Kategori: Uppsala

Idag skrev SD Uppsala historia i den svenska s k nationella rörelsens historia genom att inleda ett samarbete med de fyra borgerliga partierna

Tre borgerliga partier (M, KD och C) i Uppsala har idag inlett ett samarbete med SD Uppsala. Uppsala är då inte någon mindre sydsvensk eller västsvensk kommun ”på vischan” utan landets fjärde största stad och något av Nordens ”lärdomsstad” (d v s idag skrevs svensk politisk historia på flera olika plan):
 
 
”Under måndagens kommunfullmäktige valde Sverigedemokraterna att rösta på den så kallade Uppsala-Alliansen bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Centern valde att inte motsätta sig att SD röstade på grupperingen. Därmed ingick de fyra partierna ett formellt samarbete.”
 
SD Uppsala, som enligt den f d SD-riksdagsledamoten Pavel Gamov hade åtminstone ett 80-tal betalande medlemmar för något år sedan, är då inte vilken SD-avdelning som helst utan en partiavdelning som enligt både min och Gamovs bedömning bör vara den mest högutbildade SD-avdelningen i landet (och möjligen då bredvid SD Lund och kanske även SD Bromma-Kungsholmen) liksom en avdelning som även innefattar ett antal medlemmar som var med redan under de s k ”kampåren” på 1980- och 90-talen (och t o m i något enstaka fall under den gamla klassiska BSS-tiden).
 
SD Uppsala grundades en gång i tiden av en grupp ”naziskins” och ”gammelnazister” och på grundandemötet som ägde rum i en byggnad och i en sal som (som sig bör) tillhör Uppsala universitet deltog bl a Uppsalas dåvarande inofficiella skinheadledare (som f ö även deltog på AfS avslutande valmöte i Kungsträdgården i Stockholm i höstas) liksom Uppsalas dåvarande ledande vit makt-musikdistributör (som idag dock är avliden) och flera äldre högerextremister tillhörande ”det gamla gardet” som hade varit med i den s k nationella rörelsen under krigsåren och efterkrigstiden.
 
Till SD Uppsala som bl a anordnade flera vit makt-musikkonserter anslöt sig sedermera ett antal f d nydemokrater och vissa Förintelseförnekande antisemiter liksom flera inflyttade nazister från andra länder (Uppsala är då liksom Lund en utpräglat internationell stad) och tyvärr även då just en hel del högutbildade såsom SD:s allra första disputerade medlem och ett antal andra fr a humanioraforskare.
 
Idag existerar det rätt så täta band mellan vissa medlemmar i SD Uppsala och den allmänna (gammal)konservativa miljö som alltid har existerat just i Uppsala (tidigare på 1990- och 2000-talen hade exempelvis Konservativa sällskapet sitt säte just i Uppsala) och som bl a manifesteras i den alltmer högerradikaliserade Föreningen Heimdal.
 
Redan på 1920- och 30-talen hade bl a Sveriges fascistiska kamporganisation och Sveriges nationella förbund relativt starka och fr a rejält aktiva partiavdelningar just i Uppsala där även Nysvenska rörelsen en gång grundades men ingen av de s k nationella som var aktiva i staden på den tiden hade nog kunnat drömma om att Uppsalas s k nationella rörelse en gång i framtiden (d v s 80-90 år senare, d v s just idag) skulle komma att gå så långt som SD Uppsala har gjort just idag.

Om mångfalden (i siffror) inom högskole- och forskar-Sverige med Uppsala universitet som det ”goda” exemplet

För alla som är (special)intresserade av hur det ser ut vid landets högskolor och inom landets forskarvärld (d v s den s k akademin och med Uppsala universitet som ”case”) vad gäller studenter och anställda (och särskilt lärare och forskare) som har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika:
 
Uppsala universitet anses ibland vara det stora föredömet och den stora ”rollmodellen” inom högskole- och forskar-Sverige vad gäller mångfalden bland både studenterna och de anställda och i rena siffror så stämmer detta mycket väl.
 
