Kategori: Väst

Om det västerländska adoptionsinstitutet och dess ursprung i vuxenadoptioner

Det senaste numret av den vetenskapliga/akademiska tidskriften Adoption & Culture innehåller två fascinerande artiklar som båda kastar ljus över det västerländska adoptionsinstitutets framväxt under modern tid och som konkret handlar om vuxenadoptioner.

Den alltid lika kunniga amerikanska (adoptions)historikern E. Wayne Carp påminner i sin artikel om att adoption ursprungligen uppstod för adoptantens/adoptivförälderns skull och inte för barnets skull, d v s retoriken (och än mer praktiken) om barnets bästa är mycket sen i den västerländska historien. 

Carp lyfter i sin artikel fram det faktum att ända sedan adoptionsinstitutet återinträdde i de västerländska samhällena fr o m 1800-talets andra hälft så handlade det från början om att ge rika barnlösa en möjlighet att hitta och få en arvinge efter döden och nästan alltid handlade dessa adoptioner om adoptioner av vuxna och inte om adoptioner av barn.

Efter att under medeltiden och tidigmodern tid ha varit frånvarande p g a att bl a kyrkan gjorde att adoption som en juridisk praktik försvann efter antiken (antikens greker och romare praktiserade då adoption men kyrkan såg till att adoptionsinstitutet i det närmaste försvann från den västerländska kulturkretsen och civilisationen mellan ca 500-1850) såg de moderna adoptionslagarna i Väst dagens ljus mellan ca 1850-1930 (för svensk del tillkom den första moderna adoptionslagen 1917 – med kristendomens införande i Skandinavien hade då de gamla ”hedniska” vikingarnas speciella adoptionsliknande praktik ätteledning försvunnit). 

Framväxten av de moderna västerländska adoptionslagarna ägde rum samtidigt som den på sin tid triumferande västerländska (hög)borgerligheten slutgiltigt ”besegrade” den gamla bördsstolta och blodsbesatta (och ”klantänkande”-fixerade) aristokratin och adeln på ekonomins fält i samband med industrialiseringen och urbaniseringen.

Carp går i sin artikel bl a igenom notiser på familjesidan i New York Times som visar att den (WASP-)amerikanska parvenu/nouveau riche-östkust-överklassen praktiserade adoption ”som aldrig förr” under denna tidsperiod i form av vuxenadoptioner (d v s under USA:s ”gilded age” – tänk den oscariska unionstiden för svensk och norsk del eller den viktorianska eran för Brittiska imperiets del). Ända fram tills mellankrigstiden fullständigt ”vimlade” det av barnlösa rika vita amerikaner som adopterade vuxna arvingar och detsamma gällde ett stort antal europeiska nyrika barnlösa män som tillhörde parvenu/nouveau riche-klassen i Europa, vilka gjorde detsamma under denna tid.

Carp ”namedropp:ar” en mängd exempel på amerikanska kapitalägare, entreprenörer, direktörer och andra kändisar som just adopterade vuxna under denna tid och det hela fick till följd att ”vanligt folk” (d v s dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) t o m började associera adoption i sig med överklassen och med just vuxenadoptioner och inget annat framåt mellankrigstiden. 

Det var egentligen först när ideologin och diskursen om barnet som en egen ”varelse” och om barndomen som en egen period i en människas liv växte fram (tänk via sådana som bl a den svenska författaren och pedagogen Ellen Key) och slog igenom till fullo som idén om adoption som något som rör barn och inte minst barnets bästa fick sitt genombrott. 

Det är denna utveckling som den amerikanska sociologen och barn- och familjeforskaren Viviana Zelizer har beskrivit i sin vid det här laget klassiska bok och studie ”Pricing the priceless child. The changing social value of children” från 1994. I sin bok försöker Zelizer förstå hur barnet i Väst gick från att ha varit en i det närmaste rättslös ”ägodel” och ”egendom” som t o m kunde säljas/köpas långt in på 1900-talet (och så även i Sverige) till att framåt mellankrigstiden och fr a under efterkrigstiden bli en ”varelse” i sin egen rätt som fylls med sentimentala känslor och som med tiden under just efterkrigstiden till slut får sina egna rättigheter.

Carp visar också hur adoptionsinstitutet i Väst fick en slags ”reboot”-nystart under mellankrigstiden när ”vanligt folk” (d v s återigen dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) började engageras mer i adoptionsverksamheten och när ett avantgarde av feminister, kristna, liberaler och socialister slutligen ”vände skutan” och gjorde att adoptioner i Väst därefter kom att associeras med att adoptera barn och inte med att adoptera vuxna.

Den barnlösa överklassen fortsatte dock att adoptera vuxna långt in i efterkrigstiden och fortfarande än idag händer det ibland att svensk överklass gör det – oftast dock när t ex en patriark tillhörande en svensk elitfamilj ”på äldre dar” erkänner ett s k ”snedsteg” inom intimzonen och adopterar en vuxen som de facto är hans biogenetiska barn som han en gång fick med en s k älskarinna.

Den kanadensiska postkoloniala genus- och queerforskaren Frances J. Latchfords artikel i det senaste numret av Adoption & Culture beskriver just en sådan sentida efterkrigstida vuxen-adoption – nämligen Simone de Beauvoirs adoption av Sylvie Le Bon som ägde rum 1980 och som liksom sin världsberömda adoptivförälder har slutat som filosof (Sylvie Le Bon lever då än idag). Även Jean-Paul Sartre adopterade som bekant en dotter i form av en vuxen kvinna 1965 – algeriskan Arlette Elkaïm – som också hon gick i sin adoptivförälders spår i den meningen att hon kom att verka inom den franska kulturvärlden fram till sin död 2016.

Det som komplicerar både de Beauvoirs och Sartres adoptioner är dock att de båda barnlösa celebriteterna inte bara adopterade sina arvingar utan sina intimrelationspartners. Detta faktum, som inte är en hemlighet och som får en att åtminstone associera till den just nu aktuella dokumentärfilmsserien ”Allen v. Farrow”, försöker Latchford förstå utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Latchford menar att adoption i sig är en slags queer reproduktionsmetod som bl a ställer frågor om incest på ända liksom överhuvudtaget alla typer av frågor kring moderskap, faderskap, blod, genetik, sexualitet och vad en familj överhuvudtaget är i en västerländsk kontext.

Om varför asiatiska kvinnor är särskilt utsatta i USA och i Väst

Medan amerikansk polis verkar fortsätta att hävda att masskjutningen av sex asiatiska kvinnor i och utanför Atlanta inte handlade om ett rasmotiverat hatbrott utan om att den gripne och misstänkte mannen ”hade en dålig dag” och är en s k sexmissbrukare som är sexuellt fixerad vid asiatiska kvinnor så ger CNN en utmärkt historisk och politisk bakgrund till varför asiater och fr a asiatiska kvinnor är så utsatta i USA och i Väst. 

Dels handlar det om att asiater sällan eller aldrig är i fokus när rasism, diskriminering och hatbrott diskuteras i USA och i Väst (till skillnad från svarta, muslimer, latinos/as, judar, romer m fl minoriteter) och antagligen då många icke-asiater anser eller upplever att asiater helt enkelt inte drabbas av rasism, diskriminering och hatbrott. 

