Kategori: Vänsterpartiet

Idag röstade samtliga partier i riksdagen utom S och MP för socialutskottets förslag att regeringen snarast bör utreda korruptionen inom hela den internationella adoptionsverksamheten från början till slut och inklusive alla ursprungsländer efter modell från den nederländska adoptionsutredningen

Idag cirka kl. 13.15 ägde omröstningen rum i riksdagen angående socialutskottets förslag att regeringen snarast bör utreda korruptionen inom hela den internationella adoptionsverksamheten från början till slut och inklusive alla ursprungsländer efter modell från den nederländska adoptionsutredningen, och som debatterades i riksdagen förra torsdagen.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/internationella-adoptioner_H801SoU12


”Regeringen bör snarast utreda internationella adoptioner (SoU12)


Regeringen bör snarast utreda hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från bland annat Chile från 1900-talets mitt och fram till idag. Riksdagen riktade ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta.


Det har gått tre år sedan misstänkta oegentligheter i samband med adoptioner från Chile första gången 2018 uppmärksammades av nyhetsmedia i Sverige. I Chile pågår en brottsutredning om bortförande av barn och oegentligheter inom adoption. Enligt riksdagen bör regeringen genom en utredning klargöra hur adoptionsförmedlingen har fungerat i Sverige. En sådan utredning bör också få betydelse för hur arbetet med internationella adoptioner bedrivs framöver.


Tillkännagivandet har sin grund i ett utskottsinitiativ från socialutskottet. Det betyder att förslaget har väckts i utskottet och att det inte bygger på ett regeringsförslag eller en riksdagsmotion, vilket annars är det vanliga.
Utskottets förslag till beslut: Utskottet föreslår att riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför om internationella adoptioner och tillkännager detta för regeringen.


Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag.”


De båda regeringspartierna S och MP hade sedan tidigare reserverat sig mot detta utskottsinitiativ, som V:s Jon Thorbjörnson har stått bakom, medan samtliga andra riksdagspartier biföll förslaget.


Vad som händer från och med nu återstår att se: Löfvens rödgröna regering och socialminister Hallengren arbetar redan på ett utredningsdirektiv, vilket förklarar varför S och MP reserverade sig och varför deras ledamöter röstade emot förslaget, och i bästa fall så kommer dagens beslut att beaktas i direktiven vilka sätter de ramar som kommer att gälla för den framtida utredningen.


Att det blir en utredning står m a o klart men det är ännu inte helt klart hur utredningen kommer att se ut vad beträffar omfattning, d v s vilka ursprungsländer som ska undersökas liksom vilken tidsperiod som ska utredas, men chansen att utredningen kommer att se ut som den nederländska utredningen har nu i varje fall ökat p g a dagens historiska omröstning i riksdagen.


Det var då följande närvarande ledamöter som representerade de olika partierna som röstade för utskottsförslaget och p g a pandemin har antalet riksdagsledamöter reducerats till maximalt 55 personer:


C: Magnus Ek, Mikael Larsson, Kerstin Lundgren, Per Schöldberg, Kristina Yngwe


KD: Camilla Brodin, Magnus Jacobsson, Kjell-Arne Ottosson


L: Gulan Avci, Helena Gellerman, Arman Teimouri


M: Åsa Coenraads, Marie-Louise Hänel Sandström, Ellen Juntti, Ulrika Jörgensen, Ann-Sofie Lifvenhage, Louise Meijer, Lotta Olsson, Lars Püss, Magdalena Schröder, Maria Stockhaus, John Weinerhall


SD: Tobias Andersson, Ann-Christine From Utterstedt, Thomas Morell, Anne Oskarsson, Magnus Persson, Charlotte Quensel, Michael Rubbestad, Johnny Skalin, Mikael Strandman, Per Söderlund


V: Hanna Gunnarsson, Karin Rågsjö, Jon Thorbjörnson, Jessica Wetterling


övriga: Amineh Kakabaveh

Jag ”debuterade” som landets antagligen ende adoptionskritiker på den tiden redan på 90-talet och under 00- och 10-talen har jag ensam eller tillsammans med andra (och mestadels andra adopterade) legat bakom åtminstone 20-talet debattartiklar liksom ett stort antal andra typer av texter som på olika sätt har behandlat frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten. Därtill har jag legat bakom och bidragit till flera (tv- och radio)dokumentärer och nyhetsinslag och större (tidnings- och tidskrifts)reportage som rör ämnet och jag har både varit aktiv i den svenska och i den sydkoreanska (medierade) offentligheten och politiken vad gäller att driva och debattera om denna fråga så idag över 20 år senare är helt enkelt en rätt så speciell dag för mig p g a den historiska omröstning som ägde rum i den svenska riksdagen strax efter lunchtid den 15 juni 2021.

På 90- och 00-talen och även under större delen av 10-talet var det dock få som höll med mig eller ens trodde på mig utan de allra flesta tyckte och tänkte under de decennierna att jag antingen helt enkelt fantiserade och fabulerade eller överdrev kraftigt liksom att jag ansågs svartmåla alla de förment progressiva organisationer och individer som förmedlade utlandsadoptionerna och en hel del ansåg också att jag stigmatiserade både adoptivföräldrarna och de adopterade själva samt romantiserade och idealiserade förstaföräldrarna.

Det kanske märkligast av allt för mig just idag är att i februari 2000 sade jag bl a följande i ett så här i efterhand till synes s k profetiskt tal som jag höll i riksdagen i samband med en hearing som handlade om även homosexuella skulle få börja adoptera eller ej men på den tiden skrattades det åt mig och tyvärr även från V-ledamöters sida:

”Det grundläggande felet med internationell adoption är det faktum att vita västerlänningar hämtar barn från Tredje världen enbart för sina egna syftens skull och på sina egna villkor. Internationell adoption är inget annat än en obehaglig blandning av barnhandel, kulturmord och kolonial underordning.

