Kategori: Ulf Kristersson

Kristersson och Löfven skiljer sig åt betydligt vad gäller ideologisk principfasthet

Det går nog inte att säga något annat än att de två huvudkombattanterna i svensk politik under de senaste åren och fram tills idag (d v s Ulf Kristersson och Stefan Löfven) skiljer sig åt rejält vad gäller ideologisk ärlighet och principfasthet:

Medan Kristersson har gjort en närmast osannolik ideologisk resa från en ivrig och närmast fanatisk fri invandringsförespråkare via ett flera gånger upprepat ”jag-kommer-aldrig-att-samarbeta-med-SD”-löfte och till en ”SD ställer inte några orimliga krav”-inställning i en intervju i SvD som publicerades förra veckan och där han också försäkrar att han inte kommer att gå med på vad som helst från SD:s sida och därmed inte sälja sin själ för maktens skull (d v s Kristersson försäkrar helt enkelt att han inte är en doktor Faust eller kanske snarare som den skrupelfrie Hendrik Höfgen i Klaus Manns roman ”Mefisto”) så är Kristerssons avgående antagonist Löfven något av hans motsats:

Så fort Löfven tillträdde som Sveriges statsminister 2014 lovade han i sin regeringsförklaring att kampen mot rasism skulle bli en av hans regerings viktigaste och högst prioriterade hjärtefrågor och en tid därefter sjösatte han sedan västvärldens enda nationella plan mot strukturell rasism (och troligen t o m världens enda fram tills dess att Biden tillträdde som USA:s president och gjorde detsamma).

Nu avgår Löfven i samma (antirasistiska) anda med den ideologiska hedern i behåll genom att in i det sista satsa ännu mer på att bekämpa rasism, vilket framgår i dagens intervju med DN:s Niklas Orrenius, d v s Löfven har stått fast vid det han lovade 2014 och mellan 2014-2021 har han dessutom vid ett flertal tillfällen offentligt hävdat att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”.


Kristersson var då den som både fick vetskap om och avfärdade kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som ogrundad och osann när han var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) samtidigt som att han var synnerligen politiskt aktiv för att försöka stoppa alla försök från den svenska statens sida att reglera den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Kristersson kampanjade på den tiden mycket hårt och tyvärr framgångsrikt mot en dåvarande svensk statlig utredning som syftade till att stävja, motverka och förhindra den korruption inom verksamheten som grasserade på inte minst 00-talet när Kristersson just ledde AC och inte minst då Kina hade öppnat upp sig för Väst efter Kalla krigets slut vilket ledde till att 100 000-tals kinesiska barn och fr a kinesiska flickor kom att adopteras till Väst inklusive till Sverige på bara några år.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/86eG5d/svara-om-de-stulna-barnen-kristersson

”I dag har Uppdrag gransknings omtalade ”De stulna barnen” kommit upp på SVT Play. I programmet granskar programledaren Lena Sundström skandalen som rullats upp på senare år. Den om svenska Adoptionscentrum roll i stölden av barn från Chile under 70- och 80-talet. Sammanlagt rör det sig om över 2 000 adoptioner där ingen egentligen vet de gick till.

Men misstankarna är inte nya. Redan i början av 00-talet började en chilensk journaliststudent nysta i försvinnanden av barn i fattiga familjer där hon såg sambandet med svensk adoption. Och de allra flesta fall verkade ha gått genom Adoptionscentrum (AC).

Den som var ordförande för organisationen när AC nåddes av misstankarna var nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson. Och trots att frågan lyftes internt, att man borde titta närmare på informationen, valde han att lägga locket på. Också när en statlig utredning föreslog att adoptionerna borde granskas av staten förblev Kristersson indignerat och hårdnackat emot större insyn.

Han varnade för att adoptioner skulle bli svårare att förverkliga om reglerna skärptes och kallade förslaget ”cyniskt” och ”kränkande.” När Ulf Kristersson i dokumentären ombeds kommentera de stulna barnen och sin egen roll, vägrar han.

Locket ligger alltså fortfarande på för M-ledaren, trots att det var han som var ytterst ansvarig då för 18 år sedan.

