Konstvetaren Jeff Werner skriver om min nya bok ”Svenska asiater. Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet” i SvD

Konstvetaren Jeff Werner skriver idag om de svenska (öst- och sydost)asiaterna utifrån min nya bok ”Svenska asiater. Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet” på SvD:s Under strecket:

”Svenska asiater skiljer sig på vissa avgörande vis från andra minoritetsgrupper, och den rasism de utsätts för har också en egen logik. Det visar Tobias Hübinette i sin nya bok om en grupp som framför allt definieras av majoritetssamhällets fördomsfulla blick.”

https://www.svd.se/a/mPBvoE/recension-svenska-asiater-av-tobias-hubinette

Klart är att svenskar med asiatisk bakgrund är en ganska stor minoritet. Men också en heterogen grupp. Utifrån folkbokföringen torde uppemot en kvarts miljon svenskar på ett eller annat sätt ha bakgrund i Öst- och Sydostasien. Det gör Sverige till ett av de länder i Europa med högst andel asiater. Två av tre av dessa är invandrare och bland dem är två av tre kvinnor.

Den höga andelen kvinnor skiljer den från många andra invandrargrupper där män dominerar. Förklaringen är i hög utsträckning adoptioner från bland annat Sydkorea, Kina och Filippinerna samt asiatiska kvinnor som gift sig med vita svenska män. Vidare består minoriteten av immigranter efter den kinesiska revolutionen 1949 och Vietnamkriget (de så kallade båtflyktingarna från 1979), liksom av deras barn. Till gruppen hör även arbetskraftsimmigranter till bland annat restaurangbranschen och tech-industrin. Gruppen är alltså ytterst heterogen.

Undersökningsmaterialet i boken består, förutom av offentlig statistik, i hög grad av vad vi skulle kunna kalla vittnesmål, i form av intervjuer och reportage i medierna, men också böcker: romaner, diktsamlingar, seriealbum med mera. Citaten är många och långa vilket ger boken ett polyfoniskt uttryck, med återkommande sammanfattningar och uttolkningar av Hübinette. Det handlar således om att låta hundra röster höras, för att travestera Mao Zedong. Poängen med tillvägagångssättet är att det fokuserar på hur asiater i Sverige upplever sin situation.

En betydelsefull delgrupp – som Hübinette själv tillhör – utgörs alltså av adopterade barn som vuxit upp i Sverige. En analytiskt närbesläktad grupp utgörs av barn födda i Sverige och med en eller två immigrantföräldrar. Båda kategorierna utgörs av personer som inte bara är svenskar i juridisk mening, de känner sig förstås också som svenskar. De delar samma kultur med andra i sin generation: de har samma referenser, har lyssnat på samma musik, spelat samma spel, sett samma filmer etcetera. De är vad den svenska konstnären Lap-See Lam i en dokumentär på SVT, med referens till sin faster, skämtsam kallar bananbarn – gula utanpå och vita inuti.

Samtidigt vittnar många av dem om en tudelning. De känner sig som svenskar, tänker som svenskar, beter sig som svenskar, men omvärlden ser dem som någonting annat. De borde kallas etniska svenskar om inte uttrycket hade approprierats av den nationalistiska högern, eftersom de i alla avseenden är kulturella svenskar. Det som orsakar tudelningen är deras utseende (det som i forskningen benämns ”ras”), inte deras etniska tillhörighet.

Men även om svenska asiater kan identifieras visuellt – många av vittnesmålen handlar just om synlighet, att inte på ett omarkerat sätt kunna flyta in i vita miljöer – tycks de sällan identifiera sig som grupp. Till skillnad från andra minoritetsgrupper har de inte organiserat sig i egna aktivistgrupper. De förenas inte som samer av en kolonial historia eller som muslimer av en religion. För att få agens som minoritet måste de som är svenska asiater också känna sig som svenska asiater. Detta liknar den marxistiska analysen om att det inte räcker med att arbetarklassen finns (i sociologisk mening), den måste också uppfatta sig som en historisk och politisk aktör för att bli en politisk kraft. Den behöver gå från att endast vara en klass i sig till att bli en klass för sig.

