Kategori: Ulf Kristersson

Idag tog Kristersson emot Meloni som gäst i Stockholm

Just nu besöker Italiens nuvarande regeringschef Giorgia Meloni, som leder världens största parti med ett fascistiskt förflutet, Ulf Kristersson i Stockholm som förestår en regering som kom till makten och styr med stöd av världens största parti med ett nazistiskt förflutet, för att diskutera EU:s migrationspolitik. 

Detta är den andra regeringschefen som Kristersson tar emot i Stockholm efter Finlands Sanna Marin sedan han för lite mer än 100 dagar sedan blev Sveriges statsminister och det är synnerligen symboliskt att det är just Meloni vars partis valseger i höstas sammanföll med SD:s valseger nästan på dagen.

Det faktum att världens största parti med ett fascistiskt förflutet (d v s Melonis parti Fratelli d’Italia) och världens största parti med ett nazistiskt förflutet (d v s SD) blev större än någonsin i valen i de italienska och svenska valen i september 2022 innebär att hösten 2022 har kommit att gå till historien som ”Europas bruna höst”.

Igår fick Kristersson kritik i EU-parlamentet i Strasbourg för att ha allierat sig med SD

Igår blev Kristersson hårt ansatt av både de röda och gröna partigrupperna i EU-parlamentet i Strasbourg vars företrädare använde sig av samma ord och liknelse som bl a jag har spridit i ett stort antal intervjuer i utländska medier – d v s kort och gott att den gamla, svenska högern och Kristerssons regering numera är gisslan hos SD. En fransk vänsterpolitiker sade bl a att ”man kan inte leka med extremhögern – när den tar makten lämnar den inte tillbaka den” med hänvisning till den aktuella stormningen av den brasilianska kongressen och på EU-nivå liksom på den internationella arenan i allmänhet är chocken som bekant stor att landet som under decennier har varit känt som världens mest progressiva land och bäst på bl a miljö- och klimatpolitik, jämställdhet och feminism och sist men inte minst migration och antirasism numera fjärrstyrs av världens just nu största parti med en nazistisk bakgrund.

Samtidigt hyllades Kristerssons nya regering inte oväntat av en samlad radikalhöger som numera blickar mot Sverige där ett syskonparti som under många år utgjorde ett av Europas allra minsta partier i sin klass (de sedan länge mycket stora högerpopulistiska partierna i bl a Frankrike, Belgien och Österrike brukade tidigare betrakta svenska SD som något av den bortkomna och töntiga ”kusinen från landet” som ingen trodde skulle kunna ta sig in i svenska riksdagen) plötsligt har kommit att bli kontinentens mäktigaste högerpopulistiska och högerradikala parti bredvid regeringspartierna i Italien, Polen och Ungern och partier som schweiziska SVP och franska RN.

Kristersson försvarade sig med att högern i Sveriges tre nordiska grannländer alla har samarbetat med högerpopulistiska partier när de har suttit i regeringsställning och dessutom sedan många år tillbaka. Därmed likställde Kristersson norska FrP, finska PS och danska DF med svenska SD, vilket är en jämförelse som haltar rejält då SD har en nazistisk bakgrund medan de övriga tre partierna har ett klassiskt högerpopulistiskt ursprung.

Kristersson vet naturligtvis att det inte går att likställa SD med norska FrP, finska PS och danska DF: Under Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum (AC) på 00-talet var det SD som ständigt var i skottgluggen när AC uttalade sig mot rasism, adoptivpappan och DN:s dåvarande chefredaktör Hans Bergström (som senare i livet skulle komma att bli en av världens just nu rikaste svenskar tillsammans med sin fru Barbara) vägrade vid samma tid att låta SD annonsera i DN med hänvisning till att SD var emot internationell adoption och det var också just på 00-talet som SD slutligen övergav sitt tidigare rasideologiska krav på att stoppa alla adoptioner av specifikt utomeuropeiska barn.

Ironiskt nog attackerade f ö SD:s Charlie Weimers Kristersson och svenska M, KD och L igår i EU-parlamentet för att de tre svenska regeringspartierna har ställt sig bakom EU:s linje vad gäller EU:s syn på migration, d v s att EU-medlemsstaterna ska ta ett gemensamt och solidariskt ansvar för flyktingarna som kommer till EU, så gårdagens besök i Strasbourg bjöd m a o också på ett som alltid lika ilsket SD för Kristerssons del. 

