Kategori: Teodor Holmberg

Den en gång så marginaliserade svenska radikal- och socialkonservatismen i form av arvet efter den gamla svenska unghögern är nu tillbaka i den svenska politiken tack vare SD och Ulf Kristersson

Timbros Fredrik Hultman påminner om att SD inte längre låter sig inspireras av de gamla furugårds- och lindholmsnazisterna utan av den gamla svenska unghögern som är något annat än både italiensk fascism och tysk nationalsocialism: Det handlar om en specifik svensk social- och radikalkonservatism som huvudfåran av den svenska högern och borgerligheten bröt med 1934 men som nu 85 år senare är på väg att hitta tillbaka till ”stugvärmen” och politiken ”tack vare” SD och inte minst på grund av Ulf Kristersson för fram tills igår var Sverige ett av de sista länderna i Europa där en antifascistisk cordon sanitaire-överenskommelse rådde i relation till landets högerpopulistiska parti, d v s fram tills igår rådde trots allt en slags oskriven regel bland de övriga svenska riksdagspartierna att inte inleda ett åtminstone officiellt samarbete med SD på riksnivå och för att försöka tillskansa sig regeringsmakten. 

AP.jpg

78283331_10156963955955847_8795450619654569984_n.jpg

”Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.”

 

 

 

https://timbro.se/smedjan/den-radikalkonservative-arvtagaren

 

”Dock kan deras ideologiska ursprung spåras till Malmö år 1906. Det var då Teodor Holmberg, en folkskollärare, höll föredraget ”Svensk nationaldemokrati” för föreningen Sveriges väl.

 

Holmberg talade om betydelsen av demokratisering, om att kraven på allmän och kvinnlig rösträtt var befogade och om det positiva i den framväxande arbetarrörelsens krav. Men han talade också om arbetarrörelsens behov av rening. Om hur arbetarrörelsen innehåller mycket slam. Om hur en nationell gemenskap kan byggas genom demokratins genomslag. Teodor Holmberg omnämns i dag som ideologisk föregångare till SD i deras eget principprogram.”

 

(…)

 

”Holmberg hade inga politiska uppdrag, förutom att han var förbundsordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) åren 1922–23. Genom att förstå SNU:s politiska inriktning går det även att förstå sverigedemokratisk ideologi.”

 

(…)

 

”Personkopplingar mellan SD och SNF spelar kanske ingen större roll. Särskilt inte då mycket tid har förflutit sedan SD bildades. Men det finns rent ideologiska knytpunkter dem emellan.

 

En väsentlig del av den sverigedemokratiska tankevärlden är att dra upp en skiljelinje mellan deras form av konservatism, och andra ideologier. Skiljelinjen går mellan de ”konservativa” och ”vänsterliberalerna”. Vänsterliberalismen blir därför ett samlingsbegrepp för de partier som inte delar deras syn på nationen. På så sätt kan SD bunta ihop vitt skilda strömningar under ett paraply.”

 

 

(…)

 

”För SNU var ekonomisk korporatism centralt. Genom att organisera ekonomin efter korporativa principer skulle allmänintresset kunna tillgodoses och nationell sammanhållning skapas. Det var i stora drag det som Kjellén avsåg när han förespråkade ”nationalsocialism” (Kjellén dog innan de tyska nazisterna började använda begreppet).

 

Teodor Holmbergs nationaldemokrati överlappar med den idéströmningen. Demokratin ifrågasätts utifrån dessa premisser, eftersom den skapar konflikter mellan olika särintressen. För att ena folket måste den representativa demokratin reformeras, till förmån för krafter som kan representera en samlad folkvilja.

 

SNU var inspirerade av svenska konservativa tänkare från tidigt 1900-tal, såsom Rudolf Kjellén. Men samtidigt inspirerades SNU:arna, särskilt Elmo Lindholm, av franska tänkare såsom Joseph de Maistre, Charles Mauras och Maurice Barrès. de Maistre såg den nationella identiteten som grundläggande för sammanhållning, och som ett särskiljande drag hos människor. ”Under loppet av mitt liv har jag mött italienare, fransmän, ryssar osv. – och tack vare Montesquieu vet jag att ’man kan vara persisk’ – men vad människan angår har jag aldrig träffat henne.” anmärkte han. Den synen på nationell identitet som grundläggande för mänsklig essens lade grunden för SNU:s syn på såväl demokrati som ekonomi.”

 

 

Historikern Lars Edgren skriver om SD:s ideologiska förebild antidemokraten och extremnationalisten Teodor Holmberg

Lars Edgren, professor i historia vid Lunds universitet, skriver om SD:s ideologiska förebild Teodor Holmberg som SD:s chefsideolog Mattias Karlsson ofta refererar till, som Åkesson refererar till vid minst två tillfällen i sin nya bok ”Det moderna folkhemmet” som partiet massprider under innevarande valrörelse och som SD refererar till i sitt partiprogram (d v s Holmberg är t o m inskriven i partiets program):
 
”SD ser sig alltså som arvtagare till en socialkonservatism som var en av de viktigaste motståndarna till demokratins framväxt och etablering i Sverige! Och ändå vill partiet kalla sig demokratiskt. Hur går det ihop? Den nationella rörelsen under mellankrigstiden hade starkt stöd bland akademiker, ämbetsmän och militärer. Den saknade folkligt stöd. I riksdagsvalet 1936 fick Sveriges nationella förbund 0,9 procent av rösterna. Dagens nationella rörelse kan nå över 20 procent i det kommande valet. Men vet deras väljare vad det är för parti de röstar på?”
 
