
Alphaville: Big In Japan (1984)
Carola: Tokyo (1984)
Fancy: Chinese Eyes (1984)
Gyllene Tider: Teaser Japanese (1984)
Murray Head: One Night in Bangkok (1984)
Ultravox: White China (1984)
Herrey: Chinese Temptation (1985)
Eurythmics: I’ve Got a Lover (Back in Japan) (1987)
T’Pau: China in Your Hand (1987)
Koto: Chinese Revenge (1989)
Joy: Japanese Girls (1992)
Enya: China Roses (1995)
Ace of Base: Tokyo Girl (1998)
Fancy: Japanese Girl (1999)

Sedan ska det väl också sägas i sammanhanget att det pågick en motsatt populärkulturell trafik under 1980- och 90-talen: 

Hongkong-filmerna hade sin storhetstid i Väst vid denna tid, Akira Kurosawa var fortfarande vid liv och verksam som regissör, den japanska populärkulturens erövring av Väst som hade börjat så sakteliga redan på 70-talet befäste sin ställning och även några japanska pop- och rockgrupper fick en del fans bland västerländska barn och ungdomar under dessa båda årtionden, flera verk producerade av den s k femte generationens filmregissörer i fastlands-Kina såsom Zhang Yimous filmer fick ett kritikerrosat mottagande i Väst, även Taiwans filmindustri började låta höra talas om sig och framåt slutet av 90-talet likaså Sydkoreas dito även om det skulle ta många år till innan den sydkoreanska popmusiken började nå de västerländska barnen och ungdomarna.

Just nu skrivs asiatisk diasporahistoria och asiatisk populärkulturhistoria på en och samma gång

Just nu skrivs asiatisk diasporahistoria och asiatisk populärkulturhistoria på en och samma gång:

BTS – världens största (öst- och sydost)asiatiska och (syd)koreanska pop(ulärmusik)grupp (genom tiderna) – besöker just nu (d v s i realtid) USA:s president Joe Biden i Vita huset i Washington för att lyfta och diskutera problematiken med antiasiatisk rasism som har exploderat i omfattning under pandemin och resulterat i ett stort antal dödade och skadade asiater i USA och i andra västländer:

”The group will discuss issues on Asian inclusion, representation and diversity, and anti-Asian hate crimes & discrimination, per official.”

”Biden has been outspoken about being committed to combating the rise in anti-Asian hate crimes. Last year, the Democratic president signed the COVID-19 Hate Crimes Act into law.”

Den som organiserar BTS besök är f ö Karine Jean-Pierre som är den första svarta hbtq-personen som arbetar vid och ansvarar för Vita husets kommunikations- och pressavdelning.

Det hör då till saken att av någon anledning så har en oproportionerligt hög andel av de asiater som har utsatts för våld koreansk bakgrund – t ex var flertalet av de asiatiska kvinnor som dödades i Atlanta i mars 2021 koreanskor – och det är också asiatiska kvinnor och inte minst just koreanska kvinnor som har drabbats allra värst av de antiasiatiska hatbrotten under pandemin.

Och för den/dem som inte känner till det så är BTS kort och gott den första utomvästerländska och icke-vita popgruppen som sjunger på ett utomvästerländskt språk som har slagit igenom i Väst.

Antiasiatisk rasism talas det som bekant knappt om vare sig bland antirasister, i minoritetssammanhang eller bland forskare som studerar rasism och mot bakgrund av det faktumet är detta så historiskt det kan bli även om det går att argumentera för att Biden borde ha bjudit in representanter för de stora asiatiska minoritets- och diasporagrupperna och inte en populärmusikgrupp vars medlemmar inte ens har vuxit upp i och bor och lever i USA och i Väst.

Det talas med rätta om rasism mot latinos/as (och inte minst i USA), med rätta om rasism mot svarta (och inte minst i USA, Storbritannien, Belgien, Italien och Frankrike), med rätta om rasism mot romer (och inte minst i Syd-, Central- och Östeuropa), med rätta om rasism mot muslimer och personer med bakgrund i MENA-regionen (och inte minst i Frankrike, Nederländerna och Tyskland liksom i Sverige), med rätta om rasism mot sydasiater (och inte minst i Storbritannien) och med rätta om rasism mot judar (och inte minst i Västeuropa) men det är mycket sällan som rasism mot öst- och sydostasiater aktualiseras förutom sedan pandemin bröt ut p g a att asiater i hela västvärlden sedan dess har utsatts för ett mycket stort antal hatbrott och ett 20-tal asiater har även dödats p g a pandemin.

