Kategori: Waffen-ss

Utred de svenska SS-frivilligas eventuella deltaganden i krigsförbrytelser

För ett antal år sedan genomförde finska staten genom finska Riksarkivet en gedigen utredning som undersökte om de finska SS-soldaterna hade begått krigsförbrytelser och övergrepp och massdödat judar, romer och civila på östfronten och utredningen fann inte oväntat att så var fallet. Även i Norge har historiker kunnat visa att norska SS-soldater deltog aktivt i sådana handlingar och detsamma gäller de danska SS-soldaterna.

Idag begär Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson, författare till boken ”Husiatyn. Förintelsen som Sverige glömde”, i Aftonbladet att även Sverige genomför en liknande undersökning trots att det egentligen är försent – den siste svenske SS-soldaten avled under pandemin.

I början på 2000-talet gick Bosse Schön och jag igenom ett antal förhör som den dåvarande svenska polisen höll med återvändande svenska SS-soldater där det framgick att flera av dem vittnade om massakrer och övergrepp och det hade några svenska SS-frivilliga gjort även under kriget till bl a svenska UD via ambassaden i Berlin. En svensk utredning av finskt snitt vore därför synnerligen önskvärd för att en gång för alla gå till botten med frågan om de svenska SS-soldaternas inblandning i Förintelsen och i Andra världskrigets krigsbrott.

”Ryska soldater som i dag mördar civila och utför andra grymheter i Ukraina ska veta att arbetet med att ställa dem till svars aldrig avstannar, inte ens om 80 år. Sverige samlar nu in vittnesmål i samarbete med andra länder. Tyvärr gjordes inte det för 80 år sedan, efter andra världskriget. Det visar vårt arbete med att gå till botten med ett förhör där en svensk SS-frivillig berättar om en massaker på judar i en liten stad i dagens Ukraina.”

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/a7mwxd/utred-ss-svenskarna-aven-om-det-ar-for-sent

”Viktigt material har legat gömt i de svenska arkiven. Därför borde Sverige utreda de svenska SS-frivilliga. Även om alla av dem med stor sannolikhet är döda kan det finnas bevis mot andra och uppgifter som kan sprida ljus över händelser som inte har varit kända. 

Den 6–11 juli 1941 genomförde SS-regementet Westland en massaker i den lilla staden Husiatyn i nuvarande Ukraina. Förutom tyskar fanns frivilliga från Nederländerna, Norge, Danmark, Finland och även Sverige i regementet. 

Omkring 200 judar, halva stadens judiska befolkning, mördades. SS-soldaterna gick från hus till hus. Vissa mördades i sina hem. De flesta fördes till gårdsplanen framför rabbinens gamla villa, där de sköts. 

Några mördades vid en massgrav som de själva tvingats gräva i ravinen vid floden som går genom den lilla staden. 

Redan julhelgen 1943 fick den svenska polisen kännedom om massakern när de förhörde den svenske SS-frivillige Kurt Lundin.

Han berättade att hans kompani, det femtonde kompaniet, genomförde massakern. Han lämnar konkreta detaljer till polisen, tid, plats och vilket förband gärningsmännen tillhörde. 

Under 80 år gör de svenska myndigheterna ingenting. Lundin får aldrig några ytterligare frågor om massakern. 

Tiden är knapp. Vittnen, överlevare och förövare är snart borta. Det tog oss nära fem år att granska det bortglömda förhöret från 1943 med enbart en av de omkring 200 svenskar som anmälde sig frivilligt till Waffen-SS. Resultatet presenterar vi i vår bok, ”Husiatyn – förintelsen som Sverige glömde”.

Men varför gräva i något så gammalt? kanske några säger. Säg det till Dov Eshel, den enda i dag levande juden som undkom massakern i Husiatyn. 

Massakern blev starten på en flera år lång flykt. Hans lillebror, vänner och släktingar mördades. Tillsammans med Dov Eshel har vi kartlagt vad som hände den judiska befolkningen i Husiatyn. Hans minne av händelserna är som inristat i sten. 

Vi skickade resultatet av vår undersökning till åklagarna i Ludwigsburg hösten 2021: 

”Vad skulle ni ha gjort om ni hade haft det här materialet tidigare?” frågade vi. 

Trots att vi enbart bad om en kommentar från myndighetens presstjänst beslutade chefsåklagaren i november 2021 att starta en utredning för att se om det gick att öppna en formell förundersökning. Kanske fanns det fortfarande misstänkta i livet som kunde hittas? 

I två månader letade åklagarmyndigheten i Ludwigsburg, sedan lades utredningen ned. Det är naturligtvis inte särskilt förvånande. De flesta förövarna, kanske alla, är döda. 

