Kategori: vardagsrasism

Aldrig tidigare har rapporteringen om rasism mot just asiater varit så omfattande som under den rådande pandemin

Det enda ”positiva” med pandemin (OBS: det finns absolut inget positivt med viruset i sig så klart och heller inget som helst positivt med rasism riktad mot en viss minoritet) är att media i allmänhet och olika antirasistiska medier, organisationer och aktörer i synnerhet har haft mer fokus än någonsin tidigare på rasism mot asiater på senare tid och med all säkerhet gäller det i varje fall för svensk del.

92183189_3902048263169133_9121046867684098048_n

98347700_143719617242417_2682146122176135168_n

BARA

EXPO

 

Det finns idag över 220 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Nordost- och Sydostasien och vilket är en siffra som bl a kan jämföras med att det finns 130 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Syd- och Centralasien, 170 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Latinamerika och Karibien, över 300 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika liksom närmare 1 miljon invånare i landet med någon form av bakgrund i Västasien och Nordafrika eller i den s k MENA-regionen.

UR2

 

ab

GP

 

ÖZZ

Trots den asiatiska minoritetens relativt stora demografiska numerär syns och hör svenska asiater annars normalt i mycket liten utsträckning i den svenska offentligheten och i det svenska samhällslivet i stort i jämförelse med exempelvis personer med bakgrund i Latinamerika, i den s k MENA-regionen eller i subsahariska Afrika (det finns t ex knappt några svenska asiater som är kända politiker, kända musiker, kända dansare, kända konstnärer, kända skådespelare, kända författare, kända journalister eller kända forskare med några få enstaka undantag) och inte minst gäller det just i relation till frågor som rör rasism eller i antirasistiska sammanhang och på grund av denna extrema osynlighet som omgärdar gruppen i Sverige blir just allt fokus på rasism mot asiater under innevarande pandemi en sådan märklig anomali som verkligen sticker ut på alla sätt och vis (och enligt mig då på ett ”positivt” sätt).

 

SUS

 

TES

 

LOC

 

UR3

 

UR

 

 
”Under hashtaggen #IAmNotAVirus vittnar tusentals människor världen över om rasism mot asiater efter coronavirusets utbrott. Danny Lam driver Instagram-kontot TNKVRT som belyser frågan. Han är själv en av många som utsätts för vardagsrasism.
 
Danny Lam är född och uppvuxen i Helsingborg med föräldrar från Vietnam och Kina. Han märker ständigt av vardagsrasism, inte minst de senaste månaderna.
 
– Att vi asiater utsätts för rasism är inget ovanligt, men coronaviruset har gjort det ännu tydligare, säger Danny Lam.
 
Danny Lam startade Instagram-kontot TNKVRT för fem år sedan. Tanken med kontot är att lyfta frågor kring rasism, särskilt mot asiater som sällan nämns i media. På kontot delar han meddelanden från folk med östasiatiskt påbrå som upplevt rasism på grund av coronaviruset.
 
– Jag märker på hur många som skriver till mig att detta inte är något som bara händer några få. Det händer hela tiden, säger Danny Lam.
 
Under hashtaggen #IAmNotAVirus vittnar människor världen över om diskriminering efter spridningen av coronaviruset. Varianter av hashtaggen finns på flera olika språk.
 
Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet med inriktning på bland annat rasfrågor och asienforskning. Han menar att kriser ofta kräver en syndabock och och att främlingsfientlighet tenderar att blossa upp i osäkra tider.
 
– Det är på ett sätt logiskt att människor kopplar asiater till viruset eftersom det kommer från Kina. Men det är ologiskt är att tro att asiater skulle bära på viruset bara för det, säger Tobias Hübinette.
 
Detta är inte första gången östasiater utsätts för rasism i samband med virusutbrott. Sociologiprofessorn Ho-Fung Hung har i en studie visat att kanadensare med kinesisk bakgrund utsattes för rasism under sarsutbrottet 2003.”

En preliminär översikt över och kartläggning av de svenska rasskandalerna och de svenska rasrelaterade händelserna och nyheterna 1945-79

1946
Aftontidningen skriver i juli 1946 på ett spektakulärt sätt om att tre svenska flickor ”hade en nattlig samvaro i det fria” med svarta amerikanska sjömän, vilket också är tidningens löpsedelsnyhet. Aftontidningen kritiseras av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Arbetartidningen för att fördjupa ”rashatet” och ”främlingsaversionen”. Detta är antagligen första gången som en redaktion anklagas för rasism av andra redaktioner.
 
