Kategori: Svenska Dagbladet

När Svenska Dagbladet som den första tidningen i landet uppmärksammade att Sverige hade fått sitt första nazistparti genom att skämta om värmlänningar

I dagarna är det 97 år sedan som världens första nazistparti utanför den tysktalande delen av Europa bildades under ledning av de värmländska bröderna Furugård, vilka också började ge ut Sveriges första nazisttidning en tid därefter.

Jag har nu hittat den antagligen allra första svenska tidningsartikeln som överhuvudtaget noterar och omnämner denna (inför framtiden) på alla sätt och vis historiska händelse. 

Det handlar om en smått ”putslustig” liten notis i Svenska Dagbladet som publicerades i oktober 1924 i samband med att det första numret av partitidningen ”National-socialisten” hade utkommit (med postadress i Molkom i Värmland – tidningen utgavs då från Birger Furugårds hem). Svenskan skrev bl a följande om 1924 års införande av nationalsocialismen som ideologi och av den nationalsocialistiska rörelsen i Sverige och troligen med vetskap om att den tyska rörelsen i hög grad var en rörelse för barn, ungdomar och unga vuxna:

”Få se nu om den svenska ungdomen vill dansa den nya politiska Jössehäradspolskan.”

När nazismen väl kom till Sverige i augusti 1924 (Sverige var då återigen det första icke-tysktalande landet i världen att ”föräras” med ett nazistparti liksom med en nazisttidning) var det m a o knappt någon som uppmärksammade det förutom SvD som mest gjorde sig lustig över denna händelse genom att skämta om värmlänningar.

Det går med fog att fråga sig varför just Sverige fick ett nazistparti och en nazisttidning så tidigt som 1924. En av Furugårdsbröderna – Sigurd Furugård, som slutade som en på sin tid känd polis (1:e kommissarie) i Stockholm och bl a utredde både Olle Möller- och Marianne Granell-fallen (som Peter Englund har skrivit en bok om) – hade redan 1922 kommit i kontakt med det tyska högerradikala Deutschvölkische Freiheitspartei och några av dess ledande medlemmar i form av Erich Ludendorff, Ernst Röhm och Gottfried Feder och i augusti 1923 deltog han i den högerextrema s k Germanentag på Rügen då han också träffade Hitler och några av dennes närmaste män och det var antagligen då han blev ”biten” av nazismen. 

I november 1923 deltog sedan Sigurd och dennes bror Birger i att grunda Svenska antisemitiska föreningen som hade sitt säte i Göteborg där dess organ Vidi gavs ut och som bl a räknade Hermann Göring som en av sina medlemmar under dennes tid i Sverige. Föreningen var den första högerextrema eller s k nationella organisationen i Sverige som använde sig av hakkorset som föreningssymbol.

I augusti 1924 valde sedan bröderna Sigurd, Birger och Gunnar Furugård att bilda eget i form av Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet med tidningen National-Socialisten som partiorgan och bland de åtta grundarna av partiet hittades utöver den värmländska brödratrion bl a rektor (och lektor) Elias Laurell, löjtnant Einar Andersson samt fil dr Severin Solders, författare till den klassiska ”Grekisk skolgrammatik”, som mellan 1940-56 var rektor för Beskowska skolan i Stockholm, som räknades som en av landets bästa (elit)skolor på sin tid.

Intervjuad i Svenska Dagbladet

Under pandemin har i stort sett alla frågor som jag har varit engagerad i sedan 90-talet, och både som aktivist och debattör och senare som forskare, kommit i förgrunden och hamnat på agendan såsom frågor om ras och rasism (tack vare BLM-rörelsen och även ”tack vare” viruset vad gäller rasism mot asiater), frågor om adoption och adopterade (tack vare DN och Vänsterpartiet) och frågor som rör extremhögern (”tack vare” SD:s dramatiska tillväxt under de senaste åren).

Samtidigt har jag under pandemin gått från att ha varit närmast persona-non-grata i offentligheten och någon som ingen eller i varje fall få har velat förknippas med offentligt (och både inom vänstern och högern) till att bl a bli intervjuad flera gånger om i både SVT och SR samt bli intervjuad av Kvartal och ETC i form av mycket långa intervjuer och nu är turen även kommen till SvD.

I morgondagens tryckta papperstidning av Svenska Dagbladet (i söndagsbilagan) publiceras en lång intervju med mig som Kristina Lindh har stått bakom (fotona har Staffan Löwstedt stått bakom) och som handlar om den kamp jag har fört vad gäller frågor som rör adoption och adopterade, ras och rasism, asiater och minoriteter samt mot nazismen och extremhögern ända sedan 90-talet och fram tills idag. I intervjun avhandlas dessutom några av mina närmast otaliga konflikter och några av mina många domar och vad de har förorsakats av.

”Han är högerextremisternas svurne fiende. Ändå hänvisar SD-politiker till hans statistik. SvD möter forskaren Tobias Hübinette vars mångåriga adoptionskritik plötsligt har fått brett stöd.”

https://www.svd.se/hubinette–antirasisten-som-sd-politikerna-gillar

”En statlig utredning. Hur kul låter det? Okej, men om bilden kompletteras med en uppmärksammad granskning i Dagens Nyheter och en färsk dokumentär i Sveriges Television – som tillsammans med utredningen lyfter de frågor man själv drivit i mer än tjugo års tid. 

Då borde man väl vara nöjd?

Sedan slutet av 1990-talet har Tobias Hübinette varit Sveriges mest adoptionskritiska röst i offentligheten. Länge hade han motvind. 

Våren 2021 är läget förändrat. DN:s granskning av oegentligheter i den internationella adoptionsindustrin har skapat stora rubriker och lett till att riksdagen den 15 juni röstade för att regeringen snarast bör utreda hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat utlandsadoptionerna till Sverige från 1900-talets mitt fram tills i dag. 

Bara några dagar tidigare publicerade SVT Uppdrag gransknings dokumentärserie ”De stulna barnen”, om den illegala hanteringen av adoptionerna från Chile.

