Kategori: Ulf Kristersson

Idag fyller adoptivpappan Jan Björklund år som 2017 lovade sina adoptivbarn att göra allt vad han kunde för att hålla SD borta från makten: Björklund höll sitt löfte men frågan är om adoptivpappan Ulf Kristersson skulle ha gjort det?

Idag fyller adoptivpappan Jan Björklund 58 år som numera är svensk ambassadör i Rom och 2017-18 går det så här i efterhand att hävda att det faktum att han är adoptivförälder faktiskt avgjorde det dåvarande svenska politiska läget.


Under 2017, ett år innan 2018 års val, deklarerade nämligen Björklund under Järvaveckan när han då var partiledare för L att han hade lovat sina två adopterade söner från Sydkorea att aldrig på något sätt bidra till att släppa fram SD till makten.
Björklund höll sedan sitt löfte till sina två barn ”in i kaklet” för att använda en annan adoptivpappas favorituttryck genom att ingå den så kallade januariöverenskommelsen 2019 som slutligen gjorde det möjligt för Löfven att bilda sin andra rödgröna regering med stöd av just L liksom av C och även av V.


Adoptivpappan Ulf Kristersson har dock visserligen inte lovat sina tre adopterade döttrar från Kina att aldrig på något sätt bidra till att släppa fram SD till makten men han har som bekant tidigare lovat andra att inte göra det (läs: överlevande svenska judar m fl) och hade han gjort det såsom Björklund gjorde så undrar en ju idag i sitt stilla (adopterade) sinne om Kristersson ens hade hållit sitt löfte till sina barn?


OBS: Jag ifrågasätter så klart inte på något sätt Kristerssons kärlek till sina adoptivbarn men jag frågar mig som adopterad om han hade hållit ett sådant löfte som Björklund både avgav och höll till sina adoptivbarn.


Även Kristersson har f ö likt Björklund visat omvärlden och det s k svenska folket att han är adoptivförälder och låtit sina adopterade barn figurera i olika offentliga politiska sammanhang såsom bl a i form av en valfilm som M släppte under 2018 års valkampanj där Kristerssons tre döttrar förekommer liksom i form av en valaffisch som M använde sig av under samma valkampanj där Kristersson syns tillsammans med en av sina döttrar.

Ulf Kristersson deltar i SD:s tv-kanal Riksstudios

Kristersson går nu ”all in” efter att slutgiltigt ha låtit förlåten falla och deklarerat på prime time inför svenska folket att han vill bilda regering tillsammans med KD efter 2022 års val med SD som stödparti genom att delta i SD:s tv-kanal Riks som regelbundet ger utrymme åt allsköns högerextremister och konspirationsteoretiker och låter hatiska åsikter kvarstå i kommentarsfälten samtidigt som Åkesson och Busch fördjupar sin vänskap inför öppen ridå:


Det nya, svenska TAN-blocket är sannerligen här nu och med full kraft dessutom och större delen av de borgerliga medierna stödjer redan detta med några få undantag (DN, EK, HH och möjligen också VK och VLT), d v s på bara ynka 2-3 veckors tid har SD fått som partiet har velat ända sedan Åkesson deklarerade för närmare tio år sedan att hans högsta politiska dröm var att skapa ett konservativt block tillsammans med M och KD. Nu har M och KD m a o belönat SD trots 100-tals rasskandaler och otaliga avslöjanden som med all önskvärd tydlighet visar att SD snarare har radikaliserats på sistone och inte på något sätt normaliserats under pandemin såsom Kristersson hävdar.

Adoptivföräldern Ulf Kristersson inleder nu ett samarbete med ett parti som tidigare drev det rasideologiska kravet att stoppa alla utomeuropeiska adoptioner

”En bild säger mer än tusen ord” som det heter eller i varje fall ett måhända taffligt tillverkat bildcollage som kanske inte har satts samman för att få Ulf Kristersson att framstå i särskilt fördelaktig dager i just detta sammanhang (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


Bilden i mitten är väl ett s k ”slag under bältet” (d v s den slår mot intimzonen och privatlivet) men det ska påpekas att av alla de åtminstone 30-talet adoptivföräldrar som har suttit i riksdagen sedan 1990-talet så står Kristersson numera sannerligen ut i just detta sammanhang (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


Nu kanske det inte går att kräva att alla politiker som är adoptivföräldrar måste vara engagerade i frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter men det borde ändå gå att kräva av dem för deras barns skull (OBS: ännu ett s k ”slag under bältet”) att inte samarbeta med ett parti som i åratal drev det rasideologiska kravet på att stoppa alla utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn.


