Kategori: välfärdsstat
Om den svenska välfärdsstatens uppkomst, upprätthållande och framtid mot bakgrund av SD:s valframgång
Jag har idag samtalat med den kanadensisk-amerikanska författaren och filmaren Astra Taylor som skriver en bok tillsammans med Leah Hunt-Hendrix för (det välrenommerade) förlaget Verso om det västerländska välfärdssystemets framtid utifrån ett vänsterperspektiv och det centrala kapitlet kommer att handla om Sverige som fallstudie och ”case”.
Boken kommer sammanfattningsvis att handla om i hur hög grad det är möjligt att visa solidaritet med s k ”utgrupper” (d v s helt enkelt invandrare och minoriteter) och även låta dem ta del av välfärdstjänsterna mot bakgrund av att USA aldrig har lyckats skapa ett välfärdssystem och mot bakgrund av att olika högerpopulistiska partier har lyckats erövra större delen arbetarklassen runtom i Europa.
Astra och Leah berättade för mig att den amerikanska högern just nu utnyttjar det faktum att SD har blivit det näst största partiet i det land som anses kunna ståta med det mest avancerade välfärdssystemet i världen genom att säga något i stil med att ”men titta på Sverige som idag är västvärldens antagligen mest mångkulturella land efter oss i USA – där har ju de svenska arbetarnas växande och stora stöd till SD visat att välfärdssystemet inte går att upprätthålla i ett land som blir alltför mångkulturellt” – d v s med andra ord är det just därför ingen idé att ens försöka att införa ett välfärdssystem i ett så mångkulturellt land som USA menar dessa amerikanska högerföreträdare.
De båda författarna har läst min uppmärksammade essä i den amerikanska vänstertidskriften Boston Review som behandlar SD:s färska valseger och den utbredda (vita) längtan tillbaka till ett homogent Sverige som genomsyrar stora delar av den (vita) svenska befolkningen och som åtminstone jag menar åtminstone delvis förklarar SD:s exceptionella valframgångar under 2010-talet.
Mot bakgrund av allt som vi tre diskuterade idag så går det nog att konstatera följande:
Uppkomsten av världens och historiens mest avancerade (och dyraste skulle nog många som står till höger samtidigt tillägga) välfärdssystem (d v s kort och gott det svenska dito) står att hitta i det faktum att Sverige höll på att förblöda och kanske t o m gå under rent demografiskt-biologiskt fram tills 1920-talet p g a den mycket omfattande massutvandringen till bosättarstaterna över haven (med USA i spetsen) som innebar att den socialdemokratiska välfärdsstaten även kom att accepteras av större delen av högern som den i stort sett enda lösningen på massutvandringen, d v s det var helt enkelt tack vare uppkomsten av välfärdsstaten som massutvandringen avtog och därefter upphörde.
Framväxten och upprätthållandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten byggde vidare på en unik allians mellan arbetarklassen och stora delar av medelklassen (tack vare de gamla mittenpartierna BF/C och FP/L) vilka tillsammans kom att bli överens om att denna gynnade dem båda och i förlängningen den sociala sammanhållningen i hela det svenska samhällsbygget. Denna ”klassallians” är en tämligen unik svensk historia som gjorde att Sverige slapp undan både revolutioner, statskupper, politiska mord och ockupationer till skillnad från nästan alla andra europeiska länder.
Den socialdemokratiska välfärdsstaten krävde slutligen antagligen också en hög grad av homogenitet och åtminstone uppfattade dess chefsideologer att så var fallet såsom exempelvis Gunnar Myrdal som var kritisk till den utomeuropeiska flyktinginvandringen som han menade succesivt skulle erodera den svenska arbetarklassens stöd till välfärdssystemet. Detta var antagligen också orsaken till att både Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson förhöll sig skeptiska till en alltför omfattande invandring av utomeuropéer. En åldrad Gunnar Myrdal författade t o m en artikel där han varnade för en fortsatt invandring av utomeuropeiska flyktingar och för införandet av en mångkulturell politik som skulle ersätta den tidigare assimilationspolitiken medan Erlander prisade den demografiska homogenitet som rådde i Sverige ända fram tills 1980-talet som en närmast gudomlig välsignelse som enligt denne innebar att Sverige slapp den typ av s k raskonflikter som slet sönder så många andra västländer.
