Kategori: Uppsala universitet

Några tankar kring att Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet söker en ny chef

Dessa två aktuella händelser, d v s att Malm nu har utsetts till Expressens nya kulturchef och att Uppsala universitet har utlyst tjänsten som chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), påminner mig om att Malm var en av ett mycket stort antal inflytelserika personer inom forskar-, kultur- och medievärlden (liksom även politiker varav en del är riksdagspolitiker) som mer eller mindre helhjärtat stöttade Uppsala universitet och Cemfor när jag överklagade en tjänstetillsättning där rörande en fyraårig forskartjänst i rasismforskning, som jag sökte men som slutade med att jag rankades i botten (d v s mer eller mindre på jumboplats) av de sakkunniga och inte ens kallades till intervju. 

Malm och många många andra menade kort och gott att jag hade gått för långt som hade överklagat tillsättningen och när jag även fick rätt rent juridiskt och Uppsala universitet tvingades göra om hela tjänstetillsättningsprocessen så uppfattades det helt enkelt som ”en kniv i ryggen” på den svenska antirasistiska forskarvärlden och den som höll i ”kniven”, d v s jag, uppfattades som en förrädare ”av Guds nåde” mot den antirasistiska forskningen och i förlängningen mot hela den antirasistiska rörelsen och kampen och inte minst mot bakgrund av att jag har varit aktiv antirasist ända sedan barndomen och skolåren vilket anses göra förräderiet än mer skandalöst.

Det faktum att Cemfor just nu söker en ny föreståndare har att göra med den turbulens som min överklagan resulterade i, som gjorde att den dåvarande Cemfor-chefen tog mycket illa vid sig av min överklagan och när han sedan avgick tillträdde en tillförordnad föreståndare som nu i sin tur avgår p g a att en internutredning vid Uppsala universitet har funnit att Cemfors grundare, vetenskapliga ledare och första ledning inte har uppfyllt Uppsala universitets förväntningar på Cemfor vad gäller publikationer, budgetering av medlen, extern verksamhet mm. Kort och gott har utredningen funnit att Cemfor efter min överklagan kom att sluta sig inåt med allt färre seminarier, forskningsoutput och publikationer o s v och till slut utkristalliserades en mindre kärntrupp vid och runt Cemfor som mer eller mindre kom att bjuda in varandra till seminarierna o s v.

Sedan kan en tycka att det väl gör detsamma om en massa kända och väletablerade forskare (d v s personer inom akademin som styr över vem som ska få forskningsmedel och vem som ska anställas), inflytelserika namn inom kultur- och medievärlden (d v s personer som bestämmer vem som ska få publiceras och vem som ska få synas och höras i offentligheten) och även politiker tycker illa om en och stämplar en som en svekfull förrädare – d v s det går så klart att (över)leva ändå och klara sig ensam, marginaliserad och isolerad helt på egen hand som någon som ingen längre vill ”ta i ens med tång” och så är det väl trots allt. 

Samtidigt är det inte särskilt enkelt att inte längre ”få vara med” och inte längre få vara ”mitt i smeten” i ett så litet land som Sverige och inom en så liten språkgemenskap som den svenskspråkiga och det borde jag så klart ha tänkt på tidigare, d v s jag visste nog egentligen hur min överklagan skulle sluta, men ändå valde jag att göra det jag gjorde för idealens skull då jag faktiskt tror på meritokratin hur banalt (och kanske också ”liberalt”) det än kan låta och för oss klassklättrare som inte har några akademikerföräldrar är meritokratins principer faktiskt vår enda chans att både komma in i, hålla oss kvar och komma någonstans inom den elitvärld som stavas den svenska högskole- och forskarvärlden.