Internationell adoption är idag inte bara en karriär för vissa, utan också en närmast självgående industri… Länder som USA och Australien har tvingats be om ursäkt till sina urbefolkningar för kidnappade, bortadopterade och tvångsintegrerade barn, och på samma sätt kommer Väst en gång att brännmärkas för barnövergrepp och kulturimperialism.” (d v s p g a de korrupta adoptionerna)

Ett referat av dagens unika debatt i riksdagen om korruptionen inom adoptionsindustrin

Mellan cirka kl. 18.30-19.40 ägde en unik och historisk debatt idag rum i riksdagen med anledning av Socialutskottets förslag att tillsätta en utredning om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten som alla partier utom S och MP har ställt sig bakom och som ska innefatta alla år från 1960-talet och fram tills idag.

På talarlistan hittades Yasmine Bladelius (S), Nicklas Attefjord (MP), Acko Ankarberg Johansson (KD), Camilla Waltersson Grönvall (M), Linda Lindberg (SD), Martina Johansson (C), Jon Thorbjörnson (V) som är den som har tagit initiativ till Socialutskottets förslag, Juno Blom (L) och Lorena Delgado Varas (V).

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/internationella-adoptioner_H801SoU12?fbclid=IwAR2JTZn530kDhRMX8stPzbqK0QE9PmV3VGEa_I09PnsiO8n9roAqFrMbFVI

Medan Bladelius (S) mest bara rutinmässigt redogjorde för den internationella adoptionsverksamhetens historik och nuvarande status så nämnde Attefjord (MP) att självmordsfrekvensen och den psykiska ohälsan är alltför utbredd bland landets utlandsadopterade och Ankarberg Johansson (KD) krävde att alla adoptioner från alla ursprungsländer måste utredas med inspiration från den nederländska adoptionsutredningen och hon ställde sig också frågan om dagens internationella adoptionsverksamhet kanske också präglas av oegentligheter.

Waltersson Grönvall (M) tackade V för att ha initierat utskottsinitiativet och menade att utredningen måste gå till botten med alla oegentligheter för både de adopterades, förstaföräldrarnas och adoptivföräldrarnas skull hur smärtsamt det än kommer att bli. Waltersson Grönvall påminde också om att hennes partiordförande Kristerssons har föreslagit en vitbok om utlandsadoptionerna efter modell från Vanvårdsutredningen. Waltersson Grönvall varnade också för att dagens surrogatmödraindustri är lika oreglerad idag som adoptionsverksamheten var under 1900-talet och underströk hur långt ofrivilligt barnlösa personer är beredda att gå för att få reproducera sig.

Lindberg (SD) nämnde att SD redan 2019 uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och läste även upp citat ur den chilenska parlamentariska utredningen om desamma. Lindberg talade om hur ”child finders” lurade förstamödrarna att deras nyfödda barn eller småbarn falskeligen hade dött samt att utländsk media har rapporterat om korruptionen inom adoptionsverksamheten i många år utan att ingenting har hänt i Sverige och från svensk sida. Lindberg kritiserade också att adoptionsförmedlarna tilldelas statliga medel utifrån antalet adoptioner som de genomför och att detta riskerar att vara ett incitament för att prioritera organisationens intäkter före barnets bästa.

Johansson (C), som tidigare har motionerat i frågan om den korrupta adoptionsverksamheten, påminde om att under större delen av 1900-talet var utlandsadoptioner det enda sättet att kunna reproducera sig på för ofrivilligt barnlösa svenskar. De 10 000-tals svenska adoptivföräldrarna handlade sannolikt alla i god tro, menade Johansson, och kunde inte föreställa sig att verksamheten var korrupt. Johansson underströk att hela den internationella adoptionsverksamheten måste utredas från 1900-talets mitt och fram tills idag och inte bara fram tills 1990 som socialminister Hallengren har talat om. Johansson avslutade med att säga att det gäller många ursprungsländer, ja kanske t o m alla, och inte bara Chile, och att alltför lång tid har gått då den svenska regeringen har avvaktat med att tillsätta en utredning trots att tre år har passerat sedan Chile-adoptionerna uppmärksammades i svensk media.

Thorbjörnson (V), som är den som har kämpat allra mest i riksdagen ända sedan 2018 för frågan och som är den som ligger bakom utskottets förslag, påminde om att så många människor runtom på jorden i ursprungsländerna väntar på att Sverige nu måste agera och han blev så rörd när han höll sitt anförande att han flera gånger föll i tårar. Han tackade alla utlandsadopterade som har kämpat i åratal för att sanningen om korruptionen inom adoptionsverksamheten äntligen ska kunna komma fram och han frågade sig varför en svensk utredning har tagit så många år att få till samt räknade upp ursprungsländer som Sri Lanka, Kina, Sydkorea, Etiopien och Colombia som också har konstaterats vara involverade i illegala adoptioner. Thorbjörnson påminde också om att många mottagarländer i Väst nu har inlett uppgörelser med korruptionen såsom bl a Nederländerna och Schweiz och han menade att den internationella adoptionsverksamheten har handlat om en profithungrig människohandel som har exploaterat fattiga människor världen runt samt avslutade med att utbrista ”No más silencio!”.

Blom (L) inledde med att tacka V och fr a Thorbjörnson för dennes kamp för att driva frågan om korruptionen inom adoptionsverksamheten och liksom tidigare talare underströk Blom att den svenska utredningen måste få utreda alla år samt alla ursprungsländer och inte bara 1970- och 80-talen och Chile. Blom sade också att det har handlat om inget annat än människohandel och att det måste sägas och hon menade också att Nederländernas utredning bör stå modell för den svenska utredningen samt att alla inblandade nu behöver få upprättelse och de har rätt att få veta sanningen. Blom menade också att det är helt oacceptabelt att landets 60 000 utlandsadopterade fram tills nu har lämnats ensamma med att bearbeta de illegala adoptionerna och att alltför många av dem har blivit stulna och sålda.

Delgado Varas (V) slutligen, som liksom sin partikamrat Thorbjörnson också har kämpat med frågan i flera år, berättade att hon själv kommer från den del av Chile som har drabbats hårdast av adoptionsindustrin p g a att urfolket mapuche bor där som är den fattigaste och mest utsatta gruppen i Chile. Hon påminde om att samma mönster gäller i land efter land såsom i Kina, Sydkorea, Etiopien och Indien – det är de fattigaste och mest utsatta som alltid drabbas allra mest av adoptionsindustrin. Även Delgado Varas tackade de adopterade som har kämpat för att sanningen ska komma fram och avslutade med att säga ”utred alla adoptioner hur obekvämt det än blir för Sveriges självbild – no más silencio!”. 

