Svensk-tyska föreningen

För alla er som missade gårdagens Kalla fakta-avsnitt om Svensk-tyska föreningen och familjen Bernadotte: http://www.tv4.se/kalla-fakta/avsnitt/avsnitt-4-171034

Svensk-tyska föreningen är då den ”finaste” av alla överklasssällskap som samlar svenskar som engagerar sig i ett visst land (t ex finare är motsvarande sällskap för t ex Storbritannien, Spanien, Japan och Italien), och föreningen har mellan 1930-2004 med få undantag styrts av ordföranden och styrelseledamöter som samtidigt varit organiserade fascister, nazister och högerextremister. Samtidigt har Carl Bildt, Wallenberg, många Bernadotte:ar m fl m fl varit medlemmar i föreningen.

Här nedan följer en oredigerad faktasammanställning om föreningen som jag sammanställde förra året:

Utgångspunkten är att Silvia är STFs (Svensk-tyska föreningen) ständige beskyddare, och att föreningen alltid har haft intima band med familjen Bernadotte och hovet, samt att kungaparet deltog på STFs jubileumstillställning den 28 september i år. Under krigsåren, när STF var en öppet pro-nazistisk förening och hade antagit hakkorset med den tyska riksörnen som föreningslogo, var t ex greve Folke Bernadotte dess sekreterare (som så många idag tror var antirasist – han var i själva verket tydligt högerextrem redan innan kriget). Vår nuvarande kungs båda föräldrar vilka ju var välkända/ökända pro-nazister, d v s kronprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla, var naturligtvis också aktiva inom föreningen under denna period och deltog på många möten och middagar när de tyska naziledarna åkte skytteltrafik till Sverige på STFs inbjudan. Vårt nuvarande kungapar har dessutom närvarat på flera av STFs tidigare möten/middagar – t ex 1983 och 1988 – och då ätit middag tillsammans med en massa svenska högerextremister.

Det finns ännu mer ”perversa” saker med kungahuset och nazismen som ännu inte ”avslöjats” ordentligt: Ända in mot 1990-talets slut, mitt under den värsta nazistiska terror/mordvåg Sverige skådat (och Europa: ”vi” var värst i världen då, vad gäller rasistiska mord per capita och vad gäller en mycket vital nazistisk ungdomssubkultur med tillhörande nazistisk musikindustri), upplät kungafamiljen och hovet år efter år ärevördiga Riddarholmskyrkan (där ju i stort sett alla Sveriges kungar ligger begravda sedan senmedeltid) till nazisterna den 30 november via Sveriges nationella förbunds frontorganisation och där en salig blandning av överklassiga Norrorts- och Östermalmsnazister av vilka vissa kom åkandes med färdtjänst, blandades med unga ”svenneproletära” nazister från Söderort, fulltankade på billigt öl, som ”heil:ade” öppet i kyrkbänkarna för att ära de döda kungarna medan Skansen rutinmässigt lånade ut sina uniformer till de utklädda (nazistiska) drabanter som ”goose step”-marscherade in i kyrkan till tonerna av Marcia Carolus Rex. Det var hovet och kungahuset som lät nazisterna vara i Riddarholmskyrkan via Göran Alm som själv närvarade vid ceremonierna och tyckte att sällskapet var ”trevligt” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Göran_Alm).

Det hör till saken att STF utan konkurrens är den finaste (och dessutom även den allra första/äldsta) av Sveriges alla ”vänskapsföreningar” med andra länder av överklasstyp, långt finare än motsvarande sällskap för t ex Ryssland, Storbritannien, Finland, Spanien, Japan, Italien o s v (även om de sistnämnda sällskapen naturligtvis också är fina och prestigefyllda att vara med i – de kan alla i det närmaste liknas vid herrklubbar för makteliten). STFs höga status inom socialgrupp 1 parat med det faktum att många svenskar just inom socialgrupp 1 alltid har haft (och fortfarande har) mycket starka band till Tyskland, har gjort att STFs medlemsmatrikel genom åren alltid har innehållit representanter för topparna inom det svenska samhället – t ex Carl Bildt och andra från politikens värld, Wallenberg m fl näringslivsföreträdare, kända forskare, höga tjänstemän, jurister, läkare, officerare, kyrkans folk, kulturelit o s v. (se t ex matrikeln för Stockholmsavdelningen från 1937, d v s när STF var en öppet pro-nazistisk förening: http://www.tobiashubinette.se/stf.pdf).

