Kategori: Tyskland

En tråkig konsekvens av den gångna BLM-sommaren: Tyskland avskaffar snart rasbegreppet

Inte allt som skedde under och i samband med sommarens BLM-rörelse och BLM-debatt har tyvärr resulterat i bra saker – i varje fall inte enligt mig – och ett av de sämre eller kanske t o m det sämsta exemplet på det (då det handlar om ett av Europas, västvärldens och faktiskt även världens viktigaste länder) är då att Tyskland antagligen kommer att följa Sveriges färgblinda antirasistiska exempel (Sverige var då först i världen med att göra detta redan på 00-talet och försöker aktivt att få andra länder att göra detsamma) genom att avskaffa rasbegreppet och alla förekomster av glosan ras i tyska lagtexter och officiell tysk textproduktion såsom bl a redan Frankrike och två av våra grannländer tyvärr redan också har gjort.

https://www.spiegel.de/panorama/gesellschaft/christine-lambrecht-justizministerin-will-begriff-rasse-im-grundgesetz-ersetzen-a-57c03503-8a32-4524-9443-62c4d08d55fa

Detta förslag uppstod då och tog fart under den tyska BLM-debatten nu i somras och jag har naturligtvis all respekt för att den tysktalande världens alla antirasister reagerar oerhört starkt och negativt på ordet ras och även för den tyska antirasistiska viljan att hedra alla närmast otaliga offer för den tyska kolonialismen och rasismen under 1900-talet men att i antirasismens namn avskaffa ett begrepp och en glosa som behövs för att sätta ord på fortsatta rasojämlikheter är inget annat än ett exempel på en slags missriktad färgblind antirasistisk fanatism och hysteri.

Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”

På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.


Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.

Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.


Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.


Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.


Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.

Om dagens svenskars syn på den krigstida samlingsregeringens eftergiftspolitik

I morse intervjuade P1/Sveriges Radio Oscar Österberg, forskningssamordnare vid Forum för levande historia, som presenterade en ny undersökning som visar att hela 2/3 av dagens svenskar (som deltog i undersökningen) anser att det var rätt av den dåvarande krigstida samlingsregeringen att låta tyska soldater passera genom Sverige på och via de s k permittenttågen för att strida mot Sovjetunionen (vid Ishavsfronten) samt att Sverige sålde (enorma mängder) och exporterade järnmalm till Nazi-Tyskland under i stort sett hela kriget medan endast 1/5 anser att det var fel.

https://sverigesradio.se/artikel/7555425

Den stora frågan som infinner sig (åtminstone hos mig) är då – går det att förstå detta (åtminstone för mig) oväntade resultat som ett utslag av dagens politiska situation? Det vill säga vilka är de där två tredjedelarna och vilka är den där femtedelen? Socialdemokrater som vill försvara Per-Albin Hanssons samlingsregering i efterhand (och som då ingår i de där två tredjedelarna)? Vänsterpartister som vill kritisera Per-Albin Hanssons samlingsregering i efterhand (och som då ingår i den där femtedelen)?

Och hur går detta (åtminstone för mig) oväntade resultat ihop med SD:s revisionistiska försök att skriva om historien och utmåla Per-Albin Hanssons samlingsregering som i det närmaste en pro-tysk regering? Det vill säga ingår sverigedemokraterna i den där femtedelen tillsammans med vänsterpartisterna?

Eller går det att förstå detta (åtminstone för mig) oväntade resultat som ett exempel på den typ av effekt som vi har sett under pandemin – d v s att stora delar av det s k svenska folket sluter upp mer eller mindre kvinn/mangrant bakom regeringen (oavsett regering) under kristider och kanske gäller denna typ av beteende även retroaktivt, d v s en stor majoritet av det s k svenska folket är beredda att även i efterhand stötta och stödja Per-Albin Hanssons samlingsregering?

För övrigt gjorde dåvarande Sifo sådana här liknande undersökningar en tid efter kriget har jag för mig – d v s Sifo frågade ett visst antal av dåtidens svenskar hur de ställde sig till olika omstridda aspekter av Per-Albin Hanssons samlingsregering men därefter har nog ingen gjort en sådan undersökning förrän nu år 2020.

