Kategori: Tyskland
Nu avskaffar även Tyskland snart rasbegreppet efter svensk färgblind antirasistisk modell
Nu har en debatt om att avskaffa rasbegreppet utbrutit i Tyskland i kölvattnet efter BLM-rörelsen – De Gröna, liberala FDP, socialdemokratiska SPD och vänsterradikala Die Linke liksom sannolikt även konservativa CDU vill nu alla mer eller mindre följa det svenska (färgblinda antirasistiska) exemplet och göra just det och troligtvis vill även högerradikala AfD också det.
Från och med 2001 blev Sverige det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet och sedan dess har vi som en del av vår antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik lyckats få våra grannländer Norge och Finland att göra detsamma. År 2018 fick vi även Frankrike att göra det och om nu Tyskland snart också gör det så har den svenska färgblinda antirasismen sannerligen snart firat triumfer.
Sverige, Frankrike och Tyskland pekas just allmänt ut av bl a FN och EU som västvärldens, Europas och nog också världens mest anti-rasbegreppet- liksom anti-jämlikhetsdata-länder så det är verkligen ingen slump om nu Tyskland snart följer det svenska exemplet såsom Frankrike redan har gjort.
Samtidigt finns en avgörande idéhistorisk och ideologisk skillnad rörande varför Sverige, Frankrike och Tyskland har kommit att utvecklas till världens mest färgblinda antirasistiska länder: I Sverige härrör den hypermilitanta färgblindheten från en radikal vänsterliberal antirasism, i Frankrike handlar det om den franska universalistiska republikanismen och i Tyskland handlar det om bearbetningen av arvet efter Nazi-Tyskland. Både Sverige, Frankrike och Tyskland håller en hög svansföring vad gäller en officiell och institutionaliserad antirasistisk hållning men samtidigt avskyr (eller t o m hatar) dessa tre länder allt vad statistik, siffror och (jämlikhets)data heter om invandrarna och minoriteterna inklusive om segregering, diskriminering och rasojämlikheter liksom ordet ras i sig (ras på svenska, race på franska och Rasse på tyska).
https://www.zdf.de/nachrichten/politik/grundgesetz-debatte-rasse-fdp-entwurf-100.html
Dagens researchfynd: En av nazistgreveparet Eric och Mary von Rosens barnbarn blev anarkist medan Himmlers andreman Walter Schellenberg fick bo på nuvarande kinesiska ambassaden i Stockholm inbjuden av greve Bernadotte
Lite nöjd (d v s med mig själv även om det kan låta rätt förmätet) trots allt över att jag idag på s k förekommen anledning har lyckats ”knäcka” två frågeställningar som jag har funderat på ett tag eller kanske snarare alltför länge:
Det handlar dels om att jag idag har lyckats identifiera ett barnbarn till Sveriges mesta/bästa överklassnazistiska adliga par Eric och Mary von Rosen som tillhörande kretsen kring den västtysk 2 juni-rörelsen-medlemmen Norbert Kröcher och det s k Kommando Siegfried Hausner och dels om att jag idag har lyckats ta/få reda på exakt var Himmlers andreman Walter Schellenberg egentligen bodde efter det att greve Folke Bernadotte hade tagit honom under sina Bernadotte:ska vingars beskydd och transporterat honom till Sverige efter krigsslutet för att Schellenberg skulle få tillfälle att vila upp sig här och kunna författa sin försvarsskrift i lugn och ro, vilket antagligen räddade honom från att stämplas som krigsförbrytare och dömas därför efter kriget.
Ett av Eric och Mary von Rosens barn, dottern Birgitta, som bl a översatte den nazityska bästsäljarromanen om Horst Wessel till svenska och som var organiserad fascist i ungdomen och vän med både Göring, Goebbels och A.H. m fl inom nazitoppen, fick en dotter vid namn Christel och denna Christel gifte sig 1957 med fotografen John Eklöf. Mellan 1957-67 dokumenterade John f ö livet på von Rosens Rockelstad slott i Södermanland fram till dess att Mary von Rosen gick bort 1967, då slottet såldes vidare till den adliga familjen von Post som fortfarande än idag bebor slottet. John och Christel fick sedan en dotter som sedermera blev/var en Norbert Kröchers svenska flickvänner och en av dem som åtalades och dömdes i rättegången 1977.
