Kategori: visuell kultur

Lyrik och konst på temat internationell adoption och utlandsadopterade

I min ”jakt” på litterära svenskspråkiga (original)texter som på något sätt behandlar internationell adoption och utlandsadopterade så är det nog allra svårast att hitta dikterna (för romanerna och pjäserna har jag nu skapligt bra ”koll” på) då det inte är möjligt (i alla fall inte för min del) att gå igenom mängder av diktsamlingar ”bara” för att just försöka hitta alla de dikter som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade men jag har i varje fall lyckats hitta en dikt författad av Bodil Malmsten liksom en dikt skriven av Ingrid Sjöstrand som kanske är mest känd för att ligga bakom barnbokskaraktären Kalle Vrånglebäck.
Malm.jpg
Namnlöst.jpg
Detsamma gäller f ö konstverk och svenska konstnärers, tecknares, illustratörers och fotografers alster som på något sätt tar upp internationell adoption och utlandsadopterade, d v s även de är mycket svåra att spåra upp och identifiera liksom f ö svenska musikers, kompositörers och artisters sånger och musikstycken som berör internationell adoption och utlandsadopterade även om de är något lättare att hitta.
aaaaa.jpg
aaa.jpg
67132296_2353333008287524_8485253263900278784_n (kopia).jpg
Dock har jag lyckats hitta några verk i varje fall signerade bl a konstnärerna Lars Norrman, Barbro Andersson och Helena Johansson liksom så klart även Karl Werner Gullers och Czesław Słanias frimärke som ingår i serien ”Att leva tillsammans” från 1983 och som jag alltid har tänkt mig föreställer ett adoptivbarn.
cache_800___1603img_3872294_f3f88385f2d802d1f3f3e1697564f706jpg.img.jpeg

Den svenska reklambranschen har svårt att spegla den demografiska sammansättningen

Ekonomerna Sofia Ulver, Nina Åkestam, Sara Rosengren och Christofer Laurell presenterar idag en ny studie på DN Debatt som visar att trots att andelen invånare i landet som tillhör en synlig minoritetsgrupp har ökat från 10-12% år 2010 till kring 20% år 2019 så har den svenska reklam-, annons- och kommunikationsvärlden inte lyckats avspegla denna demografiska utveckling.
 
Exempelvis består hela 70% av studiens svenska reklamfilmer som har producerats under de senaste tio åren av enbart vita skådespelare och karaktärer medan endast en procent utgörs av reklamfilmer där samtliga skådespelare och karaktärer är icke-vita och det går väl att gissa att åtskilliga av de sistnämnda filmerna också innehåller en del rasstereotyper. 11% av reklamfilmerna utgörs vidare av både vita och icke-vita skådespelare och karaktärer .
 
Till de svenska företagens och det svenska näringslivets och industrins samt den svenska reklam- och kommunikationsbranschens försvar ska väl dock tilläggas att icke-vita svenskar förekommer i långt större utsträckning i reklamens och annonsernas värld idag än under de långt mer homogena 1990- och 2000-talen samt att icke-vita svenskar kanske inte är en särskilt stark konsumentgrupp jämfört med de vita invånarna i landet vad gäller köpkraft:
 
”Mångfaldskritiska röster hävdar ofta att reklam med multikulturella teman har ökat drastiskt de senaste åren, grundat i ängslig politisk korrekthet hos varumärken. Men nya studier tyder tvärtom på att icke-vita är kraftigt underrepresenterade i svensk reklam, och att ingen signifikant ökning har skett de senaste tio åren, skriver fyra ekonomiforskare.”
 
 
”I ljuset av EU-valet fick vi svart på vitt att polariseringen mellan de liberala och icke-liberala rörelserna i Europa ökar, och att synen på migration och multikulturalism är en av hörnstenarna i splittringen. Att nyhetsmedier och politiker påverkar opinionen kring migration råder det oftast inget tvivel om. Däremot diskuteras marknaden som maktfaktor i opinionen relativt lite, trots att företagen i allt högre grad kommunicerar politiska ställningstaganden och att vi medborgare ägnar oss mer och mer åt ”politisk konsumtion”, det vill säga uttrycker våra politiska åsikter genom hur vi väljer varumärken.
 
