Kategori: Ulf Kristersson

I skuggan av pandemin har pro-adoptionslobbyn nu firat sin största triumf sedan adoptionsbidraget höjdes och åldersgränsen för att adoptera höjdes

I skuggan av pandemin har pro-adoptionslobbyn och den svenska adoptionsvärlden med Ulf Kristersson i spetsen nu firat sin största triumf sedan adoptionsbidraget höjdes och åldersgränsen för att adoptera höjdes:

Trots kritik från bl a Justitieombudsmannen (JO) och åtskilliga jurister och domstolar har nu M med Adoptionscentrums (AC) förre ordförande adoptivföräldern Ulf Kristersson i spetsen i rekordfart lyckats driva igenom en ”lex Lilla hjärtat” (efter skandalen med fosterbarnet ”Lilla hjärtats” tragiska bortgång i Östergötland, som nog i stort sett hela Sverige har läst och hört om och med all rätt chockats över) tack vare sina gamla allianskollegor i C, L och KD och tyvärr också tack vare både SD, som är ett parti som verkligen borde veta bättre då många som röstar på SD är f d fosterbarn, och V, som är ett parti som verkligen också borde veta bättre då många som röstar på V bor i miljonprogramsområdena.

Nu har ett stormsteg tagits för att uppfylla AC:s och Kristerssons vision om att låta de 10 000-tals fosterbarnen och institutionsbarnen i landet ersätta utlandsadoptionerna, och de allra flesta av fosterbarnen och institutionsbarnen har då numera utländsk och utomeuropeisk bakgrund och kommer från miljonprogramsområdena (OBS: så var som bekant dock inte fallet med flickan i Östergötland som kallades ”Lilla hjärtat”).

Varje år omhändertas runt 5000 barn i Sverige och över 30 000 barn vårdas utanför sina biologiska föräldrars hem i fosterhem, i jourhem och på institutioner. År 2014 hade exempelvis 83% av alla ungdomar som var placerade på LVU-hem någon form av utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund – 27% var invandrarbarn, 39% var s k ”andragenerationsbarn” och 17% var s k blandbarn – och idag sex år senare kan denna procentsiffra mycket väl ha ökat till 90%. Bara i till exempel Malmö kommun görs idag närmare 15 000 orosanmälningar per år och flertalet av dem gäller barnen i miljonprogramsområdena, som numera i mycket hög grad är s k ”andragenerationsbarn” med utomeuropeisk bakgrund, och i vissa stadsdelar i Stor-Stockholm såsom i Rinkeby och Tensta orosanmäls 2,1% av samtliga barn per år vilket innebär åtminstone 15-20% av samtliga barn i vissa årskullar/ålderskategorier.

Visst finns det säkerligen en massa biologiska föräldrar med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som aldrig borde ha blivit föräldrar överhuvudtaget och som inte är några fullgoda föräldrar (d v s inte alla 10 000-tals omhändertaganden som görs i Sverige är naturligtvis dåliga och i en del miljonprogramsområden har då mycket höga andelar av samtliga föräldrar orosanmälts) men det finns samtidigt också åtskilliga biologiska föräldrar som utan tvivel är fullgoda s k good enough-föräldrar och vars omhändertagna barn aldrig borde ha omhändertagits alls:

”Socialutskottet beslutade på torsdagen att gå vidare med Moderaternas utskottsinitiativ för att stärka tvångsvårdade barns rättigheter.

– Det är en viktig framgång. Jag är jätteglad, säger M-ledaren Ulf Kristersson.

Socialdepartementet kommer ändå att fortsätta arbetet att ta fram förslag på lagändringar.”

https://www.dn.se/nyheter/sverige/socialutskottet-gar-pa-moderaternas-linje-lex-lilla-hjartat-pa-plats-inom-nagra-manader

”Men under socialutskottets sammanträde på torsdagen ställde sig samtliga oppositionspartier bakom Moderaternas utskottsinitiativ som innehåller en rad lagändringar för att stärka barns rätt i tvångsvårdsärenden.

– Det är första gången på flera decennier vi förändrar en lag för att stärka barns rättigheter. Det kommer inte att lösa alla problem, men det är en bit på vägen, säger Ulf Kristersson.

Moderaternas utskottsinitiativ, som kallas lex Lilla hjärtat, baseras på förslag från den statliga tvångsvårdsutredningen 2015. Det handlar bland annat om en ny bestämmelse i LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) där barnets inställning och relation till familjehemmet samt hur lång tid barnet vistats i familjehemmet ska vägas in i bedömningen om vården ska upphöra.