Visserligen har tre om inte fyra av SD:s riksdagsledamöter varit adoptivföräldrar sedan SD kom in i riksdagen 2010 men de har trots allt ändå någon slags negativ dispens i sammanhanget (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


SD:s rasideologiska krav på ett totalstopp för alla utomeuropeiska adoptivbarn ärvde SD f ö från den samlade svenska s k nationella rörelsen vars olika efterkrigstida partier och organisationer (Nordiska rikspartiet, Nysvenska rörelsen, Sveriges nationella förbund och senare även Vitt ariskt motstånd, Riksfronten och Nationalsocialistisk front) alla drev det kravet ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ”invandrade” till Sverige fr o m 1950-talets slut i kölvattnet efter Koreakriget.


Detta rasideologiska krav motiverades med att de utomeuropeiska utlandsadopterade till kanske 98% (om inte mer) blir tillsammans med och får barn med vita personer som vuxna i de fall då de har en partner (och vare sig de är heteros eller homos) och då de får barn (och oavsett hur de får barn) till skillnad från invandrarna och deras barn vilka mestadels blir tillsammans med och får barn med varandra förutom de s k kärleksinvandrarna som invandrar till Sverige för att just gifta sig med svenskar.


Kravet hittades i partiprogrammet när dagens SD:s ledargarnityr inklusive Åkesson gick med i SD på 90-talet och även om det kanske är ursäktligt så här i efterhand att som arg skinnskalle, fullpumpad med både adrenalin och vikingarock- och vit makt-musik, gå med i ett parti som SD som tonåring så undrar en ju samtidigt hur Åkesson och de andra i nuvarande SD:s ledarskikt som gick med i partiet vid den tiden egentligen tänkte då de i stort sett samtliga har växt upp med utomeuropeiska adoptivbarn i sin närhet p g a att de stora årskullarna av utländska adoptivbarn sammanfaller nästan exakt med desammas födelseår.


Sverige slog då demografiskt världs(historiskt)rekord mellan ca 1975-85 vad gäller andelen utrikes födda och ”invandrade” barn som adopterades av svenskar vilket innebar att normen under många år var att det fanns åtminstone en och ibland t o m två utomeuropéer som var adoptivbarn per skolklass i hela riket.


Att gamla s k överklassnazister var emot internationell adoption för att värna och skydda den s k nordiska rasen från s k rasblandning med ”Tredje världens myllrande människomassor” kan jag någonstans ha överseende med (de gamla s k överklassnazisterna var ändå och trots allt högutbildade och förmögna) men att ”svenssonungar” (arbetarklass och lägre medelklass) som själva hade adopterade klasskompisar, grannar, vänner, kusiner och i flera fall partners och syskon gick med i ett parti som av rasideologiska skäl var emot de sistnämnda övergår faktiskt nästan mitt förstånd (Åkesson själv växte exempelvis upp med utomeuropeiska adoptivbarn i sin närhet – det har han då berättat om vid flera tillfällen).

Ulf Kristersson ljuger både sina egna väljare och svenska folket rakt upp i ansiktet ikväll i SVT genom att påstå att SD har blivit ett seriöst parti på sistone och särskilt under pandemin

Ulf Kristersson ljuger både sina egna väljare och svenska folket rakt upp i ansiktet ikväll i SVT och på samma dag och under samma kväll som superlögnaren Trump avgick genom att påstå att SD har blivit ett seriöst parti på sistone och särskilt under pandemin:

Kristersson går nu ikväll ut i SVT:s nya program ”30 minuter” och försäkrar både sina egna väljare och det s k svenska folket att SD på sistone och sedan 2018 års val har blivit ett seriöst och konstruktivt parti (och vuxet antar jag att just Kristersson gärna också tänker) och särskilt under pandemin och att M tillsammans med KD därmed är redo att samarbeta med SD som ett stödparti till en M-KD-regering efter 2022 års val.

