Kategori: Waffen-ss
Ett objekt som minner om en massmördare som ansvarade för uppemot 200 000 människors onda bråda död säljs just nu på svenska Tradera
På Tradera säljs som alltid olika historiska artefakter från svunna, blodiga mördarregimer – d v s det är inget nytt och kanske inte heller något konstigt med tanke på de mängder av objekt som just sådana regimer föredrar att producera och med tanke på de mängder av samlare som föredrar objekt från just sådana regimer – men ibland står vissa artefakter ändå ut såsom detta sigill som har tillhört SS-Gruppenführer och SS-Polizeiführer Fritz Katzmann som antagligen dödade uppemot 200 000 människor och mestadels judar mellan 1941-45.

Katzmann var då ansvarig för att minst 60 000 judar i Galizien i dagens Ukraina dödades i samband med Operation Reinhard 1941-42. Därefter var han ansvarig för etableringen av det stora gettot i Lviv i dagens Ukraina varifrån uppemot 100 000 judar skickades till Auschwitz för att dödas och 1943 ansvarade han för att de kvarvarande 15 000 judarna dödades i Lviv. Jag var själv i Ukraina, i Galizien och just i Lviv för bara några år sedan och vandrade då genom hela det gamla gettot som chockerande nog var beläget alldeles intill det ståtliga gamla habsburgska operahuset och stadens magnifika paradgata – Lviv kallades då ibland ”Lilla Wien” under Österrike-Ungern-tiden – och om jag förstår det rätt så hördes skott och skrik regelbundet från gettot samtidigt som Lvivs operahus gav föreställningar åt de tyska ockupationstrupperna och SS-männen.

Katzmann blev därefter utsedd till generallöjtnant efter att ha ansvarat för att ha släckt kring 145 000 judars liv i Galizien. Efter denna masslakt författade Katzmann en rapport, den berömda Katzmannrapporten från 1943, till sina överordnade i SS där han lät meddela och skröt med att Galizien nu var ”Judenfrei”. År 1944 utsågs Katzmann sedan till generalmajor och ansvarade i krigets slutskede för att gasa ihjäl 10 000-tals fångar i koncentrationslägret Stutthof. Efter kriget undgick Katzmann rättvisan ända fram tills dess att han gick bort 1957.

En stilla fråga infinner sig: Vem vill egentligen köpa och äga SS-Gruppenführer och SS-Polizeiführer Katzmanns gamla sigill och hur har det ens hamnat i Sverige och på Tradera?




Den siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala
Den antagligen siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala i en ålder av 97 år och det känns aningen märkligt att författa Dufwas dödsruna 75 år efter Andra världskrigets slut.

Vi kommer nog aldrig att få veta det totala antalet svenska SS-soldater och allt beror också på hur en räknar: Inräknat alla utlandssvenskar och invandrarbarn/”andrageneration:are”, och fr a barn till tyska invandrare i dåtidens Sverige, så kan det ha handlat om uppemot 300 ”svenskar” medan det snarare handlar om kring 200 om en bara räknar de som var svenska medborgare. Dessutom tjänstgjorde ytterligare ett antal svenskar i t ex Wehrmacht, Luftwaffe och Kriegsmarine liksom i Gestapo och Organisation Todt samt vid Radio Königsberg.
antal identifierade svenska SS-frivilliga per SS-division:
Wiking: 98
Nordland: 77
Totenkopf: 20
Nord: 11
Leibstandarte Adolf Hitler: 5
Das Reich: 3
Hitler-Jugend: 2
Nederland: 2
Charlemagne: 1
Estland: 1
Florian Geyer: 1
Frundsberg: 1
Götz von Berlichingen: 1
Polizei: 1
Det är inte 100% säkert att Jan Dufwa är den siste ”svenske” SS-veteranen då det kan finnas någon estlandssvensk veteran som fortfarande lever men det är troligt – för 2-3 år sedan var det nog bara Dufwa och Tage von Rainals i Nacka som levde och efter von Rainals bortgång hette det att Dufwa var den siste svenske SS-veteranen vilket kan jämföras med att 41 svenska SS-veteraner levde så sent som 1999.
Dock hade jag fel i somras när Bengt Essén gick bort, som jag trodde var den siste av de närmare 10 000 svenskar som stred för Finland under Finska vinterkriget 1939-40 – det visade sig då att möjligen två svenska vinterkrigsveteraner fortfarande var vid liv efter Esséns bortgång så en ska aldrig vara tvärsäker i sådana här sammanhang. I alla fall var Dufwa antagligen en av maximalt ett 10-tal svenskar som stred som frivilliga i Andra världskriget som fortfarande levde under innevarande år.
Dufwa föddes och växte upp på Lidingö och både hans far, farbror och morbror var jurister (häradshövdingar) medan modern var tandläkare. Mellan 1938-43 var Dufwa medlem i det största svenska nazistpartiet NSAP/SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom med medlemsnummer 12 678 och även dennes farbror och bror var organiserade nazister.
Dufwa befann sig i februari 1943 på ett hotell i Grövelsjön i Dalarna för att studera inför sin studentexamen men tog sig då utan tillstånd och på eget bevåg på skidor till Norge via Trysil. Duwfa tog sig därefter till Oslo och enrollerade sig den 8 februari 1943 i Waffen-SS på SS värvningskontor i Oslo och utbildades sedan till pansargrenadjär i Sennheim/Cernay i nuvarande Frankrike.
Dufwa tjänstgjorde efter avslutad utbildning som pansargrenadjär i SS-Pz.Gr. A.u.E. Btl. 5 i SS-Panzer-Division Wiking i Österrike. Modern försökte via UD och utrikesminister Christian Günther få sin son hemskickad och Dufwa efterlystes samtidigt i Sverige för underlåtenhet att inställa sig till mönstringen.
Dufwa tjänstgjorde under sommaren 1943 i Kroatien vid 3./SS-AA11 i SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland där han antagligen deltog i partisanstrider och möjligen fick träffa självaste Himmler när denne kom på besök och inspekterade de svenska SS-soldaterna. Dufwa var i så fall fram till sin bortgång den siste svensken som hade träffat Himmler.
Dufwa besökte den 22 september 1943 svenska legationen i Oslo och lyckades därefter ta sig hem till Sverige.
Dufwa inkallades vid hemkomsten till militärtjänsten och förhördes av polisen den 9 december 1943. I februari 1945 flyttade Dufwa till Uppsala där han några år senare tog en juristexamen och i samma månad gifte han sig även. Efter att under 1940- och 50-talet ha flyttat runt i landet p g a olika tingstjänstgöringar utnämndes Dufwa till domare i Uppsala 1958 och han verkade sedan som domare i både Uppsala och Skövde fram tills pensionen 1988.
När Expressen skrev om de svenska SS-frivilliga på 1970-talet ringde Expressens reporter Dufwa som då hotade med självmord om tidningen skulle skriva om denne varpå Expressen avstod från det. Dufwa var i många år och fram till sin bortgång bosatt i en villa i Sunnersta i Uppsala och efterlämnar en son och en dotter och det finns ingenting som tyder på att han deltog i någon högerextrem politisk verksamhet efter kriget.