Förslagen handlar också om att en obligatorisk prövning om vårdnadsöverflyttning (att familjehemmet tar över vårdnaden om barnet) ska ske efter två år.

Utskottsinitiativet innehåller även förslag på förändringar som behöver utredas på längre sikt.

– Nu går vi vidare direkt till riksdagen och stiftar lag. Det är ovanligt men det händer då och då. Allt bygger på att det redan fanns färdigutredd lagstiftning, säger Ulf Kristersson.

Han räknar med att ny lagstiftning ska vara på plats om några månader.”

Det är nu antagligen bara en tidsfråga innan även Sverige blir som övriga västvärlden och låter de inhemska, nationella adoptionerna dominera barnavården

Efter den riksuppmärksammade skandalen med den avlidna 3-åriga flickan i Norrköping känner Adoptionscentrums f d ordförande adoptivföräldern Ulf Kristersson inte oväntat att han har rejält med medvind i frågan om Sveriges 1000-tals fosterbarn och institutionsplacerade barn i stället ska adopteras (naturligtvis inhemskt och inom landet) och antagligen är det bara en tidsfråga innan så sker för även på barnavårdsområdet sticker Sverige då ut i ett västvärldsperspektiv:
UL.jpg
 
Sverige är numera ett av de allra sista länderna i västvärlden där de internationella, utomeuropeiska adoptionerna fortfarande är fler än de inhemska, nationella adoptionerna och åtminstone under de senaste 20 åren har just Ulf Kristersson påpekat detta och krävt att de inhemska, nationella adoptionerna måste öka kraftigt i antal.
 
Idag är nämligen fler fr a unga vuxna majoritetssvenskar ofrivilligt barnlösa än någonsin tidigare i svensk historia p g a att de är singlar, icke-heteros, har en funktionsnedsättning eller är i 40-årsåldern samtidigt som uppemot 15-20 000 barn per år är föremål för barnavårdsinterventioner av alla de slag – fosterhemsplaceringar, institutionsplaceringar, stödfamiljer och dygnsvårdsplaceringar o s v.
 
De allra flesta av de barn som numera är föremål för barnavården har idag utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund: I alltför många miljonprogramsområden blir då uppemot 20% av vårdnadshavarna till samtliga barn som bor i miljonprogramsområdet ifråga årligen orosanmälda.
 
Detta innebär kort och gott att det finns ett rejält utbud av barn med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som potentiellt skulle kunna adopteras liksom en rejäl efterfrågan på barn att adoptera bland fr a unga vuxna majoritetssvenskar som idag är ofrivilligt barnlösa.
 
”Trots socialnämndens varningar fick den familjehemsplacerade flickan flytta hem till sin biologiska mamma, efter en dom i kammarrätten. I slutet av januari hittades 3-åringen död.
 
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill nu se en ny social reform.
 
– Barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt måste väga tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.”
 
 
”Moderatledaren tycker att det i huvudsak är socialtjänstlagen och LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) som bör ses över.
 
– Jag vet att det här är svåra saker, det finns ingen som tar barn från föräldrar lättvindigt. Men har man väl tvingats göra det då kan man inte alltid ha fokus på att föräldrarna ska ha tillbaka sina barn. Fokus bör vara på vad som är bäst för barnet. Man äventyrar barns säkerhet och trygghet på det här sättet. Det är välkänt problem som alla som jobbar med de här frågorna känner till. Men det skulle kunna gå att förändra genom att barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt väger tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.
 
I ett Facebookinlägg resonerar Ulf Kristersson för att fler barn borde få adopteras av sina fosterfamiljer. I dag ska socialnämnden överväga om omhändertagandet av barnet fortfarande behövs minst en gång var sjätte månad.
 
”För mig är det uppenbart att Sverige behöver tänka om. Mer stabilitet, mer permanens och mindre flyttande mellan olika familjer. Större respekt för fosterfamiljernas svåra jobb. Fler barn borde också få permanenta nya hem och riktiga familjer, genom nationella adoptioner.””

