Kategori: vänstern

Om att avplattformeras, marginaliseras och stigmatiseras – exemplet Stina Oscarson och mig själv

Jag är inte någon personlig vän till Stina Oscarson, som jag har delat evenemang med vid några tillfällen, och jag är än mindre en vän till hennes val att (tidigare) arrangera samtal med högerradikala antisemiter men jag är helt emot denna typ av marginalisering, utfrysning och stigmatisering.
 
Jag är då själv numera hårt marginaliserad, utfryst och stigmatiserad i i stort sett samma kretsar som Stina men av andra orsaker – d v s inom kultur- och medievärlden och i mitt fall även inom akademin och högskolevärlden liksom inom vänstern i bred mening och inom den antirasistiska och antifascistiska rörelsen.
 
Jag har själv genom åren åtskilliga gånger både blivit avbokad och fått inbokade evenemang (och både i akademiska och medie- och kultursammanhang liksom i aktivistiska och politiska sammanhang) inställda i efterhand och blivit vägrad publicering och fått accepterade texter ”inställda” i efterhand (och både i akademiska och medie- och kultursammanhang liksom i aktivistiska och politiska sammanhang) enbart p g a att jag är jag (eller snarare p g a ”saker” jag har skrivit, sagt och fr a publicerat).
 
Tidigare handlade det om att jag skrev om, talade om och forskade om ras i relation till dagens Sverige (vilket jag då fortfarande gör och vilket jag möjligen var först med i landet att göra – ”han är essentialist och biologist”, ”han är kanske t o m rasist” o s v) och om att jag skrev om, talade om och forskade om adoption utifrån ett postkolonialt feministiskt perspektiv (vilket jag då fortfarande gör och vilket jag möjligen var först med i landet att göra – ”han är emot att vita bildar familj med icke-vita”, ”han är emot att vita går i säng med icke-vita” o s v) – hela tre gånger har jag t ex blivit avbokad från seminarier och föreläsningar som jag skulle ha hållit bara vid Uppsala universitet p g a det och jag har blivit avstängd från mängder av konferenser, seminarier, panelsamtal och möten liksom utslängd från mängder av styrelser, föreningar, redaktioner, temanummer och antologier och mitt deltagande i dokumentärer, filmer, radioprogram, artiklar och reportage har tagits bort, strukits och suddats ut i efterhand p g a det.
 
Och numera och sedan några år tillbaka handlar det också eller kanske fr a om att jag anses ha förrått vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen genom att jag anses ha satt ”kniven i ryggen” på några av landets mest kända (och även mäktigaste) personer som tillhör vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen (”han har svikit kampen och saken”, ”han är okontrollerbar, illojal och osolidarisk”, ”han har förrått och hängt ut alla sina gamla kamrater, vänner, kollegor och bekanta”, ”han har förolämpat och förnedrat våra största hjältar och bästa hjärnor” o s v).
 
Sedan ska det/jag säga/s att jag samtidigt har all respekt och förståelse för alla de 100 000-tals och åter 100 000-tals som tillhör vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen och som just nu är paniskt rädda för GAL-TAN:iseringen av den både svenska och västerländska politiken liksom för SD:s rekordsiffror och normaliseringen av SD-sfären och jag har likaså all respekt och förståelse för alla de 100 000-tals och åter 100 000-tals invandrare och minoritetsinvånare som likaså är livrädda för både sin och Sveriges (och SD:s, M:s och KD:s) framtid.
 
”Deltagarna vägrade att vara med i samtalet på Stadsmuseet om jag var moderator, eftersom jag pratat med personer med fel åsikter. Arrangören underströk att hon inte tror att jag ”propagerar för främlingsfientliga åsikter”, men valde ändå att boka av mig.”
 
 
”Så hände det igen.
 
Jag hade tackat ja till att moderera ett samtal om ungdomsupplopp och demokrati som skulle hållas på Stadsmuseet i Stockholm. Samtalet skulle utgå från två relativt nya böcker i ämnet och allt var klart. Trodde jag.
 
Men så fick jag ett mejl från arrangören där hon skriver att hon just hade talat med de medverkande författarna. De hade reagerat mycket starkt på att jag skulle vara moderator. Eftersom jag, som de tydligen uttryckt det, hade pratat med personer med fel åsikter. Och författarna var nu rädda att ”deras åsikter kletar av sig” på dem.
 
Arrangören underströk visserligen att hon, som följt mitt arbete, inte tror att jag ”propagerar för främlingsfientliga åsikter”, men hon valde ändå att gå de medverkande till mötes.
 
