Kategori: Uppsala universitet
Om att få delta på ett arrangemang i en historisk byggnad i Uppsala
Deltog i måndags på SCAS (Swedish Collegium for Advanced Study) Critically urgent societal problems-seminarium i Uppsala tillsammans med den belgiska grecisten Gonda van Steen från King’s College i London, som 2019 gav ut boken ”Adoption, memory, and Cold War Greece” som handlar om de tusentals grekiska barn som adopterades bort till USA, Nederländerna och även Sverige under efterkrigstiden, och Anna Singer som är professor i civilrätt vid Uppsala universitet och som leder den just nu pågående statliga adoptionsutredningen som tillsattes för ett år sedan och att arrangemanget (som behandlade problematiken med de korrupta adoptionerna) kunde gå av stapeln var något av en upprättelse för mig.
Jag flyttade till Uppsala direkt efter gymnasiet för att studera och bodde där under flera år och har därför en relation till både universitetet och staden. Jag har sedan genom åren regelbundet återvänt till Uppsala för att bevista konferenser, symposier och seminarier samt för att besöka universitetsbiblioteket och för några år sedan sökte jag även en forskartjänst i rasismforskning vid universitetets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (som jag dock aldrig fick).
På 2010-talet blev jag vid hela tre tillfällen nekad att delta i seminarier samt att föreläsa i Uppsala och officiellt då universitetet inte sade sig kunna garantera säkerheten p g a att jag på den tiden ansågs vara en mycket kontroversiell ich även ”extremistisk” forskare.
Vid ett tillfälle skulle jag föreläsa om Sveriges syn på rasbegreppet i en av salarna i Universitetshuset men min föreläsning ställdes in på order av universitetet som menade att huset är ett byggnadsminne som dessutom har ett stort affektionsvärde för både universitetet och Uppsala som stad.
En av de personer som hade bjudit in mig började då ”luska” och ”gräva” i universitetets beslut att ställa in föreläsningen och det gjorde även UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius. Irenius författade också två ledartexter om mig efter två på varandra inställda seminarier där hon ställde sig frågan om det egentligen var rätt att censurera och marginalisera mig samt stämpla mig som en extremist bara för att jag kritiserade den svenska färgblinda antirasismen.
Det framkom till slut att universitetet antingen fruktade att några representanter från Uppsalas extremhöger, som jag ”låg i krig med” när jag bodde i Uppsala på 90-talet, skulle besöka föreläsningen och försöka sabotera den genom att tillgripa kroppsligt eller materiellt våld eller att jag själv av någon outgrundlig anledning planerade att förstöra kanske inte universitetshuset i sin helhet, som uppfördes på 1880-talet, men åtminstone salen ifråga genom att låta en bomb brisera där i bästa/värsta al-Qaida/al-Shabab/IS-stil.
Det framkom nämligen att det gick rykten i Uppsala om att jag en gång i tiden sprängde alternativt brände ned den gamla biografbyggnaden Grand i centrala Uppsala dagen innan en vit makt-musikkonsert skulle ha ägt rum där och jag jämfördes tydligen också internt med Lars Vilks, som hade blivit överfallen i samband med att han hade föreläst vid universitetet, d v s det uppfattades som att även jag skulle kunna bli alltför övermäktig för universitetet att hantera vad gäller säkerhetsaspekten (d v s det sades helt enkelt att jag var ett säkerhetsproblem på samma sätt som Vilks var det under sin levnad).
Måndagens arrangemang ägde rum i Thunbergsalen i Linneanum i Botaniska trädgården som är en minst lika ärevördig byggnad som Universitetshuset – även Linneanum är ett byggnadsminne och byggnaden stod färdig 1807 har likaledes ett stort affektionsvärde för både universitetet och Uppsala som stad.
Säkerhetsfrågan var samtidigt också uppe inför måndagens seminarium men jag tackade dock själv nej till att ha en vakt på plats. I varje fall är jag nu både glad för och tacksam över att jag till slut har fått delta på ett seminarium i en av Uppsalas historiska byggnader även om det tog rejält många år innan det till slut skedde.
Några tankar kring att Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet söker en ny chef
Dessa två aktuella händelser, d v s att Malm nu har utsetts till Expressens nya kulturchef och att Uppsala universitet har utlyst tjänsten som chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), påminner mig om att Malm var en av ett mycket stort antal inflytelserika personer inom forskar-, kultur- och medievärlden (liksom även politiker varav en del är riksdagspolitiker) som mer eller mindre helhjärtat stöttade Uppsala universitet och Cemfor när jag överklagade en tjänstetillsättning där rörande en fyraårig forskartjänst i rasismforskning, som jag sökte men som slutade med att jag rankades i botten (d v s mer eller mindre på jumboplats) av de sakkunniga och inte ens kallades till intervju.