Uppdrag granskning berättar om fallet med bröderna David och Gabriel. Under hela sin barndom har de trott att deras mamma lämnat dem på en kyrktrappa, då i början på 70-talet . Att hon inte ville ha dem. Mamman, Antonia Orellana Gatica, som hade tillfångatagits av Pinochets junta fick å sin sida höra att sönerna dött i lunginflammation.

När SVT 2018 grävde i de chilenska adoptionerna och de chilenska myndigheterna startade en polisutredning om ”brott mot mänskligheten” har allt fler oegentligheter nystats upp. Och på kort tid har föräldrar likt David och Gabriels mamma blivit varse att deras barn blivit stulna, samtidigt som deras vuxna barn har fått sina liv kullkastade när en helt annan berättelse uppdagats om varför de kommit till Sverige.

Och i djup sorg blandat med stor lycka har familjer nu återförenats. Men långt ifrån alla har fått veta sanningen. Och ingen har ännu fått upprättelse, ingen har ställts till svar.

Sverige måste göra en noggrann granskning av internationella adoptioner, inte bara från Chile, som socialminister Lena Hallengren lovat. Och Adoptionscenter behöver se över hur de låtit en nyckelperson, i dokumentären kallad ”Aja”, få helt fria tyglar att ordna fram ständigt nya barn trots den chilenska polisens misstankar.

Men det kan inte stanna där. Också Ulf Kristersson behöver ge svar till alla dem som har frågor, både de adopterade och deras familjer.”

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

Per Han och jag samtalar om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt

Per Han och jag samtalar om den svenska och globala adoptionsindustrin och om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt.

”I det här avsnittet försöker vi, Tobias Hübinette och Per Han, sammanfatta den granskning som Dagens Nyheter har publicerat i slutet av februari 2021, om korruptionen inom den internationella adoptionsindustrin. En brottslighet som möjliggjorts genom pengar från rika västländer i kombination med barnlängtan och god tro… Plus förslagenhet, inte minst genom så kallade ”child finders” som världen runt nästlat sig in och rövat bort bebisar från sina mödrar, allt medan papper förfalskats och historier om prostituerade mammor och oönskade barn som lämnats på trappen till polisstationen har fabricerats. D v s oftast bara påhittade historier och detta har fått pågå sedan barn från så kallade fattiga länder började adopteras i slutet av 60-talet. Detta bevisas bland annat i den treåriga utredning som gjorts i Holland där man nu har stoppat all utlandsadoption och ger möjlighet för de adopterade att både få en ursäkt och att ta sina ärenden till domstol, även om brotten skedde för många många år sedan.”

(…)

”I drygt 20 år har han varit en av de få som återkommande lyft de smärtsamma, personliga, politiska, obekväma, livsomvälvande, tunga, traumatiska, systematiska, förträngda, dolda och korrupta frågorna kring internationell adoption. Få har velat lyssna på honom och många har försökt att tysta honom. Däribland Ulf Kristersson, som i rollen som ordförande för Adoptionscentrum och adoptant av tre kinesiska barn är en av många makthavande nyckelfigurer. 

Sedan DN:s avslöjande reportage verkar nu tiden äntligen vara mogen för förändring. Sveriges politiker, i landet som har adopterat flest barn per capita, är nu eniga – inklusive Kristersson: Vi måste gå till botten med allt som utlandsadoptionerna skapat precis som i Holland”

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson välkomnar nu tillsättandet av en vitbok om de korrupta adoptionerna

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson, f d ordförande för Adoptionscentrum som tidigare bagatelliserade de korrupta Chile-adoptionerna (liksom f ö även de korrupta Kina-adoptionerna), välkomnar nu tillsättandet av en statlig sannings- och försoningskommission och en vitbok som går till botten med korruptionen inom hela den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den uppstod på 1960-talet och som mycket väl kan leda till att Sverige stänger dörren för alla nuvarande utlandsadoptioner såsom Nederländerna nyligen valde att göra.