Det är tredje gången på kort tid detta händer. En beröringsskräck i både andra och tredje led och på det en arrangör som inte vågar stå upp för det hen anser vara moraliskt rätt. Troligtvis av rädsla för att svärta ner sitt eget rykte.
 
Det finns andra som råkat betydligt mer illa ut än jag och detta är ingen offerkoftetext. Utan jag skriver för att jag på allvar blev intresserad av att försöka besvara den fråga en vän ställde när jag berättade om händelsen: Hur har vi hamnat här?”

Om högerextrema och nazister som har blivit vänster

Har nyligen läst (ut) historikern Johan Stenfeldts nya bok ”Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm mellan kommunism och nazism” som handlar om de båda kommunist- respektive nazistledarna som bytte (politisk) sida och blev vad Stenfeldt kallar renegater och kom då att tänka på alla de som just har bytt sida från extremhögern till den radikala vänstern såsom Lindholm gjorde.
80040381_10157020303390847_6565783416690704384_n.jpg
 
Att åtskilliga personer som en gång har tillhört den radikala vänstern har gått över till den högerextrema sidan är ju både välkänt och välutrett både i Sverige och i andra europeiska länder och Flyg kallades t ex ”en svensk Doriot” efter den franske kommunistledaren Jacques Doriot som slutade som fascist så fenomenet att gå från vänster till höger, och ofta just från radikal vänster till radikal höger, är inte på något sätt okänt runtom i Europa eller i Sverige och fortsätter ju än idag (många av de som idag hittas inom SD-sfären i bred mening kommer t ex från vänstern i bred mening).
81680225_10157020303455847_3944766425872203776_n.jpg
 
Att åtskilliga personer som har tillhört den radikala högern har slutat i olika demokratiska högerpartier är inte heller särskilt okänt och i varje fall någorlunda välkänt: Åtskilliga av den svenska efterkrigstidens moderater och centerpartister och även en del folkpartister och en och annan kristdemokrat hade då en bakgrund som högerextremist i någon av mellankrigstidens och krigsårens högerextrema partier och rörelser.
 
OBS: Här exkluderar jag f ö s k avhoppare, d v s f d nazister som hoppar av den s k nationella rörelsen vilka vid det här laget är åtskilliga till antalet i Sverige, och vilka sällan fortsätter att vara politiskt aktiva överhuvudtaget även om undantag finns.
81240151_10157020303535847_4490438511840722944_n.jpg
 
80230905_10157020303545847_2434728178833424384_n.jpg
Att personer som en gång har tillhört den radikala högern har gått över till vänstern är då vad Lindholm utgör ett exempel på då han slutade i V, d v s i dåvarande VPK, och fr a i Vietnamrörelsen och i den maoistinspirerade och pro-Tredje världen-orienterade 70-talsvänstern, som han kände sig allra mest hemma inom snarare än inom socialdemokratin eller kommunismen.
80010247_10157020303615847_5398841523922010112_n.jpg
 
81089050_10157020303670847_7051157885560029184_n.jpg
Det är uppenbart att Lindholm på ålderns höst kände att han fick återuppleva sin fascistiska och nazistiska ungdom genom att den nya vänstern, som den då kallades, enligt Lindholm bröt med en mer blodlös och blek socialdemokrati och fr a lyckades attrahera ungdomen såsom Lindholms gamla rörelse en gång i tiden hade gjort under en period med hjälp av livfulla demonstrationståg, en subkulturell ungdomsinriktad musikscen (d v s den s k proggmusiken som ibland kombinerades med en viss klädstil och även livsstil), möten som fylldes med musik, sång och uppläsningar av dikter och en propagandaestetik och antikapitalistisk och antiimperialistisk retorik om nationellt självbestämmande som Lindholm kände igen sig i och inte minst då Lindholm en gång hade varit en s k vänsternazist.
80396844_10157020303610847_5617019501712244736_n.jpg
 
Det framgår f ö i boken att Lindholms ”renegatväg” verkar ha påbörjats någon gång kring eller kanske t o m under det symboltyngda året 1968 då han 1967 talade på de gamla partikamraternas och de nazistiska krigsveteranernas möte på Norra kyrkogården i Stockholm invid Gösta Hallberg-Cuulas grav, d v s på De stupades dag, men därefter verkar han aldrig mera ha framträtt inom den s k nationella rörelsen utan i stället inom den nya vänstern och medan flera av Lindholms gamla nazistiska partikamrater senare kom att gå med i BSS och sedermera i SD så valde Lindholm då att inte göra det.
 