Malm och många många andra menade kort och gott att jag hade gått för långt som hade överklagat tillsättningen och när jag även fick rätt rent juridiskt och Uppsala universitet tvingades göra om hela tjänstetillsättningsprocessen så uppfattades det helt enkelt som ”en kniv i ryggen” på den svenska antirasistiska forskarvärlden och den som höll i ”kniven”, d v s jag, uppfattades som en förrädare ”av Guds nåde” mot den antirasistiska forskningen och i förlängningen mot hela den antirasistiska rörelsen och kampen och inte minst mot bakgrund av att jag har varit aktiv antirasist ända sedan barndomen och skolåren vilket anses göra förräderiet än mer skandalöst.
Det faktum att Cemfor just nu söker en ny föreståndare har att göra med den turbulens som min överklagan resulterade i, som gjorde att den dåvarande Cemfor-chefen tog mycket illa vid sig av min överklagan och när han sedan avgick tillträdde en tillförordnad föreståndare som nu i sin tur avgår p g a att en internutredning vid Uppsala universitet har funnit att Cemfors grundare, vetenskapliga ledare och första ledning inte har uppfyllt Uppsala universitets förväntningar på Cemfor vad gäller publikationer, budgetering av medlen, extern verksamhet mm. Kort och gott har utredningen funnit att Cemfor efter min överklagan kom att sluta sig inåt med allt färre seminarier, forskningsoutput och publikationer o s v och till slut utkristalliserades en mindre kärntrupp vid och runt Cemfor som mer eller mindre kom att bjuda in varandra till seminarierna o s v.
Sedan kan en tycka att det väl gör detsamma om en massa kända och väletablerade forskare (d v s personer inom akademin som styr över vem som ska få forskningsmedel och vem som ska anställas), inflytelserika namn inom kultur- och medievärlden (d v s personer som bestämmer vem som ska få publiceras och vem som ska få synas och höras i offentligheten) och även politiker tycker illa om en och stämplar en som en svekfull förrädare – d v s det går så klart att (över)leva ändå och klara sig ensam, marginaliserad och isolerad helt på egen hand som någon som ingen längre vill ”ta i ens med tång” och så är det väl trots allt.
Samtidigt är det inte särskilt enkelt att inte längre ”få vara med” och inte längre få vara ”mitt i smeten” i ett så litet land som Sverige och inom en så liten språkgemenskap som den svenskspråkiga och det borde jag så klart ha tänkt på tidigare, d v s jag visste nog egentligen hur min överklagan skulle sluta, men ändå valde jag att göra det jag gjorde för idealens skull då jag faktiskt tror på meritokratin hur banalt (och kanske också ”liberalt”) det än kan låta och för oss klassklättrare som inte har några akademikerföräldrar är meritokratins principer faktiskt vår enda chans att både komma in i, hålla oss kvar och komma någonstans inom den elitvärld som stavas den svenska högskole- och forskarvärlden.
Om att ge ut 9-10 böcker om ras och rasism på 4-5 år – och om en utebliven forskartjänst som gjorde att ett (mitt) liv i det närmaste gick till spillo
Fint att få ge ut böcker på Sveriges just nu vassaste och piggaste bokförlag som står till vänster (OBS: jag säger inte att Piratförlaget, Leopard, Ordfront, Arena/Atlas, Tankekraft, Glänta och några förlag till med vänsterprofil skulle sakna ”cutting edge”-samtidsanknytning men ändå…):
Verbal förlag gav förra året ut min mycket uppmärksammade, (sakprosa)kritikerrosade och omdebatterade bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och senare i år kommer Verbal att ge ut min bok ”Den svenska färgblindheten” med den preliminära undertiteln ”Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” som går till botten med både när, hur och varför Sverige och svenskarna kom att bli världens utan konkurrens mest (färgblinda) antirasistiska land och folk på jorden och sannolikt även i historien.
Och på tal om böcker så påbörjade jag skrivandet av en ny bok under den gångna veckan som handlar om asiater i Sverige och antiasiatisk rasism liksom om de svenska asiaternas plats, ”roll” och situation i det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige som bygger på samtliga publicerade (original)texter på svenska som en svensk asiat har skrivit liksom på medietexter vari svenska asiater kommer till tals i form av intervjuer och reportage mm. Om jag framöver lyckas färdigställa denna bok och ta den i mål, som bygger på ett 90-tal bokpublikationer och runt 1000 artiklar hämtade från en mängd olika tidningar och tidskrifter, så blir det i så fall den första boken någonsin om de svenska asiaterna.
