Kategori: Svenska Dagbladet

Stort reportage om rasism mot asiater i USA i SvD

SvD:s Malin Ekman skriver idag om den asiat-amerikanska minoritetens situation under pandemin och i samband med det exploderande antalet hatbrott mot asiater i ett USA som fortfarande debatterar om dådet i Atlanta berodde på sexism eller rasism.


Under pandemin har hatbrotten mot alla andra minoriteter gått ned utom mot asiaterna och dessutom drabbas asiatiska kvinnor mer av hatbrott än asiatiska män, vilket också skiljer hatbrotten mot asiater från hatbrotten mot andra minoriteter.


Den asiat-amerikanska minoriteten är normalt sett en splittrad minoritet som mest betraktas som en minoritet i den vita amerikanska majoritetsbefolkningens ögon men internt råder stora splittringar och motsättningar inom gruppen.


Till skillnad från latinamerikanerna talas en mängd olika språk bland asiat-amerikanerna och en mängd olika religioner förekommer och till skillnad från de svarta amerikanerna delar de olika asiatiska grupperna inte en känsla av att de hör samman annat än möjligen utseendemässigt utifrån hur icke-asiater i USA ser på och behandlar dem.


Tvärtom råder splittringar mellan de olika asiatiska grupperna i USA då en mängd konflikter som både härrör från kolonialtiden och Kalla kriget i Nordost- och Sydostasien ännu ej är lösta eller avslutade inklusive olika gränskonflikter, ouppklarade krig och obearbetade krigsbrott och trauman.


Det är egentligen mest bara när asiat-amerikaner angrips som minoritet som asiaterna i USA brukar enas och massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta är då en sådan händelse liksom hatbrotten generellt som drabbar alla asiater i USA just nu under pandemin oavsett om de har sina rötter i fastlands-Kina (d v s Folkrepubliken Kina), Taiwan, Sydkorea, Laos, Vietnam, Japan, Kambodja, Filippinerna eller Indonesien.


Hittills har det också varit svårare att mobilisera icke-asiater till stöd för asiater till skillnad från det stöd som både svarta amerikaner och latinamerikaner erhåller av vita amerikaner och andra grupper när de utsätts och fr a har asiaterna i USA själva generellt varit tysta och inte protesterat i lika stor utsträckning som andra minoriteter gör.
Orsakerna till att empatin och sympatin för asiater är mindre än för andra minoriteter och att asiaterna själva är tystare och protesterar mindre än de andra minoriteterna och inte syns och hörs lika mycket i offentligheten är dock många och komplexa.


Även i Sverige har hatbrott mot asiater rapporterats in under pandemin och hittills oftast i form av att svenska asiater själva har gått ut i svensk media och berättat om hur de behandlas sedan pandemin utbröt och det gäller både invandrade asiater och deras barn och efterkommande i miljonprogramsområdena liksom adopterade och blandade eller mixade asiater som bor och lever i majoritetssvenskdominerade områden och oavsett om de har bakgrund i Vietnam, Sydkorea, Thailand eller Kina:

https://www.svd.se/rasismdebatten-i-usa-de-kallas-for-covid


”Hon minns hur klasskompisarna gjorde narr av hennes ögon.


Drog skinnet runt sina egna åt sidan för att imitera hennes.


– Det var ”tjing tjong” och allt det där, säger 41-åriga Ina Jee.


Hennes föräldrar kom till USA från Korea 1971. Hon föddes nio år därpå.Rasismen, säger hon, har alltid funnits och kommer nog aldrig att försvinna.


Vi sitter på ett kafé i ett koreanskt köpcenter norr om Atlanta. Området har en av de största asiat-amerikanska befolkningarna i Georgia, på tio år har den ökat med nästan 80 procent.


Det har gått en vecka sedan en 21-årig vit man tog bilen till tre asiatiska massagesalonger utrustad med ett nyinhandlat skjutvapen.När han greps av polis hade han mördat åtta personer. Sex av dem asiatiska kvinnor.”


(…)


”Dådet inträffade inte i ett vakuum. Det senaste året har varit omtumlande för många asiat-amerikaner.
Närmare 3 800 anmälde hatbrott och rasistiska trakasserier. Sju av tio var kvinnor.