I alla fall så är de f d nazister, fascister och högerextremister som hamnade inom vänstern ej särskilt många som jag har uppfattat det och exkluderande de som gick in i socialdemokratin antingen redan innan och under kriget och fr a efter kriget såsom Ragnar Edenman så är de inte särskilt många alls (även idag händer det ju f ö att f d sverigedemokrater byter sida och blir socialdemokrater).
80017682_10157020303680847_1883362559663276032_n.jpg
 
De namn jag själv kommer att tänka på är då dels enstaka namn inom den frihetliga vänstern som verkar ha haft en bakgrund i t ex Nysvenska rörelsen och dels 3-4 f d s k lindholmsnazister som just gjorde precis som sin gamle nazistledare Sven Olov Lindholm och gick in i den nya vänstern på 1970-talet såsom t ex Nils-Eric Gustafsson (som bl a var aktiv för Nordkorea), Alf Åberg (som bl a var aktiv för det som då kallades Kampuchea) medan Lindholm själv fr a engagerade sig i Vietnam och Chile.
81449605_10157020303730847_272351246403239936_n.jpg
 
OBS: Här exkluderar jag de mängder med personer som var barn till högerextremister och som blev en del av den nya vänstern på 1970-talet.
 
Sedan kan Stenfeldt så klart inte låta bli att nämna att den svenska antifascismens ”grand old man” inom publicistsammanhang, d v s Ture Nerman, slutade som en slags högerradikaliserad anti-den nya vänstern-aktivist som t o m hann gå med i den anti-68-rörelse-organisation som bildades 1967 i form av Demokratisk allians, d v s Nerman och Lindholm fortsatte m a o att vara kombattanter och att antagonisera gentemot varandra även efter kriget.

SD:s nya strategi för att ta över LO-förbunden och bli Sveriges största arbetarparti är en blåkopia på den radikala vänsterns strategi på 1970- och 80-talen

SD:s ny ”masterplan” och strategi vad gäller att bli Sveriges största arbetarparti och därmed aktersegla och detronisera SAP:s 100-åriga dominans bland arbetarna i landet är en blåkopia av 70- och 80-talens radikala vänster – planen är då att ta över de olika LO-förbunden inifrån och hade det varit val idag så hade en tredjedel av alla ”jobbare” röstat på SD.
 
Ända sedan 1920- och 30-talen har den s k nationella rörelsen drömt ”våta drömmar” om att vinna över de svenska ”knegarna”, d v s den stora massan av svenska folket, och genom årtiondena har ett flertal högerextrema partier bildat egna ”separatistiska” s k nationellt sinnade fackföreningar (och så även SD) men nu har SD:arna uppenbarligen hämtat inspiration från hur den s k nya radikala vänstern arbetade på 1970- och 80-talen när unga vuxna vänsteraktivister från borgerliga familjer och bakgrunder hoppade av högskolestudierna och lät proletarisera sig och i många fall slutade som fackligt förtroendevalda och s k fackpampar:
 
 
”I en motion till landsdagarna föreslogs att SD skulle driva att bara opolitiska fackförbund som behandlar medlemmar av alla politiska färger lika ska ha förhandlingsrätt på arbetsmarknaden. Motionen avslogs med hänvisning till föreningsfriheten och att parternas oberoende ska fredas från politisk styrning, i enlighet med den svenska modellen.
 
Sverigedemokrater ska istället förändra LO-förbunden inifrån, anser riksdagsledamoten och byggnadsarbetaren Magnus Persson. I takt med att LO-kollektivet förändras, med fler som sympatiserar med SD, så kommer länken till Socialdemokraterna att kunna brytas, enligt honom.
 
– Det är en demokratifråga, det är medlemmarna som väljer sina företrädare i facket och medlemmarna som röstar om stadgarna, säger Magnus Persson.
 
Argumentet upprepades av många ombud på landsdagarna.
 
– Detta är bara en tidsfråga. Ju fler vi blir desto fler arbetsplatser kan vi ta över och rösta på ombud som delar våra värderingar och tillsätta nya styrelser, sade Jörgen Fogelklou från Göteborg under debatten.”

