Kategori: Zarah Leander
Idag invigdes Zarah Leanders plats framför Värmlandsoperan i Karlstad
Idag invigde kommunalrådet Erik Nilsson (KD), ordförande i stadsbyggnadsnämnden i Karlstad, Zarah Leanders plats framför anrika Värmlandsoperan tillsammans med artisten Mattias Enn, vice ordförande i Zarah Leander-sällskapet (och märkligt nog på årsdagen av Mussolinis marsch mot Rom).
Fram tills idag har Zarah Leander, som växte upp i Karlstad (och märkligt nog bara ett stenkast från där Torgny Segerstedt växte upp som ju som bekant valde att ställa sig på den andra sidan innan och under Andra världskriget), inte varit särskilt närvarande alls i stadsrummet i Värmlands residensstad och största stad p g a att hon högst frivilligt valde att bli Tredje rikets absolut största populärkulturella stjärna och ikon och p g a att hon fraterniserade och umgicks med både svenska och tyska nazister (och f ö dessutom även var gift med en svensk högerextremist).
Fram tills idag har Zarah-Leander-Straße i Potsdam utanför Berlin i Tyskland varit den enda gata eller plats som är uppkallad efter Leander men från och med idag har Karlstads kommun, som styrs av högern med M i spetsen, nu sällat sig till Potsdams sällskap.
En resa i spåren efter Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander på Vikbolandet i östra Östergötland
Reste idag i spåren av Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander i min östgötska hembygd och närmare bestämt på Vikbolandet utanför Norrköping där Leander och hennes man Arne Hülphers, som också han var värmlänning, är begravd/a på Häradshammars kyrkogård och där Leander 1939 köpte 34-rums-herrgården och godset Lönö som kom att bli hennes hem fram tills hennes död 1981. Lönö ägs f ö idag av riksdagens f d talman den rejält förmögne moderaten Per Westerberg.
Leander sägs ha betalt för egendomen i kontanter då hon vid det laget hade blivit mycket rik som den högst betalda populärkulturella stjärnan i (Nazi)Tyskland. Innan och under kriget var ironiskt nog två svenskor f ö ikoner i Tyskland och ironiskt nog var båda värmländskor – nämligen den bästsäljande Selma Lagerlöf och just Leander som under några år var hela kontinental-Europas största och mest älskade superkändis i egenskap av att vara sångare, artist och skådespelare efter att mer eller mindre ha ersatt Marlene Dietrichs plats ”tack vare” det populärkulturella (propaganda)geniet doktor Goebbels.
Det berättas f ö att Leander t o m ”nobbade” självaste Goebbels, d v s ”bocken i Babelsberg” som var en ö/känd s k casanova, när denne bjöd hem den värmländska divan till sig och ”raggade” genom att spela Chopin för henne på flygeln samt bjuda på champagne i skenet av levande (kandelaber)ljus.
I närheten av Lönö hittas även Zarah Leandersällskapets Zarah Leandermuseum som just försöker hålla minnet av ”Die Leander” som popkulturikon levande.
Leander var under de krigsår då Tyskland behärskade större delen av den europeiska kontinenten inklusive våra grannländer så omåttligt populär att det sägs att både fångar och vakter i de tyska lägren stundtals kunde börja nynna på och sjunga hennes många hitsånger och slagdängor vilka erbjöd omedelbar eskapism åt ett krigstrött och härjat Europa.
Leander bevistade åtminstone ett möte i Norrköping med pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland, som samlade Norrköpings protyska högborgerlighet och överklass, och Arne Hülphers som också han var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var medlem i fascistiska Svensk opposition.
Hülphers hade tidigare varit gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Leander. Även Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var f ö medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade även hon i Nazi-Tyskland.
Nya uppgifter om Zarah Leanders kopplingar till den svenska extremhögern
Förbereder och planlägger en rundresa i Värmland tillsammans med en SVT-filmare som arbetar med en dokumentär om de svenska SS-frivilliga och som ska filma platser som är kopplade till den svenska extremhögerns historia och upptäcker att en debatt pågår i Karlstad och i Värmland som handlar om Zarah Leanders högerextrema kontakter och kopplingar innan hon flyttade till Tyskland 1936 och som har tagit sig uttryck i ganska så hårda inlägg i både NWT, Värmlands Folkblad och Karlstads-Tidningen.
