Kategori: Ukraina
Om den koreanskättade skådespelaren och krigshjälten Pavlo Li
Ett flertal av Ukrainas kändisar har som bekant både tagit till vapen och redan hunnit stupa i det pågående kriget och en av de sistnämnda är den populäre skådespelaren Pavlo Li eller Pasha Lee som han också var känd som.
Li är då ännu en av Ukrainas cirka 50 000 s k Koryo saram eller f d Sovjet-koreaner som har blivit berömda under kriget och som numera betraktas som något av en nationalhjälte: Hans far är korean och hans mor är ukrainska och han stupade i Irpin redan den 6 mars och igår kväll framkom det hur det exakt gick till när han dödades. Li evakuerade ett flertal barn från en sönderfallande byggnad i Irpin och i samband med det tog han av sig sin skottsäkra väst och satte den på det barn han bar på sin rygg varpå han dödades av rysk granateld.
Lis farföräldrar tillhörde de närmare 200 000 koreanerna som Stalin 1937 lät deportera från den östligaste delen av Sibirien till Centralasien och hans koreanska far invandrade till Ukraina och närmare bestämt till Krimhalvön på 1970-talet där han sedermera träffade Lis ukrainska mor.
Varför strider anarkistiska förband mot ryssarna i Ukraina?
Ukraina är nog ett rätt okänt land för de flesta svenskar och därför vet nog antagligen inte särskilt många att det historiskt har funnits en stark anarkistisk, syndikalistisk och frihetlig socialistisk tradition i landet som just nu ger sig till känna i det pågående kriget i form av egna militära förband vilka strider mot ryssarna under den svarta anarkistiska och svartröda syndikalistiska fanan.
Redan i samband med 1905 års (misslyckade) revolution hade Ukraina och inte minst staden Odessa kommit att bli något av ett fäste för den dåvarande anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i det gamla Tsar-Ryssland. Efter att tsaren störtades 1917 uppstod året därpå ett slags anarkistisk frizon och autonomt område i ”kosackprovinsen” Zaporizjzja som mellan 1918-21 kom att innefatta stora delar av sydöstra Ukraina och tidvis miljontals invånare. Detta fria territoriums ”svarta” (d v s anarkistiska) armé leddes av Ukrainas mytomspunna anarkistledare Nestor Makhno och gick därför ibland under beteckningen Makhnovshchina (eller Makhnovia).
Makhno och de ukrainska anarkisterna bekämpade både de vita borgerliga arméerna och Trotskijs röda armé innan kommunisterna till slut krossade rörelsen militärt 1921. Makhno själv avled sedan i landsflykt i Paris 1934 och är begravd i kolumbariet på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården. Idag finns en minnesplakett vid kolumbariet som både anarkister och ukrainare som besöker Père-Lachaise gärna uppsöker.
I dagens Ukraina har Nestor Makhno nämligen kommit att bli något av en ukrainsk nationalhjälte som snarare betraktas som en nationalist än som en anarkist och en staty över denne restes efter Kalla krigets slut i Makhnos hemstad Huliaipole.
Den minneskultur och nationalistiska kult som omgärdar Makhno i det postkommunistiska Ukraina och som t o m har resulterat i att Ukrainas högerextremister också ibland kan hylla Makhno påminner f ö om den som omgärdar en annan anarkistledare som numera hyllas som nationalist snarare än som anarkist i både Nord- och Sydkorea.
Det handlar om Koreas legendomsusade anarkistledare Kim Jwa-jin som också han ledde en armé av (koreanska) anarkister och som likt Makhno lyckades skapa en autonom anarkistisk zon i dagens Manchuriet under några år på 1920-talet innan han mördades av de koreanska kommunisterna och ”typiskt” nog finns det också numera en staty över Kim i dennes hemstad Hongseong i dagens Sydkorea.
Är Ukrainas just nu antagligen näst mest populära och näst mest världsberömda politiker korean?
I Ukraina bor det idag runt 50 000 personer som har koreanskt påbrå och en av dem är provinsen Mykolaivs guvernör Vitaliy Kim, som har blivit världsberömd över en natt under det pågående kriget tack vare bl a detta foto, och som verkar vara den mest populära ukrainska politikern just nu efter presidenten.
Guvernören har en koreansk far (och en ukrainsk mor) – därav hans koreanska familjenamn som är det vanligaste familjenamnet bland koreaner världen över och både i Nord- och Sydkorea, och hans farföräldrar tillhörde den första generationen s k Koryo saram.
