Kategori: vit melankoli

Om Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”

Statsvetarna Cecilia Garmes och Katarina Barrlings nya bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss”, som på sistone har rönt mycket stor uppmärksamhet i offentligheten och även omskrivits på flera ledarsidor, skildrar den djupa saknad efter 1900-talets Sverige som väldigt många majoritetssvenskar, och både de som står till höger och till vänster, känner och uttrycker på olika sätt och det är troligt att boken därmed också har hittat många läsare att döma av att den just nu tillhör en av de mest sålda (sakprosa)böckerna inom kategorin samhälle/politik.

Garme och Barrling lyfter i boken fram Charlotte Hyltén-Cavallius och min studie av vita majoritetssvenskar från 2014, som George Soros stiftelse Open Society Foundations finansierade, och som fortfarande ska vara den empiriskt sett största vithetsstudien någonsin (eller i varje fall hittills) av just vita svenskar i Sverige. 

Vår studie, som bygger på fokusgruppsamtal med ett 90-tal vita majoritetsinvånare i södra Botkyrka, var på många sätt och alldeles uppenbart långt före sin tid och en del har t o m uttryckt att vår studie faktiskt ”förutsåg” (d v s vår studie var helt enkelt ”profetisk”) SD:s explosionsartade tillväxt under 2010-talets senare hälft genom att den satte fingret på samma sorg och saknad som Garme och Barrling skriver om i sin bok. 

Idag går det inte minst att konstatera att studien lyckades fånga och sätta ord på den känslostruktur och det affektiva tillstånd som sedan dess har blommat ut till fullo bland flertalet majoritetssvenskar i landet vare sig de tillhör det antirasistiska eller det ”rasistiska” lägret: En outtalad och outsäglig känsla av sorg och förlust över att något för alltid har gått förlorat och aldrig kommer att komma igen, en gnagande oro och en tilltagande stress över att Sverige liksom världen i övrigt är i gungning och en djup ångest och en närmast panisk skräck inför att allt i det närmaste håller på att rasa samman.

Garme och Barrling omnämner f ö även Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” från 2020, som likt deras bok också har sålt mycket bra, uppmärksammats stort i offentligheten och likaså omnämnts på ledarsidor, och det är slående att alla vi fyra kommer fram till samma typ av analyser och slutsatser i våra respektive böcker men från rätt så olika politiska utgångspunkter och teoretiska perspektiv för det är då ingen hemlighet att Garme och Barrling står till höger medan Catrin och jag står till vänster.

Bilden utgörs dels av ett sidutdrag ur Garmes och Barrlings aktuella bok och dels av en av många reportage och artiklar som genom åren har uppmärksammat Charlottes och min vithetsstudie.

Susan Faludi intervjuas om den vita melankolin och om sorgen över svunna vita imperier i dagens DN

Susan Faludi intervjuas i dagens DN Kultur och talar om den vita (västerländska) melankolins politiskt (in)produktiva (och destruktiva) aspekter (d v s i form av högerpopulism och extremhöger liksom i form av hatbrott, rasdiskriminering och rassegregering mm) samt om hur de vita majoritetsvästerlänningarna bara går allt djupare in i den regressiva (och infantila) retronostalgins dimma (och mörker) och alltmer närmast förtärs av (den outsägliga) sorgen över alla förlorade imperier (Österrike, Ungern, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien o s v), av sorgen över en förlorad rasstat med vidhängande rassegregation (USA) och av sorgen över en förlorad raslig homogenitet (Sverige och de nordiska länderna vilka fram tills ca 1968 härbärgerade västvärldens allra mest vita och allra mest homogena befolkningar):
 
”Enligt Faludi bär högerpopulisterna i såväl USA som Ungern på samma nostalgiska idé om ett storslaget land som förändrats av krafter bortom deras kontroll. I Ungerns fall hänvisar man gärna till Trianonfördraget efter första världskriget, då landet förlorade mer än hälften av sin landyta och befolkning. I USA finns en långvarig längtan tillbaka till tiden före inbördeskriget, inte bara i sydstaterna utan bland vita amerikaner i hela landet. Historikern Garry Wills har sagt att USA:s moderna politik bör betraktas som ”Söderns revansch för inbördeskriget”. – En parallell mellan USA och Ungern som ofta slagit mig är den här nostalgin. Högern i Ungern låter ofta som sydstatsnostalgikerna här. De sörjer ett land som har gått förlorat, en livsstil som har försvunnit.”
 
