Från internationell till inhemsk adoption?

Den internationella adoptionsverksamheten har åtminstone sedan 1980-talet arbetat hårt på att skapa och upprätthålla föreställningen om att vi i Väst (=den vita majoritetsbefolkningen i västvärlden med hög utbildning och hög inkomst) hjälper de före detta kolonierna i Tredje världen att ta hand om deras barn för att dölja att verksamheten i själva verket är efterfrågestyrd (av den vita övre medelklassen/överklassen i Väst som behöver barn då de inte alltid kan få barn på biologisk väg) och dessutom involverar enorma pengasummor.

Sedan 1945 har över en miljon barn adopterats till västvärlden från Tredje världen (i huvudsak från Afrika, Asien och Sydamerika och sedan 1989 även från Östeuropa), men sedan 2005 och framåt har adoptionssiffrorna rasat i takt med att korruptionsskandal efter korruptionsskandal har stängt land efter land för adoption i särskilt Sydamerika och delvis i vissa asiatiska och afrikanska länder.

Eftersom efterfrågan på barn är alltjämt hög bland den vita majoritetsbefolkningen i västvärlden med hög utbildning och hög inkomst (det segment av befolkningen som utbildar sig längst, jobbar mest, väntar längst med att skaffa barn, byter partner allra mest frekvent o s v o s v = allt detta sammantaget leder till slut till svårigheter att skaffa barn på biologisk väg) så står nu hoppet till att börja adoptera minoritetsbarnen inom västvärlden. Detta är redan är ett faktum i den engelsktalande världen (USA, England, Kanada, Australien o s v) där minoritetsbarnen (svarta barn, fr a i huvudsak blandade barn, ursprungsbefolkningarnas barn, barn från de latinamerikanska och asiatiska invandrargrupperna o s v) sedan länge har dominerat över Tredje världen-barnen i adoptionsstatistiken.

I Sverige har arbetet för att styra om adoptionerna från Tredje världen till ”förorterna” (i praktiken handlar det om ”andrageneration:are” med utländsk bakgrund som kommer att adopteras till majoritetssvenskar i den övre medelklassen/överklassen med hög utbildning och hög inkomst) har drivits av socialminister Ulf Kristersson, själv adoptivförälder och tidigare ordförande för Adoptionscentrum, och efter att en färsk rapport har visat att antalet inhemska adoptioner av i praktiken ”andragenerations”-barn från ”förorterna” ej fortfarande är särskilt stort, samtidigt som denna grupp idag dominerar som fosterbarn i landet, så tar nu Ulf Kristersson och den svenska adoptionslobbyn nya tag för att få till stånd denna förändring för att säkerställa att det segment inom den svenska majoritetsbefolkningen som ibland kan ha svårt att få barn på biologisk väg (de höginkomsttagande högutbildade i landet) kan fortsätta att reproducera sig (genom adoption): http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/adoption-inom-sverige-ar-en-fraga-som-myndigheterna-aldrig-staller