Kategori: TV
Reflektioner kring SD:s nya tv-kanal Riksstudios
SD:s nya och påkostade tv-satsning Riksstudios som lanserades för en vecka sedan har redan i vissa fall uppemot 40 000 tittare vad gäller vissa inslag och efter att ha försökt att titta på varje enskilt inslag sedan start (så jag är då m a o åtminstone en tittarsiffra bakom varje inslag som syns här i bild) så verkar det som att SD:s val av att låta kvinnor fronta Riksstudios (medan SD:s ”IT-killar” som upprätthåller SD:s dominans i sociala medier inte syns alls) också handlar om att försöka nå ut till den demografiska väljargrupp som SD har svårt att nå ut till – d v s till kvinnorna mot bakgrund av vilka ämnen som tas upp.
Det faktum att SD:s tv-kanal Riksstudios domineras helt av kvinnor ger f ö också en fascinerande inblick i SD-kvinnornas värld för utomstående (d v s för oss som inte är några SD-kvinnor):
Visserligen har det genom partiets 32-åriga historia ibland hänt att kvinnor någon gång har frontat i något SD-sammanhang och partiets kvinnoförbund SD Kvinnor som samlar åtminstone 4000 medlemmar har vid det här laget funnits i tio år nu men tidigare har det i varje fall mig veterligen aldrig hänt att en grupp SD-kvinnor har frontat partiet helt såsom nu sker med Riksstudios.
Nu har SD sjösatt och lanserat sin egen tv-kanal som går under namnet Riksstudios
Nu har SD lanserat sin tv-kanal Riksstudios (som verkar förkortas R eller Riks – historiskt sett har förledet riks- f ö varit något av den s k nationella rörelsens ”favvo”-förled…) och partiet väljer därmed att framledes även satsa på rörlig bild efter att redan ha markerat sin närvaro rejält i bloggosfären, i den digitala (alternativ)medievärlden och inte minst i de sociala medierna där SD har en mycket stark och kraftig närvaro på bl a Facebook, Instagram och Twitter och nu är det väl mest bara podcastvärlden som SD ännu inte har ”erövrat” i någon större utsträckning (OBS: naturligtvis finns det ett flertal mer eller mindre löst SD-anknutna poddar men ingen av dem har i varje fall mig veterligen hitintills lyckats ta sig upp till topp-10-platsen bland landets mest populära politiska podcastprogram):
I samband med och efter att SD producerade och publicerade sin första ”dokumentärfilm”, d v s propagandafilmen ”Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia” inför 2018 års val, som hittills 100 000-tals har sett via YouTube, fick partiet alldeles uppenbarligen ”blodad tand” mot bakgrund av denna films enorma genomslag och SD har därför sedan dess arbetat målmedvetet med att satsa på rörlig bild och just skapa en egen tv-kanal och antagligen också försökt att rekrytera flera ”riktiga” journalister som har rörlig bild/tv-kompetens/erfarenhet.
Under många år var det mest bara SD:s mycket uppmärksammade propaganda- och valfilmer (i kortfilms- och reklamfilmsformat) liksom partiledningens årliga julfirandefilm (som ibland kunde hålla på i timmar och som knappt någon tittade på förutom mig själv och några andra ”närmast sörjande”) som gällde för partiet vad gäller just rörlig bild men nu har SD m a o även en egen tv-kanal till sitt förfogande och det är uppenbart att det handlar om att den svenska s k nationella rörelsen i bred mening på sistone har satsat hårt/stort på rörlig bild (såsom t ex Swebbtv) för att försöka nå ut till unga människor som p g a digitaliseringen och raset för bokläsandet (liksom än mer för läsandet av tidningar och tidskrifter) i stort sett har slutat att läsa tryckt text/skrift (förutom i skolan) mot bakgrund av att över 90% av landets barn, ungdomar och unga vuxna numera dagligen ”hänger på” och ”konsumerar” YouTube och annan typ av just rörlig bild-klipp i kortformat (såsom på Tiktok).
