Kategori: SVT

SVT1:s Morgonstudion hade idag ett unikt inslag om rasism mot asiater i Sverige som Julia Dang och jag deltog i

Tidigt i morse idag mellan kl. 6.35-6.45 deltog Julia Dang och jag i SVT1:s Morgonstudion och talade om den ökande rasismen mot (nordost- och sydost)asiater i Sverige och i västvärlden i övrigt under pandemin och mot bakgrund av att sex asiatiska kvinnor nyligen sköts till döds i och utanför Atlanta i USA. 

I inslaget, som går att se i efterhand på SVT Play (se inslaget cirka 35 minuter in i dagens avsnitt av Morgonstudion https://www.svtplay.se/video/30267742/morgonstudion/morgonstudion-23-mars-06-00-2?modalId=8v1NYq2), berättade Julia om hur hon har utsatts för icke-asiaters hån ända sedan barnsben och om hur svårt det var för henne att säga ifrån under uppväxten, vilket hon gör idag som vuxen, samt hur vardagsrasismen mot asiater har ökat dramatiskt sedan pandemin utbröt. 

Jag deltog i programmet som den enda forskaren i landet som har ägnat mig/sig åt att studera rasism mot asiater och även att debattera om rasism mot asiater sedan åtminstone 20 år tillbaka. 

Jag försökte bl a att svara på frågan om varför just ingen diskuterar eller forskar om rasism mot asiater i Sverige och om varför rasism mot asiater inte uppmärksammas och uppfattas som just rasism i Sverige jämfört med rasism mot andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Mitt svar under den korta tid jag hade på mig var att rasism mot asiater inte minst tar sig uttryck i mycket grova rasstereotyper vilka på alla sätt och vis är socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och vilka inte uppfattas som uttryck för rasism bland icke-asiater. Att håna asiater för hur de råkar se ut är m a o helt legitimt i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som aldrig skulle accepteras vad gäller andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Det ständiga skämtandet om och hånskrattandet åt asiater i form av s k ”gulinghumor” fungerar avhumaniserande och liknar de antisemitiska stereotyperna av judar som gällde i Sverige och i Väst i övrigt fr a innan Förintelsen, vilka också som bekant fungerade avhumaniserande.

Slutligen försökte jag förklara att majoritetsbefolkningen i Sverige och i västvärlden i övrigt saknar ett kollektivt minne och en kollektiv skuldkänsla vad gäller rasism mot asiater, d v s asiater uppfattas helt enkelt inte som att de har drabbats av rasism (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) i historien eller i nutiden. 

I stället uppfattar de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen att asiater som lever som minoritetsinvånare i Sverige och i Väst inte har varit förföljda eller förtryckta (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) och vare sig historiskt sett eller i samtiden.

Det vill säga det är helt enkelt inte ”synd om” asiater, anser de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen, då de inte uppfattas som ”underdog” eller som ”offer”.

Och i själva Nordost- och Sydostasien/Stillahavsasien uppfattar många svenskar och västerlänningar att asiaterna snarare har förtryckt, förföljt och dödat västerlänningarna i en mängd olika krig som utspelade sig i regionen under fr a 1900-talet, vilket är en föreställning som inte minst otaliga fr a amerikanska spelfilmer och tv-serier har kolporterat ut under många årtionden, vilket har resulterat i att flertalet svenskar och västerlänningar helt enkelt inte har ”hjärta för” asiater, d v s svenskarna och västerlänningarna känner vare sig skuld, skam, empati eller sympati för asiater i relation till frågor om rasism. 

Gårdagens Aktuellt tog upp rasism mot asiater i USA

Ett rätt så unikt, längre nyhetsinslag sändes och ingick i gårdagens Aktuellt som handlade om rasism mot asiater i USA men typiskt nog lyckades SVT kanske inte hitta någon svensk forskare som har studerat rasism mot asiater i västvärlden inklusive i Sverige och det hade också kunnat gå att ta upp rasism mot asiater i Sverige i samma inslag. Det hör då tyvärr till saken att detta ämne och denna minoritet inte är på agendan i Sverige och tyvärr i rätt så hög grad vare sig inom eller utom akademin.

