Kategori: Uppsala

Heimdal har tagits över av SD

Det står nu helt klart att gamla ärevördiga Föreningen Heimdal i Uppsala, Sveriges äldsta och viktigaste borgerliga studentförening som tidigare tillhörde Fria Moderata Studentförbundet, har tagits över av SD:are tillhörande SD:s studentförbund Konservativa förbundet som i sin tur är intimt knutet till SD:s tankesmedja Oikos.

Och som så många gånger förr har detta hänt tidigare i den svenska s k nationella rörelsens brokiga och dramatiska historia: 1937 tog en grupp högerradikala studenter tillhörande Sveriges nationella förbund och det som senare skulle komma att bli Nysvenska rörelsen över Föreningen Heimdal.

Uppsala stadsteater upplåter scenen åt konspiracister

Uppsala stadsteaters och regissören Affe Ashkas kritikerrosade föreställning ”Bra där! En hiphophistoria” hade premiär i helgen och består av en hyllning till hiphopen och till miljonprogramsområdena och deras invånare, vilket SvD:s Loretto Villalobos (som är en av alla teater- och scenkonstkritiker som rosar föreställningen) konstaterar idag.

Det är Uppsalas största och mest kända hiphop-grupp Labyrint som står bakom föreställningen och tyvärr finns det en tråkig aspekt av bandet som också måste uppmärksammas.

Innan premiären hörde en person av sig privat till mig som identifierar sig som ”en av Uppsalas få judar” och som dels ville berätta för mig att denna föreställning var på gång och dels bad mig om råd då hen, som jag tror verkar inom Uppsalas kulturliv och teatervärld, kände sig både ensam och frustrerad: Labyrint har nämligen genom åren tyvärr liksom alltför många andra svenska hiphop-band och rap-artister, vilka tillsammans når en mångmiljonpublik bland landets barn, ungdomar och unga vuxna, kolporterat antisemitiskt färgade konspirationsteorier, åsikter och perspektiv i sina texter och i intervjuer.

Labyrint sjunger bl a om att ”onda makter och pakter träffas i hemlighet” och bandmedlemmar har hävdat att ”högt uppsatta sionister” ligger bakom IS, att ”sionisterna hjärntvättar” samt att de ”kommer att få betala dyrt en vacker dag” o s v.

Det är uppenbart att Uppsala stadsteater idag betraktar Labyrint som Uppsalas stolthet inom den numera mycket framgångsrika svenska hiphop-musikscenen och att bandets konspiracistiska texter och åsikter därför är ursäktade (d v s p g a att hiphop-musiken idag är den överlägset mest populära musikgenren i landet).

”Rapgruppen Labyrint från Gottsunda har skrivit text och låtar till en uppsättning med potential att nå långt bortom Uppsalas publik. Här finns empati med människorna i miljonprogrammets miljö.”

https://www.svd.se/a/WjAEvg/hiphop-revansch-som-kan-bli-klassiker

”I programbladet skriver regissören Affe Ashkar om en anekdot från 25 år sedan, då han som ung hade suttit i publiken på Uppsala stadsteater och en äldre kvinna hade fått honom – en grabb från Gottsunda – att känna sig som att han inte hörde hemma där. Hiphop-musikalen ”Bra där!” är ett slags revansch för just det tillfället, där Gottsundaborna inte bara får delta som stumma åskådare som ska veta sin plats i kulturrummens sociala skikt utan som aktiva upphovsmakare och utövande artister och konstnärer.

Rapgruppen Labyrint, också bördig från Gottsunda, har skrivit text och låtar till uppsättningen. Huvudpersonen Nasir städar på Ackis (Akademiska sjukhuset) men drömmer om att bli rappare. Musiken är både en tillflyktsort och en möjlig biljett ut från den alltmer eskalerande kriminaliteten som skördar liv i miljonprogrammet. Vi möter också bästa kompisen Benny som tjänar pengar på småkriminell verksamhet, och ett brokigt galleri av narkomaner, gangstrar och rasistiska poliser.”

Mina minnen av studenttidningen Ergo

Så går då Uppsala universitets studentkårs tidning Ergo, en av Sveriges mest anrika studenttidningar som grundades 1924 och därmed aldrig kom att få uppleva och överleva sin 100-årsdag, sorgligt nog i graven idag efter ett beslut av Uppsala universitets studentkårs styrelse.