Både Ulf och jag var synnerligen aktiva i adoptionsfrågorna för kring 20 år sedan och både Ulf och jag fick redan då vetskap om de korrupta Chile-adoptionerna. I mitt eget fall handlade det om att jag på den tiden arbetade på Nordisk film och bl a deltog i att bygga upp tv-programmet Spårlöst vilket innebar att jag kom i kontakt med sammanlagt kring 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet från en mängd olika ursprungsländer och vars adoptionsdokument jag fick tillgång till och därför kunde gå igenom och studera systematiskt.

Samtidigt deltog jag även i arbetet med en SVT-dokumentär om de korrupta Thailand-adoptionerna och i samband med det arbetet kontaktade en journaliststudent i Chile oss på Nordisk film och berättade om de korrupta Chile-adoptionerna som f ö hade ägt rum på nästan exakt samma sätt som de korrupta Thailand-adoptionerna och i båda fallen handlade det om svenska Adoptionscentrum. Ulf, som också är adoptivpappa till tre flickor från Kina, fick veta detta samtidigt som mig men Ulf valde då att utreda Chile-adoptionerna internt inom Adoptionscentrum och slutsatsen i denna internutredning, som på den tiden kom fram till att Chile-adoptionerna inte var korrupta, står han tydligen inte för idag.

Samtidigt var Ulf liksom jag själv mycket aktiv i att ”lobba” och kampanja gentemot utredningen ”Adoption – till vilket pris?” som Annika Nilsson (SAP) stod bakom och som är den hittills enda svenska statliga utredningen om internationell adoption som har varit kritisk mot verksamheten. Både Ulf och jag hade mycket kontakt med Annika, som f ö ”privat” berättade för mig att hon var chockad över Adoptionscentrums makt över den dåvarande svenska adoptionsmyndigheten och överhuvudtaget över hela den dåvarande svenska diskursen kring internationell adoption (d v s skrift debatten och politiken till synsättet och attityden o s v), och i Ulfs fall handlade det om att han ville att Adoptionscentrum skulle få fortsätta att engagera sig i biståndsverksamheten medan jag var emot detsamma.

Det finns då en mycket tydlig koppling mellan adoptions- och biståndsverksamheten där den ena verksamheten göder den andra och i slutänden leder biståndsverksamheten nästan alltid till både fler adoptioner och fr a mer korruption. Under denna period försökte Ulf också tysta mig genom att bl a träffa den dåvarande styrelsen för Adopterade koreaners förening på en koreansk restaurang i Stockholm (OBS: utan min kroppsliga närvaro) och där begära av styrelseledamöterna att de en gång för alla skulle få tyst på mig mot bakgrund av att jag var närmast hyperaktiv i adoptionsfrågorna mellan cirka 1995-2005 och därigenom var något av en nagel i ögat på Adoptionscentrum.

Efter Ulfs omsvängning är det nu svårt att tänka sig att något parti i riksdagen skulle sätta sig emot tillsättandet av en statlig utredning efter holländsk modell såvida inte Löfvens rödgröna regering gör frågan om en utredning och om hur den ska utformas till en prestigesak. Ulf vill då gärna att utredningen inte stannar vid 90-talet såsom socialminister Lena Hallengren nyligen uttalade utan även granskar de utlandsadoptioner som också ägde rum när han själv ledde Adoptionscentrum. Det finns slutligen också signaler om att även SD nu är för en sådan utredning utöver V samt enstaka C-riksdagsledamöter:

”När förslag från en statlig utredning hotade adoptionerna, spelade Adoptionscentrums ordförande en nyckelroll i att rädda dem. Det var Ulf Kristersson, i dag Moderaternas partiledare. Nu reagerar han starkt på uppgifterna i DN:s granskning av brott i de internationella adoptionernas spår.

– Jag tycker att man ska göra en vitbok, säger han.”

https://www.dn.se/sverige/ulf-kristersson-jag-vill-se-en-vitbok-over-adoptionerna

”I granskningen ”Barn till varje pris” har DN berättat om allvarliga oegentligheter i flera länder som Sverige har adopterat från: föräldrar vittnar om hur de har berövats på sina barn, och barnen vittnar om att deras adoptionsakter är förfalskade.