Sanningen är dock den att särskilt innan, under och efter 2018 års val och än mer under pandemin så har SD radikaliserats rejält och på flera områden i det närmaste återvänt till 1990- och 2000-talens Kampfzeit-period för SD:s retorik har då höjts och högerradikaliserats avsevärt:

SD har bl a gång på gång innan, under och efter 2018 års val återvänt till 90-talets återvandrings- och repatrieringslinje liksom till gamla BSS krav på att lägga ned SIDA och strypa biståndet och till 90-talets SD:s krav på totalstopp för all flyktinginvandring, på att ta bort allt statligt stöd till invandrar- och minoritetsföreningarna/församlingarna och på att ta bort eller banta ned public service-media.

Därtill har SD öppet stöttat alternativmedierna innan, under och efter 2018 års val och än mer under pandemin och även kryptoantisemitiska, konspiracistiska och högerextrema Swebbtv och dessutom har SD öppet gett sitt stöd till Trump och de amerikanska Republikanerna och t o m även efter stormningen av Kapitolium.

Vidare har SD efter valet bildat en riksdagsgrupp mot s k svenskfientlighet och tillsammans med de högerextrema alternativmedierna drev SD en kampanj mot s k svenskfientlighet under självaste BLM-sommaren 2020 och senast för några dagar sedan höll SD:s EU-parlamentariker den hårt högerradikaliserade värmlänningen Charlie Weimers ett hårt högerradikaliserat tal om s k svenskfientlighet medan SD:s egen tv-kanal flera gånger har bjudit in kryptoantisemitiska, konspiracistiska och högerextrema Swebbtvs VD Mikael Willgert.

I sitt Almedalstal 2019 öppnade Åkesson talet genom att tilltala och hälsa till Sveriges sex och en kvarts miljoner svenskar (d v s enbart till majoritetssvenskarna) och i höstas använde Åkesson vidare en explicit krigsretorik vid åtminstone två tillfällen och bl a i SD:s tv-sändning (”vi ska kriga för er” och implicit för majoritetssvenskarna) och för bara någon vecka sedan lovade Karlsson att SD ska genomföra en konservativ revolution mot ”kulturmarxisterna” samtidigt som att han publicerade en artikel i en engelskspråkig paneuropeisk högerradikal tidskrift som bl a hyllar den gamla franska rasideologiska och antisemitiska organisationen Action française.

Och som om inte detta vore nog har SD öppet flirtat med sitt eget ursprung i den våldsamma skinheadsubkulturen på 90-talet i form av en ohämmad ”vi-vill-tillbaka-till-tonårens-Sverige-åt-svenskarna-sha-la-la-la-la”-nostalgitripp genom att om och om igen anordna konserter med kryptovänsternazistiska Ultima Thule och andra liknande band.

I oktober 1922 fick Italien en borgerlig koalitionsregering som bestod av Mussolinis fascistparti PNF samt det italienska konservativa och liberala partiet vilka trodde att de skulle kunna ta makten tillsammans med PNF och samtidigt kunna kontrollera PNF. Tillsammans erhöll koalitionspartierna sedan 64% av italienarnas röster i 1924 års val men bara några år därefter utmanövrerade PNF sina samarbetspartners och resten är historia.

I skuggan av pandemin har pro-adoptionslobbyn nu firat sin största triumf sedan adoptionsbidraget höjdes och åldersgränsen för att adoptera höjdes

I skuggan av pandemin har pro-adoptionslobbyn och den svenska adoptionsvärlden med Ulf Kristersson i spetsen nu firat sin största triumf sedan adoptionsbidraget höjdes och åldersgränsen för att adoptera höjdes:

Trots kritik från bl a Justitieombudsmannen (JO) och åtskilliga jurister och domstolar har nu M med Adoptionscentrums (AC) förre ordförande adoptivföräldern Ulf Kristersson i spetsen i rekordfart lyckats driva igenom en ”lex Lilla hjärtat” (efter skandalen med fosterbarnet ”Lilla hjärtats” tragiska bortgång i Östergötland, som nog i stort sett hela Sverige har läst och hört om och med all rätt chockats över) tack vare sina gamla allianskollegor i C, L och KD och tyvärr också tack vare både SD, som är ett parti som verkligen borde veta bättre då många som röstar på SD är f d fosterbarn, och V, som är ett parti som verkligen också borde veta bättre då många som röstar på V bor i miljonprogramsområdena.

