Kategori: Ukraina
Internationella brottmålsdomstolen anklagar Putin för att vara skyldig till tvångsadoptionerna av ukrainska barn
I fredags utfärdade den Internationella brottmålsdomstolen i Haag en arresteringsorder rörande Putin och Maria Aleksejevna Lvova-Belova, som är Putins kommissionär för barns rättigheter, och Associated Press har i samband med det publicerat ett långt reportage om orsaken och bakgrunden till att de båda anklagas för krigsbrott.
Arresteringsordern handlar konkret om att Ryssland bortför ukrainska barn i tusental och adopterar bort dem till ofrivilligt barnlösa ryssar och till andra ryssar som vill ha ”utökning” i familjen och det ska då påminnas om att fruktsamhetstalen i Ryssland är katastrofalt låga och har varit så ända sedan kommunismens fall.
Det ligger en synnerligen dagsaktuell och tung symbolik över det faktum att domstolen i Haag har valt att driva och fokusera på just detta specifika krigsbrott som rör tvångsadoptioner mot bakgrund av att det i skrivande stund pågår flera utredningar rörande illegala och korrupta adoptioner i bl a Sverige, Sydkorea, Chile, Norge och Frankrike.
Frågan om tvångsadoptioner och felaktiga, oriktiga och brottsliga adoptioner är m a o politiskt sprängstoff, vilket i sin tur går tillbaka på att allt som rör barn, reproduktion, familj, föräldraskap, sexualitet och ”det lilla livet” och intimsfären i stort av naturliga skäl är en fråga om liv eller död för både enskilda personer, familjer och släkter och hela länder.
Bland alla vid det här laget närmast oräkneliga ryska krigsbrott som har begåtts i Ukraina och mot ukrainarna sedan den första ryska invasionen av landet 2014 och fram till idag är det högst sannolikt tvångsadoptionerna som upprör allra mest och som får både ukrainarna och omvärlden och nu också juristerna i Haag att reagera allra starkast.
Mot bakgrund av Internationella brottmålsdomstolens i Haag arresteringsorder från i fredags, som då specifikt rör de ryska tvångsadoptionerna av ukrainska barn, hamnar de illegala och korrupta adoptionerna av barn från den utomvästerländska världen som västvärlden, inklusive Sverige och svenskarna, har gjort sig skyldig till under många årtionden också i ett annat ljus.
För mig som har bekämpat den globala adoptionsindustrin i åratal är detta nämligen inget annat än ett erkännande av att alla typer av oriktiga adoptioner är ett brott mot de mänskliga rättigheterna om än ett senfärdigt sådant – d v s domstolen i Haag hade mycket väl kunnat fördöma illegala och korrupta adoptioner långt tidigare än så här.
On Friday, the International Criminal Court said it had issued an arrest warrant for Russian President Vladimir Putin for war crimes, accusing him of personal responsibility for the abductions of children from Ukraine. Lopatkina told the AP on Friday, “Everyone must be punished for their crimes.”
https://apnews.com/article/ukrainian-children-russia-7493cb22c9086c6293c1ac7986d85ef6
Russia’s open effort to adopt Ukrainian children and bring them up as Russian is already well underway, in one of the most explosive issues of the war, an Associated Press investigation shows.
Thousands of children have been found in the basements of war-torn cities like Mariupoland at orphanages in the Russian-backed separatist territories of Donbas. They include those whose parents were killed by Russian shelling as well as others in institutions or with foster families, known as “children of the state.”
Russia claims that these children don’t have parents or guardians to look after them, or that they can’t be reached. But the AP found that officials have deported Ukrainian children to Russia or Russian-held territories without consent, lied to them that they weren’t wanted by their parents, used them for propaganda, and given them Russian families and citizenship.
The investigation is the most extensive to date on the grab of Ukrainian children, and the first to follow the process all the way to those already growing up in Russia. The AP drew from dozens of interviews with parents, children and officials in both Ukraine and Russia; emails and letters; Russian documents and Russian state media.
Whether or not they have parents, raising the children of war in another country or culture can be a marker of genocide, an attempt to erase the very identity of an enemy nation. Prosecutors say it also can be tied directly to Russian President Vladimir Putin, who has explicitly supported the adoptions.
