Kategori: Verner von Heidenstam

SD:s ”husförfattare” och favoritpoet Heidenstam stöttade öppet den svenska extremhögern 1933-35 utöver att han hyllade Mussolini och Hitler

Efter att ha fått både Expos chefredaktör, Expressens kulturchef, Axess chefredaktör och Timbros redaktionschef m fl på sig (d v s på mig – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/13/sverigedemokraterna-verner-von-heidenstam) vilka alla kämpar med näbbar och klor för att till varje pris ta tillbaka Heidenstam från SD och extremhögern och rentvå nobelpristagaren från allt vad högerradikala böjelser heter så är det ju lätt att en ger upp och erkänner sig besegrad och helt enkelt stämmer in i den antifascistiska och antirasistiska kören och erkänner och vidhåller att Verner von Heidenstam var en stor liberal, demokrat, arbetarvän och icke-rasist trots att diktarfursten deltog i att fälla Staaffs liberala regering 1914, trots att han sympatiserade med den inte alltid så demokratiska unghögern, trots att han hyllade Mussolini som hade krossat den italienska arbetarrörelsen och trots att han avgudade Hitler med sin radikala raspolitik.
 
Nu har jag i varje fall gått till läggen som det heter och letat upp ett mindre urval av de högerradikala periodica där Heidenstam figurerade på 1930-talet och plötsligt blir allting mycket tydligare nu med empirin framför sig (d v s framför mig):
20045868_10154863183990847_1880567239_n kopia.jpg
 
Att Heidenstam öppet hyllade unghögerns organisation Sveriges nationella förbund (SNF) 1933-34 står nu utom allt tvivel liksom att han även högst frivilligt lät organisationens organ Nationell Tidning publicera flera av hans dikter och 1935 sade han i stort sett samma sak som han sade till SNF och han refererar även till sitt tidigare stöd för SNF i ett brev till greve Eric von Rosen efter att denne i egenskap av ledande medlem i ”överklassnazistiska” Nationalsocialistiska blocket (NSB) hade talat på Auditorium i Stockholm (och von Rosens tal var f ö både grovt antisemitiskt och tydligt rasideologiskt förutom att det just var ett nationalsocialistiskt tal):
20117420_10154863191600847_1796458254_n kopia.jpg
 
Parlamentarismen hade enligt nationalskalden spelat ut sin roll i en tid som kännetecknades av kriser och omvälvningar (d v s mellankrigstiden) och den politiska polarisering och instabilitet som genomsyrade mellankrigstidens Sverige (och Europa) riskerade att splittra och i slutänden förstöra svenska folket och den svenska ungdomen och den enda politiska rörelsen som var ett ”motgift” mot de ”småfuttiga” och ”grälsjuka” parlamentariska s k systempartierna var helt enkelt den svenska extremhögern i form av bl a SNF och NSB. Tydligare än så kan det inte bli (f ö – var herren på Övralid stod i den s k judefrågan och i den s k rasfrågan kan vi lämna därhän just nu).
 
Sedan är det så klart en annan sak om jag faktiskt går SD:s ärenden fullt ut och ”full monty” nu och oåterkalleligen och utan återvändo kanske lämnar den svenska antifascismen och antirasismen bakom mig för gott genom att ”gräva fram” och påminna om var Heidenstam stod politiskt både i relation till Mussolinis Italien, till Hitlers Tyskland, till den (svenska) parlamentariska demokratin och till den svenska extremhögern.

Den märkliga historien om när företrädare för Expo, Timbro och Expressen gick samman för att försvara Heidenstams heder och ta tillbaka denne från SD

Igår utspelades en märklig diskussion på Twitter och jag fick både företrädare för Expo, Timbro, Expressen, TT m fl på mig vilka nog indirekt och mellan raderna vill påskina att jag numera och en gång för alla har förrått den svenska antifascismen och antirasismen och i stället har valt att gå SD:s ärenden:
 