Pandemin eldade på hatet och glåporden.


Ina Jee minns första gången hon blev rädd. Det var ifjol. På en parkerad bil utanför mataffären hade någon klottrat rasistiska skymford.


– Jag insåg att det är på riktigt. Att det finns folk som vill skada människor eller människors ägodelar, säger hon.
Sju dagar efter dådet täcks Gold Spas parkeringsplats av blommor och plakat.Massagesalongen på Piedmont Road var gärningsmannens näst sista stopp innan han greps.


På fasadens neonskylt blinkar fortfarande telefonnumret till salongen.Små runor hedrar offren:
”Hyun Jung Grant älskade karaoke och gjorde världens bästa kimchi.”


Hon blev 51 år och sköts i huvudet.


Det finns flera ingredienser i tragedin. Som ras, kön och klass. Offren var kvinnor, mödrar, döttrar, fruar. Försörjde sig på att arbeta långa timmar till låg ersättning.


Ina Jees mamma Connie Jee, en stilig dam i 70-årsåldern, driver Asian American Resource Center i staden Duluth, strax öster om Atlanta. Hennes make Henry Jee var en känd människorättskämpe och baptistpastor i trakten.
När han dog 2002 tog hon över hjälporganisationen som de startade ihop.Connie Jee säger att hon träffat några av offren i masskjutningen. De sökte sig till organisationen för ekonomiskt stöd.


– Jag är inte alls säker på att de sålde sex. De var hårt arbetande. Som många andra asiatiska kvinnor klev de upp klockan fem och jobbade till elva på kvällen, säger hon.


Gärningsmannen påstår sig inte ha haft rasistiska motiv. I stället hävdar han ett sexberoende. Hans motiv till attacken ska ha varit att ”eliminera frestelser”.”


(…)


”Efter dåden förklarade den lokala sheriffen Jay Baker att gärningsmannen ”hade en riktigt dålig dag och detta är vad han gjorde”. Många uppfattar det som ett relativiserande, ett avdemoniserande som knappast hade inträffat om gärningsmannen inte varit vit.


På en handmålad skylt utanför Gold Spa på Piedmont Road står det i protest mot sheriffens ord: ”A bad day is not an excuse”, en dålig dag är ingen ursäkt.


Om rasistiskt motiv så småningom kan fastslås är det inte första gången asiat-amerikaner attackeras för att deras hudfärg avslöjar vilken del av världen de själva eller deras förfäder en gång lämnat.


Rasismen rapporteras ha ökat under pandemin, men har historiska paralleller.


1871 stormade 500 vita och latinamerikaner Chinatown i Los Angeles i en rasistisk hämndaktion. Mobben dödade 19 kinesiska immigranter. 15 av dem hängdes.


70 år senare möttes amerikaner med asiatisk bakgrund av ökad rasism efter den japanska flottans attack mot Pearl Harbor.”


SvD sällar sig nu till alternativmediernas och SD:s hårda kritik av Löfven efter stormningen av Kapitolium

SvD:s huvudledare från idag, signerad Fredrik Johansson, sällar sig till alternativmediernas och SD:s hårda och närmast drevliknande kritik av Löfven och hans andra rödgröna regering som sägs ”polarisera” den svenska politiken efter stormningen av Kapitolium och ”brunsmeta” och ”brännmärka” TAN-blocket M-SD-KD i stället för att ta itu med våldet i miljonprogramsområdena och de eskalerande skjutningarna och bombningarna.


Löfven har ända sedan han tillträdde som landets statsminister regelbundet talat om SD som ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet och efter stormningen av Kapitolium har han flera gånger varnat den svenska högern för att samarbeta med SD.


Senast igår i samband med riksdagens första partiledardebatt för i år påminde Löfven, som troligen är västvärldens om inte världens mest antifascistiska och antirasistiska regeringschef, om att Italiens liberaler trodde att de kunde kontrollera Mussolini genom att inleda ett samarbete med honom på 20-talet och det är inte utan att en misstänker att Löfven indirekt adresserade L – d v s andemeningen var att L inte borde ansluta sig till TAN-blocket.


”Den samhälleliga splittringens risker för demokratin var också ett tema i Stefan Löfvens inledningsanförande i riksdagen. Vi är inte immuna mot det vi ser i USA, var statsministerns budskap.