Min egen relation till Ergo består i att jag skrev i tidningen när jag var student i Uppsala på 90-talet och att jag ända sedan dess har läst tidningen till och från, som jag alltid har uppfattat som landets bästa studenttidning (OBS: jag är så klart ”biased” då jag just är en gammal Uppsala-student, d v s en s k ”upsaliensare”).

Jag har också ibland kontaktats och intervjuats av tidningen genom åren såsom i relation till en artikelserie som handlade om de olika studentnationernas sångböcker, som fram tills åtminstone 2010-talet ”vimlade” av både rasstereotypa och sexistiska (och homofoba) sånger och visor. I det sammanhanget berättade jag om hur det kändes när jag var student i Uppsala och var på middagar eller s k gasquer när alla oftast kraftigt påstrukna studenter (utom jag) sjöng om ”gula kineser” mm när de skålade och skrålade med varandra. 

Titt som tätt har Ergo också ringt mig under åren och berättat om olika högerradikala studentaktiviteter och om SD-relaterad studentaktivism samt ställt frågor till mig om både olika studenter och forskare på högerkanten.

Jag minns särskilt att Ergo engagerade sig starkt i mitt fall när jag vid hela tre tillfällen fick tre seminarier och föreläsningar vid Uppsala universitet avbokade mellan 2013-14 innan uttrycket deplattformering existerade och innan någon talade om den s k cancel-kulturen. 

Dels handlade det om en öppen föreläsning om rasbegreppet i gamla Universitetshuset som Utrikespolitiska föreningen vid Uppsala universitet arrangerade, dels handlade det om en seminariepresentation om ras och vithet på Queerseminariet vid Centrum för genusvetenskap och slutligen handlade det om ytterligare en föreläsning om adoption som också ställdes in. 

Bakgrunden till denna så här i efterhand fullständigt absurda och närmast osannolika deplattformeringshistoria som jag då drabbades av tre gånger om, och vilket så klart var särskilt förnedrande för mig som just gammal s k upsaliensare och f d Uppsalabo, står att hitta i att det på 2010-talet (och nog fortfarande än idag på 2020-talet) var oerhört kontroversiellt att tala om ras.

Förutom Ergo och UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s dito) var det tyvärr inte särskilt många alls som engagerade sig i mitt fall överhuvudtaget just 2013-14 då de allra allra i landet, och både inom och utom akademin och både inom vänstern och högern, på den tiden (och i rätt så hög grad fortfarande än idag) var helt emot rasbegreppet och än mer att tala om ras i relation till dagens Sverige och därför nog uppfattade att jag helt enkelt fick ”stå mitt kast” (enligt den färgblinda antirasistiska logiken ”om grabben j-vl-s med de antirasistiska svenskarna får han inte vara med”).

Dessutom handlade det om att universitetsledningen hävdade att de inte kunde garantera säkerheten med mig i universitetets lokaler då jag dras med en historia av att vara en s k ”extremist” – det talades t ex om att det historiska Universitetshuset är ömtåligt och en del av det svenska kulturarvet och underförstått att jag av någon anledning skulle kunna tänka mig att vandalisera detsamma mitt under min egen föreläsning alternativt att jag kanske t o m skulle kunna plantera en bomb i byggnaden ifråga efter föreläsningen. 

Vidare mobiliserade ett antal forskare som är adoptivföräldrar mot min planerade och sedermera inställda föreläsning om adoption, vilka ansåg (och nog fortfarande anser) att jag har skrivit nedsättande texter om internationell adoption. Det hör då till saken att väldigt många forskare är adoptivföräldrar och kanske särskilt vid Uppsala universitet.

Till slut grep Hugo Valentin-centrum in via Mats Deland som bjöd mig till Uppsala i solidaritet efter att jag overkligt nog hade avplattformerats tre gånger på raken. 

Och i stället för att få tala i universitetets lokaler förlades min föreläsning till biblioteket i det av utomeuropeiska minoritetsinvånare dominerade miljonprogramsområdet Gottsunda en bra bit söder om Uppsalas historiska innerstad, vilket Ergo rapporterade om (och även förevigade i form av ett fotografi), och i stället för besökande majoritetssvenska forskare och studenter fick jag en publik bestående av till största delen icke-vita s k Orten-bor vilka inte verkade ha något som helst emot att jag talade om ras i relation till dagens Sverige (OBS: självklart finns det också utomeuropéer i miljonprogramsområdena som också är emot att tala om ras).