Vi har sedan 2018 arbetat med ett forskningsprojekt där vi undersöker marknadsföringens roll i opinionsbildningen kring migration och multikulturell integration genom att studera hur budskap kring multikulturalism kommuniceras av de stora annonsörerna i Sverige, och hur medborgare diskuterar detta i sociala medier. Här vill vi dela med oss av några preliminära resultat som vi tror har särskilt stor relevans för medier, medborgare och näringsliv:
 
1, Svensk reklam speglar inte det mångkulturella samhälle Sverige är i dag, och representationen har inte heller förändrats de senaste tio åren. Vi har studerat hudfärgsrepresentation (vit/icke-vit) i reklamfilmer under tio år tillbaka från Sveriges tio största annonsörer. Resultaten visade att icke-vita är rejält underrepresenterade jämfört med i befolkningen i stort. Till exempel är endast 11 procent av alla skådespelare i alla filmer icke-vita, 70 procent av filmerna har uteslutande vita skådespelare, medan motsvarande för icke-vita inte ens är 1 procent.
 
Som tidigare forskning visat utsätts icke-vita dessutom ofta för ”tokenism”, det vill säga deras närvaro är främst symbolisk och för inte berättelsen framåt. Det syns bland annat genom att vita i mycket större utsträckning får huvudroller medan icke-vita får statistroller, att icke-vitas roller oftare upplevs som humoristiska snarare än seriösa, och att vita avbildas som professionella och icke-vita som konsumenter.
 
Den senare stereotypen blir extra intressant i ljuset av Nordiska ministerrådets nya forskningsrapport där Sverige visar sig vara sämst i Norden på att integrera immigranter i arbete. Icke-vita blir inte heller vanligare i svensk reklam de senaste tio åren, trots att andelen utomeuropeiskt födda i Sveriges befolkning har ökat. Reklamen har alltså blivit något sämre på att spegla hur befolkningen faktiskt ser ut. Däremot skedde en signifikant ökning 2016 efter flyktingvågen hösten 2015, men gick lika skarpt ner igen till 2017.
 
2, Bland undersökta inlägg om multikulturell reklam på öppna sociala medier (främst Twitter) är minst 85 procent mångfaldskritiska; mer än hälften kritiserar politisk korrekthet på olika sätt, drygt en tiondel kritiserar uppmuntran till kriminalitet (med resonemanget att icke-vita invandrare skulle vara kriminella), lika många kritiserar reklamen just för att innehålla icke-vita skådespelare, drygt en tjugondel är specifikt antiislamiska, och lika många ser invandrare som finansiella parasiter på välfärden.
 
I bara drygt en tiondel av inläggen fick de mångfaldskritiska inläggen mothugg genom försvar av jämlikhet och anti-rasism; i övrigt bekräftades bilden eller fick stå oemotsagd.
 
Reklam som visar ett multikulturellt Sverige har alltså varken blivit mer eller mindre vanlig de senaste tio åren men ändå är reaktionerna bland de mångfaldskritiska rösterna starka varje gång det görs. Enligt dem har reklam med multikulturell representation ökat drastiskt de senaste åren och är grundad i ängslig politisk korrekthet. Precis som forskare, medier i allmänhet, och public service i synnerhet framställs alltså marknadsaktörer av den mångfaldskritiska opinionen som politiskt och till och med statligt styrda.
 
Tillsammans indikerar de här två studierna att bilden på sociala medier av hur reklamen ser ut, och hur den faktiskt ser ut, skiljer sig åt dramatiskt. Svensk reklam har fortfarande lång väg att gå om ambitionen är att skildra befolkningen någorlunda representativt, och än längre till att göra faktiska politiska ställningstaganden för multikulturalism.”