Debatten har föranletts av att vissa (liksom jag själv) tycker att Beata Arnborgs aktuella bok ”Se på mig! En biografi över Zarah Leander” är alltför snäll mot Europas en gång största popkulturella ikon och stjärna vad gäller hennes politiska engagemang och åsikter (Leander var exempelvis kopplad till pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland).
Zarah Leander-Sällskapets, Zarah Leanderstipendiets och Zarah Leandermuseets Jan Grönkvist hävdar benhårt i debatten att Leanders far var bekant med flera av Karlstadjudarna (i Karlstad fanns en gång i tiden en judisk församling) och vilket ”Die Leanders” bror tydligen bekräftade när han höll tal i samband med att Värmlandsoperan invigde statyn över Sveriges ”primadonna assoluta” i december 2003 samt att Leander har svartmålats för att hon var kvinna och kanske också värmländska (d v s hon kom från periferin och från ”provinserna”) medan andra svenska musiker, sångare och världsstjärnor såsom Jussi Björling som gav konserter inför både Hitler och Mussolini (Björling sjöng bl a för Mussolini och den italienska fascisteliten i Florens i maj 1943) enligt denne har kommit undan liksom även Huset Bernadotte, hovet, adeln och överklassen och näringslivet, industrin och Wallenbergarna och Grönkvist menar t o m att inte ens den tyska filmindustrins toppar eller generalfältmarskalk Erwin Rommel visst något om vad som hände Europas judar:
”Men nu var ju Zarah en kjolklädd människa och då, på 1940-talet, fanns inga feministiska tankegångar varför Sveriges dåliga samvete enkelt kunde lastas över på just en kvinna… Inte ens UFA:s ägare hade en aning om vad Hitler hade för planer detta år 1936. Men Zarah borde kanske ha fattat detta med sin hushållsskola från Karlstad som enda kunskapskälla? Zarah Leander sa själv i en TV-intervju efter kriget att inte ens den tyska generalen Rommel hade en aning om vad nazisterna gjorde mot judarna och andra offer för förintelsen.”
Fascinerande nog (åtminstone för min del som fortfarande menar att vi vet för lite om den svenska extremhögerns historia) har en journalist på Värmlands Folkblad samtidigt påmint om att Leander tydligen var vän med Karlstads nazistiske polischef Albert Nelson som bl a var ökänd för att han registrerade om de som var brottsmisstänkta i dennes domvärjo hade judisk bakgrund:
”Familjen umgicks som sagt i societetskretsar. I dessa kretsar fanns bland andra stadsfiskalen och polischefen Albert Nelson. Klädd i en specialsydd uniform med guldknappar och slängkappa red han omkring i staden på sin vita häst. Alla visste vem han var och att han brukade delta i nazistiska möten. Många var upprörda över hans engagemang. Det var ett allmänt samtalsämne, det framgår av tidningsartiklar. Folk demonstrerade utanför möteslokaler där han medverkade och de med insyn i polisrapporter reagerade mot att Nelson, utan minsta anledning, kunde notera om den gripne var av judisk börd… Zarah kände Albert Nelson. De var goda vänner. Så goda att hon bad Albert bli hennes ombud när hon ville skiljas från Nils Leander och det uppstod strid om såväl bodelningen som vårdnaden av barnen… I breven till Albert kallar hon honom ”Kära farbror” och undertecknar med endast sitt förnamn eller ibland ”Tillgivna Zarah”.”
Dessutom påminner Värmlands Folkblad om att Nelson var vän med Walter Hülphers, d v s författaren som tillhörde den s k Rackengruppen i Arvika och var frivillig i Svenska brigaden i Finska inbördeskriget (han deltog bl a i det avgörande och blodiga slaget om Tammerfors 1918 och skrev dessutom Svenska brigadens marsch ”Framåt, framåt till evig ära” som bl a innehåller en strof som uppmanar till att ”med dödens lie ge tillbaka”) och som liksom Nelson var medlem i Birger Furugårds nazistparti.