Det som är kvar av majoritetsvästerlänningarnas värld är snart bara en redan kraftigt åldrad och snabbt minskande vit majoritetsbefolkning som bara fortsätter att bli äldre och äldre (och minska i antal) och vars födelsetal idag är (oåterkalleligen) katastrofalt låga samt en västvärld som är på god väg att bli ett jättelikt utomhusmuseum med alla sina historiska, magnifika och (post)imperiala städer, byggnader och monument som minner om att västvärlden en gång i tiden faktiskt styrde mänskligheten och planeten i närmare 500 år.

Den brittiska folkomröstningen handlar på djupet om att vita européer har tappat framtidstron

I dagens DN Kultur skriver den brittiske journalisten Andrew Brown om att Brexit-sidan i den brittiska folkomröstningen, som består av en salig blandning av UKIP, BNP och den samlade brittiska extremhögern, lejonparten av den vita arbetarklassen och lägre medelklassen, delar av både den nyliberala och nyrika och den gammalkonservativa och överklassiga falangen av det Konservativa partiet och allsköns smått konspirationsteoretiskt baserade missnöjesrörelser, drivs av en slags postimperial vit psykos och påminner om att det inte handlar om att den vita majoritetsbefolkningen har blivit materiellt fattigare utan om en till synes obotlig känsla bland många majoritetsbritter av att allt mer eller mindre är över för Storbritanniens del och fr a för de vita britterna vilka i det närmaste helt och hållet dominerar nej-sidan, och som inte verkar gå att bota med vare sig rationella argument, fakta eller statistik:
 
”Men när man frågar om det brittiska samhället var bättre på den tiden, anser en överväldigande majoritet av det engelska folket att det var det. De sammantagna siffrorna är att 51 procent tycker det är sämre nu, mot 27 procent som anser att det är bättre. Och om man går in i detaljer är det bara personer under 24 eller icke-vita som tycker att saker faktiskt har blivit bättre sedan kriget. För övrigt tycker män och kvinnor från samtliga landets hörn att det brittiska samhället har försämrats under de sjuttio år av inre fred och otroligt välstånd som följt på kriget.”
 
Likt andra europeiska länders majoritetsbefolkningar har inte heller majoritetsbritterna på djupet kunnat bearbeta, klarat av att gå vidare efter och kommit över förlusten av sitt imperium, av sin stormaktsställning och i förlängningen av Europas tidigare så självklara och centrala plats på jorden. Under närmare ett halvt årtusende var det vita kristna Europa världens nav, mittpunkt och epicentrum som utan att vare sig blinka eller rodna betraktade sig själv som både världshistoriens subjekt och den mänskliga artens representant på planeten men under efterkrigstiden och efter Kalla krigets slut har Europa sakta men säkert reducerats till en slags andra- eller kanske t o m tredjerangsSUBkontinent, och där den infödda vita majoritetsbefolkningen bara blir allt äldre och äldre och redan eller snart ej längre utgör den demografiska majoriteten i åtskilliga huvudstads- och storstadsregioner, och vilket ju är särskilt påtagligt i Storbritannien.
 