Om Sverige som Tredje världens vita moder än en gång

Den svenska antirasistiska ikonografin som högt och ljudligt och med buller och bång (d v s det är verkligen ingen hejd på den svenska antirasistiska stoltheten och självgodheten) kommunicerar och säger att Sverige och svenskarna är Tredje världens och alla icke-vita människors allra närmaste och kanske t o m enda vän och beskyddare i västvärlden (och därmed i världen eftersom Väst fortfarande är den dominerande ”civilisationen”) är alldeles uppenbarligen vid strålande vigör och ”still going strong” att döma av det senaste omslaget (d v s decembernumret) till SJ:s tidskrift Kupé och ironiskt nog så säger Carola ”Främling, vad döljer du för mig?” Häggkvist i intervjun att ”jag har ofta lägre trösklar gentemot främlingar än de har mot mig” (och passande nog så är det vit klädkod som gäller).
Kupé dec 2017.jpg
 
Svenskarna har då adopterat ojämförligt flest barn från de gamla kolonierna i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien per capita och Sverige har också tagit emot allra flest invandrare (i form av adopterade, flyktingar, anhörig- och kärleksinvandrare o s v) från de gamla kolonierna i förhållande till sin folkmängd jämfört med alla andra västländer och detta demografiska faktum går tillbaka till 1960-talet då Sverige som enda västland i världen (utanför det s k Östblocket) utvecklade en alldeles unik (antirasistisk) relation till Tredje världen och till icke-vita människor under en tid när Sverige också kom att formulera och konstruera den likaledes absolut unika svenska antirasismen som först idag börjar slå igenom i andra västländer och som stavas färgblindhet (d v s den färgblinda antirasismen som är en svensk ”uppfinning” som nu exporteras till övriga västvärlden), d v s svenskarna var både först med att utveckla en helt ny relation till människorna i de gamla kolonierna i Tredje världen som var anpassad till en ny postkolonial samtid där det mest rationella (för Sverige och svenskarna) efter den formella kolonialismens upphörande var att vara och att bli antirasist (i stället för de ”genomrasistiska” amerikanerna, britterna, fransmännen, belgarna, portugiserna, holländarna, italienarna o s v som inte fattade att det var det som gällde förrän flera decennier senare) liksom först med att utveckla den moderna antirasismen sådan vi känner den idag och därtill så har svenskarna proportionellt sett tagit in och tagit emot fler icke-vita människor än något annat västland.

Om asiatiska kvinnors bruksvärde

En liten postkolonial bildanalys så här i sommarvärmen:
 
Asiatiska kvinnor i den offentliga bildkulturen (i Sverige och i Europa) som förekommer tillsammans med en eller flera andra människor kan aldrig förekomma tillsammans med en asiatisk man eller med andra asiater, aldrig med andra asiatiska kvinnor och aldrig med ett eller flera asiatiska barn (såvida barnet inte är blandat):
19260632_10154824684900847_2800550340337251233_n.jpg
 
Hon måste alltid förekomma tillsammans med en vit man som hon uppfattas befinna sig i en heterosexuell blandrelation med (och sällan eller aldrig tillsammans med t ex en svart man, en s k MENA-man, en sydasiatisk man, en polynesisk man, en ursprungsamerikansk man eller en latinoman) eller med en eller flera vita kvinnor som hon uppfattas vara väninna med (och nog i stort sett aldrig som en samkönad partner till) och därmed som både genomassimilerad, domesticerad och hyper(hetero)sexualiserad (ungefär som svarta män som nästan alltid förekommer tillsammans med en eller flera vita kvinnor eller tillsammans med en eller flera vita män och ibland med ett blandat barn och nästan aldrig tillsammans med andra svarta och sällan tillsammans med en svart kvinna) för att verkligen understryka att den asiatiska kvinnan numera hör till oss (d v s till Sverige och svenskheten och till vitheten och till Väst) likt ett slags postkolonialt och antirasistiskt försoningsobjekt eller en slags krigstrofé eller en slags tröstekvinna (d v s en slags ”comfort/ing woman”) efter kring 150 år av extremt blodiga raskrigsliknande krig och konflikter mellan vita och asiater som sammantaget har krävt miljontals människoliv (allt ovanstående kan f ö även appliceras på asiatiska barn som nästan aldrig förekommer tillsammans med asiatiska män, tillsamnans med andra asiatiska barn o s v o s v).