Om gårdagens Uppdrag granskning och om den antisemitiskt lagde läkaren på Karolinska som SVT och Göran Rosenberg försöker friskriva

Gårdagens Uppdrag granskning handlade om läkaren, doktoranden och neurokirurgen Inti Peredo vid Karolinska som har en bakgrund i Bolivia och råkar vara son till Ernesto ”Che” Guevaras närmaste man och som har kritiserats för att trakassera judiska kollegor samt sprida antisemitiska bilder här på Facebook och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) svarar nu på Uppdrag gransknings (och Göran Rosenbergs) försök att friskriva Peredo från kritiken:

Likställanden mellan Israel och Nazityskland ingår i en antisemitisk tradition. En kommentar till Uppdrag gransknings program ”Karolinska och judehatet”

BILDER.jpg

 

En viss Inti Peredo har f ö också varit aktiv på ett kubanskt debattforum på internet där han bl a har skrivit följande:

“Jag insisterar verkligen på att de värsta hitlerianerna är judarna. Om dom var en fara när de var obeväpnade, föreställ er då faran för mänskligheten nu när de har atombomber. Sanna mina ord HITLER HADE RÄTT.”

75567421_10157199751492672_2724797449527885824_o.jpg

”Hitler hade rätt, att det utvalda folket med sin gyllene Gud är kannibaler och en fara för resten av världen och att de inte kommer att vila förrän de styr resten av världen.”

 

77269346_2573696079365937_2758897793346043904_o.jpg

På 1970-talet var delar av den svenska vänstern inklusive dåtidens V kritiskt inställd till internationell adoption medan dåtidens höger generellt var för internationell adoption

På 1970-talet var dåvarande V, d v s VPK, kritiskt inställd till internationell adoption medan dåvarande M (d v s H), C och L (d v s Fp) både motionerade och interpellerade i riksdagen samt författade artiklar i pressen som handlade om att underlätta och öka utlandsadoptionerna till Sverige.
70722956_10156747589645847_2039107823391997952_n.jpg
 
Jag dessutom har även hittat spår av utlandsadoptionskritik i den nya vänsterns olika publikationer såsom i SKP:s Gnistan och i april 1975 talade författaren Sara Lidman på ett möte på Sergels torg i Stockholm som anordnades av den svenska Vietnamrörelsen och som protesterade mot ”Operation Babylift”-aktionen som genomfördes i samband med Saigons fall när amerikanerna tog med sig 100-tals vietnamesiska barn i samband med evakueringen av Sydvietnam varav i praktiken samtliga kom att adopteras bort i USA och i några fall också till Sverige och till ett antal andra europeiska länder.
 
Frågan är m a o när den svenska vänstern blev pro-internationell adoption? För ett antal år sedan listade tidningen ETC exempelvis ett antal handlingar som en svensk skulle kunna utföra och som räknades som goda och solidariska handlingar för att göra världen bättre och på listan hittades bl a att adoptera ett utomeuropeiskt barn. En kvalificerad gissning säger väl att pro-internationell adoption-omsvängningen ägde rum på 1980- och 90-talen i samband med framväxten av den moderna svenska antirasistiska rörelsen.
 
ur en motion skriven av Bengt Börjesson (C) och Tage Sundkvist (C) 1966:
”Om man ser på frågan ur ett större perspektiv torde man kunna beteckna ökad adoption över gränserna som en realistisk åtgärd för att skapa förståelse över gränserna.”
 
ur en interpellation inlämnad av Mårten Werner (H/M) 1968:
”Jag tror att en ändring av lagen på denna punkt även bör kunna stimulera till en omfattande adoption av barn från u-länder, och detta synes mig vara en fin form för u-landshjälp. Hjälpen får visserligen begränsad omfattning, men den blir mycket betydelsefull för de individer det gäller. Jag tror också att dylik adoption över gränserna är ett mycket väsentligt fredsarbete. Många psykologiska skäl talar för att konfrontationer mellan människor av skilda folkslag inom familjerna så att säga verkligen kan bidraga till att stävja rasism och annat otyg.”
 
ur en artikel i Expressen skriven av nationalekonomen Birger Möller (Fp/L):
”Vi vill med denna artikel föreslå ett nytt nyårslöfte
Men vad vi vill hävda är att med vetskapen om den tredje världens misär och med vår strävan efter mänsklighet är alternativet adoption av u-landsbarn om inte det naturligaste så i varje fall det viktigaste sättet att få barn.
(…)
Ty om man – av egoistiska skäl – har bestämt sig för att i vilket fall som helst skaffa sig ett barn, så är det ur u-landssynpunkt bättre med adoption än med egenfödsel. Det lättar u-landets befolkningsbörda. Och rent humanitärt är det en klar positiv åtgärd att ägna sin kärlek åt ett barn som är utan vårdnadshavare och som går en grym eller osäker framtid till mötes. Även om adoption av ett enda lidande barn är som en droppe i havet med tanke på antalet nödställda barn i u-länderna, är ju detta enda barn i exakt samma behov av kärlek och trygghet som vi själva.
(…)
Låt oss alla bestämma oss för att hjälpas åt så att 1968 blir u-landsbarnens år. Det blir ett meningsfullt nyårslöfte.”

