Kategori: Vänsterpartiet

Om stödet för de socialistiska partierna bland arbetare, män och unga 2022 respektive 2022

En jämförelse mellan hur tre olika befolkningssegment röstade socialistiskt (d v s på S och V) för 20 år sedan och hur samma segment röstade den 11 september i år är närmast hisnande. 

Under hela efterkrigstiden och Kalla kriget och egentligen ända sedan mellankrigstiden har de socialistiska partierna tillsammans haft egen majoritet i Sverige och fr a p g a att arbetarna, männen och de unga vuxna har röstat överväldigande rött ända fram tills cirka år 2000 men så är det inte längre och den största orsaken till att så inte längre är fallet stavas SD.

Den svenska parlamentariska socialismen bars m a o upp av arbetarna, männen och ungdomen i årtionde efter årtionde medan ”omvänt” medel- och överklassen, kvinnorna och de äldre generellt tenderade att rösta borgerligt men idag är detta historiska faktum kort och gott historia.

klass (med fokus på arbetarna)
2002: 65% av arbetarna röstade på S och V
2022: 41% av arbetarna röstade på S och V medan 50% röstade på högerblocket (29% på SD och 14% på M)

kön (med fokus på männen)
2002: 50% av männen röstade på S och V
2022: 32% av männen röstade på S och V medan 56% röstade på högerblocket (25% på SD och 21% på M)

ålder (med fokus på de unga vuxna)
2002: 47% av de unga vuxna röstade på S och V
2022: 30% av de unga vuxna röstade på S och V medan 58% röstade på högerblocket (26% på M och 22% på SD)

De två socialistiska partierna (S och V) har m a o tappat rejält bland arbetarna, bland männen och bland de unga vuxna och främst p g a att SD har blivit så stora i dessa tre befolkningssegment.

Samma vindkantring går att skönja även vad gäller region med fokus på landsbygden och de mindre kommunerna (d v s utanför de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna) – där röstade kanske 60% på S och V 2002 men idag handlar det antagligen om runt 30% och i stället har SD kommit att bli det största partiet på landsbygden och de mindre kommunerna.

Bland väljarna med utländsk bakgrund ser det slutligen också likadant ut även om vindkantringen inte är lika extrem inom just det befolkningssegmentet: I 2002 års val röstade kanske 65% av invandrarna och deras barn på S och V att jämföra med runt 45% i 2022 års val.

Så vilka befolkningssegment röstar då vänster idag år 2022? 

Främst handlar det om högutbildade medelålders kvinnor i storstäderna men också om vissa subgrupper inom ovanstående segment såsom äldre, pensionerade arbetare (vilka i de flesta fall nog kommer att fortsätta att rösta rött fram till döddagar då de är så klassmedvetna) samt sist men inte minst utomeuropéerna – hela 47% inom den sistnämnda subgruppen röstade nämligen på S och V den 11 september i år och sannolikt hade en bra bit över 50% gjort det om inte Nyans hade ”stulit” så många utomeuropéers röster. 

Samtidigt gick valdeltagandet ned i 2022 års val för första gången på 20 års tid och allt tyder tyvärr på att det huvudsakligen beror på invånarna med utomeuropeisk bakgrund och antagligen fr a på de s k andragenerationarna vilka verkar ha röstskolkat i mycket hög grad den 11 september i år.

Håller en ny TAN-vänster på att formera sig i detta nu?

SvD:s Maggie Strömberg intervjuar idag Nooshi Dadgostar som berättar om V:s nya strategi för att nå väljarna i det svenska ”hjärtlandet” – d v s arbetarna och den lägre medelklassen på landsbygden och i glesbygden och i bruksorterna och de mindre kommunerna runtom i landet.

Under sommaren 2021 lyckades V under en period med den närmast osannolika bedriften att både ”erövra” arbetarväljare från SD och S på en och samma gång, vilket antagligen har gett s k ”blodad tand” och liksom Andersson (under pandemin lyckades ju S återerövra 100 000-tals arbetarväljare från SD) väljer nu Dadgostar till synes en TAN-vänsterinriktning (och inte en GAL-vänsterdito) som betyder att tala mindre om klimatkatastrofen liksom om hbtq-frågor, feminism och antirasism och om att vara ”livsstilsvänster” av storstadssnitt (d v s inte äta kött, äta och även dricka ekologiskt, konsumera hållbart o s v) mer om motsättningen stad-land liksom om de mindre kommunernas problematik.

Kvar i GAL-fältet är därmed i huvudsak MP och C om TAN-vänsterinriktningen fortsätter hos både V och S. ”Under Nooshi Dadgostars ledning ska V sluta prata livsstil och klimat – för att nå SD-sympatisörer i bruksorten.