Om personer som hittar till min blogg

Ibland undrar en hur alla de tusentals personer som hittar till min blogg just hittar till min blogg och ett sätt att få veta det är då att följa de länkar som wordpress.com-systemet listar, som visar den sida som personen/personerna ifråga som har besökt min blogg var inne på innan de besökte bloggen.

Ofta handlar det om att de har klickat på länkar till min blogg som hittas i digitala texter som exempelvis emanerar från olika dagstidningar eller som hittas på andra personers bloggar eller på olika högskolors eller forskningsinstituts sidor.

Denna gång visar det sig att någon/några har sökt på något så udda som uttrycket ”ariska knölen” och därav hittat till min blogg. Diskussioner om den s k ”ariska knölen” hittas f ö bl a på Flashback och Familjeliv, som ibland kallas ”kvinnornas Flashback”, och uttrycket i sig kommer från de s k folkdjupen och är ett från början folkligt och s k ”kärvänligt” uttryck som brukades inom den svensktalande gemenskapen mellan cirka 1900-1960 för att kort och gott beskriva personer som är s k långskalliga, såsom flertalet infödda majoritetssvenskar ansågs vara på den tiden.

Konkret syftar det folkliga uttrycket den ”ariska knölen” på den utväxt eller just knöl som många majoritetsinvånare och skandinaver generellt har i/på bakhuvudet.

Jag hörde själv talas om detta smått arkaiska och antikverade uttryck, som då verkar ha överlevt in i våra dagar i de svensktalande s k folkdjupen, när jag bodde i Uppsala och fick höra på omvägar att SD Uppsalas ordförande hade låtit mäta sitt huvud hos (och av) en av Sveriges sista rasforskare av den gamla stammen innan denne gick bort. SD Uppsalas dåvarande ”starke man”, som samtidigt var (nazi)skinhead och arrangör av vit makt-musikkonserter, hade då låtit sprida ut inom Uppsalas s k nationella rörelse att han just hade den ”ariska knölen” och sin s k långskallighet bevisad för sig själv på papper och i siffror.

En kort reflektion kring en tjänst som jag aldrig fick och kring ett liv som helt försvann och förändrades i grunden och för alltid

Ibland avgörs hela ens liv och ens framtid (d v s ens resterande liv) ”med ett penndrag” som det heter och så var det sannerligen för mig för ett antal år sedan:

För några år sedan bildades Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet där jag på den tiden trodde att jag hade en s k självskriven plats.

År 2017 sökte jag därför en fyraårig forskartjänst där som skulle ha inneburit att jag mellan 2018-21 hade haft 100% forskning, d v s kunnat forska på heltid, och sluppit att resa mellan Flemingsberg-Karlstad och lägga ut 10 000-tals kr/år på tågresor och dubbelt boende samt inte behövt undervisa (eller administrera) alls. Eftersom jag bor i Flemingsberg så hade jag t o m kunnat åka pendeltåg till Uppsala utan något tågbyte överhuvudtaget och varje dag om så hade behövts.

Nu fick jag aldrig denna tjänst, jag ingick inte ens i den uttagna tätgruppen och blev inte ens kallad till anställningsintervju, och sedan dess har jag fått klara mig ensam och helt på egen hand p g a att jag överklagade tillsättningen och därigenom blev rejält stigmatiserad och marginaliserad och hamnade i konflikt med och inte minst utanför hela den antirasistiska och feministiska svenska forskarvärlden.

Dock kan jag idag ibland leka med tanken på vad jag hade kunnat åstadkomma under dessa fyra år om jag nu hade fått denna forskartjänst. 

Jag har ändå sedan 2018 publicerat tre böcker om ras och rasism och ytterligare två böcker i ämnet kommer ut i vår och därtill är tre nya böcker till på gång som handlar om ras och rasism vilka med stor säkerhet kommer att bli klara innan 2021 är slut. Samtliga dessa böcker handlar då om ras och rasism i just Sverige och inget annat och de har skrivits och publicerats samtidigt som jag undervisar och ständigt är på resa och därmed förlorar eoner av tid till annat än just forskning.