De intervjuer och reportage som hittills har publicerats går väl i linje med dels partilinjen i stort (såsom t ex att försöka massprida och en gång för alla fast förankra diskursen om och bilden av s k ”omvänd rasism” i form av s k ”svenskfientlighet” bland landets utomeuropéer och kanske fr a bland ”Orten”-invånarna i miljonprogramsområdena vilka särskilt sägs förakta eller t o m hata det s k svenska folket) och dels med den mer eller mindre löst SD-anknutna alternativmedievärlden som redan åtnjuter 100 000-tals unika läsare per dygn – d v s det handlar i mycket hög grad om att producera ”känslo-tv” genom att likt alternativmedia regelbundet, ”avpixla”, ”out:a” och ”hänga ut” invånare med utomeuropeisk bakgrund med namn och bild som sextrakasserar och våldtar, skjuter och bombar eller rånar och misshandlar i första hand majoritetssvenskar.
Slutligen går det inte att undvika att säga någonting om könsaspekten (i alla fall kan inte jag undvika att göra det):
Det är alldeles uppenbart att SD låter de unga IT-”grabbarna” (SD:s propagandaverksamhet sköts då i mycket stor utsträckning av IT-kunniga unga män som är anställda av partiet på heltid och vilka – och detta går det tyvärr inte att ta ifrån SD – fullständigt har revolutionerat och förändrat den svenska politikens spelregler och villkor vad gäller att just sprida propaganda digitalt och på helt nya sätt, d v s SD har kort och gott varit pionjären bland de svenska partierna vad gäller att förändra sättet att föra ut propaganda på) sköta det osynliga jobbet att i det närmaste dygnet runt ”pumpa” ut nyheter, SD-memes och länkar i fr a sociala medier medan det synliga jobbet i ”rutan” nu verkar överlåtas på SD:s och rättare sagt ungdomsorganisationen Ungsvenskarnas unga kvinnor bland vilka flera är högutbildade och har varit eller är medlemmar i det mer eller mindre löst SD-anknutna Konservativa förbundet (som redan samlar långt över 1000 studenter vid landets högskolor och som i skrivande stund verkar fortsätta att växa och expandera till nya högskolor).
Om adopterade som ”biter den hand som föder en”
Faktiskt lite ”kul” att kunna konstatera att Netflix nya tv-serie ”Barbarians” använder sig av ett narrativ och en figuration som ju har ägt rum och förekommit i historien – d v s en del antikoloniala och antiimperialistiska ledare och ”ideologer” har då genom århundradena varit f d missionärsbarn, f d slavbarn, f d adoptivbarn och även s k blandade/mixade barn vilka alla har det gemensamt att de från barnsben och unga år och/eller t o m från födseln har växt upp hos, i eller med kolonialmakten, imperiemetropolen, det imperiala majoritetsfolket och/eller den koloniala bosättarbefolkningen för att sedan som vuxna återvända till födelselandet och/eller till ursprungsfamiljen för att ställa sin transkulturella och/eller transrasiala kunskap, erfarenhet, situation och position till förfogande och därigenom ”bita den hand som föder en”.
S k renegater och ibland även konvertiter är utan tvivel också farliga för kolonialmakten, imperiemetropolen, det imperiala majoritetsfolket och/eller den koloniala bosättarbefolkningen men inget kan då ”matcha” f d missionärsbarn, f d slavbarn, f d adoptivbarn och även s k blandade/mixade barn vilka som vuxna just väljer att ”bita den hand som föder en”.
Och själv har jag då sedan länge, och nog kanske inte oväntat, identifierat mig med just detta narrativ och denna figuration samt med denna transkulturella och/eller transrasiala kunskap, erfarenhet, situation och position och utan att skryta vill jag hävda att jag nog har gjort allt vad jag har kunnat för att just ”bita den hand som föder en” vad gäller frågor som rör adoption, Korea, asiater, minoriteter, kolonialism och ras.
Ny studie om icke-vitas förekomst i svenska tv-reklamfilmer
Sayaka Osanami Törngrens och Sofia Ulvers nya artikel ”Who is marketised in colour-blind Sweden? Racial and ethnic representation in Swedish commercials 2008–2017“ som hittas i den akademiska tidskriften Genealogy utgörs av och redovisar den mest omfattande studien någonsin som undersöker svensk tv-reklam utifrån ras och etnicitet:
https://www.mdpi.com/2313-5778/4/4/100/htm
Studien undersöker sammanlagt 676 svenska reklamfilmer/inslag som har sänts på svenska (kommersiella) tv-kanaler (och som oftast också hittas på Youtube liksom på företagens egna hemsidor och vilka ofta också har visats på landets biografer) under perioden 2008-17 och kommer bl a fram till följande:
Åtminstone 1/4 av inslagen innehåller någon icke-vit person även om andelen varierar över tid och fr a gäller det (året efter det s k flyktingkrisåret) 2016 då det handlade om hela 53% medan det exempelvis handlade om lite mer än 10% 2009 och 2011.