Om att ge ut 9-10 böcker om ras och rasism på 4-5 år – och om en utebliven forskartjänst som gjorde att ett (mitt) liv i det närmaste gick till spillo

Fint att få ge ut böcker på Sveriges just nu vassaste och piggaste bokförlag som står till vänster (OBS: jag säger inte att Piratförlaget, Leopard, Ordfront, Arena/Atlas, Tankekraft, Glänta och några förlag till med vänsterprofil skulle sakna ”cutting edge”-samtidsanknytning men ändå…):

Verbal förlag gav förra året ut min mycket uppmärksammade, (sakprosa)kritikerrosade och omdebatterade bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och senare i år kommer Verbal att ge ut min bok ”Den svenska färgblindheten” med den preliminära undertiteln ”Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” som går till botten med både när, hur och varför Sverige och svenskarna kom att bli världens utan konkurrens mest (färgblinda) antirasistiska land och folk på jorden och sannolikt även i historien.

Och på tal om böcker så påbörjade jag skrivandet av en ny bok under den gångna veckan som handlar om asiater i Sverige och antiasiatisk rasism liksom om de svenska asiaternas plats, ”roll” och situation i det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige som bygger på samtliga publicerade (original)texter på svenska som en svensk asiat har skrivit liksom på medietexter vari svenska asiater kommer till tals i form av intervjuer och reportage mm. Om jag framöver lyckas färdigställa denna bok och ta den i mål, som bygger på ett 90-tal bokpublikationer och runt 1000 artiklar hämtade från en mängd olika tidningar och tidskrifter, så blir det i så fall den första boken någonsin om de svenska asiaterna.

Sedan har jag ytterligare två bokmanus på gång ensam eller tillsammans med andra och bl a på det brittiska akademiska humaniora-förlaget Routledge utöver X antal artiklar i olika akademiska tidskrifter och antologier.

Så om allt vill sig väl så har jag givit ut 9-10 böcker (ensam eller tillsammans med andra men mestadels ensam) mellan 2019-23 (d v s på fyra år och innan 2023 års utgång) och därutöver har jag under samma tidsperiod hunnit publicera ett 15-tal andra akademiska texter i akademiska tidskrifter och antologier men det ironiska för att inte säga tragiska i sammanhanget är att jag hade kunnat göra allt detta som anställd vid Uppsala universitet.

Jag sökte nämligen för några år sedan en fyraårig forskartjänst i rasismforskning på heltid (d v s 100% forskning och 0% undervisning) vid Cemfor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet som hade varit aktuell för min del mellan just 2019-23.

Tyvärr ansåg de sakkunniga Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet och Diana Mulinari vid Lunds universitet att jag överhuvudtaget inte var meriterad för tjänsten och i stället rankades jag som tillhörande den s k bottengruppen och kallades därför inte ens till anställningsintervju vilket tre personer sammanlagt gjorde som rankades mycket högre än mig.

Inte heller ansåg Cemfors dåvarande föreståndare Per-Erik Nilsson och båda vetenskapliga ledare Mattias Gardell och Irene Molina att jag på något sätt var kompetent nog för tjänsten trots att jag idag är den mest publicerade svenska forskaren som studerar ras och rasism och vid det här laget antagligen också den mest citerade och refererade svenska forskaren som studerar ras och rasism.

Dee tre är samtliga utbytta idag p g a att de inte anses ha lett Cemfor på ett adekvat och kompetent sätt och inte publicerat sig tillräckligt eller sträckt ut en hand till andra forskare utanför den egna kretsen enligt en internutredning vid Uppsala universitet. Jag minns att Mattias en gång sade till mig något i stil med att det vore fint att sluta sitt yrkesliv med att gå i pension som ledare för ett forskningsinstitut om rasism men så blev det m a o inte och bl a p g a min överklagan och allt den ledde till.

Därtill ansåg inte heller Uppsala universitets förra rektor Eva Åkesson att jag var tillräckligt meriterad och kompetent för tjänsten i en skrivelse där hon försäkrade att den som fick tjänsten var långt mer meriterad och kompetent än mig och Åkesson fick t o m den dåtida ordföranden för Uppsala studentkår liksom ett flertal andra s k ”tunga” dignitärer vid universitet att underteckna denna försäkran.