Nu har ett stormsteg tagits för att uppfylla AC:s och Kristerssons vision om att låta de 10 000-tals fosterbarnen och institutionsbarnen i landet ersätta utlandsadoptionerna, och de allra flesta av fosterbarnen och institutionsbarnen har då numera utländsk och utomeuropeisk bakgrund och kommer från miljonprogramsområdena (OBS: så var som bekant dock inte fallet med flickan i Östergötland som kallades ”Lilla hjärtat”).

Varje år omhändertas runt 5000 barn i Sverige och över 30 000 barn vårdas utanför sina biologiska föräldrars hem i fosterhem, i jourhem och på institutioner. År 2014 hade exempelvis 83% av alla ungdomar som var placerade på LVU-hem någon form av utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund – 27% var invandrarbarn, 39% var s k ”andragenerationsbarn” och 17% var s k blandbarn – och idag sex år senare kan denna procentsiffra mycket väl ha ökat till 90%. Bara i till exempel Malmö kommun görs idag närmare 15 000 orosanmälningar per år och flertalet av dem gäller barnen i miljonprogramsområdena, som numera i mycket hög grad är s k ”andragenerationsbarn” med utomeuropeisk bakgrund, och i vissa stadsdelar i Stor-Stockholm såsom i Rinkeby och Tensta orosanmäls 2,1% av samtliga barn per år vilket innebär åtminstone 15-20% av samtliga barn i vissa årskullar/ålderskategorier.

Visst finns det säkerligen en massa biologiska föräldrar med utländsk och utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som aldrig borde ha blivit föräldrar överhuvudtaget och som inte är några fullgoda föräldrar (d v s inte alla 10 000-tals omhändertaganden som görs i Sverige är naturligtvis dåliga och i en del miljonprogramsområden har då mycket höga andelar av samtliga föräldrar orosanmälts) men det finns samtidigt också åtskilliga biologiska föräldrar som utan tvivel är fullgoda s k good enough-föräldrar och vars omhändertagna barn aldrig borde ha omhändertagits alls:

”Socialutskottet beslutade på torsdagen att gå vidare med Moderaternas utskottsinitiativ för att stärka tvångsvårdade barns rättigheter.

– Det är en viktig framgång. Jag är jätteglad, säger M-ledaren Ulf Kristersson.

Socialdepartementet kommer ändå att fortsätta arbetet att ta fram förslag på lagändringar.”

https://www.dn.se/nyheter/sverige/socialutskottet-gar-pa-moderaternas-linje-lex-lilla-hjartat-pa-plats-inom-nagra-manader

”Men under socialutskottets sammanträde på torsdagen ställde sig samtliga oppositionspartier bakom Moderaternas utskottsinitiativ som innehåller en rad lagändringar för att stärka barns rätt i tvångsvårdsärenden.

– Det är första gången på flera decennier vi förändrar en lag för att stärka barns rättigheter. Det kommer inte att lösa alla problem, men det är en bit på vägen, säger Ulf Kristersson.

Moderaternas utskottsinitiativ, som kallas lex Lilla hjärtat, baseras på förslag från den statliga tvångsvårdsutredningen 2015. Det handlar bland annat om en ny bestämmelse i LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) där barnets inställning och relation till familjehemmet samt hur lång tid barnet vistats i familjehemmet ska vägas in i bedömningen om vården ska upphöra.

Förslagen handlar också om att en obligatorisk prövning om vårdnadsöverflyttning (att familjehemmet tar över vårdnaden om barnet) ska ske efter två år.

Utskottsinitiativet innehåller även förslag på förändringar som behöver utredas på längre sikt.

– Nu går vi vidare direkt till riksdagen och stiftar lag. Det är ovanligt men det händer då och då. Allt bygger på att det redan fanns färdigutredd lagstiftning, säger Ulf Kristersson.

Han räknar med att ny lagstiftning ska vara på plats om några månader.”

