Kategori: välfärdsstat

Ny rapport om forskningsläget vad gäller frågan om rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter visar att ämnet är relativt outforskat på den svenska forskarvärldens antipatier mot rasbegreppet och jämlikhetsdata

Idag publicerar myndigheten Forum för levande historia en ny rapport som ingår i den rödgröna regeringens stora och långsiktiga (liksom påkostade – det går inte att säga någonting annat) satsning på att motverka rasism, som Löfvens första regering sjösatte redan 2014 – Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”.

Rapporten konstaterar att den befintliga forskning som existerar vad gäller ämnet indikerar att ”det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter” men att ”det saknas komparativa och longitudinella studier, metaanalyser och internationella jämförelser” och att ämnet därmed fortfarande är relativt outforskat.

Med all sannolikhet har detta faktum dels att göra med att de svenska forskarna (och även de antirasistiska forskarna) är emot rasbegreppet och dels med att den svenska forskarvärlden (och även den antirasistiska forskarvärlden) är emot jämlikhetsdata: 

Därmed blir det mycket svårt för att inte säga omöjligt att forska om hur ras kan verka diskriminerande i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter såsom i praktiken alla ju idag är överens om att klass, kön och ålder gör – t ex i relation till och inom vården och skolan – d v s ingen ifrågasätter idag att t ex arbetare, kvinnor eller ungdomar behandlas annorlunda i olika myndighetssammanhang.

Den närmast totala frånvaron av data, siffror och statistik rörande erfarenheter av rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter p g a avsaknaden av jämlikhetsdata gör vidare att forskningen om rasdiskriminering i relation till myndigheter och andra offentliga verksamheter tvingas förlita sig på mindre intervjustudier, som inte har samma ”status” och tyngd vare sig i forskningssammanhang eller i samhället i stort.

Den svenska antirasistiska vreden (för att inte säga hatet) mot rasbegreppet och mot jämlikhetsdata, som även och kanske inte minst de antirasistiska forskarna och den antirasistiska forskarvärlden delar, vill visserligen väl och säger sig värna om fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena men den yttersta konsekvensen av denna vrede (för att inte säga detta hat) blir snarare ett forsknings- och kunskapsläge som famlar i blindo och saknar både en adekvat begreppsapparat (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot rasbegreppet) och en solid empirisk grund (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot jämlikhetsdata). 

”I november 2020 fick Forum för levande historia i uppdrag av regeringen att genomföra en kartläggning av kunskap om människors erfarenheter av rasism i kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter på nationell, regional och lokal nivå. Kartläggningen är en del av det arbete som utförs inom ramen för regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. 

Kartläggningen skulle redovisa forskning och andra relevanta studier på området och sammanfatta deras resultat. I uppdraget ingick även att göra en analys av vilka kunskapsluckor som finns inom detta område, samt att om möjligt påvisa eventuella skillnader i kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism och i förhållande till kön.

Kartläggningen ger en översikt av vetenskapliga artiklar, böcker, bokkapitel och rapporter som publicerats mellan januari 2016 och maj 2021. I översikten presenteras studier som visar att det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter. Samtidigt betonar rapportförfattarna att bilden är ofullständig. Studierna som presenteras berör endast ett fåtal offentliga verksamheter och det saknas enligt författarna kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism.”

Endast utomeuropéerna kan rädda den svenska välfärden under de kommande tio åren

Välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver locka till sig runt 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för pensionsavgångarna och rädda den svenska välfärden och den enda ”arbetskraftsreservarmén” (OBS: utomeuropéerna är så klart inte några soldater som det går att sätta in och offra i något slags krig) som står till förfogande är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund:


Sveriges kommuner och regioner (SKR) larmar nu i en ny demografisk prognos om att välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver attrahera 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för de fortsatt gigantiska pensionsavgångarna:


Mellan 2019-29 kommer osannolika 336 000 personer som just nu arbetar inom välfärds- och vård- och omsorgssektorn att gå i pension samtidigt som svenskarna bara blir allt äldre och äldre under de kommande tio åren. Samma problem gäller f ö inom snart sagt alla branscher och sfärer i det svenska samhället – 10 000-tals lärare och pedagoger går t ex just nu i pension och redan år 2025 beräknas det saknas mer än 65 000 lärare inom det svenska utbildningsväsendet.