“It’s not something that happens spur of the moment on the battlefield,” said Stephen Rapp, a former U.S. Ambassador-at-Large for War Crimes Issues who is advising Ukraine on prosecutions. “And so your ability to attribute responsibility to the highest level is much greater here.”
Even where parents are dead, Rapp said, their children must be sheltered, fostered or adopted in Ukraine rather than deported to Russia.
Russian law prohibits the adoption of foreign children without consent of the home country, which Ukraine has not given. But in May, Putin signed a decree making it easier for Russia to adopt and give citizenship to Ukrainian children without parental care — and harder for Ukraine and surviving relatives to win them back.
Russia also has prepared a register of suitable Russian families for Ukrainian children, and pays them for each child who gets citizenship — up to $1,000 for those with disabilities. It holds summer camps for Ukrainian orphans, offers “patriotic education” classes and even runs a hotline to pair Russian families with children from Donbas.
“It is absolutely a terrible story,” said Petro Andryushchenko, an adviser to the Mariupol mayor, who claims hundreds of children were taken from that city alone. “We don’t know if our children have an official parent or (stepparents) or something else because they are forcibly disappeared by Russian troops.”
The picture is complicated by the fact that many children in Ukraine’s so-called orphanages are not orphans at all. Ukraine’s government acknowledged to the U.N. before the war that most children of the state “are not orphans, have no serious illness or disease and are in an institution because their families are in difficult circumstances.”
Nevertheless, Russia portrays its adoption of Ukrainian children as an act of generosity that gives new homes and medical resources to helpless minors. Russian state media shows local officials hugging and kissing them and handing them Russian passports.
It’s very hard to pin down the exact number of Ukrainian children deported to Russia — Ukrainian officials claim nearly 8,000. Russia hasn’t given an overall number, but officials regularly announce the arrival of Ukrainian orphans in Russian military planes.
In March, Russian children’s rights ombudswoman Maria Lvova-Belova said more than 1,000 children from Ukraine were in Russia. Over the summer, she said 120 Russian families had applied for guardianship, and more than 130 Ukrainian children had received Russian citizenship. Many more have come since, including a batch of 234 in early October.
Lvova-Belova has said these children need Russia’s help to overcome trauma that has left them sleeping badly, crying at night and drawing basements and bomb shelters. She acknowledged that at first, a group of 30 children brought to Russia from the basements of Mariupol defiantly sang the Ukrainian national anthem and shouted, “Glory to Ukraine!” But now, she said, their criticism has been “transformed into a love for Russia,” and she herself has taken one in, a teenager.
“Today he received a passport of a citizen of the Russian Federation and does not let go of it!” she posted on Telegram on Sept. 21, along with a photo. “(He) was waiting for this day in our family more than anyone else.”
Lvova-Belova has been sanctioned by the United States, Europe, the U.K., Canada and Australia. Her office referred the AP to her reply in a state-owned news agency that Russia was “helping children to preserve their right to live under a peaceful sky and be happy.”
In August, a post from a senior official at the Moscow Department of Labor and Social Protection thanking the Russian foster families declared: “Our children… Now they are ours.”
Ännu ett foto som påminner om Ukrainas koreaner
Ett symboliskt gruppfoto som Mykolaiv-provinsens vid det här laget världsberömda guvernör Vitaly Kim, vars far är korean och mor ukrainska, nyligen postade i sociala medier och som föreställer fyra ukrainska koreanska män vilka alla strider mot ryssarna i det pågående kriget och vilka alla dessutom bär familjenamnet (eller snarare klannamnet) Kim, som är det vanligaste familjenamnet (eller just snarare klannamnet) bland koreaner världen över inklusive i både Nord- och Sydkorea och så även bland Ukrainas koreaner.
I Ukraina finns det idag runt 50 000 personer som har någon form av koreanskt påbrå och de är i stort sett alla ättlingar till de koreaner som Stalin 1937 lät deportera från den östligaste delen av dåvarande Sovjetunionen till Centralasien och vilka därefter har kommit att spridas för vinden till hela det f d Sovjet inklusive till dagens Ukraina.