Den stora utmaningen inför framtiden, kom vi alla tre överens om, är kort och gott att fortsätta att försvara ett välfärdssystem värt namnet och samtidigt förespråka en solidaritet med de s k ”utgrupperna” (d v s helt enkelt invandrare och minoriteter). Huruvida detta ens är möjligt längre mot bakgrund av de vita arbetarnas alltför starka stöd till Trump och de amerikanska republikanerna och de europeiska arbetarnas likaledes alltför starka stöd till de olika högerpopulistiska partierna är väl kanske en annan sak men från ett vänsterperspektiv är det nog helt enkelt den enda anständiga hållningen.
Vi hann slutligen också avhandla framväxten av den s k TAN-vänstern som gör sig alltmer hörd i flertalet västländer inklusive i Sverige och som menar att det är absolut nödvändigt att stoppa all utomeuropeisk invandring för att kunna bibehålla ett välfärdssystem av 1900-talssnitt men ingen av oss är då anhängare av en sådan hållning.
Thomas Pikettys nya bok ”A brief history of equality” är en hyllning till 1900-talets Sverige
DN:s Jan Eklund skriver idag om att den världsberömde franske nationalekonomen Thomas Pikettys senaste bok snart ges ut på engelska – ”A brief history of equality”.
”A brief history of equality” är en oförblommerad hyllning till 1900-talets västeuropeiska och inte minst skandinaviska socialdemokratiska välfärdsstater med den svenska dito i spetsen och i det myller av statistik som hittas i den nya boken framställer Piketty Sverige som det land i världen som 1980, efter decennier av socialdemokratisk utjämningspolitik, framstod som världens (och kanske också världshistoriens) mest klassjämlika samhällsbygge.
Några år senare anses den svenska skolan dessutom ha varit världens (och kanske också världshistoriens) mest (klass)integrerade och jämlika skola med avseende på skolans kompensatoriska uppdrag att utjämna klasskillnader vad gäller skillnader i skolresultat och ytterligare några år därefter utsågs Sverige som bekant till världens mest jämställda samhälle efter att ha varit det första landet i världen att sjösätta en jämställdhetspolitik redan i början på 70-talet.
Tyvärr är detta som bekant samtidigt historia idag för svensk del för idag är den svenska skolan åtminstone västvärldens mest (ras)segregerade och ojämlika skola och om 1980 års Sverige endast räknade några hundra miljonärer och möjligen några enstaka miljardärer så är Sverige av idag ett av de länder i världen där det proportionellt sett både finns flest miljonärer och miljardärer.
Pikettys nya bok lyfter slutligen också fram att om 1900-talets svenska socialdemokratiska samhällsmodell och välfärdsstat ska återskapas så betyder det konflikter för i boken framhåller Frankrikes store (vänster)forskarikon också att den rekordlåga svenska klassojämlikheten som gällde 1980 hade föregåtts av en lång kamp för allmän och lika rösträtt och för ekonomisk jämlikhet för att kunna uppnå densamma som inte minst den svenska arbetarrörelsen hade förestått.
”Alla som försökt läsa Piketty vet att han är besatt av statistik. Ur sin databas trollar han fram de cirka 20 000 ryssar som äger tillgångar på över 10 miljoner euro. Det är fortfarande en liten grupp i ett jätteland som Ryssland, men mycket större än de hundratals individer som i dag kanske drabbats av sanktioner.
Den nyrika klassen har dragit mest nytta av Putins korrupta regim. Kan väst få 20 000 mäktiga ryssar att blöda pengar lär det på allvar sätta press på Kreml, säger Thomas Piketty. Det skulle också visa det ryska folket – och den internationella opinionen – att EU-ländernas prat om demokrati och rättvisa inte bara är ett tomt festtal i Bryssel.