Tre svarta amerikanska artister som ingår i truppen Three Black Spots och som uppträder på Nöjesfältet i Stockholm förvägras i juli 1946 att hyra rum på ett pensionat på Östermalm i Stockholm och Expressen och Norrskensflamman varnar för ”reaktionära rasfördomar” och för att ”den färgade linjen” även dras i Sverige. Det uppmärksammas även att besökande svarta och icke-vita personer har förvägrats att besöka vissa restauranger. Detta är antagligen första gången som ”krograsismen” och ”hotellrasismen” uppmärksammas.
 
1947
Inrikesminister Eije Mossberg hotar i oktober 1947 med att straffa de hotell som diskriminerar efter att ett 10-tal hotell och pensionat i Stockholm ska ha vägrat ett ”färgat artistpar” logi. Även andra svarta amerikanska artister som turnerar och besöker Folkets park-anläggningarna runtom i landet ska här och där ha vägrats att få hyra hotellrum. Arbetartidningen skriver att det är viktigt att stävja diskrimineringen men att det är viktigare att bekämpa nazisterna. Detta är antagligen första gången som en vänstertidning privilegierar kampen mot nazismen före kampen mot rasismen.
 
1951
Kejsar Haile Selassies sonson prins Merid Beynes blir i september 1951 antastad vid Stureplan i Stockholm när han ska gå in till sitt hotell i sällskap med en svensk kvinna. Etiopiska ambassaden meddelar dock i efterhand att händelsen inte var särskilt allvarlig. Detta är antagligen första gången som en utländsk ambassad väljer att tona ned en incident som har med rasism att göra i Sverige.
 
1956
Josephine Baker berättar i februari 1956 i samband med en debattkväll vid Stockholms högskola om rasproblemen att hon har haft svårigheter att hitta ett hotellrum åt sin sekreterare och hon aktualiserar även diskrimineringen av samerna. Detta är antagligen första gången som en icke-vit utländsk person tar upp att diskriminering förekommer mot Sveriges inhemska minoriteter.
 
Den svarta amerikanska artisten Lena Horne berättar i juli 1956 att hon har haft svårt att hitta hotellrum åt sina musiker.
 
1957
Fem högerextrema ungdomar stör i mars 1957 ett antikolonialt möte vid Stockholms högskola som bevistas av bl a svenska, algeriska, kinesiska, egyptiska och indiska gäststudenter. Detta är antagligen första gången som svenska högerextremister attackerar icke-vita i Sverige.
 
1959
En rättegång mot en romsk man som slagit en polis äger rum i Värnamo i maj 1959 och en både nyfiken och uppretad folkmassa bestående av 5-600 personer samlas utanför tingsrätten och jämförs av Aftonbladet med Little Rock-händelserna i USA.
 
1961
I juli 1961 uttalar sig Medicinalstyrelsen mot utlandsadoptioner från ”starkt skilda rasgrupper” vilket föranleder en debatt som pågår under stora delar av 60-talet. Detta är antagligen första gången som en svensk myndighet anklagas för rasism.
 
I november 1961 avslöjar Expressen att flera svarta och icke-vita ”utlänningar” upplever att de trakasseras av Utlänningskommissionen och riskerar att när som helst förpassas ur riket utan någon större anledning. Detta är antagligen första gången som svensk invandringspolitik kritiseras för att vara rasistisk.
 
1962
I februari 1962 sänder SVT dokumentären ”Främling i folkhem” som handlar om hur fr a icke-vita invandrare utsätts för diskriminering. Detta är antagligen första gången som en TV-produktion aktualiserar rasismen mot invandrare och icke-vita i Sverige.
 
I december 1962 uttalar sig Ingemar ”Ingo” Johansson i Expressen att han är emot att svenska kvinnor blir tillsammans med specifikt svarta amerikaner. Detta är antagligen första gången som en kändis anklagas för rasism men också som en kändis som anklagas för att vara rasistisk får stöd i form av fr a insändarskribenter.
 