Timbros redaktionschef och dess tidskrift Smedjans chefredaktör Lars Anders Johansson, Expressens kulturchef litteraturvetaren Jens Liljestrand, TT:s Owe Nilsson och Expos nye chefredaktör Daniel Wiklander m fl gick igår samman för att försvara den gamle nobelpristagaren, nationalskalden och diktarfursten Verner von Heidenstams eftermäle och rykte, och heder och ära mot bakgrund av att ledande SD-företrädare har refererat till och citerat Heidenstam ett flertal gånger vid det här laget och senast under Almedalsveckan i Visby i år (SD:are har f ö skrivit om och uttalat sig positivt om Heidenstam ända sedan partiet bildades 1988 och lika mycket som att Ultima Thule är SD:s ”husband” så är Heidenstam något av partiets ”husförfattare”) och efter att jag har påmint om att Heidenstam inte bara på ett mycket explicit och närmast ohämmat vis både hyllade Mussolini och Hitler utan också och framför allt (d v s det är än mer anmärkningsvärt då mängder av prominenta svenskar på högerkanten hyllade Mussolini och Hitler fram tills krigsutbrottet) både skrev i högerradikal svensk press och stöttade unghögern och högerextrema Sveriges nationella förbund åtminstone så sent som 1933, d v s den rörelse som SD numera ser sig som ideologisk arvtagare efter.
 
 
Det är högst sannolikt att jag har rätt i sak och att jag har rätt vad gäller empirin och de rena faktauppgifterna och det verkar ingen ifrågasätta heller så jag kan bara se denna märkliga debatt på två sätt så här ”dagen efter”:
 
Antingen så har jag ”missat tåget” fullständigt vad gäller antifascistiskt och antirasistiskt strategitänk, d v s vad det är som gäller numera för att bekämpa SD (och jag är väl inte direkt känd för att vara särskilt strategisk eller taktisk om en säger så…):
 
Är det möjligen så att ryggmärgsreflexen bland landets alla högutbildade antifascister och antirasister och från Expressen till Expo när SD ”kramar” och ”claim:ar” Heidenstam helt enkelt är att till varje pris dels ta tillbaka Heidenstam från SD (d v s den s k ”ta tillbaka svenska flaggan”-strategin) och dels att till varje pris tvätta Heidenstam ren från allt vad högerradikala ståndpunkter och högerextremt engagemang från dennes sida heter (d v s den s k ”de som en gång hyste samma åsikter som SD hyser idag var faktiskt extremt få”-strategin)?
 
Om så är fallet så kan jag mycket väl förstå det hårda och kompakta motståndet mot mig från bl a Timbros och Expos sida för i så fall så är det ju jag som faktiskt just nu sviker och förråder den svenska antifascismen och antirasismen och helt enkelt går SD:s ärenden genom att med en dåres envishet ”hänga ut” att Heidenstam var pro-Mussolinis Italien, pro-Hitlers Tyskland OCH pro-den svenska extremhögern i form av att ha varit pro-Sveriges nationella förbund.
20067907_10154858444365847_740042299_n20067754_10154858444425847_1376889568_n
 
Eller så handlar det om att Heidenstam faktiskt är den förste av alla de svenska superkändisar som efter 1945 tvingades ”leva” med ett pro-nazistiskt eftermäle (såsom Leander, Böök, Hedin m fl) som historierevisionistiska (OBS: jag menar så klart inte att de är förintelseförnekare) forskare, kulturpersonligheter och journalister såsom litteraturvetaren Martin Kylhammar, förläggaren Per Gedin och journalisten Peter Olausson (som hänger ut mig som den som både har svartmålat och ”brunmålat” Heidenstam i sin bästsäljare ”Faktoider. Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar”) faktiskt har lyckats att ärerädda och tvätta mer eller mindre helt ren från anklagelser om att ha varit högerradikal och pro-Mussolini, pro-Hitler och pro-extremhögern.
 
19905426_10154856896030847_3600385483827188883_n.jpg
19989732_1626304710736031_8291161920180619235_n19959008_1626304720736030_6024413318022237061_n
 
Om så är fallet, och vilket jag tyvärr tror förutom att jag möjligen likt en nyttig idiot faktiskt går SD:s ärenden genom att ihärdigt påpeka att Heidenstam och SD faktiskt passar som hand i handske (Heidenstam var socialkonservativ och stod på arbetarnas och folkets sida samtidigt som han aldrig var vulgärt rasistisk eller antisemitisk och fr a var han sin romantiska storsvenska nationalism trogen in i döden liksom att han stöttade den politiska rörelse som SD inspireras av idag, d v s Sveriges nationella förbund och unghögern som lanserade folkhemsbegreppet flera decennier innan socialdemokratin lade beslag på det), så innebär det att antirasisterna och antifascisterna på Expo, Expressen, TT och Timbro inte bara går emot empiri och fakta i sig (det gör visserligen väldigt många idag som bekant, så det behöver inte betyda något längre att göra det) utan även låter sig styras av historierevisionister (OBS: som sagt – jag menar absolut inte att det epitet innebär att de också är förintelseförnekare) som under de senaste åren systematiskt har arbetat och verkat för att återupprätta inte bara Heidenstams solkade rykte och eftermäle utan även sådana som Böök och Stolpe (Svante Nordin), Hedin (Axel Odelberg, Håkan Wahlquist, Staffan Rosén) och Bolin (Birgitta Odén) och i mycket hög grad tyvärr också uppenbarligen verkar ha lyckats med det.