Detta är då ännnu ett exempel ur högen på att en efterkommande till en högerextrem (överklass)familj blev vänsterradikal, d v s under 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att personer som blev/var vänsterradikala hade föräldrar och/eller far/morföräldrar som hade blivit/varit högerradikala innan och under kriget.
Allt detta förklarar antagligen varför Birgitta von Rosen, som som gift mest var känd som Birgitta Wolf, engagerade sig så starkt för RAF-fångarna i Västtyskland på 1970-talet och för svenskarna som ställdes inför rätta efter den s k Operation Leo/Ebba Grön-operationen 1977. Det handlade helt enkelt för Birgitta om hennes eget barnbarn som stod åtalad och sedermera dömdes till ett fängelsestraff.
Och slutligen vad gäller Heinrich Himmlers ”högra hand” och närmaste man och ”hjärna” SS-Brigadeführer Walter Schellenberg så kom han till Sverige i början av maj 1945, d v s för nästan exakt 75 år sedan, på inbjudan av greve Folke Bernadotte och i en av dennes och svenska Röda korsets s k vita bussar. Schellenberg hade dessutom med sig ett mindre entourage omkring sig bestående av bl a sin sekreterare och andra SS-män såsom SS-Obersturmbannführer Franz Göring.
Det visar sig nu att Schellenberg först inkvarterades på greve Bernadottes eget gods Dragongården på Gärdet som idag inhyser Kinas ambassad och därefter fick han antagligen bo hemma hos en s k överklassnazist i en s k fashionabel sekelskiftesvilla i Saltsjö-Duvnäs i Nacka och sedan förflyttades han slutligen till en villa som ibland omtalas som ett pensionat i Trosa.
Samtidigt på våren 1945 ska Tysklands f d ambassadör Hans Thomsen ha varit internerad på Tyska skolans f d feriegård i anslutning till slottet Almare Stäket efter att tyska ambassaden (d v s dagens Lydmar Hotel på Blasieholmen – f ö har jag sovit över i Thomsens gamla rum där en gång i tiden) hade exprorierats när Tyskland gick under som statsbildning men tydligen var tyska UD och Himmlers SS i luven på varandra även efter kriget så Schellenberg och Thomsen, som då hade tjänat Joachim von Ribbentrop, ville ogärna ha kontakt med varandra för 75 år sedan i maj 1945.
Sedermera begärde de allierade att Sverige skulle utelämna Schellenberg vilket också skedde då greven inte hade något att ”sätta emot” och senare skulle greve Bernadotte infinna sig i Nürnberg under rättegångarna där för att agera karaktärsvittne åt Schellenberg, d v s den svenske greven gick helt enkelt i god för att Himmlers närmaste man var en s k gentleman av den s k gamla skolan.
Båda dessa spörsmål har jag då ”gått” och ”klurat” på genom åren men idag lossnade det plötsligt tack vare gamla adelskalendrar och viss tillgång till gammal tysk och svensk press och nu känns det faktiskt nästan som om ”en sten föll från mitt bröst” även om det nog låter lite väl dramatiskt.
Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort
Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”
Var stod egentligen Elin Wägner i rasfrågan?
För några dagar sedan skrev litteraturvetaren Carina Burman en anmälan av Ulrika Knutsons nya bok ”Den besvärliga Elin Wägner” i form av en s k ”streckare” i SvD och säkert var det fler än jag som reagerade inför denna passage som åtminstone får mig att tänka på att Selma Lagerlöf en gång lät det tyska nazistpartiets svenska avdelning nytrycka en av hennes romaner för att ekonomiskt stötta den nazityska s k Vinterhjälpen liksom att både Knutson och hennes förlag Historisk media nyligen kontaktade mig angående bl a denna bok om Wägner och menade att Wägners kamrat i (den feministiska) kampen Emilia Fogelklou inte blev högerradikaliserad.
Samtidigt är det ett faktum att Wägner publicerade artiklar i den legendariska (feministiska) tidskriften Tidevarvet som definitivt får sägas vara antirasistiska så här i efterhand så offentliga kändisar och storheter var väl helt enkelt bara lika komplexa då som nu s a s för Internationella kvinnoförbundet för fred and frihet (IKFF), som Wägner var aktiv inom, samlade ju samtidigt 1920 in 50 000 underskrifter för att protestera mot den franska ockupationen av det tyska Rhenlandet och då de franska trupperna bland annat bestod av kolonialsoldater från Senegal och Franska Västafrika betraktades de som ett hot mot de vita tyska kvinnorna i Rhenlandet och i förlängningen mot hela den vita rasen.