Danmarks statsminister Mette Frederiksen väljer nu att förespråka att de inhemska adoptionerna ska ta över från utlandsadoptionerna precis som Ulf Kristersson har gjort i åratal

Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S), som ju svenska S numera ser som sin förebild, gör nu som Ulf Kristersson och förespråkar att de inhemska adoptionerna ska ta över utlandsadoptionerna för att lösa Danmarks ofrivillig barnlöshet-kris:
 
Som alltid chockar och förskräcker danskarna (vilka ju bredvid holländarna brukar vara de allra mest frispråkiga och frigjorda i ett västvärldssammanhang) och denna gång gäller det Danmarks fortfarande skapligt nytillträdda socialdemokratiska regeringschef och statsminister Mette Frederiksen som svenska S numera säger sig inspireras av mot bakgrund av att danska S har lyckats locka tillbaka 100 000-tals fr a majoritetsdanska arbetar- och lägre medelklassväljare från Dansk Folkeparti genom att till stora delar ”stjäla” Dansk Folkepartis politik.
 
Bakgrunden till Frederiksen nyårstalsutspel är då att liksom i Sverige omhändertas numera nästan enbart barn med utländsk och utomeuropeisk bakgrund och i Danmark handlar det då i hög grad om s k ”andrageneration:are” i de danska motsvarigheterna till våra svenska miljonprogramsområden som i Danmark officiellt benämns som ”ghetton”. Nu när ”ghettona” ska rivas som en del av implementeringen av det danska s k ”ghettopaketet” vill då Frederiksen att de inhemska adoptionerna ska öka och inte minst då utlandsadoptionerna till Danmark numera utgör ”en skugga av sitt forna jag” och för tillfället har de kvarvarande danska adoptionsorganisationerna t o m valt att för närvarande inte längre ta emot några ansökningar om utlandsadoptioner.
 
I hela västvärlden inklusive både i Danmark och i Sverige pågår idag en slags anglo-amerikanisering av reproduktionspolitiken och reproduktionsmarknaden: Idag är fler danskar, svenskar och västerlänningar än någonsin tidigare i (när)historien ofrivilligt barnlösa och även om många ofrivilligt barnlösa danskar, svenskar och västerlänningar nyttjar olika reproduktionstekniker så är behovet av barn som går att adoptera, d v s s k adopterbara barn, sannolikt större än någonsin tidigare.
 
I USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, d v s i den s k anglo-amerikanska delen av västvärlden som ju generellt brukar vara före med det mesta, är inhemsk adoption numera långt vanligare än internationell adoption och de barn som adopteras inhemskt är då nästan alltid minoritetsbarn av olika slag (barn till urfolk, barn till slavättlingar, barn till invandrare, barn till resande o s v) vilka har omhändertagits av (majoritets)samhället och gjorts ”adopterbara” och de allra flesta som adopterar dessa barn är då infödda majoritetsinvånare och numera både singlar och par, och både heteros och icke-heteros.
 
Detta ”scenario”, d v s att den idag närmast gigantiska efterfrågan på barn att adoptera i länder som Danmark och Sverige ”löses” genom att minoritetsinvånarnas barn omhändertas och adopteras bort till de ofrivilligt barnlösa majoritetsinvånarna, är även vad Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson har förespråkat ända sedan 2000-talet och senast i våras argumenterade då Kristersson exempelvis för att de s k IS-svenskarnas barn ska omhändertas och adopteras bort till ofrivilligt barnlösa par och singlar, som då återigen både kan vara heteros och icke-heteros.
 
Både Frederiksen och Kristersson tänker sig helt enkelt samma typ av framtid och modell som redan gäller i den anglo-amerikanska världen, d v s de båda har insett att utlands(mass)adoptionernas epok nu är över för gott och för att tillgodose det närmast astronomiska behovet av barn att adoptera p g a det enorma antalet ofrivilligt barnlösa i både Danmark och Sverige (liksom i övriga västvärlden, och återigen gäller det både singlar och par och både heteros och icke-heteros) så ska minoritetsinvånarnas barn, och för dansk och svensk del fr a ”andrageneration:arna” i ”ghettona” respektive i miljonprogramsområdena som ju redan omhändertas i mycket hög utsträckning, bli lösningen på den pandemi som Danmark, Sverige och västvärlden lider av idag och som stavas ofrivillig barnlöshet.
 
OBS 1: Naturligtvis innebär ofrivillig barnlöshet ett oerhört lidande för närmast otaliga danskar, svenskar och västerlänningar och både för singlar och par liksom för heteros och icke-heteros.
 
OBS 2: Naturligtvis finns det tyvärr en del minoritetsbarn som växer upp med vårdnadshavare som kanske inte alltid är s k ”good enough”.
 
OBS 3: Naturligtvis finns det fortfarande infödda majoritetsdanskar, majoritetssvenskar och majoritetsvästerlänningar som tillhör den lägre arbetarklassen ock vars barn omhändertas och ibland adopteras bort inhemskt inom landet men de är numera mycket få.
 