Det är nu antagligen bara en tidsfråga innan även Sverige blir som övriga västvärlden och låter de inhemska, nationella adoptionerna dominera barnavården

Efter den riksuppmärksammade skandalen med den avlidna 3-åriga flickan i Norrköping känner Adoptionscentrums f d ordförande adoptivföräldern Ulf Kristersson inte oväntat att han har rejält med medvind i frågan om Sveriges 1000-tals fosterbarn och institutionsplacerade barn i stället ska adopteras (naturligtvis inhemskt och inom landet) och antagligen är det bara en tidsfråga innan så sker för även på barnavårdsområdet sticker Sverige då ut i ett västvärldsperspektiv:
UL.jpg
 
Sverige är numera ett av de allra sista länderna i västvärlden där de internationella, utomeuropeiska adoptionerna fortfarande är fler än de inhemska, nationella adoptionerna och åtminstone under de senaste 20 åren har just Ulf Kristersson påpekat detta och krävt att de inhemska, nationella adoptionerna måste öka kraftigt i antal.
 
Idag är nämligen fler fr a unga vuxna majoritetssvenskar ofrivilligt barnlösa än någonsin tidigare i svensk historia p g a att de är singlar, icke-heteros, har en funktionsnedsättning eller är i 40-årsåldern samtidigt som uppemot 15-20 000 barn per år är föremål för barnavårdsinterventioner av alla de slag – fosterhemsplaceringar, institutionsplaceringar, stödfamiljer och dygnsvårdsplaceringar o s v.
 
De allra flesta av de barn som numera är föremål för barnavården har idag utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund: I alltför många miljonprogramsområden blir då uppemot 20% av vårdnadshavarna till samtliga barn som bor i miljonprogramsområdet ifråga årligen orosanmälda.
 
Detta innebär kort och gott att det finns ett rejält utbud av barn med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som potentiellt skulle kunna adopteras liksom en rejäl efterfrågan på barn att adoptera bland fr a unga vuxna majoritetssvenskar som idag är ofrivilligt barnlösa.
 
”Trots socialnämndens varningar fick den familjehemsplacerade flickan flytta hem till sin biologiska mamma, efter en dom i kammarrätten. I slutet av januari hittades 3-åringen död.
 
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill nu se en ny social reform.
 
– Barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt måste väga tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.”
 
 
”Moderatledaren tycker att det i huvudsak är socialtjänstlagen och LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) som bör ses över.
 
– Jag vet att det här är svåra saker, det finns ingen som tar barn från föräldrar lättvindigt. Men har man väl tvingats göra det då kan man inte alltid ha fokus på att föräldrarna ska ha tillbaka sina barn. Fokus bör vara på vad som är bäst för barnet. Man äventyrar barns säkerhet och trygghet på det här sättet. Det är välkänt problem som alla som jobbar med de här frågorna känner till. Men det skulle kunna gå att förändra genom att barnens rätt till trygghet och permanent uppväxt väger tyngre än föräldrarnas vilja att få tillbaka sina barn, säger han.
 
I ett Facebookinlägg resonerar Ulf Kristersson för att fler barn borde få adopteras av sina fosterfamiljer. I dag ska socialnämnden överväga om omhändertagandet av barnet fortfarande behövs minst en gång var sjätte månad.
 
”För mig är det uppenbart att Sverige behöver tänka om. Mer stabilitet, mer permanens och mindre flyttande mellan olika familjer. Större respekt för fosterfamiljernas svåra jobb. Fler barn borde också få permanenta nya hem och riktiga familjer, genom nationella adoptioner.””

Danmarks statsminister Mette Frederiksen väljer nu att förespråka att de inhemska adoptionerna ska ta över från utlandsadoptionerna precis som Ulf Kristersson har gjort i åratal

Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S), som ju svenska S numera ser som sin förebild, gör nu som Ulf Kristersson och förespråkar att de inhemska adoptionerna ska ta över utlandsadoptionerna för att lösa Danmarks ofrivillig barnlöshet-kris:
 
Som alltid chockar och förskräcker danskarna (vilka ju bredvid holländarna brukar vara de allra mest frispråkiga och frigjorda i ett västvärldssammanhang) och denna gång gäller det Danmarks fortfarande skapligt nytillträdda socialdemokratiska regeringschef och statsminister Mette Frederiksen som svenska S numera säger sig inspireras av mot bakgrund av att danska S har lyckats locka tillbaka 100 000-tals fr a majoritetsdanska arbetar- och lägre medelklassväljare från Dansk Folkeparti genom att till stora delar ”stjäla” Dansk Folkepartis politik.
 