År 1937 inledde Stalin de stora deportationerna av hela folkslag och de första som deporterades (d v s den s k ”pilotprojekt”-deportationen) var de uppemot 200 000 koreanerna i Primorskij kraj (d v s regionen som omgärdar staden Vladivostok norr om dagens Nordkorea) vilka transporterades till Centralasien där de med tiden kom att bli framgångsrika bönder.
Det är då denna grupp koreaner inom den globala koreanska diasporan som kallas och kallar sig själva Koryo saram.
På 1960-talet flyttade den första större gruppen av Koryo saram till Ukraina och närmare bestämt till södra Ukrainas landsbygd för att bruka den bördiga jorden där och bl a just till provinsen Mykolaiv där Kims farföräldrar bosatte sig.
Efter Kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning har många av de ukrainska koreanerna lämnat södra Ukrainas landsbygd och flyttat in till de stora städerna och sedan 1995 äger en årlig koreansk kulturfestival rum i flera provinser och städer i Ukraina där det bor många Koryo saram.
Flertalet Koryo saram, vilka idag uppgår till runt en halv miljon personer och vilka numera är utspridda i hela det f d Sovjetunionen inklusive i Ryssland (det finns över 150 000 invånare i dagens Ryssland som har koreanskt påbrå), har förlorat det koreanska språket men några av dem talar fortfarande en ålderdomlig koreanska som ursprungligen härrör från en viss provins i dagens Nordkorea och Mykolaivs guvernör Vitaliy Kim sägs vara en av dem – Kim har i intervjuer uppgett att han talar koreanska.
Om Kim identifierar sig själv som korean (eller ej) är svårt att säga – han är naturligtvis i första hand ukrainare och Ukraina har i sin tur alltid varit ett mångkulturellt land där invånarna ofta både är flerspråkiga och kan identifiera sig på flera sätt på en och samma gång – men det är åtminstone mycket troligt att han via sin far och sina farföräldrar är väl medveten om sina koreanska rötter.
Hur många ryssar och ukrainare bor det i Sverige?
SvD:s Per Kudo rapporterar om att ryssar i Sverige bemöts med hat i sin vardag: ”Ryssar i Sverige vittnar om att kriget i Ukraina lett till hatiska och aggressiva kommentarer.
”I media låter det som att hela Ryssland ligger bakom attacken”, säger Elena som driver ett ryskt café i Stockholm.”
Den 31 december 2020 (OBS: detta är de färskaste siffrorna som finns allt tillgå) fanns det sammanlagt 33 001 personer som var folkbokförda i riket vilka hade någon slags bakgrund i Ryssland liksom 15 958 personer vilka hade någon slags bakgrund i Ukraina. I båda dessa siffror ingår invandrarna (d v s de utrikes födda), ”andrageneration:arna” (d v s de som är födda i riket med två föräldrar som har invandrat från antingen Ryssland eller Ukraina), de blandade (1000-tals ryska och ukrainska kvinnor liksom östeuropeiska kvinnor generellt är då gifta med svenska eller icke-östeuropeiska män och har i de flesta fall barn med dessa och det är dessa barn som avses) och adopterade (det finns över 1100 adopterade från Ryssland och uppemot 250 adopterade från Ukraina i landet och de allra flesta som har adopterad dem är majoritetssvenskar och icke-ryssar/icke-ukrainare).
Därutöver är det högst troligt att det finns ytterligare ett antal tusen personer i riket som betraktar sig som ryssar men som har ursprung i andra länder (såsom t ex i de baltiska länderna o s v) och möjligen finns det också ytterligare en del personer som betraktar sig som ukrainare men som har ursprung i andra länder (såsom t ex i Polen).
Både de ryska och ukrainska invandrarna i Sverige tillhör intressant nog den absoluta toppen av landets invandrargrupper vad gäller andelen som är högutbildade: År 2019 hade totalt 27% av samtliga invandrare (d v s de utrikes födda) en avslutad och uttagen eftergymnasial utbildning och i toppen hittade följande invandrargrupper (bland majoritetssvenskarna hade samma år 28% detsamma):
Mexiko: 61%
Japan: 60%
Ukraina: 58%
Ryssland: 57%
Kanada: 56%
Vitryssland: 55%
Kina: 54%
Taiwan: 54%
https://www.svd.se/ryssar-i-sverige-mots-av-hat-jobbig-situation
”SvD har pratat med flera ryska personer i Sverige som säger att de eller deras närstående utsatts för påhopp efter Rysslands invasion av Ukraina. Även verksamheter har drabbats, bland annat det ryska caféet Eurobar på Södermalm i Stockholm. Ägaren Elena säger att hon dagligen fått hotfulla och hatiska telefonsamtal och meddelanden. Detta trots att caféet fördömde invasionen i ett inlägg på Facebook redan den 24 februari.
