Kategori: unghögern

Än en gång om SD:s ideologiska rötter

Statsvetaren Lennart J. Lundqvist säger som det är – dagens SD är inte arvtagare till det nazistiska s k lindholmspartiet (eller efterkrigstidens nazistiska NRP) eller till de fascistiska s k nysvenskarna (även om många antirasister och antifascister hävdar det vad gäller alla dessa jämförelser) utan till den gamla svenska social/radikalkonservativa s k unghögern och dess avläggarparti och parlamentariska utväxt Sveriges nationella ungdomsförbund/förbund (SNU/SNF).
 
”De fyras gäng”, d v s SD:s ledargarnityr, skrev då sina studentuppsatser om unghögern och SNU/SNF (d v s de skrev inte uppsatser om Lindholm, Oredsson eller Engdahl) och den som ursprungligen lärde Åkesson, Karlsson, Jomshof och Söder att unghögern och SNU/SNF ens en gång i tiden hade existerat var då SD:s grundare och första ideolog och ”hjärna” Leif Zeilon/Ericsson.
 
OBS: Sedan är det viktigt att också understryka att dagens SD inte är den direkta arvtagaren till SNU/SNF utan SD har låtit sig inspireras av unghögern men det Sverige som unghögern och SNU/SNF verkade i är inte på något sätt samma Sverige som SD verkar i idag och inte minst hade unghögern och SNU/SNF sin bas inom överklassen och den övre medelklassen medan SD har sin bas inom arbetarklassen och den lägre medelklassen.
 
 
”Varifrån kommer Sverigedemokraternas idéer? Medan missnöje verkar vara en etikett för nya radikalt konservativa partier i övriga nordiska länder, hävdar SD själva att de vidareför de nationalistiska och socialkonservativa idéer som framfördes av Rudolf Kjellén och Theodor Holmberg under 1900-talets första årtionden. Därifrån utvecklades det konservativa och nationalistiska tänkandet, främst inom Unghögern, organiserad som en från Allmänna Valmansförbundet (Högern) åtskild men länge näraliggande organisation, Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU).
 
Förhåller det sig som SD själva hävdar, det vill säga att de förvaltar och utvecklar ett nationalistiskt och socialkonservativt arv med hundraåriga rötter? Flera debattörer har hävdat detta. Håkan Holmberg säger i sin bok Den farliga mångfalden att det ”som förenar SD:s världsbild med den traditionella högerextremismen, är övertygelsen att det öppna, demokratiska samhället inte ger någon djupare mening åt livet”. Man bör hålla i minnet att SD:s ”förebilder var antidemokrater också före nazismen”. I sin bok Vasakärven och järnröret hävdar Per Svensson att SD:s rottrådar förgrenar sig långt bakåt och nedåt i en nationalkonservativ mylla. Därifrån har partiets toppfigurer hämtat upp 1930-talets populistiska tankar om att demokratin orsakar splittring och att vägen framåt måste gå via folksolidaritet och folkförnyelse. Han hänvisar till Unghögerns radikalisering från början av 1930-talet och särskilt på SD:s ”apokalyptiska” syn på kulturkampen, och citerar partiideologen Mattias Karlssons analys dagen efter EU-valet 2014: ”Efter gårdagens val står huvudkonflikten inte längre mellan höger och vänster i svensk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler.”
 
Men varken Holmberg eller Svenson gör en systematisk jämförande analys av SNU:s och SD:s idéer. Från kollegor i Lund och Uppsala har jag fått uppgift om att SD:s nuvarande ledargarnityr som studenter i Lund bedrev egna studier kring Unghögerns och SNU:s idéer. En jämförelse mellan SD:s och SNU:s idéer framstår alltså som angelägen för att seom de idéer, som på 1920- och 1930-talen präglade SNU återfinns i SD:s ideologi. Man bör då främst jämföra SNU:s och SD:s inställning till nationalismen, demokratin, liksom till kulturens och de politiska institutionernas roll i samhället. Man bör också uppmärksamma den utopi som SD respektive SNU målar upp, liksom de medel man ansett och anser lämpade för att förverkliga utopin. Materialet för jämförelsen har jag hämtat dels från Eric Wärenstams avhandling Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Högern 1928-1934, som återger SNU:s program från 1929 och 1934, dels från SD:s principprogram från 2011, valmanifest och valplattformar från 2018, samt Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet – En Sverigevänlig vision från 2018.”
 
(…)
 
”Inledningsvis ställde jag frågan om varifrån partiet hämtat sina idéer, utifrån antagandet att SD faktiskt bärs fram av en sammanhållen ideologi, och att dess rötter kan spåras främst till idéerna hos 1930-talets Unghöger, organiserad som Sveriges Nationella Förbund. De jämförelser jag gjort mellan centrala aspekter i SNU/SNF:s och SD:s idéer ger stöd för att SD i hög grad hämtar verklighetsuppfattningar och värderingar från de tankemönster som kom att bli dominerande i den debatt som fördes inom Unghögern/SNF från slutet av 1920-talet och fram till brytningen med Högern. Däremot finner man att SD – förmodligen på grund av nazismens framfart till 1945 – inte kan (eller vågar) föra fram den norm för samhällets organisering som den radikaliserade Unghögern till slut omfamnade.
 
Det betyder inte att Sverigedemokraterna saknar spår av den romantiserande vurm för aktiv handling som fanns hos SNF. När Jimmie Åkesson ser sina ideologiska motståndare som ”fallande höstlöv”, vilka ”skräms av en tilltagande vind”, eller Mattias Karlsson talar om den ”avgörande striden om vår civilisations överlevnad”, anar man tonen från den pronazistiske akademiledamoten Fredriks Bööks tal till lundastudenterna i oktober 1940 där han manar studenterna att söka den ”sanning som förändrar världen”, och att bli verktyg för förnyelsen!”.
 