”Man kan ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”, säger vice ordförande Ida Gabrielsson.”

https://www.svd.se/v-direktiv-undvik-ta-upp-kottkritik-och-bilskam

”I ett internt dokument finns en lista på ämnen som partiledningen vill att vänsterpartisterna ska undvika när de talar med väljare om klimatet: Minskad köttkonsumtion. Förändringar av privatkonsumtion. Förbud av försäljning av fossildrivna bilar efter 2025. Behovet av livsstilsförändringar ska helst inte nämnas alls. Allt det riskerar att skrämma bort partiets nya målgrupp, människor i bruksorten. Eller som det står i kommunikationsdokumentet om frågorna man inte ska prata om:

”De befäster klyftan mellan progressiv, urban medelklass, och mer konservativ rural arbetarklass.”

En torsdagskväll i slutet av januari sitter vice ordförande Ida Gabrielsson i ett konferensrum på riksdagskansliet och pratar in i en skärm.

– Jag tycker ibland att vänstern, inte vi som är med på det här mötet så klart, utan några andra i vänstern. De kan vara lite… Hon söker efter en formulering.

– …vi ska inte ha en elitistisk stämning. Vi måste hitta ett sätt att bli ett självklart val för folk som är från bruksorten. Jag kan själv uppleva en skillnad om jag är i Sandviken eller på en tillställning här i Stockholm. På några ställen jag har varit på har det känts som att man är lite udda när man inte har högskoleutbildning eller så. På andra sidan datorn finns 150 medlemmar som lyssnar på Ida Gabrielssons presentation av rapporten ”Ett nytt sätt att vara vänster tillsammans”. I den är bruksorten central.

Ida Gabrielsson är själv uppvuxen i Sandviken, alla manliga vänner jobbade på järnverket Sandvik, alla kvinnliga på kommunen. Föräldrarna var arbetarklass och Ida Gabrielsson fikade bort gymnasiet. Hon läste upp betygen långt senare på komvux och hade precis börjat en socionomutbildning när hon kom in i riksdagen 2018. I rapporten beskriver Ida Gabrielsson hur Vänsterpartiet framför allt har vuxit i storstäder och universitetsstäder. Nu är målet att få människor som har slutat rösta rött att komma tillbaka. Hemma i Sandviken hade Socialdemokraterna 48 procent och Vänsterpartiet 13 procent när Ida Gabrielsson satt i fullmäktige 2002. Nu har båda partierna krympt och Sverigedemokraterna vuxit.”

(…)

”I kompisgänget finns Jenny Lindahl, kommunikationschefen som ligger bakom den nya kommunikationsstrategin. Den som säger att vänsterpartisterna ska fokusera på några få frågor. Hon brukar säga att de ska prata om sådant som gör konkret materiell skillnad för människor och inte lägga energi på det som bara är åsikter, där det egentligen inte spelar någon roll vad man röstar på. Här finns Kalle Larsson, kanslichef och en av dem som deltog i förhandlingarna med regeringen om att släppa fram Magdalena Andersson i höstas. Han är gift med Ida Gabrielsson. Ali Esbati, ny ekonomisk-politisk talesperson, är med på ett hörn. Men viktigare för partiledaren är kanske Sandro Scocco, som väckte stor uppmärksamhet när han kom till partiet förra året eftersom han har bakgrund som LO-ekonom.”

(…)

”Som många andra pratar hon om att förutsättningarna förändrades när Nooshi fällde Löfvens regering i somras.

– Oj, vilken respons vi har fått det senaste året. På orten där jag bor älskar SD-sympatisörer det vi har gjort. Vi har stått upp för vanligt folk mot etablissemanget.”

Termen blåbrun/a har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung inom den svensktalande gemenskapen och går tillbaka till 1994

Termen blåbrun/a, som just nu diskuteras ”som aldrig förr”, har ett direkt antirasistiskt (vänster)ursprung – åtminstone inom den svensktalande gemenskapen att döma av vad som går att finna i medietextdatabaserna:


För den som ”går till läggen”, som framlidne Jan Myrdal alltid uppmanade till att göra (d v s att gå till primärlitteraturen/källorna), så är det tydligt att termen blåbrun/a i (parti)politisk mening använt i ett specifikt svenskt sammanhang verkar ha myntats av Gudrun Schyman 1994 som ett svar på Carl Bildts dåvarande tal om en ”rödgrön röra”. Detta skedde i september 1994 när Schyman höll tal på ett möte i Stockholm som TT rapporterade ifrån på följande sätt:


”Skratt och applåder fick hon för sitt försök att härma Carl Bildts halländska skorrande då han talar om den rödgröna röran – det vill säga en majoritet efter valet för S, V och Miljöpartiet.