”Hon verkar för god för att vara sann, och fullt så god var hon inte. Det finns sådant som skaver, som ett förhållande med en tysk militär som senare blev aktiv nazist, eller att hon lät en av sina romaner gå som följetong i en nazistkontrollerad Berlintidning.”
Så minns jag Frank-Michael Kirsch
Påmindes just nu om att skandinavisten/nordisten och professorn i tyska Frank-Michael Kirsch nyligen och hastigt gick bort i en ålder av 66 år.
Jag kom för första gången i kontakt med Frank-Michael när han drev och ledde Södertörns högskola-forskningsprojektet ”Bilder i kontrast. Interkulturella processer Sverige-Tyskland i skuggan av nazismen 1933-1945″ som pågick under åren 2002-05 och som bl a handlade om relationerna mellan den svenska germanistiken och den svenska högskole- och forskarvärlden och Nazi-Tyskland, och som också bl a Birgitta Almgren ingick i, och som hon sedermera ju har fortsatt att gräva i. Därefter var Frank-Michael och jag kollegor vid Mångkulturellt centrum under perioden 2007-15 och han lärde mig mycket om livet i f d DDR liksom om både kommunismen och nazismen och mycket annat som rörde Tyskland, tyskar och tyskheten.
Frank-Michael var då född och uppvuxen i det gamla Östtyskland och studerade vid det gamla ”svenskuniversitetet” i Greifswald där han disputerade i skandinavistik/nordiska språk med inriktning på Sverige, svenska och svensk litteratur och han fortsatte att arbeta där tills Kalla krigets slut då han flyttade till Sverige och först hamnade på Stockholms universitet där han doktorerade för andra gången. Därefter verkade Frank-Michael som professor i tyska vid Södertörns högskola 2003-07 innan högskolan lade ned språkämnena.
Frank-Michael var en mycket produktiv forskare och verkade även som översättare och han översatte bl a Rilke till svenska. Vid sidan av sin yrkes- och forskargärning hade Frank-Michael också en aktivistisk ådra och han var bl a aktiv i Språkförsvaret och mycket engagerad i frågor som rörde språkpolitik i både Sverige och Tyskland.
Frank-Michael uppfattade och upplevde tydligen mig som en ”utmärkt” och ”tillförlitlig” forskare som alltid ställde upp och hjälpte kollegor och precis så uppfattade och upplevde jag honom.
Är Huset Hohenzollerns restitutionskrav rimliga?
David Motadel frågar sig i New York Review of Books om Huset Hohenzollerns restitutionskrav gentemot den (återförenade) tyska staten är rimliga eller ej mot bakgrund av den gamla preussiska och tyska kunga- och kejsardynastins högerextrema och nazistiska förflutna och likt drottning Silvia har då Huset Hohenzollern också beställt och finansierat egna utredningar och rapporter som ska visa att fr a Hohenzollern-prinsarna inte var särskilt nazistiska innan och under kriget (vilket de då var).
Andra världskrigets slut, Axelmakternas nederlag, Tredje rikets undergång, ockupationen och delningen av Tyskland, Kalla krigets början och etableringen av det kommunistiska Central- och Östeuropa liksom befrielsen och demokratiseringen av Västeuropa innebar i mångt och mycket den slutgiltiga dödsstöten och dödssucken för de gamla europeiska furstehusen och den gamla europeiska aristokratin och särskilt gällde detta de tysktalande furstehusen och adelsätterna.