En mycket lång lista på ”världsberömda” nazistiska ledare bjöds in (enkom) av STF innan och under kriget, såsom Rudolf Hess, Robert Ley, Gerhard Wagner (som bl a låg bakom massdödandet av funktionsnedsatta tyskar), Fritz Sauckel, Hjalmar Schacht, Baldur von Schirach, Fritz Todt, Hans von Tschammer und Osten, Franz von Papen m fl m fl (många av dem dömdes ju sedermera efter kriget i Nürnberg = de var verkligen ”toppen av toppen” i nazihierarkin).

Sverige var därmed överlägset statistiskt sett (tack vare STF och dess medlemmar inom den svenska överklassen) det enda land som inte var allierat med Nazi-Tyskland, som fick ta emot så många celebra besök av den nazityska ledningen (och t o m Hitler själv var på väg en gång, men ”riksledarens” Sverigebesök blev till slut aldrig av). De tyska ledarna inhystes/talade alltid på Grand Hotel inför uppemot 700 överklassvenskar som sympatiserade med Tyskland och nationalsocialismen. De svenska antifascisterna hatade så klart dessa möten/denna förening, och samlingsregeringen, ledd av socialdemokraterna, såg så klart med oro på den varma fraterniseringen mellan nazitysk ledning och svensk maktelit. En pikant detalj i sammanhanget är att den som fick äran att köra Rudolf Hess (d v s självaste Hitlers ställföreträdare) i limousin vid dennes bejublade besök 1935, var den unge greve Hans Wachtmeister – senare i livet mångårig riksdagsledamot för Moderaterna och ordförande för STF.

Sedan kommer vi då till själva föreningen som bildades för 100 år sedan av den dåvarande pro-tyska svenska överklassen med Olof Palmes farfar direktör Sven Palme i spetsen (Palme är f ö en osedvanligt högerextrem familj vid denna tid). Innan och under och efter kriget är STF då som sagt i praktiken en förening för elitsvenskar som stödjer Nazi-Tyskland, och STF uppvaktade också som förening Hitler i Rikskansliet i Berlin på dennes 50-årsdag i april 1939. Efter kriget deltog STF aktivt i arbetet med att stödja återuppbyggnaden av (Väst)Tyskland genom vad som kan kallas ”biståndsverksamhet” i nära samarbete med Hjälpkommittén för Tysklands barn, en pronazistisk förening som fr a samlade ”överklassdamer” under ledning av nazisten grevinnan Lili Hamilton (se kommitténs matrikel http://www.tobiashubinette.se/htb.pdf), och hjälpen inriktade sig bl a och särskilt på de nazistiska krigsförbrytarnas och SS-officerarnas änkor och barn (liksom även på de nazistiska flyktningarna i Sydamerika, Mellanöstern och på Iberiska halvön). Efter kriget har åtskilliga högerextrema svenska föredragshållare gästat föreningen, ibland flera gånger om, såsom t ex professorerna Gottfrid Carlsson, Åke Åkerman, Sven Helander, Folke Henschen och Eric von Born (den förstnämnda f ö nobelpristagare Arvid Carlssons far och den sistnämnda författarinnan Heidi von Borns far).

Vad gäller ordföranden, så har högerextremister (av högborgerligt snitt) dominerat posten från 1930 till 2004 med få undantag. Det går en röd linje m a o från major och kammarherre Carl von Essen som tillträdde 1930 till överläkare och klinikchef S Gunnar Edlund som avgick 2004. Naturligtvis har också huvuddelen av/stora delar av den övriga styrelsen utgjorts av högerextremister (i regel med samma sociala bakgrund) under dessa år (det handlar antagligen om uppemot 100-talet styrelseledamöter mellan 1930-2004 som har högerextrem bakgrund).

Problemet med STF är med andra ord att föreningen kan ses som en slags ”ohelig” allians/kontaktyta mellan kungahuset/hovet och delar av den svenska överklassen samt den svenska extremhögern, och STF blir därmed en direkt fysisk kontaktyta in i makteliten för de sistnämnda, och som även indirekt legitimerar dem. I ärlighetens namn så finns det fler sådana kontaktytor som ännu inte ”avslöjats”, nämligen en mindre uppsjö av ”fina” och diskreta herrklubbar där nazister och högerextremister träffar kungen, näringslivsfolk o s v, men om jag skulle ”ranka” dessa kontaktytor sinsemellan så skulle jag säga att STF är den viktigaste av dem alla. Vad allt detta egentligen har inneburit rent konkret är naturligtvis omöjligt att säga något om, än mindre går det att bevisa – d v s vad det egentligen har betytt att t ex Bildt, Wallenberg, kungen och högerextremister träffas och umgås mellan s k ”skål och vägg” (säkerligen också smått förfriskade).