Sedan har jag ytterligare två bokmanus på gång ensam eller tillsammans med andra och bl a på det brittiska akademiska humaniora-förlaget Routledge utöver X antal artiklar i olika akademiska tidskrifter och antologier.
Så om allt vill sig väl så har jag givit ut 9-10 böcker (ensam eller tillsammans med andra men mestadels ensam) mellan 2019-23 (d v s på fyra år och innan 2023 års utgång) och därutöver har jag under samma tidsperiod hunnit publicera ett 15-tal andra akademiska texter i akademiska tidskrifter och antologier men det ironiska för att inte säga tragiska i sammanhanget är att jag hade kunnat göra allt detta som anställd vid Uppsala universitet.
Jag sökte nämligen för några år sedan en fyraårig forskartjänst i rasismforskning på heltid (d v s 100% forskning och 0% undervisning) vid Cemfor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet som hade varit aktuell för min del mellan just 2019-23.
Tyvärr ansåg de sakkunniga Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet och Diana Mulinari vid Lunds universitet att jag överhuvudtaget inte var meriterad för tjänsten och i stället rankades jag som tillhörande den s k bottengruppen och kallades därför inte ens till anställningsintervju vilket tre personer sammanlagt gjorde som rankades mycket högre än mig.
Inte heller ansåg Cemfors dåvarande föreståndare Per-Erik Nilsson och båda vetenskapliga ledare Mattias Gardell och Irene Molina att jag på något sätt var kompetent nog för tjänsten trots att jag idag är den mest publicerade svenska forskaren som studerar ras och rasism och vid det här laget antagligen också den mest citerade och refererade svenska forskaren som studerar ras och rasism.
Dee tre är samtliga utbytta idag p g a att de inte anses ha lett Cemfor på ett adekvat och kompetent sätt och inte publicerat sig tillräckligt eller sträckt ut en hand till andra forskare utanför den egna kretsen enligt en internutredning vid Uppsala universitet. Jag minns att Mattias en gång sade till mig något i stil med att det vore fint att sluta sitt yrkesliv med att gå i pension som ledare för ett forskningsinstitut om rasism men så blev det m a o inte och bl a p g a min överklagan och allt den ledde till.
Därtill ansåg inte heller Uppsala universitets förra rektor Eva Åkesson att jag var tillräckligt meriterad och kompetent för tjänsten i en skrivelse där hon försäkrade att den som fick tjänsten var långt mer meriterad och kompetent än mig och Åkesson fick t o m den dåtida ordföranden för Uppsala studentkår liksom ett flertal andra s k ”tunga” dignitärer vid universitet att underteckna denna försäkran.
Jag valde att överklaga tjänstetillsättningsprocessen, sakkunnigförfarandet och anställningsbeslutet med hänvisning till jäv och korruption och vann också denna överklagan så till vida att den nämnd som avgör sådana ärenden för högskolevärldens del gav mig rätt och Uppsala universitet ”bakläxa”.
Samtidigt blev jag tyvärr hårt stämplad som den kanske mest ökända ”kniv-i-ryggen”-huggaren och förrädaren mot den antirasistiska och antifascistiska kampen i landet och särskilt av, inom och mot den antirasistiska och antifascistiska forskarvärlden liksom den antirasistiska rörelsen generellt (OBS: det finns några förrädare till såsom enstaka antirasistiska och antifascistiska forskare som har blivit SD:are men jag har då inte blivit SD:are på något sätt) och som ett resultat därav åkte jag ”över en natt” ut från densamma ”med buller och bång” efter att i åratal ha tillhört denna värld och rörelse och inte minst varit synnerligen lojal mot och hängiven (för att inte säga fanatisk gentemot) densamma.
Om jag hade fått tjänsten, som i stället gick till en till Cemfors dåvarande ledning närstående person, hade jag m a o fått forska på 100% i fyra års tid ”non-stop” och därmed hunnit långt långt mer än vad jag har hunnit med under de senaste åren samt fr a sluppit att ha utgifter på 80-90 000 kr per år för dubbelt boende och tågresor till och från Stockholm-Karlstad och sluppit att ägna enorma mängder outnyttjad tid på att ständigt vara på resande fot och mitt liv hade i övrigt dessutom varit långt mer stabilt och rikt livskvalitetmässigt sett med en permanent bas i huvudstadsregionen och Mälardalen.