– Av någon anledning tycker folk att vi inte ska servera rysk soppa längre, säger hon till SvD. I torsdags berättade hon om händelserna i en intervju med SVT. Efter det har många visat sitt stöd, och antalet kunder har ökat kraftigt. Men de aggressiva kommentarerna har fortsatt. Enligt Elena är det svenska personer som ligger bakom påhoppen.
– Om det kom från ukrainare skulle jag ha mer förståelse för en sådan emotionell reaktion eftersom det är deras familjer som utsätts för bombning. Vi har ukrainska kunder, och de har fortsatt att komma till oss, för de förstår att det inte är det ryska folket som ligger bakom attacken.”
Om medierapporteringen om den ryska invasionen av Ukraina
Att den svenska högern (SD, M och KD) som tidigare var emot utomeuropeisk flyktinginvandring efter det s k flyktingkrisåret 2015 nu är för ukrainsk flyktinginvandring, att inbördeskriget i Etiopien och andra pågående konflikter i den utomeuropeiska världen har hamnat i närmast fullständig medieskugga och att afrikanska och asiatiska flyktingar från Ukraina särbehandlas vid den polska gränsen har uppmärksammats på sistone och nu börjar allt fler även notera att medierapporteringen skiljer sig åt från tidigare och andra krig.
Språkvetaren Karin Idevall Hagren kommenterar nyhetsrapporteringen om den ryska invasionen av Ukraina för SVT och lyfter fram hur många medier liksom även många forskare och experter lyfter fram att det handlar om vita människor i ”civiliserade” länder. Östeuropaforskaren Martin Kragh, chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, har t ex sagt att invasionen kryper under huden på en p g a att de som attackeras är ”människor som ser ut ungefär som vi” med ”samma mentalitet” att det inte handlar om ett ”långtbortistan”-land (läs: ett land i Afrika, Mellanöstern eller Asien).
”Det finns skillnader i hur Ukrainakriget och människorna där porträtteras jämfört med andra konflikter, menar språkforskare Karin Idevall Hagren. Europa har slutit upp bakom Ukraina och lovat att ta emot flyktingar, samtidigt som man stänger gränsen för andra människor som flyr krig.
– Det är bra med stark solidaritet med Ukraina, men svårt att inte se en dubbelstandard, säger hon.”
”Det finns några särdrag som skiljer rapporteringen om kriget i Ukraina från andra väpnade konflikter. Det menar Karin Idevall Hagren, forskare i språkets sociala aspekter och rasism. De bilder och berättelser som når oss bjuder in till identifikation med ukrainarna – till skillnad från andra konflikter där medierna berättar om anonyma offer och hjälplösa flyktingar i grupp.
– Ukrainare omskrivs som småbarnsmammor, studenter, morfäder. De berättar om en vardag som påminner om vår, men som drastiskt förändrades. Det skapas en närhet i reportagen, “ett gemensamt vi”, som svenskar och andra i väst kan sluta upp bakom. Detta är bra men det är svårt att inte se en dubbelstandard. Hur medierna uttrycker sig har betydelser för de världsbilder som förmedlas, och hur vi ser oss själva, och andra.
– Språket kan både inkludera, stärka, ena och engagera – samtidigt kan den också exkludera eller rentav diskriminera. Samtidigt har ett flertal inslag om Ukraina, bland annat i BBC, CBS NEWSoch Al Jazzera under senaste veckan kritiserats för att använda grovt generaliserande språk i sin beskrivning av människor på flykt från landet. Bland annat pratar reportrar om att de ser ”européer med blå ögon och blont hår”. Karin Idevall Hagren menar att dessa kommentarer är väldigt explicita exempel som följer en rasistisk logik om grundläggande skillnader mellan människor.
