Kategori: Ungern
En tredagarsresa genom Huset Esterházys gamla ägor
Har under tre dygn, ”guidad” av den ungerske författaren Peter Esterházys magnum opus-tegelstensroman ”Harmonia cælestis” (liksom f ö även av Baedekers gamla Österrike-Ungern-reseguide) och tack vare det omfattande f d kaiserlich-königlichen Staatsbahnen-järnvägsnät som täcker Centraleuropa, besökt sammanlagt nio slott och palats som en gång i tiden tillhörde det ungerska Huset Esterházy som sägs ha varit den enda centraleuropeiska furstefamilj som kunde tävla med kejsarhuset Habsburg vad gäller rikedom och makt.
Det fanns visserligen gott om illustra och (super)rika familjer i den gamla dubbelmonarkin såsom bl a Auersperg, Sapieha, Liechtenstein, Kinsky, Schwarzenberg, Wittgenstein och Lobkowitz men ingen av dem nådde upp till Esterházys ofantligt förmögna nivå. Esterházy-dynastins uppgång grundade sig på att ätten förblev lojal med habsburgarna under motreformationen och i samband med alla ungerska upprorsförsök och alla krig mot Osmanska imperiet och vid ett tillfälle stupade exempelvis hela fyra Esterházys i ett enda slag mot turkarna.
Ätten var bl a mecenat till kompositören Joseph Haydn som omväxlande bodde på Esterházys båda barockslott i ungerska Fertőd respektive i österrikiska Eisenstadt och han är också begravd i den sistnämnda staden. Esterházy-dynastin ska under en period ha ägt och/eller kontrollerat mellan en fjärdedel och en tredjedel av Ungerns yta och dess efterlämnade herresäten och stadspalats är så många att det är omöjligt att besöka dem alla på åtminstone tre dygn – åtminstone ett 30-tal av dem hittas i dagens Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien och möjligen också i ytterligare ett antal andra länder som en gång i tiden ingick i Österrike-Ungern.
Under 1900-talets närmast otaliga krig, revolutioner, statskupper och regimskiften förlorade Huset Esterházy i praktiken alla sina ägor, förmögenheter, slott och palats efter att under århundraden ha ”producerat” mängder av ministrar, diplomater, biskopar, domare och generaler vilka alla var lojala in i döden med habsburgarna. Furst Paul V som var ättens överhuvud under stora delar av det dramatiska och fr a extremt blodiga 1900-talet fängslades av de ungerska kommunisterna efter 1945 men lyckades fly till Österrike och vidare till Schweiz under den s k Ungernrevolten i 1956 och han hann uppleva när allting vände innan han gick bort 1989.
Flertalet av de många stadspalatsen är numera museer, andra används som uthyrningslokaler för tillställningar av olika slag och vad gäller slotten förfogar familjen idag främst över Eisenstadt, Lackenbach och Forchtenstein och familjens överhuvud heter numera furst Anton II vars fulla namn lyder Anton Rudolf Marie Georg Christoph Hubertus Johannes Karl Aglaë av Huset Esterházy.
Ett besök i Sopron där början på Kalla krigets slut utspelade sig
Besöker Sopron eller Ödenburg 33 år efter den s k paneuropeiska picknicken som ägde rum här längs gränsen mellan Österrike och Ungern den 19 augusti 1989 och som arrangerades av det gamla kejsardömet Österrike-Ungerns siste tronföljare Otto von Habsburg (vars hjärta f ö är begravt i ett kloster utanför staden) och dennes dotter ärkehertiginnan Walburga (som numera är gift med den svenske greven Archibald Douglas).
Händelsen anses vara startskottet på Kalla krigets slut och kommunismens fall tack vare att den ungerske gränsvakten Árpád Bella vägrade att skjuta alla de östtyska deltagare som mitt under picknicken plötsligt flydde över den s k Järnridån-gränsen till Österrike skrikandes ”Freiheit”, d v s Huset Habsburgs kronprins och den ungerske gränsvakten kan tillsammans sägas ha avgjort världshistorien eller åtminstone samtidshistorien i Sopron (tänk skotten i Sarajevo 1914 fast omvänt och fr a utan några skott).
Sopron som räknas som en av Ungerns mest pittoreska städer med sina medeltida gränder och romerska ruiner var tidigare än stad som dominerades av österrikare men som numera är helt dominerad av ungrare men det är samtidigt gott om tvåspråkiga vägskyltar som minner om denna gränsstads mångkulturella förflutna där det också finns två gamla synagogor.