Slutligen hade jag haft en skaplig chans att kunna hålla mig kvar vid Uppsala universitet medelst externmedel för under samma tidsperiod (d v s 2019-23) har jag mot alla odds trots allt lyckats erhålla externa forskningsmedel vid två tillfällen och jag hade sist men inte minst haft en åtminstone skaplig chans att kunna bli professor innan 50 men så blev det nu inte och så kommer det aldrig heller att bli, vilket jag kan sörja idag (OBS: jag är verkligen ingen karriärist som ”jagar” pengar, kvinnor, status, titlar och makt såsom flertalet manliga heterosexuella seniorforskare gör men det hade samtidigt inte varit fel att bo stort och s k ”bra” och att haft en skapligt hög s k SACO-lön o s v).
Mina minnen av studenttidningen Ergo
Så går då Uppsala universitets studentkårs tidning Ergo, en av Sveriges mest anrika studenttidningar som grundades 1924 och därmed aldrig kom att få uppleva och överleva sin 100-årsdag, sorgligt nog i graven idag efter ett beslut av Uppsala universitets studentkårs styrelse.
Min egen relation till Ergo består i att jag skrev i tidningen när jag var student i Uppsala på 90-talet och att jag ända sedan dess har läst tidningen till och från, som jag alltid har uppfattat som landets bästa studenttidning (OBS: jag är så klart ”biased” då jag just är en gammal Uppsala-student, d v s en s k ”upsaliensare”).
Jag har också ibland kontaktats och intervjuats av tidningen genom åren såsom i relation till en artikelserie som handlade om de olika studentnationernas sångböcker, som fram tills åtminstone 2010-talet ”vimlade” av både rasstereotypa och sexistiska (och homofoba) sånger och visor. I det sammanhanget berättade jag om hur det kändes när jag var student i Uppsala och var på middagar eller s k gasquer när alla oftast kraftigt påstrukna studenter (utom jag) sjöng om ”gula kineser” mm när de skålade och skrålade med varandra.
Titt som tätt har Ergo också ringt mig under åren och berättat om olika högerradikala studentaktiviteter och om SD-relaterad studentaktivism samt ställt frågor till mig om både olika studenter och forskare på högerkanten.
Jag minns särskilt att Ergo engagerade sig starkt i mitt fall när jag vid hela tre tillfällen fick tre seminarier och föreläsningar vid Uppsala universitet avbokade mellan 2013-14 innan uttrycket deplattformering existerade och innan någon talade om den s k cancel-kulturen.
Dels handlade det om en öppen föreläsning om rasbegreppet i gamla Universitetshuset som Utrikespolitiska föreningen vid Uppsala universitet arrangerade, dels handlade det om en seminariepresentation om ras och vithet på Queerseminariet vid Centrum för genusvetenskap och slutligen handlade det om ytterligare en föreläsning om adoption som också ställdes in.
Bakgrunden till denna så här i efterhand fullständigt absurda och närmast osannolika deplattformeringshistoria som jag då drabbades av tre gånger om, och vilket så klart var särskilt förnedrande för mig som just gammal s k upsaliensare och f d Uppsalabo, står att hitta i att det på 2010-talet (och nog fortfarande än idag på 2020-talet) var oerhört kontroversiellt att tala om ras.
Förutom Ergo och UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius (som idag är SvD:s dito) var det tyvärr inte särskilt många alls som engagerade sig i mitt fall överhuvudtaget just 2013-14 då de allra allra i landet, och både inom och utom akademin och både inom vänstern och högern, på den tiden (och i rätt så hög grad fortfarande än idag) var helt emot rasbegreppet och än mer att tala om ras i relation till dagens Sverige och därför nog uppfattade att jag helt enkelt fick ”stå mitt kast” (enligt den färgblinda antirasistiska logiken ”om grabben j-vl-s med de antirasistiska svenskarna får han inte vara med”).
Dessutom handlade det om att universitetsledningen hävdade att de inte kunde garantera säkerheten med mig i universitetets lokaler då jag dras med en historia av att vara en s k ”extremist” – det talades t ex om att det historiska Universitetshuset är ömtåligt och en del av det svenska kulturarvet och underförstått att jag av någon anledning skulle kunna tänka mig att vandalisera detsamma mitt under min egen föreläsning alternativt att jag kanske t o m skulle kunna plantera en bomb i byggnaden ifråga efter föreläsningen.