– Men det är mycket värre med den blåbruna soppa som han har administrerat i tre år och som gått ut även över miljön, fastslog Schyman.”


Schyman syftade då på att Bildts högerregering som styrde landet mellan 1991-94 hade stöd av högerpopulistiska Ny demokrati. Innan 1994 kunde termen ibland användas på svenska för att beteckna andra länders partipolitiska allianser såsom t ex när norska M samarbetade med Fremskrittspartiet. Sedan 1994 har termen ökat rejält i omfattning vad gäller dess förekomst i svenskspråkiga medietexter och fr a under och efter 2014 när GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken inleddes på allvar och när blåbrun utsågs till ett nyord av Språkrådet.

Intervjuad i Flammans ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”

(Den ärevördiga tidningen) Flammans (d v s gamla Norrskensflamman) nya chefredaktör Leonidas Aretakis intervjuar och samtalar med mig i Flammans nya podcast ”Norrskenet – en idépodd” med anledning av min senaste (tegelstens)bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”. 

Leonidas och jag dyker tillsammans ned i den omedelbara svenska efterkrigstiden för att försöka förstå hur dagens svenska syn på ras och dagens debatter om rasism är ett direkt resultat av det som hände under denna tidsperiod vad gäller frågor om ras och rasism.

Leonidas ställer vidare rejält svåra frågor (till mig) om bl a varför jag menar att vi behöver använda rasbegreppet (vilket ju knappt några andra svenska forskare anser och än färre antirasister i övrigt), om vad som egentligen är problemet med internationell adoption (som ju faktiskt ändå innebär att familjer bildas över de s k rasgränserna), om vad jag egentligen menar med vithet i ett svenskt sammanhang, om hur rastänkandet följde med in i välfärdsstaten (mot bakgrund av att Sverige under Kalla kriget kom att utveckla världens mest avancerade välfärdssystem utanför den kommunistiska världen), om varifrån den svenska antirasismen egentligen emanerar, om varför den rådande och dominerande färgblindheten är problematisk (trots dess goda intentioner), om den komplexa relationen mellan klass och ras liksom om varför landets invånare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena har kommit att bli de fattigaste och mest marginaliserade i det samtida Sverige.

”Tobias Hübinette är forskare och antirasistisk aktivist, aktuell med boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden”. Där berättar han om diskriminering av och våldsamheter mot vad han kallar icke-vita, och hur Sverige gradvis börjar prata om olikheter på ett färgblint sätt. Han driver den kontroversiella tesen att vi måste prata om ras för att förstå vår tids konflikter om invandring och segregation.”

Här nedan följer ett kort utdrag ur avsnittet:

”Leonidas Aretakis (LA): I boken skriver du att föreställningen om svenskarna som en raslig elit kom att prägla välfärdsstaten. Är det inte tvärtom? Att välfärdsstatens universella anspråk är vad som förflyttade landet från 30-talets rasbiologiska värderingar till den solidariska perioden, och att detta på många sätt är en bragd.

Tobias Hübinette (TH): Rastänkandet följde med in i välfärdsstaten, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. Idén om välfärdsstaten började ju formuleras när rastänkandet nådde sin kulmen på 1920- och 30-talen, när även delar av arbetarrörelsen och vänstern var en del i det här. Då uppstod ett märkligt giftermål mellan rastänkandet och den progressiva välfärdsstaten. Men sedan blir det ju något annat efter kriget. På 60-talet är Sverige ett helt annat land, som lämnar rastänkandet bakom sig. Det är det Sverige vi känner i dag, som vi också är väldigt stolta över, världens ledande biståndsland som dessutom länge hade västvärldens mest generösa invandringspolitik. 

LA: Finns det inte en paradox här? Var det homogeniteten i Sverige som gjorde att välfärdsbygget kunde gälla alla, till skillnad från i USA där rassegregationen byggdes in i ”the new deal”? Kan den långa homogeniteten delvis förklara Sveriges starka antirasism? 

TH: Helt klart är det så. Det var också väldigt närvarande i den tidens socialdemokrati, som öppet sade att homogenitet var en förutsättning för att skapa världens mest avancerade välfärdsstat. En av hjärnorna bakom välfärdsprojektet, Gunnar Myrdal, var väldigt tydlig med det. Så när Sverige blev allt mer heterogent var han en av dem som tog avstånd från att Sverige tog in invandrare i en allt större utsträckning. Inte för att han var rasist, utan för att han var så övertygad om att homogeniteten hade möjliggjort hela projektet. Men han blev därmed också en alltmer marginell figur inom socialdemokratin.  