Reflektioner kring österrikiska Dragonys album ”Viribus unitis”

Upptäckte nyss av en slump (och tack vare YouTubes ibland aningen märkliga algoritmer – jag tittade samtidigt på ett gammalt filmklipp från 1916 som härrör från kejsar Frans Josefs begravning) att det österrikiska bandet Dragony gav ut albumet ”Viribus unitis” i början av året och bl a i samarbete med svenska Sabatons Tommy Johansson, vilket hörs vad gäller både sången, musiken och själva albumets tematik och disposition. Sabaton är som bekant många SD:ares favoritband och jag kan mycket väl föreställa mig att många österrikiska FPÖ:are uppskattar Dragony och antagligen särskilt bandets nya och senaste album ”Viribus unitis”.

Albumet, vars titel anspelar på kejsar Frans Josefs valspråk, är nämligen inget annat än en veritabel ”orgie” i Habsburg- och Österrike-Ungern-nostalgi och de olika sångerna behandlar denna en gång så mäktiga centraleuropeiska dynastis sista skälvande årtionden vid makten med en twist som säger att kejsar Frans Josefs och dennes fru kejsarinnan ”Sisis” son kronprins Rudolf inte lyckades begå självmord 1889 på slottet Mayerling (vilket hände i verkligheten) utan överlevde i hemlighet.

När Rudolfs mor kejsarinnan ”Sisi” sedan mördas av en anarkist i schweiziska Genève 1898 (vilket också hände i verkligheten) ingår Rudolf en desperat pakt med mörkrets makter för att försöka återuppväcka modern från döden. 

Albumet inleds med Johann Strauss ”den yngres” världsberömda vals ”An der schönen blauen Donau” och den första sången ”Gods of war”, som också finns som musikvideo (se https://www.youtube.com/watch?v=mPWySLd8otU), berättar om hur kejsar Frans Josef har tvingats gå ungrarna till mötes genom att skapa dubbelmonarkin Österrike-Ungern på grund av de dramatiska och blodiga händelserna som utspelade sig mellan 1848-67 (”We were the masters and the rulers of this world… The sun is setting on the glory of our reign”). 

Den tredje sången, ”Love you to death”, beskriver bl a Rudolfs ambivalenta känslor inför att en gång i framtiden bli Österrike-Ungerns kejsare efter sin far Frans Josef (”I am alone, heir to the throne, chilled to the bone”). Rudolf är också berättarjaget i flertalet av sångerna såsom i ”A.E.I.O.U.” som ska uttydas “Austriae est imperare orbi universo” (ungefär ”det är Österrikes öde att en gång styra över hela världen”) och som var något av Huset Habsburgs motto, och vari Rudolf sjunger om Första världskrigets utbrott och kejsardömets förestående undergång: ”The news just broke today, my cousin has been slain in the streets of Sarajevo… Dawn of the war, last of the Habsburgs, bonded by blood, they are sealing their fate”. 

Albumets titelsång ”Viribus unitis” handlar sedan om hur Rudolf lyckas väcka liv i sin mor ”Sisi” med hjälp av svart magi: ”Vienna burns, the queen returns, we’re so close to the goal… Viribus unitis, forces unite, turn the tide of the raging war, we’ll rule again, shore to shore… Avenge the Habsburgs, the dead will rise to fight”. 

I åtminstone två sånger är Rudolfs far kejsar Frans Josef den som talar såsom i sången ”Made of metal” när kejsaren sjunger ”I am the Kaiser, from the silence of the grave I hear the call to arms… As Vienna falls, I live again, judgement hour is at hand, and so I must make my stand”. 

Albumet avslutas sedan med den enda sången som sjungs på tyska och som utgörs av en symfonirock-cover på den österrikiska artisten Rainhard Fendrichs romantiska sång ”Haben sie Wien schon bei Nacht gesehn”. 