Här är slutligen den ordförandelista som gäller med tillhörande ideologisk hemvist/organisationsanknytning:

Carl von Essen, friherre, major och kammarherre, ordförande för STF 1930-32. Medlem i fascistiska Sveriges nationella förbund 1941 (se Ture Nermans/Trots Allts arkiv på Arbetarrörelsens arkiv).

Henri de Champs, generallöjtnant och fortifikationschef, ordförande för STF 1934-46. Medlem i antisemitiska Gymniska förbundet 1930 (se Carlbergska stiftelsens arkiv på Arbetarrörelsens arkiv), i högerextrema Marsklubben 1932 (se Marsklubbens arkiv på Stockholms stadsarkiv), i pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937-42 (se Hugo Odebergs arkiv på Lunds universitetsbibliotek), i högerextrema Försvarsfrämjandet 1940 (se Rickman von der Lanckens arkiv på Krigsarkivet) och i fascistiska Sveriges nationella förbund 1940-45 (se Ture Nermans/Trots Allts arkiv på Arbetarrörelsens arkiv) m m m m (bl a mottagare av Tyska örnens orden 1939 och bidragsgivare till fascistiska Sveriges nationella förbunds dagstidning Dagsposten 1942-44).

Gösta Häggquist, professor, ordförande i Svenska läkarsällskapet och preses i Kungliga vetenskapsakademien, ordförande för STF 1946-55. Medlem i antisemitiska Samfundet Manhem 1934 (se Samfundet Manhems skrifter på Kungliga biblioteket), i överklassnazistiska Nationalsocialistiska blocket 1935 (se Sandlerkommissionen på Riksarkivet), i pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937-42 (se Hugo Odebergs arkiv på Lunds universitetsbibliotek), i högerextrema Marsklubben 1940 (se Marsklubbens arkiv på Stockholms stadsarkiv), och i fascistiska Sveriges nationella förbund 1940-70 (och mångårig skribent i dess tidningar Dagsposten, Nationell tidning och Fria ord – se dessa tidningar på Kungliga biblioteket) m m m m (t ex medlem i mängder av välrenommérade herrklubbar och sällskap tillsammans med andra högerextremister). Under Häggquists ordförandeskap anordnades föredrag med öppet pronazistiska teman och med högerextrema gäster, och styrelsen utgjordes av idel nazister såsom överste Arthur Nordenswan och tidigare nämnda grevinnan Lili Hamilton.

EA Bolle, direktör, ordförande för STF 1955-62. Medlem i pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937-42 (se Hugo Odebergs arkiv på Lunds universitetsbibliotek), bidragsgivare till fascistiska Sveriges nationella förbunds dagstidning Dagsposten 1941-43 (se PRVs arkiv på Riksarkivet) och prenumerant på fascistiska Nysvenska rörelsens tidskrift Vägen Framåt på 1980-talet (se Per Engdahls arkiv på Riksarkivet) m m m m (Bolle var på sin tid en välkänd tyskfödd Lidingödirektör och högerextremist).

Geo Melander, godsägare och ombudsman, ordförande för STF 1955-64. ”Offentlig” medlem i fascistiska Sveriges nationella förbund från 1920- till 50-talen då han var anställd som ombudsman för partiet.

Hans Wachtmeister, greve, riksdagsledamot och riksscoutchef (liksom nära vän med familjen Bernadotte), ordförande för STF 1972-87. Medlem i fascistiska Svensk Opposition 1941 (se Per Engdahls arkiv på Riksarkivet), i högerextrema Ungsvenska klubben 1970 (se Ungsvenska klubbens arkiv på Riksarkivet), och i högerextrema Försvarsfrämjandet 1984 (se dess tidskrift Fritt Militärt Forum på Kungliga biblioteket), samt prenumerant på fascistiska Sveriges nationella förbunds tidning Fria Ord på 1950-talet och på fascistiska Nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt på 1970-talet (se tidningen Fria ord på Riksarkivet samt Per Engdahls arkiv på Riksarkivet).

S Gunnar Edlund, överläkare och klinikchef, ordförande för STF 1995-2004 (och föreningens egen historiker, d v s en högerextremist har tilldelats makten att skriva STFs historia). Medlem i fascistiska Sveriges nationella förbund sedan studieåren som läkarstudent från 1950-talet och framåt (och skribent i dess tidningar Dagsposten och Fria ord – se dessa tidningar på Kungliga biblioteket) samt aktiv i/kring nazistiska Carlbergska stiftelsen på 1950/60-talen (se Armas Sastamoinens böcker/artiklar från samma tid), prenumerant på fascistiska Nysvenska rörelsens tidskrift Vägen Framåt på 1980-talet (se Per Engdahls arkiv på Riksarkivet), medlem i högerextrema Försvarsfrämjandet m m m m (och fortfarande en välkänd figur i högerextrema kretsar av det finare slaget)