För om sanktioner blir för allmänna tenderar de att slå stenhårt mot de fattigaste medborgarna, men regimerna sitter ofta kvar vid makten. Tänk Nordkorea, Iran, Kuba.
Man kan förstås undra varför det krävdes ett krig för att på allvar få syn på den brutala ojämlikheten i Ryssland och varför det hycklande Europa rullade ut röda mattan för alla oligarker. Kom och köp fastigheter, välkomna i banken! Vi struntar i att stora delar av ert kapital är svindlat. Vi vet att ni lagt vantarna på landets naturresurser, men gör gärna affärer ändå.
Inte bara det, påstår Piketty. Västvärldens affärselit har aktivt skyddat korrupta ryssar under lång tid – för vem som äger vad är ju mycket svårt att bevisa i en global finansvärld som älskar skatteparadis och avskyr fiskal statlig insyn.
Men sedan när blev det normalt att skydda superrika antidemokrater? Bra fråga, svarar Thomas Piketty.
Kanske kan den nuvarande krisen bli ett uppvaknande.
Pikettys akademiska verk är ingen läsfest direkt, ofta tjocka tegelsten¬ar, ändå har ”Kapitalet i det 21:a århundradet” och ”Kapitalism och ideologi” erövrat världsmarknaden och sålts i miljontals exemplar. Som perspektivrik idédebattör är han svårslagen.
Hans senaste bok har precis kommit ut på engelska: ”A brief history of equality” (Harvard University Press). I den summerar Piketty sin forskning och sätter punkt redan efter 288 sidor. Han vänder sig inte i första hand till ekonomer och historiker, snarare till alla läsare som vill göra världen lite mindre orättvis och skakig.
Jämlikhet har alltid haft ett pris, inte minst för de besuttna, där är Piketty tydlig och mycket fransk. Inga betydande reformistiska samhällsförändringar sker utan konflikt och kompromiss.
Dagens hyperkapitalism och rovdrift på naturen dömer han ut som totalt vansinne. Kulten av vinnare och kortsiktig utdelning för aktieägare bygger ingen hållbar och innovativ värld. Var är marknadsekonomins sociala förnyare?
Ändå verkar Pikettys grundton vara optimistisk. Välfärdsstatens strävan efter frihet och jämlikhet var en historisk succé – och det kan den bli igen. Jojo, svarar pessimisten, eller också drabbas vi av ännu en global finanskris som skakar om hela det politiska systemet och öppnar för riktigt obehagliga överraskningar.
En sak är säker, skriver Andreas Cervenka i den suveränt pedagogiska och underhållande boken ”Girig-Sverige”: Insatserna inför nästa krasch är betydlig högre än de var 2008.
Vanliga medborgares skuldsättning är skyhög – och antalet svenska miljardärer växer i rekordfart.”
Ny rapport om forskningsläget vad gäller frågan om rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter visar att ämnet är relativt outforskat på den svenska forskarvärldens antipatier mot rasbegreppet och jämlikhetsdata
Idag publicerar myndigheten Forum för levande historia en ny rapport som ingår i den rödgröna regeringens stora och långsiktiga (liksom påkostade – det går inte att säga någonting annat) satsning på att motverka rasism, som Löfvens första regering sjösatte redan 2014 – Markus Lundströms och Fanny Wendt Höjers ”Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt”.
Rapporten konstaterar att den befintliga forskning som existerar vad gäller ämnet indikerar att ”det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter” men att ”det saknas komparativa och longitudinella studier, metaanalyser och internationella jämförelser” och att ämnet därmed fortfarande är relativt outforskat.
Med all sannolikhet har detta faktum dels att göra med att de svenska forskarna (och även de antirasistiska forskarna) är emot rasbegreppet och dels med att den svenska forskarvärlden (och även den antirasistiska forskarvärlden) är emot jämlikhetsdata:
Därmed blir det mycket svårt för att inte säga omöjligt att forska om hur ras kan verka diskriminerande i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter såsom i praktiken alla ju idag är överens om att klass, kön och ålder gör – t ex i relation till och inom vården och skolan – d v s ingen ifrågasätter idag att t ex arbetare, kvinnor eller ungdomar behandlas annorlunda i olika myndighetssammanhang.