 
”Fler barn bör adopteras bort. Det sa Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) i sitt första nyårstal, skriver danska medier.
 
”Uttalandet, om att adoptera bort fler barn, i Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) nyårstal fick stort genomslag i danska medier.
 
Det blev ett uppmärksammat första nyårstal för Mette Frederiksen som tillträdde posten för ett drygt halvår sedan. Framför allt gav hennes ord om att fler barn ska tvångsavlägsnas från sina föräldrar eko och uppmärksammandes bland annat av Danmarks TV2:
 
– I dag får en del föräldrar för många chanser. Kanske i den bästa mening. Men när en 12-åring blir omhändertagen från hemmet så ligger det ofta elva dåliga år bakom, sa hon.
Hon säger att det är tid att släppa ”beröringsskräcken”.
 
– Fler utsatta barn ska ha ett nytt hem tidigare än i dag. Och villkoren för omhändertagna barn ska vara långt mer stabila. Det viktigaste – ja, det avgörande för ett litet barn – är att växa upp med trygghet, kärlek och stabilitet. Därför bör fler utsatta barn också bortadopteras, så att de får en verkligt ny start på sina liv, sa Mette Frederiksen i sitt tal.
 
Hon har tidigare varit ordförande i en socialnämnd och sagt att barn som far illa inte enbart handlar om föräldrar som sviker, utan också om ett samhälle som inte har reagerat korrekt.
 
– Jag vet att det inte är alla som håller med mig. Några kommer säga att vi att vi ska förebygga mer och arbeta mer med familjerna. Det ska vi, men det är inte tillräckligt. Vi måste ta barnens parti, sa hon i talet.”

När Micael Bindefeld och Ulf Kristersson uppvisar en fullständig tondövhet gentemot SD:s antisemitiska bakgrund

Ett skolexempel på när två män med makt och inflytande (och nog även en hel del pengar) uppvisar fullständig tondövhet för det är naturligtvis en sak att det handlar om privata pengar och inte om skattemedel och att Kristersson och Bindefeld är vänner och står nära varandra men att överhuvudtaget komma på tanken att låta den förstnämnde dela ut den sistnämndes stipendium är i sig märkligt även om Kristersson uttalade sig mot rasism när han var Adoptionscentrums ordförande och det minst märkliga i denna historia är väl att Kristersson nu hoppar av uppdraget.
79241290_2263962487237650_1458798187685871616_n.jpg
78954040_813786119079198_6366718180806623232_n.jpg
 
Påminner återigen gärna om att SD så sent som 1994 införde flera meningar om judarna i sitt partiprogram och bl a under den anmärkningsvärda rubriken ”Befolkningspolitik” och i anslutning till presentationen av den dåtida famösa ”70-regeln” som sade att alla utomvästerländska invandrare som hade ankommit till landet efter 1970 skulle repatrieras.
 
Judarna omtalades som ”internationalisterna” (jfr ”kosmopoliterna” eller ”globalisterna”) och SD hoppades att judarna i Sverige och ute i världen ville ”leva i fredlig samvaro” med svenskarna (även A.H. kunde då yra om att han önskade att judarna ville sluta fred med och leva i fred med tyskarna) och mitt i alltihop tillade SD samtidigt att ”idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt” då EU ofta uppfattades som ett judiskt projekt i dåtidens SD-kretsar:
 
”Sedan repatrieringsprogrammet är verkställt kommer det inte att finnas kvar människor i landet som inte har ursprung i den västerländska kulturkretsen, emedan de invandrat t.o.m. 1970…
 
Sverigedemokraterna vill att svenskarna skall leva i fredlig samvaro med dessa såväl som med svenska internationalister…
 
Vår bedömning är att Sverige kan behålla sin självständighet och svenskarna sin känsla av ett genuint svenskt ursprung med en fortsatt lugn migration inom den västerländska kulturkretsen. En fördel med etnisk homogenitet är att den disciplinerar och skapar empati på ett liknande sätt som sunda familjer gör. Idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt.”
 
 
”Han har därför meddelat Micael Bindefeld att han avstår från att dela ut stipendiet.
 
”Jag förstår att det här beslutet kan komma att väcka debatt, och jag vill verkligen uppmana alla att nu besinna sig. Kampen mot antisemitismen är en alldeles för viktig fråga för att dras in i dagspolitisk smutskastning”, skriver Moderatledaren vidare.
 