”Statsminister Ulf Kristersson kritiserades i EU-parlamentet för att gå extremhögerns ärenden när det gäller klimat, migration och brist på jämställdhetsfrågor under Sveriges ordförandeskap. Han fick samtidigt beröm för att sätta fokus på att stärka europeisk ekonomi och konkurrenskraft.”

http://www.europaportalen.se/2023/01/svenska-regeringens-sd-stod-ifragasatt-i-eu-parlamentet

”Flera ledamöter från rödgröna partier uttryckte tydlig oro för hur regeringen ska hantera frågor som migration och klimat med Sverigedemokraterna som stödparti.

– Din regering hålls nu som gisslan av Sverigedemokraterna, ett populistiskt och EU-skeptiskt extremhögerparti. Ditt avtal med dem ger dem ett direkt inflytande inte bara över nationell utan även EU-politik, sade belgaren Philippe Lamberts som leder parlamentets gröna partigrupp där Miljöpartiet ingår.

Han lyfte fram migrationsfrågan som det mest tydliga exemplet på detta. Lamberts menade även att det svenska ordförandeskapet inte har med några frågor som rör miljö och ekosystem i sin planering.

Även den socialdemokratiska partigruppens ledare, spanjorskan Iratxe García Pérez, varnade för regeringens möjligheter att driva på för klimatomställningen med Sverigedemokraterna som stödparti. Hon pekade på regeringens skrotande av stöd för elbilsinköp och försvåranden för att installera vindkraftverk.

– Era extremhögerpartner i denna kammare röstar ständigt mot EU:s klimatpaket, sade García Pérez.

Den finländske socialdemokraten Eero Heinäluoma oroades för att Sverige inte längre ska stå upp för grundläggande demokratiska rättigheter som rättsstatlighet i EU.

Ledamöter från partier på den yttersta högerkanten som franska Nationell samling, estniska EKRE och österrikiska FPÖ välkomnade däremot att Sverigedemokraterna nu har inflytande över den svenska regeringens migrationspolitik.

– Man kan alltid fråga Sverigedemokraterna, som länge varnat faror [med stor invandring], om råd i denna fråga. Därför hoppas jag innerligt att det under Sveriges ordförandeskap kommer läggas mer vikt vid behovet av att kontrollera Europas yttre gränser, förhindra illegal invandring och säkerheten och framtiden för Europas olika nationaliteter, sade Jaak Madison från estniska högerextrema EKRE.

Statsminister Kristersson besvarade kritiken med att alla svenska riksdagspartier är för EU-medlemskapet och att regeringssamarbeten med liknande partier fungerat tidigare i de nordiska grannländerna.”

Om att biståndet ska användas som påtryckningsmedel i återvandringspolitiken och om Kristerssons speciella relation till biståndsverksamhet

Kristerssons regering ska använda det svenska biståndet som utpressningsmedel för att förmå de utomeuropeiska ursprungsländerna (varav de allra flesta är fattiga eller t o m mycket fattiga och därför kommer det svenska hotet om indraget bistånd antagligen att ”bita” och ha verkan) att gå med på att ta emot de personer som kommer att bli föremål för det utbyggda återvandringsprogrammet.

Som väntat är det ett stort fokus på återvandrings- eller repatrieringsfrågan i regeringens budgetproposition för att gå SD:s paradfråga (d v s just återvandrings- eller repatrieringsfrågan) till mötes.

Budgeten är då den första någonsin som SD har inflytande över och fr a gäller det de delar som rör migrationspolitiken och som för partiet är detsamma som den s k befolkningsfrågan, som den svenska s k nationella rörelsen har varit besatt av att hitta en lösning på ända sedan den uppstod under mellankrigstiden och just återvandring eller repatriering har alltid varit de olika partiernas stora fråga från Furugårds och Lindholms nazistpartier på 1930- och 40-talen till dagens AfS och SD.

Just Kristersson har f ö en egen speciell relation till biståndet som går tillbaka till hans tid som ordförande för världens näst största adoptionsförmedlande organisation Adoptionscentrum (AC) på 2000-talet. AC och de andra svenska adoptionsförmedlande organisationerna använde nämligen på den tiden biståndsverksamhet som ett påtryckningsmedel för att få de utomeuropeiska ursprungsländerna att adoptera bort sina barn till svenskarna. 