En resa genom östra Ungern
För trettio år sedan några år efter Kalla krigets slut deltog jag i en tre veckors (intensiv)sommarkurs i (nord)samiska i Sorsele kommun och bekantade mig då med en ungersk greve som jag uppfattade som något av ett språkgeni även om han inte kunde särskilt bra engelska utan föredrog franska, tyska eller ryska utöver sitt modersmål som f ö är släkt med både samiskan och finskan.
Denne ungerske greve insisterade väldigt gärna på att han var protestant och inte katolik vilket annars de flesta ungrare och centraleuropéer i övrigt är. Greven, som sanningen att säga såg rätt stereotyp ut med klassiska tvinnade mustascher och som ständigt gick runt i s k finkläder och bl a talade om ”restitution” (vilket jag inte riktigt fattade vad det handlade om på den tiden men antagligen försökte han helt enkelt att på juridisk väg få tillbaka sin ätts av det ungerska kommunistpartiet exproprierade stamslott, egendomar och eventuella stadspalats efter kommunismens fall), berättade att han kom från östra Ungern och sade något i stil med att ”du som är så intresserad av det gamla Österrike-Ungern måste någon gång besöka den delen av Ungern”.
”Sagt och gjort” och kanske framför allt ”bättre sent än aldrig”:
Trettio år senare har jag nu äntligen rest runt i det protestantiska Ungern vars centrum utgörs av Ungerns andra största stad Debrecen och vars område åtminstone historiskt innefattar Eger, Nyíregyháza och Miskolc och dessa städer har jag idag besökt. Hela området kallas Partium i ungersk historia och ingick tidvis i det muslimska Osmanska imperiet, som åtminstone indirekt uppmuntrade protestantismen p g a Höga portens närmast permanenta(de) konflikt med de katolska habsburgarna i Madrid och Wien, och tidvis i det protestantiska furstendömet Transsylvanien som aktivt understödde protestantismen i regionen.
Det är därför ingen slump att Europas nordligaste historiska minaret (d v s minus alla minareter norr om Eger som muslimska invandrare har uppfört och/eller invigt under efterkrigstiden) hittas i Eger som också inhyser en typisk österrikisk fästning av den typ som en gång i tiden hittades i flertalet centraleuropeiska städer.
Debrecen räknas i sin tur som den s k pustans knutpunkt och kallades tidigare ”kalvinisternas Rom” liksom ”Ungerns Genève”. Debrecen var också ”huvudstad” i det fria Ungern mellan 1848-49 när ungrarna förgäves försökte resa sig mot Habsburgkejsaren i Wien och det sista stora slaget under den ungerska revolutionen ägde rum 1849 utanför staden och slutade med att de med österrikarna förbundna ryssarna segrade.
År 1944 ägde sedan ett ännu större slag rum i och utanför Debrecen som också slutade med rysk seger och som möjligen någon eller några svensk/ar också deltog i i SS-uniform (och i så fall bl a som frivilliga i SS-divisionen Florian Geyer). Efter 10 000-tals stupade i ett slag som utmynnade i rena blodbadet blev Debrecen, som då låg i ruiner, temporärt huvudstad i det röda Ungern medan den fascistiska Pilkorsrörelsen tog över styret i Budapest och även över västra och centrala delen av landet.
Historiskt sett och innan Förintelsen har det alltid funnits många judar i östra Ungern – i Miskolc utgjorde de tidvis hela 15% av befolkningen och fortfarande är Debrecen den ungerska stad som inhyser den proportionellt sett största judiska minoriteten. I östra Ungern finns också påtagligt många romer vilket märks i gatubilden, i vissa stadsdelar och inte minst i de mindre oftast mycket fattiga samhällena utanför städerna där romerna ibland nästan kan utgöra majoritetsbefolkningen.
Just i Miskolc, som är något av Ungerns Malmö (d v s en mycket utpräglad industri- och arbetarstad), fortsatte f ö judar att mördas även efter kriget. År 1945 dödade lokala fascister i Miskolc över 100 judar som hade överlevt Auschwitz och återvänt till sin hemstad i hopp om att kunna bygga upp ett nytt liv och även året därpå dödades flera judar i staden av antisemitiskt lagda majoritetsungrare. Tidigare var östra Ungern tyvärr också ett fäste för högerextrema Jobbik och idag röstar flertalet av invånarna i regionen på det högerpopulistiska regeringspartiet Fidesz.