Dels handlar det om USA:s (och Västs i övrigt) alla krig i Nordost- och Sydostasien (d v s den region i världen där USA har utkämpat sina mest omfattande och flesta krig sedan 1800-talets slut och framåt – OBS: USA har också krigat en hel del i Latinamerika och Karibien liksom i MENA-regionen men de krigen har varit mindre omfattande och färre än de som USA har utkämpat i Stillahavsasien där USA:s trupper dessutom är koncentrerade) som har resulterat i att 10-tals miljoner (vita och svarta) amerikanska män som har stridit och tjänstgjort i alla dessa konflikter och som har varit och är stationerade på USA:s alla militärbaser i regionen har s k sexuella erfarenheter av asiatiska kvinnor p g a våldtäkter, övergrepp och prostitution och flera miljoner (vita och svarta) amerikanska män är idag gifta med och tillsammans med asiatiska kvinnor. 

På grund av denna historia av sexuella övergrepp i olika krig och en institutionaliserad militärprostitution i anslutning till baserna, en mycket omfattande äktenskapsinvandring av asiatiska kvinnor till USA och till Väst och en likaledes omfattande sexturism i regionen har asiatiska kvinnor kommit att bli den antagligen allra mest sexualiserade kvinnliga minoritetsgruppen (även om svarta kvinnor och latinas också sexualiseras rejält i fr a USA). Asiatiska kvinnor (liksom f ö asiatiska män) är vidare kraftigt överrepresenterade inom serviceyrken i USA liksom i andra västländer, vilket också gör dem särskilt utsatta. 

Slutligen upplever och uppfattar många icke-asiater att både asiatiska män och kvinnor och kanske särskilt de asiatiska kvinnorna saknar ett utvecklat känsloliv och kan stå ut med i stort sett vad som helst i livet och både av psykisk och fysisk art och nästan är som maskiner/robotar såsom att exempelvis bli sexuellt objektifierade och exploaterade – d v s det går helt enkelt att ”köra” med asiater mer eller mindre hur som helst då de inte verkar reagera och må dåligt av det eller protestera och ”bråka” (läs: nollställda ansikten och noll kroppsspråk – d v s det går att både ha kul åt, håna, trakassera, mobba och j-vl-s med asiater och göra det ostraffat utan att någon bryr sig inklusive asiaterna själva) såsom annars andra minoriteter i allra högsta grad gör: 

https://edition.cnn.com/2021/03/17/us/asian-women-misogyny-spa-shootings-trnd/index.html

”Of the eight people who were killed when a White man attacked three metro Atlanta spas, six were Asian women. Investigators said it was too early to say whether the crime was racially motivated, and instead pointed to the suspect’s claim of a potential sex addiction. 

But experts and activists argue it’s no coincidence that six of the eight victims were Asian women. And the suspect’s remarks, they say, are rooted in a history of misogyny and stereotypes that are all too familiar for Asian and Asian American women. 

They’re fetishized and hypersexualized. They’re seen as docile and submissive. On top of that, they’re often working in the service sector and are subject to the same racism that affects Asian Americans more broadly. The way their race intersects with their gender makes Asian and Asian American women uniquely vulnerable to violence, said Sung Yeon Choimorrow, executive director of the non-profit advocacy group National Asian Pacific American Women’s Forum. 

And those factors came together this week in a dangerous, and ultimately deadly, way. The perceptions of Asian and Asian American women as submissive, hypersexual and exotic can be traced back centuries. 

Rachel Kuo, a scholar on race and co-leader of Asian American Feminist Collective, points to legal and political measures throughout the nation’s history that have shaped these harmful ideas. One of the earliest examples comes from the Page Act of 1875. That law, coming a few years before the Chinese Exclusion Act, was enacted seemingly to restrict prostitution and forced labor. 

In reality, it was used systematically to prevent Chinese women from immigrating to the US, under the pretense that they were prostitutes. US imperialism has also played a significant role in those attitudes, Kuo said. American service members, while abroad for US military activities (including the Philippine-American War, World War II and the Vietnam War), have a history of soliciting sex workers and patronizing industries that encouraged sex trafficking. 

That furthered denigrating stereotypes of Asian women as sexual deviants, which were memorialized on screen. All of those perceptions ”have had the effect of excusing and tolerating violence by ignoring, trivializing and normalizing it,” Kuo said. 

Those stereotypes also feed into perceptions of ”Asian women as cheap and disposable workers,” said Kuo. That’s made them economically vulnerable, too. 

Asian American businesses have already been hit especially hard during the pandemic, fueled both by unemployment and xenophobia. Asian women, in particular, made up the highest share of long-term unemployed workers last December, according to a January report from the National Women’s Law Center. 

And many Asian American women work in service industries, such as beauty salons, hospitality and restaurants. 

”The narrative gets lost because we’re seen as the ‘model minority,’ where they think we’re all lawyers and doctors and engineers, but look into it a little deeper and many of the women in our community work in frontline service-based sectors,” Choimorrow, of the National Asian Pacific American Women’s Forum, said. 

Other advocates also called attention to the recent victims’ employment situations. 

”That the Asian women murdered yesterday were working highly vulnerable and low-wage jobs during an ongoing pandemic speaks directly to the compounding impacts of misogyny, structural violence, and white supremacy,” Phi Nguyen, litigation director at Asian American Advancing Justice – Atlanta, said in a statement. 

Massage parlor workers and sex workers are especially at risk, according to Esther Kao, an organizer with Red Canary Song, a New York-based collective of Asian and Asian American advocates for massage parlor workers and sex workers. She said those workers not only face stigma, but are also often migrants. 

Some may fear they risk deportation should authorities investigate violence or crimes against them. It’s also important to note that not all massage businesses provide sexual services, Kao said. To suggest as much, as the suspect in the Atlanta area attacks did, is a ”racist assumption,” she said. 

”It ties specifically to the fetishization of Asian woman,” Kao added.”

Reflektioner kring den första anti-västerländska vågen ca 1850-1910

Historikern Dick Harrison berättar idag i SvD om xhosafolkets undergång i dagens Sydafrika: Mellan ca 1850-1910 svepte en global anti-västerländsk våg fram bland de folk och genom de samhällen på jorden som européerna och deras bosättarättlingar över haven ännu inte hade besegrat helt.
I just Sydafrika inleddes denna våg med xhosa-flickan Nongqawuses berömda vision i april 1856 och fortsatte sedan med Zulukriget 1879.

I andra delar av Afrika uppstod liknande millenaristiska och kiliastiska rörelser som oftast antog religiösa förtecken och som likaså predikade att de ”vita j-vlarna” skulle drivas tillbaka, återvända till Europa, försvinna eller gå under och ofta ingick profetior som talade om att bli osårbar för de vitas kulor och krut om bara en viss ledare åtlyddes, ett viss klädesplagg brukades eller en viss ritual genomfördes såsom under det blodiga Mahdistupproret i dagens Sudan 1881-99.


På 1880-talet nådde denna millenaristiska och kiliastiska anti-västerländska våg även urfolken i dagens Mellanvästern i USA i form av den s k andedansrörelsen som också den slutade i ett blodbad i form av massakern vid Wounded Knee 1890. I den muslimska väst- och centralasiatiska världen lade al-Afghani och andra tidiga anti-västerländska muslimska tänkare grunden till det som senare skulle utvecklas till vad vi i Väst lite slarvigt kallar islamismen och i Sydasien växte rötterna till dagens anti-västerländska hindunationalism fram vid samma tid.


Det var dock i Stillahavsasien som den anti-västerländska vågen fick sitt allra största fäste i bl a dagens Kina i form av Taipingupproret som krävde 10-tals miljoner liv och i form av det likaledes blodiga Boxarupproret 1899-1901 och även i dagens Sydkorea utspelades ett liknande anti-västerländsk uppror i form av Tonghakupproret 1894-95.