Åklagarens agerande visar däremot tydligt att mycket mer hade kunnat göras om Sverige hade delat med sig av förhöret tidigare, på 1940-talet, -50, -60, 70, 80, 90-talet eller till och med ännu senare. Tyska myndigheter visste inte ens att massakern hade ägt rum. 

Än finns det dock en chans att göra något. Vilka fler eventuella krigsbrott finns det information om i arkiven i Sverige? Vi kan fortfarande utreda de svenskar som tjänstgjorde för SS. Inventera arkiven.”

Ny bok om en svensk SS-frivillig

Kring det senaste sekelskiftet gick Bosse Schön och jag igenom de förhör som svensk polis genomförde med de återvändande svenska SS-soldaterna som hade överlevt kriget och vi upptäckte då att flera av dem verkade ha varit ögonvittnen till massakrer och massmord på judar. En av dem var Kurt Lundin, som deltog i strider i dagens Ukraina och som i ett förhör berättade följande, och nu har Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson skrivit en synnerligen välresearchad bok om Förintelsen i Ukraina:



”Under fälttåget hade han emellertid kommit på andra tankar beträffande nazismen, som enligt hans förmenande icke i verkligheten motsvarade de teoretiska idealen och den propaganda som spreds. Detta hade han särskilt känt efter det han varit med om att intaga Husiantyn i Ryssland. I rådhusets källarlokal hade de tyska trupperna anträffat omkring 800 stympade lik av f.d. kulaker /självägande bönder/, samt sådana personer som kunnat tänkas, att efter tyskarnas intagande av ryska områden med glädje skolat ansluta sig till tyskarna. Det kompani Lundin tillhört hade fått i uppdrag att rensa staden från partisaner. Innan detta kompani kommit in i staden hade ett annat Waffen-SS-kompani börjat med insamlandet av personer, som skulle avrättas såsom repressalier för de i rådhuskällaren funna dödade. De flesta av [de] hopsamlade voro judar. Samtliga hade kommenderats till att bära ut de i källaren förvarade i starkt upplösningstillstånd befintliga liken och begrava dessa. Därunder hade Lundin observerat en gammal jude, som icke stått ut med att bära ut flera lik. En SS-man hade då tvingat honom att lägga sig bland liken, varefter juden skjutits med ett skott i nacken. Efter det liken kommit i jorden hade de som gisslan tagna personerna fått gräva sina egna gravar. En del hade därefter vid graven skjutits med ett skott i nacken. En del hade fått stå i gravarna och slagits ihjäl med gevärskolvarna. Ytterligare en del andra hade fått slå ihjäl varandra under löfte om att de överlevande skolat skonas. Dessa hade emellertid även skjutits.”

”I juli 1941 berättade en svensk SS-soldat för polisen om en massaker på 200 judar i den ukrainska staden Husiatyn. Trots att massakern finns med i vittnesmål och polisförhör har det aldrig utretts. Tre svenska författare har i en egen utredning granskat händelsen och släpper nu boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde.”

https://www.dagensarena.se/innehall/ny-bok-uppmarksammar-bortglomd-forintelse-ukraina

”I dag släpps boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde (Bokförlaget Atlas, 2022). De tre författarna Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson har granskat ett polisförhör med en svensk SS-soldat i juli 1943. Undersökningen ledde dem till staden Husiatyn i västra Ukraina, där nazisterna utförde en massaker på 200 judar i juli 1941.

– Soldaten hade stulit en båt tillsammans med några danska flyktingar. Men polisen misstänkte att han skulle spionera på dem. Då ville han berätta om den här massakern, hur hemskt det hade varit som SS-soldat, för att säga att han minsann inte var nazist längre. Vilket inte riktigt var sant, säger Matti Palm.

Men polisen ställer aldrig några följdfrågor och det inleds ingen förundersökning för att se om soldaten gjort sig skyldig till något brott eller skulle kunna vittna mot andra.

– Det är det som är så konstigt. Ingen frågade ”deltog du själv i det här?”, eller ”vilka andra var på plats?”. Det har aldrig varit någon utredning om den här massakern i Husiatyn. Inte i Sovjet, Tyskland eller någon annanstans. Inte ens den särskilda åklagarmyndigheten i Ludwigsburg, Tyskland, som fortfarande utreder nazistbrott har känt till det här. Det som slår mig är att de som gjorde det här har kunnat gå ostraffade i 80 år.

När författarna kontaktade åklagarmyndigheten och berättade om förhöret öppnade den en utredning. Under två månader försökte den hitta någon överlevare som kunde ha tillhört förbandet bakom massakern innan den lade ned utredningen. Åklagarmyndigheten konstaterade att det var för många människor att gå igenom, berättar Matti Palm.

