Märkt: adoption-slavhandel

Går det att tala om slavhandel och adoption i en och samma mening?

Sedan sommarens BLM-rörelse/debatt har en fråga ”gnagt” i mig som jag själv inte kunnat hitta ett bra svar på:

Är det fel (etiskt-politiskt-akademiskt) att nämna det historiska förslavandet av afrikaner i form av den transatlantiska slavhandeln i samma andetag som vår tids internationella adoptioner?

En gång i tiden, och fr a på 00-talet, var jag antagligen den första forskaren i världen att i (publicerad) akademisk text explicit och elaborerat dra paralleller mellan (den transatlantiska) slavhandeln med afrikaner och internationell adoption (av barn från icke-Väst till Väst) och vilket jag på den tiden också gjorde rätt så aggressivt och offensivt i diverse artiklar och essäer i ett flertal svenska och västerländska tidningar och tidskrifter (d v s långt ifrån bara i en akademisk kontext utan också i offentliga, mediala, politiska och även konstnärliga sammanhang).

Det handlade kort och gott om att jag på den tiden argumenterade för att det finns en lång europeisk och västerländsk ”tradition” (d v s en historisk praktik som går tillbaka till kolonialtiden) av att med tvång transportera stora mängder av utomeuropéer/icke-vita, ”hedningar”/icke-kristna och ”natives”/infödda o s v över mycket långa geografiska (och kulturella) avstånd av fr a kommersiella skäl och att internationell adoption bara är ett exempel på just det. På den tiden jämförde jag dessutom internationell adoption med både tvångsmigration (d v s med världens alla flyktingar, vilket kanske inte heller är så etiskt precis…) och ibland t o m med dagens trafficking av kvinnor för sexuella ändamål.

I ett sammanhang skrev jag i alla fall följande vad gäller slavhandeln och utlandsadoptionerna:

“Both practices are driven by insatiable consumer demand, private market interests, and cynical profit making, and both utilize a highly advanced system of pricing where the young, the healthy, and the light-skinned are the most valued. Both are dependent on the existence of native intermediaries in the form of slave hunters and adoption agencies as well as a reliable and efficient global transportation system of shipping routes. Both the enslaved and the adopted are separated from their parents, siblings, relatives, and significant others at an early age, stripped of their original cultures and languages, reborn at harbors and airports, Christianized, re-baptized, and bestowed with the names of their masters, and in the end only retaining a racialized non-white body that has been branded or given a case number.

The so-called house or servant slaves must have been the closest parallels to international adoptees as both live permanently together with their masters and are legally defined as belonging to their household and their family. Furthermore, both practices have been legitimized by the same shallow argument that when moved to their new homes, the material situations of the slaves and the adoptees are unquestionably greatly bettered as both are benefiting from the wealth and civilization of the West. Finally, both groups are brought over only to satisfy the needs and desires of their well-to-do acquirers.”

På den tiden (d v s på 00-talet) föranledde denna min jämförelse att jag blev mycket illa omtyckt och avskydd och nog t o m hatad av väldigt många i Sverige och i Väst i övrigt men på den tiden handlade det inte om att jag ansågs vara oetisk när jag drog denna parallell utan om att jag just var den första att göra det och att det helt enkelt bara var fullständigt ”outrageous” att göra det (d v s p g a att jag tog upp utlandsadoptionerna och slavhandeln i en och samma mening och jag blev även ansedd av många progressiva och inom vänstern som mer eller galen och som ett slags ”straff” bannlyst från att skriva/publicera mig och t o m bli citerad/intervjuad i många svenska tidningar och tidskrifter då jag fick en s k knäppisstämpel på mig – ”den där vidriga och sjuka j-v-ln som jämför adoption med människohandel, tvångsmigration och trafficking” o s v)

Fortfarande än idag hittas dock spår av detta mitt argument i andra forskares akademiska (publicerade) texter i bl a akademiska monografier, antologier, tidskrifter, konferenspresentationer o s v såsom i denna nyutkomna akademiska monografi som en amerikansk forskare har förestått och som ett amerikanskt akademiskt (universitets)förlag har publicerat och under/sedan sommarens BLM-rörelse/debatt har jag då grubblat mycket över om jag nog gjorde fel som en gång i tiden drog denna parallell och drev detta argument:

Så är det faktiskt fullständigt oetiskt (politiskt och akademiskt) att ens nämna förslavandet av afrikanerna i form av den transatlantiska slavhandeln i samma andetag som internationell adoption?

Är det helt enkelt en grov skymf mot den transatlantiska slavhandelns miljontals och åter miljontals offer och efterlevande att göra det?

Är det t o m så att denna min jämförelse gör att jag framstår som inte bara totalt hjärtlös och empatilös utan också som någon som kanske t o m vill ”profitera” på de förslavade afrikanernas (och även deras efterkommandes) lidanden?

Det finns ju i det västerländska kollektiva och historiska minnet åtminstone två stora historiska händelser och skeenden som dagens västerlänningar minns i egenskap av att vara förövare och förtryckare – förslavandet av afrikanerna och förintandet av judarna – och p g a det finns det som bekant en olycklig och just oetisk relativiserande tendens att ständigt jämföra sådant som händer idag med antingen endera av eller båda dessa historiska händelser och skeenden och frågan är nu om även jag har gjort mig skyldig till en sådan oetisk relativisering?

För kanske är det alldeles uppenbart att det inte går att på något sätt jämföra och än mindre jämställa dagens västvärlds miljontals ofrivilligt barnlösa och barnlängtande (hetero- och homo)par/singlar med 1700-talets europeiska plantageägares behov av billig arbetskraft i kolonierna över haven?

Och jag minns faktiskt nu idag och i efterhand att en (vit) forskare som var mycket kritisk till mig en gång sade något i stil med följande till mig på någon akademisk konferens någonstans i Europa: ”åk till Harlem, New York, eller till ett African-American studies-forskingscentrum vid något amerikanskt universitet och lägg fram dina argument för en närmast helsvart publik så får du väl se vad som händer…”.