Om förekomsten av asiater i svensk reklam – denna gång i ett något överraskande och ”neutralt” sammanhang

En av de mer ”avancerade” och faktiskt realistiska svenska reklambilder där asiater förekommer som åtminstone jag har stött på:

13819572_10153819235520847_984847793_n.jpg

En (vit) svensk alternativt skandinavisk man och dennes asiatiska fru, de bådas (blandade) barn samt hennes två (anhöriginvandrade) barn från en tidigare relation med en (asiatisk) man (i hemlandet) som hennes nuvarande man är styvfar till och mycket väl kan ha adopterat och slutligen dennes föräldrar tillika den asiatiska kvinnans svärföräldrar vilka möjligen (åtminstone enligt min smått oförblommerade asiocentriska blick) ska flytta in hos och leva med de båda sistnämnda på asiatiskt flergenerationsfamiljevis – d v s en inte helt ovanlig global (bland)parkombination och (stor)familjebildning i våra dagar.

Om icke-västerländska visuella och språkliga stereotyper av vita människor

I den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten (och även forskningen) om visuella (och performativa) rasstereotyper av olika minoriteter och av icke-vita människor generellt vilka i de allra flesta fall härrör från det s k koloniala bildarkivet och är ett direkt (kultur)arv från den koloniala epoken så är det mycket sällan som frågan om och förekomsten av olika visuella och även materiella och performativa framställningar och iscensättningar av vita människor tas upp och vilket även gäller i relation till den likaledes aldrig avslutade debatten (och även forskningen) om olika textuella framställningar av minoriteter, av den icke-västerländska världen och av icke-vita människor vare sig det handlar om litterära texter, vetenskapliga texter eller medietexter vilka emanerar från det s k koloniala biblioteket och likaledes är ett direkt (kultur)arv från kolonialismen.

 

Vad gäller textuella framställningar av européer, västerlänningar och vita människor så finns det idag flera studier om hur exempelvis de olika ursprungsfolken i de båda Amerika upplevde och uppfattade de vita erövrarna och nybyggarna och detsamma gäller hur de olika folken, rikena, imperierna och civilisationerna i Afrika och Asien erfor och skrev om de vita invasionerna och bosättarna och om den europeiska kolonialismen.

 

Mig veterligen har dock få om ens några studier undersökt hur den icke-västerländska världen målade, tecknade, illustrerade, porträtterade och i flera fall också skulpterade vita människor under kolonialtiden, och vilka omväxlande benämndes rent språkligt som ”stornäsor”, ”långnäsor”, ”vita djävlar”, ”vita demoner”, ”levande lik” (människokroppar som ruttnar tenderar generellt att se vita ut), ”skäggingar”, ”håringar”, ”rödskallar” (i vissa icke-västerländska kulturer uppfattas ljust och blont hår som rött) o s v. Och inte minst i relation till den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om s k omvänd rasism, d v s hur minoriteter och den icke-västerländska världens olika folkslag, länder och kulturer betraktar och benämner vita människor på ett stereotypt sätt så hade ju en sådan studie varit av intresse.

13330543_10153710430215847_1761230502_n13335435_10153710430300847_806161048_n13349093_10153710430130847_1796586928_nJesuit_with_Japanese_nobleman_circa_1600la-et-cm-battle-little-bighorn-stanford-red-horse-drawings-20151104

Om svensk medias förkärlek för uppförstorade bilder på icke-vita svenskar

Svenska medier fortsätter att uppförstora, blåsa upp och ”överdriva” icke-vita svenskars ansikten och kroppar i bildsättningen – ett bildretoriskt grepp och en visuell trop som har pågått i åtminstone 10-15 år vid det här laget och som måhända är omedveten och ”oplanerad” men som på alla sätt och vis är specifikt nutidssvensk och med all säkerhet handlar om och går tillbaka till den närmast hysteriska svenska ”vi-har-dåligt-samvete-för-att-vi-har så-få-icke-vita-i-våra-medier”-mångfaldsantirasismen:

http://fastighetstidningen.se/gar-over-gransen

I praktiken samtliga icke-vita ”kändisar” har vid det här laget varit med om detta nu – författarna, musikerna, konstnärerna, artisterna, komikerna, idrottarna, journalisterna, forskarna, aktivisterna, ja t o m tjänstemän och politiker och t o m ministrar:

Det handlar om enorma, uppblåsta bildporträtt som pryder hela framsidor, hemsidor, helsidor, löpsedlar och t o m hela uppslag. Jag har i min vid det här laget smått gigantiska samling av svensk samtida visuell kultur som tematiserar ras och minoriteter (möjligen den mest omfattande i landet, och som tyvärr därmed också alltmer blir smått oöverskådlig då antalet specimen vid det här laget uppgår till tusentals enskilda bildobjekt) mängder av sådana exempel, och jag menar så klart inte att det måste vara fel i sig, ej heller att det måste vara ett problem för de enskilda individer som ”råkar ut” för detta (inklusive mig själv, som också har ”drabbats” av denna typ av bildsättning ett flertal gånger).