En studie som har försökt att kvantifiera hur den tyska aristokratin åderläts kraftigt på fr a män (d v s deras blåblodiga manskroppar upphörde helt enkelt att fungera av en mängd olika anledningar) har t ex visat att av 9000 undersökta tyska adelsmän (det fanns då år 1933 omkring 70 000 furstliga och adliga personer av alla kön i det dåvarande Tyskland) så:
– dödades 6500 under kriget varav 5000 i direkt strid (d v s de stupade för A.H. vid de olika fronterna, d v s de tyska furstarna och aristokraterna föll ”som käglor” och gick åt som ”smör i solsken”)
– 500 begick självmord i samband med eller omedelbart efter den tyska kapitulationen
– 500 avrättades av de allierade eller avled av sjukdomar, svält, umbäranden och nog även av förtvivlan och sorg (p g a vanheder och ångest, p g a att deras ätter hade utplånats och var på väg att dö ut, p g a att de hade förlorat allt de ägde o s v) i de allierades fängelser och fång- och koncentrationsläger
– ytterligare 100-tals dödades av fr a hämndlystna ryska slavarbetare och likaledes hämndlystna allierade krigsfångar som arbetade på deras slott, i deras palats och i deras våningar (d v s de dödades i sina sängar, i sina gemak och salar, i sina våningar, i sina skogar och på sina ägor av sina tjänare, hushållerskor, butlers och jordbruksarbetare i samband med den tyska kapitulationen
– åtskilliga av de resterande som överlevde flydde eller flyttade till Latinamerika, Mellanöstern, Iberiska halvön, USA, Sverige, Kanada eller Australien då de hade förlorat och blivit av med allt i både Öst- och Västtyskland för att inte tala om alla gods och all mark som befann sig utanför Tyskland och då många också hade skäl att fly då de misstänktes för krigsbrott och då de fruktade att människor skulle hämnas på dem
”The Hohenzollern controversy is not only about the long shadows cast by the Nazi period, but also about the place of the monarchical heritage in today’s democratic Germany.”
“In the early hours of November 10, 1918, Kaiser Wilhelm II, the last German emperor of the Hohenzollern dynasty, fled by train into exile in the Netherlands. The armistice ending World War I was signed the next day. Under the Weimar Constitution of 1919, Germany’s monarchy was abolished; its aristocracy lost its privileges but was allowed to keep much of its property.
After World War II, however, the Soviet authorities expropriated the possessions of the former noble families—palaces, manor houses, lands—in their occupation zone of eastern Germany, which was soon to become the German Democratic Republic. Following German reunification in 1990, some of those families sought to reclaim what they had lost. A law passed in 1994 allowed for restitution or compensation claims, though only on condition that the claimants or their ancestors had not “given substantial support” to the National Socialist or East German Communist regimes.
The Hohenzollerns were among those who demanded compensation, as well as the return of tens of thousands of priceless artworks, antiquities, rare books, and furniture now in public museums, galleries, and palaces. Among their requests is the right to reside in one of the Potsdam palaces, preferably the grand 176-room Cecilienhof, which today is a museum.
Despite years of negotiations between the German state and the family, their claims remain unresolved. Last summer, as more and more details about the negotiations in the case were leaked to the German press, a bitter public controversy erupted over Germany’s monarchical past. The critical question is whether the Hohenzollerns had “given substantial support” to the Nazi regime.
In 1919, in a letter to one of his former generals, the exiled emperor, whose anti-Semitism grew more and more virulent during the interwar years, blamed the Jews above all for the fall of the monarchy:
The deepest, most disgusting shame ever perpetrated by a people in history, the Germans have done onto themselves. Egged on and misled by the tribe of Juda whom they hated, who were guests among them! That was their thanks! Let no German ever forget this, nor rest until these parasites have been destroyed and exterminated from German soil! This poisonous mushroom on the German oak-tree!
“Jews and mosquitoes,” he wrote in the summer of 1927, were “a nuisance that humanity must get rid of in some way or other,” adding: “I believe the best would be gas!”
(…)
“More relevant to a resolution of the family’s claims are the actions of the emperor’s eldest son, the self-proclaimed “crown prince” Wilhelm, who was the most senior member of the dynasty in Germany in the 1920s and 1930s and the owner of the Hohenzollern properties at the time of the Soviet expropriation.
The facts, known to historians for decades, seem clear: Wilhelm, who was determined to destroy the hated Weimar Republic, backed its right-wing enemies, believing that this would pave the way for the restoration of the monarchy. And he came out in support of Hitler early. In the second round of the presidential elections in the spring of 1932—after having abandoned the idea of running himself—he endorsed Hitler rather than his opponent, the elderly president and former imperial field marshal Paul von Hindenburg, thereby legitimizing the Nazi movement among conservative and royalist segments of German society.
Hitler, reportedly “with a smile,” told the British Daily Express, “I value the ex–Crown Prince’s action highly. It was an absolutely spontaneous action on his part, and by it he has publicly placed himself in line with the main body of patriotic German nationalists.”
Wilhelm also helped the Nazis on other occasions. In 1932, for example, he tried to convince Defense Minister Wilhelm Groener to lift the ban on the Nazi paramilitary groups, the SA and SS. And after Hitler was appointed chancellor on January 30, 1933, Wilhelm wasted no time ingratiating himself with Germany’s new leader.