Detta försökte en statlig utredare dock få stopp på då utredaren ifråga menade att detta var oetiskt och att det dessutom kunde uppmuntra till korruption och barnhandel samt att det också gjorde det svårt för ursprungsländerna att avsluta adoptionsverksamheten. 

Kristersson valde då att gå till frontalattack mot utredaren genom att kort och gott hävda att nästan alla ursprungsländer skulle stänga dörren för Sverige om förslaget att skilja biståndsverksamheten från adoptionsverksamheten gick igenom och då skulle svenskarna inte längre kunna adoptera några utländska barn. Det hela slutade med att AC och Kristersson vann denna debatt och förslaget från utredaren skrotades.

Igår agerade Kristersson buktalare åt SD i sin regeringsförklaring

Denna vecka har bjudit på stark symbolik – i måndags ropade en man ”Ulf Kristersson, du lovade en Förintelseöverlevare att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Du tog henne i hand! Du tog henne i hand!” i samma ögonblick som Kristersson valdes till statsminister och igår agerade Kristersson buktalare åt SD i sin regeringsförklaring genom att slå fast att ”vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring” och samtidigt lova ett ”paradigmskifte” inom svensk migrationspolitik. 

Därefter radade Kristersson upp SD:s krav på ett nationellt tiggerförbud, SD:s krav på skärpta familjeåterföreningsregler, SD:s krav på en förstärkt inre utlänningskontroll och ett kraftigt ökat antal utvisningar eller deportationer, SD:s krav på att endast ta emot de kvotflyktingar (som f ö ska uppgå till maximalt 900 personer årligen) som bedöms kunna anpassa sig väl i Sverige (”urvalet ska utgå från kriterier som ger en välgrundad prognos för god integration i det svenska samhället och i förhållande till svenska värderingar” som Tidöavtalet stipulerar), SD:s krav på en kraftigt ökad återvandring eller repatriering (som f ö biståndsbudgeten bl a ska användas till) och sist men inte minst SD:s krav på att kunna utvisa personer p g a s k ”bristande vandel” (d v s p g a extremism, fundamentalism, kriminalitet, klannätverksdeltagande och prostitution samt p g a deltagande i en aktivitet som ”hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”) samt p g a s k svenskfientlighet eller ”omvänd rasism” (det handlar enligt Tidöavtalet om ”att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen”).

Detta sistnämnda krav som bär en närmast övertydlig SD-proveniens skriver DN:s ledarskribent Lisa Magnusson om i idag för först åker de kriminella Orten-killarna (och kanske också en och annan Orten-tjej) ut och deporteras tillbaka till sina ursprungsländer liksom IS-killarna (och kanske också en och annan IS-tjej) och de invandrarkvinnor som säljer sex (och kanske också en och annan invandrarman som säljer sex) men vad händer sedan?

https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-sverigedemokraterna-har-just-skapat-en-oppning-for-att-utvisa-folk-helt-utan-saklig

”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det påstås. Men ibland finns det en mycket skarp tanke bakom; luddigheten är medveten. För vad har Sverigedemokraterna just gjort, om inte att i fullt dagsljus smuggla igenom möjligheten att i framtiden utvisa invandrare helt utan saklig grund?

Redan kan man avvisa personer som vistas i Sverige utan tillstånd, samt utvisa dem som har uppehållstillstånd men som begått grova brott. Men i det Tidöavtal som träffats mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna finns ett förslag om att man även ska kunna sparka ut folk som uppvisat ”bristande vandel”, såsom ”bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”.

Det finns inga gränser för hur böjlig en sådan här gummiparagraf skulle kunna bli.

I början kommer man förstås bara hänvisa till bristande vandel i de mest uppenbara fallen: gängkriminella och IS-anhängare. Farliga personer som det finns stort folkligt stöd för att utvisa även om de formellt inte dömts för brott. Men ”bristande vandel” riskerar även att bli en ursäkt för att göra sig av med de allra mest utsatta – sexsäljarna, missbrukarna, tiggarna. I värsta fall kan det till sist komma att betyda lite allt möjligt, typ allmänt bristande integration: de som lever i släktklaner, inte kan språket, är arbetslösa eller bara känns ”osvenska”.

