Category: Ulla Billquist

SvD Kulturs krönikör Lotta Lundberg bidrar till att i revisionistisk anda ärerädda (Nazi)Tysklands största stjärna Zarah Leander

SvD Kulturs krönikör författaren Lotta Lundberg drar nu sitt strå till stacken för att återupprätta Zarah Leander vars tid verkligen är nu i den reaktionära nostalgins (sam)tid och ”alla” kan som bekant älska Leander från nostalgiska högerpopulister och nostalgiska nationalsocialister (såsom Nordiska motståndsrörelsen som också hyllar Leander som den antisemit, anti-brittiska demokratihatare och Hitlerbeundrare hon var) till nostalgiska hbtq-personer och nostalgisk s k kulturvänster och däremellan alla som fascineras av 1930- och 40-talsestetik.
 
 
Lundberg nämner f ö även Ulla Billquist som möjligen hade en relation med Leander och som också hon har återupprättats på sistone och liksom Leander passar också Billquist som hand i handske i den reaktionära nostalgins (sam)tid.
17498757_10154522534135847_7688781358878379505_n.jpg
 
Leander och Billquist hade många likheter – båda var sin tids största populärkulturella ikoner i Tyskland respektive i Sverige, båda var gifta med högerextremister och båda hade samröre med extremhögern (Riksföreningen Sverige-Tyskland respektive det nazistiska s k Lindholmspartiet) och båda har blivit s k gayikoner och populärkulturella fixstjärnor.
 
Den stora skandalen (och skammen) är då inte, som Lundberg påstår, att det s k svenska folket har velat förtränga och glömma bort Leander p g a någon slags projektion eller något slags hyckleri utan det faktum att Nazi-Tysklands och det ockuperade Europas allra mest älskade stjärna och allra största diva faktiskt var en svenska och sist men inte minst att ”alla” nu gör allt för att återupprätta hennes heder och hennes rykte för hennes storhet och hennes (gay)ikonstatus kan naturligtvis ingen ta ifrån henne.
17553632_10154522533910847_6761737549143772891_n

Ulla Billquist var pro-nazist liksom stora delar av den svenska popkulturella parnassen under 1940-talet

Noterar att Lasse Zackrissons hyllningsdokumentär om 1940-talets största svenska populärmusikstjärna Ulla Billquist (som f ö gestaltades av Vanna Rosenberg i pjäsen om denna som Stockholms stadsteater satte upp för något år sedan – se http://kulturhusetstadsteatern.se/Press/Pressmeddelanden/Kop-hjartan—ett-musikaliskt-dromspel-om-Ulla-Billquist) snart har premiär:

http://www.etc.se/kultur-noje/dokumentar-ger-nytt-sken-over-ulla-billquists-liv

Billquist, som begick självmord redan vid 38 års ålder när hon var på toppen av sin karriär med hitlåtar som ”Du svarte zigenare”, ”Zigenare du tog mitt hjärta”, ”Fusyjama” och ”Uti Rio de Janeiro” och samma dag som hon skulle ha uppträtt på Folkets park i Karlstad, är fr a känd för eftervärlden för ”Min soldat”, d v s den stora svenska krigsårs- och beredskapstidshitlåten, och kallas därför ibland för Sveriges svar på Tysklands Lale ”Lili Marlene” Andersen, och Billquist har idag kommit att bli både en feministisk och en populärkulturell ikon.