Under arbetet med boken fick författarna tag på en överlevare från Husiyatin, Dov Eshel. Han lyckades ha turen att ha en släkting som såg till att de tog sig till en liten by i närheten innan massakern. Dov Eshel är i dag 97 år gammal och bor i Tel Aviv och har varit bokens viktigaste källa, säger Matti Palm. 

– Efter vårt första samtal skickade han en skiss som han ritade upp ur minnet av den här staden. Var olika familjer bodde, alla deras namn och vilka som hade dödats i den här massakern. Det var otroligt bra material. Han minns precis allt. Sen har vi varit där på plats och kompletterat den här kartan och alla namn med offer och förövare.

I boken får läsaren följa två judiska barn som flyr undan nazisterna i Husiyatin, Dov Altschuler och Sabina Badian. Dov Altschuler gömmer sig i en bunker långt under jorden och Sabina Badian klär ut sig till och lär sig leva som en ukrainsk bondflicka. Berättelsen bygger på vittnesmål som lämnats i olika sammanhang.

Matti Palm berättar att det tog fem år att skriva boken. Författarna har grävt i arkiv runt om i världen. USA, Berlin, Ukraina, Ryssland, Sverige och Israel.

När boken gick till tryckeriet invaderade Ryssland Ukraina. Matti Palm menar att det finns paralleller att dra mellan de grymheter som hände 1941 och det som händer nu.

– Det är väldigt mycket som är likt. När ryssarna kom till dagens Ukraina 1939 sa de att vi är här för att befria er. Samma retorik som nu. Tyskarna plundrade då, ryssarna plundrar nu. Men i dag kan Sverige samarbeta internationellt för att samla in vittnesmål och bidra i utredningen om krigsförbrytare. Så att de inte kommer undan som de gjorde då.”

Ett objekt som minner om en massmördare som ansvarade för uppemot 200 000 människors onda bråda död säljs just nu på svenska Tradera

På Tradera säljs som alltid olika historiska artefakter från svunna, blodiga mördarregimer – d v s det är inget nytt och kanske inte heller något konstigt med tanke på de mängder av objekt som just sådana regimer föredrar att producera och med tanke på de mängder av samlare som föredrar objekt från just sådana regimer – men ibland står vissa artefakter ändå ut såsom detta sigill som har tillhört SS-Gruppenführer och SS-Polizeiführer Fritz Katzmann som antagligen dödade uppemot 200 000 människor och mestadels judar mellan 1941-45.


Katzmann var då ansvarig för att minst 60 000 judar i Galizien i dagens Ukraina dödades i samband med Operation Reinhard 1941-42. Därefter var han ansvarig för etableringen av det stora gettot i Lviv i dagens Ukraina varifrån uppemot 100 000 judar skickades till Auschwitz för att dödas och 1943 ansvarade han för att de kvarvarande 15 000 judarna dödades i Lviv. Jag var själv i Ukraina, i Galizien och just i Lviv för bara några år sedan och vandrade då genom hela det gamla gettot som chockerande nog var beläget alldeles intill det ståtliga gamla habsburgska operahuset och stadens magnifika paradgata – Lviv kallades då ibland ”Lilla Wien” under Österrike-Ungern-tiden – och om jag förstår det rätt så hördes skott och skrik regelbundet från gettot samtidigt som Lvivs operahus gav föreställningar åt de tyska ockupationstrupperna och SS-männen.


Katzmann blev därefter utsedd till generallöjtnant efter att ha ansvarat för att ha släckt kring 145 000 judars liv i Galizien. Efter denna masslakt författade Katzmann en rapport, den berömda Katzmannrapporten från 1943, till sina överordnade i SS där han lät meddela och skröt med att Galizien nu var ”Judenfrei”. År 1944 utsågs Katzmann sedan till generalmajor och ansvarade i krigets slutskede för att gasa ihjäl 10 000-tals fångar i koncentrationslägret Stutthof. Efter kriget undgick Katzmann rättvisan ända fram tills dess att han gick bort 1957.


En stilla fråga infinner sig: Vem vill egentligen köpa och äga SS-Gruppenführer och SS-Polizeiführer Katzmanns gamla sigill och hur har det ens hamnat i Sverige och på Tradera?

Den siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala

Den antagligen siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala i en ålder av 97 år och det känns aningen märkligt att författa Dufwas dödsruna 75 år efter Andra världskrigets slut.