Den nyligen bortgångne Sven Lindqvist var tyvärr en Mao-apologet eller åtminstone någon som inte ville vittna om och behandla historiens största massmord som ägde rum i Kina i början på 1960-talet

Den nyligen bortgångne Sven Lindqvist var tyvärr en Mao-apologet eller åtminstone någon som inte ville vittna om och behandla det han och hans dåvarande fru Cecilia Lindqvist såg och upplevde i Kina i början på 1960-talet (även om Mao naturligtvis inte alltid gjorde fel och i revolutioner dödas och dör människor dessutom, och ofta just i mycket stora mängder) trots att Lindqvist kom att ägna stora delar av sitt liv och sitt skriftställarskap åt att just vittna om och behandla övergrepp, massmord och massakrer som har ägt rum i just den utomeuropeiska världen men han undvek och förbisåg då världshistoriens största katastrof i termer av antal döda/de trots att han själv var på plats (OBS: självklart var han och Cecilia inga förövare utan s k bystanders och just vittnen vilka då vägrade att vittna och berätta för både omvärlden och eftervärlden då de sannolikt trodde på den kinesiska revolutionen, var emot Väst samt satte sitt hopp till Asien och Tredje världen):
 
Stefan Jonsson hyllar idag i DN Sven Lindqvist som gick bort igår och som under många år var den förstnämndes mentor och båda har dessutom under många år varit anställda vid och knutna till DN:s kulturredaktion:
 
 
”Vägen mot sanningen gick för Sven Lindqvist genom den litterära gestaltningen. Resultatet var en essäistik som förnyade svensk litteratur. Den vann stora internationella framgångar, först i början av 1960-talet (med reportage från Kina), därefter i 1970-talets början (med verk om Latinamerika), slutligen från 1990-talet och framåt med fyra sammanflätade böcker – ”Bänkpress”, ”Ökendykarna”, ”Utrota varenda jävel” och ””Nu dog du” – där Lindqvist steg ned i sitt eget drömliv och samtidigt klargjorde ”den europeiska tankens kärna”. Sällan har västvärldens arv frilagts med en lika chockerande klarsyn.”
 
(…)
 
”Maos Kina var ett stängt land. Lindqvist tillhörde vid sidan av vännen och rivalen Jan Myrdal de första västerlänningar som rapporterade därifrån. Texterna utstrålade skarpt intellekt och glupsk nyfikenhet, men också en lyckokänsla – av att vara stadd i förvandling och spridas ut i världen och bland människorna.
 
Lindqvist förband den känslan med jämlikhet, demokrati och rättvisa. I ”Myten om Wu Tao-tzu” från 1967 uttryckte han saken i mötet med kollektiva livsformer. Berömd är scenen där han kliver ner bland kropparna i badhuset i Hai Dian och botas från sin individualism: ”Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.””
 
(slut citat)
 
Jonsson har naturligtvis helt rätt i att Lindqvist var en stor antirasist och antifascist som alltid stod till vänster och som var en av Sveriges största experter på och kännare av Kina och kineser tillsammans med bl a sin f d fru Cecilia Lindqvist.
 
Dock missar Jonsson att Lindqvist tyvärr indirekt försvarade eller i varje fall förstod historiens största planerade massmord på uppemot 40 miljoner människor som ägde rum i Kina under det s k ”stora språnget” mellan 1958-62 och därför väljer jag att citera ur en artikel av Staffan Skott som publicerades i UNT i maj 2008 för det är en sak att Lindqvist och 10 000-tals andra svenska vänsterradikaler valde att stå på den s k Tredje världens, de f d koloniernas, minoriteternas och de icke-vitas sida under Kalla kriget (d v s att stora delen av den svenska radikala vänstern valde antiimperialismen, antikolonialismen och antirasismen var inte på något sätt fel utan tvärtom var det rätt) men det är en annan sak att en del av desamma samtidigt valde att blunda för alla de övergrepp och massmord som ägde rum i den utomvästerländska världen under efterkrigstiden även om det kanske är fel att ”sparka” på någon som inte lever längre och när så många inom den svenska vänstern, antirasismen och kulturvärlden både hyllar och sörjer Lindqvist (och sedan gjorde inte Mao alltid fel så klart och det var självklart rätt av Mao att fronta mot Väst och att stötta och alliera sig med anti-västerländska regimer och rörelser världen över):
 