Sedan den ryska invasionen inleddes för över 100 dagar sedan har flera ukrainska koreaner utmärkt sig i striderna och även i flera fall stupat och den mest kända av dem alla är då Vitaly Kim som för några veckor sedan överlevde ett ryskt bombanfall tack vare ren tur medan hela hans kontorsbyggnad samtidigt lades i ruiner.
Fotot ska antagligen kommunicera att Ukraina är ett på alla sätt och vis mångkulturellt land och inte ett land som styrs av ”nazister” som Moskva påstår, att Ukrainas koreaner också är 100% ukrainare samt att de trots den rasism som en del minoriteter i Ukraina tyvärr ibland utsätts för är beredda att helhjärtat strida för och ge sina liv för landet.
De allra flesta av Ukrainas koreaner är koncentrerade till den södra delen av landet och till just Mykolaiv-provinsen och har traditionellt varit sysselsatta inom jordbruket och de flesta av dem har förlorat det koreanska språket men i övrigt behållit de koreanska efternamnen och många är blandade eller mixade. Mykolaivs guvernör, som just är blandad eller mixad, uppges dock kunna tala och förstå koreanska någorlunda väl vilket anses ovanligt.
Ny bok om en svensk SS-frivillig
Kring det senaste sekelskiftet gick Bosse Schön och jag igenom de förhör som svensk polis genomförde med de återvändande svenska SS-soldaterna som hade överlevt kriget och vi upptäckte då att flera av dem verkade ha varit ögonvittnen till massakrer och massmord på judar. En av dem var Kurt Lundin, som deltog i strider i dagens Ukraina och som i ett förhör berättade följande, och nu har Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson skrivit en synnerligen välresearchad bok om Förintelsen i Ukraina:
”Under fälttåget hade han emellertid kommit på andra tankar beträffande nazismen, som enligt hans förmenande icke i verkligheten motsvarade de teoretiska idealen och den propaganda som spreds. Detta hade han särskilt känt efter det han varit med om att intaga Husiantyn i Ryssland. I rådhusets källarlokal hade de tyska trupperna anträffat omkring 800 stympade lik av f.d. kulaker /självägande bönder/, samt sådana personer som kunnat tänkas, att efter tyskarnas intagande av ryska områden med glädje skolat ansluta sig till tyskarna. Det kompani Lundin tillhört hade fått i uppdrag att rensa staden från partisaner. Innan detta kompani kommit in i staden hade ett annat Waffen-SS-kompani börjat med insamlandet av personer, som skulle avrättas såsom repressalier för de i rådhuskällaren funna dödade. De flesta av [de] hopsamlade voro judar. Samtliga hade kommenderats till att bära ut de i källaren förvarade i starkt upplösningstillstånd befintliga liken och begrava dessa. Därunder hade Lundin observerat en gammal jude, som icke stått ut med att bära ut flera lik. En SS-man hade då tvingat honom att lägga sig bland liken, varefter juden skjutits med ett skott i nacken. Efter det liken kommit i jorden hade de som gisslan tagna personerna fått gräva sina egna gravar. En del hade därefter vid graven skjutits med ett skott i nacken. En del hade fått stå i gravarna och slagits ihjäl med gevärskolvarna. Ytterligare en del andra hade fått slå ihjäl varandra under löfte om att de överlevande skolat skonas. Dessa hade emellertid även skjutits.”
”I juli 1941 berättade en svensk SS-soldat för polisen om en massaker på 200 judar i den ukrainska staden Husiatyn. Trots att massakern finns med i vittnesmål och polisförhör har det aldrig utretts. Tre svenska författare har i en egen utredning granskat händelsen och släpper nu boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde.”
https://www.dagensarena.se/innehall/ny-bok-uppmarksammar-bortglomd-forintelse-ukraina
”I dag släpps boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde (Bokförlaget Atlas, 2022). De tre författarna Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson har granskat ett polisförhör med en svensk SS-soldat i juli 1943. Undersökningen ledde dem till staden Husiatyn i västra Ukraina, där nazisterna utförde en massaker på 200 judar i juli 1941.