Uppsala universitet har nu nyligen publicerat den antagligen mest (statistiskt) gedigna studien som någonsin har gjorts vad gäller mångfalden vid en svensk högskola (OBS: ej vad gäller kön utan vad beträffar utländsk bakgrund) som för första gången mig veterligen vågar särredovisa konsekvent utifrån region/kontinent (och särskilt de med utomvästerländsk bakgrund) då alltför många svenska högskolor öppet skryter om sin stora procentuella mångfald bland både studenter och anställda utan att exempelvis ”spec:a” de som har bakgrund i Afrika eller Sydamerika.
 
Det kan tyckas som att universitetet därmed ”pekar ut” och kanske t o m ”hänger ut” och stigmatiserar de som har bakgrund i exempelvis Asien eller Europa (utom EU och Norden) men personligen tror jag ju på att denna typ av statistiska särredovisning är vägen framåt.
 
Rapporten visar att bland universitetets studenter (som uppgår till 33 936) har en högre andel utländsk bakgrund rakt av än vid landets övriga högskolor – 21,3% jämfört med 17,3% – och vilket antagligen kan förklaras med att det handlar om ett av landets största universitet och att det är landets elituniversitet (bredvid Lund) och därmed ett relativt internationaliserat universitet.
18033794_10154596727035847_99286210475292470_n.jpg
 
Likaså är andelen med utländsk bakgrund långt högre bland universitetets 6825 anställda (drygt en tredjedel) jämfört med hur det ser ut vid landets övriga högskolor men börjar en granska varifrån studenterna och de anställda har sin bakgrund och var de hittas fakultetsvis liksom inom hierarkin så blir det tydligt att det handlar om rätt så rejäla underrepresentationer av fr a de som har bakgrund utanför västvärlden.
 
Vad gäller anställda inom universitetets kärnverksamhet (d v s utbildning och forskning) så är de med ursprung i Nordamerika och i EU-länder (utom Norden) överrepresenterade med hela 450% respektive 280% procent att jämföra med en överrepresentation på 20% bland de med ursprung i Norden (utom Sverige). Anställda inom kärnverksamheten med ursprung i Afrika är omvänt underrepresenterade med 60% och inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar (d v s de s k ”andrageneration:arna”) är underrepresenterade inom kärnverksamheten med 40%. Om det handlar om vita eller svarta nordamerikaner förtäljer f ö inte den offentliga statistiken.
18010371_10154596727030847_5589813639336000630_n.jpg
 
Totalt har endast 1% vardera av universitetets anställda bakgrund i Afrika respektive i Sydamerika och endast 2% är s k ”andrageneration:are” och en hög andel av dessa tre grupper hittas inte inom kärnverksamheten utan inom den lägre administrationen och nog också inom den s k ”marktjänsten” (ursäkta det nedsättande uttrycket).
 
Vad gäller studenter så är bilden likartad: Mest underrepresenterade är studenter med ursprung i Afrika (70%) följda av studenter från Europa (utom EU och Norden) med en underrepresentation på 60% och studenter från Asien, EU (utom Norden) samt Sydamerika som vardera uppvisar en underrepresentation på 40%. Trots detta så har relativt höga andeler av forskarstudenterna (d v s doktoranderna) bakgrund utanför Sverige och även utanför västvärlden.
18010867_10154596727025847_8654508004783724618_n.jpg
 
Medan chefspositionerna är kraftigt dominerade av anställda med svensk bakgrund, endast 6% av samtliga chefer och 15% av de anställningar som faller inom yrkesgruppen kvalificerad administration innehas av anställda med utländsk bakgrund (och de allra flesta av dessa har dessutom bakgrund i västvärlden), så är det tydligt att inom särskilt humaniora och samhällsvetenskap så är samtliga studenter och anställda med utländsk bakgrund rejält underrepresenterade utom de som har bakgrund i Norden (utom Sverige) och i Nordamerika.
18033565_10154596727260847_4738049015432554790_n.jpg

SD hyrde igår samma lokaler på Uppsala universitet där partiavdelningen en gång grundades när SD var ett nazistparti