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

Samtliga partier ställer sig bakom ett förslag från socialutskottet om att Sverige snarast ska tillsätta en utredning om den korrupta svenska (och globala) adoptionsindustrin. S och MP har reserverat sig och riksdagsdebatt i frågan äger rum den 10 juni.

Tack vare Vänsterpartiets solidariska kamp och outtröttliga engagemang för de utlandsadopterades rättigheter har frågan om den korrupta svenska (och globala) adoptionsindustrin funnits med på den svenska politiska agendan ända sedan 2018 och nu har samtliga riksdagspartier i socialutskottet utom de två partierna i Löfvens rödgröna regering ställt sig bakom ett förslag (Socialutskottets betänkande 2020/21:SoU12) att Sverige snarast ska tillsätta en statlig utredning i frågan i stil med den nederländska utredningen som offentliggjordes i februari i år.

Den 22 februari i år lovade socialminister Lena Hallengren att regeringen skulle tillsätta en sådan utredning i en intervju i Dagens Nyheter med anledning av DN:s artikelserie ”Barn till varje pris”, den 2 mars lovade hon detsamma i ett interpellationssvar till Vänsterpartiet i riksdagen och den 28 april lovade Hallengren än en gång detsamma i ett svar till Sverigedemokraternas (och SD-Kvinnors ordförande) Linda Lindberg (SD har då skriftligen begärt en utredning av den svenska internationella adoptionsverksamheten under åren 1960–90).

Den 10 juni – samma dag som SVT:s Uppdrag granskning visar ”De stulna barnen” (en dokumentär i fyra delar) – är nu en debatt inplanerad i riksdagen om socialutskottets förslag.

Följande ledamöter har deltagit i beslutet och de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna har reserverat sig mot förslaget: Acko Ankarberg Johansson (KD), Kristina Nilsson (S), Camilla Waltersson Grönvall (M), Ann-Christin Ahlberg (S), Johan Hultberg (M), Per Ramhorn (SD), Mikael Dahlqvist (S), Sofia Nilsson (C), Karin Rågsjö (V), Ulrika Heindorff (M), Carina Ståhl Herrstedt (SD), Yasmine Bladelius (S), Dag Larsson (S), Lina Nordquist (L), Nicklas Attefjord (MP), Pia Steensland (KD) och Linda Lindberg (SD).

”Regeringen bör snarast utreda internationella adoptioner Regeringen bör snarast utreda hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från 1900-talets mitt och fram till idag. Det anser socialutskottet som föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta. Socialdemokraterna och Miljöpartiet reserverar sig mot förslaget.”

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

”Det har gått tre år sedan misstänkta oegentligheter i samband med adoptioner från Chile första gången uppmärksammades av nyhetsmedia i Sverige. I Chile pågår en brottsutredning om bortförande av barn och oegentligheter inom adoption.

Socialutskottet anser att regeringen bör se till att klargöra hur adoptionsförmedlingen har fungerat i Sverige. Enligt utskottet finns det ett behov av en utredning av internationella adoptioner till Sverige från bland annat Chile sedan 1900-talets mitt och fram till idag. En sådan utredning bör också få betydelse för hur arbetet med internationella adoptioner bedrivs framöver.

Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringen snarast bör tillsätta en utredning med syftet att klarlägga hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat internationella adoptioner till Sverige från 1900-talets mitt och fram till idag. Socialutskottet föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om detta.

Förslaget om tillkännagivande är ett utskottsinitiativ från socialutskottet. Det betyder att förslaget har väckts i utskottet och att det inte bygger på ett regeringsförslag eller en riksdagsmotion, vilket annars är det vanliga.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet delar utskottets bedömning att det finns ett behov av att få klarhet i hur den internationella adoptionsverksamheten fungerat liksom av att få veta vilka effekter systemet fått och vilket ansvar staten och andra aktörer har haft. Men enligt en gemensam reservation från partierna pågår det inom Regeringskansliet ett arbete med att ta fram direktiv till en utredning om den internationella adoptionsverksamheten. Partierna anser att resultatet av det arbetet bör avvaktas och att något tillkännagivande därför inte bör lämnas.”

Samtal med Vänsterpartiet om den kommande utredningen om de illegala adoptionerna

Igår kväll arrangerade Vänsterpartiet ett samtal på Zoom med och mellan de vänsterpartistiska riksdagsledamöterna Jon Thorbjörnson och Lorena Delgado, Maria Diemar från Chileadoption.se, Maria Dexborg från Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR), Anna ChuChu Schindele från Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) och mig själv som behandlade Sveriges ansvar i de olagliga adoptionerna och den kommande statliga utredningen om desamma.


Vänsterpartiet är då det parti i riksdagen som var först med att driva kravet på en statlig utredning om de korrupta adoptionerna ända sedan SVT rapporterade om de illegala Chile-adoptionerna 2018. Fram tills DN:s artikelserie ”Barn till varje pris” var Vänsterpartiet dessutom det enda partiet som krävde detta men idag råder då en samsyn i frågan hos samtliga riksdagspartier.


Jon berättade att han har lämnat in ett utskottsinitiativ och att Socialutskottet just nu behandlar initiativet, som handlar om att utreda de illegala och korrupta adoptionerna oavsett ursprungsland och från början och fram tills idag och både de privata adoptionerna och de adoptioner som adoptionsorganisationerna har legat bakom. Jon var även öppen för att inspireras av Vanvårdsutredningen vad gäller eventuell ekonomisk ersättning till de adopterade som har tagits till Sverige på illegal väg liksom att arbeta för att det svenska samhället ska ge ett bättre stöd till de adopterade mot bakgrund av den utbredda psykiska ohälsan inom gruppen.