Vidare mobiliserade ett antal forskare som är adoptivföräldrar mot min planerade och sedermera inställda föreläsning om adoption, vilka ansåg (och nog fortfarande anser) att jag har skrivit nedsättande texter om internationell adoption. Det hör då till saken att väldigt många forskare är adoptivföräldrar och kanske särskilt vid Uppsala universitet.
Till slut grep Hugo Valentin-centrum in via Mats Deland som bjöd mig till Uppsala i solidaritet efter att jag overkligt nog hade avplattformerats tre gånger på raken.
Och i stället för att få tala i universitetets lokaler förlades min föreläsning till biblioteket i det av utomeuropeiska minoritetsinvånare dominerade miljonprogramsområdet Gottsunda en bra bit söder om Uppsalas historiska innerstad, vilket Ergo rapporterade om (och även förevigade i form av ett fotografi), och i stället för besökande majoritetssvenska forskare och studenter fick jag en publik bestående av till största delen icke-vita s k Orten-bor vilka inte verkade ha något som helst emot att jag talade om ras i relation till dagens Sverige (OBS: självklart finns det också utomeuropéer i miljonprogramsområdena som också är emot att tala om ras).
Om mina studier i iriska
Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:
Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.
Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.
Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.
Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.
Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.
Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.
Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.
När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.
Ny bok om korruptionen inom högskole- och forskarvärlden som bl a har fokus på Uppsala universitet
Varför gick en av Sveriges största språkvetare och Shakespeare-översättare egentligen med i fascistiska Nysvenska rörelsen?
Den uppmärksammade och omdebatterade akademiska konflikten rörande den fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är nu avslutad
Om den iranske nazistledaren och SS-veteranen Davoud Monchi-Zadeh som slutade som Sveriges förste professor i iranska språk i Uppsala
Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, kritiserar korruptionen inom den svenska myndighetsvärlden och jag påminner gärna om att Uppsala universitet ännu inte har respekterat Överklagandenämndens för högskolan beslut att tillsätta en ”ny” forskartjänst i rasismforskning
Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, skräder inte orden och säger verkligen som det är till Carin Ståhlberg som intervjuar denne i dagens DN angående det stadigt växande problemet med (vänskaps-, släkting- och kontaktnäts-)korruptionen inom den svenska (skattefinansierade och offentliga ägda) myndighetsvärlden och inte minst inom den svenska högskolevärlden som till synes verka vara mer korrupt än åtskilliga andra sektorer och branscher i det svenska samhällslivet:
”Riksrevisionen, Svenska kraftnät och turerna kring Nya Karolinska. De senaste åren har flera skandaler satt fokus på korruption i det offentliga. En av landets ledande experter, professor Olle Lundin, varnar nu för att vi i Sverige är dåliga på att utkräva ansvar.
– Där det finns människor finns det korruption. Det vi ser är bara toppen på ett isberg, säger han.”
Och eftersom jag själv numera (och med all sannolikhet för evigt, d v s även inkluderande det s k eftermälet) är en i mycket breda kretsar (läs: antirasistiska, feministiska och s k ”vänsterliberala” kretsar, d v s helt enkelt bland socialister och progressiva liberaler i allmänhet) hatad, föraktad och nog även fruktad s k visselblåsare som just har fått ett rejält kok stryk (och vilket åtskilliga i samma kretsar menar att jag på alla sätt och vis också förtjänar som den s k ”backstabber”-förrädare mot Saken med stort S och mot Kampen med stort K som jag numera är stämplad och stigmatiserad som efter att ha anmält Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet för korruption) och som också har förstört sin (d v s min) framtid och yrkesverksamhet för alltid inom en viss sektor (läs: inom den antirasistiska, feministiska och s k ”vänsterliberala” världen i bred mening inklusive inom högskolesektorn, mediebranschen, kulturvärlden o s v) såsom Lundin just beskriver det i DN-intervjun så har jag så klart heller ingenting emot (då jag idag inte har någonting att förlora att just göra det) att påpeka och påminna om att än idag har Uppsala universitet inte bemödat sig om att tillsätta den ”nya” fyraåriga forskartjänsten i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism som universitetet faktiskt ådömdes och ålades att göra av Överklagandenämnden för högskolan för över ett år sedan (för en bakgrund till Överklagandenämndens för högskolan beslut – se http://www.ergo.nu/nyheter/20180504-hübinette-får-rätt-mot-uu) och vilket stärker Lundins uttalande att även när myndigheter som Uppsala universitet och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism ertappas ”på bar gärning” och ”med händerna i syltburken” så är vi i Sverige ”dåliga på att utkräva ansvar” då myndigheterna ifråga ”…tror att de nästan har lättat från jordytan. Att regler inte gäller för dem.”.