Om de svenska rasforskarnas internationella aktiviteter

Om de svenska rasforskarnas aktiviteter på den internationella scenen, om varför Herman Lundborg forskade om samerna och norrlänningarna och om när Göteborgsläkaren Torsten Sjögren förhandlade med självaste Nazi-Tyskland om att anordna en (ras)vetenskaplig konferens i Wien 1939:
117768515_10157762277670847_1393535049270606017_n.jpg
 
Har i dagarna ägnat mig åt att läsa den tyska sociologen Stefan Kühls bok ”For the betterment of the race. The rise and fall of the international movement for eugenics and racial hygiene” från 2013 som försöker förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna i form av bl a biologer, antropologer, medicinare och genetiker kom att påverka större delen av 1900-talet i samband med att de moderna västerländska nationsbyggandeprojekten ägde rum och fr a vad gällde att formulera en välfärds- och familjepolitik som syftade till att till varje pris få upp fruktsamhetstalen bland den ”mervärdiga” delen av befolkningen samtidigt som den ”mindervärdiga” delen skulle decimeras (och likaså till varje pris).
 
Kühls bok försöker vidare förstå hur den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna fortsatte att verka även efter Andra världskriget, Förintelsen och avkoloniseringen och hur den/de bl a kom att påverka den befolknings- och familjeplaneringspolitik som FN och Väst lanserade i de gamla kolonierna i den s k Tredje världen under 1950-, 60-, 70- och 80-talen vilken inte minst tog sig uttryck i gigantiska massteriliserings-, abort- och preventivmedelskampanjer.
 
Slutligen har Kühl även försökt att förstå hur delar/en del av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna (höger)radikaliserades i samband med de svarta amerikanernas medborgarrättskamp och den nya pro-icke-vita vänsterns framväxt på 1960- och 70-talen och inte minst i relation till den icke-vita invandringen till Väst som följde på avkoloniseringen och därmed landar Kühls bok rakt in i samtiden då han menar att några av dessa forskare har spelat en avgörande roll för att akademiskt-intellektuellt legitimera dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.
 
Som svensk är Kühls bok inte minst intressant då svenskarna hela tiden dyker upp som tillhörande något av det radikala lägret av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och vare sig de ingick i den progressiva socialistiska, liberala och feministiska eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Gunnar Dahlberg, Gunnar Myrdal, Nils von Hofsten, Alva Myrdal eller Elise Ottesen-Jensen) eller i det reaktionära, konservativa och många gånger rasideologiska och antisemitiska lägret av den eugeniska/rashygieniska rörelsen (såsom Herman Lundborg, Herman Nilsson-Ehle, Torsten Sjögren eller Bertil Lundman).
 
Svenskarna verkar överlag ha varit särdeles entusiastiska i att just försöka omsätta de ”vetenskapliga” teorierna, modellerna och hypoteserna om eugenik och rashygien i praktisk politik och handling vilket ju också skedde just i Sverige medan inte minst (syndikalisten) Elise Ottesen-Jensen kom att spela en viktig roll på FN-nivå och därmed på global nivå vad gällde att implementera steriliseringsprogram i en rad olika före detta kolonier i fr a Asien.
 
Den inomakademiska, inomvetenskapliga och idé- och lärdomshistoriska aspekten av den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna som Kühl särskilt lyfter fram kan väl verka aningen knappologiskt tysk såsom när Kühl redogör för varje enskild vetenskaplig internationell konferens och varje enskild vetenskaplig internationell tidskrift men det är samtidigt i redogörelsen av alla dessa detaljer som just svenskarnas insatser blir så tydliga.
 
Det är vid det här laget välkänt att reformeugenikern Gunnar Dahlberg spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på det konservativa lägret eller att samhällsvetaren Gunnar Myrdal spelade en avgörande roll för att vrida rastänkandet ur händerna på naturvetarna men mindre känt är nog att Herman Lundborgs mångåriga forskning om samerna och överhuvudtaget om invånarna i Norrland faktiskt ingick i en planerad, internationell ”rasvetenskaplig” satsning på att kartlägga och förstå den s k rasblandningens betydelse i form av s k blandrelationer och blandäktenskap över de s k rasgränserna och dessa intimrelationers fysisk-kroppsliga ”produkter” i form av blandade eller mixade personer (medan Lundborg forskade på den s k rasblandningens utbredning och konsekvenser i Norrland ägnade sig nämligen andra västerländska rasforskare åt att studera den s k rasblandningens betydelse i både Nord- och Sydamerika, södra Afrika, Indien och delar av Kina och Oceanien) eller att ett flertal svenska forskare t o m var (internationella) styrelseledamöter i den på sin tid största och viktigaste internationella sammanslutningen för den västerländska eugeniska/rashygieniska rörelsen och de västerländska rasforskarna – d v s International Federation of Eugenic Organizations eller IFEO.
 