I bakgrunden finns även en nederländsk utredning från februari i år om bristerna i de nederländska myndigheternas kontroll av internationella adoptioner. Utredningen har gett ringar på vattnet i flera västländer.

Lägg till det en med adoptionsfrågan sammanvävd förskjutning i det allmänna samtalet om rasism. Lika länge som Tobias Hübinette drivit adoptionskritik har han drivit frågan om behovet av att tala om rasismens strukturer och om konsekvenserna av den svenska självbilden, som han menar inte gett utrymme för sådana samtal. I stället har självbilden, enligt Tobias Hübinette, byggt på föreställningen att Sverige är ett land där ras och hudfärg inte spelar någon roll.

Hans tre senaste böcker, ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946-1977” från i år samt ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris” (skriven tillsammans med Catrin Lundström) från i fjol, har alla fått ett positivt mottagande.

Tiden har helt enkelt hunnit ikapp Tobias Hübinette. 

Och jo, han är nöjd.

Men han är också mer isolerad än någonsin. 

– Jag förstod så fort jag skickade in mitt överklagande att nu var tärningen kastad. Men jag kunde inte då föreställa mig det liv jag lever nu tre år senare.

En utlyst forskartjänst vid Uppsala universitet. En konflikt kring en tillsättning. En Tobias Hübinette som i ansökningsprocessen bryter mot både akademiska och sociala uppförandekoder, vilket leder till att tidigare vänner, kolleger och politiska kamrater bryter med honom. Inom den svenska högskolevärlden vet alla forskare att tjänstetillsättningar kan vara uppgjorda från början. Normen är att ändå acceptera det. Att överklaga en tillsättning är att ifrågasätta de sakkunnigas kompetens och det betyder konflikt. Men Tobias Hübinette överklagade. Han tyckte att han borde ha fått tjänsten. 

Man kan inte kalla situationen oväntad. Tvärtom. Den som vill peka på en röd tråd i Tobias Hübinettes mångåriga kamp landar gärna i just detta: gränslösheten. 

Den har tidigare resulterat i en skilsmässa, vars efterspel slutat i en fängelsedom. Den har även resulterat i andra fällande domar. 

Han är den förste att konstatera att situationen han befinner sig i är självförvållad.”

(…)

”På rad sitter ett antal välkända sagofigurer i gosedjursversion: Babar, Lilla My, Paddington… 

– De är alla föräldralösa. Det vimlar av föräldralösa karaktärer i den västerländska kulturen. Från Moses till Harry Potter, säger Tobias Hübinette.

I raden finns även Linnea. Flickan från ”Linnea i målarens trädgård”, en av de internationellt mest sålda svenska barnböckerna. Förlagan till seriens huvudperson är illustratören Lena Anderssons egen dotter, adopterad från Sydkorea.


Är den som
 adopterats föräldralös? Frågan är provocerande och svaret individuellt. Ämnet har kulturella, psykologiska och existentiella bottnar. Liksom politiska. Alla nivåerna genomströmmar Tobias Hübinettes liv. 

Den bok han nyligen gett ut är ett försök att sammanfatta den kartläggning han gjort genom åren. Boken handlar om det svenska samhällets syn på adoption och hur den förändras, med 1960-talet som avgörande brytpunkt. 

– Svängningen då är det mest illustrativa exemplet på hur synen på svenskhet skiftar. De utlandsadopterade barnen förändrar Sverige och svenskarna när det gäller synen på ras, säger Tobias Hübinette.

Han beskriver Sverige före förändringen. Ett land stolt över sin homogenitet och med det förra sekelskiftets arv latent under ytan. Det som byggde på föreställningen om rasrenhet och som en gång lade grunden till bland annat Rasbiologiska institutet och tvångssteriliseringarna. 

Idealet om homogenitet gällde inom både högern och vänstern, menar Tobias Hübinette.

– Så sent som 1965, i en diskussion i riksdagen, uttrycker sig statsminister Tage Erlander positivt kring hur Sverige behållit sin homogenitet och hur detta gagnat oss eftersom vi då slipper den typ av raskonflikter som delar av övriga västvärlden levde med på 60-talet.

Samtidigt öppnar sig Sverige mot en värld som förändras. Avkoloniseringen pågår, kampen mot apartheid i Sydafrika ger eko, liksom den som förs av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA. Biståndsbranschen föds. 

Här hemma, i det land som efter kriget blivit ett av världens rikaste, kliver en ny generation in i familjebildande ålder. De är internationellt orienterade och en del av dem börjar hämta barn från tredje världen.

Efter en intensiv debatt mellan adoptionsskeptiker och adoptionsförespråkare vinner de senare. Adoptionerna sätter i gång i massiv skala – Sverige blir snart det land i världen som har flest utlandsadopterade barn per capita, totalt 60 000 – och de barn som kommer hit från Sydkorea, Chile, Etiopien, Indien och andra länder blir snabbt projektionsytor för visionen om ett nytt Sverige. 

– Man tänkte sig att barnen skulle göra svenskarna till antirasister och Sverige till ett land som blir ”rasuppblandat”. 

Snabbt tar idén om färgblindhet över, menar Hübinette.

– I intellektuella och högutbildade kretsar inser man att det inte längre går an att tala om ras och om olika raser. Man säger i stället att det som måste till är en färgblind attityd till ras.

Resultatet är enligt Tobias Hübinette en språklöshet kring allt som rör ras och som gör att vi aldrig på allvar kan prata om orsakerna till att Sverige är ett land som är segregerat på område efter område – bostad, skola, arbetsliv…

– Hade vi haft den vokabulär som man har i till exempel Storbritannien, där man pratar öppet om ras hela tiden, hade vi kunnat diskutera just hur rassegregerat Sverige är och i bästa fall kunnat åtgärda de skillnader som finns. 

Det är väl känt att engelskans ”race” har en annan innebörd än svenskans ”ras”, som med sin biologiska undertext gör ordet svårare att använda på samma sätt. 

– Det stämmer att det finns en språkskillnad. Men den kan inte hindra att även vi i Sverige börjar föra ett offentligt samtal om betydelsen av ras, som för mig enbart rör utseendeaspekter och inte några som helst föreställningar om biologiska egenskaper. 