Att sådan ”förnyelse” skulle innebära en övergång från pluralism och kamp mellan idéer till ett hegemoniskt tillstånd, där kulturell identitet avgör striden mellan ”vi” och ”dem”, det är ett för demokratin skrämmande framtidsperspektiv.”

Den en gång så marginaliserade svenska radikal- och socialkonservatismen i form av arvet efter den gamla svenska unghögern är nu tillbaka i den svenska politiken tack vare SD och Ulf Kristersson

Timbros Fredrik Hultman påminner om att SD inte längre låter sig inspireras av de gamla furugårds- och lindholmsnazisterna utan av den gamla svenska unghögern som är något annat än både italiensk fascism och tysk nationalsocialism: Det handlar om en specifik svensk social- och radikalkonservatism som huvudfåran av den svenska högern och borgerligheten bröt med 1934 men som nu 85 år senare är på väg att hitta tillbaka till ”stugvärmen” och politiken ”tack vare” SD och inte minst på grund av Ulf Kristersson för fram tills igår var Sverige ett av de sista länderna i Europa där en antifascistisk cordon sanitaire-överenskommelse rådde i relation till landets högerpopulistiska parti, d v s fram tills igår rådde trots allt en slags oskriven regel bland de övriga svenska riksdagspartierna att inte inleda ett åtminstone officiellt samarbete med SD på riksnivå och för att försöka tillskansa sig regeringsmakten. 

AP.jpg

78283331_10156963955955847_8795450619654569984_n.jpg

”Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.”

 

 

 

https://timbro.se/smedjan/den-radikalkonservative-arvtagaren

 

”Dock kan deras ideologiska ursprung spåras till Malmö år 1906. Det var då Teodor Holmberg, en folkskollärare, höll föredraget ”Svensk nationaldemokrati” för föreningen Sveriges väl.

 

Holmberg talade om betydelsen av demokratisering, om att kraven på allmän och kvinnlig rösträtt var befogade och om det positiva i den framväxande arbetarrörelsens krav. Men han talade också om arbetarrörelsens behov av rening. Om hur arbetarrörelsen innehåller mycket slam. Om hur en nationell gemenskap kan byggas genom demokratins genomslag. Teodor Holmberg omnämns i dag som ideologisk föregångare till SD i deras eget principprogram.”

 

(…)

 

”Holmberg hade inga politiska uppdrag, förutom att han var förbundsordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) åren 1922–23. Genom att förstå SNU:s politiska inriktning går det även att förstå sverigedemokratisk ideologi.”

 

(…)

 

”Personkopplingar mellan SD och SNF spelar kanske ingen större roll. Särskilt inte då mycket tid har förflutit sedan SD bildades. Men det finns rent ideologiska knytpunkter dem emellan.

 

En väsentlig del av den sverigedemokratiska tankevärlden är att dra upp en skiljelinje mellan deras form av konservatism, och andra ideologier. Skiljelinjen går mellan de ”konservativa” och ”vänsterliberalerna”. Vänsterliberalismen blir därför ett samlingsbegrepp för de partier som inte delar deras syn på nationen. På så sätt kan SD bunta ihop vitt skilda strömningar under ett paraply.”

 

 

(…)

 

”För SNU var ekonomisk korporatism centralt. Genom att organisera ekonomin efter korporativa principer skulle allmänintresset kunna tillgodoses och nationell sammanhållning skapas. Det var i stora drag det som Kjellén avsåg när han förespråkade ”nationalsocialism” (Kjellén dog innan de tyska nazisterna började använda begreppet).

 

Teodor Holmbergs nationaldemokrati överlappar med den idéströmningen. Demokratin ifrågasätts utifrån dessa premisser, eftersom den skapar konflikter mellan olika särintressen. För att ena folket måste den representativa demokratin reformeras, till förmån för krafter som kan representera en samlad folkvilja.

 

SNU var inspirerade av svenska konservativa tänkare från tidigt 1900-tal, såsom Rudolf Kjellén. Men samtidigt inspirerades SNU:arna, särskilt Elmo Lindholm, av franska tänkare såsom Joseph de Maistre, Charles Mauras och Maurice Barrès. de Maistre såg den nationella identiteten som grundläggande för sammanhållning, och som ett särskiljande drag hos människor. ”Under loppet av mitt liv har jag mött italienare, fransmän, ryssar osv. – och tack vare Montesquieu vet jag att ’man kan vara persisk’ – men vad människan angår har jag aldrig träffat henne.” anmärkte han. Den synen på nationell identitet som grundläggande för mänsklig essens lade grunden för SNU:s syn på såväl demokrati som ekonomi.”

 

 

En kort reflektion kring och rekapitulation av den svenska konservativa studentrörelsens historia

En kort reflektion kring och rekapitulation av den svenska konservativa studentrörelsens historia:
 
SD:s plan på att starta en slags konservativ tankesmedja och en konservativ rörelse bland landets högskolestudenter som bär arbetsnamnet Hereditas och som ingår i partiets upptrappade s k metapolitiska s k kulturkrig som syftar till att utmana det SD kallar den s k vänsterliberala hegemonin är också en påminnelse om att hela den s k ”nationalkonservativa” rörelsen ursprungligen just var en studentrörelse som uppstod för lite mer än ett sekel sedan i form av den s k unghögern.
 
Unghögern växte gradvis fram bland dåtidens studenter i fr a Uppsala, Göteborg, Stockholm och Lund på 1890- och 1900-talen och kallades ibland också för lundakonservatismen och det är just denna studentbaserade konservativa rörelse, som ibland också kunde tala om sig själv som en slags nationaldemokratisk rörelse, som dagens SD ser sig som idéhistorisk och ideologisk arvtagare till. Unghögern organiserade sig till en början i studentföreningar och herrklubbar såsom Föreningen Heimdal och Ungsvenska klubben och dess kanske viktigaste periodiska organ var tidskriften Det nya Sverige medan dess mest varaktiga utväxt kom att bli Sveriges nationella förbund (SNF) som bildades 1915 och som verkade som ett självständigt politiskt parti fr o m 1934 och framåt.
 