Billquist hade en bakgrund i det nazistiska s k Lindholmspartiet, och hennes man kompositören och pianisten Gunnar Hahn var medlem i antisemitiska och ”överklassnazistiska” Samfundet Manhem och också han var en mycket känd musikprofil under sin levnad – han förekom t ex ofta i radioprogram som handlade om bl a folkmusik och folkdans i flera decennier och ända in på 1950-talet samtidigt som han tonsatte många av poeten och mångmiljonären CE Carlbergs rasesoteriska och antisemitiska dikter.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att nämna att många av de som engagerade sig i den svenska folkkulturen och i det svenska både materiella och immateriella kulturarvet under första hälften av 1900-talet var knutna till extremhögern: Detta gäller bl a Märta Jörgensen, född Palme och medlem i Svensk opposition och möjligen också i det nazistiska furugårdspartiet, d v s skaparen av den s k Sverigedräkten, Sveriges officiella nationaldräkt sedan 1983, och som H.M. Drottning Silvia och Jimmie Åkessons sambo Louise Erixon har gjort populär och känd för både svenska folket och den övriga världen. Att svenska nationalsymboler har en högerextrem koppling är så klart alltid pikant – ett annat exempel är ju att statsministerbostaden Sagerska palatset i Stockholm, landets sista bebodda privatpalats, ägdes av överklassnazistfamiljen Sager ända fram till 1988, och flera  extremhögermöten ska dessutom ha hållits i palatset (och som sig bör i överklassnazistiska sammanhang troligen tillsammans med en riklig konsumtion av konjak och cigarrer).

Även den på sin tid mycket populäre sångaren och sångtextförfattaren Sven-Olof ”SOS” Sandberg (som bl a hann uppträda och samarbeta med både Nils Ferlin och Jussi Björling), som Billquist samarbetade tillsammans med, dyker upp i extremhögersammanhang och gav 1941 en konsert på Konserthuset i Stockholm (f ö ritat av högerextremisten Ivar Tengbom) för det tyska nazistpartiets svenska avdelning NSDAP-AO Landesgruppe Schweden (och vars fullständiga matrikel jag f ö kom över i dåvarande säkerhetspolisens arkiv på Riksarkivet för många år sedan).

Den kanske mest populära svenska artisten under denna tid bredvid Billquist och Sandberg var annars så klart Zarah Leander, idag en äreräddad gayikon och vars sagolika karriär som sångare och skådespelerska i Nazi-Tyskland är allom bekant för oss alla: 1935 uppträdde Leander i pampiga Vinterträdgården på Grand Hôtel i Stockholm inför Svensk-tyska föreningens illustra och elitära medlemmar tillhörande den pro-nazistiska svenska högborgerligheten, aristokratin och överklassen och inte minst inför Hitlers närmaste man NSDAP:s ställföreträdande partiledare (”Stellvertreter des Führers”) Rudolf Hess som gissningsvis nog hellre hade velat höra den brittiska sångerskan Vera ”We’ll Meet Again” Lynn som den inbitne anglofil han ju var (men ”Die Leander” fick väl s a s duga åt den gode Hess eftersom den svenska eliten ju var så pro-tysk vid denna tid och nog kanske hade haft svårt för Lynn). Leanders man Arne Hülphers var f ö medlem i Svensk opposition samt prenumerant på Dagsposten, och dennes far Walter Hülphers, d v s Leanders svärfar, var i sin tur medlem i furugårdspartiet och troligen också innan dess i Sveriges fascistiska kamporganisation samt hade varit krigsfrivillig i Svenska brigaden i Finska inbördeskriget 1918 och överlevt det blodiga slaget om Tammerfors.

Att så många av 1930- och 40-talens svenska populärkulturella superkändisar, stjärnor och ikoner var knutna till och engagerade sig för extremhögern på olika sätt förvånar nog alla oss som lever idag då vi är ”bortskämda” med att ju i stort sett alla populärkulturella sångare, musiker och artister sedan åtminstone 1970-talet med vissa undantag (bl a Mörbyligan, Eddie Meduza och Ace of Base) har varit mer eller mindre löst eller hårt knutna till vänstern och i många fall också har varit aktiva på olika sätt mot både rasism och fascism (d v s inom Vietnamrörelsen, Tredje världen-solidaritetsrörelsen, antiapartheidrörelsen, den antifascistiska rörelsen o s v). Kanske ser vi dock just nu något av en återkomst av extremhögersympatier bland landets populärkulturprofiler att döma av alla de kulturarbetare, sångare och musiker som på sistone har ”kommit ut” som pro-SD-sympatisörer?