Talar vi inte om rasism? Jo, det gör vi. Som Tobias Hübinette beskriver i boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden” (2021) föds 1977, efter rubrikskapande upplopp mellan raggare och assyrier i Södertälje, en mer modern diskussion om rasism i Sverige. Under 90-talet blir den omöjlig att ignorera. Extremhögern kliver in på den politiska scenen, flyktingförläggningar attackeras, ”Lasermannen” sprider skräck och vit makt-musiken och skinheadssubkulturen frodas. 

Men det är just i relation till extremhögern som diskussionen framför allt förs. Samtalet om rasismen som en del av själva samhället dröjer.

Det är 49 år sedan Tobias Hübinette kom till Sverige. Han var då sju månader. I dokumenten som medföljde från Sydkorea står att han hittades på ett tåg. Där finns också korta noteringar om att han tillbringade en viss tid på ett visst sjukhus, ett visst barnhem, en viss fosterfamilj.

– Jag vet inte vad i det som är sant. 

Det är det ingen som gör, säger han. Många av de adopterade som synar den officiella storyn om sitt ursprung upptäcker att den inte stämmer.

Barndomen i Motala präglas liksom för många andra adopterade av en känsla av annorlundahet. Precis som många andra adoptivbarn växer han också upp med ett adoptivsyskon från samma land, en flicka som är tre år yngre. Syskonen fostras enligt den dåvarande normen, den som säger att man inte ska intressera sig för sitt ursprung. 

– Adoptivfamiljen skulle vara som vilken svensk familj som helst, säger Tobias Hübinette.

Den första resan till Sydkorea i slutet av 1990-talet blir livsavgörande. Hans engagemang för adoptionsfrågorna väcks. Tobias Hübinette blir adoptionspolitiskt aktiv och reser snart regelbundet till Sydkorea. Han talar på konferenser och driver frågorna på hemmaplan.

2003 publicerar tidskriften Arena en artikel han skrivit. Den beskriver de internationella adoptionerna som ”ett makabert socialt experiment med katastrofala följder”. Artikeln får stor uppmärksamhet.

Magnus Linton, dåvarande chefredaktör, minns publiceringen och dess efterspel.

– Texten blev banbrytande. Jag hade gråtande adoptivföräldrar i luren. Tobias Hübinette lyfte adoptionsindustrins rasistiska strukturer på ett sätt som träffade väldigt hårt.


Framför allt visade han hur adoption ofta är ett sistahandsval för dem som adopterar. Det var den aspekten som var känslig, säger Magnus Linton.

Texten synliggjorde adoptionsbranschens ”världsförbättrardiskurs”, menar han.

– Den bilden är mainstream i dag, men då var den inte det. Ta hela rasfrågan – folk deklarerar att de är antirasister hit och dit. Men rasism är inte en fråga om avsikter utan om konsekvenser. Resultat av beteende i ett system där vi alla ingår. Tobias Hübinette har betytt mycket för hur denna ordning kan ”mätas”, säger Magnus Linton.


Detsamma menar
 Hanna Wallensteen. Hon är psykolog, föreläsare i adoptionsfrågor och rasism och – som ett uttryck för adoptionsfrågans förhöjda status – en av årets sommarvärdar i Sveriges Radio. Hanna Wallensteen har lång erfarenhet av klienter med adoptionsbakgrund och säger att det funnits en svår psykisk ohälsa bland många adopterade. Hon är själv adopterad från Etiopien.

– Stödet till adopterade och adoptivfamiljer har haft enorma brister. Bilden har varit den av snälla människor som åker över hela jorden för att rädda barn som kanske inte har några föräldrar. För att ta den position som Tobias Hübinette gjort, och peka på att det finns en annan sanning, krävs mod och övertygelse.

Bilden av Tobias Hübinette är kluven. Många, både i och utanför akademin, uttrycker respekt för hans kamp i sakfrågorna. Samtidigt finns en stor grupp som inte delar hans uppfattning. Tobias Hübinettes motståndare menar att hans betoning på rasfrågorna gör honom närmast reaktionär. Andra menar att hans hållning skapar inflation i begreppet rasism.

Kritiken, från personer som SvD har talat med, handlar inte minst om hans personlighet. Tobias Hübinette har en enorm arbetskapacitet, uppenbar för var och en som studerar hans hemsida med hela dess arkiv av publikationer, texter, cv och utlåtanden. Men han har även karaktärsdrag som gör att han av vissa uppfattas som socialt osmidig och svekfull. Hans kritiker inom akademin hävdar att Tobias Hübinette ibland slirar på sanningen. 

I tvåan i Flemingsberg är det en lågmäld forskare som talar. Hans ton är saklig, närmast torr. För var- och vartannat uttalande reserverar han sig: ”Det här är min uppfattning men det finns andra åsikter”. Eller: ”Mina kritiker skulle nog säga att…”

Att han av vissa ses som problematisk beror till stor del på de budskap han kommer med, menar Hanna Wallensteen. 

– Tobias Hübinette är som en visselblåsare i kvadrat. Många av hans slutsatser är kontroversiella därför att de säger att någon begått misstag eller borde ta ansvar. 

Hans kritiker avböjer att uttala sig offentligt. Även kända och medievana opinionsbildare tackar nej till SvD:s intervjuförfrågningar.

Författaren och journalisten Patrik Lundberg, en av reportrarna bakom DN:s aktuella granskning, har bevakat adoptionsfrågor i många år.

– Tobias Hübinette är radioaktiv. Folk är rädda för att kopplas ihop med honom. Samtidigt har något förändrats bara senaste året. Nu ringer Sveriges Radio och ber honom kommentera. Åsiktskorridoren kring de frågor han drivit har breddats. 

Patrik Lundberg beskriver Tobias Hübinette som en person som inte ”spelar något spel”.

– Jag tror att han upplever att han är helt konsekvensneutral. Ser han något som han anser är fel drar han sig inte för att säga det. Det ger honom fiender. Få vet att han var med och grundade ”Expo”, han är en av personerna som karaktären Lisbeth Salander bygger på. När jag insåg det började jag förstå honom bättre. 