Vi kommer nog aldrig att få veta det totala antalet svenska SS-soldater och allt beror också på hur en räknar: Inräknat alla utlandssvenskar och invandrarbarn/”andrageneration:are”, och fr a barn till tyska invandrare i dåtidens Sverige, så kan det ha handlat om uppemot 300 ”svenskar” medan det snarare handlar om kring 200 om en bara räknar de som var svenska medborgare. Dessutom tjänstgjorde ytterligare ett antal svenskar i t ex Wehrmacht, Luftwaffe och Kriegsmarine liksom i Gestapo och Organisation Todt samt vid Radio Königsberg.

antal identifierade svenska SS-frivilliga per SS-division:
Wiking: 98
Nordland: 77
Totenkopf: 20
Nord: 11
Leibstandarte Adolf Hitler: 5
Das Reich: 3
Hitler-Jugend: 2
Nederland: 2
Charlemagne: 1
Estland: 1
Florian Geyer: 1
Frundsberg: 1
Götz von Berlichingen: 1
Polizei: 1

Det är inte 100% säkert att Jan Dufwa är den siste ”svenske” SS-veteranen då det kan finnas någon estlandssvensk veteran som fortfarande lever men det är troligt – för 2-3 år sedan var det nog bara Dufwa och Tage von Rainals i Nacka som levde och efter von Rainals bortgång hette det att Dufwa var den siste svenske SS-veteranen vilket kan jämföras med att 41 svenska SS-veteraner levde så sent som 1999.

Dock hade jag fel i somras när Bengt Essén gick bort, som jag trodde var den siste av de närmare 10 000 svenskar som stred för Finland under Finska vinterkriget 1939-40 – det visade sig då att möjligen två svenska vinterkrigsveteraner fortfarande var vid liv efter Esséns bortgång så en ska aldrig vara tvärsäker i sådana här sammanhang. I alla fall var Dufwa antagligen en av maximalt ett 10-tal svenskar som stred som frivilliga i Andra världskriget som fortfarande levde under innevarande år.

Dufwa föddes och växte upp på Lidingö och både hans far, farbror och morbror var jurister (häradshövdingar) medan modern var tandläkare. Mellan 1938-43 var Dufwa medlem i det största svenska nazistpartiet NSAP/SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom med medlemsnummer 12 678 och även dennes farbror och bror var organiserade nazister.

Dufwa befann sig i februari 1943 på ett hotell i Grövelsjön i Dalarna för att studera inför sin studentexamen men tog sig då utan tillstånd och på eget bevåg på skidor till Norge via Trysil. Duwfa tog sig därefter till Oslo och enrollerade sig den 8 februari 1943 i Waffen-SS på SS värvningskontor i Oslo och utbildades sedan till pansargrenadjär i Sennheim/Cernay i nuvarande Frankrike.

Dufwa tjänstgjorde efter avslutad utbildning som pansargrenadjär i SS-Pz.Gr. A.u.E. Btl. 5 i SS-Panzer-Division Wiking i Österrike. Modern försökte via UD och utrikesminister Christian Günther få sin son hemskickad och Dufwa efterlystes samtidigt i Sverige för underlåtenhet att inställa sig till mönstringen.

Dufwa tjänstgjorde under sommaren 1943 i Kroatien vid 3./SS-AA11 i SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland där han antagligen deltog i partisanstrider och möjligen fick träffa självaste Himmler när denne kom på besök och inspekterade de svenska SS-soldaterna. Dufwa var i så fall fram till sin bortgång den siste svensken som hade träffat Himmler.

Dufwa besökte den 22 september 1943 svenska legationen i Oslo och lyckades därefter ta sig hem till Sverige.

Dufwa inkallades vid hemkomsten till militärtjänsten och förhördes av polisen den 9 december 1943. I februari 1945 flyttade Dufwa till Uppsala där han några år senare tog en juristexamen och i samma månad gifte han sig även. Efter att under 1940- och 50-talet ha flyttat runt i landet p g a olika tingstjänstgöringar utnämndes Dufwa till domare i Uppsala 1958 och han verkade sedan som domare i både Uppsala och Skövde fram tills pensionen 1988.

När Expressen skrev om de svenska SS-frivilliga på 1970-talet ringde Expressens reporter Dufwa som då hotade med självmord om tidningen skulle skriva om denne varpå Expressen avstod från det. Dufwa var i många år och fram till sin bortgång bosatt i en villa i Sunnersta i Uppsala och efterlämnar en son och en dotter och det finns ingenting som tyder på att han deltog i någon högerextrem politisk verksamhet efter kriget.

Den svenske SS-veteranen Hans-Kaspar Kreugers exemplar av Min kamp har dykt upp i Argentina

Tydligen har någon i Argentina (d v s en argentinare) hittat den gamle svenske SS-veteranlegendaren Hans-Kaspar Kreugers privata exemplar av A.H.:s Min kamp (d v s den svenska översättningen från 1934) någonstans utanför Buenos Aires för ett antal år sedan.