Den närmast totala frånvaron av data, siffror och statistik rörande erfarenheter av rasism i kontakt med myndigheter och offentliga verksamheter p g a avsaknaden av jämlikhetsdata gör vidare att forskningen om rasdiskriminering i relation till myndigheter och andra offentliga verksamheter tvingas förlita sig på mindre intervjustudier, som inte har samma ”status” och tyngd vare sig i forskningssammanhang eller i samhället i stort.
Den svenska antirasistiska vreden (för att inte säga hatet) mot rasbegreppet och mot jämlikhetsdata, som även och kanske inte minst de antirasistiska forskarna och den antirasistiska forskarvärlden delar, vill visserligen väl och säger sig värna om fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena men den yttersta konsekvensen av denna vrede (för att inte säga detta hat) blir snarare ett forsknings- och kunskapsläge som famlar i blindo och saknar både en adekvat begreppsapparat (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot rasbegreppet) och en solid empirisk grund (p g a den antirasistiska vreden för att inte säga hatet mot jämlikhetsdata).
”I november 2020 fick Forum för levande historia i uppdrag av regeringen att genomföra en kartläggning av kunskap om människors erfarenheter av rasism i kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter på nationell, regional och lokal nivå. Kartläggningen är en del av det arbete som utförs inom ramen för regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.
Kartläggningen skulle redovisa forskning och andra relevanta studier på området och sammanfatta deras resultat. I uppdraget ingick även att göra en analys av vilka kunskapsluckor som finns inom detta område, samt att om möjligt påvisa eventuella skillnader i kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism och i förhållande till kön.
Kartläggningen ger en översikt av vetenskapliga artiklar, böcker, bokkapitel och rapporter som publicerats mellan januari 2016 och maj 2021. I översikten presenteras studier som visar att det finns erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter. Samtidigt betonar rapportförfattarna att bilden är ofullständig. Studierna som presenteras berör endast ett fåtal offentliga verksamheter och det saknas enligt författarna kunskap om olika gruppers utsatthet för rasism.”
Endast utomeuropéerna kan rädda den svenska välfärden under de kommande tio åren
Välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver locka till sig runt 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för pensionsavgångarna och rädda den svenska välfärden och den enda ”arbetskraftsreservarmén” (OBS: utomeuropéerna är så klart inte några soldater som det går att sätta in och offra i något slags krig) som står till förfogande är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund:
Sveriges kommuner och regioner (SKR) larmar nu i en ny demografisk prognos om att välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver attrahera 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för de fortsatt gigantiska pensionsavgångarna:
Mellan 2019-29 kommer osannolika 336 000 personer som just nu arbetar inom välfärds- och vård- och omsorgssektorn att gå i pension samtidigt som svenskarna bara blir allt äldre och äldre under de kommande tio åren. Samma problem gäller f ö inom snart sagt alla branscher och sfärer i det svenska samhället – 10 000-tals lärare och pedagoger går t ex just nu i pension och redan år 2025 beräknas det saknas mer än 65 000 lärare inom det svenska utbildningsväsendet.
För att den svenska välfärden ska säkerställas och räddas under det kommande årtiondet så krävs det att invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund kommer ut i arbetslivet och just söker sig till välfärds- och vård- och omsorgssektorn för p g a decennier av kraftigt fallande fruktsamhetstal bland majoritetsinvånarna så kommer antalet inrikes födda invånare i arbetsför ålder (20-66 år) att minska med hela 100 000 personer mellan 2019-29 medan de utrikes födda och fr a de utomeuropeiskt födda står för merparten av nytillskottet av invånare i arbetsför ålder under de kommande åren (av alla invånare mellan 0-15 år har då numera närmare 50% någon slags utländsk bakgrund).