Intervjuad i SVT:s Kulturnyheterna om de utlandsadopterades litteratur

Lisa Wool-Rim och jag intervjuades ikväll kl. 18.15 i SVT:s Kulturnyheterna om de utlandsadopterades litteratur i relation till frågan om de korrupta adoptionerna och Lisa berättade om sin uppmärksammade debutbok ”Palimpsest” medan jag berättade om de adopterades i Sverige litteratur i allmänhet:

https://www.svt.se/kultur/bok/hennes-papper-var-forfalskade-skildrade-sin-adoption-i-serieroman

Till skillnad från de adopterades litteratur i t ex USA, där bl a Jane Jeong Trenkas romaner har behandlat frågan om illegala adoptioner, har få adopterade i Sverige gjort det i sina böcker och Lisas ”Palimpsest” från 2016 är därför något av ett undantag liksom hennes kommande grafiska roman ”Den uppgrävda jorden”.

Ny uppsats visar att vita svensktalande män fortsätter att dominera totalt som experter i SVT: 77% av experterna är män och 90% är vita

En ny uppsats som nyligen lades fram inom ämnet journalistik vid Institutionen för kommunikation och medier vid Lunds universitet – Sara Manelius Larssons och Emma Wendels ”Vem får agera expert? En undersökning av mångfalden bland experter i SVT:s nyhetssändningar” – indikerar att vita svensktalande män fortsätter att dominera som experter i SVT:

”Resultatet visar att 77% (N =40 ) av experterna var män och att 90% (N=47) av dem var vita.”

https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/9035404

”Genom dels en kvalitativ innehållsanalys av totalt 25 sändningar av SVT:s nyhetsprogram, dels en intervjustudie med fyra journalister från SVT:s nyhetsredaktioner, har vi besvarat frågeställningar om hur mångfalden ser ut bland experter i SVT:s nyhetssändningar, samt vad som kännetecknar en typisk expert och vad som ligger bakom valet av vilka experter som får medverka. Under den konstruerade veckan medverkade totalt 52 experter i SVT:s huvudnyhetssändningar av dessa var 77 % män, 90 % vita, 92% talade flytande svenska och ingen uppvisade någon funktionsnedsättning. Att resultatet stämmer överens med såväl svenska undersökningar som internationell forskning stärker dess trovärdighet. Vi anser oss därmed kunna säga att mångfalden bland experter i SVT:s nyhetssändningar inte är tillfredsställande, då den varken motsvarar den mångfald som råder i samhället eller i expertgruppen.”

(…)

”Abstract

Syftet med denna uppsats är att undersöka dels hur mångfalden ser ut bland experter i SVT:s huvudnyhetssändningar, dels att skapa en större förståelse för hur journalister väljer ut experter till nyhetsinslagen och reflekterar kring mångfalden bland dessa. För detta genomfördes en kvantitativ innehållsanalys av Aktuellt , Rapport , Sportnytt och Kulturnyheterna och därefter intervjuer med en journalist från respektive redaktion. Analysen innefattade 25 sändningar i vilka det totalt medverkade 52 experter. Av dessa var 77 % män, 90 % vita, 92% talade flytande svenska och ingen uppvisade någon funktionsnedsättning. Följaktligen visar vår studie att den typiske experten som medverkar i SVT:s nyhetssändningar tillhör normen, det vill säga är en vit man i åldern 30-60 år som talar flytande svenska och inte har någon funktionsnedsättning. Genom intervjuerna framkom att journalisterna ofta hör av sig till samma experter som de vet har medverkat tidigare och har medievana. Varför det blir så beror främst på tidsbrist som tar sig uttryck i snäva deadlines. Det framkom även att journalisterna trodde att deras kollegor jobbar på ett liknande sätt med mångfaldsfrågor, vår studie visar dock att så inte är fallet. Med utgångspunkt från gatekeeping-teorin, medielogiken och ett intersektionellt perspektiv diskuteras resultatet i förhållande till tidigare forskning.”