Igår fortsatte Jimmie Åkessons landsomfattande turné som bl a kännetecknas av att partiet har hyrt lokaler och adresser ”som räknas” och ”som anstår” landets möjligen andra största parti som numera stöds av en femtedel av väljarkåren: I Umeå hyrde SD det nya kulturhuset Väven (mötet fick dock flyttas efter protester), i Gävle ägde mötet rum i stadens Folkets hus och i Kalmar ägde mötet naturligtvis rum på det gamla Vasa-slottet (f ö i Gröna salen) och igår i Uppsala var det så klart universitetet som gällde och SD Uppsala (som leds av Simon Alm) och SD Uppland (som leds av högerextremisten och kryptoetnopluralisten Pavel Gamov) valde att hyra lokaler i Ekonomikum trots att de allra flesta av universitetets lärare, forskare och övrig personal liksom studenter inte sympatiserar med SD utan tvärtom:
 
 
Påminner gärna om att valet av lokal nog inte bara handlar om att symboliskt markera att SD idag är ett parti med (ekonomiska och politiska) muskler vars partiledare (som f ö rankas som en av de mest populära och förtroendeingivande partiledarna i landet) idag förtjänar ”fina” adresser och lokaler utan också mycket väl är ett s k hommage till SD Uppsalas historia:
 
Det var nämligen just i samma byggnad som SD Uppsalas allra första grundandemöte ägde rum på 1990-talet (nuvarande Ekonomikum hette då Humanistcentrum) när SD var ett nationalsocialistiskt parti som dominerades av skinheads och ”gammelnazister” och på mötet deltog bl a just Uppsalas dåvarande skinheadledare liksom Uppsalas dåvarande vit makt-musikdistributör och flera äldre fascister tillhörande ”det gamla gardet” som var med under krigsåren. Till SD Uppsala anslöt sig senare under 1990-talet flera nydemokrater, förintelseförnekande antisemiter och tyvärr även en del högutbildade (Uppsala är trots allt Uppsala) högerextremister såsom flera språkvetare och humanioraforskare.
 
Slutligen påminner jag gärna om att jag själv har förvägrats att föreläsa tre gånger på raken i Uppsala under de senaste 4-5 åren:
 
 
Visserligen är jag så klart väl medveten om att det betraktas som primordialistiskt, essentialistiskt och biologistiskt och kanske inte minst som oetiskt, ovetenskapligt och t o m rasistiskt (alla dessa epitet har jag nämligen samlat på mig på senare år i egenskap av att forska om ras i stället för att använda beteckningen rasism som alla andra antirasistiska och antifascistiska forskare gör) att tala om ras i relation till dagens Sverige, svenskar och svenskhet och det kanske faktiskt är helt och hållet rätt och t o m rättvist (d v s jag får faktiskt helt enkelt skylla mig själv) att jag har marginaliserat och stigmatiserat mig själv genom att i åratal (eller åtminstone sedan 10-11 år tillbaka) ha ”sprutat” ur mig texter och föreläsningar om ras och då är det så klart inte så konstigt att Uppsala universitet förvägrar mig att föreläsa (och vilket även har hänt på andra ställen runtom i landet) i egenskap av att vara ett antirasistiskt och antifascistiskt universitet MEN samtidigt blir det en aning konstigt när det enda västerländska högerpopulistiska och socialkonservativa partiet av rang (d v s som åtminstone erhåller över 5%) som har ett direkt nationalsocialistiskt förflutet och egentligen räknar sina (obrutna) rötter ända tillbaka till det första svenska nazistpartiet som grundades 1924 mot bakgrund av att de som grundade SD 1988 representerade den samlade historiska svenska högerextrema rörelsen (inklusive företrädare för Nysvenska rörelsen som f ö en gång i tiden grundades på ett studenthem i Uppsala) får hyra lokaler av universitetet.

Om den svenska rasismforskningen – än en gång

Så är det offentligt – Uppsala universitet öppnar nu sitt centrum för rasismforskning i november 2016 (f ö 94 år efter att Statens institut för rasbiologi invigdes i samma stad):
 
 
Själv föredrar jag benämningen rasforskning som har en internationell förankring, d v s utanför Sverige finns inget forskningsfält som kallas rasismforskning, men i Sverige har vi som alltid en tendens att köra vårt eget antirasistiska race i enlighet med den svenska antirasismens exceptionalistiska logik, även känd som ”vi vet bäst för vi är svenska antirasister”-principen:
 
Tidigare var det IMER-forskning (internationell migration och etniska relationer) som gällde i stället för minoritetsforskning (ethnic studies) och nu är det rasismforskning i stället för ras- och vithetsforskning (critical race and whiteness studies).
 