1963
Högerextremister delar ut flygblad på Allmänna läroverket Lidingö i mars 1963 och flera judiska elever känner sig hotade och trakasserade. Detta är antagligen första gången som en elever och studenter kontaktas av svenska högerextremister.
 
I december 1963 hålls en debatt som SVT spelar in om utlandsadoptionsfrågan och myndighets-Sveriges ”rasfördomar” i samband med Rädda barnens kongress på Folkets hus i Stockholm som statsminister Tage Erlander öppnar och bevistar.
 
1964
I september 1964 uppmärksammar amerikansk media att svenska JO har friskrivit en krogägare i Borås som har diskriminerat romer från att besöka restaurangen. Detta är antagligen första gången som utländsk media ”gottar” sig åt att rasism även förekommer i Sverige.
 
1965
Kommittén mot nynazism och rasfördomar uppvaktar i maj 1965 statsminister Tage Erlander och kräver att staten tar fram en skrift om rasfördomar som alla elever och studenter mellan 14-25 år ska erhålla. Detta är antagligen första gången som idén om en statlig antirasistisk kampanj formuleras och läggs fram.
 
I juli 1965 köper några svenska romer mark och fastigheter i Arkösund i Östergötland vilket får lokalbefolkningen och de som semestrar där att protestera.
 
I augusti 1965 anklagas Göteborgs-Postens ägare Harry Hjörne för att ge uttryck för ett ”rastänkande” efter att ha skrivit och publicerat flera artiklar om de svarta amerikanernas situation och en protest inlämnas i form av ett upprop. Detta är antagligen första gången som en ”redaktion” och en tidningsmakare anklagas för rasism av privatpersoner och aktivister och som ett antirasistiskt upprop undertecknas.
 
1966
I mars 1966 uppmärksammar media att en lärare i biologi i Kalmar fil dr A Lundström har sagt att han är emot att svenska kvinnor blir tillsammans med ”utlänningar”. Detta är antagligen första gången som en enskild yrkesutövare anklagas för rasism.
 
I oktober 1966 rymmer en 18-årig flicka från sitt hem i Gislaved efter att ha fått barn med en marockansk invandrare och det visar sig senare att hon har gjort det då hon inte säger sig ha stått ut med alla ”fördomar” mot henne. Detta är antagligen första gången som en svensk kvinna som är tillsammans med en icke-vit man och som har ett blandat barn går ut i media och berättar om rasism.
 
I november 1966 uppmärksammar Aftonbladet att många svenska kvinnor med icke-vita blandade barn blir utsatta för diskriminering och att det i många fall har gjorts försök att övertala dem till abort innan barnen föddes samt att många av de blandade barnen överges och adopteras bort inom landet.
 
1967
I januari 1967 uppmärksammar Aftonbladet att en invandrad man från Pakistan har lämnat Sverige tillsammans med sin blandade son som har ”kidnappats” då han inte stod ut med diskrimineringen i Sverige ”Svenskarna anser sig vara överlägsna alla andra folk” uppger han till Aftonbladet. Detta är antagligen första gången som media uppmärksammar att utländska män som har barn med svenska kvinnor lämnar landet tillsammans med barnet/n.
 
I augusti 1967 rapporterar svensk media om en blandad ettårig flicka i Liberia vid namn Inga vars far är svensk och vars inhemska mor har mördats av den svenske mannen som arbetade för svenska LAMCO. Detta är antagligen första gången som media uppmärksammar att svenska män som är tillsammans med utländska kvinnor inte alltid behandlar dem väl.
 
I oktober 1967 skriver Dagens Nyheter om att Konditori Ogo i Stockholm diskriminerar invandrare och en grupp ”utlänningar” som känner sig diskriminerade av inrättningen går samman i en slags protestgrupp. Detta är antagligen första gången som invandrare från olika länder går samman för att protestera mot rasism i Sverige.
 
1968
I mars 1968 äger flera manifestationer rum med flera deltagande kändisar för att förgäves försöka få regeringen att inte utvisa en grupp franska romer. Detta är antagligen första gången som svenska kändisar går samman och solidariserar sig med en minoritet i kampen mot rasism i Sverige.
 