– Soldaten hade stulit en båt tillsammans med några danska flyktingar. Men polisen misstänkte att han skulle spionera på dem. Då ville han berätta om den här massakern, hur hemskt det hade varit som SS-soldat, för att säga att han minsann inte var nazist längre. Vilket inte riktigt var sant, säger Matti Palm.
Men polisen ställer aldrig några följdfrågor och det inleds ingen förundersökning för att se om soldaten gjort sig skyldig till något brott eller skulle kunna vittna mot andra.
– Det är det som är så konstigt. Ingen frågade ”deltog du själv i det här?”, eller ”vilka andra var på plats?”. Det har aldrig varit någon utredning om den här massakern i Husiatyn. Inte i Sovjet, Tyskland eller någon annanstans. Inte ens den särskilda åklagarmyndigheten i Ludwigsburg, Tyskland, som fortfarande utreder nazistbrott har känt till det här. Det som slår mig är att de som gjorde det här har kunnat gå ostraffade i 80 år.
När författarna kontaktade åklagarmyndigheten och berättade om förhöret öppnade den en utredning. Under två månader försökte den hitta någon överlevare som kunde ha tillhört förbandet bakom massakern innan den lade ned utredningen. Åklagarmyndigheten konstaterade att det var för många människor att gå igenom, berättar Matti Palm.
Under arbetet med boken fick författarna tag på en överlevare från Husiyatin, Dov Eshel. Han lyckades ha turen att ha en släkting som såg till att de tog sig till en liten by i närheten innan massakern. Dov Eshel är i dag 97 år gammal och bor i Tel Aviv och har varit bokens viktigaste källa, säger Matti Palm.
– Efter vårt första samtal skickade han en skiss som han ritade upp ur minnet av den här staden. Var olika familjer bodde, alla deras namn och vilka som hade dödats i den här massakern. Det var otroligt bra material. Han minns precis allt. Sen har vi varit där på plats och kompletterat den här kartan och alla namn med offer och förövare.
I boken får läsaren följa två judiska barn som flyr undan nazisterna i Husiyatin, Dov Altschuler och Sabina Badian. Dov Altschuler gömmer sig i en bunker långt under jorden och Sabina Badian klär ut sig till och lär sig leva som en ukrainsk bondflicka. Berättelsen bygger på vittnesmål som lämnats i olika sammanhang.
Matti Palm berättar att det tog fem år att skriva boken. Författarna har grävt i arkiv runt om i världen. USA, Berlin, Ukraina, Ryssland, Sverige och Israel.
När boken gick till tryckeriet invaderade Ryssland Ukraina. Matti Palm menar att det finns paralleller att dra mellan de grymheter som hände 1941 och det som händer nu.
– Det är väldigt mycket som är likt. När ryssarna kom till dagens Ukraina 1939 sa de att vi är här för att befria er. Samma retorik som nu. Tyskarna plundrade då, ryssarna plundrar nu. Men i dag kan Sverige samarbeta internationellt för att samla in vittnesmål och bidra i utredningen om krigsförbrytare. Så att de inte kommer undan som de gjorde då.”
En ukrainsk universitetslärare i koreanska har stupat i kriget
Universitetsläraren (adjunkt skulle han ha benämnts som i Sverige) vid Kievs universitet Denys Antipov som undervisade i Korean studies (som jag själv är doktor i) vid universitetets avdelning för koreanska stupade nyligen i samband med de hårda striderna nära Izium i Kharkiv-provinsen som soldat i den ukrainska arméns 81:a luftburna brigad. Jag träffade aldrig Antipov men däremot kollegor till denne vid olika internationella Korean studies-konferenser.
Korea och koreaner har då gott renommé i Ukraina och bland ukrainare och banden mellan de båda folken är många. Under Koreakriget tog t ex Ukraina emot ett antal hundra nordkoreanska ensamkommande flyktingbarn som bodde i landet som fosterbarn hos ukrainska familjer, i Ukraina finns en koreansk minoritet bestående av uppemot 30 000 individer och ett flertal ukrainska koreaner har hunnit stupa liksom utmärkt sig på andra sätt under kriget. Därtill är sydkoreansk populärkultur ett stort fenomen i Ukraina liksom i större delen av hela det postkommunistiska Central- och Östeuropa.