Utöver dessa åtta böcker har jag också sedan 2018 (utöver undervisningen i Karlstad) fått ur mig ett 10-tal vetenskapliga tidskriftsartiklar, ett 30-tal andra texter (rapporter, antologibidrag, recensioner, översiktsartiklar, debattinlägg mm), ett dussintal internationella konferenspapers och ett 40-tal seminariepresentationer och offentliga föreläsningar och totalt kan jag även räkna in närmare 700 citeringar/refereringar av andra forskare sedan 2018.

Eftersom CEMFOR-forskartjänsten i Uppsala innebar heltidsforskning så tyder därmed det (allra) mesta på att jag hade hunnit med långt mycket är än så här (d v s än allt ovanstående) om jag hade fått tjänsten och därtill hade både mitt privatliv och yrkesliv sett fullständigt annorlunda ut idag för då hade jag ju inte behövt överklaga tillsättningen med allt vad det har inneburit av en sedan 2018 nedåtgående spiral inom snart sagt det mesta som betyder något i (privat- och yrkes)livet i längden och som bl a stavas vänner och ett socialt liv samt sist men inte minst en självklar plats inom ett forskningsfält varinom jag tidigare och i åratal rörde mig som fisken i vattnet.

Antifascisten och antirasisten Håkan Holmberg har gått bort

Den antifascistiska och antirasistiska journalisten, historikern och politikern Håkan Holmberg har gått bort i en ålder av 69 år som bl a var f d chefredaktör för Upsala Nya Tidning (UNT), d f d riksdagsledamot för FP/L samt f d ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (och i den rollen var han mycket aktiv i debatten om och rättegångarna rörande antisemitiska Radio Islam) plus att han doktorerade på den svenska kommuniströrelsen och demokratifrågan.

jpeg.jpeg

https://unt.se/bli-prenumerant/artikel/wjvopkol

 

Holmbergs sista bok handlade symtomatiskt nog om SD – ”Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild” (2018) – och själv minns jag Holmberg som just en alltid lika pålitlig och kunnig antifascist och antirasist av det klassiska socialliberala snittet som det alltid gick att kontakta och ställa frågor till.

 

När jag en gång kom över ett antal ”halvhemliga” matriklar som listade en försvarlig mängd s k namnkunniga s k prominenta s k högborgerliga s k socialgrupp ett-svenskar såsom varandes medlemmar i ett antal mer eller mindre högerradikala sällskap och klubbar var Håkan mycket behjälplig i att gå igenom dessa namn med mig. Håkan var också den som hade ”järnkoll” på f d nazister och högerextremister som efter kriget gjorde karriär inom bl a FP/L men också inom C och M. Jag minns att Håkan bl a berättade för mig att den gamle Uppsala(över)läkaren Nils Brage Nordlander aldrig fick bli minister i någon av 1970-talets borgerliga regeringar p g a att han innan och under kriget hade varit medlem i Sven Olov Lindholms parti Nationalsocialistiska arbetarpartiet. En annan framliden f d riksdagsledamot och legendarisk antifascist och antirasist – den gamla kommunisten och läkaren John Takman – berättade f ö att Nordlander hade varit iklädd en slags paramilitär uniform i samband med den antisemitiska studentdemonstrationen i Stockholm i början av 1939.

 

Och naturligtvis kände Håkan också till att Sveriges mesta/värsta/bästa s k varulv (d v s en nazist som efter kriget gick in i det s k etablissemanget och gjorde karriär där) Åke J Ek som figurerar i Palmeutredningen (om än i alltför liten grad) också han var medlem i FP/L.

 

Under Håkans tid som UNT:s chefredaktör uppmärksammade han och tidningens dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s kulturchef) att jag vid hela tre tillfällen fick tre inbokade föreläsningar inställda i Uppsala (d v s jag avplattform:erades och råkade ut för den s k cancel-kulturen) och inte för att jag vare sig är högerradikal eller rasist utan för att Uppsala universitet respektive Statens lantbruksuniversitet fick för sig att jag var alltför kontroversiell i allmänhet.

Ett sista och ordentligt avsked till min gamla vän Mattias Flyckt

Äntligen får jag säga adjö till dig Mattias efter att i min sedvanliga språngmarschstil, som du hade känt väl igen om du hade sett mig, ha sprungit systematiskt mellan gravarna och till slut efter 6-7 minuter ha hittat din grav på kyrkogården i Klockrike på södersidan av en av vår gamla, kära östgötaslätts mest ståtliga och pampiga kyrkor.