Samtidigt finns det stora skillnader i hur de vita och icke-vita rollerna, skådespelarna och karaktärerna framträder och framställs:
De vita rollerna innehar nästan alltid huvudrollen (i 91,1% av alla reklamfilmer som innehåller vita roller) och talar och säger något medan endast 21,6% av de icke-vita karaktärerna gör det i de inslag som innehåller icke-vita skådespelare (för ”toppåret” 2016 gällde t ex siffran 22,5%).
Detta faktum, i kombination med att de icke-vita karaktärerna mer sällan framträder som familjemedlemmar, vänner eller kollegor i filmerna utan mest bara som bakgrundskaraktärer och biroller som agerar i isolering tyder på att många icke-vita skådespelare mest bara ”dyker upp” i filmerna för att kommunicera en slags ”tokenism”-mångfald och antirasism.
I 18,5% av reklamfilmerna interagerar vidare de vita och icke-vita karaktärerna med varandra och intressant nog ökar denna proportion med åren från 6,3% 2008 till 20,4% 2017.
Slutligen visar en kvalitativ substudie som också redovisas i artikeln att personer med bakgrund i subsahariska Afrika tenderar att just interagera med de vita karaktärerna mer än andra minoriteter och tenderar att förekomma när heterosexuella interrasiala blandrelationer representeras och då är mannen nästan alltid svart och kvinnan vit.
Den brittiska tv-serien ”Young Wallander” skildrar Sverige som ett land på randen till ett raskrig
Konstaterar att den brittiska Netflix-tv-dramaserien ”Young Wallander” som hade premiär i dagarna framställer dagens Sverige, Skåne och Malmö som ett land, en region och en stad som i praktiken står på randen till ett s k raskrig och ”naturligtvis” dyker SD upp i form av det högerradikala partiet Sverige först (som dock verkar ledas av en kvinna i tv-serien) liksom NMR i form av nazistiska Svenska skyddsförbundet.
Detta är ”Malmö noir”-estetik i dess kanske mest tillspetsade form och tyvärr framställs Malmö åtminstone delvis i enlighet med den panvästerländska högerpopulismens och extremhögerns syn på staden som den s k Eurabiens huvudstad och Sverige som världens en gång vitaste land som nu har ”fallit” för den utomvästerländska s k massinvandringen och därför slits sönder av s k raskonflikter.
Samtidigt är det alldeles uppenbart att utomlands och i omvärlden kopplas Sverige ofta och nog alltmer till just högerpopulism och högerextremism och måhända är det delvis både Stieg Larssons och Henning Mankells ”fel” men så klart och tyvärr inte minst de svenska högerradikalernas och nazisternas egen ”förtjänst”.
Om den första österrikiska Netflix-serien ”Freud”
En preliminär översikt över de viktigaste audiella och audiovisuella verken om ras i Sverige på 1960- och 70-talen
Ett urval av de viktigaste audiella och audiovisuella produktionen som handlade om ras i en svensk kontext på 1960- och 70-talen
Asiatiska män i svensk teve
Kul att slå på teven och av en ren slump få syn på och få se en (utlandsadopterad) man från Östasien med sina två (blandade) barn som deltagare i programmet Ullared mot bakgrund av hur påtagligt sällan en någonsin ser (andra) asiatiska män som talar svenska på svensk teve och som inte är eller iscensätter en rasstereotyp (d v s numera ser en ju faktiskt rätt så ofta svenska muslimska män, afrosvenska män, latinomän och män från Mellanöstern och Balkan som talar svenska och som inte iscensätter rasstereotyper i svenska teveprogram men samtidigt oerhört sällan just asiatiska män och vare sig från Östasien, Sydostasien eller Sydasien samtidigt som det numera inte är särskilt ovanligt att kunna ”beskåda” asiatiska kvinnor i svensk teve).
Tobias Hübinette 