Kreuger var Obersturmführer och Kriegsberichter i SS-divisionerna Wiking, Nordland och Charlemagne 1942-45 och flyttade efter kriget till Argentina där han organiserade en hemlig flyktlinje som hjälpte åtskilliga nazistiska krigsförbrytare att fly från Europa till Argentina och Sydamerika.


Kreuger deltog i slustriden om Berlin i den franska SS-divisionen Charlemagne och tillfångatogs av engelsmännen men fick hjälp av en amerikansk kapten att ta sig till Oslo i september 1945. Han flyttade 1946 till Brasilien och senare till Argentina tillsammans med tre andra SS-veteraner och arbetade 1947-48 som instruktör i argentinska armén.


Kreuger drev därefter resebyrån Vianord på Suipacha 156 i Buenos Aires tillsammans med Thorolf Hillblad samt var generalagent åt hotellkedjan Sheraton och åt svenskamerikanska Greyhound. I augusti 1975 besökte han Stockholm och höll föredrag om rashygien inför bland annat friherre Claes af Ugglas. Kreuger avled sedan den 15 november 1977 i en trafikolycka vid en obevakad järnvägsövergång i Buenos Aires.

Jan Guillou har möjligen inspirerats av SS-veteranen Thorolf Hillblad i sin nya roman

Nu har Jan Guillou efter ett decennium avslutat sin mastodontromanserie Det stora århundradet som till stora delar handlar om hans egen släkts 1900-talshistoria (för den som är ”nyfiken” på Guillous högerextrema familjebakgrund – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/06/15/jan-guillou-hogerextremism):
 
I dagarna kommer nu den tionde och sista romanen ”Slutet på historien” ut som inte minst handlar SS-veteranen Harald Lauritzen som efter kriget lämnade Europa för Latinamerika och Peróns Argentina vilket ett flertal svenska SS-soldater just gjorde.
 
Förlagan till Harald står antagligen att finna i Thorolf Hillblad som ofta besökte Sverige på 1990- och 2000-talen och fram till sin bortgång (i Idaho i USA) 2012.
 
Hillblad var under kriget s k Kriegsberichter i 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler (ibland ”kärvänligt” kallad LAH) och deltog i att smuggla nazistiska krigsförbrytare till Argentina på 1940- och 50-talen såsom bl a österrikaren Josef Schwammberger och därefter blev han bl a (svensk)amerikanska Greyhounds och även Sheratons generalagent/direktör i Argentina.
 
Hillblad fortsatte att efter kriget vara aktiv inom den internationella/västerländska extremhögern – han var bl a skribent för tyskspråkiga Nation Europa och vid minst två tillfällen besökte han Auschwitz och engagerade sig för den s k historierevisionismen.
 
Den 11 september 1998 besökte Hillblad Sverige för ett sista större s k ”get together”-möte med flera av de på den tiden ännu levande svenska SS-veteranerna som enligt uppgift avslutades med en hejdundrande s k ”fyllefest” på Blå Porten (många av de svenska SS-”gubbarna” kunde då som gamla s k ”frontsvin” ”supa” rejält förutom av några av dem också var närmast osannolika s k ”kvinnokarlar”/”casanovor” och flera av dem passade då på att göra det just rejält i goda Alte Kameradens lag denna septemberkväll på Djurgården i Stockholm).
 
År 1998 levde fortfarande ca 40 svenska SS-veteraner men idag lever bara en enda svensk SS-veteran mig veterligeni alla fall – en förmögen friherre i Uppsala som bor i en ”jättevilla” i Sunnersta och som var s k Panzergrenadier i SS-divisionerna Wiking och Nordland och som efter kriget blev jurist och slutade som domare.
 
 
”Bland autentiska personer, partier och händelser märks lasermannen, Ny Demokrati och invandrarminister Birgit Friggebos försök att lugna upprörda invånare i Rinkeby med att sjunga ”We shall overcome”.
 
Tongivande för Guillous 1990-tal blir dock den uppdiktade onkel Harald, nazist och före detta SS-officer som steppade ut ur historien redan i bok fyra. Efter sin övervintring i Argentina dyker han nu upp på Stockholms gator och noterar föraktfullt ”den höga frekvensen” av svarta människor.
 
– Tanken är förstås att göra honom till symbol för den högerextremism som uppstår i dag, och visa på svårigheten i att hantera de jävlarna, det är inte alltid lätt.
 
Den moderna fascismen måste förstås utifrån bildade och pålästa nazister som Harald, menar Guillou som låter honom relativisera Förintelsen och jämföra den med andra länders dödande.
 