I samband med Båstadskravallerna i maj 1968 uppmärksammar media att några av de som är för tennismatchen har ropat rasistiska tillmälen. Detta är antagligen första gången som svenska rasord uppmärksammas som tydligt nedsättande samtidigt som svensk media fortsätter att använda sig av samma rasord långt inpå 1970-talet.
 
I september 1968 uppmärksammas Ingemar ”Ingo” Johansson återigen då han tar avstånd från utlandsadoptioner av icke-vita barn genom att säga ”jag vill inte ha rasproblem inpå knutarna” i en intervju i Expressen och i Året Runt.
 
I oktober 1968 utbryter en debatt om exotisering efter att Dramaten har satt upp den första pjäsen någonsin som specifikt handlar om ”rasdiskriminering i Sverige” – föreställningen ”Zigenare”. Detta är antagligen första gången som rasstereotyper inom kulturvärlden diskuteras.
 
1969
I januari 1969 stoppar SVT visningen av den amerikanska tv-serien Huckleberry Finn efter protester som anklagar serien för ”rasfördomar” mot fr a romer. Detta är antagligen första gången som SVT anklagas för rasism och som SVT ger efter för denna typ av kritik.
 
I december 1969 handlar SVT-programmet Direkt om ”dold rasism i Sverige” och programmet frågar sig ”är vi svenskar rashatare?”. Programmet besöker bl a Olofström i Blekinge där 20% av invånarna uppges vara ”utlänningar”. Detta är antagligen första gången som ett försök görs från media att ”tala ut” om den svenska rasismen.
 
1970
I april 1970 uppmärksammar media att USA:s ambassadör i Sverige som är svart amerikan Jerome Holland har fått höra n-ordet riktat mot sig på vänsterdemonstrationer. Detta är antagligen första gången som den svenska vänstern anklagas för rasism.
 
I december 1970 anmäler en svensk journaliststudent polisen i Göteborg för diskriminering efter att dennes pojkvän, som är från Syrien, har kallats ”skitig arab” av en polis. Detta är antagligen första gången som svensk polis anklagas för rasism.
 
1971
Den amerikanska långfilmen ”De gröna baskrarna” anklagas för att sprida ”rasfördomar” av vänsterföreträdare och vänsterpolitiker och filmen anmäls och försök görs att stoppa den från att visas på svenska biografer. Detta är antagligen första gången som en film anklagas för rasism.
 
1972
I december 1972 protesterar Stockholms finska zigenarförening mot att finska romer diskrimineras på Finlandsfärjorna. Detta är antagligen första gången som just de finska romernas situation uppmärksammas.
 
1974
I augusti 1974 skriver Expressen om att en del icke-vita barn i Sverige – blandbarn, adoptivbarn och invandrarbarn – utsätts för rasism i vardagen. Detta är antagligen första gången som vardagsrasismen uppmärksammas och särskilt mot icke-vita barn.
 
1975
I oktober 1975 uppmärksammar media att svenska nazister skickar hotbrev till svenska adoptivföräldrar med icke-vita utländska adoptivbarn.
 
1976
I augusti 1976 uppmärksammar Aftonbladet att en sydasiatisk man har diskriminerats på Finlandsfärjan.
 
1977
I januari 1977 utbryter oroligheter mellan raggare och assyrier i Borlänge som beskrivs som ”gatuslagsmål”.
 
I maj 1977 anklagar USA:s FN-ambassadör Andrew Young, som är svart amerikan och tillhör Jimmy Carters administration, Sverige för att vara ett land som är lika rasistiskt som andra västländer – ”svenskarna är också rasister”. Young tar senare tillbaka sitt uttalande – ”svenskar inte värre än andra” – samtidigt som hans uttalande får mycket stor uppmärksamhet i Sverige och när Young senare träffar företrädare för den svenska regeringen tas dennes uttalande ofta upp. Detta är antagligen första gången en företrädare för ett annat land kritiserar Sverige för rasism på ett sätt som får genomslag.
 
I juni 1977 uppstår ”rasbråk” och ”raskravaller” mellan raggare och assyrier i Södertälje och under sommaren sker liknande konfrontationer i bl a Hallstahammar och Umeå liksom i Malmö mellan raggare och romer. Detta är antagligen första gången som Sverige får sina egna ”raskravaller” även om de s k ”tattarkravallerna” i Jönköping ägde rum redan 1948.
 