Bakgrunden till Frederiksen nyårstalsutspel är då att liksom i Sverige omhändertas numera nästan enbart barn med utländsk och utomeuropeisk bakgrund och i Danmark handlar det då i hög grad om s k ”andrageneration:are” i de danska motsvarigheterna till våra svenska miljonprogramsområden som i Danmark officiellt benämns som ”ghetton”. Nu när ”ghettona” ska rivas som en del av implementeringen av det danska s k ”ghettopaketet” vill då Frederiksen att de inhemska adoptionerna ska öka och inte minst då utlandsadoptionerna till Danmark numera utgör ”en skugga av sitt forna jag” och för tillfället har de kvarvarande danska adoptionsorganisationerna t o m valt att för närvarande inte längre ta emot några ansökningar om utlandsadoptioner.
 
I hela västvärlden inklusive både i Danmark och i Sverige pågår idag en slags anglo-amerikanisering av reproduktionspolitiken och reproduktionsmarknaden: Idag är fler danskar, svenskar och västerlänningar än någonsin tidigare i (när)historien ofrivilligt barnlösa och även om många ofrivilligt barnlösa danskar, svenskar och västerlänningar nyttjar olika reproduktionstekniker så är behovet av barn som går att adoptera, d v s s k adopterbara barn, sannolikt större än någonsin tidigare.
 
I USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, d v s i den s k anglo-amerikanska delen av västvärlden som ju generellt brukar vara före med det mesta, är inhemsk adoption numera långt vanligare än internationell adoption och de barn som adopteras inhemskt är då nästan alltid minoritetsbarn av olika slag (barn till urfolk, barn till slavättlingar, barn till invandrare, barn till resande o s v) vilka har omhändertagits av (majoritets)samhället och gjorts ”adopterbara” och de allra flesta som adopterar dessa barn är då infödda majoritetsinvånare och numera både singlar och par, och både heteros och icke-heteros.
 
Detta ”scenario”, d v s att den idag närmast gigantiska efterfrågan på barn att adoptera i länder som Danmark och Sverige ”löses” genom att minoritetsinvånarnas barn omhändertas och adopteras bort till de ofrivilligt barnlösa majoritetsinvånarna, är även vad Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson har förespråkat ända sedan 2000-talet och senast i våras argumenterade då Kristersson exempelvis för att de s k IS-svenskarnas barn ska omhändertas och adopteras bort till ofrivilligt barnlösa par och singlar, som då återigen både kan vara heteros och icke-heteros.
 
Både Frederiksen och Kristersson tänker sig helt enkelt samma typ av framtid och modell som redan gäller i den anglo-amerikanska världen, d v s de båda har insett att utlands(mass)adoptionernas epok nu är över för gott och för att tillgodose det närmast astronomiska behovet av barn att adoptera p g a det enorma antalet ofrivilligt barnlösa i både Danmark och Sverige (liksom i övriga västvärlden, och återigen gäller det både singlar och par och både heteros och icke-heteros) så ska minoritetsinvånarnas barn, och för dansk och svensk del fr a ”andrageneration:arna” i ”ghettona” respektive i miljonprogramsområdena som ju redan omhändertas i mycket hög utsträckning, bli lösningen på den pandemi som Danmark, Sverige och västvärlden lider av idag och som stavas ofrivillig barnlöshet.
 
OBS 1: Naturligtvis innebär ofrivillig barnlöshet ett oerhört lidande för närmast otaliga danskar, svenskar och västerlänningar och både för singlar och par liksom för heteros och icke-heteros.
 
OBS 2: Naturligtvis finns det tyvärr en del minoritetsbarn som växer upp med vårdnadshavare som kanske inte alltid är s k ”good enough”.
 
OBS 3: Naturligtvis finns det fortfarande infödda majoritetsdanskar, majoritetssvenskar och majoritetsvästerlänningar som tillhör den lägre arbetarklassen ock vars barn omhändertas och ibland adopteras bort inhemskt inom landet men de är numera mycket få.
 
 
”Fler barn bör adopteras bort. Det sa Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) i sitt första nyårstal, skriver danska medier.
 
”Uttalandet, om att adoptera bort fler barn, i Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) nyårstal fick stort genomslag i danska medier.
 