Jag lyssnade igenom Dragonys album ”Viribus unitis” två gånger idag medan jag samtidigt skrev på ett bokmanus och det går väl inte att säga något annat än att för den/dem som uppskattar nationalromantisk och imperienostalgisk symfonisk power metal-musik av kitschig Sabaton-typ så är åtminstone några av det österrikiska bandets sånger faktiskt inte helt oävna. Sedan hade jag väl förväntat mig en skräckgotisk sång om Stefan Zweigs fiktiva greve Kekesfalva men det kanske kommer på nästa album.

Samtal om den koreanska vågen (hallyu) i Sverige

Den 17 maj deltog jag i ett samtal på ABF-huset i Stockholm om den koreanska vågen (hallyu) tillsammans med Vian Tahir och Nina Kartal och nu har det inspelade samtalet publicerats på Youtube:

”Vad är det egentligen som gör Sydkorea så framgångsrikt?

Både filmen, musiken och litteraturen har tagit världen med storm.Filmen Parasit är den allra första icke-engelskspråkiga filmen som tilldelats en Oscar för bästa film. Utöver att den fick statyett för bästa internationella långfilm, bästa regi och bästa originalmanus av totalt sex nomineringar. Musikgruppen BTS var likaså det allra första icke-engelskspråkiga bandet som tog sig upp på amerikanska Billboard-listans topp. Bland ungdomar och influensers talas det om K-beauty som har boomat de senaste åren och sydkoreanska tv-dramaserier är numera stora både i Sverige och internationellt.

Både K-pop och K-beauty är centrala beståndsdelar av den sydkoreanska popkulturen. Och även litteraturen har slagit stort internationellt, inte minst i form av författaren Han Kang som fick sitt internationella genombrott med romanen Vegetarianen.

Men hur pass medvetet eller omedvetet konsumerar vi koreansk samtidskultur och finns det en risk att vi missar vad kulturskaparna försöker berätta om landet och om människorna bortom rubrikerna?

Tobias Hübinette, fil dr i koreanologi (koreaforskning) samt docent i interkulturell pedagogik och lektor vid Karlstads universitet

Vian Tahir, som arbetar med digitaliseringsfrågor och har studerat koreansk kultur vid Stockholms universitet

Nina Kartal, journalist på SVT Kultur som bevakar sydkoreansk popkultur

Ännu en sydkoreansk tv-dramaserie som har en huvudkaraktär som ska vara utlandsadopterad har snart premiär

Fascinerande att notera att ännu en sydkoreansk populärkulturell produktion i form av en drama-tv-serie som börjar sändas nästa månad handlar om en huvudkaraktär som är utlandsadopterad. Det gäller dramaserien “Vincenzo” som handlar om en italiensk man vid namn Vincenzo Cassano som är adopterad från Sydkorea och som som vuxen återvänder till sitt födelseland då han är kriminell och måste fly från Italien p g a en konflikt i den undre världen.

Den mycket rikliga förekomsten av utlandsadopterade i den sydkoreanska populärkulturen var då ämnet för min avhandling i Korean studies/Koreas språk och kultur ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” som jag försvarade vid Stockholms universitet och publicerade 2005. Redan fr o m 1990-talet började utlandsadopterade från Sydkorea som bodde och levde i Väst att dyka upp i sydkoreanska spelfilmer, romaner, dikter, teaterpjäser, musikaler, popsånger och musikvideos.

I min avhandling argumenterade jag för att det faktum att K-pop-artister sjöng om utlandsadopterade, att sydkoreanska författare skapade utlandsadopterade karaktärer i sina romaner, att sydkoreanska skådespelare spelade utlandsadopterade på de stora scenerna i Sydkorea och att utlandsadopterade förekom frekvent som huvudkaraktärer i sydkoreanska långfilmer och tv-drama-serier var ett sätt för landet och dess befolkning att bearbeta ett nationellt trauma – d v s att över 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till ett 20-tal västländer sedan 1950-talet och framåt.

Några av dessa karaktärer har utgjorts av utlandsadopterade från Sydkorea i Sverige (i Sverige finns det idag kring 10 000 utlandsadopterade från Sydkorea) och åtskilliga har varit amerikaner som är utlandsadopterade från Sydkorea liksom kanadensare, belgare, fransmän och holländare som har adopterats från Sydkorea.