1978
I april 1978 äger en s k medborgarrättstribunal rum i Gamla riksdagshuset i Stockholm där bl a socialarbetare anklagar Sverige och bl a svensk socialtjänst och svensk fångvård för ”rasförföljelser” och trakasserier gentemot invandrare. Detta är antagligen första gången som frågan om institutionell rasism uppmärksammas.
 
1979
I januari 1979 uppmärksammar media att en 19-årig icke-vit blandad man har begått självmord genom att hoppa från Liljeholmsbron i Stockholm. Den unge mannens mor går senare ut i Aftonbladet och berättar att sonen blev mobbad under hela uppväxten för att han inte var vit. Detta är antagligen första gången som rasism anses ha orsakat en icke-vit persons död.
 
I februari 1979 skriver Aftonbladet på ledarplats om ”den svenska rasismen” och varnar för allt hårdare konflikter mellan ”svenskar och invandrare” och för bostadssegregationen och inte minst för den s k andra generationens framtid. Detta är antagligen första gången som motsättningarna och klyftorna mellan infödda majoritetssvenskar och alltmer utomnordiska och utomeuropeiska invandrare och deras barn uppmärksammas som ett strukturellt problem som genomsyrar hela det svenska samhället.

En preliminär kartläggning och tematisering av det svenska offentliga samtalet och diskussionen om ras under efterkrigstiden

Efter att under helgen ha hunnit gå igenom ca 2800 (A4-)sidor bestående av svenskspråkiga medietexter (tidnings- och tidskriftsartiklar) tror jag mig nu kunna konstatera att den svenska efterkrigstida offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i (pappers)media (d v s i form av just tidnings- och tidskriftsartiklar) mellan ca 1945-85 går att kategorisera och tematisera på följande vis, och dessa kategorier och teman kommer antagligen att utgöra ett kapitel vardera i min kommande bok om det svenska offentliga samtalet om ras i efterkrigs-Sverige som jag för närvarande har börjat ”skissa” på:
82769303_10157112642020847_6593910968533647360_n.jpg
82871638_10157112642275847_4575746178771058688_n.jpg
84864657_10157112642960847_3183837730148712448_n.jpgTema 1: Svenska attityder till och värderingar kring ras
Hur har de svenska s k rasfördomarna sett ut och tagit sig uttryck och vad har attitydundersökningarna sagt om svenskarnas syn på olika minoriteter?
Preliminärt går det att säga att svenskarnas s k rasfördomar verkar ha varit rätt så rejält utbredda på 1950-, 60- och 70-talen samt att svenskarna alltid har gjort en tydlig åtskillnad mellan de invandrare och minoriteter som har uppfattats som vita och alla andra även om både finnarna och öst- och sydeuropéerna inte alltid har uppfattats som helt och hållet vita.
82981753_10157112643135847_2995771570502238208_n.jpg
84711392_10157112641690847_5380860707761815552_n.jpg
 
Tema 2: Svenska rasproblem och minoriteter
Hur har de svenska rasfrågorna uppfattats och vilka minoriteter har betraktats som de svenska rasproblemen?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasproblemen fr a har handlat om resande och romer och i mindre utsträckning om judar och samer innan de adopterade och invandrarna kom in i bilden på 1960- och 70-talen samt att ett flertal grupper i det svenska samhället genom åren har identifierat sig med frågor om rasism såsom de svenska kvinnorna (kvinnofrågan kallades då ibland för ”den svenska N-frågan”) och sverigefinnarna (de finska invandrarna kallades då ibland för ”Sveriges vita N”).
82881984_10157112643030847_492819433899687936_n.jpg
83603723_10157112642355847_2945653683024560128_n.jpg
84042076_10157112641755847_4462437124662099968_n.jpg
 
Tema 3: Svenska rasskandaler och händelser
Hur har de svenska rasskandalerna sett ut och tagit sig uttryck och vilka svenska händelser har kopplats samman med ras?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasskandalerna har handlat om nyheter om att icke-vita inte har fått ta in på hotell och släppts in på restauranger, om svenska myndigheter och politiker som rasdiskriminerar och om s k rasupplopp såsom de s k T-kravallerna i Jönköping 1948 och det s k rasbråket i Södertälje 1977.
83453836_10157112652735847_4350589209837305856_n.jpg
83475919_10157112655610847_1388359495670824960_o.jpg
83371423_10157112642255847_2622294743589060608_n.jpg
83696827_10157112641490847_4331107946852253696_n.jpg
 