Svenskarna var f ö synnerligen närvarande och aktiva även i IFEO:s föregångare International Society for Race Hygiene: När Svenska sällskapet för rashygien 1909 anslöt sig till detta internationella akademiska samfund utgjorde svenskarna under en period hela 46 av totalt 290 fullvärdiga medlemmar.
 
År 1923 hölls även en internationell eugenisk/rashygienisk konferens i Lund året efter att världens första statliga och skattefinansierade rasforskningsinstitut hade invigts i Uppsala och 1930 spelade Lundborg en viktig roll i det internationella arbetet med att standardisera de s k rasvetenskapliga kroppsmåtten som alla världens rasforskare därefter skulle komma att tillämpa i sina studier då svenskarna ansågs ha varit banbrytande i att just genomföra storskaliga kroppsmätningsstudier (år 1926 utkom t ex den enorma publikationen ”The racial character of the Swedish nation” som innehöll extremt detaljerade kroppsmått på kring 100 000 svenskars kroppar) och 1935 var ”naturligtvis” flera svenska rasforskare på plats när den internationella befolkningsforskningskonferensen ägde rum i (nazistiska) Berlin.
 
Under 1930-talet leddes IFEO t o m av en svensk rasforskare, nämligen Torsten Sjögren som är ö/känd för eftervärlden då han under sin levnad skröt med att ha varit den person i landet som hade låtit sterilisera allra flest människor, och precis innan krigsutbrottet 1939 var det tänkt att IFEO under Sjögrens ledning skulle ha anordnat en internationell rasforskningskonferens i (nazistiska) Wien men denna planerade mastodontkonferens – 4:e internationella konferensen för eugenik och rashygien – ställdes då in p g a att kriget bröt ut.
 
Denna konferens verkar f ö ha varit Sjögrens egna internationella projekt: Den 9 januari 1939 tillskrev Sjögren från sitt dåvarande hem i Göteborg den tyska (nazistiska) inrikesministern Wilhelm Frick och föreslog just denna konferensidé och bara fyra veckor senare avhölls ett möte med flera av nazitopparna i Berlin (såsom Frick själv liksom Führerns ställföreträdare Hess och doktor Goebbels m fl) vilka presenterades för Sjögrens idé och ”på stört” välsignade den samt sköt till medel för genomförandet av densamma.
 
Efter kriget och i samband med den s k 68-revolutionen radikaliserades sedan Sjögren ytterligare: Den masssteriliserande Göteborgsläkaren reagerade då starkt på och kraftigt mot de svarta amerikanernas rörelse och avsegregeringen i USA liksom på och mot avkoloniseringen och inte minst på och mot den begynnande icke-vita invandringen till Europa från de före detta kolonierna som många konservativa rasforskare på sikt trodde skulle komma att betyda slutet på den s k nordiska vita rasens existens.
 
På 1960-talet valde Sjögren därför att ansluta sig till den s k rasvetenskapliga tidskriften Mankind Quarterlys vetenskapliga råd där han kvarstannade fram till sin bortgång 1974. Tillsammans med franska Nouvelle École och tyska Neue Anthropologie (som f ö ”Sverigevännen” Jürgen Rieger grundade och drev, som ägde Sveneby herrgård i Töreboda fram till sin död 2009) kom Mankind Quarterly att bli den viktigaste akademiska och intellektuella tidskriften för den s k anti-68-rörelsen och de tankar och idéer som stöttes och blöttes i dessa tre tidskrifter under Kalla krigets sista årtionden kom till slut att anammas och inkorporeras i dagens västerländska högerpopulistiska och högerextrema rörelse.

En resa i spåren efter Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander på Vikbolandet i östra Östergötland

Reste idag i spåren av Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander i min östgötska hembygd och närmare bestämt på Vikbolandet utanför Norrköping där Leander och hennes man Arne Hülphers, som också han var värmlänning, är begravd/a på Häradshammars kyrkogård och där Leander 1939 köpte 34-rums-herrgården och godset Lönö som kom att bli hennes hem fram tills hennes död 1981. Lönö ägs f ö idag av riksdagens f d talman den rejält förmögne moderaten Per Westerberg.
 