Vad gäller mer spektakulära karaktärer såsom just den fiktive italienaren Vincenzo Cassano så har bl a en tysk Antifa-ledare som är utlandsadopterad från Sydkorea förekommit i en spelfilm, som sägs ha byggt på en verklig utlandsadopterad man från Sydkorea i Berlin som var aktiv i tyska AFA på 90-talet liksom en irländsk kvinna i en tv-dramaserie som är utlandsadopterad från Sydkorea och som i första avsnittet är aktiv i IRA och bekämpar engelsmännen i Nordirland innan hon tvingas fly till sitt födelseland Sydkorea efter ett misslyckat bombattentat. Dessutom finns det ännu en sydkoreansk tv-dramaserie som handlar om en kriminell utlandsadopterad – om en australiensisk man som är utlandsadopterad från Sydkorea och som är aktiv i Sydneys våldsamma undre värld.

Utöver att förekomsten av alla dessa utlandsadopterade karaktärer antagligen har någon slags katarsiseffekt på den sydkoreanska publiken och på de sydkoreanska konsumenterna av popmusiken, musikvideona, spelfilmerna, dramaserierna, romanerna och scenkonstföreställningarna så handlar det antagligen också om ambivalenta och exotiserande fantasier om Väst och om västerlänningar:

Många sydkoreaner fascineras helt enkelt av Väst och av västerlänningarna och ett sätt att närma sig Väst och västerlänningar är just att uppleva Väst och västerlänningarna via en koreansk kropp – d v s helt enkelt via en utlandsadopterad karaktär – d v s en person som till 100% ser ut som en korean och asiat men som till 100% beter sig som en vit västerlänning.

‘Hallyu Big 3’ Lee Min Ho, Kim Soo-hyun, Song Joong-ki returning with dramas

”Song Joong-ki will be starring in the new tvN Saturday-Sunday drama “Vincenzo,” which will start airing in February.

In the drama, Song Joong-ki will play the character of Vincenzo Cassano, an Italian lawyer and adviser to a mafia organization. He was born in South Korea and adopted by an Italian family. He returns to South Korea after a conflict occurs in the organization.”

En resa i spåren efter Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander på Vikbolandet i östra Östergötland

Reste idag i spåren av Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander i min östgötska hembygd och närmare bestämt på Vikbolandet utanför Norrköping där Leander och hennes man Arne Hülphers, som också han var värmlänning, är begravd/a på Häradshammars kyrkogård och där Leander 1939 köpte 34-rums-herrgården och godset Lönö som kom att bli hennes hem fram tills hennes död 1981. Lönö ägs f ö idag av riksdagens f d talman den rejält förmögne moderaten Per Westerberg.
 
116288560_10157704146080847_3688470680870313063_n.jpg
Leander sägs ha betalt för egendomen i kontanter då hon vid det laget hade blivit mycket rik som den högst betalda populärkulturella stjärnan i (Nazi)Tyskland. Innan och under kriget var ironiskt nog två svenskor f ö ikoner i Tyskland och ironiskt nog var båda värmländskor – nämligen den bästsäljande Selma Lagerlöf och just Leander som under några år var hela kontinental-Europas största och mest älskade superkändis i egenskap av att vara sångare, artist och skådespelare efter att mer eller mindre ha ersatt Marlene Dietrichs plats ”tack vare” det populärkulturella (propaganda)geniet doktor Goebbels.
116100852_10157704145705847_5617940519924897970_n
 
Det berättas f ö att Leander t o m ”nobbade” självaste Goebbels, d v s ”bocken i Babelsberg” som var en ö/känd s k casanova, när denne bjöd hem den värmländska divan till sig och ”raggade” genom att spela Chopin för henne på flygeln samt bjuda på champagne i skenet av levande (kandelaber)ljus.
 