Tema 4: Svenska rasord och rasbilder
Hur har diskussionen om rasbegreppet sett ut, vilka benämningar har använts för att beteckna olika minoriteter och hur har visuella representationer av olika minoriteter uppfattats?
Preliminärt går det att säga att det har förekommit en kontinuerlig diskussion om rasbegreppet ända sedan 1945 och att nedsättande och ålderdomliga benämningar har dominerat ända fram tills 1980-talet samtidigt som visuella rasstereotyper har kritiserats sedan 1960- och 70-talen och särskilt i relation till kultur- och skolsammanhang.
84358490_10157112642715847_5375402169400819712_n.jpg
83224221_10157112641805847_9141259164167700480_n.jpg
 
83897094_10157112642165847_6112670796528746496_n.jpg
Tema 5: Icke-vitas erfarenheter av och omvärldens syn på den svenska rasdiskrimineringen
Hur har icke-vita upplevt Sverige och svenskarna och vad har sagts om Sverige i andra länder vad gäller svensk rasdiskriminering?
Preliminärt går det att säga att redan på 1960-talet uttalade sig fr a svarta amerikaner om hur de upplevde Sverige och svenskarna och utsattes för vardagsrasism samt att representanter för länder som Sydafrika och USA aktualiserade de svenska rasproblemen på 1960- och 70-talen och särskilt hur de svenska romerna behandlades och ibland som ett sätt att försvara sig mot svensk kritik av rasförtrycket i dessa länder.
84123178_10157112643160847_948789049127075840_n.jpg
84505972_10157112641905847_7829985689985875968_n.jpg
83346627_10157112641750847_8056225364340375552_n.jpg
 
83954356_10157112642790847_9158355212769951744_n.jpg
Slutligen tror jag mig nu kunna säga att den första dikten om svensk rasdiskriminering bör ha varit Nils Ferlins ”The colored line” från 1951, att den första boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit John Landquists m fl antologi ”Våra fördomar” från 1952, att den första dokumentären om svensk rasdiskriminering och specifikt om invandrarnas situation i Sverige bör ha varit Roland Hjeltes och Karl-Axel Sjöbloms ”Främling i folkhem” som sändes av SVT 1962, att den första scenföreställningen om svensk rasdiskriminering och specifikt om romernas situation i Sverige bör ha varit Lena Nymans och Stefan Böhms m fl pjäs ”Zigenare” som sattes upp på Dramaten 1968, att den första skönlitterära boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968, att den första ungdomsboken om svensk rasdiskriminering och specifikt om de adopterades situation bör ha varit Gun Jacobsons ungdomsroman ”Min bror från Afrika” från 1970, att den första spelfilmen om svensk rasdiskriminering och specifikt om svartas situation i Sverige bör ha varit Gunnar Höglunds långfilm ”Vill så gärna tro” som hade premiär 1971 samt att den första deckaren om svensk rasdiskriminering och specifikt om de blandades situation bör ha varit Bo Lagevis ”Om sanningen ska fram” från 1976.
84324566_10157112642815847_2528668708553883648_n.jpg
83391806_10157112642430847_642363263069192192_n.jpg
84485462_10157112641670847_4811771145835511808_n.jpg
 
Den första moderna svenska antirasistiska organisationen bör f ö ha varit Kommittén mot nynazism och rasfördomar som bildades 1963, den första moderna svenska antirasistiska tidskriften bör ha varit Zigenaren som började ges ut 1966, den första moderna svenska antirasistiska statliga utredningen bör ha varit Kjell Öbergs s k fördoms- eller diskrimineringsutredning som tillsattes 1978, den första moderna svenska antirasistiska kampanjen bör ha varit Elev mot rasism som lanserades 1979 och den första moderna svenska antirasistiska demonstrationen bör ha ägt rum 1982 förutom de olika mötena och manifestationerna som hölls till stöd för de svenska romerna på fr a 1960-talet.
83879153_10157112641820847_5428155358617010176_n.jpg
 
Dock var det först i och med att Stoppa rasismen bildades 1983 och i och med att SOS rasism kom till Sverige 1985 i form av kampanjen Rör inte min kompis som både den moderna svenska antirasistiska (och antifascistiska) aktivismen och den moderna svenska statliga antirasismen föddes och växte fram och resten är som det alltid heter historia.