– Man måste se den moderna fascismen utifrån Harald. Han är originalet, medan exempelvis Sverigedemokraterna har bytt ut den traditionella antisemitismen mot islamofobi i stället. Det är bara en taktisk anpassning till tiden.”

Vad har Åsa-Nisse med den mordiska (och fanatiskt antisemitiska) ungerska Pilkorsrörelsen att göra?

Kan det verkligen stämma att 100-tals ungerska invandrare marscherade genom Malmö under den s k Pilkorsrörelsens eller hungariströrelsens (blodbestänkta) fanor ledda av en av Ferenc Szálasis (pilkors)regerings f d generaler och ministrar och i närvaro av inte bara Nysvenska rörelsens mytomspunne ledare Per Engdahl utan också av minst två (och kanske tre) f d svenska SS-frivilliga varav en var självaste Åse-Nisses skapare och möjligen också av Kamprad?
M-Ö.jpg
 
Ja, det verkare inte bättre/sämre och denna osedvanligt osmakliga s k uppmarsch i den svenska s k nationella rörelsens dramatiska historia har jag då tidigare bara hört rykten om men nu hittade jag ett ganska så utförligt reportage om denna anmärkningsvärda händelse i Nysvenska rörelsens huvudorgan Vägen Framåt:
 
Efter 1945 flydde 1000-tals människor till Sverige som frivilligt eller ofrivilligt hade stått på de s k Axelmakternas sida och i åtskilliga fall även kämpat för desamma i kriget i bl a SS-uniform – ester, letter, danskar, finländare, norrmän, holländare, ”jugoslaver” och tyskar m fl. År 1956 anlände sedan 8000 ungrare till Sverige efter den misslyckade s k Ungernrevolten varav åtskilliga likaså hade stått på eller kämpat på Axelmakternas sida.
 
Den 23 oktober 1959, på treårsdagen av utbrottet av revolten, marscherade runt 300 av dessa (nyanlända) ungerska flyktingar från Gustav Adolfs torg och genom centrala Malmö tillsammans med ett 50-tal svenska högerextremister ledda av Nysvenska rörelsens grundare och mångårige ledare Per Engdahl och den fascistiska ungerska Pilkorsrörelsens f d utrikesminister general Árpád ”Hamory” Henney, som från Bayern och Österrike ledde pilkorsarnas eller hungaristernas rörelse i exil under större delen av Kalla kriget efter att Szálasi hade avrättats 1946 medan flertalet av de övriga av dennes ministrar antingen också avrättades, fängslades eller begick självmord.
 
Henney föddes och växte upp i den gamla habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern och anslöt sig under mellankrigstiden till Pilkorsrörelsen, som mellan 1944-45 styrde Ungern och gjorde sig skyldig till uppemot 15 000 ungerska judars död och det var just Szálasis regering som då var Raoul Wallenbergs ”motståndare” och alla som ”kan sitt Ungern”, ”kan sina ungerska judar” och ”kan sin ungerska extremhöger” vet att åtskilliga av dem togs av daga på de mest bestialiska sätt. General Henney var då Ungerns utrikesminister och Wallenberg och hans svenska kollegor hade därmed kontakt med denne och förhandlade med denne vid flera tillfällen.
 
På det efterföljande mötet på gamla Folkets hus/Ungdomens hus i Malmö deltog utöver de ungerska flyktingarna och exilfascisterna och ett antal ungerska SS-veteraner bl a de svenska SS-veteranerna Yngve Nordborg och Stig Cederholm och möjligen också SS-veteranen Per-Olov Ihlefeldt och Ingvar Kamprad, som var särskilt engagerad i frågor som rörde Central- och Östeuropa då han på sin fars sida härstammade från det s k Sudetlandet i nuvarande Tjeckien. De ungerska pilkorsarna eller hungaristerna hade f ö en egen avdelning i just Malmö under flera decennier som leddes av Tivadar Szilaj.
 
1538418694.jpeg
F d SS-Obersturmführer Nordborg var operasångare och sångpedagog och hade arbetat på den anrika Wienoperan och under kriget slogs han bl a mot britterna i slaget om Arnhem 1944. Under slutstriden i Berlin tjänstgjorde han vid SS-Hauptamt och den 30 april 1945 besökte han svenska kyrkan i Berlin och berättade om A.H.:s och Eva Brauns bröllop och det efterföljande självmordet. Efter kriget bodde Nordborg tidvis i en lägenhet i direkt anslutning till Nysvenska rörelsens dåvarande högkvarter på Västergatan 14 i Malmö och när han gick bort 1971 spelade den sedermera riksbekanta och berömda jazzartisten Hans Carling på dennes begravning.
 