Här i östra Ungern finns tyvärr också en märkbar främlingsfientlig stämning i vardagen som riktar sig mot utomeuropéer och antagligen inte minst p g a den utpräglade homogeniteten. Jag har hittills sett en svart man, tre asiater som jag förmodar var kineser, en indisk eller pakistansk man och ett arabiskt par där kvinnan var beslöjad och både de och jag själv utsattes för rejält många och kanske inte särkilt ”snälla” blickar och denna aversion mot människor som inte ser ut som ungrarna själva är också rätt så märkbar i affärer och på caféer och andra inrättningar.
Barn och ungdomar (barn och unga saknar som bekant ett överjag och lever därför ut sina aversioner och begär utan några som helst hämningar) hånler dessutom gärna och ropar också ibland efter mig och säkert också efter andra som ser annorlunda ut och har utomeuropeisk bakgrund förutom romerna som ungrarna naturligtvis är vana vid att interagera med dagligdags men samtidigt inte behandlar särskilt väl. I Ungern har jag f ö heller inte sett ett enda tydligt homosexuellt par ”på stan” såsom är fallet när en reser runt i Norden och Västeuropa och numera också i Sydeuropa.
Jag fick symptomatiskt nog tyvärr också böta på spårvagnen alldeles nyss trots att jag hade en köpt biljett. Eftersom jag har besökt många städer under ett dygn så hade jag flera olika biljetter med mig ”i fickan” och råkade i all hast stämpla med fel stads biljett men jag hade också rätt stads biljett ostämplad med mig vilket kontrollanten tydligt såg men ändå bötfällde hen mig. Det var alldeles uppenbart att kontrollanten gjorde det då jag är en tydligt visuell s k utlänning som inte har någon vidare koll på allt som rör det ungerska vardagslivet och det är inte omöjligt att hen själv tog hand om mina böter mot bakgrund av korruptionen och de mycket låga lönerna här. Jag ser f ö alltid till att vara ärlig i just kollektivtrafiken när jag befinner mig i andra länder då jag ser det som en principsak och särskilt i påtagligt fattiga länder i Central- och Östeuropa och på Balkan där priset för både en tåg-, spårvagns- eller bussresa knappt kostar någonting med svenska mått mätt.
Ett besök i författaren och greven Miklós Bánffys fotspår i Transsylvanien
Besökte i helgen Transsylvanien och närmare bestämt dess residensstad Cluj som ungrarna känner som Kolozsvár och österrikarna som Klausenburg för detta var en gång i tiden en av det gamla Österrike-Ungerns viktigaste städer och inte minst för den ungerska adeln vars många palats närmast översållar den historiska innerstaden.
Idag är Cluj Rumäniens andra eller tredje största stad beroende på om en räknar in alla studenter för staden inhyser då landets äldsta och mest välrenommerade universitet. Under den habsburgska dubbelmonarkins tid var 80% av invånarna ungrare liksom 15% judar men idag råder det omvända förhållandet – 80% är numera rumäner och det finns bara 2-300 judar kvar i staden.
Liksom i större delen av det gamla Österrike-Ungern går det att skönja att en viss Habsburg-nostalgi råder även i Cluj liksom det ständigt närvarande Julius Meinl-kaffet och sist men inte minst alla ståtliga imperiebyggnader som minner om att staden en gång i tiden var en del av Donaumonarkin.
Jag har fr a gått i den transsylvaniska författaren greve Miklós Bánffys fotspår och besökt Bánffys gamla stadspalats samt ett flertal av de adresser som förekommer i dennes berömda transsylvaniska romantrilogi som publicerades mellan 1934-40 och utspelar sig under Österrike-Ungerns sista dranmatiska decennium och som allmänt betraktas som den ungerska litteraturens motsvarighet till Tolstojs ”Krig och fred” vad gäller episk verkshöjd.
Jag har då aldrig varit en litteraturturist och än mindre en film- eller musikturist, d v s någon som i akt och mening besöker platser kopplade till en nyckelscen eller en huvudkaraktär i någon roman, en inspelningsplats för en spelfilm eller en tv-dramaserie eller en adress som har skrivit in sig i musikhistorien (OBS – det är verkligen inget fel på de som gör det och de är som bekant väldigt många), men någon gång ska väl vara den första.