Både Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson sår tvivel om att Bidens seger i det amerikanska presidentvalet gick rätt till i SVT

Jimmie Åkesson fortsätter att så tvivel om att valfusk låg bakom Bidens seger i det amerikanska presidentvalet i en intervju i SVT:s Aktuellt: ”…att valfusket som han har pratat om inte har varit i en omfattning så att det har påverkat valutgången…”.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jimmie-akesson-om-donald-trump-presidentvalet-i-usa-ar-inte-en-popularitetstavling

På ett liknande sätt har ett flertal av hans partikamrater uttryckt sig efter det amerikanska valet såsom Mattias Karlsson i SVT:s Min sanning i söndags som hävdade att ”oegentligheter” förekom i samband med valet i USA. Rykten om valfusk och oegentligheter i samband med rösträkningen spreds f ö från SD-håll även efter och i relation till 2018 års svenska riksdagsval.

Dessutom tar nu Åkesson bladet från munnen och säger att han hellre hade sett att Trump hade vunnit valet än Biden och Demokraterna som han och hans partikamrater fortsätter att kalla ”vänster” och ”vänsterliberala” samtidigt som SD ända sedan stormningen av Kapitolium har stått upp för Trump mot Twitter och de andra sociala medier-plattformarna tillsammans den samlade svenska s k nationella rörelsen såsom Åkesson och SD också gjorde under julhelgen efter att högerextrema Swebbtv hade stängts av från Youtube.

Sista avsnittet av SVT:s julkalender för i år reproducerar den koloniala fantasin om att det är feministiskt att en västerländsk flicka åker på äventyr i kolonierna och vänder sig därmed indirekt till majoritetsinvånarnas barn

SVT:s julkalender Mirakel har i år bjudit på en klassisk ”orphan”/adoptionsberättelse som känns väl igen från den västerländska litteraturen för den som kan denna tematik i den västerländska kulturhistorien – d v s kort och gott en föräldralös huvudkaraktär (och i detta fall en flicka vid namn Mira) får uppleva extraordinära händelser (och i detta fall att resa i tiden) och/eller innehar/erhåller superkrafter (och i detta fall att just kunna resa i tiden) och/eller utses att utföra/genomföra ett uppdrag/”quest” (och i detta fall att till slut rädda världen/samtiden/framtiden/mänskligheten) och blir i slutet av berättelsen antingen adopterad eller får veta hemligheten bakom varför hen blev föräldralös och vilka hens biologiska föräldrar var/är (och vilket fr a är fallet i de viktorianska romanerna medan berättelsen i SVT:s fall slutar med att huvudkaraktären blir adopterad).


Vidare har årets SVT-julkalender anmälts och kritiserats av fr a landets adoptionsorganisationer och adoptivföräldrar och även av en del vuxna adopterade för att dels romantisera hela situationen med att vara föräldralös och bo på barnhem och senare bli adopterad och dels fara med osanning om vad ett HVB/SiS-hem är varifrån det då inte går att adoptera/bli adopterad och de allra flesta barn som är placerade på dessa hem är dessutom heller inte föräldralösa.


Samtidigt går det tyvärr att konstatera att sista avsnittet av Mirakel som i övrigt har ”bockat av” allt ifrån barns rättigheter, miljömedvetenhet, antirasism (såsom kritik av rasstereotyper) och feminism reproducerar fantasin om ”äventyr i kolonierna” som antagligen finns med då det ska signalera någon slags ”girl power” – d v s idén om en stark flicka/ung kvinna som klarar allt och på egen hand:


I sista avsnittet av Mirakel från idag får Mira och alla tittare nämligen veta att Rakel som måste ha fötts på 1910-talet reste till någon afrikansk koloni kanske någon gång på 1930- eller 40-talet vilket återigen tyvärr avslöjar att trots all annan mångfald i Mirakel (i form av ett ensamkommande flyktingbarn som liksom Mira likaså är föräldralös och likaså blir adopterad och i form av en invandrad rörmokare som blir tillsammans med HVB/SiS-hemmets föreståndare) så riktar sig SVT:s julkalender från år indirekt ändå i huvudsak till majoritetsinvånarnas barn.

Ännu ett drev mot rasbegreppet och mot oss ytterst få svenska forskare som operationaliserar detsamma

Ännu ett märkligt drev mot rasbegreppet och mot oss ytterst få svenska forskare som operationaliserar detsamma som jag faktiskt missade när det (d v s drevet) begav sig för några veckor sedan:

Den liberala ledarredaktören Petter Birgersson utmärkte sig i våras för att på ledarplats hetsa mot den svenska högskolevärldens första kurs i kritiska rasstudier som gavs just i våras av Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet och för några veckor sedan drog Birgersson igång ett slags drev mot SVT på Twitter efter att SVT:s kulturredaktion hade recenserat Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” och bland annat verbalt uttalat glosan ras på bästa sändningstid/”prime time”-tablå/linjär-tv.