Landets utländsk bakgrund-invånare står idag för både merparten av den samlade reproduktionen (d v s alla nyfödda bebisar plus alla nyanlända barn), det s k humankapitalets och arbetskraftens fortsatta upprätthållande (d v s alla invånare mellan 20-66 år) och den totala svenska befolkningsökningen medan andelen majoritetssvenskar stadigt minskar i antal både bland barn och ungdomar, inom arbetskraften och i totalbefolkningen i stort.
Idag är redan över 50% av den infödda majoritetsbefolkningen över 50 år gamla och uppemot en tredjedel av desamma är redan över 65 år gamla medan 95% av alla som invandrar från den utomeuropeiska världen är under 45 år gamla. Endast en tiondel av invånarna födda utanför Europa är ”omvänt” 60 år gamla eller äldre än så. Vidare har den arbetsföra majoritetssvenska befolkningen (20-66 år) minskat med 130 000 invånare under de senaste tio åren (d v s de har gått i pension, utvandrat eller avlidit) samtidigt som antalet arbetsföra invånare med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund har ökat med 250 000 invånare under samma tidsperiod.
Samtidigt är extremt höga andelar av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund arbetslösa eller står utanför arbetslivet överhuvudtaget (d v s de är inte ens arbetssökande och många uppbär inte ens bidrag utan ”nolltaxerar”) så att få ihop denna demografiska ekvation under den närmaste framtiden – d v s att få ut utomeuropéerna en masse och kvinn/mangrant på den svenska arbetsmarknaden – avgör helt enkelt Sveriges öde och åtminstone rent ekonomiskt men just nu ser det tyvärr snarare ut som att det finns en mycket stor risk att det slutar med att Sverige kommer att härbärgera en jättelik underklass och lägre arbetarklass med utomeuropeisk bakgrund som också är mycket ung samtidigt som en kraftigt åldrad majoritetssvensk befolkning behöver allt fler välfärds- och vård- och omsorgstjänster.
SD:s film om SAP citerar bl a extremhögerveteranen Tommy Hansson och reproducerar även den tes som Maciej Zaremba och DN bl a har drivit – att den socialdemokratiska välfärdsstaten bär all skuld till den svenska raspolitiken och steriliseringarna
Under mellankrigstiden och krigsåren stod då Aftonbladet snarare närmare dåvarande Folkpartiet (d v s dagens Liberalerna) än SAP och den del av den antikommunistiska borgerligheten som förespråkade att Sverige skulle anpassa sig till den nya kontinentaleuropeiska tyska hegemonin i händelse av en tysk seger.
Sverige fortsätter att rankas som världens mest jämställda och jämlika land
När funktionsnedsatta barn tilläts att dö i mellankrigstidens Sverige
Den svenska välfärdsstaten – ett rasprojekt för att skydda och bevara den svenska vitheten
Soraya Post påminner i dagens DN Kultur om att ”Vi måste göra romernas lidande till en del av vår historia”: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-maste-gora-romernas-lidande-till-en-del-av-var-historia
Romerna var den enda svenska minoritet som av rasbiologiska skäl förhindrades att invandra till Sverige mellan 1914-54, och det var enbart p g a införandet av den nordiska passunionen som de finska romerna inte längre kunde förbjudas att invandra till landet. Romer och resande var också kraftigt överrepresenterade i statistiken över barn som tvångsomhändertogs, placerades på barnhem och i fosterhem och adopterades bort till i huvudsak majoritetssvenskar. Vidare tyder allt på att romer och resande också var överrepresenterade i steriliseringsstatistiken.
Den svenska staten utsatte under 1900-talet romer och resande för det som kallas negativ rashygien, d v s att med olika biopolitiska metoder och interventioner, ofta av tvångskaraktär, förhindra s k ”mindervärdiga” befolkningsgrupper att ”föröka” sig genom invandringsstopp, tvångsaborter och tvångssteriliseringar samt genom tvångsomhändertaganden och tvångsadoptioner av barn. Samtidigt uppmuntrades den s k ”mervärdiga” befolkningsgruppen, d v s majoritetssvenskarna, att ”föröka” sig genom en rad olika sociala välfärdsinsatser såsom införandet och utvecklandet av mödravård, barnbidrag, daghem, föräldraledighet, fyraårskontroller o s v, och som med en samlad beteckning brukar kallas positiv rashygien.