(…)

Att, som inledningsvis anfördes, utgå från majoritetssamhällets fördomsfulla blick är poängfullt eftersom de fördomar och den rasism som drabbar svenska asiater i hög grad kretsar kring utseende och språk. Det handlar om hur sneda ögon blev ett tecken för asiater i den visuella rasgrammatik som formerades under andra hälften av 1800-talet. Liksom om asiaters förmodat gula hy, en föreställning med rötter i 1700-talets indelning av människoraser som fick kung Karl XV att håna en grupp kinesiska diplomater 1866 genom att bland annat kalla dem ”små fula gulingar”.

En annan komponent i rasgrammatiken är utstående framtänder som lett till det vita partytricket att förvandlas till japan genom att stoppa två sockerbitar under läppen. De språkliga skämten å sin sida bygger ofta på tron att asiater inte kan skilja på fonemen l och r eller på att parodiera ”asiatisk” språkmelodi genom att hojta ”tjing tjong” när någon med asiatiskt utseende passerar. Därtill kommer sexualiseringen av svenska asiatiska kvinnor och avmaskuliniseringen av svenska asiatiska män. Väven av vittnesmål i boken tecknar en övertygande bild av en utbredd rasism, som dock oftast avfärdas av majoritetssamhället som ofarlig.

(…)

Det är – för att återgå till bokens huvudtema – blicken utifrån som skapar en klyvnad mellan att vara svensk och betraktas som icke-svensk. Men också denna blick – den vita blicken – tycks märkligt ambivalent i synen på asiater. Å ena sidan kan de betraktas som löjeväckande, å andra sidan som ett mönster av flit och intelligens. Sammanhängande med det sistnämnda hör också föreställningar om asiater som tysta till skillnad från andra mer högljudda minoritetsgrupper, vilket också skulle kunna påverka gruppens självbild.

Många av de exempel på rasism som riktas mot svenska asiater utgörs enligt Hübinette av skämt. Skämt om deras utseende, om hur konstigt asiatiska språk låter i svensktalandes öron, om underliga asiatiska vanor etcetera. Det är förstås fullt begripligt att man blir trött på att höra tjing-tjongande, ledsen av att bli avmaskuliniserad, eller återigen bemötas av att folk göra asiatiska grimaser genom att dra sina ögon sneda. Men, det behöver inte vara frågan om andrefiering.

Amerikansk forskning har intresserat sig för vilka skämt och glåpord som uttrycks på skolgårdar och arbetsplatser, samt även hur de uttrycks (i vilket sammanhang, tonläge etcetera). Forskningsresultaten visar på ett komplext spel mellan inkludering och exkludering. Skämtande är alltid en social process, där både den som står för skämtet och den som blir utsatt för det, tilldelas en plats i den sociala hierarkin. David Roediger visade exempelvis i sin banbrytande forskning om hur olika invandrargrupper blev inkluderade i den amerikanska vitheten att etniska skämt kan fungera inkluderande. Genom att peka ut dig, blir du en av oss.

Amerikanska forskningsresultat går givetvis inte att oreserverat överföras till Sverige och tyvärr är etnisk humor relativt obeforskat i Sverige. Men det förefaller rimligt att mycket etniskt skämtande – inte minst om våra nordiska grannfolk – fungerar inkluderande. Liksom att andra slags skämt har motsatt funktion, inte minst icke-citerbara skämt om svarta och muslimer.

I sammanhang där inkludering är möjlig kan den som skämtet riktas mot returnera det mot avsändaren och få skrattarna på sin sida. Komikern Evelyn Mok är ett bra exempel. En variant på detta är Lap-See Lams citering av ”bananbarn”. Hon driver med stereotypen att asiater bokstavligen är gula, vilket de givetvis inte är. Liksom stereotypen att vita är vita. Kung Karl XV:s skämt om gula och fula är däremot ett rent rasistiskt skämt, i synnerhet som det uttalades i smyg på ett språk som ambassadören inte förstod.

Huruvida det som Hübinette kallar gulinghumor fungerar inkluderande eller exkluderande är en empirisk fråga som skulle behöva beforskas genom andra metoder än litteraturstudier. Men den har avgörande betydelse för om svenska asiater kommer att formeras som grupp. För om de sugs upp i den vita hegemonin – något som hänt med många andra invandrar- och minoritetsgrupper – är det inte sannolikt att den kommer formera sig i en föreställd gemenskap.