Jag valde att överklaga tjänstetillsättningsprocessen, sakkunnigförfarandet och anställningsbeslutet med hänvisning till jäv och korruption och vann också denna överklagan så till vida att den nämnd som avgör sådana ärenden för högskolevärldens del gav mig rätt och Uppsala universitet ”bakläxa”.

Samtidigt blev jag tyvärr hårt stämplad som den kanske mest ökända ”kniv-i-ryggen”-huggaren och förrädaren mot den antirasistiska och antifascistiska kampen i landet och särskilt av, inom och mot den antirasistiska och antifascistiska forskarvärlden liksom den antirasistiska rörelsen generellt (OBS: det finns några förrädare till såsom enstaka antirasistiska och antifascistiska forskare som har blivit SD:are men jag har då inte blivit SD:are på något sätt) och som ett resultat därav åkte jag ”över en natt” ut från densamma ”med buller och bång” efter att i åratal ha tillhört denna värld och rörelse och inte minst varit synnerligen lojal mot och hängiven (för att inte säga fanatisk gentemot) densamma.

Om jag hade fått tjänsten, som i stället gick till en till Cemfors dåvarande ledning närstående person, hade jag m a o fått forska på 100% i fyra års tid ”non-stop” och därmed hunnit långt långt mer än vad jag har hunnit med under de senaste åren samt fr a sluppit att ha utgifter på 80-90 000 kr per år för dubbelt boende och tågresor till och från Stockholm-Karlstad och sluppit att ägna enorma mängder outnyttjad tid på att ständigt vara på resande fot och mitt liv hade i övrigt dessutom varit långt mer stabilt och rikt livskvalitetmässigt sett med en permanent bas i huvudstadsregionen och Mälardalen.

Slutligen hade jag haft en skaplig chans att kunna hålla mig kvar vid Uppsala universitet medelst externmedel för under samma tidsperiod (d v s 2019-23) har jag mot alla odds trots allt lyckats erhålla externa forskningsmedel vid två tillfällen och jag hade sist men inte minst haft en åtminstone skaplig chans att kunna bli professor innan 50 men så blev det nu inte och så kommer det aldrig heller att bli, vilket jag kan sörja idag (OBS: jag är verkligen ingen karriärist som ”jagar” pengar, kvinnor, status, titlar och makt såsom flertalet manliga heterosexuella seniorforskare gör men det hade samtidigt inte varit fel att bo stort och s k ”bra” och att haft en skapligt hög s k SACO-lön o s v).

Mina minnen av studenttidningen Ergo

Så går då Uppsala universitets studentkårs tidning Ergo, en av Sveriges mest anrika studenttidningar som grundades 1924 och därmed aldrig kom att få uppleva och överleva sin 100-årsdag, sorgligt nog i graven idag efter ett beslut av Uppsala universitets studentkårs styrelse.

Min egen relation till Ergo består i att jag skrev i tidningen när jag var student i Uppsala på 90-talet och att jag ända sedan dess har läst tidningen till och från, som jag alltid har uppfattat som landets bästa studenttidning (OBS: jag är så klart ”biased” då jag just är en gammal Uppsala-student, d v s en s k ”upsaliensare”).

Jag har också ibland kontaktats och intervjuats av tidningen genom åren såsom i relation till en artikelserie som handlade om de olika studentnationernas sångböcker, som fram tills åtminstone 2010-talet ”vimlade” av både rasstereotypa och sexistiska (och homofoba) sånger och visor. I det sammanhanget berättade jag om hur det kändes när jag var student i Uppsala och var på middagar eller s k gasquer när alla oftast kraftigt påstrukna studenter (utom jag) sjöng om ”gula kineser” mm när de skålade och skrålade med varandra. 