Det land som senare och till slut gjorde en slags millenaristisk och kiliastisk anti-västerländskhet till något av sin överideologi var Japan där den till slut resulterade i ett japanskt anti-västerländskt ”befrielsekrig” (”Asien åt asiaterna”) under Andra världskriget som i sin tur lade grunden för efterkrigstidens avkolonisering, d v s utan Japans segrar på slagfälten mot USA och européerna i Stillahavsasien under Andra världskriget hade avkoloniseringen kanske aldrig ägt rum och i varje fall inte så tätt inpå Andra världskrigets slut.
Med lite eller kanske t o m en rejäl dos fantasi går det m a o att säga att det går en röd tråd från Nongqawuses profetia från 1856 och de efterföljande anti-västerländska upproren i Afrika via de nordamerikanska urfolkens andedansrörelse, den muslimska och hinduiska världens anti-västerländska tänkare och de östasiatiska millenaristiska rörelserna som försökte driva ut västerlänningarna med hjälp av religiösa rörelser och ritualer kring förra sekelskiftet till Japans kamikaze-soldater som offrade sig i 100 000-tal fr a under Andra världskrigets slutskede 1944-45.


Efter 1945 och Japanska imperiets undergång skulle det sedan dröja många årtionden innan en ny antivästerländsk våg drog genom den utomvästerländska världen och det är väl det som sker just nu antar jag.


”Eländet började år 1854, när xhosafolkets boskapshjordar drabbades av en allvarlig lungsjukdom. Orsaken var handeln med boerna, som sålde djur till sina afrikanska grannar – djur som olyckligtvis var infekterade. Eftersom xhosaekonomin var mycket beroende av boskapsuppfödning orsakade djursjukdomen en djup kris, vilken bidrog till att öka den krisstämning som redan vuxit fram i konfrontationen med maktrivalerna i landet. Inte nog med att man ideligen måste försvara sig mot britterna och de andra nykomlingarna. Nu dog korna också.


I april 1856 gick två xhosaflickor ut på en åker för att skrämma bort fåglar. En av dem, 15-åriga Nongqawuse, fick plötsligt en vision, som hon skyndade sig att förmedla till släktingarna i byn. Hon hade, påstod hon, mött tre andeväsen som förklarat att folket måste slakta all boskap och förstöra hela skörden. Dagen efter förödelsen skulle ett mirakel inträffa. Döda xhosakrigare skulle återuppstå och hjälpa folket att kasta ut alla europeiska inkräktare från landet. Krigarna skulle också föra med sig friska kor och tjurar, så att samhället återigen skulle börja leva.


Profetian nådde snart fram till hövdingen Sarhili kaHintsa, som tog till sig budskapet och instruerade sitt folk att lyda. Inom kort var masslakten ett faktum. Andarna krävde, förkunnade Nongqawuse, att all boskap skulle dräpas och att allt spannmål skulle förstöras. Inget fick bli kvar. Det fanns ingen anledning till oro eftersom anfäderna skulle ge folket mångfaldig ersättning, och en gyllene tidsålder skulle gry. Det gick så långt att folket till och med uppförde nya hus och inhägnader för de djur som man antog skulle komma. Förväntningarna på profetian var höga.


Så kom dagen då allt det underbara skulle ske: den 18 februari 1857. Solen skulle skifta färg till rött och anfäderna skulle anlända med vapen och boskap. Inget hände. Nongqawuse förklarade detta med att alla inte hade hörsammat hennes budskap, varför slaktandet fortsatte och en ny dag utpekades som dagen då undret skulle ske. Men inget hände då heller.


Konsekvenserna blev fruktansvärda. År 1858 hade mellan 300 000 och 400 000 kor, tjurar och kalvar slaktats, och omkring 40 000 människor hade svultit ihjäl. De brittiska myndigheterna i Kapkolonin dröjde inte med att utnyttja situationen till sin fördel: de konfiskerade xhosaland och krävde att de överlevande arbetade åt dem själva – annars fick de fortsätta svälta. Den territoriella expansion som kolonialmakten inte lyckats genomdriva under årtionden av bittra gränskrig åstadkoms alltså av xhosafolkets egen masslakt. En av överlevarna var Nongqawuse själv. Hon hamnade senare hos britterna och levde på en gård i Kapprovinsen till sin död år 1898.”

Om de svenska rasforskarnas internationella aktiviteter

Om de svenska rasforskarnas aktiviteter på den internationella scenen, om varför Herman Lundborg forskade om samerna och norrlänningarna och om när Göteborgsläkaren Torsten Sjögren förhandlade med självaste Nazi-Tyskland om att anordna en (ras)vetenskaplig konferens i Wien 1939:
117768515_10157762277670847_1393535049270606017_n.jpg
 
Har i dagarna ägnat mig åt att läsa den tyska sociologen Stefan Kühls bok ”For the betterment of the race. The rise and fall of the international movement for eugenics and racial hygiene” från 2013 som försöker förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna i form av bl a biologer, antropologer, medicinare och genetiker kom att påverka större delen av 1900-talet i samband med att de moderna västerländska nationsbyggandeprojekten ägde rum och fr a vad gällde att formulera en välfärds- och familjepolitik som syftade till att till varje pris få upp fruktsamhetstalen bland den ”mervärdiga” delen av befolkningen samtidigt som den ”mindervärdiga” delen skulle decimeras (och likaså till varje pris).
 
Kühls bok försöker vidare förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna fortsatte att verka även efter Andra världskriget, Förintelsen och avkoloniseringen och hur den/de bl a kom att påverka den befolknings- och familjeplaneringspolitik som FN och Väst lanserade i de gamla kolonierna i den s k Tredje världen under 1950-, 60-, 70- och 80-talen vilken inte minst tog sig uttryck i gigantiska massteriliserings-, abort- och preventivmedelskampanjer.
 
Slutligen har Kühl även försökt att förstå hur delar/en del av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna (höger)radikaliserades i samband med de svarta amerikanernas medborgarrättskamp och den nya pro-icke-vita vänsterns framväxt på 1960- och 70-talen och inte minst i relation till den icke-vita invandringen till Väst som följde på avkoloniseringen och därmed landar Kühls bok rakt in i samtiden då han menar att några av dessa forskare har spelat en avgörande roll för att akademiskt-intellektuellt legitimera dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.
 
Som svensk är Kühls bok inte minst intressant då svenskarna hela tiden dyker upp som tillhörande något av det radikala lägret av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och vare sig de ingick i den progressiva socialistiska, liberala och feministiska eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Gunnar Dahlberg, Gunnar Myrdal, Nils von Hofsten, Alva Myrdal eller Elise Ottesen-Jensen) eller i det reaktionära, konservativa och många gånger rasideologiska och antisemitiska lägret av den eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Herman Lundborg, Herman Nilsson-Ehle, Torsten Sjögren eller Bertil Lundman).
 
Svenskarna verkar överlag ha varit särdeles entusiastiska i att just försöka omsätta de ”vetenskapliga” teorierna, modellerna och hypoteserna om eugenik och rashygien i praktisk politik och handling vilket ju också skedde just i Sverige medan inte minst (syndikalisten) Elise Ottesen-Jensen kom att spela en viktig roll på FN-nivå och därmed på global nivå vad gällde att implementera steriliseringsprogram i en rad olika före detta kolonier i fr a Asien.
 
Den inomakademiska, inomvetenskapliga och idé- och lärdomshistoriska aspekten av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna som Kühl särskilt lyfter fram kan väl verka aningen knappologiskt tysk såsom när Kühl redogör för varje enskild vetenskaplig internationell konferens och varje enskild vetenskaplig internationell tidskrift men det är samtidigt i redogörelsen av alla dessa detaljer som just svenskarnas insatser blir så tydliga.
 