116068553_868048273688172_2647847554880711808_n.jpg

115804398_10157704415810847_8206345048408763966_n.jpg

Vi var fyra Motalakillar som tillsammans och mer eller mindre samtidigt flyttade till Uppsala efter gymnasiet – jag flyttade först tillsammans med Anders och Magnus och du kom en termin senare och flyttade in hos mig som inneboende hemma hos den serbiska kvinnan i miljonprogramsområdet/”invandrarområdet” Gränby i Uppsala – hon som behandlade mig som sin son trots att jag är adopterad från Sydkorea och hon var en servitris från f d Jugoslavien och som sedan tog väl hand även om dig så länge vi båda bodde kvar hemma hos henne.
 
Du började läsa tyska, jag iriska och Magnus senare ryska då vi alla tre hade gått i samma gymnasieklass på Platenskolan i Motala och alla tre hade valt och tillsammans tagit oss igenom den helklassiska varianten av den humanistiska linjen medan Anders som var ett år äldre än oss började på juristlinjen och blev aktiv i Östgöta nation i Uppsala samtidigt som jag själv blev och var bibliotekarie där under två terminer och bl a höll i olika bok- och studiecirklar.
 
Jag fick dig inte bara att bryta upp från Östergötland och flytta till Uppsala och börja studera liksom att flytta in hos mig – jag fick dig också att göra vapenfri tjänst medan jag själv gick ännu längre, för det vet du ju också att jag alltid gjorde – d v s alltid gick allra längst i radikalitet och både i tanke och i handling, och totalvägrade och dömdes för det.
 
Tillsammans odlade vi både vår antimilitarism och vårt långt-före-vår-tid-ekoanarkistiska miljöengagemang både när vi upplevde att vi var Platenskolans enda anarkister och när vi tillsammans startade och organiserade vår egen under flera år mycket livaktiga och relativt stora anarkistmiljö i Uppsala kring vår aktions- och affinitetsgrupp Sine qua non och vår anarkistiska tidskrift Kaos och café/pub/programverksamhet på Upplands nation som ju f ö den blivande SvD-ledarskribenten Per Gudmundson också deltog i ibland.
 
Du och jag kom f ö att bo ihop vid många tillfällen – under sammanlagt tre om inte fyra gånger och perioder eller kanske t o m fem beroende på hur en räknar – och bl a bodde du och jag tillsammans ihop med den blivande riksbekanta f d doktoranden i Umeå Karolina Matti i en villa som vi hyrde av en gammal dam i Björklinge strax norr om Uppsala där jag tyvärr och ”så klart” kom i konflikt med de lokala nazisterna och SD:arna och hamnade i bråk med dem.
 
Idag lever märkligt och ledsamt nog bara jag och Magnus, som jag återknöt kontakten med i samband med din bortgång och tanken var att Magnus och jag skulle åka ned tillsammans till din begravning men det blev då i stället Magnus och Fredrik som kom ned från Stockholm till Östergötland för att bevista gravsättningen av dig i Klockrike.
 
Anders var också där men kort därpå begick han tragiskt nog självmord efter en längre tids upprepade depressioner men Anders hann i alla fall innan dess berätta utförligt för mig om din begravning och om alla som var där – några av våra gamla klasskamrater från Platenskolan i Motala, några av våra gamla anarkistiska och syndikalistiska kamrater från Uppsala och från Sine qua non- och Kaos-tiden, några av våra gamla antifascistiska kollegor från Expo-tiden och andra namn som vi båda kände och umgicks med tillsammans en gång i tiden.
 
Jag vet ju att du inte var jude, du var lika mycket kulturell lutheran som jag samtidigt som vi ju både var antimilitarister liksom antimonarkister och ”antikristna”, men du sade några gånger till mig att du hade en antagligen konverterad jude någon generation eller två bakåt i din familjehistoria. Därför valde jag att idag göra som judarna traditionellt gör, d v s lägga en liten sten på din vackra gravsten i Klockrike som så tydligt kommunicerar att du både hade ett varmt hjärta, var en fantastisk gitarrist och musiker samt en antimilitarist och ekoanarkist in i det sista.
 