Titt som tätt har Ergo också ringt mig under åren och berättat om olika högerradikala studentaktiviteter och om SD-relaterad studentaktivism samt ställt frågor till mig om både olika studenter och forskare på högerkanten.

Jag minns särskilt att Ergo engagerade sig starkt i mitt fall när jag vid hela tre tillfällen fick tre seminarier och föreläsningar vid Uppsala universitet avbokade mellan 2013-14 innan uttrycket deplattformering existerade och innan någon talade om den s k cancel-kulturen. 

Dels handlade det om en öppen föreläsning om rasbegreppet i gamla Universitetshuset som Utrikespolitiska föreningen vid Uppsala universitet arrangerade, dels handlade det om en seminariepresentation om ras och vithet på Queerseminariet vid Centrum för genusvetenskap och slutligen handlade det om ytterligare en föreläsning om adoption som också ställdes in. 

Bakgrunden till denna så här i efterhand fullständigt absurda och närmast osannolika deplattformeringshistoria som jag då drabbades av tre gånger om, och vilket så klart var särskilt förnedrande för mig som just gammal s k upsaliensare och f d Uppsalabo, står att hitta i att det på 2010-talet (och nog fortfarande än idag på 2020-talet) var oerhört kontroversiellt att tala om ras.

Förutom Ergo och UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s dito) var det tyvärr inte särskilt många alls som engagerade sig i mitt fall överhuvudtaget just 2013-14 då de allra allra i landet, och både inom och utom akademin och både inom vänstern och högern, på den tiden (och i rätt så hög grad fortfarande än idag) var helt emot rasbegreppet och än mer att tala om ras i relation till dagens Sverige och därför nog uppfattade att jag helt enkelt fick ”stå mitt kast” (enligt den färgblinda antirasistiska logiken ”om grabben j-vl-s med de antirasistiska svenskarna får han inte vara med”).

Dessutom handlade det om att universitetsledningen hävdade att de inte kunde garantera säkerheten med mig i universitetets lokaler då jag dras med en historia av att vara en s k ”extremist” – det talades t ex om att det historiska Universitetshuset är ömtåligt och en del av det svenska kulturarvet och underförstått att jag av någon anledning skulle kunna tänka mig att vandalisera detsamma mitt under min egen föreläsning alternativt att jag kanske t o m skulle kunna plantera en bomb i byggnaden ifråga efter föreläsningen. 

Vidare mobiliserade ett antal forskare som är adoptivföräldrar mot min planerade och sedermera inställda föreläsning om adoption, vilka ansåg (och nog fortfarande anser) att jag har skrivit nedsättande texter om internationell adoption. Det hör då till saken att väldigt många forskare är adoptivföräldrar och kanske särskilt vid Uppsala universitet.

Till slut grep Hugo Valentin-centrum in via Mats Deland som bjöd mig till Uppsala i solidaritet efter att jag overkligt nog hade avplattformerats tre gånger på raken. 

Och i stället för att få tala i universitetets lokaler förlades min föreläsning till biblioteket i det av utomeuropeiska minoritetsinvånare dominerade miljonprogramsområdet Gottsunda en bra bit söder om Uppsalas historiska innerstad, vilket Ergo rapporterade om (och även förevigade i form av ett fotografi), och i stället för besökande majoritetssvenska forskare och studenter fick jag en publik bestående av till största delen icke-vita s k Orten-bor vilka inte verkade ha något som helst emot att jag talade om ras i relation till dagens Sverige (OBS: självklart finns det också utomeuropéer i miljonprogramsområdena som också är emot att tala om ras).

Om mina studier i iriska

Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:


Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.


Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.


Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.


Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.


Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.


Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.


Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.


När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.