Jag har besökt Bánffys grav i Cluj där Transsylvaniens ungerska adel vilar (läs: Teleki, Bornemisza, Kendi m fl) liksom dennes stamslott i Bontida som tidigare var känt som ”Transsylvaniens Versailles” men som idag i det närmaste är en ruin. Tyvärr kunde jag inte bese det som är kvar av slottet inifrån då greve Bánffys systerdotter, som idag är 90 år gammal och formellt äger slottet, firade sin födelsedag och gästerna såg av allt att döma ut att bestå av det som idag är kvar av Rumäniens gamla ungerska adel.
F ö är trakten runt Bontida också s k ”Dracula-land”, d v s det var här som Bram Stoker förlade handlingen i sin odödliggjorda roman som sedan dess har resulterat i att de allra flesta numera förknippar Transsylvanien med vampyrer och inte med den ungerska adeln och med all säkerhet än mindre med greve Bánffy och dennes episka romantrilogi.
Jag hann också med ett besök på den mycket habsburgska Operan i Cluj som förekommer i en nyckelscen i Bánffys romantrilogi (OBS – jag vill inte ”spoil:a” handlingen så jag säger så klart inte hur) och där nästan ingenting verkar ha förändrats sedan Österrike-Ungerns dagar vad gäller själva interiören. Efter att ha besökt operahusen i bl a Wien, Linz, Budapest, Prag, Karlovy Vary, Bratislava, Lviv, Zagreb, Opatija, Bad Ischl och Ljubljana (och i många fall flera gånger om) så går det nämligen inte att säga något annat än att Operan i Cluj är rena tidsmaskinen tillbaka till Österrike-Ungern anno 1910.
Jag hade i förväg bokat den s k ”finaste” logen (och ändå kostade det bara 110 SEK/KR – OBS: jag vill så klart inte håna rumänernas fattigdom så jag ”out:ar” denna synnerligen obetydliga kostnad enbart på svenska) som en gång ”tillhörde” Bánffy-familjen och där både paraplystället och (ny)barockspegeln fanns kvar som en del av inredningen tillsammans med det utsökta sammetstyget. När ridån sedan gick upp var det visserligen inte Puccinis ”Madama Butterfly” som gällde just idag vilket är fallet i greve Bánffys roman men med fantasins hjälp gick det ändå att drömma sig tillbaka till dubbelmonarkins tidiga 1910-tal och inte minst tack vare att operahuset i Cluj t o m har bevarat de exklusiva original(tyg)tapeterna även om de är rejält slitna vid det här laget (OBS: naturligtvis p g a att Rumänien är ett fattigt land).
OBS: Jag är självklart medveten om att Transsylvaniens ungerska aristokrati var rena tyrannerna mot rumänerna (som allltid har utgjort majoritetsbefolkningen i Transsylvanien) liksom mot Transsylvaniens många romer och judar och även mot den tysktalande minoriteten men greve Bánffy försökte ändå att bryta med denna våldsamma och despotiska ”tradition” och detta säger jag utan att på något vis försöka romantisera de en gång så bördsstolta, ancien régime:iga och fr a (super)rika och mäktiga ungerska adelsfamiljerna vilka idag är fullständigt skingrade för vinden efter Österrike-Ungerns undergång, fascismens och kommunismens blodiga excesser och det postkommunistiska (d v s dagens) Rumäniens demokratisering.
Orbáns högerradikala maktparti Fidesz segrade i gårdagens ungerska parlamentsval
Tyvärr lyckades Orbán och hans högerradikala maktparti Fidesz (som flera SD:are har hyllat genom åren) vinna gårdagens val i Ungern och återigen erhålla egen majoritet (53,12%) även om oppositionens koalitionsparti bestående av samtliga större partier (från den radikala högern till den radikala vänstern) segrade i större delen av huvudstaden Budapest liksom i några andra städer men i övrigt är de ungerska valdistrikten fortsatt fullständigt dominerade av Fidesz.
Tyvärr lyckades också det högerextrema partiet Mi Hazánk (OBS – inte Jobbik som i stället ingår i den samlade oppositionens koalitionsparti) för första gången ta sig in i det ungerska parlamentet med 6,18%.
Och tyvärr vann även den sittande högerpopulistiska presidenten Aleksandar Vučić och dennes maktparti SNS en liknande jordskredsseger i gårdagens kombinerade president- och parlamentsval i Serbien och flera högerradikala och högerextrema partier lyckades tillsammans kapa åt sig över 10% av serbernas röster.