Ja, nu låter jag alarmistisk. Men hela problemet med en gummiparagraf är just att den öppnar för lite vad som helst. Och är det någon som tror att Sverigedemokraterna inte skulle ta chansen att utvisa så många som möjligt, om de får den?”

Kristersson och Löfven skiljer sig åt betydligt vad gäller ideologisk principfasthet

Det går nog inte att säga något annat än att de två huvudkombattanterna i svensk politik under de senaste åren och fram tills idag (d v s Ulf Kristersson och Stefan Löfven) skiljer sig åt rejält vad gäller ideologisk ärlighet och principfasthet:

Medan Kristersson har gjort en närmast osannolik ideologisk resa från en ivrig och närmast fanatisk fri invandringsförespråkare via ett flera gånger upprepat ”jag-kommer-aldrig-att-samarbeta-med-SD”-löfte och till en ”SD ställer inte några orimliga krav”-inställning i en intervju i SvD som publicerades förra veckan och där han också försäkrar att han inte kommer att gå med på vad som helst från SD:s sida och därmed inte sälja sin själ för maktens skull (d v s Kristersson försäkrar helt enkelt att han inte är en doktor Faust eller kanske snarare som den skrupelfrie Hendrik Höfgen i Klaus Manns roman ”Mefisto”) så är Kristerssons avgående antagonist Löfven något av hans motsats:

Så fort Löfven tillträdde som Sveriges statsminister 2014 lovade han i sin regeringsförklaring att kampen mot rasism skulle bli en av hans regerings viktigaste och högst prioriterade hjärtefrågor och en tid därefter sjösatte han sedan västvärldens enda nationella plan mot strukturell rasism (och troligen t o m världens enda fram tills dess att Biden tillträdde som USA:s president och gjorde detsamma).

Nu avgår Löfven i samma (antirasistiska) anda med den ideologiska hedern i behåll genom att in i det sista satsa ännu mer på att bekämpa rasism, vilket framgår i dagens intervju med DN:s Niklas Orrenius, d v s Löfven har stått fast vid det han lovade 2014 och mellan 2014-2021 har han dessutom vid ett flertal tillfällen offentligt hävdat att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”.


Kristersson var då den som både fick vetskap om och avfärdade kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som ogrundad och osann när han var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) samtidigt som att han var synnerligen politiskt aktiv för att försöka stoppa alla försök från den svenska statens sida att reglera den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Kristersson kampanjade på den tiden mycket hårt och tyvärr framgångsrikt mot en dåvarande svensk statlig utredning som syftade till att stävja, motverka och förhindra den korruption inom verksamheten som grasserade på inte minst 00-talet när Kristersson just ledde AC och inte minst då Kina hade öppnat upp sig för Väst efter Kalla krigets slut vilket ledde till att 100 000-tals kinesiska barn och fr a kinesiska flickor kom att adopteras till Väst inklusive till Sverige på bara några år.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/86eG5d/svara-om-de-stulna-barnen-kristersson

”I dag har Uppdrag gransknings omtalade ”De stulna barnen” kommit upp på SVT Play. I programmet granskar programledaren Lena Sundström skandalen som rullats upp på senare år. Den om svenska Adoptionscentrum roll i stölden av barn från Chile under 70- och 80-talet. Sammanlagt rör det sig om över 2 000 adoptioner där ingen egentligen vet de gick till.

Men misstankarna är inte nya. Redan i början av 00-talet började en chilensk journaliststudent nysta i försvinnanden av barn i fattiga familjer där hon såg sambandet med svensk adoption. Och de allra flesta fall verkade ha gått genom Adoptionscentrum (AC).

Den som var ordförande för organisationen när AC nåddes av misstankarna var nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson. Och trots att frågan lyftes internt, att man borde titta närmare på informationen, valde han att lägga locket på. Också när en statlig utredning föreslog att adoptionerna borde granskas av staten förblev Kristersson indignerat och hårdnackat emot större insyn.

Han varnade för att adoptioner skulle bli svårare att förverkliga om reglerna skärptes och kallade förslaget ”cyniskt” och ”kränkande.” När Ulf Kristersson i dokumentären ombeds kommentera de stulna barnen och sin egen roll, vägrar han.

Locket ligger alltså fortfarande på för M-ledaren, trots att det var han som var ytterst ansvarig då för 18 år sedan.