I våras krävde Birgersson att alla ”raskurser på universitetet” skulle dras in och stoppas och i början av denna innevarande månad verkar han ha menat att det sker någon slags vänsterradikalisering av och på SVT och kanske särskilt gäller det SVT:s kulturredaktion och kanske särskilt gäller det efter sommarens BLM-rörelse/debatt. I vilket fall som helst så fick Birgersson faktiskt igång ett mindre indignerat drev mot SVT på Twitter och precis som med kritiken mot högskolekursen i kritiska rasstudier vid Karlstads universitet i våras så var det även denna gång en fråga om en märklig blandning av antirasister på vänsterkanten och allsköns högerradikaler vilka förenades i samma färgblinda antirasistiska vrede mot SVT.

SVT:s Kulturnyheterna recenserar Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris”

Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” fick ikväll en fin för att inte säga begeistrad recension av litteraturkritikern och redaktören Per E Andersson i SVT:s Kulturnyheterna:

Hannes Fossbo: Nu om en ny fackbok om rasism och antirasism i Sverige.

”Vit melankoli” är titeln på Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes till omfånget lilla bok. Man kan se den som ett inlägg i den svenska debatten om rasism där båda författarna varit aktiva länge som forskare och debattörer.

Fokus ligger på vithet och ras – ett begrepp forskarna propagerar för att börja återanvända i debatten.

I boken går dom igenom hur rasismen har sett ut i Sverige från tidigt 1900-tal och fram tills idag. Första fasen: vit överhöghet och rasbiologi. Sedan en period med vit solidaritet med minoritetsgrupper, som följs av fasen som vi enligt författarna befinner oss i nu – vit melankoli. Där man antingen är melankolisk över förlusten av det vita, homogena Sverige eller över att det solidariska samhällsbygget i Sverige också är på väg bort.

Hannes Fossbo: Per Andersson – hej och välkommen! Vit melankoli, där befinner vi oss alltså nu, kan du utveckla begreppet lite?

Per E Andersson: Alltså det är ett ganska bra begrepp tycker jag. Som dom använder det så beskriver det den tid vi befinner oss i nu. Där ett homogent svenskt folk, där alla människor ser ut som i Carl Larsson-målningar i den mån det någonsin har funnits, nu i alla fall är helt svunnet – verkligheten är mycket mera blandad nu. Den gamla identiteten finns bara som ett slags fantomsmärta. Nationalisterna sörjer att denna solida identitet är borta och antirasisterna, och det tycker jag är det finaste i deras analys, antirasisterna sörjer det samhälle där vi svenskar kunde vara stolta över att i det här landet har vi ingen rasism, vilket ju i sin tur byggde på att landet var väldigt homogent fram tills 80-talet ungefär.

Hannes Fossbo: Dom vill då återinföra begreppet ras i debatten – varför det?

Per E Andersson: För det första så pekar dom verkligen på – det är den stora kvaliteten i den här boken – dom pekar verkligen på det som är en brist och en hämsko i den svenska debatten om rasism och mångkultur som kanske är rätt fastkörd. Alltså vi pratar om rasism och även om antirasism men sedan när man ska beskriva vem det är som blir utsatt för det här, då blir det tyst för vi har liksom inte språkligt i den svenska debatten kommit överens om vad som dom utsätts för rasism – är dom svarta eller bruna och ibland säger man invandrare trots att dom inte är invandrade – ska kallas.

Hannes Fossbo: Dom vill att man ska använda ras – precis som i den amerikanska debatten?

Per E Andersson: Ja precis, dom är då för att använda ras som en social kategori, inte som ett biologiskt begrepp, det vet alla att det inte har någon realitet.

Hannes Fossbo: Du pratar om flera kvaliteter men har den några brister?

Per E Andersson: Den är bara 90 sidor. I högt tempo och man blir fullkomligt pepprad med påståenden som går lite väl långt.

Hannes Fossbo: Hur då, har du något exempel?