För att begripa Tobias Hübinettes roll på ”Expo” och hans relation till Stieg Larsson, författaren till ”Millennium”-böckerna, måste man förstå hans förhistoria.

När Tobias Hübinettes flyttlass går från Uppsala till Stockholm i mitten av 1990-talet är en livsfas över. Student- och aktiviståren är slut. I Uppsala har Tobias Hübinette varit en del av den autonoma vänstern med anarkister, syndikalister och vad som senare kommer att bli AFA. 

Framför allt har han kartlagt Uppsalas nynazister och skinheads. 

–Jag kartlade flera hundra skinnskallar i Uppsala med omnejd. En försvarlig del av dem skickade jag brev till, främst till deras föräldrar och arbetsgivare. 

Varför det?

– För att förstöra deras liv. Så att de skulle sluta att vara politiskt aktiva. 

Metoden blev tämligen misslyckad. 

– SD:s dåvarande ordförande i Uppsala jobbade på restaurang. Som jag minns det blev han avskedad efter att hans chef fått ett brev från mig. Det förstörde givetvis för honom just då, men jag tror inte han slutade vara SD:are för det. Det är tveksamt om någon gjorde det.

Inte minst är metoden olaglig. Tobias Hübinette dömdes för ofredande.

– Jag minns rättegången då jag hade kanske åtta eller nio målsägande emot mig. En äldre kvinna, vars son hängde i de kretsarna och som sålde kläder till skinheadsen i Uppsala, vände sig mot mig och nästan grät: ”Vad har du för rätt att uttala dig om min son, att upplysa mig om att jag inte får sälja de här kläderna?” Hon hade rätt, det jag gjorde var integritetskränkande. 

Tobias Hübinette säger att flytten till Stockholm var ett resultat av domarna. Han ville vidare. 

Men jakten på extremhögern avtog inte. I stället gick den in i en än mer aktiv fas.

– Det är bara att erkänna, jag blev besatt av att kartlägga nazister. Det var så jag mötte Stieg Larsson. Och det var då idén till ”Expo” föddes.

Från att ha kartlagt nynazister i Uppsala börjar han systematiskt kartlägga extremhögern i hela Sverige. Resultatet av arbetet publiceras som ett nyhetsbrev, kallat ”Expo”. 

Journalisten och författaren Stieg Larsson är vid den här tiden ett ledande namn i antifascistiska vänsterkretsar. Tobias Hübinette söker upp honom. Enligt Tobias Hübinette hade Stieg Larsson i flera år velat starta en tidskrift med den brittiska antifascistiska tidskriften ”Searchlight” som förebild. De upptäcker att de kompletterar varandra – Tobias Hübinette har koll på de unga nazisterna, Stieg Larsson på tidigare generationer. 

– Stieg Larsson lär upp mig, han lär mig hela den svenska extremhögerns historia.

De träffas ofta. Tobias Hübinette får snart fri tillgång till Stieg Larssons arkiv. 1995 sjösätts det som är dagens ”Expo” och på hösten utkommer tidskriften med samma namn. 

Redaktionen landar så småningom på den numera världsberömda adressen på Götgatan, den som är en av anhalterna på dagens ”Millenniumvandring i Stieg Larssons och Lisbeth Salanders fotspår”. Redaktionslokalen blir också Tobias Hübinettes egen bostad. Jobb och privatliv flyter samman. Han arbetar dygnet runt. 

Han säger att han troligen är en av inspirationskällorna till Lisbeth Salander. 

– Det är tydligt att hennes person är en sammansättning av karaktärsdrag från flera av oss som jobbade på ”Expo”.

Vilka tror du kommer från dig?

– Det skulle vara det här med researchen. Förmågan att hitta stora mängder information och kartlägga människor. Internet var jag inte duktig på, det var det andra som var. 

Finns det något i Lisbeth Salanders personlighet du känner igen från dig själv?

– Du syftar kanske på att hon är kompromisslös och besatt? Det är möjligt att det finns en sådan sida hos mig. Den fanns även hos Stieg, vi var väl båda fanatiska i den meningen att vi levde enbart för att kartlägga och förstöra för extremhögern. 

Tobias Hübinette säger att det fanns en period då han kunde namnen utantill på merparten av de ledande medlemmarna i Sverigedemokraterna. 

– Jag kunde deras personnummer. Jag visste var de bodde. Om de hade barn, om de hade bilar. Vilka deras föräldrar var. Vi avlyssnade deras personsökare. Det var verkligen på en galen nivå. Vi offrade vår privatekonomi, vårt privatliv och vårt sociala liv. Allt. 

Två faktorer gör att kapitlet ”Expo” tar slut för Tobias Hübinettes del. Den ena är en intern konflikt som gör det omöjligt för honom att vara kvar. Den andra är resan till Sydkorea. Den som öppnar hans ögon för den globala adoptionsindustrin. 

– Från och med då var det adoptionspolitik som gällde för mig. Och så är det delvis fortfarande.


Tobias Hübinette sträcker på ryggen och byter sittställning än en gång. Bostadens enda fåtölj har han erbjudit reportern. Själv har han satt sig på en obekväm stol med utsirad rygg. 

Trots att tiden med ”Expo” är historia har inte åren som högerextremistjägare lagts till handlingarna. Tobias Hübinette är fortfarande en av den svenska högerextremismens främsta fiender. I alternativmediesfären listas återkommande vad man ser som hans försyndelser, där domarna om ofredande är ett stående inslag. Han har också själv många gånger utsatts för hot, 2019 dömdes en person i Värmland för att ha hotat Tobias Hübinette per telefon. 

Det intressanta är att det i samma kretsar som under alla år hatat Tobias Hübinette växer fram ett slags motvillig sympati. Så ser samtalet om rasism ut 2021: Å ena sidan bejakar allt fler den verklighetsbeskrivning som säger att rasismen är en genomgripande samhällsstruktur. Å andra sidan växer opinionen som vill peka ut invandringen och invandrare som orsaken till en lång rad samhällsproblem.