 
”Han pläderade för nationell sammanhållning över klassgränserna. Som ett led i detta ville han ha demokratiska reformer. Även kvinnor skulle omfattas, ovanligt för tidens konservativa. Han kallade sitt eget program för nationaldemokratiskt och presenterade det i skriften Svensk nationaldemokrati (1906). Där hävdade han att en nationell förnyelse krävdes för att överbrygga de klyftor i samhället som klasskillnader och fördomar skapat. ”Nationell samling i fosterlandets namn”.
 
Här finns en påtaglig likhet med SD:s program, när de säger sig särskilt uppskatta ”… strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap … och ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet”.
 
År 1906 startade Holmberg tidskriften Sveriges väl för att driva sitt politiska program. Han var dess redaktör fram till och med 1911 men var även senare en framträdande bidragsgivare. Här gick han till storms mot tidens onda, särskilt mot socialismen som han betraktade som ett dödligt hot mot nationen. Han var en kraftfull försvarsvän. Betoningen av den nationella samhörigheten var ett sätt att möta ett samhälle som han menade hotades av klasskonflikter och partistrider.
 
Trots talet om demokrati måste han betraktas som en av den framväxande demokratins fiender. Visst ville han ge arbetare rösträtt — också kvinnor skulle ha rösträtt på samma villkor som män, en för tiden ovanlig ståndpunkt inom högern.
 
Men rösträtt är inte det samma som demokrati. Rösträttsreformen åren 1907 till 1909 hoppades han för lång tid skulle vara lösningen på rösträttsfrågan. Den rösträtten gällde då bara andra kammaren. Den kommunala rösträtten förblev graderad och djupt odemokratisk. Första kammaren valdes på grundval av denna rösträtt. Den demokratiska andra kammaren skulle balanseras av en mer elitistisk förstakammare. Så tänkte Holmberg och många andra högermän. Reformen var ett sätt att försöka rida spärr mot demokratiseringen.
 
Holmberg försvarade också det personliga kungadömet. Kungen stod över partistriderna och måste utse sin egen regering och behövde då inte beakta majoritetsförhållandena i riksdagen. Parlamentarismen betecknade han som en importprodukt från England, främmande för svenskt statsliv. I borggårdskrisen 1914 stod han otvetydigt på kungadömets sida mot den liberala regering som hade den mer demokratiska andra kammarens stöd.”
 
(…)
 
”Holmberg propagerade i sin tidskrift för skapandet av en svensk nationell ungdomsrörelse. År 1915 skapades Sveriges nationella förbund (SNF) med likartat nationellt program som det Holmberg stod för. Detta förbund bildade en grogrund för många av dem som under mellankrigstiden blev fascister och nazister i Sverige. Det fungerade länge som ett självständigt ungdomsförbund till högern, men förbindelsen bröts 1934 när partiledningen ansåg att sympatierna för nazismen och för ett korporativt ekonomiskt system blivit alltför utbredda inom SNF.
 
Holmberg stod denna rörelse nära. Han blev SNF:s ordförande 1922–1923 och torgförde vid denna tid samma demokratikritik som han fört fram tio år tidigare. Det politiska tillståndet i Sverige direkt efter det demokratiska genombrottet kallad han ”en dyig sänka”. Nationell samling krävdes mot ”splittrande och särskiljande klass- och partitankar.”
 
Ännu 1934, då mer än 80 år gammal skrev han i SNF:s organ Nationell tidning. Demokratin hade sett sin bästa tid. Ungdomen vänder sig från den, påstod han. Hitler hade däremot ” … förmått att svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal.” Det finns en tydlig kontinuitet mellan hans tankar vid seklets början och på 1930-talet. Gemensamt är betoningen av nationen som ett överordnat värde och kritiken av den liberala demokratin.
 
Holmberg kunde vara en historisk kuriositet, intressant som en av de många som länge bjöd motstånd mot demokratin. Men SD har alltså aktualiserat honom som ett ideologiskt föredöme. Man frågar sig verkligen varför? Likheten ligger i det nationalistiska programmet. Enligt SD slits svenska samhället idag sönder av konflikter, det är ett kluvet land där regeringarna ”tillåtit samhällskittet att krackelera”.
 
Återupprättandet av nationen, förenad genom gemensamma traditioner och värderingar är lösningen, nu som då. Den gången var den nationella samlingen riktad mot demokratin. Hur är det nuförtiden? Och vad mer exakt är det som tilltalar SD i den nationella ideologi som Holmberg var en av många företrädare för? En kort sammanfattning av den nationella demokratiuppfattningen som den utformats av lundaakademiker under 1920-talet gavs av Sture Bolin, själv en av dessa lundensare, i Svensk uppslagsbok 1935: ”… direkt förnekande av parlamentarismens principer och en kritisk hållning gentemot demokratien …”.”