Per E Andersson: Alltså dom säger till exempel vid ett tillfälle att arbetarklassens kvinnor först i slutet på 1900-talet blir inlemmade i vitheten. Det är ju sant att arbetarklassens kvinnor på många olika sätt har varit nedhållna men det har inte ett smack med rasism att göra. Dom har tänjt vithetsbegreppet ut ur sin meningsfulla, specifika form.

Hannes Fossbo: Tror du boken kommer få någon betydelse för debatten?

Per E Andersson: Jag hoppas ju det, jag ser det som en väldigt väldigt stor angelägenhet att vi hittar ett språk att utveckla. I USA talar man om people of color, här i Sverige vet man inte vad man ska kalla folk som är icke-vita, för nackdelen är att det beskriver en brist på någonting. Vi har helt enkelt inte dom begreppen. Dom måste vi skaffa oss nu och som inte förknippar hudfärg med migration och invandring för det handlar om bofasta människor, folk som är svenskar i precis lika stor rätt som folk som ser ut som du och jag gör.

Hannes Fossbo: Så där kan boken ändå göra nytta?

Per E Andersson: Jag hoppas det. Jag hoppas den ska tas upp, att man ska bemöta den och diskutera den. Man behöver inte köpa alla dom här argumenten, för det är inte den typen av bok.


Hannes Fossbo: Tack så mycket Per.

Per E Anderssons recension i sin helhet hittas här:


https://www.svt.se/kultur/bokrecension-vit-melankoli


”På sina 90 sidor är Vit melankoli en uppslagsrik bok. Generellt tänjer Catrin Lundström och Tobias Hübinette sina argument till bristningsgränsen, ibland förbi.


En del av deras försök till flyhänt samtidstolkning är mindre träffsäkra (jag tror inte alls att den maskinklippta rockabillyfrisyrens anmärkningsvärda renässans kan ses som den krisande manlighetens förtvivlade blinkning till nazityskt hårmode).


Men med alla invändningar är det ändå uppfriskande läsning, som skickar in en befriande oförsiktig stötvåg i en svensk debatt om rasism och mångfald som är rätt så fastkörd.


Det är en bok att läsa med huvudet på skaft och garden uppe, som alla polemiska böcker. Den rapsodiska genomgången av den svenska vithetens/rasismens historia är i grunddragen saklig, om än diskutabel i vissa detaljer och betoningar (det är verkligen en överdrift att säga att Sveriges fyra misslyckade försök att etablera sig som kolonialmakt innebar att Sverige före 1900 var en mångspråkig och mångrasig nation). Berättelsen om Sverige som rasbiologisk spjutspetsnation förtjänar att ständigt berättas, och hållas levande för nya generationer och läsare.


När Sverige sedan (60-80-tal) positionerade sig som antirasistisk spjutspetsnation, var det väl inte, som Lundström och Hübinette menar, en fortsättning av samma exceptionalism, utan snarare övergången till en ny – men att Sverige ska vara annorlunda och bättre tycks vara en svårutplånad del i självbilden.


Här gör författarna den viktiga iakttagelsen att rasism under denna period etablerades som något främmande för Sverige. En förnekelsereflex som fortfarande ställer till hinder för en konstruktiv debatt om den rasism och diskriminering som faktiskt föreligger.


Nutiden är själva den melankoliska perioden – då nationalisterna sörjer det homogena folket och antirasisterna sörjer den tid då Sverige kunde stoltsera med att sakna rasism, vilket till stor del hängde samman med att folket var så homogent. Författarna tecknar en oroande bild av ett land där fattigdom och annan hudfärg än vit allt mer konvergerar.


Jag tycker inte att Lundström och Hübinette har övertygande svar på allt. Men det viktiga med den här boken är att de ställer frågorna om den stumma tomheten i hjärtat av den svenska rasismdebatten: Hur ska vi benämna grupperna som utsätts för rasism? Och när vi säger att det behövs mer mångfald, vilka vill vi då se fler av?


Det svenska samhället behöver utveckla ett språk för att beskriva ett ”vi” som omfattar fler hudfärger, utseenden och traditioner än dem man hittar i en Carl Larsson-målning. Ord som inte refererar till invandring och migration, utan till bofasta svenskar. Ord som inte glider in i kryptiska koder (som att säga ”etnisk svensk” när man menar vit svensk och ”invandrargrupper” när man menar icke-vita svenskar).