För att den svenska välfärden ska säkerställas och räddas under det kommande årtiondet så krävs det att invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund kommer ut i arbetslivet och just söker sig till välfärds- och vård- och omsorgssektorn för p g a decennier av kraftigt fallande fruktsamhetstal bland majoritetsinvånarna så kommer antalet inrikes födda invånare i arbetsför ålder (20-66 år) att minska med hela 100 000 personer mellan 2019-29 medan de utrikes födda och fr a de utomeuropeiskt födda står för merparten av nytillskottet av invånare i arbetsför ålder under de kommande åren (av alla invånare mellan 0-15 år har då numera närmare 50% någon slags utländsk bakgrund).


Landets utländsk bakgrund-invånare står idag för både merparten av den samlade reproduktionen (d v s alla nyfödda bebisar plus alla nyanlända barn), det s k humankapitalets och arbetskraftens fortsatta upprätthållande (d v s alla invånare mellan 20-66 år) och den totala svenska befolkningsökningen medan andelen majoritetssvenskar stadigt minskar i antal både bland barn och ungdomar, inom arbetskraften och i totalbefolkningen i stort.


Idag är redan över 50% av den infödda majoritetsbefolkningen över 50 år gamla och uppemot en tredjedel av desamma är redan över 65 år gamla medan 95% av alla som invandrar från den utomeuropeiska världen är under 45 år gamla. Endast en tiondel av invånarna födda utanför Europa är ”omvänt” 60 år gamla eller äldre än så. Vidare har den arbetsföra majoritetssvenska befolkningen (20-66 år) minskat med 130 000 invånare under de senaste tio åren (d v s de har gått i pension, utvandrat eller avlidit) samtidigt som antalet arbetsföra invånare med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund har ökat med 250 000 invånare under samma tidsperiod.


Samtidigt är extremt höga andelar av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund arbetslösa eller står utanför arbetslivet överhuvudtaget (d v s de är inte ens arbetssökande och många uppbär inte ens bidrag utan ”nolltaxerar”) så att få ihop denna demografiska ekvation under den närmaste framtiden – d v s att få ut utomeuropéerna en masse och kvinn/mangrant på den svenska arbetsmarknaden – avgör helt enkelt Sveriges öde och åtminstone rent ekonomiskt men just nu ser det tyvärr snarare ut som att det finns en mycket stor risk att det slutar med att Sverige kommer att härbärgera en jättelik underklass och lägre arbetarklass med utomeuropeisk bakgrund som också är mycket ung samtidigt som en kraftigt åldrad majoritetssvensk befolkning behöver allt fler välfärds- och vård- och omsorgstjänster.

SD:s film om SAP citerar bl a extremhögerveteranen Tommy Hansson och reproducerar även den tes som Maciej Zaremba och DN bl a har drivit – att den socialdemokratiska välfärdsstaten bär all skuld till den svenska raspolitiken och steriliseringarna

Igår kväll uppmärksammade SVT:s Aktuellt SD:s redan mycket uppmärksammade och (fram tills igår och under ett dygn) virala film om SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen som handlar om den krigstida samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot Nazi-Tyskland och det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och hur den anses hänga samman med skapandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten – ”Ett folk. Ett parti. Socialdemokraternas historia – som den aldrig berättats förut”.
 
Igår kväll togs filmen även bort av (amerikanska) Youtube efter att under något ynka dygn ha uppnått kring 200 000 visningar och vilket inte ens de mest kända svenska musikartisterna kan uppnå (d v s med en musikvideo) och ej mindre ett svenskt parti (d v s med en Youtube-film signerad ett annat svenskt parti än SD).
Youtube
I Aktuellt försvarade Samtidens chefredaktör Dick Erixon innehållet i filmen trots den hårda kritiken från historiker, författare och andra som har studerat och skrivit om det svenska rastänkandet och den svenska eftergiftspolitiken och bl a försvarade Erixon valet av att om och om igen citera ur förkrigstida Aftonbladet trots att tidningen blev socialdemokratisk först på 1950-talet med att tidningen ändå var löst kopplad till SAP även innan dess.
Dick.jpg

Under mellankrigstiden och krigsåren stod då Aftonbladet snarare närmare dåvarande Folkpartiet (d v s dagens Liberalerna) än SAP och den del av den antikommunistiska borgerligheten som förespråkade att Sverige skulle anpassa sig till den nya kontinentaleuropeiska tyska hegemonin i händelse av en tysk seger.