Båda sidor vinner mark. Och båda sidor kan paradoxalt nog hämta argument hos Tobias Hübinette. I många år har han drivit frågan om så kallad jämlikhetsdata, statistik som syftar till att synliggöra systematiken bakom strukturella orättvisor. 

Statistik som i andra ideologiska händer kan användas för att peka ut minoriteter.

– Det känns jättekonstigt. Bara en sådan sak som att Mattias Karlsson en gång citerade mig i en radiointervju. Han fick en fråga i stil med ”hur vet du att invånare med utomeuropeisk bakgrund är massivt arbetslösa?”. Då sa han, ungefär, att ”jag har inte siffrorna, men Tobias Hübinette har dem”.

Adoptionskritiken har Sverigedemokraterna omfamnat ett bra tag. 

– Det faktum att många vuxna adopterade inte mår så bra, vilket en rad studier visat så det är inget kontroversiellt att säga, tar de som ett bevis på att det inte är bra med mångkultur. 

I alla år har han medverkat i vänsterarrangemang, deltagit i möten som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ ordnat. För inte så länge sedan blev han plötsligt inbjuden till en moderat konferens i Karlstad. 

– Det är väldigt talande.

Det händer att SD:s riksdagspolitiker eller personer ur högerradikal alternativmedia hör av sig till Tobias Hübinette privat och ställer frågor. 

– Det finns en sorts märklig respekt från deras sida i dag. De vet givetvis att jag är deras politiska fiende fortfarande, men det har uppstått en konstig relation mellan dem och mig.

Hans vänsterposition är grundmurad. Tobias Hübinettes kritik mot adoptionsindustrin är också en kritik mot kapitalism och kolonialism. Hållningen har rötter i hans bakgrund. Många adopterade har växt upp i välutbildade medelklassfamiljer med borgerliga värderingar, säger han. Att kritisera adoption kan kännas som ett svek mot föräldrarna och det etablerade samhälle man är en del av.

Tobias Hübinettes föräldrar var, under hans barndom, svetsare respektive förskollärare.

– Den maktkritiska analysen var enkel för mig att göra. Mina föräldrar har delvis följt debatten, pappa har suttit i publiken när jag hållit adoptionskritiska anföranden.”

(…)

”Tobias Hübinettes prognos är dyster. Det hade inte varit fel om de muskler fanns kvar som samhället i stort hade fram till åtminstone 1990-talskrisen, menar han. Nu har vi inte längre något välfärdssystem som kan åtgärda de extrema skillnader som finns mellan vita och icke-vita, säger Tobias Hübinette.

– Det är egentligen det jag säger hela tiden och försöker få andra att fatta. Sverige i dag präglas mer av ras än av klass vad gäller klyftor. Det är det som är min käpphäst. Det duger inte längre att stå här utan språk och siffror som kan beskriva den verkligheten.

Junisolen bränner utanför fönstret. Vid entrén rullar stora grävskopor. Innergården mellan miljonprogramshusen ska renoveras.


Flemingsbergs färgglada fasader är ett välkänt landmärke. Förorten, som tillhör Huddinge kommun, pekas ut som ny nod i ett växande Storstockholm och politikerna har framtidsvisioner. Men de kulörta höghusen, där Tobias Hübinette bor, ligger på ”fel” sida vägen. Här bor mestadels låginkomsttagare, flertalet av dem icke-vita. 

– Många av dem känner sig knappast som en del av framtidsplanerna, säger Tobias Hübinette.”

(…)

”Flera dagar i veckan pendlar han till Karlstad där han har en lektorstjänst på universitetet. Han forskar om ras och rasism. Och är fortfarande en av landets både mest meriterade och mest kontroversiella inom sitt område. 

– De allra flesta svenska antirastiska forskare tycker inte att man ska prata om ras alls så som jag gör. För dem är färgblindhet detsamma som antirasism vilket innebär att man över huvud taget inte ska använda rasbegreppet i ett svenskt sammanhang.

Han har ändå länge haft ett sammanhang, en tillhörighet.

– Jag var en del av den antirasistiska forskarvärlden. Efter konflikten om tjänsten på Uppsala universitet är allt det borta. Det har förändrat mitt liv fullständigt. Under processen publicerade jag komprometterande mejl och gav mig öppet på vänner och kolleger som var involverade. De skulle förmodligen säga att jag stack en kniv i ryggen på dem.

Kan du själv se att du har en sida som gör att du återkommande har gått över alla gränser?

–Ja. 

Var kommer den ifrån?

– Som adopterad är man bortkopplad från allt. Det är därför föräldralösa karaktärer är så vanliga i litteraturen, författare skapar dem för att få en gestalt som kan gå över alla gränser. Det är bara när du är biologiskt och psykologiskt avkapad som du kan göra det.

Tobias Hübinette beskriver en känsla av att flyta fritt.

– Det är som att du redan är död, fast du lever. Du kan göra vad som helst, du har inga spärrar.

Han säger att han ser många adopterade som har de dragen. I många fall har det lett till en stark destruktivitet, menar han. Själv har han haft turen att framför allt kunna kanalisera den sidan intellektuellt. 

– Jag har fått mycket gjort. För mig är det plussidan med att vara adopterad, och den överväger.

Tobias Hübinette säger att han ser klart på vad han gjort. Han för själv överträdelserna och brotten på tal, utan omsvep. Han tycker att många av dem är orimliga. Men han verkar inte ångra sig helt eller kämpa för att gränslösheten inte ska slå till igen. 

Finns det någon situation då känslan av att flyta fritt upphör?

– Nej. Det är en grundkänsla som troligen alltid kommer finnas. Det enda som kanske skulle få den att avta är om jag flyttade tillbaka till Korea. Det är bara att inse, jag blir lugnare där.”

Stort reportage om rasism mot asiater i USA i SvD

SvD:s Malin Ekman skriver idag om den asiat-amerikanska minoritetens situation under pandemin och i samband med det exploderande antalet hatbrott mot asiater i ett USA som fortfarande debatterar om dådet i Atlanta berodde på sexism eller rasism.