De sista ukrainska soldaterna som försvarar Mariupol är inget annat än hjältar
Idag började detta på alla sätt och vis symboltyngda fotografi att spridas i medierna och i sociala medier. Fotot är taget av Dmytro “Orest” Kozatskyi, som verkar vara den f d Azov-bataljonens fotograf, och kan antagligen tolkas som ett slags svar på att en av Kalush Orchestras bandmedlemmar vädjade till världen (och konkret till 10-tals miljoner barn, ungdomar och unga vuxna runtom i Europa som följde finalen i direktsändning) att rädda Mariupol i samband med att bandet tog hem guldplatsen i Eurovisionsfestivalen i italienska Turin nu i helgen.
Fortfarande strider då möjligen runt 1000 ukrainska soldater i tunnlarna under Azovstal som är ett av Europas största fabrikskomplex trots att Mariupol i övrigt är förlorat och numera helt i ryssarnas händer.
Tyvärr är delar av vänstern och kanske också högern fortfarande emot att den f d Azov-bataljonen ser ut att faktiskt vilja strida till siste man i Mariupol och just försvara Azovstal tills ingen av dem längre bokstavligen kan stå upp men oavsett om Mariupols och Azovstals sista aktivt stridande soldater är högerextremt lagda eller ej så är de trots allt hjältar efter att ha hållit ut ända sedan den ryska invasionen inleddes den 24 februari i år (för på samma datum inleddes nämligen belägringen av Mariupol).
Tyvärr var det t ex budskapet från en av talarna på 1 maj-mötet vid La Mano-monumentet på Söder i Stockholm som samlar merparten av den samlade arbetarrörelsen och vänstern i huvudstadsregionen (SAP, V, LO, SAC o s v) – d v s att det är fel att som antifascist stötta Ukraina då nazister försvarar Mariupol och har grävt ned sig under Azovstals fabriksruiner och vägrar ge upp och denne 1 maj-talare fick tyvärr en hel del applåder efter att ha framfört det budskapet.
Är den svenska ”skulden” till Ukraina nu betald?
Det ”svenska stålet biter” (och just än en gång på ryssarna…) som Esaias Tegnér en gång diktade i sin berömda nationalromantiska hjältedikt över krigarkungen Karl XII:
Nu tackar Ukrainas regering Sverige och svenskarna för att ha skänkt landet världens antagligen mest effektiva pansarbrytande handeldvapen och som hittills har dödat 100-tals om inte 1000-tals ryssar mot bakgrund av att Ryssland vid det här laget har förlorat långt över tusen pansarvagnar inklusive troligtvis större delen av desammas besättningar.
Ukrainas regering publicerade samtidigt igår ett filmklipp som visar hur det svenska ”supervapnet” som tillverkas i värmländska Karlskoga spränger sönder en rysk stridsvagn och det var på många sätt historiens vingslag som hördes igår:
Den svenska vapentillverkningen anses för det första ha hållit högsta klass ända sedan stormaktstiden (och bl a i form av den av kung Karl XI designade och synnerligen brutala huggvärja som masstillverkades i 100 000-tals exemplar utanför Norrtälje liksom i form av de fruktade svenska kanonerna som tillverkades i östgötska Finspång) och ”tack vare” Nobel är stora delar av den svenska vapenindustrin förlagd just i Karlskoga medan svenskarna och ukrainarna för det andra har stridit sida vid sida i flera tidigare krig och inte minst i trakterna runt Charkiv där Poltava är beläget.
År 1709 valde dock svenskarna att lämna ukrainarna åt sitt öde genom att fly till den turkiske sultanen, som Karl XII var lierad med, men år 2022 väljer Sverige att skicka vapen till Ukraina så kanske är 1709 års svek nu återgäldat.