Om problemet med ”omvänd rasism” och ”omvänd diskriminering” mot västerlänningar i Asien

I den ständigt pågående och aldrig avslutade ”omvänd rasism”- och ”omvänd diskriminering”-debatten är det nästan alltid de östasiatiska länderna som figurerar och förekommer som empiriska exempel där vita västerlänningar ibland sägs utsättas för både en vardagsrasism (asiatiska barn som stirrar ohämmat och pekar och ibland skrattar, vuxna asiater som stirrar föraktfullt och hatiskt, inte mist på blandpar och på adoptivfamiljer, asiater som bryskt går före i kön o s v) och en diskriminering (t ex s k ”krograsism”) som liknar den som florerar i västvärlden. Sådana incidenter kan naturligtvis också inträffa för västerlänningar i Latinamerika, i Afrika, i Mellanöstern och i Sydasien, men det heter gärna att invånarna där trots allt fortfarande uppvisar en artig och ibland t o m en underdånig attityd till västerlänningar (latinamerikaner som ”señor:ar”, afrikaner som säger ”massa”, araber och turkar som ständigt ler och utropar ”habibi”, indier som ”memsahib:ar” o s v).

http://www.koreaherald.com/view.php?ud=20160221000207

Länderna i Östasien är inte heller alltid särskilt välkomnande eller inkluderande gentemot afrikaner eller gentemot västerlänningar med afrikanskt påbrå och framför allt inte gentemot sina egna inhemska minoriteter (koreaner i Japan, urfolk i Taiwan o s v).

Framför allt är det dock ”rasismen mot vita” som alltid är i fokus och kommer upp när ”omvänd rasism” och ”omvänd diskriminering” diskuteras och den sägs vara särskilt påtaglig i Hong Kong och också i Singapore vilka ju intressant nog är de mest västerländska av storstäder i regionen. Vita män liksom vita och svarta amerikanska soldater sägs riskera att bli utkastade från pubar och restauranger och närmast åka på stryk bara de tittar åt asiatiska kvinnor för att inte nämna när de går runt öppet med en asiatisk kvinna ”på stan” och visar att de ingår i en intimrelation med henne, vita kvinnor blir stirrade på och ibland t o m antastade, vita adoptivfamiljer sägs utsättas för nationalistiska ”onda ögat”-blickar och de otaliga vita ”casanovor” och ”don juan:er” som super, partajar och raggar sig fram från land till land och ibland betar av hela dussintalet länder och likt en nutida löjtnant Pinkerton, Pierre Loti eller John Blackthorne osannolika mängder med asiatiska kvinnor (ibland t o m fler än en per natt eller flera på en och samma gång – åtminstone enligt deras egna skabrösa tweets, FB-uppdateringar och bloggposter vilka ibland kan illustreras med ”troféfoton” och ”bevisfilmklipp”) i regionen samtidigt som de försörjer sig som överbetalda engelskalärare hängs numera ut på nätet och i sociala medier med foton, mobiltelefoninspelningar och angivande av namn.

Det är svårt att säga om denna ”omvända rasism” och ”omvända diskriminering” eskalerar i Östasien i skrivande stund eller om den alltid har existerat men bara blir alltmer synlig i medierna tack vare att många västerlänningar rapporterar och skriver om det de utsätts för men oavsett vilket så förekommer dessa incidenter onekligen och de vita västerlänningar som utsätts mår säkerligen inte särskilt bra av dessa erfarenheter och känner sig ibland nog t o m både rejält hotade och utsatta.

Samtidigt är det utan tvivel så att de allra flesta västerlänningar behandlas mycket väl även i Östasien och att många om inte merparten av asiaterna t o m behandlar dessa både på ett artigt och mer eller mindre underdånigt sätt, d v s den ”omvända rasism” och den ”omvända diskriminering” som västerlänningar utsätts för i regionen kan verkligen inte tillnärmelsevis eller på något sätt jämföras med den som minoriteter utsätts för i västvärlden.