Under pandemin har hatbrotten mot alla andra minoriteter gått ned utom mot asiaterna och dessutom drabbas asiatiska kvinnor mer av hatbrott än asiatiska män, vilket också skiljer hatbrotten mot asiater från hatbrotten mot andra minoriteter.


Den asiat-amerikanska minoriteten är normalt sett en splittrad minoritet som mest betraktas som en minoritet i den vita amerikanska majoritetsbefolkningens ögon men internt råder stora splittringar och motsättningar inom gruppen.


Till skillnad från latinamerikanerna talas en mängd olika språk bland asiat-amerikanerna och en mängd olika religioner förekommer och till skillnad från de svarta amerikanerna delar de olika asiatiska grupperna inte en känsla av att de hör samman annat än möjligen utseendemässigt utifrån hur icke-asiater i USA ser på och behandlar dem.


Tvärtom råder splittringar mellan de olika asiatiska grupperna i USA då en mängd konflikter som både härrör från kolonialtiden och Kalla kriget i Nordost- och Sydostasien ännu ej är lösta eller avslutade inklusive olika gränskonflikter, ouppklarade krig och obearbetade krigsbrott och trauman.


Det är egentligen mest bara när asiat-amerikaner angrips som minoritet som asiaterna i USA brukar enas och massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta är då en sådan händelse liksom hatbrotten generellt som drabbar alla asiater i USA just nu under pandemin oavsett om de har sina rötter i fastlands-Kina (d v s Folkrepubliken Kina), Taiwan, Sydkorea, Laos, Vietnam, Japan, Kambodja, Filippinerna eller Indonesien.


Hittills har det också varit svårare att mobilisera icke-asiater till stöd för asiater till skillnad från det stöd som både svarta amerikaner och latinamerikaner erhåller av vita amerikaner och andra grupper när de utsätts och fr a har asiaterna i USA själva generellt varit tysta och inte protesterat i lika stor utsträckning som andra minoriteter gör.
Orsakerna till att empatin och sympatin för asiater är mindre än för andra minoriteter och att asiaterna själva är tystare och protesterar mindre än de andra minoriteterna och inte syns och hörs lika mycket i offentligheten är dock många och komplexa.


Även i Sverige har hatbrott mot asiater rapporterats in under pandemin och hittills oftast i form av att svenska asiater själva har gått ut i svensk media och berättat om hur de behandlas sedan pandemin utbröt och det gäller både invandrade asiater och deras barn och efterkommande i miljonprogramsområdena liksom adopterade och blandade eller mixade asiater som bor och lever i majoritetssvenskdominerade områden och oavsett om de har bakgrund i Vietnam, Sydkorea, Thailand eller Kina:

https://www.svd.se/rasismdebatten-i-usa-de-kallas-for-covid


”Hon minns hur klasskompisarna gjorde narr av hennes ögon.


Drog skinnet runt sina egna åt sidan för att imitera hennes.


– Det var ”tjing tjong” och allt det där, säger 41-åriga Ina Jee.


Hennes föräldrar kom till USA från Korea 1971. Hon föddes nio år därpå.Rasismen, säger hon, har alltid funnits och kommer nog aldrig att försvinna.


Vi sitter på ett kafé i ett koreanskt köpcenter norr om Atlanta. Området har en av de största asiat-amerikanska befolkningarna i Georgia, på tio år har den ökat med nästan 80 procent.


Det har gått en vecka sedan en 21-årig vit man tog bilen till tre asiatiska massagesalonger utrustad med ett nyinhandlat skjutvapen.När han greps av polis hade han mördat åtta personer. Sex av dem asiatiska kvinnor.”


(…)


”Dådet inträffade inte i ett vakuum. Det senaste året har varit omtumlande för många asiat-amerikaner.
Närmare 3 800 anmälde hatbrott och rasistiska trakasserier. Sju av tio var kvinnor.


Pandemin eldade på hatet och glåporden.


Ina Jee minns första gången hon blev rädd. Det var ifjol. På en parkerad bil utanför mataffären hade någon klottrat rasistiska skymford.


– Jag insåg att det är på riktigt. Att det finns folk som vill skada människor eller människors ägodelar, säger hon.
Sju dagar efter dådet täcks Gold Spas parkeringsplats av blommor och plakat.Massagesalongen på Piedmont Road var gärningsmannens näst sista stopp innan han greps.


På fasadens neonskylt blinkar fortfarande telefonnumret till salongen.Små runor hedrar offren:
”Hyun Jung Grant älskade karaoke och gjorde världens bästa kimchi.”


Hon blev 51 år och sköts i huvudet.


Det finns flera ingredienser i tragedin. Som ras, kön och klass. Offren var kvinnor, mödrar, döttrar, fruar. Försörjde sig på att arbeta långa timmar till låg ersättning.


Ina Jees mamma Connie Jee, en stilig dam i 70-årsåldern, driver Asian American Resource Center i staden Duluth, strax öster om Atlanta. Hennes make Henry Jee var en känd människorättskämpe och baptistpastor i trakten.
När han dog 2002 tog hon över hjälporganisationen som de startade ihop.Connie Jee säger att hon träffat några av offren i masskjutningen. De sökte sig till organisationen för ekonomiskt stöd.


– Jag är inte alls säker på att de sålde sex. De var hårt arbetande. Som många andra asiatiska kvinnor klev de upp klockan fem och jobbade till elva på kvällen, säger hon.


Gärningsmannen påstår sig inte ha haft rasistiska motiv. I stället hävdar han ett sexberoende. Hans motiv till attacken ska ha varit att ”eliminera frestelser”.”


(…)


”Efter dåden förklarade den lokala sheriffen Jay Baker att gärningsmannen ”hade en riktigt dålig dag och detta är vad han gjorde”. Många uppfattar det som ett relativiserande, ett avdemoniserande som knappast hade inträffat om gärningsmannen inte varit vit.


På en handmålad skylt utanför Gold Spa på Piedmont Road står det i protest mot sheriffens ord: ”A bad day is not an excuse”, en dålig dag är ingen ursäkt.