– Det är helt förfärliga berättelser. Det här är ju människor som i vissa fall vet, och i andra fall misstänker, att delar av deras liv bygger på lögner och brott, säger Ulf Kristersson.

Han träffar DN på Moderaternas partikansli vid Mynttorget i Stockholm. Moderatledaren liknar avslöjandet med när svenska fosterbarn i början av 2000-talet i Sveriges Radio och Sveriges Television vittnade om övergrepp och vanvård. Då beställde regeringen den så kallade Vanvårdsutredningen. Moderatledaren anser att utredningen var banbrytande – och han tycker att Sverige bör upprätta en vitbok om de internationella adoptionerna.

– En ordentlig vitbok som går till botten med alla misstankar. Den kan också samverka med existerande brottsutredningar, som den i Chile, säger Ulf Kristersson.

En sådan vitbok kan, enligt Kristersson, ta inspiration av vanvårdsutredningen.

– I formen: sökandet efter sanningen. Att låta alla människor som har någonting att bidra med komma till tals för att lägga en pusselbit.

Tidigare i veckan berättade socialminister Lena Hallengren (S) att hon vill se en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talet till och med 1990-talet.

Moderatledaren håller med, men vill gå ytterligare ett steg. Den vitbok han föreslår kan sträcka sig längre.

– Man ska inte göra en snävare begränsning än att man täcker in där det finns skäl att tro att det finns felaktigheter. Men signalen hon sände, den delar jag. Ulf Kristersson vill se en vitbok i två delar: en historisk del och en del som blickar in i framtiden.

– Att skipa rättvisa är upprättelse, men det är också att lära framåt. Då tycker jag att man bör lägga ner mer resurser på att granska ursprungsländernas processer och rättssäkerhet. En sådan formaliserad del två av en vitbok tycker jag vore nödvändig. Vad skulle en vitbok leda till?

– Det ena självklara är väl att så långt det bara är möjligt få fram sanningen. Vad skedde, vad hände? Samt att det kan bidra till att ge upprättelse till människor som har vetat eller eller trott att någonting var fel, säger Ulf Kristersson.

Skulle det kunna resultera i en ursäkt från svenska staten?

– I de fall där enskilda adopterade har blivit utsatta för allvarliga brott eller felaktigheter, är det viktigt att staten också medverkar till upprättelse och att rättvisa skipas. En ursäkt från staten skulle kunna bli en viktig del i det.”

(…)

”Sedan 2018 pågår en chilensk brottsutredning där över 640 svenska adopterade förekommer. Merparten av barnen kom till Sverige via Adoptionscentrums dåvarande ombud i landet. Hon förekommer i brottsutredningen, men har via sin advokat hälsat att hon inte vill svara på DN:s frågor.

Mellan 2003 och 2005 var Ulf Kristersson ordförande för Adoptionscentrum. DN:s granskning visar att Kristersson kände till anklagelser mot ombudet redan 2003, då han var nytillträdd ordförande. Den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares hade granskat saken tillsammans med ytterligare en student. Hon berättar för DN att de skrev om illegala adoptioner under Pinochets diktatur, med fokus på fall som var kopplade till Sverige.

– Vi översatte den till svenska och skickade den till Adoptionscentrum, säger Ana Maria Olivares.

Ulf Kristersson minns situationen ”mycket väl”.

– Det här måste vi titta på, sa jag. Adoptionscentrum gjorde en internutredning som mynnade ut i en promemoria, som DN har läst, där föreningen förklarade att inga fel hade begåtts.

– Med dagens facit i hand är det mycket, mycket värre än vad uppsatsen kunde belägga, säger Kristersson.”

(…)

”Samma år, 2003, kom en statlig utredning med en rad förslag på hur den svenska adoptionsverksamheten ska kunna stävja ”korruption” och ”barnhandel”. Utredningen föreslog att adoptionsavgiften som föräldrarna betalar endast får täcka kostnaden för det specifika barn de ska adoptera. Utredningen såg även en risk i det faktum att svenska adoptionsföreningar betalade bistånd till utländska barnhem. Mer bistånd kunde trigga barnhemmen att tillhandahålla barn som egentligen inte är föräldralösa.