LA: Han skrev väl också en rapport om rasrelationerna i USA?

TH: Ja, 1944 kommer han ut med boken ”An American dilemma”, som var dåtidens kanske viktigaste studie om rasrelationerna i USA. Där vände han på steken och sade att det inte var de svarta amerikanernas fel att de var så marginaliserade, utan att det var det vita Amerika som upprätthöll segregationen, och inte efterlevde värderingarna i den amerikanska konstitutionen.

LA: Det är ju en antirasistisk hållning. 

TH: Ja, helt klart.  

LA: Ändrade han sig eller menade han att heterogenitet är fel för då reagerar vita som de gjorde i USA? 

TH: Han var rädd för det och menade, liksom Tage Erlander, att homogeniteten gjorde att de allra flesta i Sverige gick med på uppbyggnaden av välfärdsstaten, som ju var jättedyr att bygga upp. Och när allt fler invandrare kom till Sverige, framför allt från länder utanför Norden och Europa, så fanns det en farhåga att det som senare blev SD skulle komma att växa fram. Man hade då sett att liknande rörelser hade växt fram i Storbritannien bland den vita arbetarklassen. Så det här är ju svåra frågor, som har direkt bäring på det politiska läget av idag.”

V fortsätter att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD gör i ännu en opinionsundersökning som har genomförts efter sommarens regeringskris

V fortsätter att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD gör i ännu en opinionsundersökning som har genomförts efter sommarens regeringskris. 

Tidigare har då SD varit det parti som har ”stulit” merparten av arbetarväljarna från S under många års tid men sedan regeringskrisen har V (be)visat att det faktiskt går att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD normalt gör.

I Norge talades det tidigare om den s k FrP-koden, d v s den ”kod” som gjorde att Fremskrittspartiet tidigare ”stal” alla norska arbetarväljare från Arbeiderpartiet vilket den norska vänstern till vänster om Arbeiderpartiet inte lyckades göra, och kanske går det numera att säga att V faktiskt har knäckt SD-koden?

Enligt dagens Sifo-mätning är S vidare nu tillbaka på sin pre-pandemi-nivå med runt 24% och 2,6% har gått förlorat till V och 1,7% till SD.

SD ligger tyvärr fortsatt på över 20% (20,5%) såsom i flertalet andra opinionsundersökningar som har genomförts sedan regeringskrisen och SD fortsätter även att vara det enskilt största partiet i Skåne (30,1%).

Idag röstade samtliga partier i riksdagen utom S och MP för socialutskottets förslag att regeringen snarast bör utreda korruptionen inom hela den internationella adoptionsverksamheten från början till slut och inklusive alla ursprungsländer efter modell från den nederländska adoptionsutredningen

Idag cirka kl. 13.15 ägde omröstningen rum i riksdagen angående socialutskottets förslag att regeringen snarast bör utreda korruptionen inom hela den internationella adoptionsverksamheten från början till slut och inklusive alla ursprungsländer efter modell från den nederländska adoptionsutredningen, och som debatterades i riksdagen förra torsdagen.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/internationella-adoptioner_H801SoU12


”Regeringen bör snarast utreda internationella adoptioner (SoU12)


Regeringen bör snarast utreda hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från bland annat Chile från 1900-talets mitt och fram till idag. Riksdagen riktade ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta.


Det har gått tre år sedan misstänkta oegentligheter i samband med adoptioner från Chile första gången 2018 uppmärksammades av nyhetsmedia i Sverige. I Chile pågår en brottsutredning om bortförande av barn och oegentligheter inom adoption. Enligt riksdagen bör regeringen genom en utredning klargöra hur adoptionsförmedlingen har fungerat i Sverige. En sådan utredning bör också få betydelse för hur arbetet med internationella adoptioner bedrivs framöver.


Tillkännagivandet har sin grund i ett utskottsinitiativ från socialutskottet. Det betyder att förslaget har väckts i utskottet och att det inte bygger på ett regeringsförslag eller en riksdagsmotion, vilket annars är det vanliga.
Utskottets förslag till beslut: Utskottet föreslår att riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför om internationella adoptioner och tillkännager detta för regeringen.


Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag.”


De båda regeringspartierna S och MP hade sedan tidigare reserverat sig mot detta utskottsinitiativ, som V:s Jon Thorbjörnson har stått bakom, medan samtliga andra riksdagspartier biföll förslaget.