Det blev ett uppmärksammat första nyårstal för Mette Frederiksen som tillträdde posten för ett drygt halvår sedan. Framför allt gav hennes ord om att fler barn ska tvångsavlägsnas från sina föräldrar eko och uppmärksammandes bland annat av Danmarks TV2:
 
– I dag får en del föräldrar för många chanser. Kanske i den bästa mening. Men när en 12-åring blir omhändertagen från hemmet så ligger det ofta elva dåliga år bakom, sa hon.
Hon säger att det är tid att släppa ”beröringsskräcken”.
 
– Fler utsatta barn ska ha ett nytt hem tidigare än i dag. Och villkoren för omhändertagna barn ska vara långt mer stabila. Det viktigaste – ja, det avgörande för ett litet barn – är att växa upp med trygghet, kärlek och stabilitet. Därför bör fler utsatta barn också bortadopteras, så att de får en verkligt ny start på sina liv, sa Mette Frederiksen i sitt tal.
 
Hon har tidigare varit ordförande i en socialnämnd och sagt att barn som far illa inte enbart handlar om föräldrar som sviker, utan också om ett samhälle som inte har reagerat korrekt.
 
– Jag vet att det inte är alla som håller med mig. Några kommer säga att vi att vi ska förebygga mer och arbeta mer med familjerna. Det ska vi, men det är inte tillräckligt. Vi måste ta barnens parti, sa hon i talet.”

När Micael Bindefeld och Ulf Kristersson uppvisar en fullständig tondövhet gentemot SD:s antisemitiska bakgrund

Ett skolexempel på när två män med makt och inflytande (och nog även en hel del pengar) uppvisar fullständig tondövhet för det är naturligtvis en sak att det handlar om privata pengar och inte om skattemedel och att Kristersson och Bindefeld är vänner och står nära varandra men att överhuvudtaget komma på tanken att låta den förstnämnde dela ut den sistnämndes stipendium är i sig märkligt även om Kristersson uttalade sig mot rasism när han var Adoptionscentrums ordförande och det minst märkliga i denna historia är väl att Kristersson nu hoppar av uppdraget.
79241290_2263962487237650_1458798187685871616_n.jpg
78954040_813786119079198_6366718180806623232_n.jpg
 
Påminner återigen gärna om att SD så sent som 1994 införde flera meningar om judarna i sitt partiprogram och bl a under den anmärkningsvärda rubriken ”Befolkningspolitik” och i anslutning till presentationen av den dåtida famösa ”70-regeln” som sade att alla utomvästerländska invandrare som hade ankommit till landet efter 1970 skulle repatrieras.
 
Judarna omtalades som ”internationalisterna” (jfr ”kosmopoliterna” eller ”globalisterna”) och SD hoppades att judarna i Sverige och ute i världen ville ”leva i fredlig samvaro” med svenskarna (även A.H. kunde då yra om att han önskade att judarna ville sluta fred med och leva i fred med tyskarna) och mitt i alltihop tillade SD samtidigt att ”idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt” då EU ofta uppfattades som ett judiskt projekt i dåtidens SD-kretsar:
 
”Sedan repatrieringsprogrammet är verkställt kommer det inte att finnas kvar människor i landet som inte har ursprung i den västerländska kulturkretsen, emedan de invandrat t.o.m. 1970…
 
Sverigedemokraterna vill att svenskarna skall leva i fredlig samvaro med dessa såväl som med svenska internationalister…
 
Vår bedömning är att Sverige kan behålla sin självständighet och svenskarna sin känsla av ett genuint svenskt ursprung med en fortsatt lugn migration inom den västerländska kulturkretsen. En fördel med etnisk homogenitet är att den disciplinerar och skapar empati på ett liknande sätt som sunda familjer gör. Idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt.”
 
 
”Han har därför meddelat Micael Bindefeld att han avstår från att dela ut stipendiet.
 
”Jag förstår att det här beslutet kan komma att väcka debatt, och jag vill verkligen uppmana alla att nu besinna sig. Kampen mot antisemitismen är en alldeles för viktig fråga för att dras in i dagspolitisk smutskastning”, skriver Moderatledaren vidare.
 
Micael Bindefeld säger i ett sms till TT att han själv kommer att dela ut nästa års stipendium. ”Ulf har avsagt sig uppdraget. I övrigt inga kommentarer”, skriver Bindefeld.”