Maria berättade om Chileadoption.se:s krav på att svenska staten måste informera alla Chile-adopterade i Sverige om den pågående chilenska brottsutredningen medan Anna presenterade AEF:s förslag på direktiv till den kommande statliga utredningen som följer här nedan:


”En särskild utredare ska göra en översyn av Sveriges arbete med internationella adoptioner. Utredaren ska göra översynen utifrån såväl ett barnperspektiv som ett livstidsperspektiv. Utredaren ska ta ställning till om myndigheters och organisationers arbete med internationella adoptioner har skett på ett rättssäkert och etiskt försvarbart sätt med fokus på barnets bästa.


Utredaren ska också ta ställning till vilka lärdomar svenska myndigheter behöver göra utifrån utredningens slutsatser. Om Sverige befinns ha haft del i att oegentligheter i samband med internationella adoptioner till Sverige kunnat ske, bör utredningen också ta ställning till vilka aktiva åtgärder som Sverige ska vidta för att erkänna och ta ansvar för de negativa konsekvenser som drabbat internationellt adopterade som lever i Sverige, deras adoptivfamiljer, deras biologiska förstafamiljer samt de adopterades efterkommande generationer. Utredaren ska i så fall även ta ställning till hur verksamhet med internationella adoptioner ska bedrivas fortsättningsvis för att säkerställa att något liknande aldrig upprepas.


Utredaren ska, utifrån forskning och Sveriges ratificerade konventioner om mänskliga rättigheter, särskilt beakta följande; internationellt adopterades rätt till bästa uppnåeliga hälsa, internationellt adopterades rätt att känna till sitt ursprung och sin identitet samt internationellt adopterades rätt att slippa att utsättas för rasism. Utredaren ska ta ställning till hur tillgång till ett kunskapsbaserat, jämlikt och tillförlitligt psykosocialt stöd till adopterade i Sverige ska organiseras samt hur adopterades rätt till kännedom om och tillgång till information om sitt ursprung ska garanteras. Utredaren ska särskilt ta ställning till hur DNA-teknik ska kunna utgöra en reell och rättssäker möjlighet föradopterade att söka sitt ursprung.”

Under dagens interpellationsdebatt i riksdagen sade socialminister Lena Hallengren att regeringen ämnar att utreda korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten under 1900-talet medan Vänsterpartiets Jon Thorbjörnson krävde att alla utlandsadoptioner måste utredas inklusive även de som har ägt rum under 2000-talet

Idag tisdagen den 2 mars mellan kl. 13-13.30 svarade socialminister Lena Hallengren (S) på riksdagsledamot Jon Thorbjörnsons (V) frågor under riksdagens interpellationsdebatt och den fråga som debatterades rörde V:s fleråriga krav på en utredning om de korrupta utlandsadoptionerna:

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellation/adoptioner-fran-chile_H810400?fbclid=IwAR33BwpS2bPHaAzK8iTG7Rp5cuUWkjEmHzfjhHjcX5o_dhOmM1Lnd37BFKc


Socialministern inledde med att försvara regeringens hittills passiva hållning i frågan med att regeringen fram tills nyligen har velat invänta den chilenska brottsutredningen men då denna har dragit ut på tiden har regeringen nu ändrat sig och är numera beredd att gå vidare med frågan om en utredning. Hallengren menade vidare att dagens adoptioner är mer rättssäkra än vad de var under 1900-talet och att utredningen därför kommer att begränsas till de utlandsadoptioner som ägde rum från 1960-talet och fram tills 1990-talets början.


Regeringen har också, sedan de korrupta Chile-adoptionerna uppmärksammades i Sverige av SVT 2018, avsatt medel för att hjälpa adopterade att söka sitt ursprung och erhålla samtalsstöd om de misstänker att de har tagits till Sverige på otillbörliga grunder.

Hallengren sade vidare att regeringen nu ska påbörja förarbetet med att göra en översyn av hur den internationella adoptionsförmedlingen har gått till och hon underströk att det är mycket sällan som samtliga partier i riksdagen är överens i en fråga, vilket är fallet idag vad gäller kravet på en utredning, som V fram tills alldeles nyligen var ensamt om att driva.

Hallengren sade slutligen att det är att lova för mycket att säga att regeringen ska gå till botten med varje enskild adoption men hon lovade att översynen inte bara ska handla om Chile utan om fler ursprungsländer än så och att utredningen ska se över hur adoptionsförmedlingen har sett ut och hur den har varit organiserad i allmänhet under den angivna tidsperioden och hon avslutade med att understryka att den nuvarande regeringen gör allt den kan för att hjälpa Sveriges alla adopterade.

Thorbjörnson inledde med att berätta om att V har varit ensamt om att driva frågan om en utredning i tre års tid och att den senaste oväntade vändningen i frågan beror på DN:s stora artikelserie om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

Han lyfte framför allt fram de adopterade själva och både enskilda adopterade och de adopterades organisationer för att de ensamma har fått kämpa för att få upp denna fråga på den politiska dagordningen i landet i många år men inte blivit lyssnade på och han uttryckte att han nu innerligt hoppas att de adopterade som har kämpat så länge och så hårt för detta snart ska kunna få skörda frukterna av sin mångåriga kamp.


Thorbjörnson krävde att alla utlandsadoptioner måste utredas och inte bara de som ägde rum under 1900-talets senare hälft utan också under 2000-talet och bl a då den svenska adoptionsmyndigheten MFoF:s generaldirektör nyligen uttalade i DN att han inte kan garantera att samtliga av dagens utlandsadoptioner äger rum på ett rättssäkert sätt.


Thorbjörnson underströk att frågan om korruptionen inom adoptionsverksamheten inte bara gäller Chile utan även Sydkorea, Kina, Indien, Colombia, Etiopien och antagligen flertalet om inte alla ursprungsländer som svenskarna har adopterat ifrån och fortfarande adopterar ifrån.


Han påminde om att larmrapporterna om oegentligheter kom redan tidigt under adoptionernas barndom men att inget har gjorts under alla år trots att andra mottagarländer som Schweiz och Nederländerna håller på att utreda eller redan har utrett korruptionen inom adoptionsverksamheten.


Slutligen sade Thorbjörnson att alltför många adopterade mår dåligt överlag och att förekomsten av självmord, psykisk ohälsa och psykiatrisk vård är skyhög inom gruppen och att det nu krävs en genomgripande systemlösning och inte bara individuella lösningar såsom att regeringen idag är beredd att hjälpa enskilda adopterade att hitta sitt ursprung.