SNF:s studentklubbar hittades på 1920- och 30-talen vid samtliga dåtida högskolor under en period när enskilda SNF-medlemmar även kunde dominera andra studentföreningar såsom Heimdal i Uppsala och andra studentrörelser såsom Sveriges kristliga studentrörelse och SNF:s s k nationella studentklubbar kan under dessa båda decennier sägas ha utgjort både dåtidens konservativa studentrörelse och dåtidens möjligen största (sett till numerären) och mest inflytelserika studentrörelse åtminstone fram tills krigsutbrottet. Även om SNF började tyna bort redan under krigsåren och än mer under efterkrigstiden så lyckades både SNF och Nysvenska rörelsen att upprätthålla egna studentklubbar i bl a Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg en bit in på 1950-talet.
 
Det dröjde sedan fram tills 1960- och 70-talen innan en ny konservativ studentrörelse såg dagens ljus som en reaktion på den nya vänsterns framväxt vid högskolorna, som i sin tur i hög grad var en studentbaserad rörelse, och som formaliserades 1967 som organisationen Demokratisk allians (DA) och även om inte samtliga DA-medlemmar var studenter så var högskolestudenterna en dominerande medlemskategori inom DA.
 
Efter DA:s splittring och upplösning 1976 skulle det återigen dröja ett antal år innan en konservativ studentmiljö växte fram igen i form av Konservativa sällskapet som bildades i Uppsala 1992 och som mellan 1997-99 gav ut tidskriften Contextus (Fredrik Hage m fl), i form av SD-anknutna Studentförbundet Virtus som också verkade från Uppsala mellan 1993-98 och som gav ut tidskriften Virtus (Johan Rinderheim m fl) samt i form av Samtidsmagasinet Salt som utkom mellan 1999-2002 (Jonas De Geer m fl).
 
Frågan är nu om SD kommer att lyckas att ”sparka igång” en ny konservativ studentrörelse inför 2020-talet och det ska också påminnas om att Mattias Karlsson, som kommer att leda arbetet med Hereditas, tidigare har försökt att skapa en sådan rörelse i form av den på sin tid mycket uppmärksammade Nationaldemokratiska studentföreningen som han var med och bildade och drev mellan 1998-2003 tillsammans med Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och ett 20-tal andra medlemmar och som bl a lyckades få Söder invald i Teknologkårens vid Lunds tekniska högskola fullmäktige samt återuppväcka 30 november-firandet i Lund.
 
Ännu en konservativ studentförening som inte på långt när uppmärksammades lika mycket som Nationaldemokratiska studentföreningen i Lund var f ö Konservativa studentförbundet eller Högerstudenterna som verkade vid Stockholms universitet mellan 2003-07 (Oscar Lagberg m fl) och som otroligt nog lyckades erhålla över 11% i 2004 års kårval och därmed vinna fem mandat i Stockholms universitets kårfullmäktige på ett synnerligen reaktionärt program som inte minst riktade sig mot genusforskare innan dess popularitet avtog och föreningen tynade bort. Slutligen finns Konservativa förbundet, som bildades 2011 och som har lokalavdelningar vid ett flertal högskolor.

Historikern Lars Edgren skriver om SD:s ideologiska förebild antidemokraten och extremnationalisten Teodor Holmberg

Lars Edgren, professor i historia vid Lunds universitet, skriver om SD:s ideologiska förebild Teodor Holmberg som SD:s chefsideolog Mattias Karlsson ofta refererar till, som Åkesson refererar till vid minst två tillfällen i sin nya bok ”Det moderna folkhemmet” som partiet massprider under innevarande valrörelse och som SD refererar till i sitt partiprogram (d v s Holmberg är t o m inskriven i partiets program):
 
”SD ser sig alltså som arvtagare till en socialkonservatism som var en av de viktigaste motståndarna till demokratins framväxt och etablering i Sverige! Och ändå vill partiet kalla sig demokratiskt. Hur går det ihop? Den nationella rörelsen under mellankrigstiden hade starkt stöd bland akademiker, ämbetsmän och militärer. Den saknade folkligt stöd. I riksdagsvalet 1936 fick Sveriges nationella förbund 0,9 procent av rösterna. Dagens nationella rörelse kan nå över 20 procent i det kommande valet. Men vet deras väljare vad det är för parti de röstar på?”
 
 
”Han pläderade för nationell sammanhållning över klassgränserna. Som ett led i detta ville han ha demokratiska reformer. Även kvinnor skulle omfattas, ovanligt för tidens konservativa. Han kallade sitt eget program för nationaldemokratiskt och presenterade det i skriften Svensk nationaldemokrati (1906). Där hävdade han att en nationell förnyelse krävdes för att överbrygga de klyftor i samhället som klasskillnader och fördomar skapat. ”Nationell samling i fosterlandets namn”.
 
Här finns en påtaglig likhet med SD:s program, när de säger sig särskilt uppskatta ”… strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap … och ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet”.
 
År 1906 startade Holmberg tidskriften Sveriges väl för att driva sitt politiska program. Han var dess redaktör fram till och med 1911 men var även senare en framträdande bidragsgivare. Här gick han till storms mot tidens onda, särskilt mot socialismen som han betraktade som ett dödligt hot mot nationen. Han var en kraftfull försvarsvän. Betoningen av den nationella samhörigheten var ett sätt att möta ett samhälle som han menade hotades av klasskonflikter och partistrider.
 
Trots talet om demokrati måste han betraktas som en av den framväxande demokratins fiender. Visst ville han ge arbetare rösträtt — också kvinnor skulle ha rösträtt på samma villkor som män, en för tiden ovanlig ståndpunkt inom högern.
 