Den stora (vita) paradoxen är att trots att den absoluta majoriteten av de vita invånarna runtom i Europa fortfarande har det bra eller mycket bra materiellt sett jämfört med hur de hade det för sjuttio år sedan, jämfört med hur det ser ut i den övriga världen och inte minst jämfört med de icke-vita minoritetsinvånarna som bor och lever permanent i Europa, så visar attitydundersökning efter attitydundersökning och rapport efter rapport att vita européer överlag från Atlantkusten till Uralbergen ser tämligen dystert för att inte säga mycket mörkt på framtiden medan minoritetsgrupperna omvänt ser ljust för att inte säga mycket positivt på framtiden, och det kanske otäckaste i sammanhanget (för det är alltid otäckt när människor mår dåligt, känner sig vilse, lider och dör oavsett etnisk-raslig bakgrund) är att medelåldern och både den fysiska och psykiska hälsan hos många vita invånare i många europeiska länder just nu sjunker för första gången på många decennier, och vilket just måhända något förenklat kan tolkas som att alltför många vita européer har tappat hoppet om framtiden och därmed också i grunden om livet då många vita européer känner och upplever att vare sig världen, kontinenten eller ens deras egna länder och städer med självklarhet är deras längre.
 
Den vita melankolin, d v s sorgen över att allt är över nu för Europas och de vita européernas del, parat med den vita psykosen resulterar m a o inte bara i en alltmer aggressiv och även alltmer våldsam vit paranoid belägringsmentalitet som tar sig uttryck i att tiotals och åter tiotals miljoner vita européer idag röstar på och stödjer högerpopulistiska och högerextrema partier utan skördar också sina offer p g a en alltmer pessimistisk framtidstro hos alltför många vita européer som inte längre kan orientera sig och ställa om till en ny inte bara postimperial och postkolonial situation utan också till en alltmer euro- och västDEcentrerad värld och inte minst till en oåterkalleligen mångrasial, mångkulturell, mångreligiös och mångspråkig kontinent där de vita européerna för all framtid tvingas dela utrymme, resurser och liv med sina forna undersåtar från de gamla kolonierna.

Begreppet vit melankoli på väg att slå igenom på allvar

För 5-6 år sedan myntade Catrin Lundström och jag begreppet vit melankoli (visserligen med inspiration från både Anne Anlin Cheng, David Eng, Shinhee Han, Paul Gilroy, Amanda Lewis och Matthew Hughey) för att försöka förstå varför den vita majoritetsbefolkningen i Sverige och annorstädes i västvärlden ”plötsligt” hade drabbats av en veritabel ”nostalgichock” som tog sig uttryck bland både hög som låg och i både progressiva och reaktionära läger liksom i både den materiella verkligheten och i idéernas och känslornas värld, och nu verkar både begreppet och själva det teoretiska ”tänket” bakom detsamma ha slagit igenom ordentligt.

I Negar Nasehs nya bok De fördrivna spelar begreppet vit melankoli exempelvis en nyckelroll vilket framgick i gårdagens avsnitt av SVT:s Babel och igår bjöd SvD Kultur på ett stort reportage om hur nostalgin och melankolin tar sig uttryck bland majoritetssvenskarna. Artikelförfattaren var också i kontakt med mig innan publiceringen men som brukligt är numera så utelämnades alla citat från min sida i slutversionen och vilket jag i och för sig har stor respekt för med tanke på alla negativa rykten som florerar om mig och alla anklagelser om att mina publikationer och texter skulle vara oetiska och ”omvänt rasistiska”. På sistone har dessutom även flera seniorforskare använt sig av begreppet för att förstå det rådande politiska läget.

Som vanligt kan jag konstatera att jag är lite för tidig med saker och ting och saknar det som brukar kallas tajming liksom ett strategiskt tänk: Jag var exempelvis alltför tidigt ute med att forska och skriva och debattera om extremhögern inom de övre skikten, med att forska och skriva och debattera om internationell adoption och utlandsadopterade, med att forska och skriva och debattera om synen på Asien och asiater i Sverige och i västvärlden, med att forska och skriva och debattera om transrasialitet och transrasfrågor, med att forska och skriva och debattera om ras, svenskhet och vithet liksom med att forska och skriva och debattera om rasord, rasiscensättningar, rasstereotyper och rasrepresentationer. Och för 5-6 år sedan fick Catrin och jag rätt så hård kritik för vår analys och teori och för begreppet i sig men nu verkar tiden som sagt vara mogen för både begreppet och för ”tänket” bakom detsamma.