Dessutom tillägger jag gärna att Leanders man kapellmästare Arne Hülphers (OBS: han var ej son till Walter Hülphers) var medlem i fascistiska Svensk opposition och prenumerant på pro-nazityska Dagsposten och att Walter Hülphers andre son direktör Torsten Hülphers (Malmö strumpfabrik) var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland och vilket f ö också Walter Hülphers fru Flora var, d v s Arnes och Torstens mor.
I Karlstad och i Värmland har extremhögern sannerligen alltid varit en ”family business” – det är i varje fall en sak som är säker efter att ha tagit del av debatten om Zarah Leander och den svenska extremhögern.
Arne Hülphers som också han liksom Leander var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var för övrigt gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Zarah Leander (som han också är begravd tillsammans med på Vikbolandet utanför Norrköping i närheten av Zarah Leandermuseet och parets herrgård Lönö som Leander kunde köpa tack vare det generösa ”apanage” som dr Goebbels hade tilldelat denna): Även Greta Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade i Nazi-Tyskland.
SvD Kulturs krönikör Lotta Lundberg bidrar till att i revisionistisk anda ärerädda (Nazi)Tysklands största stjärna Zarah Leander
SvD Kulturs krönikör författaren Lotta Lundberg drar nu sitt strå till stacken för att återupprätta Zarah Leander vars tid verkligen är nu i den reaktionära nostalgins (sam)tid och ”alla” kan som bekant älska Leander från nostalgiska högerpopulister och nostalgiska nationalsocialister (såsom Nordiska motståndsrörelsen som också hyllar Leander som den antisemit, anti-brittiska demokratihatare och Hitlerbeundrare hon var) till nostalgiska hbtq-personer och nostalgisk s k kulturvänster och däremellan alla som fascineras av 1930- och 40-talsestetik.
Lundberg nämner f ö även Ulla Billquist som möjligen hade en relation med Leander och som också hon har återupprättats på sistone och liksom Leander passar också Billquist som hand i handske i den reaktionära nostalgins (sam)tid.
Leander och Billquist hade många likheter – båda var sin tids största populärkulturella ikoner i Tyskland respektive i Sverige, båda var gifta med högerextremister och båda hade samröre med extremhögern (Riksföreningen Sverige-Tyskland respektive det nazistiska s k Lindholmspartiet) och båda har blivit s k gayikoner och populärkulturella fixstjärnor.
Den stora skandalen (och skammen) är då inte, som Lundberg påstår, att det s k svenska folket har velat förtränga och glömma bort Leander p g a någon slags projektion eller något slags hyckleri utan det faktum att Nazi-Tysklands och det ockuperade Europas allra mest älskade stjärna och allra största diva faktiskt var en svenska och sist men inte minst att ”alla” nu gör allt för att återupprätta hennes heder och hennes rykte för hennes storhet och hennes (gay)ikonstatus kan naturligtvis ingen ta ifrån henne.
Den apologetiska och revisionistiska ”avnazifieringen” av Zarah Leander fortsätter
Nu är det dags för ännu en apologetisk bok om Zarah Leander som visserligen absolut var Nazi-Tysklands och det av tyskarna ockuperade Europas allra största populärkulturella stjärna under mellankrigstiden och krigsåren liksom även en gayikon:
Beata Arnborg intervjuas idag i P1 Morgon om sin aktuella bok ”Se på mig. En biografi över Zarah Leander” och försäkrar att Leander inte var pro-nazist trots att det är välkänt att hennes man (som hon f ö ligger begravd bredvid nära hennes f ö älskade Lönö gods som hon f ö köpte för pengar som dr Goebbels tillförsäkrade henne och som f ö numera bebos och ägs av riksdagens talman Per Westerberg) Arne Hülphers var organiserad fascist och pro-nazist och trots att hon själv (helt och hållet frivilligt) deltog på möten med pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tysklands.