”Sven Lindqvist berättade om en diktatur med förtryck och likriktning och enkelspårig propaganda. Kineserna svalt, på den punkten var det ingen skönmålning. Men hans erfarenheter ”har kommit mig att inse den tragiska nödvändigheten i mycket av vad som sker i Kina” (Kina inifrån, s 124). Om man fick tro honom var den hårda ledningen ändå klok och human: ”Kadrerna var under stark press att uppfylla de statliga rekvisitionerna. De tog allt som kunde tas om bönderna skulle överleva. Det räckte ändå inte.” Räckte inte för att uppfylla rekvisitionerna, alltså.
 
Det här trodde vi på i Sverige när Sven Lindqvist skrev det. I själva verket konfiskerades alla livsmedel för många kinesiska bondefamiljer så att de inte överlevde. De svalt ihjäl. Tiotals miljoner dog av svält – för att man tagit maten ifrån dem. Om Per tar ifrån Pål maten, spärrar in honom och låter honom dö av svält är det mord. Trettio miljoner offer är låg bedömning, kan man lära av Jasper Beckers Hungry Ghosts: Mao’s Secret Famine (1996), ett epokgörande verk som ännu väntar på sin svenska förläggare. Kvalificerade kinesiska bedömare och andra talar om fyrtiofem miljoner eller fler. I alla händelser är det världens i absoluta tal största enskilda massmord.
 
Man kan inte anklaga Sven Lindqvist för att han den gången inte visste om det brott mot mänskligheten som pågick i det land som han vistades i och blev svensk expert på, och inte heller i boken Kina nu (1980) hade någon aning om. Som Jasper Becker framhåller är det märkligt hur detta massmord förblev okänt och gömt i tjugo år.
 
Den som sysslar med sovjetisk och rysk historia vet en del om totalitära regimers möjligheter att dölja och sprida desinformation om missförhållanden i sina stängda länder – av många skäl har Kina överträffat föregångaren Sovjet i denna färdighet flera gånger om. Men omständigheterna vid den framkallade svälten under ”det stora språnget” passar in i Lindqvists resonemang om ekonomiskt grundade folkmord, ty bönderna mördades därför att staten ville ha resurser i form av spannmål. Precis som de många miljoner som Stalin mördade vid tvångsförstatligandet, flest i Ukraina – han ville ha inkomsterna från spannmålsförsäljning till industrialisering av landet; och då fick folk på landsbygden dö.
 
Stalin och Mao mördade miljontals människor med ekonomiska motiv, så för dem gäller den förklaring som nog inte gäller som förklaring för varför Hitler lät genomföra Förintelsen. Jasper Becker drar i sin ovannämnda bok slående paralleller mellan Stalin och Mao: tvångskollektiviseringen i Sovjet och ”det stora språnget” i Kina, med miljoner svältmördade på båda håll, för att knäcka och suga ut landsbygdsbefolkningen; Stalins ”stora terror” och Maos så kallade ”kulturrevolution”, båda för att befästa makten när hatet och det outtalade ropet på hämnd växte i deras länder.
 
Varför tar inte Sven Lindqvist med Maos gärningar i sina böcker om folkmord? Lindqvist har nyligen i en intervju ”förtjust beskrivit glädjen i att sätta sig in i ett ämne, att lära sig något nytt varje dag, när han läser, gräver på bibliotek och museer hemma och utomlands, besöker platser, söker i dagboksanteckningar och egna minnen”. (SvD, 2/2 2008.) Han är ju i själva verket förberedd som ingen annan, språkkunnig och med bakgrundskunskaper. Det finns mycken ny litteratur att bygga på med. Utöver Jasper Beckers Hungry Ghosts har vi till exempel Changs och Hallidays Maobiografi, som finns på svenska, Maos livläkare Li Zhisuis memoarer. Varför sätter Sven Lindqvist inte in sig i senare litteratur och berikar sitt och vårt vetande med nya kunskaper? När Kina inifrån kom 1963 var han trettioett år. Hans tvärsäkra omdömen genom åren om Sovjet och den kinesiska ledningen visar upp en svensk vänsterintellektuell som fäller ogrundade, överslätande och ibland hårresande uttalanden.”