I närheten av Lönö hittas även Zarah Leandersällskapets Zarah Leandermuseum som just försöker hålla minnet av ”Die Leander” som popkulturikon levande.
109599384_283485632907040_1105554736948140576_n (kopia).jpg
 
Leander var under de krigsår då Tyskland behärskade större delen av den europeiska kontinenten inklusive våra grannländer så omåttligt populär att det sägs att både fångar och vakter i de tyska lägren stundtals kunde börja nynna på och sjunga hennes många hitsånger och slagdängor vilka erbjöd omedelbar eskapism åt ett krigstrött och härjat Europa.
 
Leander bevistade åtminstone ett möte i Norrköping med pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland, som samlade Norrköpings protyska högborgerlighet och överklass, och Arne Hülphers som också han var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var medlem i fascistiska Svensk opposition.
 
Hülphers hade tidigare varit gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Leander. Även Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var f ö medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade även hon i Nazi-Tyskland.

Återigen om det svenska annus horribilis vad gäller de svenska rasrelationers historia om och om eventuella populärkulturella spår som kanske inte existerar

År 1977 var på alla sätt och vis de svenska rasrelationernas och den svenska vithetens annus horribilis med alla sina raskravaller under ”den långa heta sommaren” 77 och samma år sade USA:s dåvarande FN-ambassadör Andrew Young dessutom både till sitt eget folk och till i praktiken hela världen att även Sverige var ett rasistiskt land, vilket orsakade ramaskri i Sverige.
 
Samma år slog vidare rasordet ”svartskalle” igenom med full kraft i (nutids)svenska språket och inom den (riks)svensktalande gemenskapen och en undersökning bland ungdomar i 12 olika västländer visade att de svenska ungdomarna och unga vuxna var bland de mest negativt inställda till invandring och invandrare i västvärlden – tre fjärdedelar ansåg att invandrarna var för många medan hela en tredjedel dessutom ville minska biståndet.
93301990_10157378222890847_8116734525758767104_n.jpg
 
Samtidigt syntes de första spåren av en ”svartskallegemenskap”, d v s en subjektsposition och subjektivitet som inkluderade alla invandrare och som möjligen kan jämföras med hur termen svart i Storbritannien också enade invandrarna från de före detta kolonierna vid denna tid. Ett manifestliknande upprop som sade att det nu var dags att bilda en ”invandrarriksdag” för att ”låta svartskallarna själva få säga sitt på bruten svenska” då ”informationen sker alltför ensidigt och får invandrarna att känna sig manipulerade” för även invandrarna var ”parter i den här processen” men ”ställs utanför och blir passiva mottagare” publicerades till exempel i DN i kölvattnet av raskravallerna:
93482180_10157378222860847_1777246527803097088_n.jpg
 
Jag är en invandrare och svartskalle. Jag har djup medkänsla för alla invandrare. För jugoslaver, greker, turkar, finländare, polacker, tjecker, assyrier, libaneser, chilener [sic], spanjorer, amerikaner, danskar, engelsmän, indier, portugiser. För alla polska judar. För kurderna från Irak.
[sic]
Jag tycker att debatten är löjlig. Den förs hela tiden över våra huvuden. För att vi skall kunna ges möjlighet att aktivt och engagerat delta i debatten krävs det att vi organiserar oss.
(Dajczgewand 1977)
 
Under året började också allt fler invandrare att tala tillbaka till majoritetssvenskarna med en ton som kan sägas ha skiljt sig från tidigare år och inte minst genom att påpeka att det svenska efterkrigstida välståndet helt enkelt till stora delar kunde förklaras av invandringen och invandrarna. Dessutom går det att skönja en slags bitsk sarkasm i flera av de insändare som dök upp i tidningarna efter sommarens raskravaller som avslöjade att en del invandrare nu hade börjat knäcka den svenska vithetskoden att vita svenskar i gemen numera betraktade sig som antirasister i egenskap av att just vara vita svenskar och intressant nog kom också allt fler kvinnliga röster till tals från att tidigare har varit i det närmaste frånvarande i intervjuerna och på debatt- och insändarsidorna:
93234847_10157378222870847_5831190983684915200_n.jpg
 