Filmen kan med fördel betraktas som ett slags slutgiltigt kompilat i filmform av alla de texter, citatsamlingar och faktasammanställningar av olika slag som under decennier har florerat inom den svenska ”sossehatande” (och Palme-hatande) extremhögern och som bl a EAP, Contra och SD själva har ställt samman och publicerat genom åren och som rör temat SAP, välfärdsstaten, rastänkandet och eftergiftspolitiken.
SVT.jpg
För alla oss som gillar att ”antifascistgissa” så är det uppenbart att den anonyma speakerrösten för det första inte alltid kan uttala alla (familje- och efter)namn rätt (t ex Vougt och Kreuger m fl namn – d v s speakerrösten är antagligen inte en högutbildad svensktalande man) och för det andra så innehåller manuset vissa i det närmaste ordagranna citat från högerextrema och SD-anknutna skribenter som under många år har skrivit om den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och försökt att enkom skuldbelägga SAP för densamma.
 
Själv ”antifascistgissar” jag på att ett flertal personer har hjälpt till med filmen (och vilka gömmer sig bakom den kollektiva signaturen ”W.O.M.R.W.O.” som SD avtackar i filmen) och det skulle inte förvåna mig om någon/några hör till de som numera sympatiserar med SD men som en gång i tiden tillhörde den radikala anti-SAP-vänstern (d v s den s k nya vänstern, 68-vänstern eller 70-talsvänstern) och därför har hyst agg mot socialdemokraterna ända sedan ungdomen och de unga vuxenåren.
 
Jag tänker här bl a på historikern och författaren Anders Björnsson och påminner gärna om att den första som (mycket framgångsrikt dessutom) började konstruera och kolportera narrativet och historieskrivningen att SAP ensamt bär ansvar för den svenska rasforskningen och raspolitiken och inte minst i form av steriliseringarna var DN-journalisten Maciej Zaremba som liksom Björnson har en anti-SAP-vänsterradikal bakgrund (OBS: Zaremba är då inte pro-SD och än mindre är DN det).
 
Andra som har bidragit till filmen är antagligen också en och annan ”såsse”-hatande (och kanske t o m en och annan gammal Palme-hatare) f d moderat som idag har gått över till SD liksom gamla nyliberaler och libertarianer som Erixon själv vilka av ”naturliga” skäl alltid har hatat det gamla statsbärande ”förmynderipartiet” och den socialdemokratiska s k ”enpartidiktaturen”.
 
En ”antifascistgissning” från min sida är att historikern Lars-Erik Hansen som har doktorerat på den svenska migrations-, integrations- och minoritetspolitiken och som numera är chef för TAM-arkivet (Tjänstemäns och akademikers arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) kan ha bidragit till filmen och f ö så samarbetar Hansen med Björnson i forskningssammanhang.
 
Ytterligare en person som har bidragit till filmen är Tommy Hansson, Samtidens tidigare chefredaktör (d v s Erixons företrädare), som numera i kraft av sin ålder måste räknas till en av den svenska extremhögerns ”grand old man” (f d Demokratisk Allians, Contra, Svensk-koreanska föreningen, sydkoreanska Moon-kyrkan, Täljepartiet, Ny Demokrati mm mm). En mening som i stort sett ordagrant citeras i SD-filmen och som hittas på Hanssons blogg är t ex denna – ”Sommaren 1941 inbjöds tidningens ägare, Torsten Kreuger av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop”.
 
Och den som går till de s k läggen (som Jan Myrdal f ö alltid uppmanar alla att göra) på Kungliga biblioteket kommer också att hitta flera artiklar om den socialdemokratiska arbetarrörelsen, samlingsregeringens eftergiftspolitik och den svenska raspolitiken i EAP:s Ny solidaritet och i Demokratisk allians Contra vilka har dammats av och kommit till (ny)bruk i den vid det här laget redan famösa SD-filmen som då numera inte längre kan beses på Youtube.

Sverige fortsätter att rankas som världens mest jämställda och jämlika land

En ny rapport från brittiska Oxfam rankar och ”rate:ar” återigen Sverige som den suveräna statsbildning i världen som överlägset är allra bäst på att bekämpa klyftor och orättvisor mellan olika befolkningsgrupper och vare sig det handlar om skillnader mellan män och kvinnor, mellan arbetare och tjänstemän, mellan barn och ungdomar samt äldre och pensionärer ”gentemot” s k arbetsföra vuxna, mellan majoritets- och minoritetssvenskar, mellan innerstad och förort eller mellan stad och landsbygd.
 