Om rasistiskt motiv så småningom kan fastslås är det inte första gången asiat-amerikaner attackeras för att deras hudfärg avslöjar vilken del av världen de själva eller deras förfäder en gång lämnat.


Rasismen rapporteras ha ökat under pandemin, men har historiska paralleller.


1871 stormade 500 vita och latinamerikaner Chinatown i Los Angeles i en rasistisk hämndaktion. Mobben dödade 19 kinesiska immigranter. 15 av dem hängdes.


70 år senare möttes amerikaner med asiatisk bakgrund av ökad rasism efter den japanska flottans attack mot Pearl Harbor.”


SvD sällar sig nu till alternativmediernas och SD:s hårda kritik av Löfven efter stormningen av Kapitolium

SvD:s huvudledare från idag, signerad Fredrik Johansson, sällar sig till alternativmediernas och SD:s hårda och närmast drevliknande kritik av Löfven och hans andra rödgröna regering som sägs ”polarisera” den svenska politiken efter stormningen av Kapitolium och ”brunsmeta” och ”brännmärka” TAN-blocket M-SD-KD i stället för att ta itu med våldet i miljonprogramsområdena och de eskalerande skjutningarna och bombningarna.


Löfven har ända sedan han tillträdde som landets statsminister regelbundet talat om SD som ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet och efter stormningen av Kapitolium har han flera gånger varnat den svenska högern för att samarbeta med SD.


Senast igår i samband med riksdagens första partiledardebatt för i år påminde Löfven, som troligen är västvärldens om inte världens mest antifascistiska och antirasistiska regeringschef, om att Italiens liberaler trodde att de kunde kontrollera Mussolini genom att inleda ett samarbete med honom på 20-talet och det är inte utan att en misstänker att Löfven indirekt adresserade L – d v s andemeningen var att L inte borde ansluta sig till TAN-blocket.


”Den samhälleliga splittringens risker för demokratin var också ett tema i Stefan Löfvens inledningsanförande i riksdagen. Vi är inte immuna mot det vi ser i USA, var statsministerns budskap.


Men det skorrar inte bara väl. Få svenska politiker begagnar sig av splittringens retorik som statsministern. Ur en mungipa talar han om demokratins gemenskap, ur den andra om vilka som som inte tillhör den.
I samband med att Jöken presenterades för två år sedan hävdade Stefan Löfven att ”nu med januariavtalet kan vi stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin”. Liknande beskrivningar har till och med funnits med i regeringsförklaringar inför det parlament som utsett honom.


Statsministerns retorik bygger på den polarisering som han själv varnar för. På att de som står utanför just hans regeringsbildning inte har legitima avsikter och att politiker med decennier av fullständigt fläckfritt förflutet i en kombination av makthunger och aningslöshet kommer att kompromissa bort grundläggande demokratiska värden. Detta är det budskap som dagligen basuneras ut från den svenska regeringen och dess stödtrupper.”


(…)


”Genom att använda sitt ämbete åt att undergräva oppositionens demokratiska legitimitet eldar Stefan Löfven på polariseringen i svensk samhällsdebatt. Den svenska demokratin är starkare än dessa dumheter, men det ändrar inte det faktum att Socialdemokraterna behöver besinna sig. Någon kan ju börja ta också denna föreställningsram på allvar.”

Bulletins blivande redaktör Thomas Gür jämför sig med Joe Hill i sin sista ledarkolumn i SvD

Lite speciellt att läsa kommande Bulletins blivande redaktör Thomas Gürs sista ledarkolumn i dagens SvD och inte minst då han citerar den svensk-amerikanske syndikalisten Joe Hill samt in/direkt beskriver sig själv och Bulletin:arna som att de ska rädda framtiden och Sverige samtidigt som att han jämför bildandet av syndikalistiska fackföreningar med skapandet av Bulletin.

Idag hävdar Mauricio Rojas på SvD:s ledarsida att ”en orwellsk ’världsåskådningsstat’” håller på att växa fram i Sverige som säger att Väst är ”ondskan” och att vithet är detsamma som ”djävulen”

Numera behöver en inte längre läsa alternativmedierna och faktiskt inte ens Johan Westerholms Ledarsidorna eller Patrik Engellaus Det goda samhället för att få sig till livs en alltmer högerradikaliserad världsbild och samhällsanalys: 

Idag på SvD:s ledarsida menar Mauricio Rojas att ”en orwellsk ’världsåskådningsstat’” håller på att växa fram i Sverige och fr a i relation till och inom det svenska utbildningsväsendet och myndighetsvärlden som hotar ”tankefriheten” och som säger att Väst är ”ondskan”, att vithet är detsamma som ”djävulen” och att kunskap och sanning är ”manipulation” och ”förtryck”.

För oss som arbetar inom högskole- och forskarvärlden så är då kritisk ras- och vithetsforskning, som står under attack i hela västvärlden just nu p g a sommarens BLM-rörelse då de kritiska ras- och vithetsforskarna pekas ut av den västerländska högern som BLM-rörelsens chefsideologer, inte särskilt närvarande alls och kanske maximalt ett 60-tal svenska doktorander och disputerade ägnar sig idag åt kritisk ras- och vithetsforskning i någon form (om ens det) medan det fortfarande bara finns en enda högskolekurs som explicit identifierar sig med kritisk ras- och vithetsforskning (vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet). I stället är det fortfarande så att den absoluta majoriteten av Sveriges alla forskare är emot rasbegreppet och likaså vithetstermen.

Då jag en gång i tiden grundade och ledde det Forte-finansierade svenska nationella forskarnätverket för svensk kritisk ras- och vithetsforskning så anser jag mig då kunna uttala mig om hur stort det s k hotet mot ”tankefriheten” faktiskt ser ut inom den svenska högskole- och forskarvärlden och jag anser också att jag har skaplig koll på myndighetsvärlden och jag tror mig därför kunna försäkra SvD och dess läsare om att ”en orwellsk ’världsåskådningsstat’” inte håller på att växa fram på landets myndigheter då ytterst få svenska myndigheter är beredda att tala om ras och vithet och bruka dessa båda termer.