Han påminde också om att bakom varje internationell adoption hittas inte bara den adopterade utan även förstaföräldrarna i ursprungslandet och adoptivföräldrarna i Sverige.


Thorbjörnson avslutade sin sista replik med att kräva att även 2000-talets adoptioner behöver utredas:


”Utred alla adoptioner!

När får vi se en utredning?

No más silencio!”

Vänsterpartiet är det parti som visar vad internationell solidaritet, social rättvisa och historisk uppgörelse betyder allra mest vad gäller frågan om de korrupta adoptionerna

Vänsterpartiet är utan jämförelse det parti i riksdagen som har ställt upp allra tydligast för Chileadoption.se:s och de utlandsadopterades krav på en utredning om de korrupta adoptionerna under de senaste åren.

Nu på tisdag den 2 mars kl. 13 under den inplanerade interpellationsdebatten i riksdagen hoppas nu alla vi som har engagerat oss i adoptionsfrågan att äntligen få ett definitivt svar på vad Löfvens rödgröna regering och socialminister Hallengren i praktiken kommer att besluta om efter att riksdagens båda största partier SAP (genom Hallengren) och M (genom Kristersson) under veckan har ”krupit till korset” och båda deklarerat att de nu är för en utredning.

Det finns dessutom också tecken på att SD och kanske också C numera ställer sig bakom detta krav och det vore märkligt om inte MP och L och även KD också gjorde det.

Tidigare har vissa enskilda moderata riksdagsledamöter varit mycket engagerade i adoptionsfrågan såsom den förre försvarsministern i Reinfeldts regering Sten Tolgfors från Värmland, som jag själv arbetade tillsammans med i flera år och som väckte frågan om de utlandsadopterades utsatthet för rasism, psykisk ohälsa och självmord i riksdagen vid flera tillfällen.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/adoptioner-fran-chile_H810400

”till Socialminister Lena Hallengren (S)

Det har nu gått tre år sedan SVT Nyheter första gången uppmärksammade misstänkta oegentligheter vid adoptioner från Chile under 1970- och 1980-talen. Fattiga mödrar hade enligt SVT lurats att lämna ifrån sig sina barn under vad de trodde var en tillfällig period, och sedan hade dokument förfalskats och barnen adopterats bort till Sverige. Med anledning av detta skrev Vänsterpartiets dåvarande riksdagsledamot Hamza Demir en skriftlig fråga (2017/18:722) till regeringen, vilken besvarades av dåvarande minister Åsa Regnér.

Sedan skandalen uppmärksammades första gången har omfattningen av den och antalet fall ökat. Just nu utreder myndigheterna i Chile 89 fall av adoptioner till Sverige. Samtliga adoptioner har förmedlats genom svenska Adoptionscentrum. Med anledning av detta skrev jag en fråga till ministern i januari 2019. Svaret på frågan då var att man från svensk sida avvaktar den chilenska polisutredningen. I princip samma svar fick jag när jag ställde en ny fråga i december 2019 efter att SVT återigen rapporterat om ytterligare oegentligheter från svensk sida som visade att det fanns misstankar i Sverige redan på 1970-talet om att adoptionerna inte gick rätt till.

I svaret för ett år sedan lade dessutom ministern till att regeringen avsatt stöd för adopterade att själva utreda oklarheter i sina adoptioner. Vänsterpartiet välkomnar att adopterade kan få ekonomiskt stöd att söka sitt ursprung men anser att det är oacceptabelt att som regeringen gör lägga hela ansvaret på enskilda individer. Oegentligheterna som framkommit och rapporterats om är så omfattande och systematiska att regeringen borde ha ett intresse i att klargöra vilka eventuella fel den svenska staten och svenska myndigheter har begått. Coronapandemin har dessutom gjort frågan ännu mer akut. Många av de vars barn blev stulna börjar bli gamla, och de tillhör de fattigaste i Chile. Det är också de som drabbats hårdast av pandemin i Chile. Det finns en stor risk att de som blivit adopterade till Sverige inte kommer att hitta sina anhöriga i Chile innan det är för sent och att de som familj inte kommer att få ta del av vad en svensk utredning skulle kunna komma fram till.

För Vänsterpartiet är frihet för barn att växa upp i trygghet och få den kunskap och det stöd som behövs för att utveckla just deras förmågor en självklarhet. Alla barn har inte föräldrar som känner att de kan ge sina barn en bra framtid. Då finns det möjlighet att genom adoption i stället låta andra människor välkomna barnet in i en ny familj. Samtidigt är adoption ett stort och livsavgörande steg att ta. Därför är det viktigt att alla parter är välinformerade om processen och dess konsekvenser. Adoptionsprocessen och kontrollen av densamma bör vara så noggrann att det aldrig kan förekomma minsta lilla inslag av människohandel.

Vänsterpartiet anser att det redan 2018 framkom tillräckligt många uppgifter om oegentligheter och att en svensk utredning inte kan vänta. En svensk utredning skulle också kunna bli ett stöd till polisen i Chile i deras utredning. Det som uppdagats i Chile är inte bara allvarligt på grund av det lidande som åsamkats barnen, barnens biologiska föräldrar och adoptivföräldrarna, utan det strider även mot barnkonventionen och barns rätt till sitt ursprung. Misstänkt olagliga adoptioner har inte bara skett till Sverige. Flera länder misstänks för att genom olika organisationer ha tagit emot barn för adoption där det nu finns misstankar om att allt inte gått rätt till. En av de organisationer som pekas ut i härvan i Chile är svenska Adoptionscentrum, som har hanterat adoptioner till Sverige. Adoptionscentrum är auktoriserat att förmedla adoptioner av Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF), som tidigare hette Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA). MFoF är också ansvarig för att bedriva tillsyn över de organisationer den auktoriserat. Vänsterpartiet ser med oro på det som uppdagas under utredningen i Chile och det väcker många frågor om tillsynen av adoptionsorganisationerna i Sverige.