Beata Arnborg liksom Zarah Leander-museet i Norrköping och Zarah Leander-sällskapet i Karlstad vill uppenbarligen alla friskriva Leander från pro-nazism trots att fakta i sak säger något helt annat: Hon var inte bara ett s k ariskt och nordiskt ”praktrasexemplar” från Värmland som utnyttjades för sitt ”perfekta” (s k ariska och nordiskt vita) utseende och sin röst utan hon valde själv att ta ställning politiskt och flyttade/flydde t o m under en tid till Argentina efter kriget tillsammans med tusentals andra tyska och europeiska pro-nazister och nazister.
Tre av Tredje rikets kvinnliga ”superkändisar” var svenskor
Likt alla mansdominerade regimer och ideologier var även Tredje riket rejält fixerad vid kvinnor och vid att lyfta upp kvinnor som symboler, stjärnor, kändisar o s v och vad gäller just Nazi-Tysklands alla kvinnliga kändisar och den tyska naziströrelsens alla ”maskotkvinnor” eller t o m ”första damer” så är det nog fler än jag som har fascinerats av hur många av dem som just var svenskor.
Carin Göring var fram till sin död 1931 ”die Bewegungs” (d v s naziströrelsen) okrönte ”första dam” (hennes roll övertogs sedermera av Magda Goebbels) och efter maktövertagandet 1933 var Marlene Dietrich tilltänkt och utsedd att bli Tysklands kvinnliga ”superstjärna” men hon avböjde som bekant denna position som i stället gick till två svenskor – sångerskan Zarah Leander som i dagarna har förärats med en biografi samt skådespelerskan Kristina Söderbaum som lämnade Tyskland först 1945 till skillnad från Leander som närmast stormrik återvände till hemlandet ”redan” 1943. Eftersom Tyskland ockuperade i stort sett hela den europeiska kontinenten under krigsåren så kom de tre svenskorna också att bli alla européers kvinnliga superkändisar och vilket Caterina Pascual Söderbaums roman ”Den skeva platsen” vittnar om.
Sedan är det väl en annan sak att vare sig tyskarna, européerna eller världen i övrigt kanske inte kan motstå att ”attraheras” av och dyrka och tycka om svenska kvinnor och än mindre under 1900-talet när den estetiska och genetiska skönhets- och kroppskulten kring den nordiska och svenska kvinnan nådde sin kulmen.
Ulla Billquist var pro-nazist liksom stora delar av den svenska popkulturella parnassen under 1940-talet
Noterar att Lasse Zackrissons hyllningsdokumentär om 1940-talets största svenska populärmusikstjärna Ulla Billquist (som f ö gestaltades av Vanna Rosenberg i pjäsen om denna som Stockholms stadsteater satte upp för något år sedan – se http://kulturhusetstadsteatern.se/Press/Pressmeddelanden/Kop-hjartan—ett-musikaliskt-dromspel-om-Ulla-Billquist) snart har premiär:
Billquist, som begick självmord redan vid 38 års ålder när hon var på toppen av sin karriär med hitlåtar som ”Du svarte zigenare”, ”Zigenare du tog mitt hjärta”, ”Fusyjama” och ”Uti Rio de Janeiro” och samma dag som hon skulle ha uppträtt på Folkets park i Karlstad, är fr a känd för eftervärlden för ”Min soldat”, d v s den stora svenska krigsårs- och beredskapstidshitlåten, och kallas därför ibland för Sveriges svar på Tysklands Lale ”Lili Marlene” Andersen, och Billquist har idag kommit att bli både en feministisk och en populärkulturell ikon.
Billquist hade en bakgrund i det nazistiska s k Lindholmspartiet, och hennes man kompositören och pianisten Gunnar Hahn var medlem i antisemitiska och ”överklassnazistiska” Samfundet Manhem och också han var en mycket känd musikprofil under sin levnad – han förekom t ex ofta i radioprogram som handlade om bl a folkmusik och folkdans i flera decennier och ända in på 1950-talet samtidigt som han tonsatte många av poeten och mångmiljonären CE Carlbergs rasesoteriska och antisemitiska dikter.