Den svenske SS-veteranen Hans-Kaspar Kreugers exemplar av Min kamp har dykt upp i Argentina
Tydligen har någon i Argentina (d v s en argentinare) hittat den gamle svenske SS-veteranlegendaren Hans-Kaspar Kreugers privata exemplar av A.H.:s Min kamp (d v s den svenska översättningen från 1934) någonstans utanför Buenos Aires för ett antal år sedan.

Kreuger var Obersturmführer och Kriegsberichter i SS-divisionerna Wiking, Nordland och Charlemagne 1942-45 och flyttade efter kriget till Argentina där han organiserade en hemlig flyktlinje som hjälpte åtskilliga nazistiska krigsförbrytare att fly från Europa till Argentina och Sydamerika.
Kreuger deltog i slustriden om Berlin i den franska SS-divisionen Charlemagne och tillfångatogs av engelsmännen men fick hjälp av en amerikansk kapten att ta sig till Oslo i september 1945. Han flyttade 1946 till Brasilien och senare till Argentina tillsammans med tre andra SS-veteraner och arbetade 1947-48 som instruktör i argentinska armén.
Kreuger drev därefter resebyrån Vianord på Suipacha 156 i Buenos Aires tillsammans med Thorolf Hillblad samt var generalagent åt hotellkedjan Sheraton och åt svenskamerikanska Greyhound. I augusti 1975 besökte han Stockholm och höll föredrag om rashygien inför bland annat friherre Claes af Ugglas. Kreuger avled sedan den 15 november 1977 i en trafikolycka vid en obevakad järnvägsövergång i Buenos Aires.
Jan Guillou har möjligen inspirerats av SS-veteranen Thorolf Hillblad i sin nya roman
Vad har Åsa-Nisse med den mordiska (och fanatiskt antisemitiska) ungerska Pilkorsrörelsen att göra?



Reflektioner kring Bosse Schöns sista bok





När sonen till en SS-man som har växt upp bland exilnazister i Spanien och med vit makt-musiksånger vill stoppa Pride-flaggan
I skuggan av Sölvesborgs förbud mot att hissa regnbågsflaggan eller den s k Pride-flaggan har även SD Ronneby uttalat att ett liknande stopp kan komma att införas även i Ronneby och i alla fall om SD Ronnebys ”starke man” Nicolas Westrup får som han vill och med all sannolikhet är det en åsikt som hans bortgångne far Lars-Magnus Westrup både skulle vara stolt över och hålla med om.
Nicolas Westrup utgör ett av närmast otaliga exempel på att den svenska s k nationella rörelsen i hög grad är en s k ”family business”:
Nicolas far Lars-Magnus Westrup var under kriget en s k lindholmsnazist samt SS-frivillig och efter kriget emigrerade han liksom 1000-tals andra f d SS-män till Francos Spanien där Nicolas kom (liksom drottning Silvia) att växa upp i en exilnazistisk miljö.
Efter att Lars-Magnus och sonen Nicolas återvände hem till Sverige kom både far och son att engagera sig i högerpopulistiska Framstegspartiet på 1980-talet och Lars-Magnus grundade på 1990-talet världens största skivbolag för vit makt-musik Ragnarock Records som genom åren kom att producera 100-tals album och flera av de vit makt-musikartister som Ragnarock Records hade i sitt stora ”stall” sjöng och framförde sånger som handlade om att förakta och förnedra icke-heterosexuella, icke-binära och hbtq-personer. Ett exempel är vit makt-musikbandet Storm från Ale som gav ut sina album på Ragnarock Records och som bl a sjöng:
”Nu har vår tid kommit, nu blåser våra vindar igen
Vi skall marschera på gatorna och hålla fanan högt igen
Folk skall åter igen stå jublandes på rad
När dom hyllar våran vita segerparad
Nu är våran falska regering ett minne blott
Politiker och pampar dom skall hållas kort
Pressen och dess journalister dom skall tystas ner
Rasförrädare och bögar dom finns inte mer”
Det ska också påminnas om att åtskilliga icke-heterosexuella, icke-binära och hbtq-personer blev attackerade, misshandlade och även dödade av högerextremister på 1980-, 1990- och 2000-talen vilka påfallande ofta hade lyssnat på och hetsat upp sig med hjälp av vit makt-musik innan de skred till handling.

Om Curt Juhlin-Dannfelts rapport