Vad hade Håkan Hagwall tyckt om dagens SvD:s ledarsida

Idag hyllas SvD:s smått mytomspunne f d ledarredaktör Håkan Hagwall som nyligen gick bort och detta gruppfoto påminner mig om att Hagwall tog avstånd från Samtidsmagasinet Salt vilket också SvD:s dåvarande chefredaktör Mats Svegfors gjorde. Salt som gavs ut 1999-2002 och samlade en försvarlig mängd fr a borgerliga skribenter men också en del skribenter som hade varit aktiva i den maoistiska 70-talsvänstern kan sägas ha försökt TAN:isera/högerradikalisera den svenska högern lite för tidigt då försöket till slut kom att misslyckas.


DN:s dåvarande ledarskribent Charlotta Friborg skrev följande om Salt och denna beskrivning håller än skulle jag säga: ”Men den grumliga tankeoreda som förs till torgs i merparten av artiklarna i Salt bär just konservatismens prägel. Där finns antiintellektualismen, hyllandet av det rena Folket som kontrasteras mot det regerande dekadenta pöbelväldet, där finns homofobin, det främlingsfientliga anslaget och beskrivningen av samhället som genomruttet. Där finns föreställningen om att makten utövas av en mystisk konspiration mellan näringsliv, medier och politiker.”


Och Hagwall själv skrev: ”En som själv gärna erkänner sin konservatism och sin hemmahörighet till höger blir rätt illa berörd av att se dessa positiva begrepp solkas av den vulgaritet, de grumligheter, försåtligheter och översittarattityder som präglar Salt.”


Det hela slutade med att en efter en av dåtidens SvD-medarbetare och SvD-skribenter som skrev i Salt såsom Fredrik Haage, Mats Gellerfeldt och Anders Björnson slutade att skriva i Salt på Hagwalls och Svegfors uttryckliga uppmaning.


Sedan dess har dock rejält mycket vatten flutit under broarna och en fråga som en ställer sig (i alla fall jag, som är intresserad av den svenska borgerligheten och vart den är på väg) är vad Hagwall hade tyckt idag mot bakgrund av vart flera ledarskribenter (såsom några av de på fotografiet) har hamnat idag liksom hela SvD:s ledarsida i allmänhet som ibland och åtminstone delvis alltmer påminner om det som stod att läsa i Salt för 20 år sedan.

I dagens Svenska Dagbladet driver Inger Enkvist tesen att antifascism är detsamma som kommunism medan Paulina Neuding tar upp mordet på Tommie Lindh och den s k ”svenskfientligheten”

”Saxat” ur dagens SvD:

Språkvetaren Inger Enkvist argumenterar för att termen antifascism används av ”extremvänstern” enbart för att lura omvärlden (såsom media och ”vanligt folk”) för i själva verket står antifascism för kommunism medan kommande Bulletins blivande chefredaktör Paulina Neuding, f d chefredaktör för Kvartal och Europa-redaktör för Quillette, frågar sig varför inga – och implicit vänstern och antirasisterna – protesterar mot mord som drabbar majoritetssvenskar och implicit mot den s k ”svenskfientligheten” eller ”omvända rasismen”.

Det på alla sätt och vis brutala och hänsynslösa mordet på Tommie Lindh i Härnösand har exploaterats hårt av hela den svenska s k nationella rörelsen i form av bl a SD, AfS, MED, NMR m fl under den gångna BLM-sommaren som ett sätt att försöka ”kontra” mot den svenska BLM-rörelsen och flytta fokus till den s k ”svenskfientligheten” eller ”omvända rasismen”. Tommie Lindh verkar själv också ha sympatiserat med den svenska s k nationella rörelsen.

Särskilt SD drev i somras närmast hysteriskt (och bl a i riksdagen) frågan om mordet på Tommie Lindh som något av det ultimata exemplet på s k ”svenskfientlighet” eller ”omvänd rasism” samtidigt som BLM-rörelsen framställdes som ”rasister” och inte sedan mordet på Daniel Wretström i Salem år 2000 har ett mord på en majoritetssvensk som en icke-vit svensk har begått blivit så uppmärksammat och just exploaterat politiskt av den svenska s k nationella rörelsen som mordet på Tommie Lindh.

Svenska Dagbladet använder idag termen ”utländsk bakgrund” men menar egentligen utomeuropeisk bakgrund eller icke-vit

SvD:s Göran Eriksson skriver idag om att nu är över hälften av alla svenska partiledare kvinnor men passar samtidigt på att uttrycka sig lika färgblint som de allra flesta andra svensktalande gör genom att felaktigt påstå att Nyamko Sabuni var Sveriges första partiledare med ”utländsk bakgrund” för det Eriksson menar är så klart ”med utomeuropeisk bakgrund” eller ”med utomvästerländsk bakgrund” och helt enkelt och kort och gott icke-vit (partiledare med utländsk bakgrund har då Sverige haft under många år – både Ebba Busch och Jan Björklund har t ex utrikes födda föräldrar):

https://www.svd.se/nooshi-dadgostar-gar-direkt-igenom-glastaket/av/goran-eriksson

Spåren av den svenska ”överklassnazismen” på SvD:s familjesida

Titt som tätt gör sig den gamla svenska (ärevördiga?) s k ”överklassnazismen” påmind och inte minst på SvD:s familjesida.Idag handlar det om med. lic. S Gunnar Edlund, f d överläkare på Gärdets sjukhus samt vid geriatriska kliniken på Danderyds sjukhus som har en gedigen bakgrund inom den svenska extremhögern (Sveriges nationella förbund, Försvarsfrämjandet, Carlbergska stiftelsen mm) och som tidigare var ordförande för Svensk-tyska föreningen, och som tillsammans med Södertörns högskola-professorn Per Wramner har författat minnesrunan över direktör Peter Hammargren som också han var medlem i Svensk-tyska föreningen.

Tillsammans med framlidne Åke J Ek har S Gunnar Edlund sannolikt svenskt s k ”överklassnazistiskt” rekord i att just få in s k ”runor” i just SvD över bortgångna kamrater.