Nästa stora kraftmätning för stödet för högerpopulisterna och högerextremisterna runtom i Europa äger rum i Frankrike i helgen och just nu ser det ut som att Le Pen och Zemmour tillsammans erhåller runt 30% i den första valomgången och att Le Pen kan komma att erhålla rekordhöga 45-47% i den andra valomgången, d v s det ser allt jämnare ut mellan Macron och Le Pen.
Under innevarande år har den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern tyvärr hittills gjort alltför bra ifrån sig: I Portugal blev högerextrema Chega det tredje största partiet i landet i januari i år, i den spanska regionen Kastilien-León ökade Vox med 800% och blev likaså det tredje största partiet i februari med hela 17,6% och i tyska Saarland lyckades högerextrema AfD tyvärr hålla sig kvar i delstatsparlamentet i mars.
Snart stänger den sista helt oberoende och självständiga medierösten i Ungern och därmed är SD:s ”våta dröm” ett faktum i just Ungern:
Ända sedan Fidesz och dess ledare Viktor Orbán kom till makten 2010 har SD och hela den samlade svenska s k nationella rörelsen hyllat Ungern som Europas mönster- och modelland (bredvid Polen) och särskilt efter 2014 när Orbán proklamerade att han skulle skapa Europas första ”icke-liberala statsbildning” och än mer under och efter det s k flyktingkrisåret 2015 när Ungern tillsammans med de andra s k Visegrád-länderna Polen, Tjeckien och Slovakien obstruerade EU-samarbetet inifrån har SD:s stöd till Ungern blivit om möjligt än mer entusiastiskt.
Åkesson har vid flera tillfällen hyllat Orbáns Fidesz-regering och under Almedalsveckan 2018 sade han att han hellre föredrog Orbán före Merkel, Richard Jomshof har skrivit att ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget” och senast i juli 2020 röstade SD:s ledamöter i Bryssel som de enda svenska EU-parlamentarikerna mot ett förslag att EU ska straffa Ungern (och Polen) för att de båda länderna under och i skuggan av pandemin har passat på att bli än mer auktoritära.
”En av de sista, oberoende och regeringskritiska radiorösterna i Ungern ser ut att tvingas stänga ner sin FM-frekvens i helgen och hänvisas till att sända över internet, efter ett domstolsutslag, skriver nyhetsbyrån AFP.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kRQE0a/oberoende-ungerska-klubradio-tvingas-stanga
”Kritiker och Klubradio själv hävdar att det blir ytterligare ett steg i den ungerska regeringens korståg mot regimkritiska medier.
– Beslutet, om än väntat, var skamligt och fegt, säger chefen för stationen Andras Arato, enligt AFP. Han säger att beslutet ska överklagas till Högsta domstolen.
Klubradio hade överklagat ett beslut från den statliga mediemyndigheten, men en domstol har nu avvisat överklagan. Det gällde ett avslag på stationens begäran om om att få sändningstillståndet på FM-bandet förlängt i sju år till. Europarådets människorättskommissionär Dunja Mijatovic uttrycker oro för läget i landet i ett uttalande.
“Dagens utslag i domstolen i Budapest innebär slutet för Ungerns sista kvarvarande och oberoende radiostation” kommenterar hon och tillägger:
”Ännu en röst har tystats. Ännu en sorglig dag för mediers frihet”. Klubradio har enligt landets mediemyndighet brutit mot reglerna för sändningstillståndet. Brottet uppges bestå i att stationen två gånger har skickat in dokument för sent.”
Några glimtar från den märkliga och bortglömda historien om relationerna mellan det en gång gigantiska Österrike-Ungern och det fortfarande lilla landet Korea
Nyligen har en tämligen unik bok publicerats – den akademiska antologin ”Central Europeans in Korea” som består av texter författade av i huvudsak centraleuropeiska Koreaforskare och som handlar om hur personer från den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern besökte och bodde i Korea samt kom i kontakt med koreaner fr o m 1800-talets slut och fram tills Österrike-Ungerns upplösning 1918.
De officiella kontakterna mellan kejsardömet och kungariket (K.u.K.) Österrike-Ungern och kungariket Korea inleddes formellt 1890 när diplomaten och greven Wladimir von Khittel avlade ett officiellt besök i Seoul vilket ledde till att de båda länderna inledde diplomatiska förbindelser och handelsrelationer med varandra två år senare.