Men det skorrar inte bara väl. Få svenska politiker begagnar sig av splittringens retorik som statsministern. Ur en mungipa talar han om demokratins gemenskap, ur den andra om vilka som som inte tillhör den.
I samband med att Jöken presenterades för två år sedan hävdade Stefan Löfven att ”nu med januariavtalet kan vi stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin”. Liknande beskrivningar har till och med funnits med i regeringsförklaringar inför det parlament som utsett honom.


Statsministerns retorik bygger på den polarisering som han själv varnar för. På att de som står utanför just hans regeringsbildning inte har legitima avsikter och att politiker med decennier av fullständigt fläckfritt förflutet i en kombination av makthunger och aningslöshet kommer att kompromissa bort grundläggande demokratiska värden. Detta är det budskap som dagligen basuneras ut från den svenska regeringen och dess stödtrupper.”


(…)


”Genom att använda sitt ämbete åt att undergräva oppositionens demokratiska legitimitet eldar Stefan Löfven på polariseringen i svensk samhällsdebatt. Den svenska demokratin är starkare än dessa dumheter, men det ändrar inte det faktum att Socialdemokraterna behöver besinna sig. Någon kan ju börja ta också denna föreställningsram på allvar.”

Bulletins blivande redaktör Thomas Gür jämför sig med Joe Hill i sin sista ledarkolumn i SvD

Lite speciellt att läsa kommande Bulletins blivande redaktör Thomas Gürs sista ledarkolumn i dagens SvD och inte minst då han citerar den svensk-amerikanske syndikalisten Joe Hill samt in/direkt beskriver sig själv och Bulletin:arna som att de ska rädda framtiden och Sverige samtidigt som att han jämför bildandet av syndikalistiska fackföreningar med skapandet av Bulletin.

Idag hävdar Mauricio Rojas på SvD:s ledarsida att ”en orwellsk ’världsåskådningsstat’” håller på att växa fram i Sverige som säger att Väst är ”ondskan” och att vithet är detsamma som ”djävulen”

Numera behöver en inte längre läsa alternativmedierna och faktiskt inte ens Johan Westerholms Ledarsidorna eller Patrik Engellaus Det goda samhället för att få sig till livs en alltmer högerradikaliserad världsbild och samhällsanalys: 

Idag på SvD:s ledarsida menar Mauricio Rojas att ”en orwellsk ’världsåskådningsstat’” håller på att växa fram i Sverige och fr a i relation till och inom det svenska utbildningsväsendet och myndighetsvärlden som hotar ”tankefriheten” och som säger att Väst är ”ondskan”, att vithet är detsamma som ”djävulen” och att kunskap och sanning är ”manipulation” och ”förtryck”.

För oss som arbetar inom högskole- och forskarvärlden så är då kritisk ras- och vithetsforskning, som står under attack i hela västvärlden just nu p g a sommarens BLM-rörelse då de kritiska ras- och vithetsforskarna pekas ut av den västerländska högern som BLM-rörelsens chefsideologer, inte särskilt närvarande alls och kanske maximalt ett 60-tal svenska doktorander och disputerade ägnar sig idag åt kritisk ras- och vithetsforskning i någon form (om ens det) medan det fortfarande bara finns en enda högskolekurs som explicit identifierar sig med kritisk ras- och vithetsforskning (vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet). I stället är det fortfarande så att den absoluta majoriteten av Sveriges alla forskare är emot rasbegreppet och likaså vithetstermen.

Då jag en gång i tiden grundade och ledde det Forte-finansierade svenska nationella forskarnätverket för svensk kritisk ras- och vithetsforskning så anser jag mig då kunna uttala mig om hur stort det s k hotet mot ”tankefriheten” faktiskt ser ut inom den svenska högskole- och forskarvärlden och jag anser också att jag har skaplig koll på myndighetsvärlden och jag tror mig därför kunna försäkra SvD och dess läsare om att ”en orwellsk ’världsåskådningsstat’” inte håller på att växa fram på landets myndigheter då ytterst få svenska myndigheter är beredda att tala om ras och vithet och bruka dessa båda termer.