Allt fler länder runt om i världen, som Danmark, Nederländerna och Schweiz, har börjat utreda internationella adoptioner där det framkommit uppgifter om att de inte gått rätt till. Mot bakgrund av vad som anförts ovan vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

1, Hur länge anser ministern att de svenska medborgare som kommit till Sverige genom adoption ska behöva vänta innan regeringen utreder vilka eventuella fel som begicks i Sverige när de blev svenska medborgare?

2, Kommer ministern och regeringen att ta ansvar för att informera alla som adopterats till Sverige från Chile att adoptionen kan ha genomförts på olagliga grunder?

3, Tänker ministern verka för att utreda om det finns behov av att skärpa tillsynen av de svenska adoptionsorganisationerna?”

Vänsterpartiet fortsätter att stå upp för de adopterade från Chile och för Sveriges alla 60 000 utlandsadopterade i kampen mot genomkorrupta Adoptionscentrum

Vänsterpartiet fortsätter att stå upp för de adopterade från Chile och för alla oss 60 000 utlandsadopterade mot den genomkorrupta adoptionsindustrin och mot de svenska adoptionsorganisationerna som har ägnat sig åt organiserad människohandel och åt att systematiskt ha manipulerat dokument för att skydda sig själva och sopa undan alla spår av den brottsliga verksamhet som de har varit involverade i samtidigt som vi adopterade har fått våra ursprungsidentiteter förstörda och i alltför många fall omöjliggör det för oss idag som vuxna att någonsin kunna hitta våra förstaföräldrar och biologiska familjer i ursprungsländerna då våra riktiga födelsedatum, ursprungsnamn, födelseorter och bakgrundshistorier har suddats ut för alltid och ersatts med helt och hållet falska och påhittade uppgifter.

Igår frågade Vänsterpartiets riksdagsledamot Jon Thörbjörnsson återigen socialminister Lena Hallengren om vad den svenska regeringen gör för att bringa klarhet i det faktum att 1000-tals internationella adoptioner till Sverige har varit illegala och korrupta och att 1000-tals utlandsadopterade är stulna och sålda och har fått sina identiteter förstörda för alltid. Hallengren svarade att Sverige fortsätter att följa vad som händer i Chile och indirekt och implicit att Sverige ännu inte kommer att tillsätta en egen utredning om de illegala och korrupta adoptionerna från Chile och från en mängd andra ursprungsländer.

Detta är då sann solidaritet på så många plan och här nedan listas mest bara de demografiska och ideologiska aspekterna:

Sverige är då det land i både världen och historien som utan konkurrens har adopterat flest barn per capita från de gamla utomeuropeiska kolonierna och bosättarstaterna över haven liksom från det postkommunistiska Central- och Östeuropa och den internationella adoptionen har på ett på alla sätt och vis avgörande sätt påverkat den svenska självbilden och identiteten och omvärldsbilden av Sverige såsom varande världens mest solidariska, progressiva, färgblinda och antirasistiska land.

En mycket hög procent av alla de svenskar som har adopterat dessa 60 000 utländska barn barn sedan 1950-talet är högutbildade med höga inkomster och i många fall rejäla förmögenheter och vilka ofta står till vänster politiskt sett. Vi som är adopterade är mestadels ”omvänt” nästan alltid från underklassen och från ”socialgrupp fyra” i ursprungsländerna i Syd- och Centralamerika, Karibien, Oceanien, Afrika, Asien, Mellanöstern och Central- och Östeuropa och många är dessutom slavättlingar, tillhör olika urfolk och minoriteter eller är blandade/mixade. Detta gör att vi adopterade för övrigt dessutom skiljer oss åt från invandrarna från Syd- och Centralamerika, Karibien, Oceanien, Afrika, Asien, Mellanöstern och Central- och Östeuropa vilka mestadels tillhörde medelklassen och ibland t o m överklassen i sina hemländer.

Dessa demografiska OCH ideologiska aspekter av världens och historiens mest adopterande land och folk (d v s Sverige och svenskarna) lämnar då Vänsterpartiet (och även Liberalerna, som också har motionerat för att få till en utredning om de illegala och korrupta adoptionerna) därhän – d v s de facto är ju relativt många på vänsterkanten demografiskt sett och säkerligen många vänsterpartister och åtskilliga personer som röstar på partiet adoptivföräldrar eller så har de adopterade syskon, partners, vänner, kollegor, grannar o s v. Dessutom är många på vänsterkanten demografiskt sett och säkerligen många vänsterpartister och åtskilliga personer som röstar på partiet pro-internationell adoption utifrån just en solidarisk, progressiv, färgblind och antirasistisk ideologisk hållning.

Det länder därför Vänsterpartiet till heder att frångå alla ovanstående aspekter (OBS: det finns så klart än fler aspekter än dessa av Sverige och svenskarna som världens och historiens mest adopterande land och folk) och i stället verka för en sannings- och försoningsprocess mellan alla oss 60 000 utlandsadopterade, våra förstaföräldrar och biologiska familjer och släktingar i ursprungsländerna, våra adoptivföräldrar och adoptivfamiljer och adoptivsläktingar i Sverige (inklusive våra eventuella partners och barn och t o m barnbarn liksom syskon, kusiner o s v) OCH det s k svenska folket som helhet som har investerat så enormt mycket ideologiskt i oss adopterade vad gäller just antirasism.

Både MP och V motionerar nu om att Sverige börjar införa och praktisera jämlikhetsdata

”Plötsligt händer det!”: Från att under många år ha varit en av de mest kontroversiella och omdebatterade frågorna i den svenska samhällsdebatten i relation till invandrare, minoriteter, diskriminering, mångfald, ras, etnicitet, religion, (o)jämlikhet och representation har nu både MP (genom Leila Ali-Elmi och Annika Hirvonen Falk) och V (genom Ulla Andersson, Christina Höj Larsen, Ali Esbati, Tony Haddou och Daniel Riazat m fl) valt att motionera i riksdagen om att Sverige börjar införa och praktisera jämlikhetsdata.
 
MP:s motion:
 
 
”Förslag till riksdagsbeslut:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över om och hur jämlikhetsdata skulle kunna införas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om uppdrag till SCB och tillkännager detta för regeringen.
 