Men rösträtt är inte det samma som demokrati. Rösträttsreformen åren 1907 till 1909 hoppades han för lång tid skulle vara lösningen på rösträttsfrågan. Den rösträtten gällde då bara andra kammaren. Den kommunala rösträtten förblev graderad och djupt odemokratisk. Första kammaren valdes på grundval av denna rösträtt. Den demokratiska andra kammaren skulle balanseras av en mer elitistisk förstakammare. Så tänkte Holmberg och många andra högermän. Reformen var ett sätt att försöka rida spärr mot demokratiseringen.
 
Holmberg försvarade också det personliga kungadömet. Kungen stod över partistriderna och måste utse sin egen regering och behövde då inte beakta majoritetsförhållandena i riksdagen. Parlamentarismen betecknade han som en importprodukt från England, främmande för svenskt statsliv. I borggårdskrisen 1914 stod han otvetydigt på kungadömets sida mot den liberala regering som hade den mer demokratiska andra kammarens stöd.”
 
(…)
 
”Holmberg propagerade i sin tidskrift för skapandet av en svensk nationell ungdomsrörelse. År 1915 skapades Sveriges nationella förbund (SNF) med likartat nationellt program som det Holmberg stod för. Detta förbund bildade en grogrund för många av dem som under mellankrigstiden blev fascister och nazister i Sverige. Det fungerade länge som ett självständigt ungdomsförbund till högern, men förbindelsen bröts 1934 när partiledningen ansåg att sympatierna för nazismen och för ett korporativt ekonomiskt system blivit alltför utbredda inom SNF.
 
Holmberg stod denna rörelse nära. Han blev SNF:s ordförande 1922–1923 och torgförde vid denna tid samma demokratikritik som han fört fram tio år tidigare. Det politiska tillståndet i Sverige direkt efter det demokratiska genombrottet kallad han ”en dyig sänka”. Nationell samling krävdes mot ”splittrande och särskiljande klass- och partitankar.”
 
Ännu 1934, då mer än 80 år gammal skrev han i SNF:s organ Nationell tidning. Demokratin hade sett sin bästa tid. Ungdomen vänder sig från den, påstod han. Hitler hade däremot ” … förmått att svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal.” Det finns en tydlig kontinuitet mellan hans tankar vid seklets början och på 1930-talet. Gemensamt är betoningen av nationen som ett överordnat värde och kritiken av den liberala demokratin.
 
Holmberg kunde vara en historisk kuriositet, intressant som en av de många som länge bjöd motstånd mot demokratin. Men SD har alltså aktualiserat honom som ett ideologiskt föredöme. Man frågar sig verkligen varför? Likheten ligger i det nationalistiska programmet. Enligt SD slits svenska samhället idag sönder av konflikter, det är ett kluvet land där regeringarna ”tillåtit samhällskittet att krackelera”.
 
Återupprättandet av nationen, förenad genom gemensamma traditioner och värderingar är lösningen, nu som då. Den gången var den nationella samlingen riktad mot demokratin. Hur är det nuförtiden? Och vad mer exakt är det som tilltalar SD i den nationella ideologi som Holmberg var en av många företrädare för? En kort sammanfattning av den nationella demokratiuppfattningen som den utformats av lundaakademiker under 1920-talet gavs av Sture Bolin, själv en av dessa lundensare, i Svensk uppslagsbok 1935: ”… direkt förnekande av parlamentarismens principer och en kritisk hållning gentemot demokratien …”.”

Om det första ”äktenskapet” mellan den svenska konservatismen och extremhögern mot bakgrund av SD:s konservativa vändning

Idag kommenterar både Svenska Dagbladet och Dagens Arena ”äktenskapet” mellan den svenska konservatismen och den svenska extremhögern som dock inte inleddes i och med SDs konservativa vändning på 2010-talet (under ”chefsideologen” Mattias Karlssons ledning) efter att partiet tidigare hade betraktat sig som åtminstone en indirekt arvtagare till både den svenska och den kontinentaleuropeiska nationalsocialismen och i veckan råkade jag av en slump stöta på detta fotografi från den 18 maj 1934 som fångar just det ögonblick då den svenska konservatismen och den svenska extremhögern ingick sitt första ”äktenskap”:
 
 
513-209-22.jpg
 
Bilden är tagen på Herrhagstorget i stadsdelen Herrhagen i Karlstad där de till Karlstad tillresta stämmodelegaterna från Sveriges nationella förbund (SNF) samlades tillsammans med SNF-medlemmar från Karlstad och Värmland med omnejd inför den största högerradikala uppmarsch och massmöte som Karlstad och Värmland någonsin har skådat med 700 deltagare i själva tåget inklusive SNF:s egna trumslagare och egen musikkår och ett 60-tal fanor och standar representerande avdelningar från Skåne till Norrbotten liksom (den separatistiska) kvinnoavdelningen Kristina Gyllenstierna och SNF:s paramilitära kampgruppsaktivister iklädda stålgrå skjortor med koppel och armbindlar med solkors (som leddes av blivande riksbibliotekarien Uno Willers och vars uniformer hade designats av blivande ”antifascisten” Arvid Fredborg).
 
Det efterföljande mötet på Stora torget i Karlstad samlade tusentals deltagare och åhörare och sägs ha varit det största politiska mötet någonsin i Karlstad fram tills dess (och inte ens furugårdsnazisterna och än mindre Nationalsocialistisk front lyckades därefter ”bräcka” SNF:s deltagarantal från 1934) och den förste som äntrade talarstolen var fil mag Ivar Wittberg från Filipstad, ordförande för SNF Värmland som ”värd:ade” för stämman, innan SNF:s ledare docent Elmo Lindholm från Lund som var mötets huvudtalare öppet förklarade krig mot liberalismen och socialismen i närvaro av bl a Karlstadbiskopen och SNF-medlemmen Johan Alfred ”Fädernas kyrka” Eklund.
 