190px-John_Elfstrom-Asa-Nisse.jpg
Att Åsa-Nisses skapare Stig Cederholm deltog i ”uppmarschen” och dessutom höll ett tal på mötet är rejält anmärkningsvärt då Åsa-Nisse-böckerna var mycket populära redan 1959 tack vare både romanerna, filmerna och serietidningen om densamme. Cederholm stred som frivillig i Finska vinterkriget 1939-40 innan han tjänstgjorde i SS-divisionen Wiking och bl a deltog i de hårda striderna vid Dnjepr under sommaren 1941. Efter hemkomsten under en anstaltsvistelse som tvångsintagen på Sidsjöns sjukhus där han bl a steriliserades började Cederholm att skriva på berättelserna om Åsa-Nisse och resten är historia, som det heter. På 1950-talet var Cederholm f ö gift med den adliga och likaledes högerextrema författarinnan Birgit Th. ”Gårdarna runt sjön” Sparre och han var trogen Nysvenska rörelsen in i döden och när han gick bort 1980 talade Per Engdahl på dennes begravning.

Reflektioner kring Bosse Schöns sista bok

Både lite vemodigt och speciellt att på årets bokrea ”springa” på Bosses sista bok från 2016, som Thomas Fischer publicerade och vars sista exemplar och restupplaga nu säljs ut, och där några av de mest ”nördiga” och måhända även mest ”meningslösa” uppgifterna och detaljerna kom med som jag ”roade” mig med att ”jaga” upp och ”gräva” och ”luska” fram i allsköns arkiv (och på allsköns oetiska sätt) under närmare 20 års tid.
87539953_10157210025810847_6461946247233142784_n.jpg
 
Detta blev då den tionde och sista boken som Bosse gav ut och som jag gjorde research för och vi lyckades tillsammans och sammantaget få ihop tre dokumentärfilmer, tio böcker och ett stort antal tidnings- och tidskriftsartiklar (i bl a samtliga av landets största tidningar) liksom mängder av intervjuer, framträdanden (varav flera i tv liksom på konferenser i både Sverige och utomlands) och föreläsningar mellan 1999-2016 men tyvärr inte den spelfilm (hos Columbia Pictures i Kalifornien) som Bosse ”filade” på och drömde om under flera års tid, som skulle handla om hur de överlevande SS-svenskarna efter kriget förde det ideologiska arvet vidare till vår tids s k nationella rörelse innan de gick bort (idag är då bara en enda SS-svensk ännu vid liv – en adelsman som slutade som domare och som idag är bosatt i en jättevilla i Sunnersta i Uppsala).
87887779_10157210025780847_526949902618460160_n.jpg
 
Alla ”kalenderbitare” av ”den högre skolan” kan i alla fall i denna bok bl a få veta hur SS-Obersturmführer Sven Rydén, fiskhandlaren från Södermalm i Stockholm, mötte sitt öde på Nördlingerstrasse 3 i Berlin 1945 (det var då inte rysk kanoneld som ”tog kål” på Rydén utan antagligen en annan SS-svensks pistolkula), att SS-Rottenführer Tor Samuelsson bjöds på wienerschnitzel efter en operaföreställning som SS bekostade, att SS-Kriegsberichter Sten Eriksson antagligen fick en skymt av doktor Goebbels förkolnade lik, att Åsa Nisses skapare SS-Schütze Stig Cederholm var en notorisk ”kvinnokarl”, slarver och suput som bl a lyckades festa upp (läs: mängder av överdådiga middagar, åtskilliga nätter på lyxhotell samt osannolika volymer av alkoholhaltiga drycker) grevinnan och författarinnan Birgit Th. Sparres fadersarv och även orsaka en av sina många älskarinnors självmord, att Karlstadsnazisten Karl-Axel Bodin deltog i att tortera två norska motståndsmän i det ökända Missionshotellets källare i Trondheim bara några veckor innan krigsslutet, att SS-Untersturmführer Torkel Tillman som stupade för en amerikansk kula i Normandie 1944 erhöll 423 riksmark av SS när hans dotter föddes året dessförinnan, att SS-Rottenführer Tord Bergstrand dödade två ryssar under slaget om Budapest på vintern 1944 samt att SS-Oberscharführer (i elitdivisionen Leibstandarte Adolf Hitler) Robert ”Robban” Bengtsson deltog på ett möte med Nysvenska rörelsen i Örebro den 20 mars 1957.
87797904_10157210025805847_2804364209767317504_n.jpg
87885289_10157210026080847_683314277292965888_n.jpg
88135852_10157210026095847_347696354438414336_n.jpg

När sonen till en SS-man som har växt upp bland exilnazister i Spanien och med vit makt-musiksånger vill stoppa Pride-flaggan

I skuggan av Sölvesborgs förbud mot att hissa regnbågsflaggan eller den s k Pride-flaggan har även SD Ronneby uttalat att ett liknande stopp kan komma att införas även i Ronneby och i alla fall om SD Ronnebys ”starke man” Nicolas Westrup får som han vill och med all sannolikhet är det en åsikt som hans bortgångne far Lars-Magnus Westrup både skulle vara stolt över och hålla med om.