Nu säger jag till slut hej då till dig Mattias, tack för din vänskap och för alla år tillsammans och jag bifogar här nedan det jag skrev ned i all hast i augusti 2019 så fort jag fick höra att du hade gått bort.
116115546_727421668042201_3580875872792096567_n
”Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
”Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!”

Om Uppsalas anarkistmiljö

Lite fascinerande ändå att ta del av Karolinas kortfilm (9.33 minuter) om den livaktiga och dynamiska anarkistmiljön i Uppsala på 90-talet och tyvärr går det att konstatera att två av de fyra som nämns vid namn, varav en också intervjuas, idag är döda (”Tobbe” och Mattias) och endast Hans, som numera är doktorand vid Teologen i Uppsala, och jag som då blev högskolelärare och forskare lever än av oss fyra som explicit omnämns i just Karolinas film.
 
94101462_10157407765975847_5735991268337516544_n.jpg
 
Andra som var med då blev högerextrema, någon blev nog smått kriminell, någon annan psykiskt sjuk och numera driver några bl a förlag och nättidskrifter och har blivit författare, journalister och forskare medan ytterligare andra tyvärr också har hunnit gå bort sedan dess och likaså i alltför ung ålder.

”Vår tid är nu” säger ju SD:arna numera och ett annat sätt att säga det på är väl tyvärr att det är ”elake Måns” och Bills och Bulls tid just nu

Den just nu bioaktuella animerade filmen ”Pelle Svanslös” påminner mig om att bredvid Bamses värld så bör Pelle Svanslös (Uppsala-)värld vara den mest antifascistiska av den svenska barnkulturens och barnbokslitteraturens alla fiktiva världar (och huvudkaraktärer) och vilket inte minst förklaras av att Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson liksom Bamses skapare Rune Andréasson själv var en aktiv antifascist innan och under krigsåren.
89763664_10157238085345847_1450018290985336832_n.jpg
 
Det är därför inte en slump att Pelles plågoande (det faktum att Pelle är svanslös kan f ö med lite fantasi tolkas som att Pelle är omskuren…) Måns framställs och framstår som en slags ”negativt” karismatisk högerradikal ledartyp medan Måns underhuggare Bill och Bull står bakom denne i enlighet med någon slags ledarprincip.
 
Det råder delade meningar om Måns förlaga (alla karaktärer i Gösta Knutssons värld har då verkliga förlagor och de adresser och platser som anges i böckerna och i filmen finns och existerar i Uppsala) vars namn ska ha hämtats från en gammal latinlärare som Knutsson tyckte illa om men den hypotes som jag själv är anhängare av (och ingen hypotes är väl sämre än någon annan) säger att Måns förlaga var den svenska radikalkonservatismens legendariska portalfigur Arvid Fredborg vars ande svävar över dagens SD samtidigt som hans namn sällan nämns idag (och kanske likt Voldemorts namn, då Fredborgs ideologiska och intellektuella arv ännu ej anses tillräckligt rumsrent just i Sverige) men inom konservativa kretsar i Europa är han då ibland omtalad som något av ”1900-talskonservatismens svar på Marx”.
 
Bills och Bulls båda förlagor Bengt Lindberg och Olof Rydbeck var liksom Fredborg medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och återigen liksom Fredborg i dess antisemitiskt och rasideologiskt radikala Uppsala-avdelning.
 
När SNF 1933 inrättade sina paramilitära s k kampgrupper (KG) (som f ö leddes av Sveriges blivande riksbibliotekarie Kungl. Bibliotekets chef Uno Willers) vars gatukampsaktivister var skrudade i enhetliga stålgrå skjortor med läderkoppel och svarta slipsar (och naturligtvis också iförda svarta, blankputsade höga stövlar) var det just Fredborg som ”designade” KG-uniformen och det är inte utan att en börjar ”fantisera” om att både Lindberg och Rydbeck kan ha varit s k KG-aktivister mot bakgrund av hur Knutsson skildrar och porträtterar Bill och Bull i relation till Måns.
 