Sverige är idag ett land som kännetecknas av en redan och alltmer heterogen befolkningssammansättning. Vad gäller demografisk mångfald kan Sverige idag bara mäta sig med länder som Storbritannien, Frankrike, Kanada, Australien och Nederländerna i ett västvärldsperspektiv. På grund av en lång tradition av att föra befolkningsregister av olika slag har statistik, data och siffror om invånarna i landet kommit att spela en avgörande roll för att skapa det demokratiska välfärdssamhälle som Sverige är idag. Statistik om olika befolkningsgrupper är helt enkelt ett fundamentalt verktyg inom det svenska samhällsbygget och politiken och har så varit under lång tid. Med utgångspunkt i statistik kan politikerna, lagstiftarna och myndigheterna göra de överväganden och bedömningar som krävs för att kunna fatta beslut och vidta åtgärder inom samhällets olika områden.
 
Sverige är helt enkelt ett land som genomsyras av statistik tack vare landets världsunika folkbokföringsregister. Hela den offentliga sektorn, från staten till kommunerna och en mängd andra institutioner och myndigheter samlar och sammanställer regelbundet statistik om invånarna utifrån exempelvis ålder, region, socioekonomisk bakgrund och kön. Att Sverige är ett av världens mest jämställda länder har exempelvis åstadkommits genom att vi har lagstadgat om att all form av offentlig statistik ska vara könsuppdelad, vilket har varit avgörande för jämställdhetspolitiken.
 
Det räcker dock inte längre bara med könsuppdelad statistisk för att erhålla en korrekt analys av hur det står till i dagens Sverige med avseende på olika invånargrupper och utifrån de diskrimineringsgrunder som vi saknar data och siffror om. Den svenska regeringsformen stipulerar att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person och diskrimineringslagen baserar sig på sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och tillgänglighet, sexuell läggning samt ålder. Idag finns det dock enbart officiell statistik om kön och ålder och det finns heller inga siffror om de fem nationella minoriteterna med undantag för sverigefinnarna. Samtidigt kartlägger vi regelbundet både kön och ålder för att kunna kartlägga och komma åt diskriminering på exempelvis arbetsmarknaden men kring de övriga diskrimineringsgrunderna saknar vi helt enkelt siffror och data om.
 
På grund av den i det närmaste totala bristen på statistik om könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och tillgänglighet och sexuell läggning erhåller Sverige sedan länge regelbunden kritik av både EU och FN och uppmanas rutinmässigt att börja fråga om dessa kategorier, bakgrunder och identifikationer på samma sätt som att det redan är brukligt att fråga om kön och ålder i olika typer av undersökningar som bygger på enkäter och självsvarsformulär. Till skillnad från data om kön och ålder, som går att generera via befolkningsregistret och som därmed handlar om rena registerdata, så behöver uppgifter om könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och tillgänglighet och sexuell läggning samlas in via ett system och en metod som inom EU-sammanhang benämns som jämlikhetsdata. Jämlikhetsdata är ett sätt att skapa statistik som bygger på enkätmetodens principer i form av frivillighet, anonymitet, informerat samtycke samt självidentifikation och självkategorisering, det vill säga det handlar inte på något sätt om någon form av registrering av en enskild och identifierbar person.
 
I den regelbundet återkommande offentliga och politiska debatten om jämlikhetsdata dras gärna paralleller till totalitära regimer och det talas ofta om risk för missbruk av statistiken, men den form av jämlikhetsdata som EU förespråkar handlar inte om registerdata som går att koppla till en enskild person utan om data som genereras via självsvarsformulär och som bygger på både frivillighet och anonymitet. Detta görs med syftet att systematiskt samla in kunskap om olika invånargruppers tillgång till sina lagstadgade rättigheter och för att både kunna kartlägga förekomsten av och motverka diskriminering och därmed skapa förutsättningar för ett mer jämlikt och inkluderande samhälle. I flertalet länder på jorden såsom i USA, Storbritannien, Finland och Kanada använder man sig sedan länge av jämlikhetsdata i en eller annan form och invånarna i dessa länder tillfrågas regelbundet om exempelvis etnicitet, språk, religion och sexuell läggning. FN och EU har återkommande kritiserat Sverige för att inte samla in relevant kunskap och statistik om olika minoriteters situation. Vi delar bilden att Sverige saknar fakta. Vi hör ofta berättelser om diskriminering men vi saknar heltäckande information kring människors tillgång till sina rättigheter.
 
Utöver att FN och EU kritiserar Sverige för att sakna metoder och verktyg för att kunna följa upp om antidiskrimineringsåtgärderna och jämlikhetspolitiken överhuvudtaget har någon effekt så förordar en rad konventioner och direktiv praktiserande av jämlikhetsdata såsom FNs konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, EUs rasdirektiv, EUs arbetslivsdirektiv om inrättande av en allmän ram för likabehandling, den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk samt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Jämlikhetsdatafrågan utreddes av DO år 2012 på den dåvarande regeringens uppdrag efter att Sverige än en gång hade erhållit kritik från FN och slutsatsen var att jämlikhetsdata både kan och bör införas även i Sverige då både svensk och europeisk lagstiftning tillåter bruket av jämlikhetsdata så länge det sker med syftet att främja jämlikhet och motverka diskriminering.
 
Sverige är idag världsledande på all offentlig statistik om ålder, kön, region och även socioekonomisk bakgrund och data och siffror utgör i praktiken underlaget för hela det svenska offentliga styrsystemet. Avsaknaden av statistik rörande de fem diskrimineringsgrunderna könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning samt de fem nationella minoriteterna gör dock att den generella jämlikhets- och välfärdspolitiken famlar i blindo. Sverige bör därför börja praktisera jämlikhetsdata genom att ge SCB i uppdrag att börja fråga om de diskrimineringsgrunder som det idag saknas statistik om.”
 
V:s motion:
 
 
”Förslag till riksdagsbeslut:
Regeringen bör ge Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att upprätta jämlikhetsdata som bygger på samtliga diskrimineringsgrunder i de relevanta årliga enkätundersökningar som görs.
 