Micael Bindefeld säger i ett sms till TT att han själv kommer att dela ut nästa års stipendium. ”Ulf har avsagt sig uppdraget. I övrigt inga kommentarer”, skriver Bindefeld.”

Den en gång så marginaliserade svenska radikal- och socialkonservatismen i form av arvet efter den gamla svenska unghögern är nu tillbaka i den svenska politiken tack vare SD och Ulf Kristersson

Timbros Fredrik Hultman påminner om att SD inte längre låter sig inspireras av de gamla furugårds- och lindholmsnazisterna utan av den gamla svenska unghögern som är något annat än både italiensk fascism och tysk nationalsocialism: Det handlar om en specifik svensk social- och radikalkonservatism som huvudfåran av den svenska högern och borgerligheten bröt med 1934 men som nu 85 år senare är på väg att hitta tillbaka till ”stugvärmen” och politiken ”tack vare” SD och inte minst på grund av Ulf Kristersson för fram tills igår var Sverige ett av de sista länderna i Europa där en antifascistisk cordon sanitaire-överenskommelse rådde i relation till landets högerpopulistiska parti, d v s fram tills igår rådde trots allt en slags oskriven regel bland de övriga svenska riksdagspartierna att inte inleda ett åtminstone officiellt samarbete med SD på riksnivå och för att försöka tillskansa sig regeringsmakten. 

AP.jpg

78283331_10156963955955847_8795450619654569984_n.jpg

”Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.”

 

 

 

https://timbro.se/smedjan/den-radikalkonservative-arvtagaren

 

”Dock kan deras ideologiska ursprung spåras till Malmö år 1906. Det var då Teodor Holmberg, en folkskollärare, höll föredraget ”Svensk nationaldemokrati” för föreningen Sveriges väl.

 

Holmberg talade om betydelsen av demokratisering, om att kraven på allmän och kvinnlig rösträtt var befogade och om det positiva i den framväxande arbetarrörelsens krav. Men han talade också om arbetarrörelsens behov av rening. Om hur arbetarrörelsen innehåller mycket slam. Om hur en nationell gemenskap kan byggas genom demokratins genomslag. Teodor Holmberg omnämns i dag som ideologisk föregångare till SD i deras eget principprogram.”

 

(…)

 

”Holmberg hade inga politiska uppdrag, förutom att han var förbundsordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) åren 1922–23. Genom att förstå SNU:s politiska inriktning går det även att förstå sverigedemokratisk ideologi.”

 

(…)

 

”Personkopplingar mellan SD och SNF spelar kanske ingen större roll. Särskilt inte då mycket tid har förflutit sedan SD bildades. Men det finns rent ideologiska knytpunkter dem emellan.

 

En väsentlig del av den sverigedemokratiska tankevärlden är att dra upp en skiljelinje mellan deras form av konservatism, och andra ideologier. Skiljelinjen går mellan de ”konservativa” och ”vänsterliberalerna”. Vänsterliberalismen blir därför ett samlingsbegrepp för de partier som inte delar deras syn på nationen. På så sätt kan SD bunta ihop vitt skilda strömningar under ett paraply.”

 

 

(…)

 

”För SNU var ekonomisk korporatism centralt. Genom att organisera ekonomin efter korporativa principer skulle allmänintresset kunna tillgodoses och nationell sammanhållning skapas. Det var i stora drag det som Kjellén avsåg när han förespråkade ”nationalsocialism” (Kjellén dog innan de tyska nazisterna började använda begreppet).

 

Teodor Holmbergs nationaldemokrati överlappar med den idéströmningen. Demokratin ifrågasätts utifrån dessa premisser, eftersom den skapar konflikter mellan olika särintressen. För att ena folket måste den representativa demokratin reformeras, till förmån för krafter som kan representera en samlad folkvilja.

 

SNU var inspirerade av svenska konservativa tänkare från tidigt 1900-tal, såsom Rudolf Kjellén. Men samtidigt inspirerades SNU:arna, särskilt Elmo Lindholm, av franska tänkare såsom Joseph de Maistre, Charles Mauras och Maurice Barrès. de Maistre såg den nationella identiteten som grundläggande för sammanhållning, och som ett särskiljande drag hos människor. ”Under loppet av mitt liv har jag mött italienare, fransmän, ryssar osv. – och tack vare Montesquieu vet jag att ’man kan vara persisk’ – men vad människan angår har jag aldrig träffat henne.” anmärkte han. Den synen på nationell identitet som grundläggande för mänsklig essens lade grunden för SNU:s syn på såväl demokrati som ekonomi.”