Det är vid det här laget välkänt att reformeugenikern Gunnar Dahlberg spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på det konservativa lägret eller att samhällsvetaren Gunnar Myrdal spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på naturvetarna men mindre känt är nog att Herman Lundborgs mångåriga forskning om samerna och överhuvudtaget om invånarna i Norrland faktiskt ingick i en planerad, internationell ”rasvetenskaplig” satsning på att kartlägga och förstå den s k rasblandningens betydelse i form av s k blandrelationer och blandäktenskap över de s k rasgränserna och dessa intimrelationers fysisk-kroppsliga ”produkter” i form av blandade eller mixade personer (medan Lundborg forskade på den s k rasblandningens utbredning och konsekvenser i Norrland ägnade sig nämligen andra västerländska rasforskare åt att studera den s k rasblandningens betydelse i både Nord- och Sydamerika, södra Afrika, Indien och delar av Kina och Oceanien) eller att ett flertal svenska forskare t o m var (internationella) styrelseledamöter i den på sin tid största och viktigaste internationella sammanslutningen för den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna – d v s International Federation of Eugenic Organizations eller IFEO.
 
Svenskarna var f ö synnerligen närvarande och aktiva även i IFEO:s föregångare International Society for Race Hygiene: När Svenska sällskapet för rashygien 1909 anslöt sig till detta internationella akademiska samfund utgjorde svenskarna under en period hela 46 av totalt 290 fullvärdiga medlemmar.
 
År 1923 hölls även en internationell eugenisk/rashygienisk konferens i Lund året efter att världens första statliga och skattefinansierade rasforskningsinstitut hade invigts i Uppsala och 1930 spelade Lundborg en viktig roll i det internationella arbetet med att standardisera de s k rasvetenskapliga kroppsmåtten som alla världens rasforskare därefter skulle komma att tillämpa i sina studier då svenskarna ansågs ha varit banbrytande i att just genomföra storskaliga kroppsmätningsstudier (år 1926 utkom t ex den enorma publikationen ”The racial character of the Swedish nation” som innehöll extremt detaljerade kroppsmått på kring 100 000 svenskars kroppar) och 1935 var ”naturligtvis” flera svenska rasforskare på plats när den internationella befolkningsforskningskonferensen ägde rum i (nazistiska) Berlin.
 
Under 1930-talet leddes IFEO t o m av en svensk rasforskare, nämligen Torsten Sjögren som är ö/känd för eftervärlden då han under sin levnad skröt med att ha varit den person i landet som hade låtit sterilisera allra flest människor, och precis innan krigsutbrottet 1939 var det tänkt att IFEO under Sjögrens ledning skulle ha anordnat en internationell rasforskningskonferens i (nazistiska) Wien men denna planerade mastodontkonferens – 4:e internationella konferensen för eugenik och rashygien – ställdes då in p g a att kriget bröt ut.
 
Denna konferens verkar f ö ha varit Sjögrens egna internationella projekt: Den 9 januari 1939 tillskrev Sjögren från sitt dåvarande hem i Göteborg den tyska (nazistiska) inrikesministern Wilhelm Frick och föreslog just denna konferensidé och bara fyra veckor senare avhölls ett möte med flera av nazitopparna i Berlin (såsom Frick själv liksom Führerns ställföreträdare Hess och doktor Goebbels m fl) vilka presenterades för Sjögrens idé och ”på stört” välsignade den samt sköt till medel för genomförandet av densamma.
 
Efter kriget och i samband med den s k 68-revolutionen radikaliserades sedan Sjögren ytterligare: Den masssteriliserande Göteborgsläkaren reagerade då starkt på och kraftigt mot de svarta amerikanernas rörelse och avsegregeringen i USA liksom på och mot avkoloniseringen och inte minst på och mot den begynnande icke-vita invandringen till Europa från de före detta kolonierna som många konservativa rasforskare på sikt trodde skulle komma att betyda slutet på den s k nordiska vita rasens existens.
 
På 1960-talet valde Sjögren därför att ansluta sig till den s k rasvetenskapliga tidskriften Mankind Quarterlys vetenskapliga råd där han kvarstannade fram till sin bortgång 1974. Tillsammans med franska Nouvelle École och tyska Neue Anthropologie (som f ö ”Sverigevännen” Jürgen Rieger grundade och drev, som ägde Sveneby herrgård i Töreboda fram till sin död 2009) kom Mankind Quarterly att bli den viktigaste akademiska och intellektuella tidskriften för den s k anti-68-rörelsen och de tankar och idéer som stöttes och blöttes i dessa tre tidskrifter under Kalla krigets sista årtionden kom till slut att anammas och inkorporeras i dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.

Ny studie visar att närmare 80% av världens länder kommer att se en minskad folkmängd år 2050 samt att ett flertal länder i västvärlden kommer att få sin befolkning halverad

”Demografin är alltings moder”: Snart kommer ett flertal länder i västvärlden att få se sin folkmängd halverad p g a katastrofalt låga födelsesiffror bland fr a de västerländska majoritetsinvånarna medan västerlänningarna samtidigt blir allt äldre och äldre vilket innebär att ett flertal västländers befolkningar snart kommer att bestå av över 50% som är över 60 år gamla. Ca år 1914 ”peak:ade” antagligen västvärldens befolkning proportionellt sett – kanske var uppemot 35-40% av alla människor på jorden västerlänningar innan Första världskrigets utbrott – men idag handlar det om under 10% och snart om under 5%.
 
En ny studie som nyligen har publicerats i den akademiska tidskriften The Lancet prognoserar att fr a västvärlden och den industrialiserade världen har gigantiska utmaningar framför sig p g a de katastrofalt låga fruktsamhetstalen som gör att hela västvärldens befolkning minskar drastiskt och dramatiskt och sammanlagt kommer 150 länder eller närmare 80% av jordens alla länder att uppvisa ett genomsnittligt födelsetal på under 2,1 barn per kvinna redan år 2050 (och inte ens irländarna eller albanerna, vilka tidigare utmärkte sig för skapligt höga fruktsamhetstal, lyckas längre ”hålla ställningarna” i Europa år 2050) och de enda länderna som just nu och framgent ökar sin befolkning är länderna i Afrika och delvis även i Mellanöstern.
 
Ett flertal västländer och i-länder kommer t o m att få se sin folkmängd halveras såsom bl a Spanien, Italien, Polen och Japan och i merparten av västvärlden kommer snart över hälften av alla invånare att vara över 60 år gamla, d v s normen kommer snart att vara att vara äldre/gammal i västvärlden (d v s att vara i 60-, 70-, 80-, 90- och 100-årsåldern) vilket kommer ställa gigantiska krav på de västerländska ekonomierna och fr a på en fortsatt mycket stor invandring från fr a Afrika och Mellanöstern för att överhuvudtaget kunna upprätthålla den nuvarande materiella standarden i västvärlden. Länderna i Afrika och Mellanöstern är då de facto de enda länderna som fortsättningsvis kan ”avvara” och ”leverera” en tillräckligt stor mängd unga vuxna till Väst som är i både s k fertil och produktiv ålder.
 