 
Rapporten mäter fr a skatteuttag som används för och omvandlas till bidrag och offentliga transfereringar från resursstarka till resurssvaga grupper i samhället, nivån på sociala välfärdstjänster med fokus på vård, skola och omsorg samt specifikt kvinnors och arbetares rättigheter och situation i respektive land och Sverige framstår i rapporten både som världens mest kvinnovänliga land och som världens mest arbetarvänliga land.
 
Senast för en vecka sedan rankades och ”rate:ades” Sverige även som världens i särklass bästa land för invandrare och minoriteter, d v s Sverige är också världens mest invandrarvänliga land och världens mest minoritetsvänliga land, och dessutom har Sverige tidigare även rankats som världens mest djurvänliga land, som världens mest växtvänliga land, som världens mest barnvänliga land, som världens mest pensionärsvänliga land, som världens mest hbtq-vänliga land och som världens mest funktionshindervänliga land.
 
I Oxfams rapport framstår Sverige som i det närmaste oslagbart i sammanhanget och utöver Sverige så är det enbart andra västländer som hamnar i topp och fr a andra nordiska och västeuropeiska länder medan i praktiken samtliga länder utanför västvärlden och samtliga postkoloniala statsbildningar i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Oceanien hamnar sist och framstår som antingen rejält dysfunktionella och ej längre särskilt fungerande statsbildningar överhuvudtaget eller som extremt orättvisa samhällena med extrema klyftor (fr a Latinamerika ”hängs ut” som världens mest ojämlika region).

När funktionsnedsatta barn tilläts att dö i mellankrigstidens Sverige

Ingrid Hedström berättar i dagens DN Kultur om den svenska raspolitikens guldålder, d v s mellankrigstidens Sverige när det svenska rastänkandet smälte samman med den begynnande välfärdsstaten (som därmed också kan betraktas som en slags rasstat) och när 100-tals s k undermåliga och s k mindervärdiga barn som placerades på de s k sinnesslöanstalterna (där bl a barn med utvecklingsstörning placerades) ganska så medvetet tilläts dö i namn av det svenska rastänkandet som i huvudsak riktade sig mot (majoritets)svenskarna själva och inte i någon högre utsträckning mot de som på den tiden inte räknades som svenskar till fullo och syftet och ”agendan” var att till varje pris bibehålla och bevara svenskarnas (hyper)exklusiva vithet utifrån föreställningen om att svenskarna var vitast av alla vita folk på jorden (och därmed ansågs det absolut nödvändigt att ”ta bort” vissa människor som inte ”höll måttet”):
 
 
”Erik skulle snart fylla ett år när han togs in på sinnesslöanstalten. Två månader senare var han död. Nils, två år, dog efter fem dagar där. De är bara två av många små barn som under rasbiologins svenska guldålder dog i tysthet på sinnesslöanstalter med politiker i ledningen. I landstingens arkiv och riksdagsprotokollen finns brutala sanningar om en tid vi behöver känna till för att förstå vår samtid.”
 
”När samhället i slutet av 1800-talet först började intressera sig för de utvecklingsstörda var syftet att hjälpa dem att utvecklas efter förmåga och samtidigt skydda dem från en hård omvärld. Men i den tid då det rashygieniska tänkandet dominerar i den svenska eliten förskjuts målsättningen: det är inte längre de begåvningshandikappade som ska skyddas, utan det är samhället som ska skyddas – mot dem.”
 
Det fjärde avsnittet av UR:s serie Nationen, ”Rätten att leva som andra”, handlar f ö också om hur människor med normbrytande funktionsvariationer har behandlats i Sverige under fr a 1900-talet och med ”ingredienser” som massinstitutionalisering och medicinska experiment.
 

Den svenska välfärdsstaten – ett rasprojekt för att skydda och bevara den svenska vitheten

Soraya Post påminner i dagens DN Kultur om att ”Vi måste göra romernas lidande till en del av vår historia”: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-maste-gora-romernas-lidande-till-en-del-av-var-historia

Romerna var den enda svenska minoritet som av rasbiologiska skäl förhindrades att invandra till Sverige mellan 1914-54, och det var enbart p g a införandet av den nordiska passunionen som de finska romerna inte längre kunde förbjudas att invandra till landet. Romer och resande var också kraftigt överrepresenterade i statistiken över barn som tvångsomhändertogs, placerades på barnhem och i fosterhem och adopterades bort till i huvudsak majoritetssvenskar. Vidare tyder allt på att romer och resande också var överrepresenterade i steriliseringsstatistiken.