I sin roll som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade Ulf Kristersson mot utredningens slutsatser, både på DN:s debattsida och i ett remissvar. Tonen i debattartikeln var hård. Enligt Kristersson riskerade förslagen att strypa de internationella adoptionerna:

”Bara 37 av 700 utländska barn hade fått komma hit”.

”Konsekvensen av utredningens förslag blir att några få barn läggs i gyllene sängar medan andra får ligga på golvet”, skrev Ulf Kristersson.

– Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt så i dag.”

Idag fyller adoptivpappan Jan Björklund år som 2017 lovade sina adoptivbarn att göra allt vad han kunde för att hålla SD borta från makten: Björklund höll sitt löfte men frågan är om adoptivpappan Ulf Kristersson skulle ha gjort det?

Idag fyller adoptivpappan Jan Björklund 58 år som numera är svensk ambassadör i Rom och 2017-18 går det så här i efterhand att hävda att det faktum att han är adoptivförälder faktiskt avgjorde det dåvarande svenska politiska läget.


Under 2017, ett år innan 2018 års val, deklarerade nämligen Björklund under Järvaveckan när han då var partiledare för L att han hade lovat sina två adopterade söner från Sydkorea att aldrig på något sätt bidra till att släppa fram SD till makten.
Björklund höll sedan sitt löfte till sina två barn ”in i kaklet” för att använda en annan adoptivpappas favorituttryck genom att ingå den så kallade januariöverenskommelsen 2019 som slutligen gjorde det möjligt för Löfven att bilda sin andra rödgröna regering med stöd av just L liksom av C och även av V.


Adoptivpappan Ulf Kristersson har dock visserligen inte lovat sina tre adopterade döttrar från Kina att aldrig på något sätt bidra till att släppa fram SD till makten men han har som bekant tidigare lovat andra att inte göra det (läs: överlevande svenska judar m fl) och hade han gjort det såsom Björklund gjorde så undrar en ju idag i sitt stilla (adopterade) sinne om Kristersson ens hade hållit sitt löfte till sina barn?


OBS: Jag ifrågasätter så klart inte på något sätt Kristerssons kärlek till sina adoptivbarn men jag frågar mig som adopterad om han hade hållit ett sådant löfte som Björklund både avgav och höll till sina adoptivbarn.


Även Kristersson har f ö likt Björklund visat omvärlden och det s k svenska folket att han är adoptivförälder och låtit sina adopterade barn figurera i olika offentliga politiska sammanhang såsom bl a i form av en valfilm som M släppte under 2018 års valkampanj där Kristerssons tre döttrar förekommer liksom i form av en valaffisch som M använde sig av under samma valkampanj där Kristersson syns tillsammans med en av sina döttrar.

Ulf Kristersson deltar i SD:s tv-kanal Riksstudios

Kristersson går nu ”all in” efter att slutgiltigt ha låtit förlåten falla och deklarerat på prime time inför svenska folket att han vill bilda regering tillsammans med KD efter 2022 års val med SD som stödparti genom att delta i SD:s tv-kanal Riks som regelbundet ger utrymme åt allsköns högerextremister och konspirationsteoretiker och låter hatiska åsikter kvarstå i kommentarsfälten samtidigt som Åkesson och Busch fördjupar sin vänskap inför öppen ridå:


Det nya, svenska TAN-blocket är sannerligen här nu och med full kraft dessutom och större delen av de borgerliga medierna stödjer redan detta med några få undantag (DN, EK, HH och möjligen också VK och VLT), d v s på bara ynka 2-3 veckors tid har SD fått som partiet har velat ända sedan Åkesson deklarerade för närmare tio år sedan att hans högsta politiska dröm var att skapa ett konservativt block tillsammans med M och KD. Nu har M och KD m a o belönat SD trots 100-tals rasskandaler och otaliga avslöjanden som med all önskvärd tydlighet visar att SD snarare har radikaliserats på sistone och inte på något sätt normaliserats under pandemin såsom Kristersson hävdar.