Uppdrag granskning berättar om fallet med bröderna David och Gabriel. Under hela sin barndom har de trott att deras mamma lämnat dem på en kyrktrappa, då i början på 70-talet . Att hon inte ville ha dem. Mamman, Antonia Orellana Gatica, som hade tillfångatagits av Pinochets junta fick å sin sida höra att sönerna dött i lunginflammation.

När SVT 2018 grävde i de chilenska adoptionerna och de chilenska myndigheterna startade en polisutredning om ”brott mot mänskligheten” har allt fler oegentligheter nystats upp. Och på kort tid har föräldrar likt David och Gabriels mamma blivit varse att deras barn blivit stulna, samtidigt som deras vuxna barn har fått sina liv kullkastade när en helt annan berättelse uppdagats om varför de kommit till Sverige.

Och i djup sorg blandat med stor lycka har familjer nu återförenats. Men långt ifrån alla har fått veta sanningen. Och ingen har ännu fått upprättelse, ingen har ställts till svar.

Sverige måste göra en noggrann granskning av internationella adoptioner, inte bara från Chile, som socialminister Lena Hallengren lovat. Och Adoptionscenter behöver se över hur de låtit en nyckelperson, i dokumentären kallad ”Aja”, få helt fria tyglar att ordna fram ständigt nya barn trots den chilenska polisens misstankar.

Men det kan inte stanna där. Också Ulf Kristersson behöver ge svar till alla dem som har frågor, både de adopterade och deras familjer.”

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

Per Han och jag samtalar om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt

Per Han och jag samtalar om den svenska och globala adoptionsindustrin och om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt.

”I det här avsnittet försöker vi, Tobias Hübinette och Per Han, sammanfatta den granskning som Dagens Nyheter har publicerat i slutet av februari 2021, om korruptionen inom den internationella adoptionsindustrin. En brottslighet som möjliggjorts genom pengar från rika västländer i kombination med barnlängtan och god tro… Plus förslagenhet, inte minst genom så kallade ”child finders” som världen runt nästlat sig in och rövat bort bebisar från sina mödrar, allt medan papper förfalskats och historier om prostituerade mammor och oönskade barn som lämnats på trappen till polisstationen har fabricerats. D v s oftast bara påhittade historier och detta har fått pågå sedan barn från så kallade fattiga länder började adopteras i slutet av 60-talet. Detta bevisas bland annat i den treåriga utredning som gjorts i Holland där man nu har stoppat all utlandsadoption och ger möjlighet för de adopterade att både få en ursäkt och att ta sina ärenden till domstol, även om brotten skedde för många många år sedan.”

(…)

”I drygt 20 år har han varit en av de få som återkommande lyft de smärtsamma, personliga, politiska, obekväma, livsomvälvande, tunga, traumatiska, systematiska, förträngda, dolda och korrupta frågorna kring internationell adoption. Få har velat lyssna på honom och många har försökt att tysta honom. Däribland Ulf Kristersson, som i rollen som ordförande för Adoptionscentrum och adoptant av tre kinesiska barn är en av många makthavande nyckelfigurer. 

Sedan DN:s avslöjande reportage verkar nu tiden äntligen vara mogen för förändring. Sveriges politiker, i landet som har adopterat flest barn per capita, är nu eniga – inklusive Kristersson: Vi måste gå till botten med allt som utlandsadoptionerna skapat precis som i Holland”

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson välkomnar nu tillsättandet av en vitbok om de korrupta adoptionerna

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson, f d ordförande för Adoptionscentrum som tidigare bagatelliserade de korrupta Chile-adoptionerna (liksom f ö även de korrupta Kina-adoptionerna), välkomnar nu tillsättandet av en statlig sannings- och försoningskommission och en vitbok som går till botten med korruptionen inom hela den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den uppstod på 1960-talet och som mycket väl kan leda till att Sverige stänger dörren för alla nuvarande utlandsadoptioner såsom Nederländerna nyligen valde att göra.

Både Ulf och jag var synnerligen aktiva i adoptionsfrågorna för kring 20 år sedan och både Ulf och jag fick redan då vetskap om de korrupta Chile-adoptionerna. I mitt eget fall handlade det om att jag på den tiden arbetade på Nordisk film och bl a deltog i att bygga upp tv-programmet Spårlöst vilket innebar att jag kom i kontakt med sammanlagt kring 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet från en mängd olika ursprungsländer och vars adoptionsdokument jag fick tillgång till och därför kunde gå igenom och studera systematiskt.