I Sverige, som på sistone har uppvisat den proportionellt sett högsta befolkningsökningen i hela västvärlden och en befolkningsökningstakt som nästan motsvarar den enorma befolkningsökning som gällde när Sverige industrialiserades och urbaniserades för hundra år sedan efter att massutvandringen till USA hade ebbat ut, beror befolkningsökningen helt och hållet på invandringen från fr a Afrika och Mellanöstern. Långt över 50% av alla majoritetsinvånare i Sverige är idag över 50 år, d v s de är inte längre i s k fertil ålder, och nästan 70% av samtliga hushåll i Sverige utgörs av hushåll utan barn och hela 40% av samtliga hushåll i Sverige utgörs av singelhushåll, d v s den enskilt vanligaste hushållstypen i Sverige är numera en ensamstående vuxen singelperson utan barn och de allra flesta av alla singelhushåll utan barn består då av åldrade/äldre majoritetsinvånare. Idag tillkommer f ö närmare 10% av alla ”nya” barn i Sverige via någon reproduktionsteknik, d v s de har koncipierats utanför kroppen p g a att så höga procentandelar av fr a majoritetsinvånarna är ofrivilligt barnlösa.
109478525_10157684019710847_341507209201805820_n.jpg
 
”Vid nästa sekelskifte, om 80 år, kommer jordens befolkning att vara runt 8,8 miljarder, ungefär en miljard fler människor än i dag men drygt två miljarder färre än vad FN tidigare kommit fram till i sin prognos.”
 
 
”I likhet med FN:s rapport målas en bild upp av en framtid där befolkningen ökar i en handfull länder, samtidigt som födslotalen minskar globalt. Enligt studien kommer 183 länder se en befolkningsminskning, i över 20 länder nästan en halvering – bland dem Japan, Spanien, Italien och Polen.
 
Ökningen står Afrika söder om Sahara för, där beräknas befolkningen tredubblas under den här perioden, och Nigeria ta över platsen som världens näst folkrikaste land efter Indien.
 
Men skillnaden 80 år framåt ligger inte bara i antalet människor, utan i än större grad i ålderskurvorna. Medan antalet barn under 5 år enligt studien sjunker från 681 till 401 miljoner, tros de över 80 år öka från 140 till 866 miljoner – förändringar som innebär stora utmaningar, med färre arbetsföra som ska försörja en åldrande befolkning.
 
Enligt forskarna kommer till exempel de arbetsföra i Kina minska från 950 miljoner i dag till bara drygt 359 miljoner vid nästa sekelskifte. Det ligger också bakom slutsatsen att Kina förvisso kommer att gå om USA som världens ledande ekonomi år 2050, men att USA återtar förstaplatsen 50 år senare.
 
Världens ledande ekonomier får då också se stora geopolitiska förändringar och nya utmanare – som Nigeria, som spås femdubbla sin arbetsföra befolkning.”

Aldrig tidigare har rapporteringen om rasism mot just asiater varit så omfattande som under den rådande pandemin

Det enda ”positiva” med pandemin (OBS: det finns absolut inget positivt med viruset i sig så klart och heller inget som helst positivt med rasism riktad mot en viss minoritet) är att media i allmänhet och olika antirasistiska medier, organisationer och aktörer i synnerhet har haft mer fokus än någonsin tidigare på rasism mot asiater på senare tid och med all säkerhet gäller det i varje fall för svensk del.

92183189_3902048263169133_9121046867684098048_n

98347700_143719617242417_2682146122176135168_n

BARA

EXPO

 

Det finns idag över 220 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Nordost- och Sydostasien och vilket är en siffra som bl a kan jämföras med att det finns 130 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Syd- och Centralasien, 170 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Latinamerika och Karibien, över 300 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika liksom närmare 1 miljon invånare i landet med någon form av bakgrund i Västasien och Nordafrika eller i den s k MENA-regionen.

UR2

 

ab

GP

 

ÖZZ

Trots den asiatiska minoritetens relativt stora demografiska numerär syns och hör svenska asiater annars normalt i mycket liten utsträckning i den svenska offentligheten och i det svenska samhällslivet i stort i jämförelse med exempelvis personer med bakgrund i Latinamerika, i den s k MENA-regionen eller i subsahariska Afrika (det finns t ex knappt några svenska asiater som är kända politiker, kända musiker, kända dansare, kända konstnärer, kända skådespelare, kända författare, kända journalister eller kända forskare med några få enstaka undantag) och inte minst gäller det just i relation till frågor som rör rasism eller i antirasistiska sammanhang och på grund av denna extrema osynlighet som omgärdar gruppen i Sverige blir just allt fokus på rasism mot asiater under innevarande pandemi en sådan märklig anomali som verkligen sticker ut på alla sätt och vis (och enligt mig då på ett ”positivt” sätt).

 

SUS

 

TES

 

LOC

 

UR3

 

UR

 

 
”Under hashtaggen #IAmNotAVirus vittnar tusentals människor världen över om rasism mot asiater efter coronavirusets utbrott. Danny Lam driver Instagram-kontot TNKVRT som belyser frågan. Han är själv en av många som utsätts för vardagsrasism.
 
Danny Lam är född och uppvuxen i Helsingborg med föräldrar från Vietnam och Kina. Han märker ständigt av vardagsrasism, inte minst de senaste månaderna.
 
– Att vi asiater utsätts för rasism är inget ovanligt, men coronaviruset har gjort det ännu tydligare, säger Danny Lam.
 
Danny Lam startade Instagram-kontot TNKVRT för fem år sedan. Tanken med kontot är att lyfta frågor kring rasism, särskilt mot asiater som sällan nämns i media. På kontot delar han meddelanden från folk med östasiatiskt påbrå som upplevt rasism på grund av coronaviruset.
 
– Jag märker på hur många som skriver till mig att detta inte är något som bara händer några få. Det händer hela tiden, säger Danny Lam.
 
Under hashtaggen #IAmNotAVirus vittnar människor världen över om diskriminering efter spridningen av coronaviruset. Varianter av hashtaggen finns på flera olika språk.
 
Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet med inriktning på bland annat rasfrågor och asienforskning. Han menar att kriser ofta kräver en syndabock och och att främlingsfientlighet tenderar att blossa upp i osäkra tider.
 
– Det är på ett sätt logiskt att människor kopplar asiater till viruset eftersom det kommer från Kina. Men det är ologiskt är att tro att asiater skulle bära på viruset bara för det, säger Tobias Hübinette.
 
Detta är inte första gången östasiater utsätts för rasism i samband med virusutbrott. Sociologiprofessorn Ho-Fung Hung har i en studie visat att kanadensare med kinesisk bakgrund utsattes för rasism under sarsutbrottet 2003.”

Adoptivkoreanskan Mee-ok skriver i LA Times om amerikanernas och västerlänningarnas förändrade syn på Sydkorea i skuggan av pandemin

Mee-ok, som är adopterad från Sydkorea till USA, skriver idag i LA Times (i Stor-Los Angeles med omnejd och i Kalifornien finns det då uppemot 40 000 utlandsadopterade från Sydkorea, som där liksom överallt i USA utgör den enskilt största gruppen utlandsadopterade utifrån ursprungsland och mängder av fr a vita amerikanska Los Angeles-bor och kalifornier med hög utbildning och höga inkomster har genom årtiondena adopterat ett s k ”Koreabarn” varav åtskilliga är s k ”celebrities”) om amerikanernas (och västerlänningarnas) förändrade syn på hennes ursprungsland, som de facto har varit och till stora fortfarande är en slags amerikansk och västerländsk semikoloni-satellitstat, och om hur det kan hjälpa henne och andra adopterade från Sydkorea att försonas med sitt ursprungsland och Mee-ok nämner bl a den mycket omfattande kulturproduktion som adopterade från Sydkorea har stått bakom i hela västvärlden (det finns då kring 200 000 adopterade från Sydkorea i hela Väst varav 10 000 i Sverige och just de adopterade från Sydkorea har mer än någon annan utlandsadopterad grupp legat bakom mängder av romaner, diktsamlingar, självbiografier, spelfilmer, konstfilmer, dokumentärfilmer, pjäser, dansföreställningar, scenkonstverk, stå upp-komiknummer, sånger, musikalbum, kompositioner, konserter mm än någon annan grupp av utlandsadopterade i hela västvärlden) och bl a den svenska tecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom vars grafiska roman ”Palimpsest” nyligen utkom på engelska:
 
 
”After “Parasite” won the Academy Award for best picture in February, South Korea dominated headlines. Two months later, this small cultural and economic powerhouse finds itself basking again in the American media spotlight — this time for its swift and effective response to the coronavirus outbreak.
 