Hej på er alla snälla, glada och antirasistiska svenskar. Jag är en som många av er kallar ”jävla utlänning”.
[…]
Ni har lämnat era gamla föräldrar och släktingar på olika anstalter här i landet, för att skaffa er allt detta välstånd.
Vem är det då som tar hand om dem? Jo, vi, till 80 procent utlänningar. Och alla andra skitiga och dåliga jobb som finns, vem utför dem? Jo, utlänningarna!
(Zonca 1977)
 
Framåt 1970-talets trädde också de första vita svenska mödrarna till icke-vita blandade barn fram i spalterna och i offentligheten och berättade om hur deras blandbarn utsattes för mobbing och trakasserier. Ett exempel var signaturen Mor i Hjällbo (1977), som på Expressens insändarsida i slutet av 1977 beskrev hur hennes barn blev så illa behandlade att hon upplevde att de riskerade att få sina liv förstörda för alltid och hon adresserade sitt inlägg till alla vita svenskar som hon benämnde som ”Svensson”:
 
93179137_10157378222835847_8838941591637852160_n.jpg
När min äldsta dotter tar ut sin lillasyster som är ganska mörk på promenad, möts hon så fort hon kommer utanför dörren av tillmälet ”jävla neger”… Vad har min lilla dotter på två år gjort dig för att du ska hata henne så mycket att du är beredd att förstöra hennes liv och framtid?
[sic]
Jag ska inte tala om för dig vad jag känner när mina barn kommer hem med sina blåmärken och sina sår i själen, det vill du ändå inte förstå. Men som du ser håller du på att lyckas förstöra små barn redan från början, så jag antar att du känner dig nöjd.
(Mor i Hjällbo 1977)
 
I oktober 1977 aktualiserade vidare Hans Almqvist (1977) i Göteborgs-Tidningen hur rapporteringen om Sverige hade förändrats under året även i den utomvästerländska och postkoloniala världen med exempel och utgångspunkt i ett tv-program i Malaysia, som hade framställt Sverige som varande mer eller mindre en ”rasiststat”, menade Almqvist. ”Vi importerar färgad arbetskraft som får arbeta under slavlöner och passa upp de vita svenska herrarna”, var ett av budskapen i det malaysiska programmet och inte minst hade raskravallerna tagits upp även om Almqvist angav fel årstid för raskravallerna på Rosengård i Malmö som hade utspelat sig i juli efter Södertäljekravallerna:
 
Samtidigt så läser TV-kommentatorn upp telegram från bråken i Södertälje mellan raggarna och assyrierna. Hur man misshandlar färgade invandrare för deras hudfärgs skull.
Och hur svenska ungdomar invaderar ett bostadsområde i Malmö och tränger sig in och misshandlar färgade i deras lägenheter.
Det var i våras som raggarna i Skåne invaderade bostadsområdet Rosengården [sic] i Malmö.
(Almqvist 1977)
 
Det händelserika och våldsamma året avslutades med att engelska Sunday Telegraph valde att kritisera Sverige och ”svenskt hyckleri och självgodhet” i ett stort reportage som publicerades i slutet av december och som Karl-Gunnar Bäck (1977) redogjorde för i Aftonbladet.
 
Den inflytelserika Londontidningen menade att svenskarna såg sig som en ”elitras” på jorden och hade ställt sig utanför övriga världen och tidningen irriterade sig särskilt på att Sverige inte ville ta emot några båtflyktingar från Vietnam samtidigt som Norge och andra västländer gjorde det och mot bakgrund av att Sverige tidigare hade varit det västland som hade stöttat Nordvietnam allra mest. Sunday Telegraph menade helt enkelt att det fanns ett tydligt rastänkande bakom Sveriges antirasism och antikolonialism och att landet egentligen bara ville ta emot vita invandrare och flyktingar, som Sverige dessutom också kunde ”göra rubriker av” såsom amerikanska desertörer samt att det svenska välståndet hade byggts upp av nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare, som samtidigt behandlades illa och ”misshandlas i samhället”:
 
Självgodhet, överlägsenhetskänsla mot resten av världen och moralism sägs vara dygder i Sverige 1977.
– Svenskarna tänker på sig själva som något särskilt, som en elitras. Men kanske är det dags för svenskarna att förena sig med resten av världen och sluta med att stå på sidan och se överlägsna ut. Då kanske det kommer ett uns verklig mänsklighet i deras flyktingpolitik i stället för den selektiva humanitära anda som nu kännetecknar dem.
Amerikanske FN-ambassadören Andrew Young hade rätt när han kallade svenskarna rasister…
(Bäck 1977)
 
År 1977 uppstod också punken och tidigare under 70-talet hade proggen haft sin storhetstid men de första spåren som jag har hittat av svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) sånger som kom att tematisera just svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen härrör dock först fr om 1980-talet såsom Imperiets album och sång ”Rasera” från 1983.
 