Samtidigt deltog jag även i arbetet med en SVT-dokumentär om de korrupta Thailand-adoptionerna och i samband med det arbetet kontaktade en journaliststudent i Chile oss på Nordisk film och berättade om de korrupta Chile-adoptionerna som f ö hade ägt rum på nästan exakt samma sätt som de korrupta Thailand-adoptionerna och i båda fallen handlade det om svenska Adoptionscentrum. Ulf, som också är adoptivpappa till tre flickor från Kina, fick veta detta samtidigt som mig men Ulf valde då att utreda Chile-adoptionerna internt inom Adoptionscentrum och slutsatsen i denna internutredning, som på den tiden kom fram till att Chile-adoptionerna inte var korrupta, står han tydligen inte för idag.

Samtidigt var Ulf liksom jag själv mycket aktiv i att ”lobba” och kampanja gentemot utredningen ”Adoption – till vilket pris?” som Annika Nilsson (SAP) stod bakom och som är den hittills enda svenska statliga utredningen om internationell adoption som har varit kritisk mot verksamheten. Både Ulf och jag hade mycket kontakt med Annika, som f ö ”privat” berättade för mig att hon var chockad över Adoptionscentrums makt över den dåvarande svenska adoptionsmyndigheten och överhuvudtaget över hela den dåvarande svenska diskursen kring internationell adoption (d v s skrift debatten och politiken till synsättet och attityden o s v), och i Ulfs fall handlade det om att han ville att Adoptionscentrum skulle få fortsätta att engagera sig i biståndsverksamheten medan jag var emot detsamma.

Det finns då en mycket tydlig koppling mellan adoptions- och biståndsverksamheten där den ena verksamheten göder den andra och i slutänden leder biståndsverksamheten nästan alltid till både fler adoptioner och fr a mer korruption. Under denna period försökte Ulf också tysta mig genom att bl a träffa den dåvarande styrelsen för Adopterade koreaners förening på en koreansk restaurang i Stockholm (OBS: utan min kroppsliga närvaro) och där begära av styrelseledamöterna att de en gång för alla skulle få tyst på mig mot bakgrund av att jag var närmast hyperaktiv i adoptionsfrågorna mellan cirka 1995-2005 och därigenom var något av en nagel i ögat på Adoptionscentrum.

Efter Ulfs omsvängning är det nu svårt att tänka sig att något parti i riksdagen skulle sätta sig emot tillsättandet av en statlig utredning efter holländsk modell såvida inte Löfvens rödgröna regering gör frågan om en utredning och om hur den ska utformas till en prestigesak. Ulf vill då gärna att utredningen inte stannar vid 90-talet såsom socialminister Lena Hallengren nyligen uttalade utan även granskar de utlandsadoptioner som också ägde rum när han själv ledde Adoptionscentrum. Det finns slutligen också signaler om att även SD nu är för en sådan utredning utöver V samt enstaka C-riksdagsledamöter:

”När förslag från en statlig utredning hotade adoptionerna, spelade Adoptionscentrums ordförande en nyckelroll i att rädda dem. Det var Ulf Kristersson, i dag Moderaternas partiledare. Nu reagerar han starkt på uppgifterna i DN:s granskning av brott i de internationella adoptionernas spår.

– Jag tycker att man ska göra en vitbok, säger han.”

https://www.dn.se/sverige/ulf-kristersson-jag-vill-se-en-vitbok-over-adoptionerna

”I granskningen ”Barn till varje pris” har DN berättat om allvarliga oegentligheter i flera länder som Sverige har adopterat från: föräldrar vittnar om hur de har berövats på sina barn, och barnen vittnar om att deras adoptionsakter är förfalskade.

– Det är helt förfärliga berättelser. Det här är ju människor som i vissa fall vet, och i andra fall misstänker, att delar av deras liv bygger på lögner och brott, säger Ulf Kristersson.