Den en gång så marginaliserade svenska radikal- och socialkonservatismen i form av arvet efter den gamla svenska unghögern är nu tillbaka i den svenska politiken tack vare SD och Ulf Kristersson

Timbros Fredrik Hultman påminner om att SD inte längre låter sig inspireras av de gamla furugårds- och lindholmsnazisterna utan av den gamla svenska unghögern som är något annat än både italiensk fascism och tysk nationalsocialism: Det handlar om en specifik svensk social- och radikalkonservatism som huvudfåran av den svenska högern och borgerligheten bröt med 1934 men som nu 85 år senare är på väg att hitta tillbaka till ”stugvärmen” och politiken ”tack vare” SD och inte minst på grund av Ulf Kristersson för fram tills igår var Sverige ett av de sista länderna i Europa där en antifascistisk cordon sanitaire-överenskommelse rådde i relation till landets högerpopulistiska parti, d v s fram tills igår rådde trots allt en slags oskriven regel bland de övriga svenska riksdagspartierna att inte inleda ett åtminstone officiellt samarbete med SD på riksnivå och för att försöka tillskansa sig regeringsmakten. 

AP.jpg

78283331_10156963955955847_8795450619654569984_n.jpg

”Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.”

 

 

 

https://timbro.se/smedjan/den-radikalkonservative-arvtagaren

 

”Dock kan deras ideologiska ursprung spåras till Malmö år 1906. Det var då Teodor Holmberg, en folkskollärare, höll föredraget ”Svensk nationaldemokrati” för föreningen Sveriges väl.

 

Holmberg talade om betydelsen av demokratisering, om att kraven på allmän och kvinnlig rösträtt var befogade och om det positiva i den framväxande arbetarrörelsens krav. Men han talade också om arbetarrörelsens behov av rening. Om hur arbetarrörelsen innehåller mycket slam. Om hur en nationell gemenskap kan byggas genom demokratins genomslag. Teodor Holmberg omnämns i dag som ideologisk föregångare till SD i deras eget principprogram.”

 

(…)

 

”Holmberg hade inga politiska uppdrag, förutom att han var förbundsordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) åren 1922–23. Genom att förstå SNU:s politiska inriktning går det även att förstå sverigedemokratisk ideologi.”

 

(…)

 

”Personkopplingar mellan SD och SNF spelar kanske ingen större roll. Särskilt inte då mycket tid har förflutit sedan SD bildades. Men det finns rent ideologiska knytpunkter dem emellan.

 

En väsentlig del av den sverigedemokratiska tankevärlden är att dra upp en skiljelinje mellan deras form av konservatism, och andra ideologier. Skiljelinjen går mellan de ”konservativa” och ”vänsterliberalerna”. Vänsterliberalismen blir därför ett samlingsbegrepp för de partier som inte delar deras syn på nationen. På så sätt kan SD bunta ihop vitt skilda strömningar under ett paraply.”

 

 

(…)

 

”För SNU var ekonomisk korporatism centralt. Genom att organisera ekonomin efter korporativa principer skulle allmänintresset kunna tillgodoses och nationell sammanhållning skapas. Det var i stora drag det som Kjellén avsåg när han förespråkade ”nationalsocialism” (Kjellén dog innan de tyska nazisterna började använda begreppet).

 

Teodor Holmbergs nationaldemokrati överlappar med den idéströmningen. Demokratin ifrågasätts utifrån dessa premisser, eftersom den skapar konflikter mellan olika särintressen. För att ena folket måste den representativa demokratin reformeras, till förmån för krafter som kan representera en samlad folkvilja.

 

SNU var inspirerade av svenska konservativa tänkare från tidigt 1900-tal, såsom Rudolf Kjellén. Men samtidigt inspirerades SNU:arna, särskilt Elmo Lindholm, av franska tänkare såsom Joseph de Maistre, Charles Mauras och Maurice Barrès. de Maistre såg den nationella identiteten som grundläggande för sammanhållning, och som ett särskiljande drag hos människor. ”Under loppet av mitt liv har jag mött italienare, fransmän, ryssar osv. – och tack vare Montesquieu vet jag att ’man kan vara persisk’ – men vad människan angår har jag aldrig träffat henne.” anmärkte han. Den synen på nationell identitet som grundläggande för mänsklig essens lade grunden för SNU:s syn på såväl demokrati som ekonomi.”