 

 

En reflektion kring det symboliska i att Kristersson nu uttalar sig om de föräldralösa svenska IS-barnen

Det är något (tungt) symboliskt i detta färska uttalande och då menar jag inte att det handlar om att Ulf Kristersson är Moderaternas ledare utan att han är adoptivförälder och därtill västvärldens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrums f d ”starke man” som under många år kampanjade för att öka de inhemska adoptionerna och vilket i praktiken innebär fosterbarn och insitutionsplacerade barn och vilket de facto innebär ”andragenerationsbarn” från miljonprogramsområdena vilka numera är de som i huvudsak omhändertas och placeras i familjehem eller på institution:
 
”– När det rör sig om föräldralösa barn som är dokumenterat svenska medborgare så har Sverige ett ansvar att hämta hem barnen. ”
 
 
”– Jag tycker att statens speciella ansvar ska riktas mot föräldralösa barn, svenska medborgare som är föräldralösa.”

Om att adoptivföräldern Björklund har grusat adoptivföräldern Kristerssons statsministerdrömmar tack vare sin egen familjebakgrund och familjehistoria

Trigger warning! Alla som har svårt för biologism, essentialism och psykoanalytisk teori slutar att läsa nu:

Oavsett vad en tycker i övrigt om L (och själv är jag då verkligen inte någon ”L:are”) så går det inte att säga något annat än att adoptivföräldern Jan Björklund kommer att avgå och lämna politiken med sin antirasistiska och antifascistiska heder i behåll och han har definitivt stått vid sitt ord och hållit sitt löfte till sina två adoptivbarn från Sydkorea och hans norska mor som flydde till Sverige (från Quisling och A.H.) under kriget är sannolikt också stolt över sin son liksom hans socialistiska textilarbetarfar.

 

Björklund.jpg

 

Sedan har de som är borgerliga och som står till höger självklart all rätt i världen att ifrågasätta om det var värt att slå sönder alliansen och kanske inte minst den andra adoptivförälderns statsministerdrömmar (och möjligen också L som parti) för detta antirasistiska och antifascistiska löftes skull och p g a denna kombinerade adoptivfamilj-, flyktingfamilj- och arbetarfamiljbakgrund som jag faktiskt tror har påverkat den svenska politiken på ett avgörande sätt (OBS: i alla fall efter det senaste valet och just nu i skrivande stund och fr a just det faktum att Björklund är adoptivförälder och halvnorsk).

hemsida_1280x540_2.png

Sedan kan den som vill så klart också ifrågasätta om en enskild persons sätt att reproducera sig på och bilda familj på (och i just detta fall genom internationell adoption) och om en enskild persons släkthistoria överhuvudtaget ska tillåtas få påverka ett helt lands och ett helt folks framtid och öde.

Om politiker som är adoptivföräldrar

Att (Nya?) Moderaternas huvudslogan under denna valkampanj är ”Nu tar vi tag i Sverige!” har väl inte undgått någon och intressant nog (tycker i varje fall jag som både är intresserad av adopterade, av asiater och av minoriteter i allmänhet) så har Kristersson använt sig av en av sina tre adopterade döttrar från (Folkrepubliken) Kina (som mellan ca 1995-2010 adopterade bort närmare 150 000 barn till västvärlden och varav 1000-tals hamnade i Sverige och tre av dessa adopterade då Kristersson) på en av Moderaternas valaffischer och vilket i varje fall får mig att associera till den nyligen bortgångne amerikanska (och republikanska) politikern John McCain som använde sig av sin adopterade dotter från Bangladesh i en valkampanj (i presidentvalet 2008 när McCain förlorade mot Obama).
v35-36_M_1185x1750_TK4.jpg
 
Att åtskilliga av västvärldens (topp)politiker både har varit och är adoptivföräldrar har väl inte undgått någon och så har varit fallet ända sedan den s k ”68-vågen” då adoptionerna till Väst från de gamla kolonierna började inledas på allvar och en del av de svenska och västerländska politiker som har varit eller är adoptivföräldrar har då genom åren och på olika sätt gjort politik av detta (utöver Kristersson så gäller det även Björklund som i flera tal har refererat till sina två adopterade söner från Sydkorea) medan andra tvärtom har försökt att inte göra det (d v s de har i det närmaste underkommunicerat att de är adoptivföräldrar till ett eller flera adoptivbarn från de före detta kolonierna).
120606_john_bridget_mccain_ap_328_605.jpg