Vad hade Håkan Hagwall tyckt om dagens SvD:s ledarsida

Idag hyllas SvD:s smått mytomspunne f d ledarredaktör Håkan Hagwall som nyligen gick bort och detta gruppfoto påminner mig om att Hagwall tog avstånd från Samtidsmagasinet Salt vilket också SvD:s dåvarande chefredaktör Mats Svegfors gjorde. Salt som gavs ut 1999-2002 och samlade en försvarlig mängd fr a borgerliga skribenter men också en del skribenter som hade varit aktiva i den maoistiska 70-talsvänstern kan sägas ha försökt TAN:isera/högerradikalisera den svenska högern lite för tidigt då försöket till slut kom att misslyckas.


DN:s dåvarande ledarskribent Charlotta Friborg skrev följande om Salt och denna beskrivning håller än skulle jag säga: ”Men den grumliga tankeoreda som förs till torgs i merparten av artiklarna i Salt bär just konservatismens prägel. Där finns antiintellektualismen, hyllandet av det rena Folket som kontrasteras mot det regerande dekadenta pöbelväldet, där finns homofobin, det främlingsfientliga anslaget och beskrivningen av samhället som genomruttet. Där finns föreställningen om att makten utövas av en mystisk konspiration mellan näringsliv, medier och politiker.”


Och Hagwall själv skrev: ”En som själv gärna erkänner sin konservatism och sin hemmahörighet till höger blir rätt illa berörd av att se dessa positiva begrepp solkas av den vulgaritet, de grumligheter, försåtligheter och översittarattityder som präglar Salt.”


Det hela slutade med att en efter en av dåtidens SvD-medarbetare och SvD-skribenter som skrev i Salt såsom Fredrik Haage, Mats Gellerfeldt och Anders Björnson slutade att skriva i Salt på Hagwalls och Svegfors uttryckliga uppmaning.


Sedan dess har dock rejält mycket vatten flutit under broarna och en fråga som en ställer sig (i alla fall jag, som är intresserad av den svenska borgerligheten och vart den är på väg) är vad Hagwall hade tyckt idag mot bakgrund av vart flera ledarskribenter (såsom några av de på fotografiet) har hamnat idag liksom hela SvD:s ledarsida i allmänhet som ibland och åtminstone delvis alltmer påminner om det som stod att läsa i Salt för 20 år sedan.

I dagens Svenska Dagbladet driver Inger Enkvist tesen att antifascism är detsamma som kommunism medan Paulina Neuding tar upp mordet på Tommie Lindh och den s k ”svenskfientligheten”

”Saxat” ur dagens SvD:

Språkvetaren Inger Enkvist argumenterar för att termen antifascism används av ”extremvänstern” enbart för att lura omvärlden (såsom media och ”vanligt folk”) för i själva verket står antifascism för kommunism medan kommande Bulletins blivande chefredaktör Paulina Neuding, f d chefredaktör för Kvartal och Europa-redaktör för Quillette, frågar sig varför inga – och implicit vänstern och antirasisterna – protesterar mot mord som drabbar majoritetssvenskar och implicit mot den s k ”svenskfientligheten” eller ”omvända rasismen”.

Det på alla sätt och vis brutala och hänsynslösa mordet på Tommie Lindh i Härnösand har exploaterats hårt av hela den svenska s k nationella rörelsen i form av bl a SD, AfS, MED, NMR m fl under den gångna BLM-sommaren som ett sätt att försöka ”kontra” mot den svenska BLM-rörelsen och flytta fokus till den s k ”svenskfientligheten” eller ”omvända rasismen”. Tommie Lindh verkar själv också ha sympatiserat med den svenska s k nationella rörelsen.

Särskilt SD drev i somras närmast hysteriskt (och bl a i riksdagen) frågan om mordet på Tommie Lindh som något av det ultimata exemplet på s k ”svenskfientlighet” eller ”omvänd rasism” samtidigt som BLM-rörelsen framställdes som ”rasister” och inte sedan mordet på Daniel Wretström i Salem år 2000 har ett mord på en majoritetssvensk som en icke-vit svensk har begått blivit så uppmärksammat och just exploaterat politiskt av den svenska s k nationella rörelsen som mordet på Tommie Lindh.