Den socialistiska svenska välfärdsstaten hade sannolikt aldrig utvecklats till världens mest utvecklade och avancerade välfärdsstat utan det rastänkande och den rasforskning som underbyggde den, och som just drev på både de radikala negativa rashygienska interventionerna och de radikala positiva rashygienska reformerna. Det svenska rastänkandets underliggande agenda var att till varje pris undvika det som då kallades ”rasblandning” mellan majoritetssvenskar och minoritetsgrupperna, att så gott det gick hålla nere minoritetsgruppernas befolkningstal och att samtidigt på alla tillgängliga medel öka majoritetssvenskarnas befolkningstal.
Ända in på 1960-talet kämpade den dåvarande svenska staten och det dåvarande svenska etablissemanget mot all form av s k ”rasblandning” i samband med de sista två stora svenska rasdebatterna som just handlade om de svenska romerna, d v s den s k ”Z-frågan”, och om den internationella adoptionen av icke-vita barn från kolonierna som just hade påbörjats då, d v s den s k ”adoptionsfrågan”. Här följer några citat ur högen från 1960-talets hårda och hätska adoptionsdebatt, som då egentligen var en rasdebatt, och där ”hjälp på plats”-argumentet användes tillsammans med just det rasbiologiska motståndet mot ”rasblandning”:
Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius rekommendation till justitieministern 1960:
Beträffande… barn som kommer från exotiska länder eller som eljest… på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska, ligger förhållandena annorlunda till… Det är… styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här. De måste nämligen antas få mycket stora svårigheter att anpassa sig i vårt land…Vid överläggningar i detta ämne mellan styrelsen och de nordiska grannländernas barnavårdsmyndigheter har enighet rått om att man bör avråda från en dylik omplacering av barn i främmande miljö. Vid förhandlingar… med den internationella organisationen International Social Service i Genève… har styrelsen erfarit att av nyss berörda skäl denna organisation icke anser sig vilja medverka till överflyttningar av exempelvis marockanska eller koreanska barn till Sverige. Enligt vad styrelsen även har sig bekant har en liknande ståndpunkt intagits av den svenska organisationen Rädda Barnen.
Medicinalstyrelsen 1961:
…Erfarenheter talar för att förflyttningar av barn till främmande länder och miljöer… ej sällan leder till påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter… Det synes därför vara lämpligare att hjälparbetet för nödlidande barn ordnas så att de får nödig hjälp i egen miljö och att förflyttning av barnen till främmande miljöer och kulturer så vitt möjligt undvikes… Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga… icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.
Överläkare Torsten Thysell vid barnpsykologiska kliniken, Centrallasarettet i Karlstad 1962:
En annan sak är att korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt.
Noteras bör att Medicinalstyrelsen ansvarade för och hanterade invandringsärendena ända fram till 1976, d v s den svenska läkarkåren och medicinarna som också hade dominerat den svenska rasforskningen, och så sent som 1967 kunde genetikprofessorn Karl Gustav Löning vid Stockholms högskola säga i TV, på frågan om hur utlandsadoptionerna skulle påverka den svenska arvsmassan: ”Vi vet för lite idag om riskerna”.
Sedan är det naturligtvis en helt annan sak att utan den socialistiska svenska välfärdsstaten, som nådde sin kulmen på 1970- och 80-talen, så hade vare sig den majoritetssvenska arbetarklassen eller de majoritetssvenska kvinnorna aldrig uppnått den jämlikhet och jämställdhet som de till slut kom att åtnjuta. Historien om den svenska välfärdsstaten (och dess uppgång och fall) är m a o långt mer komplex än vad vi nog föreställer oss idag.
Tobias Hübinette 