116288560_10157704146080847_3688470680870313063_n.jpg
Leander sägs ha betalt för egendomen i kontanter då hon vid det laget hade blivit mycket rik som den högst betalda populärkulturella stjärnan i (Nazi)Tyskland. Innan och under kriget var ironiskt nog två svenskor f ö ikoner i Tyskland och ironiskt nog var båda värmländskor – nämligen den bästsäljande Selma Lagerlöf och just Leander som under några år var hela kontinental-Europas största och mest älskade superkändis i egenskap av att vara sångare, artist och skådespelare efter att mer eller mindre ha ersatt Marlene Dietrichs plats ”tack vare” det populärkulturella (propaganda)geniet doktor Goebbels.
116100852_10157704145705847_5617940519924897970_n
 
Det berättas f ö att Leander t o m ”nobbade” självaste Goebbels, d v s ”bocken i Babelsberg” som var en ö/känd s k casanova, när denne bjöd hem den värmländska divan till sig och ”raggade” genom att spela Chopin för henne på flygeln samt bjuda på champagne i skenet av levande (kandelaber)ljus.
 
I närheten av Lönö hittas även Zarah Leandersällskapets Zarah Leandermuseum som just försöker hålla minnet av ”Die Leander” som popkulturikon levande.
109599384_283485632907040_1105554736948140576_n (kopia).jpg
 
Leander var under de krigsår då Tyskland behärskade större delen av den europeiska kontinenten inklusive våra grannländer så omåttligt populär att det sägs att både fångar och vakter i de tyska lägren stundtals kunde börja nynna på och sjunga hennes många hitsånger och slagdängor vilka erbjöd omedelbar eskapism åt ett krigstrött och härjat Europa.
 
Leander bevistade åtminstone ett möte i Norrköping med pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland, som samlade Norrköpings protyska högborgerlighet och överklass, och Arne Hülphers som också han var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var medlem i fascistiska Svensk opposition.
 
Hülphers hade tidigare varit gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Leander. Även Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var f ö medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade även hon i Nazi-Tyskland.

General Bruno von Uthmanns son har gått bort

Nu har ännu ett (ofrivilligt förövar)vittne gått bort från Andra världskriget – nämligen greve Hans-Alexander von Uthmann, son till Tredje rikets eller det s k Stortysklands militärattaché i Sverige innan och under kriget general Bruno von Uthmann.
107066181_10157653590115847_3797865502420720001_o.jpg
 
Hans-Alexander har berättat för journalisten och författaren Staffan Thorsell om sina minnen från krigsårens Stockholm och bl a om att hans far Bruno hade hoppats att få leda en egen Wehrmacht-division när Operation Barbarossa inleddes 1941 vilket han då aldrig fick göra utan OKW (Wehrmachts överkommando) ansåg att Bruno behövdes bättre i Stockholm där han hade mycket goda kontakter bland de svenska s k överklassnazisterna och inte minst inom den pro-nazityska falangen inom den svenska officerskåren.
 
Efter kriget internerades Bruno och efter en sedvanlig avnazifieringsprocess kvarstannade han i Västtyskland fram tills sin död 1978 medan Hans-Alexander emigrerade till Sverige efter kriget där han kvarstannade fram tills sin död i juni i år.
 
Bruno von Uthmann dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang under krigsåren som vän till bl a Sveriges dåvarande ÖB Olof Thörnell och Sven Hedin m fl. År 1940 erhöll Bruno Svärdsorden av första klass av Sveriges dåvarande försvarsminister Per Edvin Sköld medan Thörnell i sin tur en tid därefter erhöll storkorset av Tyska Örnens orden av Bruno och den tyska ambassadören prinsen av Wied.

Nu avskaffar även Tyskland snart rasbegreppet efter svensk färgblind antirasistisk modell

Nu har en debatt om att avskaffa rasbegreppet utbrutit i Tyskland i kölvattnet efter BLM-rörelsen – De Gröna, liberala FDP, socialdemokratiska SPD och vänsterradikala Die Linke liksom sannolikt även konservativa CDU vill nu alla mer eller mindre följa det svenska (färgblinda antirasistiska) exemplet och göra just det och troligtvis vill även högerradikala AfD också det.

 

Från och med 2001 blev Sverige det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet och sedan dess har vi som en del av vår antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik lyckats få våra grannländer Norge och Finland att göra detsamma. År 2018 fick vi även Frankrike att göra det och om nu Tyskland snart också gör det så har den svenska färgblinda antirasismen sannerligen snart firat triumfer.