– Det är tyvärr inte nytt i den här typen av situationer att man beskriver och kategoriserar människor på olika sätt. Man skapar en hierarki där man menar att vissa människor – vita, blonda, blåögda – skulle vara ”mer civiliserade” och mindre förknippade med väpnade konflikter. ”
Det ligger något ödesmättat (för att inte säga djupt tragiskt) över att inte bara Ukraina utan dess västligaste storstad Lviv just nu attackeras och bombas
Det ligger något ödesmättat (för att inte säga djupt tragiskt) över att inte bara Ukraina utan dess västligaste storstad Lviv just nu attackeras och bombas:
Det handlar då om att det närmast sagolikt vackra universitetet i Lviv, som jag besökte för några år sedan och som uppfördes när västra Ukraina var en del av Österrike-Ungern, är direkt förknippat med själva idén om både mänskliga rättigheter och folkmord. Vid universitetet studerade nämligen Hersch Lauterpacht, som var den som lanserade och etablerade idén om mänskliga rättigheter som en egen juridisk lära och vid samma universitet studerade och doktorerade Raphaël Lemkin, som var den som myntade termen folkmord och gjorde den till ett juridiskt begrepp i internationell rätt. Ytterligare en person som är kopplad till staden och dess universitet och som har spelat en viktig roll i framväxten av idén om mänskliga rättigheter är juristen Louis B. Sohn som var en av de drivande i skapandet av FN efter Andra världskriget.
Att sedan Putin tar Lemkins term folkmord i sin mun när han påstår att den ryska minoriteten i Ukraina riskerar att utsättas för det och dessutom hävdar att dagens Ukraina styrs av nazister och högerextremister som bryter mot de mänskliga rättigheterna gör det hela om möjligt ännu mer sorgligt – både Lauterpacht och Lemkin liksom Ukrainas nuvarande president Zelenskyj hade och har då judisk härkomst och Ukraina omvandlades till något av mänsklighetens och planetens slakthus under Andra världskriget just p g a att landet och särskilt västra Ukraina och Lviv inhyste en så stor judisk minoritet som tyskarna i det närmaste förintade helt och hållet.
Och sist men inte minst spottar Putin på minnet över de över 20 miljoner Sovjetmedborgare som dödades under Andra världskriget genom att anamma en sådan förvriden retorik som utmålar honom själv som en antifascist och t o m som en antirasist som går i krig mot en påstådd fasciststat som förtrycker sina minoritetsinvånare.
En byst föreställande ärkehertig Wilhelm av Habsburg har nyligen invigts i Ukraina
I det postkommunistiska Central- och Östeuropa där historien ständigt hålls levande har kampen om historien (och därmed också om framtiden) uppenbarligen fortsatt som aldrig förr även under pandemin om än i (västeuropeisk) medieskugga:
”Upptäckte” nyss av en slump att i maj i år fick ärkehertig Wilhelm av Habsburg en byst avtäckt efter sig i Ukrainas huvudstad Kiev (och att byta ut Lenins och Stalins folk mot en ärkehertig är väl ändå skapligt okej, kan tyckas). Tidigare har ett torg uppkallats efter denne i Lviv, det gamla habsburgska kronlandet Galiziens närmast sagolikt vackra (men nedgångna) huvudstad, och Wilhelm var då tilltänkt kung av Ukraina (såsom att hans far Karl var tilltänkt kung av Polen) under Första världskrigets sista kaotiska år när Österrike-Ungerns armé behärskade stora delar av dagens Ukraina.
Wilhelms bror Karl, som var gift med den svenska baronessan Alice Ankarcrona, kom f ö att utvandra till Sverige efter kriget där hans dotter fortfarande bor och lever i Saltsjöbaden i Nacka utanför Stockholm (hon är f ö den enda Habsburg:aren i landet bredvid ärkehertiginnan Walburga, gift med den svenske greven Archibald Douglas, och dotter till Österrike-Ungerns siste kronprins ärkehertig Otto som f ö besökte Kiev på 00-talet och förutspådde att Ukraina skulle komma att bli något av nyckeln till Europas framtid – totalt verkar f ö sex Habsburg:are ”av blodet” ha gravsatts i Sverige sedan 1945).
Och eftersom Huset Habsburgs öden är tämligen outgrundliga så bör det väl nämnas i sammanhanget att ärkehertig Wilhelms (och Karls far) märkligt nog var ägare till Polens idag största bryggeri och ölmärke Żywiec, vars etikett fortfarande pryds av den habsburgska (kejsar)kronan (trots att den sista Habsburg:aren som bodde på Huset Habsburgs gamla slott i Żywiec – ärkehertiginnan Maria Christina som gick bort för bara några år sedan – försökte förhindra det tillsammans med ärkehertig Otto då holländska Heineken, d v s världens kanske största ölkoncern bredvid danska Carlsberg, numera äger bryggeriet).
Och som om inte detta med polackernas mest älskade (eller i alla fall mest konsumerade) ölsort inte räckte (d v s vad gäller historiska märkligheter som omger och genomsyrar just denna dynasti) så är ärkehertig Wilhelm dessutom något av en gayikon inom dagens ukrainska hbtq-community då han var en av flera historiska Habsburg:are som med all säkerhet var homo- och/eller bisexuell.
Tobias Hübinette 