Dagen efter uppmarschen, massmötet och styrkedemonstrationen och Lindholms aggressiva och militanta tal som var tydligt riktat mot den ”försoffade” högern samlades SNF:s delegater i Expeditionshuset på Hamntorget i stadsdelen Viken i Karlstad och beslutade sig för att ”öppna eget” genom att bryta med dåvarande Moderaterna och bli ett nytt självständigt konservativt extremhögerparti och resten är historia som det heter.
 
Den moderna svenska konservatismen har sin upprinnelse i den s k unghögern och i den s k lundakonservatismen som uppstod kring förra sekelskiftet och bl a som ett svar på det trauma som unionsupplösningen med Norge innebar för delar av borgerligheten och som en reaktion mot en ålderdomlig oscarisk och ”överklassig” ”punschpatriotism” och det gammelpatriarkala och semiaristokratiska ”gubbvälde” som sades genomsyra den dåtida borgerligheten.
 
1915 fick unghögern en rikstäckande organisation i form av det som senare skulle komma att heta Sveriges nationella förbund (SNF) och som fram tills den ödesdigra stämman i Karlstad 1934 verkade som dåvarande Moderaternas ungdomsförbund, d v s SNF var helt enkelt det dåtida MUF mellan 1915-34. Det var just kretsen kring och inom SNF och dess (inofficiella) teoretiska organ ”Det nya Sverige” som kom att formulera och skriva fram den specifikt svenska konservatism som dagens SD anser sig företräda och vara en direkt arvtagare av och det andra ”äktenskap” som just nu äger rum mellan den svenska konservatismen och den svenska extremhögern (i form av SD) går inte att förstå utan att känna till historien om det första ”äktenskapet” i form av just SNF som kom att förena den svenska konservatismen och den svenska extremhögern i och med brytningen med moderpartiet 1934 och som bilden från Herrhagen i Karlstad berättar om.

Om att Åkesson inledde sitt Almedalstal med en gammal inspelning av Verner von Heidenstam

Att Åkesson introducerades av Ungsvenskarnas Tobias ”Jag skriver i Breitbart News” Andersson under Almedalsveckan i Visby, att Åkesson inledde med att tilltala sin (mångtaliga och påtagligt homogena) publik med ”kära sverigevänner” som SD-ledarna har gjort ända sedan partiet grundades (som ett nationalsocialistiskt parti) 1988 och att Åkesson använde termen ”folkhemmet” ett 30-tal gånger i sitt tal ”må så vara” men att välja att spela upp en gammal inspelning av Verner von Heidenstam som till tonerna av Wilhelm Stenhammar läste upp sin dikt Medborgarsång är desto mer anmärkningsvärt med tanke på att dagens SD inte längre ser sig som arvtagare till de svenska (vänster)nazisterna i den s k lindholmsrörelsen utan som arvtagare till den socialkonservativa s k unghögern som just myntade begreppet ”folkhemmet” (liksom även begrepp som ”nationalsocialism” och ”geopolitik”) och som Heidenstam just stöttade och sympatiserade med och inte minst mot bakgrund av att Åkesson i en intervju i TV4 efter sitt tal försvarade valet av Heidenstam med att denne ”inte är politiskt belastad”:
 
19884386_10154847552685847_7660583454159050280_n.jpg
 
Den världsberömde nobelpristagaren och akademiledamoten Verner von Heidenstam var medlem i antisemitiska Gymniska förbundet på 1920-talet (han kunde bl a skriva om judarna att ”Vad ha alla dessa asiater med oss att göra? Hur mycket friskare skulle luften ej vara över Europa, om vi sluppit dem?”) och han var positivt inställd både till Mussolinis maktövertagande 1922 och till Hitlers dito 1933 (1933 hälsade författaren till alla sina läsare och ”fans” i det s k nya Tyskland i en intervju i den högerextrema dagstidningen Der Tag som tillhörde den tyska radikal- och socialkonservativa rörelsen med orden: ”Jag visste att Tysklands stund skulle komma och hälsar nu nationens uppvaknande.”).
 
På 1930-talet lät Heidenstam publicera sig i flera svenska högerradikala periodica och publikationer och både i form av artiklar och dikter och han var även medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland och tog emot Hitlers närmaste man Rudolf Hess på sitt slott Övralid utanför Motala 1935 (Hess hann f ö även med att i samband med besöket ”blixttour:a” runt i det mycket fornminnesrika Västra Östergötland och bl a sova över i Vadstena) och när Heidenstam begravdes på Övralid 1940 var så klart stora delar av den tyska ambassaden på plats under ledning av prinsen av Wied och tillsammans med defilerande och marscherande paramilitärt uniformerade elever från Tyska skolan i Stockholm och både Hess och Hitler ”närvarade” i form av påkostade blomsterkransar för att ta ett sista farväl av Sveriges stora (och storsvenska) nationalskald.
19780465_10154847553460847_5762910327218924957_o.jpg
 
Heidenstam stöttade och sympatiserade med den socialkonservativa s k unghögern och dess organisation Sveriges nationella förbund (SNF) som förespråkade Rudolf ”Jag myntade begreppet folkhemmet” Kjelléns, Adrian Molins, Teodor ”Jag skrev om folkhemmet 22 år innan Per-Albin gjorde det” Holmbergs och Harald Hjärnes idéer – d v s just det idégods som SD idag inspireras av efter att ha lämnat nationalsocialismen bakom sig.
 
Både Rudolf Kjellén, den svenska socialkonservatismens och unghögerns ”urfader” som fostrade en hel generation av studenter och doktorander som sedermera kom att spela en ledande roll inom den svenska extremhögern, och Teodor Holmberg som under en tid var ordförande för SNF tillhör idag SD:s främsta ideologiska förebilder, flera i ”de fyras gäng” (d v s Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof) skrev symptomatiskt nog sina examensuppsatser vid Lunds universitet om den svenska unghögern och partiets ledning och ideologer citerar och refererar titt som tätt till unghögern, Kjellén och Holmberg.
 