Det heter ju sedan den brittiska s k Birminghamskolan eller cultural studies-forskningen att ungdomssubkulturer och populärkulturen i allmänhet alltid är först med det nya och kan ses som en seismograf som läser av vad det uppväxande släktet och därmed framtiden bär på.
 
Det märkliga med just de svenska rasfrågorna och rasrelationerna är dock att den s k finkulturen eller högkulturen kom först: De första svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) scenföreställningarna, dikterna och romanerna om specifikt svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen utkom då redan på 1960-talet.
 
Kan någon kunnig måhända rätta mig här – d v s kort och gott fanns det några svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) populärkulturella sånger som kom att tematisera just svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen innan 1983?

Det går bra för den sydkoreanska kulturbranschen just nu

Den sydkoreanska filmregissören Bong Joon-hos spelfilm ”Parasite” (”Gisaengchung” på koreanska), som förra året var den första sydkoreanska filmen någonsin att vinna en Guldpalm i Cannes, är nu den första sydkoreanska filmen någonsin att vinna en Oscar i Los Angeles.
84839649_10157158987890847_5749381481717825536_n.jpg
 
Att Bongs film ”Parasite” dessutom i allra högsta grad är en politisk (liksom våldsam) film som tematiserar de extrema klassklyftorna i ett av världens mest brutal-nyliberal-kapitalistiska och patriarkal-hierarkisk-konfucianska länder – d v s Sydkorea – gör inte saken sämre.
 
Tidigare har de sydkoreanska popbanden BTS och SuperM toppat amerikanska Billboard-listan medan sydkoreanska författare som Han Kang numera har läsare världen över och den koreanska vågen (”hallyu”), som den kallas i Asien, är ett tecken i tiden på att den utomvästerländska delen av världen, som fram tills nu har fått finna sig i att ”brädas” av västvärldens (populär)kulturindustri, alltmer utmanar densamma.
 
”Parasite” är då den första utomvästerländska filmen som vinner en Oscar som bästa film och på samma sätt var BTS och SuperM de första utomvästerländska banden som toppade amerikanska Billboard-listan som inte sjöng på ett västerländskt språk.

SVT:s nya tv-serie ”Kalifat” utspelar sig till stora delar i Flemingsberg

Konstaterar att SVT:s nya tv-serie ”Kalifat”, som handlar om IS-svenskarna, till stora delar utspelar sig i ”mitt” miljonprogramsområde Flemingsberg, där jag vid det här laget har bott i över ett decennium (och vi som bor här kunde så klart inte undgå att lägga märke till att stora delar av tv-serien spelades in just här).
image.pngimage.pngimage.pngimage.png
 
image.png
Flemingsberg har då genom åren figurerat i ett flertal pjäser, böcker, filmer och sånger såsom i Gunilla Abrahamssons pjäs ”Albatrosser över Flemingsberg”, Jonas Bengt Svenssons bok ”Och sedan fogas ihop igen”, Jens Lapidus och Peter Bergtings seriealbum ”Gängkrig 145”, Beck-filmen ”Det tysta skriket”, Rena Ramas sång ”En dag på ett dagis i Flemingsberg” och ett flertal sånger av bl a Ayo (t ex ”Föder nåt nytt”) och Mohamed Ali (t ex ”Ghettobarn”) (även Broder Daniel använde sig en gång av Flemingsberg som plats när bandet lät fotografera sig) och nu kan då också ”Kalifat” räknas in i denna samling av kulturproduktioner som på olika sätt levandegör och skildrar Flemingsberg och dess invånare. Slutligen finns ju också den klassiska ”Flempans sång” som åtminstone tidigare sjöngs av barnen på förskolorna i området.image.png