In a stream of letters to Hitler, he professed his unconditional loyalty to the regime. In 1934, for the international press, he proudly posed in front of a mirror at Cecilienhof wearing a swastika armband. Most of the other Hohenzollerns, although far less prominent, behaved similarly. Wilhelm’s younger brother August Wilhelm (“Auwi”), a high-ranking SA leader, was a committed Nazi.
One of Wilhelm’s most important services to the regime was his participation in the Day of Potsdam on March 21, 1933, a spectacle staged by the Nazis to present themselves as the heirs to a glorious Prussian past. Representing the Hohenzollern dynasty, Wilhelm, along with three of his brothers, took part in the carefully choreographed proceedings at Potsdam’s Garrison Church.
The highlight of the event was a handshake between President von Hindenburg and Hitler. The Day of Potsdam symbolized the pact between the Nazi movement and the old elites, reassuring the sizable conservative parts of the population. It was the regime’s first major propaganda triumph, and it was enabled by the former royal family and its aristocratic allies.
The Hohenzollerns were by no means unrepresentative. Crucial to Hitler’s ascent to power was a coalition between the Nazis and Germany’s old conservative elites, who hoped they could use and control him for their own ends. It was they who arranged Hitler’s appointment as Reich chancellor, plotted in the backrooms of gentlemen’s clubs, in officers’ messes, and at dinners and shooting parties on grand estates.”
När Selma Lagerlöfs böcker lästes av Tredje rikets soldater
I det tyskdominerade Europa under krigsåren var det som bekant svenska skådespelare som gällde liksom svenska sångare och både av det hög- och populärkulturella slaget: Filmer med fr a svenskor i huvudrollen toppade några av de mest sedda filmerna på kontinenten medan svenskar uppträdde på de förnämsta operahusen i bl a Wien och Bayreuth och ”Värmlands stora dotter” Zarah Leander var under några år kontinental-Europas största och mest populära popkulturella artist och ikon.
Mindre känt är nog att det också i hög grad var svenska författare som gällde (bredvid flera nordiska författare), utöver de tysktalande folkens egna författare vill säga, och en av dem som verkligen gällde var då ännu en av Värmlands stora döttrar – nämligen Selma Lagerlöf som var så stor att armén (d v s Wehrmacht) tryckte flera av hennes böcker i massupplagor som sedan distribuerades till soldaterna och officerarna vid fronterna och i de ockuperade länderna.
Nya uppgifter om drottningens far Walther Sommerlath
För rätt så många år sedan vid det här laget var jag sannolikt den första svensken, och kanske den första personen överhuvudtaget sedan krigsslutet, att ”plocka ut” vår drottnings fars partibok liksom även vår konungs morfars och morbröders partiböcker från tyska arkiv och partiet ifråga är då så klart A.H.:s gamla NSDAP. Sedan tog andra vid och fr a Mats Deland och Arbetaren och därefter TV4:s Kalla Fakta och resten är historia som det heter men nu framkommer nya uppgifter om Walther Sommerlath som snart kommer att presenteras i en rapport:
”Den 18 juli 2002 avslöjades drottningens far som nazist.
Reportaget, i tidningen Arbetaren, visade att han varit medlem i det tyska nazistpartiet.
2010 följde ett reportage i TV4:s Kalla Fakta där Walther Sommerlath anklagades för ”arisering” och utnyttjandet av en judisk affärsman.
Drottning Silvia reagerade med ”chock” och har under de senaste åren varit starkt personligt engagerad i en egen utredning av faderns historia, där man tonat ned pappans nazistroll.
Expressen kan nu avslöja nya uppgifter om Walther Sommerlaths roll under andra världskriget.
Nya handlingar kopplar samman Sommerlath med den tyska motståndsrörelsen, som ville störta Adolf Hitler, och en tågsmuggling av personer ur denna grupp mitt under kriget.
Handlingarna uppges också visa att fadern inte var så starkt kopplad till nazistpartiet som tidigare uppgetts.
Bakom de nya uppgifterna står IT-konsulten Tomas Sielski i Malmö och ett forskningsteam bestående av bland andra historikern Sven Rosborn.
Sielski har genom oväntade fynd i sina polska släktarkiv fått en unik inblick i Walther Sommerlaths historia.
Det handlar om originaldokument från andra världskriget, som i slutet av 1960-talet hittades i ett dolt vindsutrymme i Sielskis barndomshem i polska Koszalin.”