Under ödesåret 1933 skrev Heidenstam följande rätt så fascistiska hälsning till Sveriges nationella förbund inför en s k ”nationell stordag” som SNF avhöll på Visingsö och som f ö författaren och den blivande pingstvännen Ebbe ”Reuterdahlsfejden” eller ”Jag attackerade Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och bidrog till att boken blev en bästsäljare” Reuterdahl fick äran att läsa upp och deklamera inför det tusentalet SNF:are som samlades på Visingsö den 18 juni 1933:
 
”Gå fram, gå fram! Länge ha de äldre ropat till den svenska ungdomen, att inre och yttre faror hota; och med rena sinnens känslighet och allvar ha de unga lyssnat. Vi skola då inte klandra de unga för att de nu själva se, att vi gamle hade rätt. Aldrig i vår tid har den svenska ungdomen befunnit sig i en sådan rörelse som nu för att bevara åt oss alla det härliga land okränkt, som nu blommar omkring oss i sin midsommarprakt.”
 
Att nostalgiskt flirta med Ultima Thule, vit makt-musik och skinheadsubkultur som partiledningen och inte minst Åkesson själv gärna gör numera är väl en sak och en snäll tolkning är väl att det egentligen ”bara” handlar om ett slags hommage till partiets våldsamma ”kampår” på 1990-talet men att så tydligt anknyta till den gamla svenska unghögern och till den ”nationella” författaren Verner von Heidenstam som SD nyligen valde att göra under årets Almedalsvecka visar både att partiets självförtroende har växt i takt med dess väljarstöd och inte längre försöker dölja sin ideologiska inspirationskälla.

Styrkeförhållandet mellan SDU och Ungsvenskarna liknar situationen efter SNF:s brytning med Moderaterna 1934

Den svenska extremhögern fortsätter att leva under historiens vingslag: Det gamla SDU som uteslöts förra året har idag växt till 4500 betalande medlemmar och är därmed landets tredje största politiska ungdomsförbund medan det nya officiella SDU, d v s SD:s nybildade ungdomsförbund som går under namnet Ungsvenskarna, ej har mer än 500 medlemmar:

http://www.expressen.se/nyheter/politik/trog-start-for-sds-ungdomsforbund

Ungsvenskarna är för övrigt det tredje ungdomsförbundet som moderpartiet tvingas rekonstruera efter att de tidigare ungdomsförbunden antingen har upplösts eller tynat bort då deras ledare och medlemskadrer har orienterat sig mot nationalsocialismen eller som idag mot den identitära etnonationalismen.

När dåvarande MUF bröt med Moderaterna på Karlstadsstämman pingsten 1934 och bildade ett eget parti under namnet Sveriges nationella förbund (SNF) och med en egen uniformerad och paramilitär kampavdelning grundade Moderaterna ett nytt officiellt ungdomsförbund som fick namnet Ungsvenskarna för att göra anspråk på arvet efter unghögern som framför allt SNF ansåg sig förvalta och företräda.

Att SD idag väljer att ”återanvända” Ungsvenskarna som namnet på sitt nya ungdomsförbund ska inte bara tolkas som ett vulgärt hån mot nuvarande Moderaterna och dagens MUF för att SD har stulit så många moderatröster på senare år utan framför allt som att SD nu på allvar verkligen gör anspråk på att företräda den gamla lundakonservatismens och unghögerns socialkonservativa och radikalkonservativa arv. År 2015 var ju inte bara det år då SD uppnådde rekordsiffror i opinionsundersökning efter opinionsundersökning utan också det år då partiets aktiviströrelse- och subkulturarv i 1990-talets skinhead- och Ultima Thule-våg (d v s SD:s ”Kampfjahren”) åmindes och hyllades öppet liksom just det år då SD på allvar kom att göra anspråk på att företräda den gamla unghögerns ideologiska arv.

Efter den för dåvarande Moderaterna mycket traumatiska brytningen räknade SNF 539 avdelningar och 30 000 medlemmar medan Ungsvenskarna bestod av 39 avdelningar med knappt 4000 medlemmar, d v s ungefär samma typ av proportionella styrkeförhållande som råder mellan SDU och dagens Ungsvenskarna. Det tog många år innan MUF överflyglade och gick om SNF i medlemsantal, och i praktiken förlorade Moderaterna en hel ungdomsgeneration p g a brytningen även om många av ”avfällingarna” och ”dissidenterna” senare gavs absolution och tilläts återvända till den moderata partifållan. Det var först när kriget utbröt som SNF tappade merparten av sina medlemmar p g a den pro-nazistiska ledningens starka ställningstagande för Tyskland, och det återstår nu att se både om och när SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna kommer att gå om SDU i medlemsantal.

Om SD:s och den svenska extremhögerns ”tillbaka till unghögern-rötterna”-linjen och den konservativa vändningen

I kölvattnet efter SD:s framgångar har en ny intellektuell extremhöger växt fram bland unga med övre medelklass- och överklassbakgrund som har växt upp med akademikerföräldrar (ibland f ö med föräldrar som en gång var aktiva inom 70-talsvänstern samtidigt som de också kan ha far- och morföräldrar som var extremhöger), som kommer från s k bra familjer, som har sin uppväxt i s k fina områden och som har sin utbildning från s k elitskolor:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/den-nya-hogern-ett-eko-fran-1930-talet

Även om en del kallar sig identitära och andra radikalkonservativa eller helt enkelt bara nationalister och konservativa så tenderar de att förakta och se ned på både SD:s ledarskikt och SD:s väljare som just nu närmast helt och hållet domineras av arbetar- och lägre medelklass, d v s av LO- och TCO-grupperna. Många kommer från adliga och högborgerliga familjer och släkter, har toppbetyg och är i några fall även medlemmar i MENSA.