Sannolikt deltog f ö både Fredborg, Lindberg och Rydbeck (d v s både Måns, Bill och Bull) i dåvarande Moderaternas s k ”nationella medborgartåg” som samlade 40-50 000 deltagare och som marscherade genom Östermalm i Stockholm den 21 maj 1933. Denna s k uppmarsch var rejält inspirerad av de då aktuella händelserna i Tyskland vad gäller ”koreograferingen” i form av en skog av fanor, ett flertal musikkårer som spelade marschmusik och s k fosterländska sånger, snörräta och ”oändliga” kolonner som taktfast marscherade fram på Östermalms paradgator och en magnifik massmötesestetik som inte stod långt efter de dåtida tyskarnas dito.
 
Den 24:e kolonnen i Moderaternas ”medborgartåg” bestod av hela 800 uniformerade KG-aktivister från SNF (som på den tiden motsvarade dåtidens MUF) av s k ”pappas pojkar”-typ och vilka enligt den dåtida pressen renderade särskilt många applådåskor och jubelrop från de 10 000-tals åskådare som kantade gatorna på Östermalm för att titta på den ståtliga ”uppmarschen”. Slagorden för det moderata ”medborgartåget” var ”nationell väckelse”, ”kamp mot bolsjevismen” och ”ned med klasskampen” och en tidning rapporterade att mången Östermalmsdam som hade kommit ut från sina enorma våningar för att beskåda den ”nationella uppmarschen” fällde en tår av lycka när de såg ”amiralen” (d v s Arvid Lindman, d v s Moderaternas dåvarande ledare, d v s den dåvarande svenska borgerlighetens förgrundsfigur) passera förbi i täten av den jättelika ”uppmarschen” som skulle rädda damerna från klasskampens ”upplösningstendenser” och återskapa ”den nationella enheten” bland det s k svenska folket.
 
Så hur gick det då för verklighetens Bill, Bull och Måns efter 1945 och trots eller tack vare en gedigen högerradikal studenttid i Uppsala?
 
Medan Bill/Bengt Lindberg blev direktör för SAS och Bull/Olof Rydbeck chef för SR/SVT samt Sveriges FN-ambassadör så slutade Måns/Arvid Fredborg som något av den paneuropeiska radikalkonservatismens ”grand old man” och ”éminance grise” och långt före sin tid ifrågasatte han både jämställdhetspolitiken, den utomeuropeiska och postkoloniala invandringen, det s k ”kosmopolitiska” etablissemanget och den s k ”vänsterliberala” medie- och kultur”eliten” när denna typ av åsikter endast florerade inom överklassbetonade ”mellan skål och vägg”-sammanhang och ”elake Måns” hade nog aldrig kunnat föreställa sig att hans tankar och idéer idag skulle erhålla stöd av uppemot en fjärdedel av det s k svenska folket.

Så har SD Uppsala förlorat ännu en stark profil

Så har SD Uppsala förlorat ännu en stark profil och personlighet– nämligen Paula Bieler efter skandalen med Pavel Gamovs Moskvaresa 2017 och uteslutningen av Simon Alm i början av detta år:
 
”En av Sverigedemokraternas viktigaste och mest framträdande företrädare lämnar riksdagen och alla sina politiska uppdrag med omedelbar verkan: Den migrationspolitiska talespersonen Paula Bieler, 31.”
 
SD:arna i Sveriges fjärde största stad har då alltid haft en rätt så komplicerad relation till SD-ledningen vare sig det har handlat om det tidigare s k ”bunkergänget” i Stockholm, det tidigare s k ”de fyras gäng” från Sydsverige eller dagens broiler:aktiga och sektliknande ledning kring Åkesson, Jomshof, Vinge, Andersson, Karlsson och Wallerstein m fl och partiavdelningen, som enligt uppgift ska räkna ett antal hundra betalande medlemmar, innehåller då bl a några av de veteraner som var med redan under BSS ”Kampfzeit”-år, ett flertal gamla skinheads och en del akademiker och forskare.
 
SD Uppsala har genom åren och utöver Bieler, Gamov och Alm bl a ”fött fram” en av SD:s första ideologer, internationella kontaktpersoner och akademiker statsvetaren Johan Rinderheim liksom Förintelseförnekaren och historierevisionisten Robert Engström, den s k nazipunkledaren Peter Andersson, skinheadledarna Jari Halkonen och Mattias Karlsson samt SD:s första disputerade offentliga medlem språkvetaren Eva Nyman som högerradikaliserades under doktorandtiden och som nyligen fick en akademisk s k festskrift tillägnad sig redigerad av Elzbieta Strzelecka och Lars-Erik Edlund.