Svenska Dagbladet använder idag termen ”utländsk bakgrund” men menar egentligen utomeuropeisk bakgrund eller icke-vit

SvD:s Göran Eriksson skriver idag om att nu är över hälften av alla svenska partiledare kvinnor men passar samtidigt på att uttrycka sig lika färgblint som de allra flesta andra svensktalande gör genom att felaktigt påstå att Nyamko Sabuni var Sveriges första partiledare med ”utländsk bakgrund” för det Eriksson menar är så klart ”med utomeuropeisk bakgrund” eller ”med utomvästerländsk bakgrund” och helt enkelt och kort och gott icke-vit (partiledare med utländsk bakgrund har då Sverige haft under många år – både Ebba Busch och Jan Björklund har t ex utrikes födda föräldrar):

https://www.svd.se/nooshi-dadgostar-gar-direkt-igenom-glastaket/av/goran-eriksson

Spåren av den svenska ”överklassnazismen” på SvD:s familjesida

Titt som tätt gör sig den gamla svenska (ärevördiga?) s k ”överklassnazismen” påmind och inte minst på SvD:s familjesida.Idag handlar det om med. lic. S Gunnar Edlund, f d överläkare på Gärdets sjukhus samt vid geriatriska kliniken på Danderyds sjukhus som har en gedigen bakgrund inom den svenska extremhögern (Sveriges nationella förbund, Försvarsfrämjandet, Carlbergska stiftelsen mm) och som tidigare var ordförande för Svensk-tyska föreningen, och som tillsammans med Södertörns högskola-professorn Per Wramner har författat minnesrunan över direktör Peter Hammargren som också han var medlem i Svensk-tyska föreningen.

Tillsammans med framlidne Åke J Ek har S Gunnar Edlund sannolikt svenskt s k ”överklassnazistiskt” rekord i att just få in s k ”runor” i just SvD över bortgångna kamrater.

Svenska Dagbladet lockar idag med en resa till ”den forna svenska kolonin Saint Barth”

Aningen tondöva SvD Näringsliv (d v s Svenskans näringslivsbilaga) och SvD Accent (som riktar sig specifikt till Svenska Dagbladets i huvudsak majoritetssvenska högutbildade höginkomsttagarläsare i huvudstadsregionen) erbjuder idag i samarbete med Jambo Tours en ”drömseglats till Västindien” till det facila priset av 43 950 kr.
116801321_10157722232200847_8486153020649869705_o.jpg
 
Annonstexten fritt (och måhända elakt) översatt (av mig):
 
”När världen står still” (d v s p g a pandemin) och BLM-rörelsen/debatten pågår (OBS: det antyds då inte i annonstexten utan det är mitt i detta sammanhang mycket väsentliga tillägg) ”fortsätter vi att drömma” oss tillbaka till den gamla goda tiden i ”Västindien” (d v s det gamla koloniala och idag post/kolonialromantiska namnet) inklusive ”på den forna svenska kolonin Saint Barth” (d v s Saint-Barthélemy) där ”spännande historia” (d v s den transatlantiska slavhandeln, plantageslaveriet och de europeiska kolonialimperierna) har utspelat sig.

Svenska Dagbladet förklarar idag krig mot det påstådda ”tankevirus” och mot den ”pandemi” inom högskole- och forskarvärlden som kallas postmodernismen i form av BLM-rörelsen och antirasismen:

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi levererar idag en helsidesledare-bredsida mot och en fullständig frontalattack på BLM-rörelsen och antirasismen som han menar härrör från den s k postmodernismen, som numera implicit sägs dominera svensk och västerländsk humaniora och samhällsvetenskap.
 
Arpi jämför i sin ledarartikel den s k postmodernismen med en religion, med en sekt och med en kulturrevolution och inte minst med ett virus och med den pågående pandemin i form av dess förmodade ”djävulens avkomma”-avartsprodukter i form av BLM-rörelsen och antirasismen.
 
Med utgångspunkt i James Lindsays och Helen Pluckroses kommande bok “Cynical theories. How activist scholarship made everything about race, gender, and identity – and why this harms everybody” menar Arpi att de svenska och västerländska forskare som idag underhåller och stöttar den s k Social Justice-rörelsen genom att agera aktivistiska forskare bär det fulla ansvaret för den s k identitetspolitiken.
 