Om att Åkesson inledde sitt Almedalstal med en gammal inspelning av Verner von Heidenstam

Att Åkesson introducerades av Ungsvenskarnas Tobias ”Jag skriver i Breitbart News” Andersson under Almedalsveckan i Visby, att Åkesson inledde med att tilltala sin (mångtaliga och påtagligt homogena) publik med ”kära sverigevänner” som SD-ledarna har gjort ända sedan partiet grundades (som ett nationalsocialistiskt parti) 1988 och att Åkesson använde termen ”folkhemmet” ett 30-tal gånger i sitt tal ”må så vara” men att välja att spela upp en gammal inspelning av Verner von Heidenstam som till tonerna av Wilhelm Stenhammar läste upp sin dikt Medborgarsång är desto mer anmärkningsvärt med tanke på att dagens SD inte längre ser sig som arvtagare till de svenska (vänster)nazisterna i den s k lindholmsrörelsen utan som arvtagare till den socialkonservativa s k unghögern som just myntade begreppet ”folkhemmet” (liksom även begrepp som ”nationalsocialism” och ”geopolitik”) och som Heidenstam just stöttade och sympatiserade med och inte minst mot bakgrund av att Åkesson i en intervju i TV4 efter sitt tal försvarade valet av Heidenstam med att denne ”inte är politiskt belastad”:
 
19884386_10154847552685847_7660583454159050280_n.jpg
 
Den världsberömde nobelpristagaren och akademiledamoten Verner von Heidenstam var medlem i antisemitiska Gymniska förbundet på 1920-talet (han kunde bl a skriva om judarna att ”Vad ha alla dessa asiater med oss att göra? Hur mycket friskare skulle luften ej vara över Europa, om vi sluppit dem?”) och han var positivt inställd både till Mussolinis maktövertagande 1922 och till Hitlers dito 1933 (1933 hälsade författaren till alla sina läsare och ”fans” i det s k nya Tyskland i en intervju i den högerextrema dagstidningen Der Tag som tillhörde den tyska radikal- och socialkonservativa rörelsen med orden: ”Jag visste att Tysklands stund skulle komma och hälsar nu nationens uppvaknande.”).
 
På 1930-talet lät Heidenstam publicera sig i flera svenska högerradikala periodica och publikationer och både i form av artiklar och dikter och han var även medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland och tog emot Hitlers närmaste man Rudolf Hess på sitt slott Övralid utanför Motala 1935 (Hess hann f ö även med att i samband med besöket ”blixttour:a” runt i det mycket fornminnesrika Västra Östergötland och bl a sova över i Vadstena) och när Heidenstam begravdes på Övralid 1940 var så klart stora delar av den tyska ambassaden på plats under ledning av prinsen av Wied och tillsammans med defilerande och marscherande paramilitärt uniformerade elever från Tyska skolan i Stockholm och både Hess och Hitler ”närvarade” i form av påkostade blomsterkransar för att ta ett sista farväl av Sveriges stora (och storsvenska) nationalskald.
19780465_10154847553460847_5762910327218924957_o.jpg
 
Heidenstam stöttade och sympatiserade med den socialkonservativa s k unghögern och dess organisation Sveriges nationella förbund (SNF) som förespråkade Rudolf ”Jag myntade begreppet folkhemmet” Kjelléns, Adrian Molins, Teodor ”Jag skrev om folkhemmet 22 år innan Per-Albin gjorde det” Holmbergs och Harald Hjärnes idéer – d v s just det idégods som SD idag inspireras av efter att ha lämnat nationalsocialismen bakom sig.
 
Både Rudolf Kjellén, den svenska socialkonservatismens och unghögerns ”urfader” som fostrade en hel generation av studenter och doktorander som sedermera kom att spela en ledande roll inom den svenska extremhögern, och Teodor Holmberg som under en tid var ordförande för SNF tillhör idag SD:s främsta ideologiska förebilder, flera i ”de fyras gäng” (d v s Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof) skrev symptomatiskt nog sina examensuppsatser vid Lunds universitet om den svenska unghögern och partiets ledning och ideologer citerar och refererar titt som tätt till unghögern, Kjellén och Holmberg.
 