Lundström och Hübinette driver linjen att vi ska återinföra termen ras, och använda den som en social kategori liksom man gör i den engelskspråkiga världen. Jag tvivlar på att det kommer att hända. Men det drastiska förslaget ger oss något att ta ställning till och formulera oss kring.”

Om årets SVT-julkalender ”Mirakel” och dess adoptionstematik

DN:s Helena Lindblad recenserar idag SVT:s julkalendern-tv-serie ”Mirakel” som har premiär idag och frågar sig med rätta hur SVT har kunnat gå med på att låta handlingen kretsa kring huvudkaraktären Mira som sägs vara föräldralös och bo på ett HVB-hem där hon väntar på att ett (ofrivilligt) barnlöst par ska komma och adoptera henne.

Väldigt få barn är då för det första juridiskt-biogenetiskt föräldralösa i dagens Sverige även om sådana barn absolut finns och väldigt få inhemska, nationella adoptioner genomförs idag av adoptanter som inte är biogenetiskt relaterade till barnet/n ifråga. Visst genomförs ett antal tusen inhemska, nationella adoptioner per år i Sverige men den absoluta majoriteten av dessa adoptioner är styvbarnsadoptioner och släktadoptioner och endast ett 30-tal rör adoptioner av barn som adoptanten/adoptanterna inte har ett biogenetiskt band till och de flesta av dessa adoptioner är fosterbarnsadoptioner.

Det är troligt (i alla fall tror jag det) att det faktum att ”Mirakel” delvis utspelar sig 1920 (liksom 2020) helt enkelt har fått ”smitta” av sig på handlingen för 1920 fanns det då sammanlagt kring 8000 barnhemsbarn (liksom även runt 30 000 fosterbarn) i dåtidens Sverige (varav de allra flesta var ”produkter” av sexuella förbindelser innan eller utanför äktenskap, d v s dessa barn var antingen barn till mycket unga ogifta föräldrar eller resultat av s k ”snedsteg” p g a otrohet och en hel del var troligen också resultatet av rena övergrepp) vilka var placerade och permanent bosatta på 100-tals barnhem runtom i landet.

Även i min lilla hemstad Motala fanns det då ett barnhem (på Herrgårdsgatan och byggnaden som inhyste Motalas barnhem står faktiskt fortfarande kvar) och även på landsbygden utanför Motala fanns det ytterligare barnhem och just 1920 genomfördes kring 1000 inhemska, nationella adoptioner efter att Sverige hade fått sin första moderna adoptionslag 1917, som började gälla året därpå (efter vikingatiden glömdes adoptionsinstitutet bort under den kristna epoken då kyrkan var emot adoptionsinstitutet och det var inte förrän under modern tid som adoption juridiskt återvände till Sverige och till västvärlden och mellan ca 1890-1940 infördes därför moderna adoptionslagar i i praktiken samtliga västländer inklusive i Sverige).

Slutligen är det väl relativt troligt att det barnlösa forskarparet till slut kommer att adoptera både Mira och den ensamkommande flyktingpojken Galad.

https://www.dn.se/kultur/sa-bra-ar-arets-julkalender-i-svt

”Ett aber med ”Mirakel” är att varken serieskaparna eller SVT:s pr-avdelning verkar veta vad ett HVB-hem är. Nej, det är inget ”nutida barnhem” för föräldralösa där potentiella adoptivföräldrar kan shoppa loss. Det är bara dåligt att ens låtsas det, i synnerhet för den som har ambitioner att tala lite allvar med dagens ungar.”

Granskningsnämnden för radio och tv dömer till SVT:s fördel

Tyvärr har Granskningsnämnden för radio och tv, som ingår i Myndigheten för press, radio och tv, i dagarna friat SVT och närmare bestämt SVT2:s ”flaggskepps”-samhällsprogram ”Utrikesbyrån” från min anmälan om osaklighet efter att programledaren Johan Ripås den 4 mars i år (liksom i efterföljande repriser samt på SVT Play) påstod att USA registrerar sina invånare efter ras och etnicitet och dessutom t o m vid födseln.

 

96778940_10157477003235847_6065525696434798592_n.jpg