Arpi uppmanar slutligen alla som är emot den s k postmodernismen att nu börja organisera sig och gå till motattack då detta handlar om inget annat än ett akademiskt och intellektuellt krig – ”det är hög tid att organisera motståndet mot kulturrevolutionärerna”:
 
 
 
”Postmodernismen har muterat och spridit sig som en pandemi. Social Justice-rörelsen är en ny virusstam som samhällskroppens immunförsvar inte känner igen. Gör vi inte motstånd nu, kan det snart vara försent.”
 
 
 
(…)
 
 
”Den första vågens postmodernister var, lite förenklat, inte bara desillusionerade i västvärldens kultur, med marknadsekonomin och liberalismen, utan även med alternativen. De ägnade sig åt att dekonstruera de “stora berättelserna”, så som kristendomen, kapitalismen, marxismen och även rationalitet och vetenskap. Men de var så frenetiska i sin dekonstruktion av allt etablerat att de inte hade något kvar att stå på när de var klara. Vilket politiska aktivister tyckte var otillfredsställande.”
 
 
 
(…)
 
 
 
 
”Social Justice-rörelsen är den tredje fasen av postmodernismen. Man är inte relativister, som de första postmodernisterna var, utan använder endast dekonstruktion och relativism strategiskt för att bryta ned konkurrerande ideologier. Sanningen finns, men den finns hos marginaliserade grupper och de levda erfarenheterna hos människorna som tillhör dem (eller mer korrekt: erfarenheten är värd något om den stämmer överens med deras teorier). Ståndpunktsteorin handlar om att all kunskap härstammar från ens sociala position. Det syns i hur aktivister arbetar. På en två dagar lång utbildning på infektionskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala instruerade Transammans (förbundet för transpersoner och närstående) de församlade att “Cis-personer kan aldrig förstå hur det är att ha könsdysfori”.
 
 
Men man kombinerar denna teori med en syn på samhället som genomsyrat av maktordningar. Det finns inget relativistiskt eller postmodernt tvivel kvar i denna tro. Ta-Nehisi Coates, bästsäljande författare och en av de mest kända inom Social Justice-rörelsen, menar exempelvis att svarta är äkta, medan vita är fejk. Svart identitet är en sann identitet, där man ser världen som den är, medan vithet är konstgjort. Medan 1900-talets marxister ofta pratade om att väcka de förtryckta ur deras ”falska medvetande”, har Social Justice-rörelsen vänt på det. Det är förtryckarna som bär på falskt medvetande, medan de förtryckta ser allt med klar blick.”
 
 
(…)
 
 
 
 
”Patriarkatet, vithetsnormen, cis-normativitet, heteronormativitet, västimperialism, funkofobi, fettfobi och kulturrasism är strukturer som inte kan kritiseras, enligt dem. De strukturerar hela samhället och smittar allt och alla. De är överallt, hela tiden. Därför kan man säga att alla vita är rasister, alla män sexister, eftersom dessa demoner är konstant närvarande. Därför kategoriseras kritik som motstånd. Man kämpar antingen för ljuset eller för mörkret. Man arbetar antingen aktivt med att nedmontera strukturerna, eller så är man medskyldig till att de fortsätter att förtrycka. Därför är slagordet “silence is violence” följdriktigt. Man är antingen med eller emot – det finns inga mellanting.
 
 
De ska inte förväxlas med socialister eller kommunister i egentlig mening, för de bryr sig inte om ekonomisk klass. Har du fel hudfärg – om du är vit – är du privilegierad oavsett om du är hemlös eller Donald Trump. Att ens prata om klass ser de som ”derailing” och en hundvissla för rasister. Där kan klassiska marxister ofta vara lika beklämda av denna rörelse som högern är.
 
Varje tid har sin strid, sitt krig. Eftersom de flesta är mot rasism, för jämställdhet och för tolerans av hbtq, så slinker denna radikala ideologi igenom. Denna muterade postmodernism har vårt ideologiska immunförsvar inte bildat tillräckligt många antikroppar mot. Eftersom rörelsen är relativt ny märker många inte att de släpper in en trojansk häst. De tror de gör något gott. Därför finns den redan i våra skolor, på universiteten, i myndigheter och i företag. Inte bara i USA, utan här i Sverige. Detta tankevirus börjar likna en pandemi.”