Jag tror inte heller att det nödvändigtvis måste handla om en klassisk kolonial exotisering eller kanske t o m om en dito sexualisering utan snarare tror jag just att denna typ av bildsättning ska tolkas som ännu ett utslag av den absolut (världs)unika, (världs)historiskt specifika, (ultra)radikala och (hyper)militanta svenska antirasismen som genom denna typ av visuella kommunikation formligen skriker ut det som inte kan och får sägas i ord (p g a den rådande färgblindheten): ”NI FÅR OCKSÅ VARA MED FASTÄN NI SER ANNORLUNDA UT!” och ”VI ÄLSKAR ER ÄVEN OM NI SER ANNORLUNDA UT!”.

Svenskhet = vithet = Sverige = nordisk natur = (nordiskt) vita kroppar i STF:s bildvärld

Svenska turistföreningen (STF) fortsätter att lika konsekvent, medvetet och massivt som alltid reproducera ekvivalenskedjan och likhetstecknet mellan nordisk natur, (nordiskt) vita kroppar, Sverige och svenskhet i sin årliga Upptäck Sverige-katalog:

Inte ens SD hade kunnat göra det tydligare än så här vad gäller att upprätthålla en homogen (raslig) föreställning om svenskhet i den visuella kommunikationen och i den officiella bildkulturen.

Den svenska musei- och kulturvärldens fixering vid adopterade

Jag besiktigar ett ställ med en mängd turistbroschyrer och noterar att fortfarande så älskar den svenska museivärlden, kultursektorn och upplevelseindustrin att kommunicera antirasism och mångfald (i praktiken mångrasialitet) och visa på att besökarna minsann inte bara är vita svenskar genom att överexponera och ”överexploatera” adoptivbarn och adoptivfamiljer – i detta fall en vit adoptivpappa med två asiatiska adoptivbarn.

Postmuseum

En variant är att överexponera och ”överexploatera” blandade och deras fr a vita föräldrar eller vita partners. Helst handlar det dessutom nästan alltid om asiater eller svarta, sällan eller aldrig om någon från Mellanöstern, och ibland om någon från Latinamerika. Frågan är när den svenska bildkulturen äntligen ska ta till sig att alla icke-vita inte måste vara adopterade eller blandade och framför allt inte leva i en intim- och familjerelation med vita? Avspeglar det kanske en slags påbjuden antirasistisk ”obligatorisk rasblandning” som motsvarar den obligatoriska heterosexualiteten fast inverterat, och som är kravet för att icke-vita ska få inkluderas i svenskheten och få vara med överhuvudtaget? Var är alla endogama helkurdiska, helarabiska, helvietnamesiska, helindiska, heleritreanska eller helchilenska familjer eller par (hetero- som homopar) vilka ju trots allt statistiskt-demografiskt utgör merparten av alla icke-vita familje- och parbildningar i landet?

Det är möjligt att det är så att endogama icke-vita familjer och par rent statistiskt fortfarande lyser med sin fysiska frånvaro på museer och gallerier, teatrar och scener och som deltagare i ofta dyra upplevelseevents, men inget lär ju förändras om de fortsätter att osynliggöras i den samtida svenska bildkulturen? Naturligtvis behöver det inte heller handla om demonstrativt ”antirasistiska” bilder som när Skansen använder sig av asiatiska (sannolikt adopterade) flickor och afrikanska kvinnor i svensk folkdräkt på nationaldagen när det i verkligheten är mycket ovanligt att se detta i praktiken. Handlar denna fortsatta visuella fixering och överexponering av adopterade månne om att betraktaren, besökaren, brukaren, klienten och konsumenten av alla dessa ”mångfaldsbilder” fortfarande föreställs vara en vit svensk och att hen fortfarande i huvudsak bara kan relatera till ”genomassimilerade” adopterade?