Den svenska staten utsatte under 1900-talet romer och resande för det som kallas negativ rashygien, d v s att med olika biopolitiska metoder och interventioner, ofta av tvångskaraktär, förhindra s k ”mindervärdiga” befolkningsgrupper att ”föröka” sig genom invandringsstopp, tvångsaborter och tvångssteriliseringar samt genom tvångsomhändertaganden och tvångsadoptioner av barn. Samtidigt uppmuntrades den s k ”mervärdiga” befolkningsgruppen, d v s majoritetssvenskarna, att ”föröka” sig genom en rad olika sociala välfärdsinsatser såsom införandet och utvecklandet av mödravård, barnbidrag, daghem, föräldraledighet, fyraårskontroller o s v, och som med en samlad beteckning brukar kallas positiv rashygien.

Den socialistiska svenska välfärdsstaten hade sannolikt aldrig utvecklats till världens mest utvecklade och avancerade välfärdsstat utan det rastänkande och den rasforskning som underbyggde den, och som just drev på både de radikala negativa rashygienska interventionerna och de radikala positiva rashygienska reformerna. Det svenska rastänkandets underliggande agenda var att till varje pris undvika det som då kallades ”rasblandning” mellan majoritetssvenskar och minoritetsgrupperna, att så gott det gick hålla nere minoritetsgruppernas befolkningstal och att samtidigt på alla tillgängliga medel öka majoritetssvenskarnas befolkningstal.

Ända in på 1960-talet kämpade den dåvarande svenska staten och det dåvarande svenska etablissemanget mot all form av s k ”rasblandning” i samband med de sista två stora svenska rasdebatterna som just handlade om de svenska romerna, d v s den s k ”Z-frågan”, och om den internationella adoptionen av icke-vita barn från kolonierna som just hade påbörjats då, d v s den s k ”adoptionsfrågan”. Här följer några citat ur högen från 1960-talets hårda och hätska adoptionsdebatt, som då egentligen var en rasdebatt, och där ”hjälp på plats”-argumentet användes tillsammans med just det rasbiologiska motståndet mot ”rasblandning”:

Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius rekommendation till justitieministern 1960:
Beträffande… barn som kommer från exotiska länder eller som eljest… på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska, ligger förhållandena annorlunda till… Det är… styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här. De måste nämligen antas få mycket stora svårigheter att anpassa sig i vårt land…Vid överläggningar i detta ämne mellan styrelsen och de nordiska grannländernas barnavårdsmyndigheter har enighet rått om att man bör avråda från en dylik omplacering av barn i främmande miljö. Vid förhandlingar… med den internationella organisationen International Social Service i Genève… har styrelsen erfarit att av nyss berörda skäl denna organisation icke anser sig vilja medverka till överflyttningar av exempelvis marockanska eller koreanska barn till Sverige. Enligt vad styrelsen även har sig bekant har en liknande ståndpunkt intagits av den svenska organisationen Rädda Barnen.

Medicinalstyrelsen 1961:
…Erfarenheter talar för att förflyttningar av barn till främmande länder och miljöer… ej sällan leder till påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter… Det synes därför vara lämpligare att hjälparbetet för nödlidande barn ordnas så att de får nödig hjälp i egen miljö och att förflyttning av barnen till främmande miljöer och kulturer så vitt möjligt undvikes… Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga… icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.

Överläkare Torsten Thysell vid barnpsykologiska kliniken, Centrallasarettet i Karlstad 1962:
En annan sak är att korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt.

Noteras bör att Medicinalstyrelsen ansvarade för och hanterade invandringsärendena ända fram till 1976, d v s den svenska läkarkåren och medicinarna som också hade dominerat den svenska rasforskningen, och så sent som 1967 kunde genetikprofessorn Karl Gustav Löning vid Stockholms högskola säga i TV, på frågan om hur utlandsadoptionerna skulle påverka den svenska arvsmassan: ”Vi vet för lite idag om riskerna”.

Sedan är det naturligtvis en helt annan sak att utan den socialistiska svenska välfärdsstaten, som nådde sin kulmen på 1970- och 80-talen, så hade vare sig den majoritetssvenska arbetarklassen eller de majoritetssvenska kvinnorna aldrig uppnått den jämlikhet och jämställdhet som de till slut kom att åtnjuta. Historien om den svenska välfärdsstaten (och dess uppgång och fall) är m a o långt mer komplex än vad vi nog föreställer oss idag.