Om det nazistiska fursteparet prinsessan Mafalda av Huset Savojen och prins Philipp av Huset Hessen
Vad har en av världens mest älskade och spelade operor med en av världens mest spridda och lästa svenska böcker att göra – d v s Giacomo Puccinis Turandot och Axel Munthes Boken om San Michele? Jo de är båda dedicerade till prinsessan Mafalda av Huset Savojen som var gift med prins Philipp av Huset Hessen vilka båda var nazister innan de föll i onåd under kriget och tillsammans kom de bl a att spela en avgörande roll i kontakterna mellan den tyska nazistregimen och både det brittiska och italienska kungahuset och aristokratin.
Har precis läst ut den amerikanska historikern Jonathan Petropoulos faktaspäckade tegelstensverk ”Royals and the Reich. The Princes von Hessen in Nazi Germany” som följer detta europeiska furstepars närmast osannolika livsöden och de båda gick 1930 med i det tyska nazistpartiet tack vare ”vår egen” Carin Göring som verkade som ”rörelsens första dam” och då hon kom från och tillhörde den svenska adeln kom hon att spela en avgörande roll för att rekrytera åtskilliga tyska adelsmän till ”rörelsen”.
Prins Philip är idag tämligen bortglömd som nazist p g a att han senare föll i onåd men innan dess var han en av dem som stod A.H. närmast liksom hela det nazistiska ledarskiktet. Prinsen var en av de viktigaste av de nazistiska tyska adelsmännen bredvid prins August ”Auwi” Wilhelm av Huset Hohenzollern och vår egen konungs morfar hertig Karl Eduard av Huset Sachsen-Coburg-Gotha och 1941 års Almanach de Gothas pryddes t o m av ett foto på prinsen iförd nazistuniform. Prins Philipp och prinsessan Mafalda umgicks bl a med och kände hertigen av Kent, markisen av Londonderry och självaste hertigen av Windsor, d v s Brittiska imperiets pro-nazistiska kronprins som slutade som kung Edward VIII 1936 innan han tvingades abdikera.
Uppemot en tredjedel av de tyska furstehusen och den tyska aristokratin anslöt sig till NSDAP och även i t ex Frankrike, Storbritannien och Italien var adeln kraftigt överrepresenterad inom extremhögern under mellankrigstiden liksom i flertalet länder i Central- och Östeuropa. Huset Wettin, Huset Hannover, Huset Lippe och Huset Waldeck var alla t ex väl representerade inom NSDAP och år 1938 var t ex 18,7% av samtliga Obergruppenführer:s inom SS adliga liksom 14,3% av alla SS-Brigadeführer:s. I Sverige verkar uppemot 10% av den svenska adeln ha varit organiserade inom den svenska extremhögern någon gång mellan ca 1925-45.
1936 lät Selma Lagerlöf den svenska avdelningen av det tyska nazistpartiet trycka en av hennes böcker till stöd för den nazistiska Vinterhjälpen
Läste igår Jennifer Watsons (akademiska) artikel ”Scandinavian literature in Nazi Germany: Selma Lagerlöf as one example” som publicerades i (den akademiska) tidskriften Scandinavian Studies i december förra året och hittade en uppgift om Lagerlöf som tidigare var okänd för mig och som faktiskt är rätt uppseendeväckande om en säger så (dessutom skriver Watson att åtskilliga att Lagerlöfs böcker trycktes i massupplagor för att distribueras till de tyska soldaterna vid fronten):
I november 1936 ”samarbetade” Lagerlöf med den svenska avdelningen av det tyska nazistpartiet, d v s NSDAP-AO Landesgruppe Schweden, genom att låta NSDAP-AO Landesgruppe Schweden (ny)trycka en av hennes böcker vars intäkter gick till i den (nazi)tyska Vinterhjälpen eller Winterhilfswerk des Deutschen Volkes. Lagerlöf var då åtminstone fram tills 1937 även medlem i pro-(nazi)tyska och ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen.
NSDAP-AO Landesgruppe Schweden anordnade senare även en s k Wunschkonsert på Konserthuset i Stockholm (vars arkitekt Ivar Tengbom f ö också verkar ha varit pro-tysk) 1942 vars intäkter likaså gick till den (nazi)tyska Vinterhjälpen som Kurt Atterberg dirigerade så frågan är väl hur NSDAP-AO Landesgruppe Schweden egentligen uppfattades bland svenska kulturpersonligheter på 1930- och 40-talen?