Under ödesåret 1933 skrev Heidenstam följande rätt så fascistiska hälsning till Sveriges nationella förbund inför en s k ”nationell stordag” som SNF avhöll på Visingsö och som f ö författaren och den blivande pingstvännen Ebbe ”Reuterdahlsfejden” eller ”Jag attackerade Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och bidrog till att boken blev en bästsäljare” Reuterdahl fick äran att läsa upp och deklamera inför det tusentalet SNF:are som samlades på Visingsö den 18 juni 1933:
 
”Gå fram, gå fram! Länge ha de äldre ropat till den svenska ungdomen, att inre och yttre faror hota; och med rena sinnens känslighet och allvar ha de unga lyssnat. Vi skola då inte klandra de unga för att de nu själva se, att vi gamle hade rätt. Aldrig i vår tid har den svenska ungdomen befunnit sig i en sådan rörelse som nu för att bevara åt oss alla det härliga land okränkt, som nu blommar omkring oss i sin midsommarprakt.”
 
Att nostalgiskt flirta med Ultima Thule, vit makt-musik och skinheadsubkultur som partiledningen och inte minst Åkesson själv gärna gör numera är väl en sak och en snäll tolkning är väl att det egentligen ”bara” handlar om ett slags hommage till partiets våldsamma ”kampår” på 1990-talet men att så tydligt anknyta till den gamla svenska unghögern och till den ”nationella” författaren Verner von Heidenstam som SD nyligen valde att göra under årets Almedalsvecka visar både att partiets självförtroende har växt i takt med dess väljarstöd och inte längre försöker dölja sin ideologiska inspirationskälla.

Om Verner von Heidenstam och extremhögern

Eftersom jag har blivit utpekad av somliga, bl a av Linköpings universitets och Tema Q:s professor Martin Kylhammar och av fil lic och förläggaren Per I Gedin (senast idag reproducerar DN Kulturs Björn Wiman deras tvättade syn på Heidenstam genom att fegt påstå att han var ”komplex” i relation till frågor om högerextremism och nazism, och tidigare har litteraturvetaren Jens Liljestrand förfäktat samma sak), för att ha spridit osanningar om och solkat ned en stor och folkkär författares minne så måste jag bara kommentera det faktum att SD:s stf pl (för att använda en nationalsocialistisk förkortning – denna förkortning användes bl a av både lindholmarna och av NRP för att beteckna en ställföreträdande partiledare – i Tyskland innehade f ö Rudolf Hess och Martin Bormann samma titel) Mattias Karlsson citerade Verner von Heidenstam i samband med att SD fällde Löfvens rödgröna regering.

 
För det första var Heidenstam ironiskt nog inblandad i fällandet av Staafs liberala regering för exakt 100 år sedan tillsammans med de radikalkonservativa aktivisterna asienforskaren Sven Hedin och löjtnant Carl Bennedich (vars son f ö tjänstgjorde som överste i Korea, men det är en annan historia), påhejade och uppbackade av huset Bernadotte och hovet samt av den reaktionära falangen av den svenska borgerligheten (detta är f ö något som SvD Kulturs Anders Q Björkman skriver om idag).
 
Både Kylhammar och Gedin har ägnat åtskilliga spaltmetrar och boksidor åt att återupprätta Heidenstams heder och ära och göra denne till demokrat och arbetarvän, och antirasist och antifascist. Att både Kylhammar och Gedin är medlemmar i Heidenstamsällskapet och engagerade i det prestigefulla litterära Övralidspriset hör så klart också till saken (f ö är det intressant att det just i Sverige fullkomligen vimlar av fina priser och utmärkelser som är uppkallade efter nazistiska, antisemitiska, rasistiska och högerextrema kändisar – ofta har de också fått gator och byggnader uppkallade efter sig liksom salar, aulor och hörsalar o s v – d v s i Sverige hyllar vi forfarande ohämmat och utan att blinka alla våra högerextrema och rasistiska ”förebilder” och ”hjältar”).
 