Det ”inbördeskrig” inom SD som kulminerade i år med att SDU uteslöts och att SD bildade ett nytt ungdomsförbund handlar m a o mer om en kombination av generations- och klassmotsättningar än om ideologiska skiljelinjer: Båda lägren identifierar sig nämligen med förra sekelskiftets socialkonservativa och radikalkonservativa unghöger representerad av tidskriften Det unga Sverige och organisationen Sveriges nationella förbund som helt och hållet hade sitt fäste bland dåtidens barn, ungdomar och unga vuxna inom den övre medelklassen och överklassen.

Unghögern var just likt dagens SDU och intellektuella extremhöger något av en ”överklassubkultur” bland dåtidens unga elitsvenskar: Det handlade om att uttrycka sig, klä sig, leva och bete sig utpräglat akademiskt och provokativt elitistiskt liksom att i text och tal och genom sin blotta livsstil ständigt uttrycka förakt mot socialismen, liberalismen, feminismen och kulturradikalismen. Den på sin tid avantgardistiska unghögern kom bl a att mynta sådana termer och begrepp som geopolitik, biopolitik, nationalsocialism och folkhemmet, och lade grunden för en specifik svensk extremhögerideologi som inte är italiensk eller tysk på något sätt.

Ursprunget till den svenska extremhögern föddes m a o för 100 år sedan inom den akademiska eliten och hade från början sitt fäste inom SACO-skiktet och bland de högutbildade och de förmögna. Det är det ursprunget som både den nya intellektuella extremhögern och dagens SD vill återvända till – d v s det är de borgerliga sympatisörerna, och inte minst de högborgerliga väljarna, som dagens extremhöger drömmer om att erövra i framtiden.

Den proletära och småborgerliga grenen av den svenska extremhögern uppstod först i och med bildandet av det s k Lindholmspartiet 1933 som hade sitt starkaste stöd bland arbetare och fr a inom den lägre medelklassen, och tidigare var det just det partiet som var SD:s förebild, särskilt när partiet var mer eller mindre öppet nationalsocialistiskt fram tills andra hälften av 1990-talet. Idag är det dock ingen inom SD:s nuvarande ledning som identifierar sig med lindholmarna överhuvudtaget och därför biter inte naziststämpeln på SD på samma sätt som tidigare.

På samma sätt biter inte fasciststämpeln på dagens SD: Den fascistiska grenen av den svenska extremhögern uppstod med bildandet av Sveriges fascistiska kamporganisation 1926 och ännu mer med Nysvenska rörelsens grundande 1930. Inte heller den grenen är idag aktuell för SD att identifiera sig med, och har heller aldrig varit det i någon större omfattning. Den fascistiska grenen av den svenska extremhögern har aldrig t ex bildat ett parlamentariskt parti och har främst utgjort inspirationskällan för de utomparlamentariska och aktivistiska högerextrema grupperna.

Kunskapen om att Sverige har en helt egen högerextrem historia som både föregår den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen med flera decennier, och som just uppstod inom den akademiska eliten och den svenska högborgerligheten för hundra år sedan är dock mycket låg för att inte säga obefintlig särskilt bland dagens antifascister och antirasister, och vilket har resulterat i att SD idag har lyckats göra anspråk på den gamla unghögerns ideologiska arv så till den milda grad att flera av unghögerns ideologiska tankegångar och termer och organisationsnamn och symboler numera har övertagits helt av partiet utan att SD:s antifascistiska och antirasistiska motståndare har förstått vad som egentligen har hänt överhuvudtaget.

SD är inte längre ett nationalsocialistiskt parti, ej heller ett fascistparti av klassiskt snitt, och även om partiets kärnväljare idag utgörs av arbetare och lägre medelklass så är det den övre medelklassen som SD siktar på att erövra. Under supervalåret 2014 fanns det också tecken på att partiet nu också faktiskt har börjat vinna röster bland högutbildade och akademiker i områden och valkretsar som domineras av rika och förmögna invånare tillhörande SACO-kollektivet. Det har alltid funnits en konservativ falang inom borgerligheten, och det är de rösterna som den svenska extremhögern nu försöker vinna med ”den konservativa vändningen” och genom att återvända till extremhögerns rötter i den gamla unghögern.

Slutligen ska det sägas att extremhögern dessutom har vår tids tidsanda med sig i form av den så allomfattande retroestetiken och den allt starkare nostalgiska fascinationen för och besattheten vid allt som föregår 1968, och numera än hellre 1945 (och för vissa t o m 1914), som gör sig gällande inom modet och i olika klädstilar, utseendeideal, subkulturer och livsstilar liksom både inom populärkulturen och högkulturen och som i grunden handlar om en melankolisk längtan tillbaka till den tid då Europa fortfarande dominerade och styrde över planeten och mänskligheten.

SD:s ideologiska föregångare och förebilder och den svenska socialkonservatismen

Har på sistone funderat mycket kring SD:s ideologiska och idéhistoriska inspirationskälla såsom partiet uppfattar den idag efter att bl a ha lyssnat till Mattias Karlsson under Almedalsveckan, nämligen den svenska socialkonservativa unghögern såsom den uppstod bland borgerliga studenter och intellektuella i Uppsala och Lund kring förförra sekelskiftet med namn som Rudolf Kjellén, Vitalis Nordström, Adrian Molin och Teodor Holmberg, och med tidskrifter som Det nya Sverige och Svensk Lösen. Framför allt är jag intresserad av var den svenska socialkonservatismen tar vägen efter kriget, d v s hur länken mellan unghögern anno 1900 och dagens SD ser ut. Här nedan följer mitt försök att kartlägga och skissa på denna länk.

År 1915 blev den från början mer nätverksbaserade och elitistiska unghögern organiserad på nationell nivå enligt svensk folkrörelsemodell genom att blivande Sveriges nationella förbund (SNF) bildades som fristående ungdomsorganisation till dåvarande Moderaterna, och med Nationell tidskrift, senare Nationell tidning, som huvudorgan. Innan dess var unghögern mer löst organiserad i exklusiva klubbar såsom exempelvis Ungsvenska klubben som bildades 1908, och unghögern dominerade också gamla borgerliga studentföreningar som Heimdal i Uppsala. SNF utvecklades snabbt till en massorganisation som den svenska borgerligheten aldrig någonsin tidigare hade upplevt innan dess med över 40 000 medlemmar och lokalavdelningar i hela landet, och dess energiska och aktivistiska medlemskader bidrog på ett avgörande sätt till att högern under amiral Arvid Lindmans ledning tog hem valsegern i det s k ”kosackvalet” 1928.