Trots att Österrike-Ungerns ambassadör i Tokyo greve Heinrich Johann Maria von Coudenhove-Kalergi, d v s fadern till den sedermera världsberömde Richard von Coudenhove-Kalergi, arbetade för att få till stånd en fysisk habsburgsk ambassad i Seoul så realiserades aldrig detta av Wien utan Österrike-Ungern kom att representeras av Tyskland och konkret från den tyska ambassadbyggnaden på plats i Korea och i Seoul fram tills 1918.
Mellan 1880-1918 besökte ett relativt stort antal personer från Österrike-Ungern Korea och några av dem bosatte sig även permanent i landet såsom greve Canut des Enffans d’Avernas som verkade som missionär i Korea fr o m 1911 och som i det närmaste koreaniserades och ”gick native” och han antog senare också namnet Na Kuk-chae. Greven av des Enffans d’Avernas eller Na Kuk-chae avled sedan av umbäranden under Koreakriget i november 1950 i samband med en s k dödsmarsch när kinesiska Folkets befrielsearmé tvingade en grupp amerikanska krigsfångar och expat-västerlänningar i Korea att gå till fots en längre sträcka för att helt enkelt plåga dem till döds.
En annan person från Österrike-Ungern, Joseph Haas, som ibland betraktas som Österrike-Ungerns första Kinaforskare/sinolog och som f ö under en period var konsul i Shanghai åt den bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norge, var under 1880-talet anställd vid koreanska Tullverket tillsammans med den tyske greven Paul Georg von Möllendorff.
Mellan cirka 1870-1910 var det mycket vanligt att västerlänningar anställdes av de asiatiska statsbildningarna för att västerlandisera/modernisera de asiatiska länderna såsom i Kina, Thailand och Japan och även i Korea.
Samtidigt passade Haas på att i lönndom gräva upp och samla på sig koreanska skelett och skallar som han antagligen sålde till rasforskare runtom i Europa och några av dessa kvarlevor som Haas grävde upp nattetid och i största hemlighet ska fortfarande finnas kvar i bl a Prag och Wien. På 1880- och 90-talen rådde osäkerhet om koreanernas s k rasliga ursprung och s k rasliga tillhörighet bland de västerländska forskarna och därför var behovet stort av att få tillgång till koreanska skelett och skallar för att studera och s k raskategorisera dessa vid de olika västerländska universiteten och forskningsinsituten.
Korea betraktades allmänt i Väst och generellt bland västerlänningarna som både det mest slutna och isolerade och det kanske mest s k primitiva och arkaiska asiatiska landet i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien vid slutet av 1800-talet och ett praktiskt problem för alla västerlänningar som besökte Korea vid denna tid var att så få västerländska hotell fanns i landet att ta in på.
En viss J Steinbeck från Österrike-Ungern och närmare bestämt från Galizien försökte åtgärda denna brist på västerländska hotell i landet genom att grunda och driva Hotel de Corée i dagens Incheon fram tills 1890-talet, d v s i Seouls hamnstad där det antagligen fanns flest permanentboende expat-västerlänningar vid denna tid varav dock bara en handfull var landsmän och landsmaninnor till Steinbeck.
Andra personer från Österrike-Ungern som besökte Korea innan landet blev en japansk koloni de facto 1905 och de jure 1910 var bl a sudettysken Maximilian Taubles som hade ”äran” att bli den förste västerlänningen någonsin i modern tid som avled i Korea och närmare bestämt i Seoul 1886 och antagligen i samband med en koleraepidemi samt den ungerske greven Péter Vay de Vaya Luskod och den tjeckiske globetrottern Josef Kořenský samt sist men inte minst baron Ernst von Hesse-Wartegg vars reseskildring ”Korea. Eine Sommerreise nach dem Lande der Morgenruhe” från 1895 blev en formidabel bästsäljare som översattes till många olika västerländska språk och bl a till svenska med titeln ”Öst-Asien i våra dagar. Japan och Korea” (1905).
Det sägs vidare att en diplomat från Österrike-Ungern och möjligen baron Ladislaus Müller von Szentgyörgy med egna ögon ska ha bevittnat när en grupp koreanska högre tjänstemän som i både Nord- och Sydkorea idag räknas som de allra värsta landsförrädarna undertecknade det s k Eulsa-fördraget som i praktiken innebar att Korea blev en japansk koloni 1905. Baronen ifråga ska även ha sett att den siste koreanske kungen Sunjong föll i tårar i samband med denna händelse.