While reports in the U.S. have focused little on such places as Hong Kong and Taiwan, with their nine confirmed COVID-19-related deaths combined, South Korea has continued to receive outsize praise for its handling of the crisis, despite its Big Brother tactics, which have also been a factor in Singapore’s approach to COVID-19.
 
The novel coronavirus struck terror in this conservative country in part because its wide-scale technological capabilities threaten those who visit LGBTQ clubs, mistresses, psychiatrists, cosmetic surgeons — all culturally shamed activities, though little of this is given much airtime here.
 
So why do most Americans view South Korea as a bastion of liberal democratic values?
 
I was adopted from South Korea in 1981 at 14 months old and raised by a white evangelical family who would tell me a movie like “Parasite” comes from the devil. Growing up, I never knew the reason I was adopted at all was that, in the 1950s, America was the parasite.
 
The Korean War, the third most devastating war of the 20th century behind World Wars I and II, produced 100,000 mixed race children, all unwitting catalysts in the birth of international adoption: half-white abandoned children of American GIs and prostitutes from the camptowns that were officially condemned but quietly expanded by the U.S. military.
 
Seventy years, three generations and 250,000 Korean “orphans” later, South Korea broke the pagoda ceiling with Bong Joon Ho’s “Parasite,” which became the first foreign-language film to win best picture since the academy’s inaugural Oscars ceremony in 1929. The film, which is now streaming on Hulu, also earned more than $250 million at the global box office. Should I celebrate?
 
It was disorienting and disembodying to watch American culture, my culture, finally acknowledge a film — though not its actors — that came from a face like mine. It was even more dizzying to watch an Academy Award go to South Korea, the country that erases my existence as an adoptee even harder than the American media ignores Asians, unless we’re playing surgeons, convenience store owners, martial arts masters or Chinatown extras.
 
“Parasite’s” main competitor for best picture was “1917,” an epic all-white throwback to one of the only two wars most white people care to remember. From an adoptee perspective, which is better? The movie about white people fighting a white war over 100 white years ago? Or a film revered by a country that erases its Asians made by a country that erases its adoptees?
 
The booming postwar trade of international adoption in South Korea created and fed a market that served the combined interests of an occupying nation wanting to ignore the lives that its servicemen had fathered and a country economically devastated by the active fighting from 1950-1953. To say South Korea was poor after the fighting ended is an understatement of propagandic proportions. Some estimates cite that 10% to 20% of the population was massacred (this is without North Korea’s numbers), approaching the number of Jews killed in Nazi Germany.
 
More bombs were dropped in Korea than in Germany and Japan combined during WWII; nearly twice as much napalm was sprayed there as in Vietnam. It is the war where we coined the term, “weapons of mass destruction.” And this is without the nuclear bomb President Truman considered dropping the minute the war started. Hiroshima, Nagasaki and Seoul.
 
The main U.S. military base in the middle of Seoul was the only economy in the country for decades, and it shows. Landing at Incheon airport for the first time, I knew immediately that I wasn’t in China or Japan, not with all the neon crosses puncturing the skyline. No wonder a pivotal coronavirus outbreak happened in one of South Korea’s many Christian shadow-cults before it metastasized throughout the country.
 
In 2006, 13 years before his “Parasite” triumph, Bong Joon Ho made another film called — wait for it — “The Host.” But instead of embarking on a class-conscious domestic critique, “The Host” calls out the American military and its collusion with the South Korean government. It centers on an amphibious monster that suddenly emerges out of the Han River, attacking an unsuspecting crowd, striking terror throughout Seoul. After a mass funeral for the victims, the government rounds up survivors to place in quarantine: The creature is also the host of a deadly, unknown virus.
 
Except there is no virus: The “virus” serves as an excuse for the American military to release “Agent Yellow” into the atmosphere — a direct reference to Agent Orange, the toxic herbicide that the U.S. sprayed in Korea in the late 1960s (but didn’t admit using there until 2000). As our protagonists in “The Host” escape a conspiracy of hospitals, the police and South Korea’s Orwellian surveillance system, the U.S. military presence plays the unmistakable antagonist.
 
Unlike “Parasite,” which features no white actors, “The Host” opens with one — its first scene takes place between an American military scientist (Scott Wilson) and his Korean assistant (Brian Lee), both wearing full scrubs in a dingy lab lit with all of the charm of a basement bunker. Wilson commands Lee to dump 200 bottles of “dirty formaldehyde” down the drain into the Han River despite Lee’s protests; the scene recalls a real-life ecological disaster that occurred in 2000, when the U.S. military dumped 20 gallons of formaldehyde into the Han, the source of drinking water for Seoul’s 12 million residents. The first monster we meet in “The Host” isn’t a CGI creature, it’s the U.S. military, the monster that creates “the monster.”
 
South Korea still hosts nearly 30,000 American soldiers, and prostitution camps still exist to service these men, fueling its red-light districts. Americans call it the Forgotten War, but the Korean War is anything but forgotten in South Korea, which has made it the core of the country’s national identity, despite the fact that this war was never really between the two Koreas, but rather North Korea and the U.S. or, perhaps more accurately, the U.S. and China.
 
Paranoia about this war is the explanation “Parasite” gives for the basement shelter in the chic residence at the heart of the film: “A lot of these rich people, they build bunkers and secret rooms in their homes,” the former housekeeper explains as she scans the secret, subterranean apartment. “You know, in case the North Koreans invade ….”
 
South Korea rose from the ashes of its bombed-out past to rank as the world’s 12th largest economy by following Germany’s post-World War II lead, from the “Miracle on the Rhine” to the “Miracle on the Han.” But it wasn’t entirely a miracle. South Korea benefited greatly from not only the profits (tens of billions of dollars) gained through the selling of its infant underclass via international adoption but also the untold costs saved by never having to create any social welfare program to speak of. Korea currently ranks 34th among the 36 OECD countries in spending on social programs as a percentage of GDP, sitting between Turkey and Chile.
 
With an economy thriving in the 21st century and technology from the 22nd century, South Korea’s social values are still smack in the middle of the 19th century. As recently as 2016, Bong was blacklisted along with 9,000 other artists. Abortion was decriminalized only last year, gay men are still being thrown in jail, there is still no way to force fathers to pay child support, sex ed guidelines suggest that victims are to blame for date rape and being drunk is a legal defense for rape.
 
If Asians like me feel erased in the U.S., it is minor in comparison to the alienation of adoptees returning to Korea, where the natives are mostly unaware we exist and meeting us is usually the first time they’re hearing about it. And why would they know? We are here, a quarter-million of us, scattered across white Christian nations. We do not exist in their textbooks or their museums. Though Holt International — the Amazon of adoption agencies founded in 1956 by a right-wing evangelical — has a predominant presence in Seoul, few Seoulites think to ask why. Likewise, even the most cosmopolitan Westerners often fail to ask themselves why so many Koreans in America are adopted (one out of every 10).”
 