Ännu en trist rasstereotyp-skandal inom vänstern

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) skriver om att Ship to Gazas ordförande Jeannette Escanilla som också är kommunikatör vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet samt V-politikern Torbjörn Björlund som är ledamot i Uppsala kommunfullmäktige och f d riksdagsledamot nyligen talade på en demonstration i Uppsala i anslutning till en bild som anspelar på den gamla antijudiska myten att judar äter icke-judiska barn:
60171985_10156437178595847_4309415342645444608_n.jpg
 
”Den 11 maj ägde en demonstration rum i Uppsala mot Israels blockad och bombningar av Gaza. Talare var V-politikern Torbjörn Björlund, ledamot i Uppsala kommunfullmäktige och tidigare riksdagsledamot, samt Jeannette Escanilla, ordförande i svenska Ship to Gaza. Bland banderoller och plakat syntes flera bilder av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, framställd som en vampyr med davidsstjärna i pannan, ätandes palestinska barn. Bildspråket är en direkt parallell till grovt antisemitiska framställningar av ”judar” kända från historien. På sin Facebooksida har Björlund mött kritik:
 
 
Han säger sig där hålla med om att bilden kan ”misstolkas”, men försvarar användandet av den med att den är ”symbolisk för israeliska regimen” och att det är ”frustrerande att det behövs starkare provokationer idag för att mördandet av palestinska barn inte ska falla i glömska”.
 
Björlund uppfattar sig sannolikt som en antirasist. Men en antirasism som på detta sätt tolererar rasistiska framställningar för att de av en eller annan anledning ”behövs” är ingen antirasism och saknar trovärdighet.”
60271929_10156437198690847_2655702266232700928_n.jpg

Om ”GAL-TAN:iseringen” av det svenska politiska landskapet och om SD:s fortsatta ”perfect storm”

DN:s Hans Rosén om den (blixt)snabba ”GAL-TAN:iseringen” av den svenska politiken (och av de svenska väljarna) och om den likaledes (blixt)snabba framväxten av SD:s ”våta dröm” (d v s i detta nu ser SD:s ”önskedröm” och ”masterplan” möjligen ut att gå i uppfyllelse även om det spretar en hel del) – d v s att slå sönder alliansen och krossa ”vänsterliberalismen” (feminism, antirasism o s v) och naturligtvis också att marginalisera den gamla socialistiska vänstern genom att skapa ett brett konservativt block byggt på 2000-talets GAL-TAN-skala (och fr a på SD:s GAL-TAN-kärnfrågor migration, integration, svenskhet o s v) och inte på 1900-talets höger/vänster-uppdelning.
 
”M, KD och SD har de mest konservativa väljarna, visar en kartläggning från DN/Ipsos. Det är också de tre partier vars väljare placerar sig längst till höger. Men de som röstar på SD kallar sig nationalister medan moderaterna ser sig som globalister.”
Galtan.jpg
 
 
(…)
 
”Den ideologiska polariseringen har tilltagit när klassiska höger-vänster-frågor har fått sällskap av andra teman som handlar om identitet och kultur. En faktor bakom utvecklingen är globaliseringen som lett till ett hårdare förändringstryck i ekonomin och större migration.
 
Som en motreaktion är nationalismen på frammarsch. Och konservatismen. Det har skapat ideologiska spänningar inom borgerligheten som gjorde att Alliansen bröt samman som regeringsalternativ efter det senaste valet.
 
För att få en bild av det här nya landskapet har DN/Ipsos bett väljarna att etikettera sig själva ideologiskt. Undersökningen visar hur komplext förhållandet har blivit mellan partierna. De kan grupperas på flera olika sätt beroende på vilken synvinkel man har.
 
Det gäller inte minst de borgerliga, enligt Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos.
 
– Det finns både ett starkt släktskap mellan den gamla Alliansens väljare och stora skillnader, säger han.
 
Jimmie Åkesson (SD) hoppas nu att ett nytt konservativt block ska växa fram bestående av hans eget parti samt M och KD. DN/Ipsos undersökning visar att sett till partiernas väljare så kan man tala om dessa tre som en konservativ konstellation. Det är bara bland deras anhängare som konservatismen är en av de dominerande ideologiska uppfattningarna (se grafik).
 
Etiketten konservativ är däremot mycket ovanlig bland Centerns och Liberalernas väljare (runt var tionde centerpartist och enstaka procent bland liberaler). Denna ideologiska spricka i borgerligheten visar sig också i att C- och L-väljare i hög grad kallar sig feminister, något som är mycket sällsynt bland anhängare till M, KD och SD. Den konservativa trions väljare förenas också av att de placerar sig längre till höger än några andra partier.”