Sedan är jag så klart mycket väl medveten om att landets (antirasistiska och antifascistiska, och socialistiska och liberala) (senior)forskare i stort sett utan undantag är emot rasbegreppet i den svenska antirasismens namn samt är kritiska till ras- och vithetsforskningen i den svenska antirasismens namn liksom än mer till att kvantifiera och operationalisera ras (d v s jämlikhetsdata) och återigen i den svenska antirasismens namn.

Om Olov Hartman

Lite ironiskt att Lars H Gustafsson citerade den store kristne humanisten och antifascisten Olov Hartman i sin antirasistiska artikel i DN Kultur häromdagen:
 
 
”Alla tillhör vi samma människosläkte, ingen får ställas utanför. Eller som i kyrkans nattvardsbön: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Bönen är skriven av Olov Hartman. När den skulle införas i kyrkohandboken ville inflytelserika krafter att orden ”en enda mänsklighet” skulle utbytas mot ”en enda kristenhet”. Hartman vägrade. Först sedan han hotat med att dra tillbaka alla sina texter i kyrkohandboken fick han sin vilja igenom.”
 
Hartman, teol dr, författare, dramatiker, förläggare, chef för Sigtunastiftelsen m m, var då medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation och framförde dess kampsång Fascisthymn på ett möte i Uppsala 1929. Månne ville han likt sin far överstelöjtnanten i Frälsningsarmén Carl Hartman både sjunga, spela, marschera och paradera iklädd paramilitär uniform – alla har vi ju våra bevekelsegrunder och ingen av oss slipper ju ifrån våra föräldrars påverkan och inverkan.
 

I medlemsmatrikeln för Uppsala-avdelningen av Sveriges fascistiska kamporganisation från 1929, d v s kampavdelning 21, som i sin tur var uppdelad i flera s k troppar såsom den paramilitära stormgruppen Erik Segersäll, hittas ett flertal välbekanta familjenamn i högerextrema sammanhang såsom Palme, Arpi, Ahlinder, de Roubetz, Cronstedt, Möllersvärd, Hamilton, von Döbeln, Murray, Thyselius m fl.

12841426_10153501632470847_2355414895823803592_o

Inställd föreläsning i Uppsala – tredje gången gillt

Nyligen har en tredje föreläsning som jag skulle ha hållit i Uppsala nu ställts in p g a alla negativa rykten som vidhäftar mig: 2013 ställdes både Utrikespolitiska föreningens (en föreläsning om rasbegreppet) och Queerseminariets vid Uppsala universitet (en föreläsning om rashumor) arrangemang med mig in p g a att jag ansågs vara en ”säkerhetsrisk”. Svenska Dagbladets nuvarande kulturchef Lisa Irenius uppmärksammade då detta i UNT och skrev bl a följande: http://www.unt.se/24unt/vagar-vi-tala-om-rasism-2619760.aspx

Uppsala universitets säkerhetschef hänvisade till att ”stora värden stod på spel” utan att precisera om det handlade om hot mot mig (jag har onekligen en historia av att ha ”bråkat” med extremhögern i Uppsala) eller om att jag var själva hotet (d v s om jag helt enkelt skulle förstöra lokalerna i fråga, som i ena fallet handlade om själva Universitetshuset).

Nu har Institutionen för stad och land vid Sveriges lantbruksuniversitet ställt in min föreläsning (om svenska rasformationer) hos dem p g a att anställda lärare och forskare där tydligen har reagerat mycket starkt på att jag har bjudits in ”bl a med tanke på dina texter om adoption”. Sannolikt handlar det om att denna institution helt enkelt är mycket adoptivföräldratät samt att många där antagligen identifierar sig som antirasister (gissningsvis också som vänster), och vilket f ö ju är fallet med hela den svenska högskolevärlden.

Jag har även en föreläsning inbokad med Genusföreningen vid Uppsala universitet (om den kraftiga och oroväckande underrepresentationen av ”andragenerationen” inom den högre utbildningen) som jag nu fruktar också kommer att ställas in p g a att jag anses utgöra en ”säkerhetsrisk”.