Nicolas Westrup utgör ett av närmast otaliga exempel på att den svenska s k nationella rörelsen i hög grad är en s k ”family business”:

Nicolas far Lars-Magnus Westrup var under kriget en s k lindholmsnazist samt SS-frivillig och efter kriget emigrerade han liksom 1000-tals andra f d SS-män till Francos Spanien där Nicolas kom (liksom drottning Silvia) att växa upp i en exilnazistisk miljö.

Efter att Lars-Magnus och sonen Nicolas återvände hem till Sverige kom både far och son att engagera sig i högerpopulistiska Framstegspartiet på 1980-talet och Lars-Magnus grundade på 1990-talet världens största skivbolag för vit makt-musik Ragnarock Records som genom åren kom att producera 100-tals album och flera av de vit makt-musikartister som Ragnarock Records hade i sitt stora ”stall” sjöng och framförde sånger som handlade om att förakta och förnedra icke-heterosexuella, icke-binära och hbtq-personer. Ett exempel är vit makt-musikbandet Storm från Ale som gav ut sina album på Ragnarock Records och som bl a sjöng:

”Nu har vår tid kommit, nu blåser våra vindar igen

Vi skall marschera på gatorna och hålla fanan högt igen

Folk skall åter igen stå jublandes på rad

När dom hyllar våran vita segerparad

Nu är våran falska regering ett minne blott

Politiker och pampar dom skall hållas kort

Pressen och dess journalister dom skall tystas ner

Rasförrädare och bögar dom finns inte mer”

Det ska också påminnas om att åtskilliga icke-heterosexuella, icke-binära och hbtq-personer blev attackerade, misshandlade och även dödade av högerextremister på 1980-, 1990- och 2000-talen vilka påfallande ofta hade lyssnat på och hetsat upp sig med hjälp av vit makt-musik innan de skred till handling.

Namnlöst.jpg
 
 
”– Det är en flagga som inte ska hänga i våra flaggstänger. Prideflaggan är från början politisk. Ska vi ha andra politiska flaggor i våra flaggstänger? Jag tycker att vi ska vara strikta och traditionella. Vi kommer i alla fall kämpa för vår riktlinje, säger gruppledaren Nicolas Westrup.”

Om Curt Juhlin-Dannfelts rapport

En gång i tiden ”grävde” jag fram en mycket svårfunnen och hemligstämplad rapport på Krigsarkivet i Stockholm som hade författats i oktober 1941 av den både protyskt, högerradikalt och antisemitiskt lagda militärattachén och generalmajoren Curt Juhlin-Dannfelt vid den dåvarande svenska ambassaden i Berlin och som räknas som det första nedtecknade och dokumenterade (ögon)vittnesmålet om Förintelsen som emanerade från (riks)svenskar vilka möjligen också var förövare utöver att de var vittnen – d v s från SS-svenskarna Gösta Borg och Ragnar Linnér vilka båda tjänstgjorde i Ukraina på sommaren 1941 i 5. SS-Panzer-Division Wiking och vilka bevittnade och möjligen då även deltog i massakrer på judar och även på slaviska civila.
1111.jpg
 
Rapporten har sedermera kommit att bli en både ständig och viktig referens i forskningen om Förintelsen och just nu läser jag den norske journalisten Eirik Veums bok ”Det svenska sveket” som naturligtvis också skriver om Juhlin-Dannfelts på sin tid hemligstämplade rapport (och som ägnar hela tre sidor åt rapporten) som tillsändes dåvarande ÖB:n Olof Thörnell och som då till synes ”lämnades utan åtgärd” och slutligen ”begravdes” på Krigsarkviet trots att Borg och Linnér beredvilligt berättade om masslakten på judarna vid östfronten på sommaren 1941.
56419493_10156354582100847_6972300804241752064_n.jpg
 
Juhlin-Dannfelt var då bl a mer intresserad av det ryska maskingevär som de båda SS-svenskarna hade tagit med sig fronten som krigsbyte och gåva till svenska ambassaden än att ställa följdfrågor om massmördandet som Borg och Linnér bedyrade att både SS och Wehrmacht gjorde sig skyldiga till och han såg också till att SS-svenskarna kunde fortsätta sina militära karriärer vid hemkomsten trots att de båda hade deserterat från svenska armén för att kunna ta värvning i SS.
333.jpg