Om Myrdal-seminariet på ABF-huset i Stockholm

I år har det gått 75 år sedan den idag 92-åriga Jan Myrdal debuterade som skriftställare med en artikel i Värmlands Folkblad under krigsåren och i samband med att han bodde i Karlstad (Myrdal bör f ö vara den just nu levande svensktalande människan på jorden som har publicerat allra flest texter på svenska) och ett heldagsseminarium ägde därför rum idag på ABF-huset i Stockholm.

55455320_2334237036834834_2756441170836979712_n.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var dock bara Jan Guillou och jag som var kritiska mot Myrdal i våra tal och i Guillous fall så handlade om att påpeka att Myrdals inflytande på 70-talsvänstern hade varit alltför starkt och så till den grad att han gav de unga vänsteraktivisterna såsom Guillou själv prestationsångest medan jag lyfte fram att Myrdal kanske hyllar Fredborg och dennes idéarv som SD idag förvaltar alltför mycket. När Myrdal efter alla 20-talet föredrag själv fick ordet vid slutet av dagen så valde han intressant nog att börja med att just bemöta det jag hade sagt och han nyanserade då sin syn på Fredborg och dennes krets.

54462521_3135688043123844_9115854179208790016_n.jpg

I övrigt berättade bl a Mats Svegfors om hur han en gång bjöd in Myrdal att föreläsa för Västerås ingenjörsborgerlighet när han var landshövding i Västmanland och att Myrdal då hade talat om fraktionsbildningar inom den turkiska arbetarrörelsen, Norstedts Håkan Bravinger berättade att Knausgård har sagt till denne att Myrdal har varit avgörande för dennes författarskap, Lars Ilshammar redogjorde för Myrdals enorma textproduktion sådan den har avsatt spår på KB, Anne Lidén föreläste om Gun Kessle som konstnär, Sören Sommelius talade om både Myrdals och sin egen relation till Indien, Gun Lauritzon talade om Myrdals och Kessles böcker om Kina och Anders Björnsson menade slutligen att Myrdal, Zola och Heinrich Mann för honomn är tre av Europas största intellektuella.

Ännu en ”kartlägg och häng ut den postmoderna och identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-bok har sett dagens ljus

Kom nyligen över ett eget exemplar av litteraturvetaren Mona Lagerströms nya bok ”Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige” och av alla ”kartlägg och häng ut den postmoderna och identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-böcker som har givits ut i Sverige sedan Johan Lundbergs i sammanhanget banbrytande bok ”Ljusets fiender” publicerades 2013 (och därefter har ju bl a Hanna Gadbans bok ”Min jihad” och Ivar Arpis och Adam Cwejmans bok ”Så blev vi alla rasister” kommit ut) så tar Lagerströms bok verkligen priset i denna genre (d v s just ”kartlägg och häng ut den s k postmoderna och s k identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-genren) och slår alla konkurrerande titlar på den svenska bokmarknaden ”med hästlängder” då det handlar om rena s k ”tegelstenen” (768 tättskrivna sidor!) och dessutom är detta tydligen ”bara” den första volymen (av hela tre planerade delar).
55680225_10156324740320847_3453037127686684672_n
Själv har jag då kartlagts, hängts ut och varit med i samtliga ”kartlägg och häng ut den s k postmoderna och s k identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-böcker och även så i Lagerströms bok tillsammans med mängder av andra s k ”usual suspects”-personer i landet för personregistret upptar då över 20 sidor och innehåller mängder av forskarnamn, mängder av namn på svenska muslimer, afrosvenskar och förortsaktivister samt mängder av namn på kända antirasister och feminister.
55560510_10156324740360847_7511271882235052032_n
Sedan undrar en ju i sitt ”stilla sinne” både vad och vem mer som egentligen går att kartlägga och hänga ut vad gäller den s k ”postmoderna” och s k ”identitetspolitiska” antirasismen, feminismen och vänstern för Lundberg sade nog ändå det mesta som går att säga redan 2013 och Arpi och Cwejman kompletterade sedan ”bilden” med sin bok från 2018 så det Lagerström nu ”avslöjar” i sin gigantiska ”kartlägg och häng ut den s k postmoderna och s k identitetspolitiska antirasismen, feminismen och vänstern”-bok är väl i huvudsak redan känt vill jag påstå (och att svenska litt.vet.:are kan producera text ”i parti och minut” när de väl sätter igång råder det inget tvivel om om en säger så efter att ha snabbskummat igenom Lagerströms nya bok).
55648176_10156324740575847_2011659159849664512_n
54525607_10156324740715847_2760191617884225536_n
55451620_10156324740445847_3081250314569908224_n