Adoptivföräldern Ulf Kristersson inleder nu ett samarbete med ett parti som tidigare drev det rasideologiska kravet att stoppa alla utomeuropeiska adoptioner

”En bild säger mer än tusen ord” som det heter eller i varje fall ett måhända taffligt tillverkat bildcollage som kanske inte har satts samman för att få Ulf Kristersson att framstå i särskilt fördelaktig dager i just detta sammanhang (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


Bilden i mitten är väl ett s k ”slag under bältet” (d v s den slår mot intimzonen och privatlivet) men det ska påpekas att av alla de åtminstone 30-talet adoptivföräldrar som har suttit i riksdagen sedan 1990-talet så står Kristersson numera sannerligen ut i just detta sammanhang (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


Nu kanske det inte går att kräva att alla politiker som är adoptivföräldrar måste vara engagerade i frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter men det borde ändå gå att kräva av dem för deras barns skull (OBS: ännu ett s k ”slag under bältet”) att inte samarbeta med ett parti som i åratal drev det rasideologiska kravet på att stoppa alla utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn.


Visserligen har tre om inte fyra av SD:s riksdagsledamöter varit adoptivföräldrar sedan SD kom in i riksdagen 2010 men de har trots allt ändå någon slags negativ dispens i sammanhanget (d v s i relation till frågor om rasism, högerpopulism och minoriteter).


SD:s rasideologiska krav på ett totalstopp för alla utomeuropeiska adoptivbarn ärvde SD f ö från den samlade svenska s k nationella rörelsen vars olika efterkrigstida partier och organisationer (Nordiska rikspartiet, Nysvenska rörelsen, Sveriges nationella förbund och senare även Vitt ariskt motstånd, Riksfronten och Nationalsocialistisk front) alla drev det kravet ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ”invandrade” till Sverige fr o m 1950-talets slut i kölvattnet efter Koreakriget.


Detta rasideologiska krav motiverades med att de utomeuropeiska utlandsadopterade till kanske 98% (om inte mer) blir tillsammans med och får barn med vita personer som vuxna i de fall då de har en partner (och vare sig de är heteros eller homos) och då de får barn (och oavsett hur de får barn) till skillnad från invandrarna och deras barn vilka mestadels blir tillsammans med och får barn med varandra förutom de s k kärleksinvandrarna som invandrar till Sverige för att just gifta sig med svenskar.


Kravet hittades i partiprogrammet när dagens SD:s ledargarnityr inklusive Åkesson gick med i SD på 90-talet och även om det kanske är ursäktligt så här i efterhand att som arg skinnskalle, fullpumpad med både adrenalin och vikingarock- och vit makt-musik, gå med i ett parti som SD som tonåring så undrar en ju samtidigt hur Åkesson och de andra i nuvarande SD:s ledarskikt som gick med i partiet vid den tiden egentligen tänkte då de i stort sett samtliga har växt upp med utomeuropeiska adoptivbarn i sin närhet p g a att de stora årskullarna av utländska adoptivbarn sammanfaller nästan exakt med desammas födelseår.


Sverige slog då demografiskt världs(historiskt)rekord mellan ca 1975-85 vad gäller andelen utrikes födda och ”invandrade” barn som adopterades av svenskar vilket innebar att normen under många år var att det fanns åtminstone en och ibland t o m två utomeuropéer som var adoptivbarn per skolklass i hela riket.


Att gamla s k överklassnazister var emot internationell adoption för att värna och skydda den s k nordiska rasen från s k rasblandning med ”Tredje världens myllrande människomassor” kan jag någonstans ha överseende med (de gamla s k överklassnazisterna var ändå och trots allt högutbildade och förmögna) men att ”svenssonungar” (arbetarklass och lägre medelklass) som själva hade adopterade klasskompisar, grannar, vänner, kusiner och i flera fall partners och syskon gick med i ett parti som av rasideologiska skäl var emot de sistnämnda övergår faktiskt nästan mitt förstånd (Åkesson själv växte exempelvis upp med utomeuropeiska adoptivbarn i sin närhet – det har han då berättat om vid flera tillfällen).