Ny bok om korruptionen inom högskole- och forskarvärlden som bl a har fokus på Uppsala universitet

I dagarna har en tämligen unik antologi givits ut på/av det akademiska förlaget Brill som handlar om korruptionsproblematiken inom högskole- och forskarvärlden.
COVER
 
I antologin hittas ett kapitel författat av Jan Petter Myklebust som handlar om ”världens mest demokratiska land” Sverige och närmare bestämt om den svenska högskole- och forskarvärlden.
CHAPTER
 
Kapitlet har fr a fokus på korruptionsproblematiken vid de stora svenska universiteten och inte minst på Uppsala universitet som nyligen sjönk i den internationella s k QS-rankningen av världens universitet.
CEMFOR

Varför gick en av Sveriges största språkvetare och Shakespeare-översättare egentligen med i fascistiska Nysvenska rörelsen?

Den gamle upsaliensaren Björn Collinder, den store s k ”lappologen” Karl Bernhard Wiklunds doktorand och lärjunge och dennes efterträdare på professorsstolen i finsk-ugriska språk i Uppsala som han behöll i många decennier på raken, var en av ytterst få (världs)berömda svenskar som valde att ansluta sig till den svenska s k nationella rörelsen under efterkrigstiden och jag har alltid undrat varför han gjorde det och inte riktigt hittat något bra svar på min fråga/undran/nyfikenhet.
90185774_10157274001940847_1951471966359650304_n.jpg
 
Någon gång mellan 1962-64 anslöt sig Collinder till fascistiska Nysvenska rörelsen, som även hans son den blivande medicinaren Eje Collinder var medlem i, och kanske handlade det helt enkelt om att sonen övertalade och övertygade fadern om att göra detta.
 
Collinder kan då mycket väl ha varit den svenska s k nationella rörelsen bästa ”kap” under efterkrigstiden vad gäller akademiker och forskare innan etnologen Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och antropologen Jonathan Friedman ”kom ut” i högerradikala sammanhang för några år sedan.
 
Collinder var på sin tid en av Sveriges mest kända språkvetare och han var en polyglott av den gamla skolan som både behärskade samiska och finska (och skaplig ungerska och turkiska) och kunde publicera sig i och på både svenska, engelska, franska och tyska akademiska tidskrifter och förlag.
 
Vid sidan av sin forskargärning hann Collinder även med att översätta både islänningarnas, finnarnas och engelsmännens s k nationalepos Eddan, Kalevala respektive Beowulf liksom ett flertal Shakespeare-pjäser såsom Hamlet, Kung Lear, Köpmannen i Venedig, Macbeth, Othello och Romeo och Julia (d v s Collinder var helt enkelt både ”sjukt” lärd och bildad och ”sjukt” arbetsam och produktiv).
 
Dessutom var Collinder en stridbar debattör i den dåtida svenska offentligheten ända sedan han som ung student och senare som doktorand var aktiv i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus i Uppsala, som han under en tid även var ordförande för, och på 1950-talet engagerade han sig ”med hull och hår” bl a i den s k Kejne-affären och i ”rättsrötedebatten” tillsammans med bl a Vilhelm Moberg och gav ut skrifter på SAC-Syndikalisternas förlag Federativ som handlade om ”rättsrötefrågan”.
 
Collinder intresserade sig också för både japanskan och koreanskan (som möjligen är ”släkt” med de finsk-ugriska språken på långt håll) och han var den som möjliggjorde för den idag bortgångne koreanen Seung-bog Cho från den japanska lydstaten Manchukuo (som f ö kom att gifta sig med Michel Foucaults väninna när han och hon befann sig i Uppsala på 1950-talet) att bli (Sveriges förste) professor i japanska och som gjorde att både japanska och koreanska (som jag själv har doktorerat i) blev akademiska ämnen inom den svenska högskolevärlden, vilket bl a innebär att Collinders arv är levande än idag.

Den uppmärksammade och omdebatterade akademiska konflikten rörande den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är nu avslutad

Det uppmärksammade ärendet rörande den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet (UU) är nu avslutat.
89479809_10157252537080847_3503965277924622336_n.jpg
 
En mycket kort ”rekapitulering”:
 
Den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning (dnr UFV-PA 2017/528) utlystes på våren 2017 och Diana Mulinari vid Lunds universitet samt Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet agerade sakkunniga och utsåg/föreslog Patricia Lorenzoni som förstanamn. UU kallade tre personer till intervju som hade rankats högst – Patricia, Lena Sohl och Adrian Groglopo. Patricia fick sedan tjänsten och anställdes vid CEMFOR i december 2017.
 