Vad som händer från och med nu återstår att se: Löfvens rödgröna regering och socialminister Hallengren arbetar redan på ett utredningsdirektiv, vilket förklarar varför S och MP reserverade sig och varför deras ledamöter röstade emot förslaget, och i bästa fall så kommer dagens beslut att beaktas i direktiven vilka sätter de ramar som kommer att gälla för den framtida utredningen.


Att det blir en utredning står m a o klart men det är ännu inte helt klart hur utredningen kommer att se ut vad beträffar omfattning, d v s vilka ursprungsländer som ska undersökas liksom vilken tidsperiod som ska utredas, men chansen att utredningen kommer att se ut som den nederländska utredningen har nu i varje fall ökat p g a dagens historiska omröstning i riksdagen.


Det var då följande närvarande ledamöter som representerade de olika partierna som röstade för utskottsförslaget och p g a pandemin har antalet riksdagsledamöter reducerats till maximalt 55 personer:


C: Magnus Ek, Mikael Larsson, Kerstin Lundgren, Per Schöldberg, Kristina Yngwe


KD: Camilla Brodin, Magnus Jacobsson, Kjell-Arne Ottosson


L: Gulan Avci, Helena Gellerman, Arman Teimouri


M: Åsa Coenraads, Marie-Louise Hänel Sandström, Ellen Juntti, Ulrika Jörgensen, Ann-Sofie Lifvenhage, Louise Meijer, Lotta Olsson, Lars Püss, Magdalena Schröder, Maria Stockhaus, John Weinerhall


SD: Tobias Andersson, Ann-Christine From Utterstedt, Thomas Morell, Anne Oskarsson, Magnus Persson, Charlotte Quensel, Michael Rubbestad, Johnny Skalin, Mikael Strandman, Per Söderlund


V: Hanna Gunnarsson, Karin Rågsjö, Jon Thorbjörnson, Jessica Wetterling


övriga: Amineh Kakabaveh

Jag ”debuterade” som landets antagligen ende adoptionskritiker på den tiden redan på 90-talet och under 00- och 10-talen har jag ensam eller tillsammans med andra (och mestadels andra adopterade) legat bakom åtminstone 20-talet debattartiklar liksom ett stort antal andra typer av texter som på olika sätt har behandlat frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten. Därtill har jag legat bakom och bidragit till flera (tv- och radio)dokumentärer och nyhetsinslag och större (tidnings- och tidskrifts)reportage som rör ämnet och jag har både varit aktiv i den svenska och i den sydkoreanska (medierade) offentligheten och politiken vad gäller att driva och debattera om denna fråga så idag över 20 år senare är helt enkelt en rätt så speciell dag för mig p g a den historiska omröstning som ägde rum i den svenska riksdagen strax efter lunchtid den 15 juni 2021.

På 90- och 00-talen och även under större delen av 10-talet var det dock få som höll med mig eller ens trodde på mig utan de allra flesta tyckte och tänkte under de decennierna att jag antingen helt enkelt fantiserade och fabulerade eller överdrev kraftigt liksom att jag ansågs svartmåla alla de förment progressiva organisationer och individer som förmedlade utlandsadoptionerna och en hel del ansåg också att jag stigmatiserade både adoptivföräldrarna och de adopterade själva samt romantiserade och idealiserade förstaföräldrarna.

Det kanske märkligast av allt för mig just idag är att i februari 2000 sade jag bl a följande i ett så här i efterhand till synes s k profetiskt tal som jag höll i riksdagen i samband med en hearing som handlade om även homosexuella skulle få börja adoptera eller ej men på den tiden skrattades det åt mig och tyvärr även från V-ledamöters sida:

”Det grundläggande felet med internationell adoption är det faktum att vita västerlänningar hämtar barn från Tredje världen enbart för sina egna syftens skull och på sina egna villkor. Internationell adoption är inget annat än en obehaglig blandning av barnhandel, kulturmord och kolonial underordning.

Internationell adoption är idag inte bara en karriär för vissa, utan också en närmast självgående industri… Länder som USA och Australien har tvingats be om ursäkt till sina urbefolkningar för kidnappade, bortadopterade och tvångsintegrerade barn, och på samma sätt kommer Väst en gång att brännmärkas för barnövergrepp och kulturimperialism.” (d v s p g a de korrupta adoptionerna)

Ett referat av dagens unika debatt i riksdagen om korruptionen inom adoptionsindustrin

Mellan cirka kl. 18.30-19.40 ägde en unik och historisk debatt idag rum i riksdagen med anledning av Socialutskottets förslag att tillsätta en utredning om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten som alla partier utom S och MP har ställt sig bakom och som ska innefatta alla år från 1960-talet och fram tills idag.