Ulf Kristersson ljuger både sina egna väljare och svenska folket rakt upp i ansiktet ikväll i SVT genom att påstå att SD har blivit ett seriöst parti på sistone och särskilt under pandemin

Ulf Kristersson ljuger både sina egna väljare och svenska folket rakt upp i ansiktet ikväll i SVT och på samma dag och under samma kväll som superlögnaren Trump avgick genom att påstå att SD har blivit ett seriöst parti på sistone och särskilt under pandemin:

Kristersson går nu ikväll ut i SVT:s nya program ”30 minuter” och försäkrar både sina egna väljare och det s k svenska folket att SD på sistone och sedan 2018 års val har blivit ett seriöst och konstruktivt parti (och vuxet antar jag att just Kristersson gärna också tänker) och särskilt under pandemin och att M tillsammans med KD därmed är redo att samarbeta med SD som ett stödparti till en M-KD-regering efter 2022 års val.

Sanningen är dock den att särskilt innan, under och efter 2018 års val och än mer under pandemin så har SD radikaliserats rejält och på flera områden i det närmaste återvänt till 1990- och 2000-talens Kampfzeit-period för SD:s retorik har då höjts och högerradikaliserats avsevärt:

SD har bl a gång på gång innan, under och efter 2018 års val återvänt till 90-talets återvandrings- och repatrieringslinje liksom till gamla BSS krav på att lägga ned SIDA och strypa biståndet och till 90-talets SD:s krav på totalstopp för all flyktinginvandring, på att ta bort allt statligt stöd till invandrar- och minoritetsföreningarna/församlingarna och på att ta bort eller banta ned public service-media.

Därtill har SD öppet stöttat alternativmedierna innan, under och efter 2018 års val och än mer under pandemin och även kryptoantisemitiska, konspiracistiska och högerextrema Swebbtv och dessutom har SD öppet gett sitt stöd till Trump och de amerikanska Republikanerna och t o m även efter stormningen av Kapitolium.

Vidare har SD efter valet bildat en riksdagsgrupp mot s k svenskfientlighet och tillsammans med de högerextrema alternativmedierna drev SD en kampanj mot s k svenskfientlighet under självaste BLM-sommaren 2020 och senast för några dagar sedan höll SD:s EU-parlamentariker den hårt högerradikaliserade värmlänningen Charlie Weimers ett hårt högerradikaliserat tal om s k svenskfientlighet medan SD:s egen tv-kanal flera gånger har bjudit in kryptoantisemitiska, konspiracistiska och högerextrema Swebbtvs VD Mikael Willgert.

I sitt Almedalstal 2019 öppnade Åkesson talet genom att tilltala och hälsa till Sveriges sex och en kvarts miljoner svenskar (d v s enbart till majoritetssvenskarna) och i höstas använde Åkesson vidare en explicit krigsretorik vid åtminstone två tillfällen och bl a i SD:s tv-sändning (”vi ska kriga för er” och implicit för majoritetssvenskarna) och för bara någon vecka sedan lovade Karlsson att SD ska genomföra en konservativ revolution mot ”kulturmarxisterna” samtidigt som att han publicerade en artikel i en engelskspråkig paneuropeisk högerradikal tidskrift som bl a hyllar den gamla franska rasideologiska och antisemitiska organisationen Action française.

Och som om inte detta vore nog har SD öppet flirtat med sitt eget ursprung i den våldsamma skinheadsubkulturen på 90-talet i form av en ohämmad ”vi-vill-tillbaka-till-tonårens-Sverige-åt-svenskarna-sha-la-la-la-la”-nostalgitripp genom att om och om igen anordna konserter med kryptovänsternazistiska Ultima Thule och andra liknande band.

I oktober 1922 fick Italien en borgerlig koalitionsregering som bestod av Mussolinis fascistparti PNF samt det italienska konservativa och liberala partiet vilka trodde att de skulle kunna ta makten tillsammans med PNF och samtidigt kunna kontrollera PNF. Tillsammans erhöll koalitionspartierna sedan 64% av italienarnas röster i 1924 års val men bara några år därefter utmanövrerade PNF sina samarbetspartners och resten är historia.