Om familjen Schulman och Astrid Cleve
Intressant (i alla fall för min del) att notera att Birgitta Almgren skriver i en fotnot i sin nya bok ”Krossade illusioner. Fallet Kappner och nazistisk infiltration i Sverige 1933-1945” att Alex Schulman har talat om sin mormors mor Astrid Cleve von Euler i sin och Sigvard ”Sigge” Eklunds podcast så sent som i somras (d v s i juni 2019 – Alex och ”Sigges” pod lyssnar f ö 100 000-tals svensktalande på regelbundet om jag har förstått det rätt).
Tydligen har Astrid Cleve von Euler, som var den första kvinnan i landet som doktorerade i ett naturvetenskapligt ämne, fram tills nyligen varit en släkting som Alex och hans familj har talat om med värme och beundran men på senare tid har Alex då insett att hon både var högerradikalt lagd och en förintelseförnekare (även bland genusvetare och feminister har Astrid f ö ibland framhållits som en pionjär och ett föredöme och på sätt och vis med rätta).
År 2014 kontaktade nämligen Alex bror Calle Schulman mig privat och hotade (i varje fall implicit) med att stämma mig för förtal å familjens vägnar då jag just hade skrivit om Astrid Cleve von Euler liksom om dennes man nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin, som då är Alex och Calles mormors far, och som också han var rejält högerradikalt lagd.
Calle skrev bl a ”du är ju en dömd brottsling, så jag antar att du inte bryr dig om vad enskilda människor känner” och han tillade att ”att skriva så är – faktiskt – ännu ett lagbrott i ditt liv”. Calle krävde även att jag skulle presentera övertygande bevis som visade att Astrid och Hans just hade varit högerradikalt lagda: ”Presentera gärna mer belägg för det. Jag har aldrig hört talas om det, nämligen. Skulle vara mycket intressant med konkreta tecken på att så var fallet.”, skrev Calle bl a till mig.
Så här i efterhand inser jag nu att Calle (och sannolikt även Alex och sannolikt hela deras familj) faktiskt var genuint ledsen och uppbragt när han kontaktade mig mot bakgrund av vad Almgren skriver i fotnoten och den lärdom jag drar av det är väl den gamla vanliga, d v s att de allra flesta människor i Sverige och antagligen också på jorden i övrigt tycker om och i många även älskar sina familjemedlemmar och släktingar, och sina ”nära och kära”, och de blir därför just genuint ledsna och uppbragta, och i många fall nog också arga och ilskna, när någon utomstående talar illa om dem eller skriver om dem på ett ofördelaktigt sätt.
Tobias Hübinette 
En kommentar