På talarlistan hittades Yasmine Bladelius (S), Nicklas Attefjord (MP), Acko Ankarberg Johansson (KD), Camilla Waltersson Grönvall (M), Linda Lindberg (SD), Martina Johansson (C), Jon Thorbjörnson (V) som är den som har tagit initiativ till Socialutskottets förslag, Juno Blom (L) och Lorena Delgado Varas (V).

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/internationella-adoptioner_H801SoU12?fbclid=IwAR2JTZn530kDhRMX8stPzbqK0QE9PmV3VGEa_I09PnsiO8n9roAqFrMbFVI

Medan Bladelius (S) mest bara rutinmässigt redogjorde för den internationella adoptionsverksamhetens historik och nuvarande status så nämnde Attefjord (MP) att självmordsfrekvensen och den psykiska ohälsan är alltför utbredd bland landets utlandsadopterade och Ankarberg Johansson (KD) krävde att alla adoptioner från alla ursprungsländer måste utredas med inspiration från den nederländska adoptionsutredningen och hon ställde sig också frågan om dagens internationella adoptionsverksamhet kanske också präglas av oegentligheter.

Waltersson Grönvall (M) tackade V för att ha initierat utskottsinitiativet och menade att utredningen måste gå till botten med alla oegentligheter för både de adopterades, förstaföräldrarnas och adoptivföräldrarnas skull hur smärtsamt det än kommer att bli. Waltersson Grönvall påminde också om att hennes partiordförande Kristerssons har föreslagit en vitbok om utlandsadoptionerna efter modell från Vanvårdsutredningen. Waltersson Grönvall varnade också för att dagens surrogatmödraindustri är lika oreglerad idag som adoptionsverksamheten var under 1900-talet och underströk hur långt ofrivilligt barnlösa personer är beredda att gå för att få reproducera sig.

Lindberg (SD) nämnde att SD redan 2019 uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och läste även upp citat ur den chilenska parlamentariska utredningen om desamma. Lindberg talade om hur ”child finders” lurade förstamödrarna att deras nyfödda barn eller småbarn falskeligen hade dött samt att utländsk media har rapporterat om korruptionen inom adoptionsverksamheten i många år utan att ingenting har hänt i Sverige och från svensk sida. Lindberg kritiserade också att adoptionsförmedlarna tilldelas statliga medel utifrån antalet adoptioner som de genomför och att detta riskerar att vara ett incitament för att prioritera organisationens intäkter före barnets bästa.

Johansson (C), som tidigare har motionerat i frågan om den korrupta adoptionsverksamheten, påminde om att under större delen av 1900-talet var utlandsadoptioner det enda sättet att kunna reproducera sig på för ofrivilligt barnlösa svenskar. De 10 000-tals svenska adoptivföräldrarna handlade sannolikt alla i god tro, menade Johansson, och kunde inte föreställa sig att verksamheten var korrupt. Johansson underströk att hela den internationella adoptionsverksamheten måste utredas från 1900-talets mitt och fram tills idag och inte bara fram tills 1990 som socialminister Hallengren har talat om. Johansson avslutade med att säga att det gäller många ursprungsländer, ja kanske t o m alla, och inte bara Chile, och att alltför lång tid har gått då den svenska regeringen har avvaktat med att tillsätta en utredning trots att tre år har passerat sedan Chile-adoptionerna uppmärksammades i svensk media.

Thorbjörnson (V), som är den som har kämpat allra mest i riksdagen ända sedan 2018 för frågan och som är den som ligger bakom utskottets förslag, påminde om att så många människor runtom på jorden i ursprungsländerna väntar på att Sverige nu måste agera och han blev så rörd när han höll sitt anförande att han flera gånger föll i tårar. Han tackade alla utlandsadopterade som har kämpat i åratal för att sanningen om korruptionen inom adoptionsverksamheten äntligen ska kunna komma fram och han frågade sig varför en svensk utredning har tagit så många år att få till samt räknade upp ursprungsländer som Sri Lanka, Kina, Sydkorea, Etiopien och Colombia som också har konstaterats vara involverade i illegala adoptioner. Thorbjörnson påminde också om att många mottagarländer i Väst nu har inlett uppgörelser med korruptionen såsom bl a Nederländerna och Schweiz och han menade att den internationella adoptionsverksamheten har handlat om en profithungrig människohandel som har exploaterat fattiga människor världen runt samt avslutade med att utbrista ”No más silencio!”.