So how is an adopted Korean cinephile to feel when, knowing all of this, she sees South Korea score four major Oscars? When the country that sold her wins big in the country that bought her? When the country that doesn’t know she exists creates a groundbreaking work of art, a blend of Hitchcock and Kurosawa K-mashed into a cinematic genre-f—, and it receives film’s highest honor in the country that so rarely casts people who look like her?
 
In a way, it doesn’t feel like anything. It’s like if China won. Who cares? What even is South Korea anyway? BTS? A hanbok? An old Korean woman telling me I should get married while I stand there looking like a stereotypical lesbian in a country that erases gay people too? It feels like when I was a kid and something Korean happened, like the Olympics, and people looked at me as though I was supposed to feel some kinda way. And I really just don’t. Angry? Meh. Sad? I guess. It is, after all, another reminder that, in an existential sense, there is no country for adopted Koreans.
 
After a moment of stillness, however, I do get the feels — exactly as I did three years ago when I learned that, decades earlier, Bryant Gumbel had spilled the Korean tea about adoptionduring the country’s greatest moment of pride: the 1988 Seoul Olympics. “Though the Koreans enjoy showing off their country to the world during these Games,” he stated over international airwaves, “there are some aspects of their society they’d prefer we not examine so closely, and one of those concerns the exportation of Korean orphans for adoption abroad.”
 
In his two-minute report, he described adoption as “embarrassing, perhaps even a national shame.” The media, including the New York Times, published stories criticizing the commodification of children and, for the first time, international adoption was placed under a critical lens: The narrative shifted from agencies, governments and Western parents to adoptees, no longer the secret in Korea’s basement.
 
There are now stories told by Korean adoptees over three continents in many languages, describing myriad lives that all begin the same way: We lose our mothers, our country, everything but our faces. And our voices, which communicate in different mediums: News & Documentary Emmy-nominated filmmaker Deann Borshay Liem, Belgian animator Jung Henin, Swedish graphic artist Lisa Wool-Rim Sjöblom and a growing community of Korean adoptee memoirists such as Jane Jeong Trenka, Nicole Chung, Jenny Heijun Wills and, soon, myself.
 
So watching “Parasite” win the Oscar, I feel empowered and proud, but not for the reasons anyone might think.
The truth is, when the light shines on South Korea, particularly from the constellation of American movie stars, it’s a moment for us adoptees to share the limelight, to be seen by the two powers and cultures that erase different parts of us. It’s a moment to show ourselves, our shared history. There is no South Korea without us, and yet we will never truly be Korean.
 
But we can be American, or so we are told. We can be anything but the Korean face that never lets us forget that we came from a place that forgot us. In this, there is a lackluster redemption, like winning the popular vote but losing the election.
 
It makes sense that Bong would end “Parasite” with a broken fantasy, an impossible dream from a broken boy’s broken brain. Adoptees, too, have a fantasy: That America will someday hold the South Korean government and private adoption agencies accountable for hiding information, changing our names so that our birth families can’t find us and shifting our birth dates to make us younger and more marketable; that the Korean government will stop with its empty gestures, like setting up an “adoptee outreach” department with no English speakers or offering DNA tests to adoptees overseas while banning Korean birth mothers from being tested.
 
In a way, Bong feels more international than national, more like me than an actual Korean. A subversive outsider, a spiritual exile.
 
Perhaps as we, like him, speak our truth to the world, we can find a place in it. Maybe someday the world’s hosts will realize they are just parasites by another name, and my native and adoptive countries will reckon with their past. And maybe, when the virus clears — leaving so many truths exposed — the real healing can begin.”

För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och har sedan dess skilt sig från övriga Norden och Väst

För 80 år sedan den 9 april 1940 inledde Sverige sin exceptionalistiska Sonderweg och påbörjade sitt ”öde” att bli världens rikaste och mest välmående (och även mest jämlika, jämställda och antirasistiska) land och Sverige har sedan dess kastat loss och skilt sig från övriga Norden och västvärlden vilket den just nu pågående pandemin är något av slutbeviset på:

DN:s ledarskribent Barbro Hedvall påminner idag, när både Norge, Danmark och Finland stänger oss inne p g a pandemin såsom Tyskland (och Ryssland) gjorde 1940, om att Andra världskrigets utbrott i Skandinavien för 80 år sedan den 9 april 1940 i hög grad påverkar varför vi i Sverige just nu väljer en annan väg under pandemin än våra grannländer och övriga västvärlden och varför våra grannländer och övriga västvärlden hånar oss och kanske t o m föraktar oss p g a att vi svek våra grannländer och övriga västvärlden när de antingen gick under eller stred desperat mot axelmakterna på världens alla hav och kontinenter och kanske inte minst p g a att vi idag fortfarande är ett av världens absolut rikaste länder och har varit det ända sedan 1950 (då vi för första gången i svensk historia blev världens rikaste land per capita, vilket vi sedan förblev under kring 40 år ”på raken” tillsammans med ett annat under kriget neutralt land som skodde sig minst lika hejdlöst på kriget som vi svenskar, d v s Schweiz) p g a att vi inte bara slapp undan kriget utan också blev just (super)rika ”tack vare” kriget för efter att ordrarna från axelmakterna upphörde strömmade ordrarna från de allierade inklusive från Sovjet i stället in när både Väst- och Östeuropa skulle återuppbyggas efter 1945 (och därefter följde ordrarna från den utomeuropeiska s k Tredje världen under Kalla kriget och avkoloniseringen för som neutralt land kunde vi ”deal:a”/handla med och exportera till både det kapitalistiska Väst, det kommunistiska Öst och den utomvästerländska och postkoloniala världen på en och samma gång, vilket gjorde att svenskarna blev fullständigt osannolikt och overkligt superrika framåt 1960- och 70-talen).

Det heter ju då bl a att medan vi villigt hjälpte finländarna så gott det gick som neutralt land och även när Finland var på axelmakternas sida så svek vi danskarna för andra gången (d v s sedan Danmark invaderades av Preussen och Österrike 1864) och inte minst norrmännen som vi hade varit i union med under närmare 100 år genom att bl a inte ens vilja ta emot den norska kungafamiljen och Brittiska imperiet och USA liksom Sovjet ansåg att vi förlängde kriget med kanske ett helt år genom att nästan hela vår export gick till axelmakterna och fr a järnmalmen som ibland påstås ha dödat 100 000-tals och åter 100 000-tals brittiska imperiesoldater, vita och svarta amerikaner och sovjetiska rödarmister (det svenska stålet ”biter” som bekant) medan våra superrika kapitalägare och våra exportföretag och stora industrikoncerner hängdes ut som och svartlistades av de allierade som krigsprofitörer på de allierades s k ”svarta lista” ända fram tills krigsslutet (d v s dåtidens superrika svenskar och deras miljontals anställda svenska arbetare hängdes ut av fr a Brittiska imperiet och USA för att både förlänga kriget och tjäna pengar på kriget genom att handla med och exportera till axelmakterna):

”Det finns datum som manar till lystring, datum med en ödesdiger innebörd. Den 11 september är ett sådant, den 9 april ett annat.

På torsdagen är det 80 år sedan den 9 april blev den 9 april. Dagen då Nazityskland invaderade Danmark och Norge, då många i vårt land höll andan. Sverige slapp undan men det visste ingen då.”

(…)

”Sommaren 1945 vittnade överlevande om det märkliga landet där husen stod oskadda och människor var välklädda och välnärda.

Vi stack i ögonen särskilt på de närmsta grannarna, norrmän och danskar. Den 9 april skilde oss – och det lämnade spår. Och de spåren märks än i dag. Då var det tyskarna, men i dag är det Danmarks och Norges – plus Finlands – egna beslut som stänger oss inne.