Ofrivilligt barnlösa ryssar kommer snart att kunna adoptera ukrainska barn som har transporterats till Ryssland av den ryska invasions- och ockupationsarmén
Att krig och konflikter i fattiga länder (och Ukraina är då ett fattigt land) nästan alltid leder till utlandsadoptioner till Väst inklusive till Sverige är en regel som nästan inte har något undantag sedan den internationella adoptionsverksamheten såsom vi känner den idag föddes och uppstod i kölvattnet efter Koreakriget på 1950-talet.
Ukraina har ända sedan Kalla krigets slut varit ett relativt stort adoptionsland för västerlänningar och svenskar liksom också ett relativt stort land för surrogatmödraskapsarrangemang för samma västerlänningar och svenskar vilket också har framkommit i medierapporteringen vid ett flertal tillfällen. I Kiev finns just nu t ex ett helt rum fyllt med nyfödda surrogatbarn vars beställare i Väst (och i Sverige) just nu inte kan hämta barnen som de redan har betalt för och det har också rapporterats om att västerlänningar som har adopterat barn från Ukraina inte har kunnat åka dit och hämta barnet ifråga p g a kriget.
Rädda barnen har vidare krävt att samtliga västerländska adoptionsbyråer och adoptionsförmedlare slutar att adoptera barn från Ukraina så länge kriget pågår och mig veterligen kan i alla fall svenskarna inte längre adoptera barn från landet just nu och inte heller beställa några nya surrogatbarn.
Så så långt är allt gott och väl om det nu går att säga så under ett krig (d v s jag är då helt och hållet för att svenskarna just nu inte kan adoptera några ukrainska barn eller beställa några nya surrogatbarn från landet ifråga) men nu visar det sig att av de över 600 000 ukrainare som den ryska armén har tvångstransporterat till Ryssland är runt 120 000 barn och just nu förbereder den ryska duman (d v s Rysslands motsvarighet till riksdagen) en lag som ska göra det möjligt för att dessa ukrainska barn ska kunna adopteras av ofrivilligt barnlösa ryssar.
Detta är helt i linje med den ryska politiken som syftar till att russifiera det ukrainska folket för dessa ukrainska barn som snart kommer att adopteras av majoritetsryska adoptivföräldrar kommer naturligtvis att bli som majoritetsryssar när de växer upp och blir vuxna precis som att utlandsadopterade i Sverige blir som majoritetssvenskar när de växer upp och blir vuxna.
Detta är heller inte första gången som något sådant sker i närhistorien: Under Andra världskriget lade tyskarna beslag på runt 200 000 barn i Polen och i flera andra slaviska länder som Tyskland invaderade och ockuperade vilka sedan till stora delar blev adopterade av ofrivilligt barnlösa tyskar och än idag upptäcker personer som alltid har trott att de är tyskar att de i själva verket är biologiska slaver då de en gång adopterades av tyskar under krigsåren.
Drottningen jämför skamlöst sin egen tyska nazistfamiljs flykt till Brasilien efter 1945 med dagens ukrainska flyktingar
Avdelningen Bernadotte:arnas tondöva för att inte säga okänsliga, hämningslösa och sist men inte minst skamlösa bisarrerier:
Drottningen jämför nu den situation som rådde i det sönderfallande Nazi-Tyskland 1945 när hennes föräldrar (fadern var då nazistpartimedlem och tillika fabrikör och krigsprofitör) flydde från Tyskland till Brasilien med situationen i Ukraina och med de ukrainska flyktingarna.
Snart kommer väl konungen att referera till sin morbror (som konungen därtill är uppkallad och döpt efter då morbrodern var något av släktens krigshjälte) som ironiskt nog stupade i Ukraina när han försvarade det tyskockuperade och etniskt-rasligt rensade (medelst folkmord) Ukraina mot ryssarna liksom till sin morfar nazistledaren som fick se sitt slott bli bombskadat och som sattes i ett läger 1945 av de allierade som varande krigsförbrytare vilket gjorde att konungens familj på mödernet fick lida och utstå umbäranden.
”Låt mig få vrida tillbaka tiden en aning. Min mor dog 1997 och när vi skulle tömma hennes våning hittade vi många pärmar med brev. Breven skrevs av drottningens pappa Walther Sommerlath under andra världskriget. Drottningen beskrev läsningen som intressant och fruktansvärd på samma gång.