Den legendariske nobelpristagaren och akademiledamoten Verner von Heidenstam var då medlem i CE Carlbergs antisemitiska Gymniska förbundet redan på 1920-talet vars egentliga huvudsyfte handlade om att på ett närmast homoerotiskt sätt i enlighet med den lingianska gymnastikens kroppsideal hylla ”den nordiska vita rasen” (d v s de vita majoritetssvenskarnas kroppar såsom varande de mest perfekta och estetiskt fulländade av alla kroppar på jorden). På 1930-talet lät Heidenstam publicera sig i högerextrema publikationer, både i form av artiklar och dikter, och han var också medlem i pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland samt stöttade det då framväxande Sveriges nationella förbund, d v s dåvarande MUF som hade brutit med dåvarande Moderaterna, och som förespråkade Rudolf Kjelléns, Adrian Molins, Teodor Holmbergs och Harald Hjärnes radikalkonservativa idéer – samma idégods som SD idag inspireras av genom just Mattias Karlsson och hans krets.
 
Under ödesåret 1933 skrev Heidenstam följande fascistiskt inspirerade hälsning till Sveriges nationella förbunds ca 40 000 medlemmar (varav de allra allra flesta kom från den övre medelklassen och överklassen – det är f ö i mångt och mycket deras barnbarn som idag hittas i de övre skikten i dagens Sverige): ”Gå fram, gå fram! Länge ha de äldre ropat till den svenska ungdomen, att inre och yttre faror hota; och med rena sinnens känslighet och allvar ha de unga lyssnat. Vi skola då inte klandra de unga för att de nu själva se, att vi gamle hade rätt. Aldrig i vår tid har den svenska ungdomen befunnit sig i en sådan rörelse som nu för att bevara åt oss alla det härliga land okränkt, som nu blommar omkring oss i sin midsommarprakt.”
 
Eftersom jag är uppväxt i Motala där Heidenstams slott Övralid är beläget så kan jag också vittna om att äldre Motalabor sprungna från de djupa arbetarleden väl mindes att Heidenstam var pro-nazist och högerextremist – bland dem rådde det s a s inga tvivel om var den upphöjde nationalromantiske författaren stod politiskt. Farfadern till en vän till mig hade t o m agerat droskförare åt tyska nazister som besökt Övralid när Heidenstam erhöll Tyska Örnens Orden (en nazistisk utmärkelse som f ö ett flertal pronazistiska elitsvenskar tilldelades mellan 1933-45 – inte minst inom det svenska näringslivet).
 

Att SD:s stf pl Mattias Karlsson väljer att citera just Heidenstam är m a o inte på något sätt en slump, och landets kulturelit och humanioraforskare borde verkligen veta bättre än att bli förvånade över det eller t o m vilja ärerädda Heidenstam. Det är just denna närmast totala okunskap om den svenska extremhögerns historia som gör att vi inte klarar av att se och förstå var SD av idag egentligen kommer ifrån både idéhistoriskt och organisationshistoriskt och vad de egentligen strävar efter och står för. Det gör det också oerhört svårt för oss att idag bemöta SD på ett effektivt sätt. SD har helt enkelt på många sätt historien på sin sida, och det är aldrig fel i kampen om framtiden.

Verner von Heidenstam och Sture Bolin

Inom bara två timmars tid har jag av en slump (genom att läsa fascistiska Sveriges nationella förbunds partiorgan Nationell tidning) lyckats vederlägga två samtida forskares försök att återupprätta två svenska 1900-talskändisars heder vad gäller deras kopplingar till extremhögern – nämligen författaren Verner von Heidenstam och historikern Sture Bolin.

Litteraturvetaren Martin Kylhammar vid Linköpings universitet har de senaste åren envisats med att hävda att Heidenstam inte var pro-nazist, tyskvänlig eller högerextremist och historiken Birgitta Odén, f ö Sveriges första kvinnliga professor i historia, har på sistone ägnat mycket möda åt att försöka framställa Sture Bolin som en antirasist som tidigt tog avstånd från antisemitism och rastänkande.

Fakta i sak är dock att redan 1933 publicerades flera texter av Heidenstam i Sveriges nationella förbunds partiorgan Nationell tidning där det framgår att han helhjärtat stödjer organisationen, och redan 1923 skrev Sture Bolin i samma tidning att organisationen betonar ”rasfrågan och det judiska problemet” mer än någon annan politisk gruppering i landet.

Tyvärr måste det dock sägas att allt fler svenska forskare och andra skriftställare idag gör vad de kan för att försöka återupprätta ryktet för prominenta ”kändissvenskar” inom fr a akademin och kulturvärlden som tidigare var kända som högerextremister – det är s a s en trend just nu som möjligen åtminstone symboliskt kan sägas ha igångsatts av historikern Johan Östling genom dennes avhandling Nazismens sensmoral (2008). Vad denna trend beror på och vad den kommer att få för konsekvenser är väl dock oklart ännu.