När Sydkorea sedan blev en självständig stat 1948 lät den första postkoloniala regeringen gräva upp liken efter de som hade undertecknat Eulsa-fördraget vilka mutilerades systematiskt och i det närmaste hackades sönder i småbitar och så sent som 2005 införde Sydkorea en lag som bestämde att ättlingarna till Eulsa-fördragets undertecknare blev av med allt de ägde, vilket är ett uttryck för ett typiskt konfucianskt klantänkande som också förekommer i dagens Nordkorea – d v s att straffa de efterkommande till en viss person över flera generationer.
Flera av de personer från Österrike-Ungern som besökte Korea eller som permanent eller periodvis bodde i landet både fotograferade, tecknade och målade det de såg och var med om utöver alla de som gav ut reseskildringar och skrev resereportage i den habsburgska mångspråkiga pressen såsom den ungerske fotografen Dezső Bozóky, den österrikiske Secession-konstnären Hans Böhler, den japonistiske tjeckiske konstnären Emil Orlik och österrikarna Karl Görlich och Edmund Adler.
Även de Österrike-Ungern-konstnärer som aldrig besökte Korea kunde vid denna tid låta sig inspireras av landet såsom Gustav Klimt vars berömda porträttmålning Bildnis der Friederike Maria Beer eller Porträtt av Friederike Maria Beer bygger på ett slagfältsmotiv (d v s bakgrunden bakom Klimts älskarinna Friederike) som Klimt hämtade från en koreansk vas som han hade i sin ägo.
Också i Manchuriet och i den ryska provinsen Primorskij kraj och fr a i de mellan cirka 1890-1918 extremt mångkulturella städerna Harbin och Vladivostok interagerade personer från Österrike-Ungern med koreaner. År 1917 fanns det t ex över 20 000 i huvudsak centraleuropeiska judar i Harbin liksom närmare 35 000 ryssar och tusentals andra västerlänningar i denna manchuriska kosmopolitiska storstad som också inhyste tusentals koreaner bland sina invånare. Den polske greven Marek Stankiewicz träffade t ex sin hustru Aleksandra Kim i denna del av Nordostasien, som räknas som den första kvinnliga koreanska kommunisten.
Den röda grevinnan Aleksandra Kim-Stankiewicz som också stod nära Lenin stupade sedan under Ryska inbördeskriget i september 1918 då hon kommenderade en röd koreansk brigad som stred mot s k vita kosacktrupper i Chabarovsk.
Under Första världskriget kallade Österrike-Ungern sammanlagt in 9 miljoner män under vapen som stred i dubbelmonarkins jättearméer på en mängd olika fronter och närmare 30% av dem tillfångatogs varav flertalet av Tsar-Rysslands armé och varav flertalet placerades i enorma krigsfångeläger utanför Vladivostok i provinsen Primorskij kraj.
Dubbelmonarkins armé var visserligen världens mest välekiperade armé då dess uniformer var genomestetiserade men armén kanske inte var den bästa på själva slagfältet – dess adelsdominerade officerskår sägs exempelvis ha uppskattat att sjunga operaarior iklädda de vackraste och ståtligaste av uniformer när de gick till anfall och t o m när de stupade och tog sina sista andetag.
Många av dessa tillfångatagna Österrike-Ungern-soldater var tjecker och slovaker som under Ryska inbördeskriget bildade en egen s k vit armé i Sibirien där de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna kom i kontakt med antikoloniala koreanska gerillasoldater varav åtskilliga var koreanska anarkister.
En av dem var ”Koreas Nestor Machno” den legendariske anarkistgeneralen Kim Jwa-jin (vars son f ö senare kom att bli Seouls slumområdens och Sydkoreas okrönte maffialedare under den postkoloniala sydkoreanska militärjuntans tid) som köpte eller fick vapen från de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna innan dessa återvände hem från de kaotiska striderna mellan de röda och de s k vita i Sibirien till ett självständigt Tjeckoslovakien och det var just dessa vapen som sedan användes när general Kim och de stridbara koreanska anarkisterna besegrade en japansk truppstyrka i det i både Nord- och Sydkorea mytomspunna slaget vid Cheongsan-ri i oktober 1920.