Blom (L) inledde med att tacka V och fr a Thorbjörnson för dennes kamp för att driva frågan om korruptionen inom adoptionsverksamheten och liksom tidigare talare underströk Blom att den svenska utredningen måste få utreda alla år samt alla ursprungsländer och inte bara 1970- och 80-talen och Chile. Blom sade också att det har handlat om inget annat än människohandel och att det måste sägas och hon menade också att Nederländernas utredning bör stå modell för den svenska utredningen samt att alla inblandade nu behöver få upprättelse och de har rätt att få veta sanningen. Blom menade också att det är helt oacceptabelt att landets 60 000 utlandsadopterade fram tills nu har lämnats ensamma med att bearbeta de illegala adoptionerna och att alltför många av dem har blivit stulna och sålda.

Delgado Varas (V) slutligen, som liksom sin partikamrat Thorbjörnson också har kämpat med frågan i flera år, berättade att hon själv kommer från den del av Chile som har drabbats hårdast av adoptionsindustrin p g a att urfolket mapuche bor där som är den fattigaste och mest utsatta gruppen i Chile. Hon påminde om att samma mönster gäller i land efter land såsom i Kina, Sydkorea, Etiopien och Indien – det är de fattigaste och mest utsatta som alltid drabbas allra mest av adoptionsindustrin. Även Delgado Varas tackade de adopterade som har kämpat för att sanningen ska komma fram och avslutade med att säga ”utred alla adoptioner hur obekvämt det än blir för Sveriges självbild – no más silencio!”. 

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

Samtliga partier ställer sig bakom ett förslag från socialutskottet om att Sverige snarast ska tillsätta en utredning om den korrupta svenska (och globala) adoptionsindustrin. S och MP har reserverat sig och riksdagsdebatt i frågan äger rum den 10 juni.

Tack vare Vänsterpartiets solidariska kamp och outtröttliga engagemang för de utlandsadopterades rättigheter har frågan om den korrupta svenska (och globala) adoptionsindustrin funnits med på den svenska politiska agendan ända sedan 2018 och nu har samtliga riksdagspartier i socialutskottet utom de två partierna i Löfvens rödgröna regering ställt sig bakom ett förslag (Socialutskottets betänkande 2020/21:SoU12) att Sverige snarast ska tillsätta en statlig utredning i frågan i stil med den nederländska utredningen som offentliggjordes i februari i år.

Den 22 februari i år lovade socialminister Lena Hallengren att regeringen skulle tillsätta en sådan utredning i en intervju i Dagens Nyheter med anledning av DN:s artikelserie ”Barn till varje pris”, den 2 mars lovade hon detsamma i ett interpellationssvar till Vänsterpartiet i riksdagen och den 28 april lovade Hallengren än en gång detsamma i ett svar till Sverigedemokraternas (och SD-Kvinnors ordförande) Linda Lindberg (SD har då skriftligen begärt en utredning av den svenska internationella adoptionsverksamheten under åren 1960–90).

Den 10 juni – samma dag som SVT:s Uppdrag granskning visar ”De stulna barnen” (en dokumentär i fyra delar) – är nu en debatt inplanerad i riksdagen om socialutskottets förslag.

Följande ledamöter har deltagit i beslutet och de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna har reserverat sig mot förslaget: Acko Ankarberg Johansson (KD), Kristina Nilsson (S), Camilla Waltersson Grönvall (M), Ann-Christin Ahlberg (S), Johan Hultberg (M), Per Ramhorn (SD), Mikael Dahlqvist (S), Sofia Nilsson (C), Karin Rågsjö (V), Ulrika Heindorff (M), Carina Ståhl Herrstedt (SD), Yasmine Bladelius (S), Dag Larsson (S), Lina Nordquist (L), Nicklas Attefjord (MP), Pia Steensland (KD) och Linda Lindberg (SD).

”Regeringen bör snarast utreda internationella adoptioner Regeringen bör snarast utreda hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från 1900-talets mitt och fram till idag. Det anser socialutskottet som föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta. Socialdemokraterna och Miljöpartiet reserverar sig mot förslaget.”

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

”Det har gått tre år sedan misstänkta oegentligheter i samband med adoptioner från Chile första gången uppmärksammades av nyhetsmedia i Sverige. I Chile pågår en brottsutredning om bortförande av barn och oegentligheter inom adoption.

Socialutskottet anser att regeringen bör se till att klargöra hur adoptionsförmedlingen har fungerat i Sverige. Enligt utskottet finns det ett behov av en utredning av internationella adoptioner till Sverige från bland annat Chile sedan 1900-talets mitt och fram till idag. En sådan utredning bör också få betydelse för hur arbetet med internationella adoptioner bedrivs framöver.

Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringen snarast bör tillsätta en utredning med syftet att klarlägga hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från 1900-talets mitt och fram till idag. Socialutskottet föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta.

Förslaget om tillkännagivande är ett utskottsinitiativ från socialutskottet. Det betyder att förslaget har väckts i utskottet och att det inte bygger på ett regeringsförslag eller en riksdagsmotion, vilket annars är det vanliga.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet delar utskottets bedömning att det finns ett behov av att få klarhet i hur den internationella adoptionsverksamheten fungerat liksom av att få veta vilka effekter systemet fått och vilket ansvar staten och andra aktörer har haft. Men enligt en gemensam reservation från partierna pågår det inom Regeringskansliet ett arbete med att ta fram direktiv till en utredning om den internationella adoptionsverksamheten. Partierna anser att resultatet av det arbetet bör avvaktas och att något tillkännagivande därför inte bör lämnas.”

Samtal med Vänsterpartiet om den kommande utredningen om de illegala adoptionerna

Igår kväll arrangerade Vänsterpartiet ett samtal på Zoom med och mellan de vänsterpartistiska riksdagsledamöterna Jon Thorbjörnson och Lorena Delgado, Maria Diemar från Chileadoption.se, Maria Dexborg från Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR), Anna ChuChu Schindele från Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) och mig själv som behandlade Sveriges ansvar i de olagliga adoptionerna och den kommande statliga utredningen om desamma.


Vänsterpartiet är då det parti i riksdagen som var först med att driva kravet på en statlig utredning om de korrupta adoptionerna ända sedan SVT rapporterade om de illegala Chile-adoptionerna 2018. Fram tills DN:s artikelserie ”Barn till varje pris” var Vänsterpartiet dessutom det enda partiet som krävde detta men idag råder då en samsyn i frågan hos samtliga riksdagspartier.


Jon berättade att han har lämnat in ett utskottsinitiativ och att Socialutskottet just nu behandlar initiativet, som handlar om att utreda de illegala och korrupta adoptionerna oavsett ursprungsland och från början och fram tills idag och både de privata adoptionerna och de adoptioner som adoptionsorganisationerna har legat bakom. Jon var även öppen för att inspireras av Vanvårdsutredningen vad gäller eventuell ekonomisk ersättning till de adopterade som har tagits till Sverige på illegal väg liksom att arbeta för att det svenska samhället ska ge ett bättre stöd till de adopterade mot bakgrund av den utbredda psykiska ohälsan inom gruppen.


Maria berättade om Chileadoption.se:s krav på att svenska staten måste informera alla Chile-adopterade i Sverige om den pågående chilenska brottsutredningen medan Anna presenterade AEF:s förslag på direktiv till den kommande statliga utredningen som följer här nedan:


”En särskild utredare ska göra en översyn av Sveriges arbete med internationella adoptioner. Utredaren ska göra översynen utifrån såväl ett barnperspektiv som ett livstidsperspektiv. Utredaren ska ta ställning till om myndigheters och organisationers arbete med internationella adoptioner har skett på ett rättssäkert och etiskt försvarbart sätt med fokus på barnets bästa.


Utredaren ska också ta ställning till vilka lärdomar svenska myndigheter behöver göra utifrån utredningens slutsatser. Om Sverige befinns ha haft del i att oegentligheter i samband med internationella adoptioner till Sverige kunnat ske, bör utredningen också ta ställning till vilka aktiva åtgärder som Sverige ska vidta för att erkänna och ta ansvar för de negativa konsekvenser som drabbat internationellt adopterade som lever i Sverige, deras adoptivfamiljer, deras biologiska förstafamiljer samt de adopterades efterkommande generationer. Utredaren ska i så fall även ta ställning till hur verksamhet med internationella adoptioner ska bedrivas fortsättningsvis för att säkerställa att något liknande aldrig upprepas.


Utredaren ska, utifrån forskning och Sveriges ratificerade konventioner om mänskliga rättigheter, särskilt beakta följande; internationellt adopterades rätt till bästa uppnåeliga hälsa, internationellt adopterades rätt att känna till sitt ursprung och sin identitet samt internationellt adopterades rätt att slippa att utsättas för rasism. Utredaren ska ta ställning till hur tillgång till ett kunskapsbaserat, jämlikt och tillförlitligt psykosocialt stöd till adopterade i Sverige ska organiseras samt hur adopterades rätt till kännedom om och tillgång till information om sitt ursprung ska garanteras. Utredaren ska särskilt ta ställning till hur DNA-teknik ska kunna utgöra en reell och rättssäker möjlighet föradopterade att söka sitt ursprung.”