 

Sverige, Frankrike och Tyskland pekas just allmänt ut av bl a FN och EU som västvärldens, Europas och nog också världens mest anti-rasbegreppet- liksom anti-jämlikhetsdata-länder så det är verkligen ingen slump om nu Tyskland snart följer det svenska exemplet såsom Frankrike redan har gjort.

 

Samtidigt finns en avgörande idéhistorisk och ideologisk skillnad rörande varför Sverige, Frankrike och Tyskland har kommit att utvecklas till världens mest färgblinda antirasistiska länder: I Sverige härrör den hypermilitanta färgblindheten från en radikal vänsterliberal antirasism, i Frankrike handlar det om den franska universalistiska republikanismen och i Tyskland handlar det om bearbetningen av arvet efter Nazi-Tyskland. Både Sverige, Frankrike och Tyskland håller en hög svansföring vad gäller en officiell och institutionaliserad antirasistisk hållning men samtidigt avskyr (eller t o m hatar) dessa tre länder allt vad statistik, siffror och (jämlikhets)data heter om invandrarna och minoriteterna inklusive om segregering, diskriminering och rasojämlikheter liksom ordet ras i sig (ras på svenska, race på franska och Rasse på tyska).

 

https://www.zdf.de/nachrichten/politik/grundgesetz-debatte-rasse-fdp-entwurf-100.html

 

 

TY

 

 

 

Dagens researchfynd: En av nazistgreveparet Eric och Mary von Rosens barnbarn blev anarkist medan Himmlers andreman Walter Schellenberg fick bo på nuvarande kinesiska ambassaden i Stockholm inbjuden av greve Bernadotte

Lite nöjd (d v s med mig själv även om det kan låta rätt förmätet) trots allt över att jag idag på s k förekommen anledning har lyckats ”knäcka” två frågeställningar som jag har funderat på ett tag eller kanske snarare alltför länge:
d180cd5f-3562-11de-9058-c19a46729de1_PDF_FULL.jpg.png
Det handlar dels om att jag idag har lyckats identifiera ett barnbarn till Sveriges mesta/bästa överklassnazistiska adliga par Eric och Mary von Rosen som tillhörande kretsen kring den västtysk 2 juni-rörelsen-medlemmen Norbert Kröcher och det s k Kommando Siegfried Hausner och dels om att jag idag har lyckats ta/få reda på exakt var Himmlers andreman Walter Schellenberg egentligen bodde efter det att greve Folke Bernadotte hade tagit honom under sina Bernadotte:ska vingars beskydd och transporterat honom till Sverige efter krigsslutet för att Schellenberg skulle få tillfälle att vila upp sig här och kunna författa sin försvarsskrift i lugn och ro, vilket antagligen räddade honom från att stämplas som krigsförbrytare och dömas därför efter kriget.
unnamed.jpg
Ett av Eric och Mary von Rosens barn, dottern Birgitta, som bl a översatte den nazityska bästsäljarromanen om Horst Wessel till svenska och som var organiserad fascist i ungdomen och vän med både Göring, Goebbels och A.H. m fl inom nazitoppen, fick en dotter vid namn Christel och denna Christel gifte sig 1957 med fotografen John Eklöf. Mellan 1957-67 dokumenterade John f ö livet på von Rosens Rockelstad slott i Södermanland fram till dess att Mary von Rosen gick bort 1967, då slottet såldes vidare till den adliga familjen von Post som fortfarande än idag bebor slottet. John och Christel fick sedan en dotter som sedermera blev/var en Norbert Kröchers svenska flickvänner och en av dem som åtalades och dömdes i rättegången 1977.
 
Detta är då ännnu ett exempel ur högen på att en efterkommande till en högerextrem (överklass)familj blev vänsterradikal, d v s under 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att personer som blev/var vänsterradikala hade föräldrar och/eller far/morföräldrar som hade blivit/varit högerradikala innan och under kriget.
 