Jämlikhetsdata, eller jämlikhetsstatistik, är information om hur olika diskrimineringsgrunder, såsom t.ex. religion, hudfärg eller etnicitet, är fördelade i populationen och hur de samverkar med varandra. Avsikten med jämlikhetsdata är att undersöka förekomsten och effekterna av diskriminering (Institutet för framtidsstudier 2017: Forskningsrapport 2017/1).
 
Två tredjedelar av världens stater samlar in jämlikhetsdata. Sverige saknar i dag sådan statistik. Därmed försvåras arbetet mot diskriminering och ojämlikhet. FN, EU och Europarådet har regelbundet kritiserat Sverige för att inte samla in relevant kunskap och systematisk statistik om olika minoriteters situation, detta med hänvisning till en rad konventioner och direktiv som efterfrågar jämlikhetsdata, såsom FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, EU:s direktiv om genomförandet av 20 principen om likabehandling av personer oavsett ras och etniskt ursprung m.m. (Hübinette 2015: Vad är jämlikhetsdata?).
 
Frågan om huruvida Sverige bör införa jämlikhetsdata har utretts av Diskrimineringsombudsmannen (DO) i samråd med Datainspektionen, Statistiska centralbyrån (SCB) och Folkhälsomyndigheten. Slutsatsen är att jämlikhetsdata både kan och bör införas och praktiseras mer systematiskt även i Sverige. Dels p.g.a. de internationella församlingar som Sverige ingår i och de åtaganden som Sverige i dessa sammanhang har skrivit under, dels p.g.a. att både internationella överenskommelser och svensk lagstiftning avseende skydd av känsliga personuppgifter (såsom EU:s dataskyddsdirektiv, Europarådets dataskyddskonvention och svenska personuppgiftslagen) tillåter detta så länge det sker med syftet att motverka diskriminering och främja jämlikhet, och så länge de som tillfrågas ger sitt samtycke och försäkras anonymitet (DO 2012: Statistikens roll i arbetet mot diskriminering).
 
Sverige präglas i dag av växande klyftor. Segregationen och ojämlikheten är som mest tydlig i relation till diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg samt religion eller annan trosuppfattning. Om vi ska kunna motverka diskriminering och ojämlikhet i samhället krävs kunskap om olika gruppers utsatthet. Jämlikhetsdata kan ge oss mer av sådan kunskap. Vänsterpartiet anser därför att Sverige bör upprätta jämlikhetsdata. Insamlingen av data ska bygga på samtycke, frivillighet och anonymitet.”

På 1970-talet var delar av den svenska vänstern inklusive dåtidens V kritiskt inställd till internationell adoption medan dåtidens höger generellt var för internationell adoption

På 1970-talet var dåvarande V, d v s VPK, kritiskt inställd till internationell adoption medan dåvarande M (d v s H), C och L (d v s Fp) både motionerade och interpellerade i riksdagen samt författade artiklar i pressen som handlade om att underlätta och öka utlandsadoptionerna till Sverige.
70722956_10156747589645847_2039107823391997952_n.jpg
 
Jag dessutom har även hittat spår av utlandsadoptionskritik i den nya vänsterns olika publikationer såsom i SKP:s Gnistan och i april 1975 talade författaren Sara Lidman på ett möte på Sergels torg i Stockholm som anordnades av den svenska Vietnamrörelsen och som protesterade mot ”Operation Babylift”-aktionen som genomfördes i samband med Saigons fall när amerikanerna tog med sig 100-tals vietnamesiska barn i samband med evakueringen av Sydvietnam varav i praktiken samtliga kom att adopteras bort i USA och i några fall också till Sverige och till ett antal andra europeiska länder.
 
Frågan är m a o när den svenska vänstern blev pro-internationell adoption? För ett antal år sedan listade tidningen ETC exempelvis ett antal handlingar som en svensk skulle kunna utföra och som räknades som goda och solidariska handlingar för att göra världen bättre och på listan hittades bl a att adoptera ett utomeuropeiskt barn. En kvalificerad gissning säger väl att pro-internationell adoption-omsvängningen ägde rum på 1980- och 90-talen i samband med framväxten av den moderna svenska antirasistiska rörelsen.
 
ur en motion skriven av Bengt Börjesson (C) och Tage Sundkvist (C) 1966:
”Om man ser på frågan ur ett större perspektiv torde man kunna beteckna ökad adoption över gränserna som en realistisk åtgärd för att skapa förståelse över gränserna.”
 
ur en interpellation inlämnad av Mårten Werner (H/M) 1968:
”Jag tror att en ändring av lagen på denna punkt även bör kunna stimulera till en omfattande adoption av barn från u-länder, och detta synes mig vara en fin form för u-landshjälp. Hjälpen får visserligen begränsad omfattning, men den blir mycket betydelsefull för de individer det gäller. Jag tror också att dylik adoption över gränserna är ett mycket väsentligt fredsarbete. Många psykologiska skäl talar för att konfrontationer mellan människor av skilda folkslag inom familjerna så att säga verkligen kan bidraga till att stävja rasism och annat otyg.”
 
ur en artikel i Expressen skriven av nationalekonomen Birger Möller (Fp/L):
”Vi vill med denna artikel föreslå ett nytt nyårslöfte
Men vad vi vill hävda är att med vetskapen om den tredje världens misär och med vår strävan efter mänsklighet är alternativet adoption av u-landsbarn om inte det naturligaste så i varje fall det viktigaste sättet att få barn.
(…)
Ty om man – av egoistiska skäl – har bestämt sig för att i vilket fall som helst skaffa sig ett barn, så är det ur u-landssynpunkt bättre med adoption än med egenfödsel. Det lättar u-landets befolkningsbörda. Och rent humanitärt är det en klar positiv åtgärd att ägna sin kärlek åt ett barn som är utan vårdnadshavare och som går en grym eller osäker framtid till mötes. Även om adoption av ett enda lidande barn är som en droppe i havet med tanke på antalet nödställda barn i u-länderna, är ju detta enda barn i exakt samma behov av kärlek och trygghet som vi själva.
(…)
Låt oss alla bestämma oss för att hjälpas åt så att 1968 blir u-landsbarnens år. Det blir ett meningsfullt nyårslöfte.”