Jag överklagade tjänstetillsättningen hos Överklagandenämnden för Högskolan (ÖNH) och ”kom över”/”luskade fram” ett stort antal mejl och flera Word-filer som indikerade att Mulinari och Tesfahuney hade agerat ”på instruktion” från CEMFOR och därmed inte genomfört sakkunniguppdraget på tillbörligt sätt.
 
ÖNH gav mig rätt på våren 2018 och gav UU ”bakläxa”. Patricia fick dock fortsätta att arbeta vidare vid CEMFOR. UU hörsammade ÖNH:s dom/beslut genom att utlysa tjänsten igen med samma sökande men åtminstone fyra sökande drog tillbaka sina ansökningar inklusive mig själv.
 
UU anlitade därefter Jonas Otterbeck vid Lunds universitet som ny sakkunnig, som i januari i år kom fram till att Karin Kvist Gevers och Patricia var de mest meriterade för tjänsten. Otterbeck påpekade att båda dock faller på den uppsatta tidsgränsen – sju år efter disputation – men att Karin kan redogöra för de ”övertaliga” åren i form av föräldraledighet mm.
 
UU valde att inte kalla Karin till intervju och den 10 mars i år offentliggjorde sedan UU att Patricia får den (nya) fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning.
 
Därmed har en av de mest omtalade och omdiskuterade tjänstetillsättningarna inom den svenska högskole- och forskarvärlden äntligen fått ett avslut.

Om den iranske nazistledaren och SS-veteranen Davoud Monchi-Zadeh som slutade som Sveriges förste professor i iranska språk i Uppsala

Säkert har fler än jag vid det här laget noterat att den gamle syndikalisten Sharock Razavi nyligen deltog i NMR:s podd Radio Nordfront och tyvärr är detta då inte första gången som den svenska s k nationella rörelsen och svenska iranier har med varandra att göra.
82377550_10157056098150847_6090507146078715904_n.jpg
 
Sharock Razavi ”trampar” nämligen inte minst i Davoud Monchi-Zadehs fotspår – paniranist, ”ariosof” och grundare och ledare för det iranska nazistpartiet SUMKA samt Sveriges förste professor i iranska språk – som doktorerade vid Münchens universitet och som hade dess rektor Walther Wüst som lärare och handledare, d v s självaste SS-Ahnenerbes chef.
81724150_10157056118975847_6732345216251985920_o.jpg
 
Vid Münchens universitet verkade samtidigt den svenske indologen Stig Wikander som gästlektor, som liksom åtskilliga andra av dåtidens svenska asienforskare och asienexperter var högerradikalt lagd (d v s såsom t ex Sven Hedin, Gunnar Jarring, Rütger Essén, Erik Gren och Bernhard Karlgren m fl), och efter kriget hjälpte Wikander Monchi-Zadeh att komma till Uppsala och börja undervisa i farsi vid universitetet och till slut blev Monchi-Zadeh professor där i just iranska språk.
82360153_10157056119745847_172866253206061056_n.jpg
 
Under kriget och doktorandåren arbetade Monchi-Zadeh även vid den persiskspråkiga nazityska radion och var samtidigt anställd på den nazistiska dagstidningen Das Reich och efter disputationen 1943 tog han värvning i Waffen-SS och stred vid östfronten och ända tills Tredje rikets undergång: Liksom 1000-tals andra icke-tyskar (varav en del som bekant var svenskar) deltog han på tysk sida i ”Ragnarök”-slaget om Berlin på våren 1945 då han också sårades.
82112642_10157056118320847_7493733761238958080_n.jpg
 
Monchi-Zadeh var bosatt i Sverige och i Uppsala från och med 1963 och fram till sin bortgång 1989 och utöver sin forskargärning var han känd för att han kunde laga högklassig persisk mat samt för att han försökte se ut som A.H. utseendemässigt sett.

Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, kritiserar korruptionen inom den svenska myndighetsvärlden och jag påminner gärna om att Uppsala universitet ännu inte har respekterat Överklagandenämndens för högskolan beslut att tillsätta en ”ny” forskartjänst i rasismforskning

Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, skräder inte orden och säger verkligen som det är till Carin Ståhlberg som intervjuar denne i dagens DN angående det stadigt växande problemet med (vänskaps-, släkting- och kontaktnäts-)korruptionen inom den svenska (skattefinansierade och offentliga ägda) myndighetsvärlden och inte minst inom den svenska högskolevärlden som till synes verka vara mer korrupt än åtskilliga andra sektorer och branscher i det svenska samhällslivet:

”Riksrevisionen, Svenska kraftnät och turerna kring Nya Karolinska. De senaste åren har flera skandaler satt fokus på korruption i det offentliga. En av landets ledande experter, professor Olle Lundin, varnar nu för att vi i Sverige är dåliga på att utkräva ansvar.

– Där det finns människor finns det korruption. Det vi ser är bara toppen på ett isberg, säger han.”

Och eftersom jag själv numera (och med all sannolikhet för evigt, d v s även inkluderande det s k eftermälet) är en i mycket breda kretsar (läs: antirasistiska, feministiska och s k ”vänsterliberala” kretsar, d v s helt enkelt bland socialister och progressiva liberaler i allmänhet) hatad, föraktad och nog även fruktad s k visselblåsare som just har fått ett rejält kok stryk (och vilket åtskilliga i samma kretsar menar att jag på alla sätt och vis också förtjänar som den s k ”backstabber”-förrädare mot Saken med stort S och mot Kampen med stort K som jag numera är stämplad och stigmatiserad som efter att ha anmält Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet för korruption) och som också har förstört sin (d v s min) framtid och yrkesverksamhet för alltid inom en viss sektor (läs: inom den antirasistiska, feministiska och s k ”vänsterliberala” världen i bred mening inklusive inom högskolesektorn, mediebranschen, kulturvärlden o s v) såsom Lundin just beskriver det i DN-intervjun så har jag så klart heller ingenting emot (då jag idag inte har någonting att förlora att just göra det) att påpeka och påminna om att än idag har Uppsala universitet inte bemödat sig om att tillsätta den ”nya” fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism som universitetet faktiskt ådömdes och ålades att göra av Överklagandenämnden för högskolan för över ett år sedan (för en bakgrund till Överklagandenämndens för högskolan beslut – se http://www.ergo.nu/nyheter/20180504-hübinette-får-rätt-mot-uu) och vilket stärker Lundins uttalande att även när myndigheter som Uppsala universitet och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism ertappas ”på bar gärning” och ”med händerna i syltburken” så är vi i Sverige ”dåliga på att utkräva ansvar” då myndigheterna ifråga ”…tror att de nästan har lättat från jordytan. Att regler inte gäller för dem.”.

Så kort och gott: Uppsala universitet och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism ignorerar m a o fullständigt och bryr sig helt enkelt inte om Överklagandenämndens för högskolan beslut trots att flera företrädare för universitetet uttalade sig i media och sade att de tog allvarligt på ”domen” och beslutet och skulle respektera och ålyda det medan alla de inblandade (och de är tyvärr åtskilliga och dessutom verkligen inte ”vilka som helst” inom den antirasistiska och feministiska högskole- och forskarvärlden utan helt enkelt landets s k toppnamn och ”stjärnforskare”) bara fortsätter att bjudas in att tala och föreläsa och presentera på konferenser, symposier och seminarier, att bjudas in att publicera sig och uttala sig i allsköns sammanhang, att inhösta medel samt att engageras, kontrakteras och erhålla uppdrag som s k peer review-läsare, som sakkunniga i samband med tjänstetillsättningar och som ledamöter i forskningsrådens och stipendiekommittéernas beredningsgrupper som om ingenting har hänt.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/i-sverige-ar-vi-genomruttna-pa-att-utkrava-ansvar