I sammanhanget kan det vara på sin plats att nämna att många av de som engagerade sig i den svenska folkkulturen och i det svenska både materiella och immateriella kulturarvet under första hälften av 1900-talet var knutna till extremhögern: Detta gäller bl a Märta Jörgensen, född Palme och medlem i Svensk opposition och möjligen också i det nazistiska furugårdspartiet, d v s skaparen av den s k Sverigedräkten, Sveriges officiella nationaldräkt sedan 1983, och som H.M. Drottning Silvia och Jimmie Åkessons sambo Louise Erixon har gjort populär och känd för både svenska folket och den övriga världen. Att svenska nationalsymboler har en högerextrem koppling är så klart alltid pikant – ett annat exempel är ju att statsministerbostaden Sagerska palatset i Stockholm, landets sista bebodda privatpalats, ägdes av överklassnazistfamiljen Sager ända fram till 1988, och flera extremhögermöten ska dessutom ha hållits i palatset (och som sig bör i överklassnazistiska sammanhang troligen tillsammans med en riklig konsumtion av konjak och cigarrer).
Även den på sin tid mycket populäre sångaren och sångtextförfattaren Sven-Olof ”SOS” Sandberg (som bl a hann uppträda och samarbeta med både Nils Ferlin och Jussi Björling), som Billquist samarbetade tillsammans med, dyker upp i extremhögersammanhang och gav 1941 en konsert på Konserthuset i Stockholm (f ö ritat av högerextremisten Ivar Tengbom) för det tyska nazistpartiets svenska avdelning NSDAP-AO Landesgruppe Schweden (och vars fullständiga matrikel jag f ö kom över i dåvarande säkerhetspolisens arkiv på Riksarkivet för många år sedan).
Den kanske mest populära svenska artisten under denna tid bredvid Billquist och Sandberg var annars så klart Zarah Leander, idag en äreräddad gayikon och vars sagolika karriär som sångare och skådespelerska i Nazi-Tyskland är allom bekant för oss alla: 1935 uppträdde Leander i pampiga Vinterträdgården på Grand Hôtel i Stockholm inför Svensk-tyska föreningens illustra och elitära medlemmar tillhörande den pro-nazistiska svenska högborgerligheten, aristokratin och överklassen och inte minst inför Hitlers närmaste man NSDAP:s ställföreträdande partiledare (”Stellvertreter des Führers”) Rudolf Hess som gissningsvis nog hellre hade velat höra den brittiska sångerskan Vera ”We’ll Meet Again” Lynn som den inbitne anglofil han ju var (men ”Die Leander” fick väl s a s duga åt den gode Hess eftersom den svenska eliten ju var så pro-tysk vid denna tid och nog kanske hade haft svårt för Lynn). Leanders man Arne Hülphers var f ö medlem i Svensk opposition samt prenumerant på Dagsposten.
Att så många av 1930- och 40-talens svenska populärkulturella superkändisar, stjärnor och ikoner var knutna till och engagerade sig för extremhögern på olika sätt förvånar nog alla oss som lever idag då vi är ”bortskämda” med att ju i stort sett alla populärkulturella sångare, musiker och artister sedan åtminstone 1970-talet med vissa undantag (bl a Mörbyligan, Eddie Meduza och Ace of Base) har varit mer eller mindre löst eller hårt knutna till vänstern och i många fall också har varit aktiva på olika sätt mot både rasism och fascism (d v s inom Vietnamrörelsen, Tredje världen-solidaritetsrörelsen, antiapartheidrörelsen, den antifascistiska rörelsen o s v). Kanske ser vi dock just nu något av en återkomst av extremhögersympatier bland landets populärkulturprofiler att döma av alla de kulturarbetare, sångare och musiker som på sistone har ”kommit ut” som pro-SD-sympatisörer?
Tobias Hübinette 