År 1934 bröt dock SNF med moderpartiet, startade eget som politiskt parti och orienterade sig sedan mot en fascisminspirerad radikalkonservatism som under kriget dessutom blev alltmer pro-nazistisk och antisemitisk. Alla de till en början tiotusentals barn, ungdomar och unga vuxna från fr a socialgrupp 1 som till en början följde med partiet vid brytningen med Moderaterna 1934 och med stor entusiasm bl a upprättade paramilitära uniformerade kampgruppsförband organiserade i s k fanor som gärna samlades på slott, herresäten, gods och gårdar runtom i landet för att marschera och ställa upp sig i formationer lämnade dock snart SNF och återvände till moderpartiets fålla. År 1944 hade SNF ej mer än ca 4000 medlemmar kvar i partimatrikeln, och var därmed blott en skugga av sitt forna jag trots att partiet förfogade över dagstidningen Dagsposten.

Den socialkonservativa unghögerns stafettpinne försvinner därmed med SNF under krigsåren, och partiet smälter bort än mer i medlemsantal efter kriget, även om ett visst uppsving kan skönjas på 1950-talet. Partiet överlever t o m in i modern tid med medlemsaktiviteter som ägde rum så sent som på 1990-talet även om SNF då hade splittrats i flera olika fraktioner (i oktober 1996 firade Stockholmsfraktionen t o m SNF:s 80-årsjubileum på en restaurang på Södermalm i Stockholm där det åts sjömansbiff och dracks en hel del öl, vin och sprit).

De som kom att förvalta den svenska socialkonservatismens arv efter kriget var i stället den krets som hoppade av SNF mellan åren 1940-42, och som bildade Sveriges konservativa studentförbund 1942 genom en sammanslagning av fyra konservativa studentföreningar (en av dem var Heimdal), varav de allra flesta härrörde från SNF:s gamla Uppsala-avdelning. Det är därför ingen slump att Sveriges konservativa studentförbunds samtliga tre första ordföranden var f d SNF:are: Th. Åke Leissner, Erik Anners och Gösta Rönn. Samma ”gäng” hade också författat skriften ”Den svenska linjen” 1940 som kan sägas vara en av den svenska socialkonservatismens grundtexter bredvid Adrian Molins ”Svenska spörsmål och krav” från 1905 (samma ”gäng” gav även ut tidskriften Obs! 1944-55). Svensk linje blir också namnet på konservativa studentförbundets tidskrift. 1969 byter sedan Sveriges konservativa studentförbund namn till Fria moderata studentföreningen och blir utpräglat liberalt – så till den milda grad att anrika Heimdal t o m går ur föreningen 1999.

Den svenska socialkonservatismens stafettpinne förs därefter vidare och övervintrar tillfälligt i den aktivistiska anti-68-rörelsen med dess uppsjö av olika organisationer och tidskrifter som uppstod bland borgerliga studenter på 1960- och 70-talen för att bekämpa den nya vänstern, och med Demokratisk allians som det kanske mest representativa exemplet, som bildades 1967 men upplöstes redan 1976 efter att ha sönderfallit i fraktionsstrider, tillsammans med tidskriften Contra som började ges ut 1974.

Däremellan och efter Kalla krigets slut förvaltas det socialkonservativa arvet från unghögern av tidskrifter som Contextus (1997-99) och Salt (1999-2002) som också flirtar med en mer radikalkonservativ extremhöger. När sedan SD ”kommer ut” som ett socialkonservativt parti år 2011 kan cirkeln därmed sägas ha slutits särskilt från unghögerns Lundastudenter vid förförra sekelskiftet som företrädde den s k lundakonservatismen som var inspirerad av den antiliberala, ultranationalistiska och monarkistiska franska rörelsen Action française, och det är ingen slump att ”de fyras gäng” i SD själva studerade i Lund ett sekel senare och tillsammans bildade Nationaldemokratiska studentförbundet (för att hedra Teodor Holmberg), och flera av dem skrev betecknande nog dessutom examensuppsatser om den gamla svenska unghögern.

Många frågetecken återstår dock vad gäller den ideologiska kunskapen och den idéhistoriska forskningen om högern till höger om Moderaterna (obs: borträknat de svenska nationalsocialisterna och fascisterna): ingen har mig veterligen t ex försökt sig på en historik över den svenska radikalkonservatismen, vare sig dess intellektuella och ideologer eller dess olika organisationer och publikationer. Kanske är det därför som förvirringen och okunskapen är så stor idag när SD gör anspråk på att vara ett socialkonservativt parti och när företrädare för partiet ”namedrop:ar” företrädare för den svenska unghögern som få har hört talas om idag och än färre har läst något av.

Teodor Holmberg, som under en tid var ordförande för SNF, är ju t o m omnämnd i det socialkonservativa partiprogram som antogs av SD 2011. År 1934 skrev Holmberg följande om demokratin och om Hitler i Nationell tidning: ”Demokratien har avsvurit sig sin gamla, från franska revolutionen ärvda bekännelse till frihet, jämlikhet och broderskap. Den lyder partitrumman, den föredrager kadaverlydnad framför personligt ansvar, den åsyftar klassens envälde.” samt ”För egen del känner jag mig i åtskilligt ganska mycket tilltalad av vad Hitler gjort och representerar. Han har ej endast förvandlat Tyskland från att vara ett i många fall sedan gammalt splittrat rike till ett enda helt och samlat sådant. Han har också förmått att svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal.”