Även den blivande österrikiske nazisten Burghard Breitner som var högerextrema Verband der Unabhängiges (d v s det parti som föregick dagens högerextrema österrikiska parti FPÖ) presidentkandidat i 1951 års österrikiska presidentval hamnade i tsar-rysk fångenskap under Första världskriget och under Österrike-Ungerns sista år och på våren 1918 kom Breitner otroligt nog i direkt kontakt med Koreas siste kung Sunjongs överhovceremonimästare som då befann sig och levde i exil i ryska Primorskij kraj.
Sedan kan ingen bok som handlar om Centraleuropa och Korea så klart missa att skriva om Sydkoreas första presidentfru Francesca Donner-Rhee som var gift med Sydkoreas förste president Syngman Rhee eller Yi Sŭngman och som gick bort så sent som 1992 och då erhöll en statskvinnoliknande begravning i Seoul efter att innan sin bortgång ha varit bosatt i sin födelse- och barndomsstad Wien.
Syngman Rhee var då Sydkoreas president mellan 1948-60 innan han störtades i en revolution och tvingades gå i exil och paret fick inga barn men adopterade i stället två söner som tillhörde samma klan som presidenten själv – d v s den kungliga Jeonju Yi-klanen som jag själv råkar tillhöra rent juridiskt åtminstone – varav den ena adopterade sonen begick självmord när adoptivfadern störtades 1960.
Francesca Donner-Rhee har märkligt nog en avgörande roll i institutionaliseringen av internationell adoption. Internationell adoption såsom vi känner praktiken idag föddes då under och efter Koreakriget, d v s som en permanent överflyttning av barn mellan länder och kontinenter, och världens första internationella adoptionsbyrå grundades därför av den sydkoreanska staten den 20 januari 1954 i form av Adongyanghohoe eller Child Placement Service på engelska, som idag heter Social Welfare Society och som är den adoptionsbyrå som bl a har stått bakom de 10 000 adoptionerna av sydkoreanska barn till Sverige.
Det var just Sydkoreas första dam presidentfrun Francesca Donner-Rhee som satte sitt namn på Adongyanghohoes eller Child Placement Services grundandedokument och som agerade officiell beskyddare åt adoptionsbyrån och därmed går det att säga att en f d person från Österrike-Ungern kom att grunda och institutionalisera hela den internationella adoptionsverksamheten i både Korea och i världen i övrigt.
SD låter sig inspireras av både Trumps USA, Kaczyńskis Polen och Orbáns Ungern i sin senaste skuggbudget:´
Att SD ”rip-off:ar” Trump i sin skuggbudget genom att föreslå att alla invånare i landet ska erhålla 10 000 kr i pandemi-bidrag har väl inte undgått någon men i samma skuggbudget finns också ett annat anmärkningsvärt förslag – nämligen att alla förstföderskor/förstagångsmödrar (liksom alla förstagångsadoptivföräldrar) i landet ska erhålla 20 000 kr i ”vi-måste-till-varje-pris-få-upp-fruktsamheten-i-landet”-bidrag och kanske är det en ren slump att utgiftsposten för detta förslag har ”råkat” hamna på samma sida som uppställningen över besparingar på bl a nyanlända flyktingar, DO, Jämställdhetsmyndigheten och Delegationen mot segregation (d v s bredvid SIDA några av SD:s mest avskydda myndigheter) eller också är det inte det.
Även om den svenska fruktsamheten inte är lika katastrofalt låg som den som gäller i i stort sett hela västvärlden numera med fr a Syd-, Central- och Östeuropa som katastrofexemplen så är födelsetalen för låga även bland svenskarna och att försöka vända en nedåtgående fruktsamhetstrend med hjälp av bidrag är då en klassisk metod som ett flertal gamla diktaturer (inklusive Nazi-Tyskland) tidigare har tillämpat under 1900-talet och som också numera gäller i bl a Polen och Ungern.
Den gamla dubbelmonarkins armé
Kanske inte särskilt meningsfullt att idag spendera 300 kr och tre timmar på denna bok, som anses vara den mest fullständiga (autentiska) fotobaserade översikten över den en gång så jättelika och genommångkulturella k.u.k.-armén som kunde ståta med världens mest stilfulla uniformer och vars adliga officerare kunde ha operaarior ringandes i öronen när de stupade för Habsburg medan de meniga gärna nynnade på operettmelodier och vars mest lojala soldater ibland sades vara judar och muslimer men eftersom ”Austriae est imperare orbi universo” då ”bella gerant alii, tu felix Austria nube” så är det väl helt enkelt bara som det är.
För vissa är pandemin en räddning
Tobias Hübinette 