Allt detta förklarar antagligen varför Birgitta von Rosen, som som gift mest var känd som Birgitta Wolf, engagerade sig så starkt för RAF-fångarna i Västtyskland på 1970-talet och för svenskarna som ställdes inför rätta efter den s k Operation Leo/Ebba Grön-operationen 1977. Det handlade helt enkelt för Birgitta om hennes eget barnbarn som stod åtalad och sedermera dömdes till ett fängelsestraff.
1200px-Dragongården_2009.jpg
Och slutligen vad gäller Heinrich Himmlers ”högra hand” och närmaste man och ”hjärna” SS-Brigadeführer Walter Schellenberg så kom han till Sverige i början av maj 1945, d v s för nästan exakt 75 år sedan, på inbjudan av greve Folke Bernadotte och i en av dennes och svenska Röda korsets s k vita bussar. Schellenberg hade dessutom med sig ett mindre entourage omkring sig bestående av bl a sin sekreterare och andra SS-män såsom SS-Obersturmbannführer Franz Göring.
IMG_0699.jpg
Det visar sig nu att Schellenberg först inkvarterades på greve Bernadottes eget gods Dragongården på Gärdet som idag inhyser Kinas ambassad och därefter fick han antagligen bo hemma hos en s k överklassnazist i en s k fashionabel sekelskiftesvilla i Saltsjö-Duvnäs i Nacka och sedan förflyttades han slutligen till en villa som ibland omtalas som ett pensionat i Trosa.
 
Samtidigt på våren 1945 ska Tysklands f d ambassadör Hans Thomsen ha varit internerad på Tyska skolans f d feriegård i anslutning till slottet Almare Stäket efter att tyska ambassaden (d v s dagens Lydmar Hotel på Blasieholmen – f ö har jag sovit över i Thomsens gamla rum där en gång i tiden) hade exprorierats när Tyskland gick under som statsbildning men tydligen var tyska UD och Himmlers SS i luven på varandra även efter kriget så Schellenberg och Thomsen, som då hade tjänat Joachim von Ribbentrop, ville ogärna ha kontakt med varandra för 75 år sedan i maj 1945.
 
Sedermera begärde de allierade att Sverige skulle utelämna Schellenberg vilket också skedde då greven inte hade något att ”sätta emot” och senare skulle greve Bernadotte infinna sig i Nürnberg under rättegångarna där för att agera karaktärsvittne åt Schellenberg, d v s den svenske greven gick helt enkelt i god för att Himmlers närmaste man var en s k gentleman av den s k gamla skolan.
 
Båda dessa spörsmål har jag då ”gått” och ”klurat” på genom åren men idag lossnade det plötsligt tack vare gamla adelskalendrar och viss tillgång till gammal tysk och svensk press och nu känns det faktiskt nästan som om ”en sten föll från mitt bröst” även om det nog låter lite väl dramatiskt.

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

Var stod egentligen Elin Wägner i rasfrågan?

För några dagar sedan skrev litteraturvetaren Carina Burman en anmälan av Ulrika Knutsons nya bok ”Den besvärliga Elin Wägner” i form av en s k ”streckare” i SvD och säkert var det fler än jag som reagerade inför denna passage som åtminstone får mig att tänka på att Selma Lagerlöf en gång lät det tyska nazistpartiets svenska avdelning nytrycka en av hennes romaner för att ekonomiskt stötta den nazityska s k Vinterhjälpen liksom att både Knutson och hennes förlag Historisk media nyligen kontaktade mig angående bl a denna bok om Wägner och menade att Wägners kamrat i (den feministiska) kampen Emilia Fogelklou inte blev högerradikaliserad.
92952586_10157359451695847_812532006230425600_o.jpg
 
Samtidigt är det ett faktum att Wägner publicerade artiklar i den legendariska (feministiska) tidskriften Tidevarvet som definitivt får sägas vara antirasistiska så här i efterhand så offentliga kändisar och storheter var väl helt enkelt bara lika komplexa då som nu s a s för Internationella kvinnoförbundet för fred and frihet (IKFF), som Wägner var aktiv inom, samlade ju samtidigt 1920 in 50 000 underskrifter för att protestera mot den franska ockupationen av det tyska Rhenlandet och då de franska trupperna bland annat bestod av kolonialsoldater från Senegal och Franska Västafrika betraktades de som ett hot mot de vita tyska kvinnorna i Rhenlandet och i förlängningen mot hela den vita rasen.
 
 
”Hon verkar för god för att vara sann, och fullt så god var hon inte. Det finns sådant som skaver, som ett förhållande med en tysk militär som senare blev aktiv nazist, eller att hon lät en av sina romaner gå som följetong i en nazistkontrollerad Berlintidning.”