”– Folk i allmänhet tror inte att korruption förekommer. De tror att det är detsamma som mutbrott. Men vi har en massa annan korruption, som till exempel att ge höga tjänster till sina kompisar – vilket ju skedde hos Riksrevisionen, vår högsta granskande myndighet. Det var ett klockrent skolboksexempel men ingen kallade det för korruption, säger Olle Lundin.

Han anser att det pågår ”en utförslöpa” när det gäller förtroendet och då särskilt för statliga myndigheter.

– Förr var det kommunala myndigheter som körde i diket, och man skyllde det på bristande kompetens. Nu är det statliga myndigheter, den ena efter den andra, som de senaste åren har agerat utanför lagen.”

(…)

”– Det finns vissa människor inom de här myndigheterna som tror att de nästan har lättat från jordytan. Att regler inte gäller för dem.”

(…)

”Men vi är genomruttna på att utkräva ansvar. Det är som att då blir det dålig stämning. Det Olle Lundin talar om är vikten att behandla människor lika inför lagen, om rättvisa. Att alla vet vad som gäller om lagen överträdes. Avsaknad av till exempel korruption skulle då vara ett mått på att likhet inför lagen gäller.”

(…)

”Och de som väljer att berätta, visselblåsarna, tar vi inte hand om. Det kan vi se i Macchiariniaffären (fyra läkare anmälde kirurgen Paolo Macchiarini för forskningsfusk, reds. anm). De fyra visselblåsarna där har fått rätt mycket stryk.

Så vem vågar vara visselblåsare i dag?

– Ingen vågar blåsa. Jag får då och då frågor från folk som känner till olika oegentligheter som de inte fått gehör för hos arbetsgivaren. De frågar om de ska gå till media och jag svarar då: Ja, gör det men då ska du vara medveten om att då är du körd. Även om allt du säger är sant så får du antagligen inte ett jobb mer.

Att visselblåsare möter motstånd, handlar det om synen på lojalitet?

– Jo, att man ska vara lojal mot sin arbetsgivare. Ett gammaldags synsätt?

– Ja, det är det. Men tystnadskultur handlar också om rädsla för att bli av med jobbet, förlora kontakten med arbetskamraterna, att bli utesluten. Sverige är ett litet land med en ganska liten arbetsmarknad och man kan om man är visselblåsare bli stängd i en hel sektor, säger Olle Lundin.”

(…)

”- Vi har också ett begrepp i Sverige som vi kallar för rättshaverister som vi tjongar på folk. Det är en svår stämpel att tvätta bort. Men jag tror aldrig jag har träffat en rättshaverist som inte haft en kärna av sanning i sig.”

(..,)

Tystnadskultur innebär också oftast mörkläggning; att se till att någonting inte upptäcks, blir offentligt.

– Det har vi sett massor av exempel de senaste åren. Mejl och annat har inte lämnats ut till journalister trots att mejlen har funnits där. Ibland är det så bedrövligt att någon har lyckats rader mejl eller dokument av rädsla för att inte lämna ut dem. Och i vissa fall har man faktiskt lyckats.”

 

Fackförbundet SULF uppmärksammar problemet med alla riggade anställningar inom högskolevärlden

Fackförbundet SULF:s magasin Universitetsläraren uppmärksammar problematiken med alla riggade, nepotistiska och korrumperade anställningar inom den svenska högskolesektorn. Och vad jag förstår så undanröjer Överklagandenämnden för högskolan under 5% av alla fall som anmäls.

 

61285945_10156474044145847_6507516992705003520_o.jpg