Jag vet att jag hårdrar här men bara den fullständigt tondöve kan förneka den belåtna självsäkerheten hos opinionerna i grannländerna. De pekar på det svenska undantaget med öppna utomhuskaféer och skolor och det knappast med några välgångsönskningar. Det har gått trekvarts sekel av fred och nordiskt samarbete men taggen sitter kvar, nedärvd och inbäddad.

Den 9 april kom över alla nordbor. Men den skilde oss också åt för lång, mycket lång, tid. Bortom 1945.”

Den panvästerländska extremhögern sprider just nu den ena vilda idén efter den andra om coronaviruspandemin

En del kallar coronaviruset ”gula faran” och menar att Kina just nu har startat ett biologiskt krig mot Väst, andra hävdar att viruset sprids via s k illegala invandrare medan ytterligare andra beskyller ”globalisterna”, ”Bilderberggruppen”, ”Kalergiplanen” eller helt enkelt bara ”juden”.
 
 
Den svenska extremhögern och SD-lägret i bred mening sprider idén att den s k massinvandringen och den misslyckade s k integrationen har kört Sveriges krisberedskap och resurser i botten och vilket västland det än handlar om inklusive Sverige så vet alla att den infödda västerländska majoritetsbefolkningen numera är kraftigt åldrad och att över 1/3 av alla infödda västerländska majoritetsinvånare numera är över 65 år gamla (i vissa fall är denna proportion än större/högre än så).
 
 
Expos Anton Kasurinen sammanfattar extremhögerns reaktioner på och ”analyser” av pandemin.
 
 
 
 
”USA handlar många av konspirationsteorierna från extremhögern om att Kina på ett eller annat sätt är inblandat i spridningen av viruset. Idén om coronaviruset som biologiskt vapen kommer från profiler som Rush Limbaugh, som nyligen fick medalj av president Trump, samt har letat sig in bland politiker i Republikanerna, rapporterar Vox. Senator Tom Cotton, republikan i Arkansas, har spekulerat inför den amerikanska kongressen och i tv-kanalen Fox News att coronaviruset kan ha skapats som ett biologiskt vapen i ett kinesiskt laboratorium i Wuhan.
 
 
Alex Jones – en av USA:s ledande konspirationsteoretiker – hävdar däremot att viruset skapats av ”globalister” för att förstöra västvärlden. I en video på Telegram kallar han viruset för ”det nya elfte september”, rapporterar ADL.
 
 
ADL har också tittat närmare på diskussionerna på plattformar som 4chan, Telegram och Gab i vit makt-kanaler och mer öppet högerextrema forum. Där frodas teorier om att corona är en judisk konspiration. En del hävdar att judar vill utöva ytterligare kontroll över en försvagad befolkning, men den vanligaste teorin bland högerextremister är att judar vill tjäna pengar på virusets spridning, enligt ADL.”
 
 
 
(…)
 
”I Sverige är tongångarna inte fullt så alarmistiska eller konspirationsteoretiska, även om den svenska extremhögern ger coronaviruset stor uppmärksamhet. Som Expo tidigare berättat har nazistiska Nordiska motståndsrörelsen inte gått in på orsakerna till viruset, utan snarare fokuserat på följderna av det och påstår att regeringen förstört Sveriges beredskap genom att ta emot många invandrare. NMR-ledaren Simon Lindberg hoppas på en samhällskollaps som ska kunna öppna för en nazistiska stat.”

30-talet är nu tillbaka även i ekonomins värld

Att mellankrigstiden och ”30-talet är tillbaka” i politikens värld är väl något som har sagts så många gånger vid det här laget att det ibland heter att åtskilliga t o m har börjat tröttna på allt tal om att ”30-talet är tillbaka” men tyvärr är det nu också så att ”30-talet är tillbaka” även i ekonomins värld konstaterar DN:s ledarredaktion och nu är det väl bara en tidsfråga innan ”30-talet är tillbaka” också i samhällets och kulturens värld om det nu inte är ett faktum att så redan är fallet (d v s extrema och skenande klasskillnader och klasskonflikter som denna gång kanske mer tar sig uttryck i extrema rasojämlikheter i form av ett okontrollerbart rasligt fritt fall med en vidhängande rasantagonism som heter duga, en nostalgisering av och en desperat längtan tillbaka till dåtiden och närhistorien, en återgång till mer klassiska och traditionella könsroller och könsvärderingar, en ständigt ökande politisk polarisering och en vidhängande ökning av det politiska våldet, en alltmer genompolitiserad medievärld där känslor, propaganda och retorik tar överhanden över fakta o s v).
 
 
Och om den just nu breda och än så länge skapligt förmögna och fortfarande rejält välmående infödda majoritetsinvånardominerade medelklassen i Sverige (80% av de infödda majoritetsinvånarna äger idag sitt boende och under 2,5% av de infödda majoritetsinvånarna är just nu arbetslösa) och i Väst fortsätter att förlora 100 000 kr på det värsta börsfallet sedan Wall Street-kraschen och ”svarta torsdagen” 1929 och Kreugerkraschen 1932 och om 10 000-tals infödda majoritetsinvånare fortsätter att permitteras och varslas i den takt som just nu gäller så är det nog bara en tidsfråga innan högerpopulisterna, högerradikalerna och högerextremisterna snart får den ”perfekta storm” (och den skördetid) som de så länge har väntat på i form av en ”oslagbar” och ”oemotståndlig” kombination av den värsta ekonomiska kollapsen sedan mellankrigstiden och den största flyktingkrisen någonsin i modern historia:
 
 
”Efter kraschen på Wall Street 1929 slöt sig världen inåt. Nu görs samma misstag igen.”
 
 
 
 
”Börsfallen inträffade trots att regeringen i Berlin, som basar över Europas största ekonomi, plockat fram sin ekonomiska bazooka, för att använda finansminister Olaf Scholtz ord. Tyskarna slog under helgen fast att det inte finns någon gräns för hur mycket de kan spendera för att rädda sina företag undan krisen.
 
 
Skälet till att marknaderna vägrar att lugna sig är att varje land just nu agerar efter principen ”rädda sig den som kan”.
 
 
Det senaste decenniet har det blivit vanligt att göra jämförelser med 1930-talet, men frågan är om det någonsin varit mer relevant än nu.
 
 
Wall Street kraschade hösten 1929. Följande vår antog USA Hawly–Smoot-tullarna. De egna företagen, jordbrukarna och arbetarna skulle räddas. Höga handelshinder restes snabbt – andra länder gjorde samma sak. Den globala ekonomin kortslöts. Världen sveptes ner i den stora depressionen.
 
 
När finanskrisen slog till 2008 svor ledarna att inte upprepa misstagen. Handeln hölls öppen. G7-länderna, ledda av USA, koordinerade stora stimulanspaket.
 
 
De senaste dagarna har i stället land efter land stängt sina gränser.
 
 
Export av medicinsk utrustning och materiel hindras. I en globaliserad värld med integrerade leverantörskedjor är det livsfarligt. Vissa länder har ingen egen tillverkning av handsprit och respiratorer. Andra kanske sätter ihop slutprodukten, men importerar komponenter. Bryter handeln ihop står snart alla med tomma händer.
 
 
Samtidigt rapporterar Financial Times att USA:s president Donald Trump på eget bevåg ska ha försökt köpa ett tyskt läkemedelsföretag, för att flytta deras forskning över Atlanten, med syftet att ta fram ett vaccin endast för den amerikanska marknaden.
 
 
Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration av det destruktiva som nu sker.”