Så kort och gott: Uppsala universitet och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism ignorerar m a o fullständigt och bryr sig helt enkelt inte om Överklagandenämndens för högskolan beslut trots att flera företrädare för universitetet uttalade sig i media och sade att de tog allvarligt på ”domen” och beslutet och skulle respektera och ålyda det medan alla de inblandade (och de är tyvärr åtskilliga och dessutom verkligen inte ”vilka som helst” inom den antirasistiska och feministiska högskole- och forskarvärlden utan helt enkelt landets s k toppnamn och ”stjärnforskare”) bara fortsätter att bjudas in att tala och föreläsa och presentera på konferenser, symposier och seminarier, att bjudas in att publicera sig och uttala sig i allsköns sammanhang, att inhösta medel samt att engageras, kontrakteras och erhålla uppdrag som s k peer review-läsare, som sakkunniga i samband med tjänstetillsättningar och som ledamöter i forskningsrådens och stipendiekommittéernas beredningsgrupper som om ingenting har hänt.
https://www.dn.se/nyheter/sverige/i-sverige-ar-vi-genomruttna-pa-att-utkrava-ansvar
”– Folk i allmänhet tror inte att korruption förekommer. De tror att det är detsamma som mutbrott. Men vi har en massa annan korruption, som till exempel att ge höga tjänster till sina kompisar – vilket ju skedde hos Riksrevisionen, vår högsta granskande myndighet. Det var ett klockrent skolboksexempel men ingen kallade det för korruption, säger Olle Lundin.
Han anser att det pågår ”en utförslöpa” när det gäller förtroendet och då särskilt för statliga myndigheter.
– Förr var det kommunala myndigheter som körde i diket, och man skyllde det på bristande kompetens. Nu är det statliga myndigheter, den ena efter den andra, som de senaste åren har agerat utanför lagen.”
(…)
”– Det finns vissa människor inom de här myndigheterna som tror att de nästan har lättat från jordytan. Att regler inte gäller för dem.”
(…)
”Men vi är genomruttna på att utkräva ansvar. Det är som att då blir det dålig stämning. Det Olle Lundin talar om är vikten att behandla människor lika inför lagen, om rättvisa. Att alla vet vad som gäller om lagen överträdes. Avsaknad av till exempel korruption skulle då vara ett mått på att likhet inför lagen gäller.”
(…)
”Och de som väljer att berätta, visselblåsarna, tar vi inte hand om. Det kan vi se i Macchiariniaffären (fyra läkare anmälde kirurgen Paolo Macchiarini för forskningsfusk, reds. anm). De fyra visselblåsarna där har fått rätt mycket stryk.
Så vem vågar vara visselblåsare i dag?
– Ingen vågar blåsa. Jag får då och då frågor från folk som känner till olika oegentligheter som de inte fått gehör för hos arbetsgivaren. De frågar om de ska gå till media och jag svarar då: Ja, gör det men då ska du vara medveten om att då är du körd. Även om allt du säger är sant så får du antagligen inte ett jobb mer.
Att visselblåsare möter motstånd, handlar det om synen på lojalitet?
– Jo, att man ska vara lojal mot sin arbetsgivare. Ett gammaldags synsätt?
– Ja, det är det. Men tystnadskultur handlar också om rädsla för att bli av med jobbet, förlora kontakten med arbetskamraterna, att bli utesluten. Sverige är ett litet land med en ganska liten arbetsmarknad och man kan om man är visselblåsare bli stängd i en hel sektor, säger Olle Lundin.”
(…)
”- Vi har också ett begrepp i Sverige som vi kallar för rättshaverister som vi tjongar på folk. Det är en svår stämpel att tvätta bort. Men jag tror aldrig jag har träffat en rättshaverist som inte haft en kärna av sanning i sig.”
(..,)
Tystnadskultur innebär också oftast mörkläggning; att se till att någonting inte upptäcks, blir offentligt.
– Det har vi sett massor av exempel de senaste åren. Mejl och annat har inte lämnats ut till journalister trots att mejlen har funnits där. Ibland är det så bedrövligt att någon har lyckats rader mejl eller dokument av rädsla för att inte lämna ut dem. Och i vissa fall har man faktiskt lyckats.”
Tobias Hübinette 