– Det påminner mycket om Ukrainas situation idag. Hunger, katastrof, förstörelse, ingenting fungerade och det var fruktansvärt.
Hon berättade att familjen planerade att fly från Tyskland och bosätta sig i Brasilien vid krigets slut.”
Om den koreanskättade skådespelaren och krigshjälten Pavlo Li
Ett flertal av Ukrainas kändisar har som bekant både tagit till vapen och redan hunnit stupa i det pågående kriget och en av de sistnämnda är den populäre skådespelaren Pavlo Li eller Pasha Lee som han också var känd som.
Li är då ännu en av Ukrainas cirka 50 000 s k Koryo saram eller f d Sovjet-koreaner som har blivit berömda under kriget och som numera betraktas som något av en nationalhjälte: Hans far är korean och hans mor är ukrainska och han stupade i Irpin redan den 6 mars och igår kväll framkom det hur det exakt gick till när han dödades. Li evakuerade ett flertal barn från en sönderfallande byggnad i Irpin och i samband med det tog han av sig sin skottsäkra väst och satte den på det barn han bar på sin rygg varpå han dödades av rysk granateld.
Lis farföräldrar tillhörde de närmare 200 000 koreanerna som Stalin 1937 lät deportera från den östligaste delen av Sibirien till Centralasien och hans koreanska far invandrade till Ukraina och närmare bestämt till Krimhalvön på 1970-talet där han sedermera träffade Lis ukrainska mor.
Varför strider anarkistiska förband mot ryssarna i Ukraina?
Ukraina är nog ett rätt okänt land för de flesta svenskar och därför vet nog antagligen inte särskilt många att det historiskt har funnits en stark anarkistisk, syndikalistisk och frihetlig socialistisk tradition i landet som just nu ger sig till känna i det pågående kriget i form av egna militära förband vilka strider mot ryssarna under den svarta anarkistiska och svartröda syndikalistiska fanan.
Redan i samband med 1905 års (misslyckade) revolution hade Ukraina och inte minst staden Odessa kommit att bli något av ett fäste för den dåvarande anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i det gamla Tsar-Ryssland. Efter att tsaren störtades 1917 uppstod året därpå ett slags anarkistisk frizon och autonomt område i ”kosackprovinsen” Zaporizjzja som mellan 1918-21 kom att innefatta stora delar av sydöstra Ukraina och tidvis miljontals invånare. Detta fria territoriums ”svarta” (d v s anarkistiska) armé leddes av Ukrainas mytomspunna anarkistledare Nestor Makhno och gick därför ibland under beteckningen Makhnovshchina (eller Makhnovia).
Makhno och de ukrainska anarkisterna bekämpade både de vita borgerliga arméerna och Trotskijs röda armé innan kommunisterna till slut krossade rörelsen militärt 1921. Makhno själv avled sedan i landsflykt i Paris 1934 och är begravd i kolumbariet på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården. Idag finns en minnesplakett vid kolumbariet som både anarkister och ukrainare som besöker Père-Lachaise gärna uppsöker.
I dagens Ukraina har Nestor Makhno nämligen kommit att bli något av en ukrainsk nationalhjälte som snarare betraktas som en nationalist än som en anarkist och en staty över denne restes efter Kalla krigets slut i Makhnos hemstad Huliaipole.
Den minneskultur och nationalistiska kult som omgärdar Makhno i det postkommunistiska Ukraina och som t o m har resulterat i att Ukrainas högerextremister också ibland kan hylla Makhno påminner f ö om den som omgärdar en annan anarkistledare som numera hyllas som nationalist snarare än som anarkist i både Nord- och Sydkorea.
Det handlar om Koreas legendomsusade anarkistledare Kim Jwa-jin som också han ledde en armé av (koreanska) anarkister och som likt Makhno lyckades skapa en autonom anarkistisk zon i dagens Manchuriet under några år på 1920-talet innan han mördades av de koreanska kommunisterna och ”typiskt” nog finns det också numera en staty över Kim i dennes hemstad Hongseong i dagens Sydkorea.
Tobias Hübinette 