Han träffar DN på Moderaternas partikansli vid Mynttorget i Stockholm. Moderatledaren liknar avslöjandet med när svenska fosterbarn i början av 2000-talet i Sveriges Radio och Sveriges Television vittnade om övergrepp och vanvård. Då beställde regeringen den så kallade Vanvårdsutredningen. Moderatledaren anser att utredningen var banbrytande – och han tycker att Sverige bör upprätta en vitbok om de internationella adoptionerna.

– En ordentlig vitbok som går till botten med alla misstankar. Den kan också samverka med existerande brottsutredningar, som den i Chile, säger Ulf Kristersson.

En sådan vitbok kan, enligt Kristersson, ta inspiration av vanvårdsutredningen.

– I formen: sökandet efter sanningen. Att låta alla människor som har någonting att bidra med komma till tals för att lägga en pusselbit.

Tidigare i veckan berättade socialminister Lena Hallengren (S) att hon vill se en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talet till och med 1990-talet.

Moderatledaren håller med, men vill gå ytterligare ett steg. Den vitbok han föreslår kan sträcka sig längre.

– Man ska inte göra en snävare begränsning än att man täcker in där det finns skäl att tro att det finns felaktigheter. Men signalen hon sände, den delar jag. Ulf Kristersson vill se en vitbok i två delar: en historisk del och en del som blickar in i framtiden.

– Att skipa rättvisa är upprättelse, men det är också att lära framåt. Då tycker jag att man bör lägga ner mer resurser på att granska ursprungsländernas processer och rättssäkerhet. En sådan formaliserad del två av en vitbok tycker jag vore nödvändig. Vad skulle en vitbok leda till?

– Det ena självklara är väl att så långt det bara är möjligt få fram sanningen. Vad skedde, vad hände? Samt att det kan bidra till att ge upprättelse till människor som har vetat eller eller trott att någonting var fel, säger Ulf Kristersson.

Skulle det kunna resultera i en ursäkt från svenska staten?

– I de fall där enskilda adopterade har blivit utsatta för allvarliga brott eller felaktigheter, är det viktigt att staten också medverkar till upprättelse och att rättvisa skipas. En ursäkt från staten skulle kunna bli en viktig del i det.”

(…)

”Sedan 2018 pågår en chilensk brottsutredning där över 640 svenska adopterade förekommer. Merparten av barnen kom till Sverige via Adoptionscentrums dåvarande ombud i landet. Hon förekommer i brottsutredningen, men har via sin advokat hälsat att hon inte vill svara på DN:s frågor.

Mellan 2003 och 2005 var Ulf Kristersson ordförande för Adoptionscentrum. DN:s granskning visar att Kristersson kände till anklagelser mot ombudet redan 2003, då han var nytillträdd ordförande. Den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares hade granskat saken tillsammans med ytterligare en student. Hon berättar för DN att de skrev om illegala adoptioner under Pinochets diktatur, med fokus på fall som var kopplade till Sverige.

– Vi översatte den till svenska och skickade den till Adoptionscentrum, säger Ana Maria Olivares.

Ulf Kristersson minns situationen ”mycket väl”.

– Det här måste vi titta på, sa jag. Adoptionscentrum gjorde en internutredning som mynnade ut i en promemoria, som DN har läst, där föreningen förklarade att inga fel hade begåtts.

– Med dagens facit i hand är det mycket, mycket värre än vad uppsatsen kunde belägga, säger Kristersson.”

(…)

”Samma år, 2003, kom en statlig utredning med en rad förslag på hur den svenska adoptionsverksamheten ska kunna stävja ”korruption” och ”barnhandel”. Utredningen föreslog att adoptionsavgiften som föräldrarna betalar endast får täcka kostnaden för det specifika barn de ska adoptera. Utredningen såg även en risk i det faktum att svenska adoptionsföreningar betalade bistånd till utländska barnhem. Mer bistånd kunde trigga barnhemmen att tillhandahålla barn som egentligen inte är föräldralösa.

I sin roll som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade Ulf Kristersson mot utredningens slutsatser, både på DN:s debattsida och i ett remissvar. Tonen i debattartikeln var hård. Enligt Kristersson riskerade förslagen att strypa de internationella adoptionerna:

”Bara 37 av 700 utländska barn hade fått komma hit”.

”Konsekvensen av utredningens förslag blir att några få barn läggs i gyllene sängar medan andra får ligga på golvet”, skrev Ulf Kristersson.

– Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt så i dag.”