Kategori: Sveriges nationella förbund

Nu har en av Sveriges sista finlandsfrivilliga från Finska vinterkriget gått bort som var en av närmare 10 000 svenskar som stred mot Sovjet-Ryssland under vintern 1939-40

I dagarna har rektorn, löjtnanten, författaren och den f d finlandsfrivillige Bengt R. Essén i Danderyd gått bort i en ålder av 100 år (och dagen efter sin 100-årsdag dessutom), som föddes i Yokohama (d v s i Tokyos hamnstad) i hjärtat av det dåvarande Japanska imperiet i samband med att hans far högerradikala Sveriges nationella förbunds blivande partiledare Rütger Essén var verksam där som svensk diplomat. Bengt var en av sista (riks)svenskarna som deltog i Finska vinterkriget 1939-40 och för några år sedan intervjuades av han finska/finlandssvenska Hufvudstadsbladet och tog då avstånd från sin fars politiska åsikter: https://www.hbl.fi/artikel/finlands-sak-var-hans
BENGT ESSÉN 200822.jpg
Mindre känt är dock att Bengt själv gick i sin fars ideologisk-politiska fotspår åtminstone fram tills hösten 1945 – d v s Bengt verkar ha varit medlem i sin fars parti och skrev i sin fars tidning Dagsposten (OBS: det var dock många svenskar, som hade hållit på Tyskland som lämnade den pro-tyska miljön just efter 1945 och möjligen gjorde också Bengt det).
Bengt är bror till genetikprofessor (i Umeå) Marianne Rasmuson som fortfarande lever och som också hon föddes i Japan och gick i faderns ideologisk-politiska fotspår samt till Madeleine Gustafsson, som även hon lever och som tidigare var gift med den framlidne filosofen och författaren Lars Gustafsson och som Rütger Essén var biologisk far till (Madeleine Gustafsson blev då bortadopterad till familjen Lagerberg).
image-1.php

Än en gång om SD:s ideologiska rötter

Statsvetaren Lennart J. Lundqvist säger som det är – dagens SD är inte arvtagare till det nazistiska s k lindholmspartiet (eller efterkrigstidens nazistiska NRP) eller till de fascistiska s k nysvenskarna (även om många antirasister och antifascister hävdar det vad gäller alla dessa jämförelser) utan till den gamla svenska social/radikalkonservativa s k unghögern och dess avläggarparti och parlamentariska utväxt Sveriges nationella ungdomsförbund/förbund (SNU/SNF).
 
”De fyras gäng”, d v s SD:s ledargarnityr, skrev då sina studentuppsatser om unghögern och SNU/SNF (d v s de skrev inte uppsatser om Lindholm, Oredsson eller Engdahl) och den som ursprungligen lärde Åkesson, Karlsson, Jomshof och Söder att unghögern och SNU/SNF ens en gång i tiden hade existerat var då SD:s grundare och första ideolog och ”hjärna” Leif Zeilon/Ericsson.
 
OBS: Sedan är det viktigt att också understryka att dagens SD inte är den direkta arvtagaren till SNU/SNF utan SD har låtit sig inspireras av unghögern men det Sverige som unghögern och SNU/SNF verkade i är inte på något sätt samma Sverige som SD verkar i idag och inte minst hade unghögern och SNU/SNF sin bas inom överklassen och den övre medelklassen medan SD har sin bas inom arbetarklassen och den lägre medelklassen.
 
 
”Varifrån kommer Sverigedemokraternas idéer? Medan missnöje verkar vara en etikett för nya radikalt konservativa partier i övriga nordiska länder, hävdar SD själva att de vidareför de nationalistiska och socialkonservativa idéer som framfördes av Rudolf Kjellén och Theodor Holmberg under 1900-talets första årtionden. Därifrån utvecklades det konservativa och nationalistiska tänkandet, främst inom Unghögern, organiserad som en från Allmänna Valmansförbundet (Högern) åtskild men länge näraliggande organisation, Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU).
 
Förhåller det sig som SD själva hävdar, det vill säga att de förvaltar och utvecklar ett nationalistiskt och socialkonservativt arv med hundraåriga rötter? Flera debattörer har hävdat detta. Håkan Holmberg säger i sin bok Den farliga mångfalden att det ”som förenar SD:s världsbild med den traditionella högerextremismen, är övertygelsen att det öppna, demokratiska samhället inte ger någon djupare mening åt livet”. Man bör hålla i minnet att SD:s ”förebilder var antidemokrater också före nazismen”. I sin bok Vasakärven och järnröret hävdar Per Svensson att SD:s rottrådar förgrenar sig långt bakåt och nedåt i en nationalkonservativ mylla. Därifrån har partiets toppfigurer hämtat upp 1930-talets populistiska tankar om att demokratin orsakar splittring och att vägen framåt måste gå via folksolidaritet och folkförnyelse. Han hänvisar till Unghögerns radikalisering från början av 1930-talet och särskilt på SD:s ”apokalyptiska” syn på kulturkampen, och citerar partiideologen Mattias Karlssons analys dagen efter EU-valet 2014: ”Efter gårdagens val står huvudkonflikten inte längre mellan höger och vänster i svensk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler.”
 
Men varken Holmberg eller Svenson gör en systematisk jämförande analys av SNU:s och SD:s idéer. Från kollegor i Lund och Uppsala har jag fått uppgift om att SD:s nuvarande ledargarnityr som studenter i Lund bedrev egna studier kring Unghögerns och SNU:s idéer. En jämförelse mellan SD:s och SNU:s idéer framstår alltså som angelägen för att seom de idéer, som på 1920- och 1930-talen präglade SNU återfinns i SD:s ideologi. Man bör då främst jämföra SNU:s och SD:s inställning till nationalismen, demokratin, liksom till kulturens och de politiska institutionernas roll i samhället. Man bör också uppmärksamma den utopi som SD respektive SNU målar upp, liksom de medel man ansett och anser lämpade för att förverkliga utopin. Materialet för jämförelsen har jag hämtat dels från Eric Wärenstams avhandling Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Högern 1928-1934, som återger SNU:s program från 1929 och 1934, dels från SD:s principprogram från 2011, valmanifest och valplattformar från 2018, samt Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet – En Sverigevänlig vision från 2018.”
 
(…)
 
”Inledningsvis ställde jag frågan om varifrån partiet hämtat sina idéer, utifrån antagandet att SD faktiskt bärs fram av en sammanhållen ideologi, och att dess rötter kan spåras främst till idéerna hos 1930-talets Unghöger, organiserad som Sveriges Nationella Förbund. De jämförelser jag gjort mellan centrala aspekter i SNU/SNF:s och SD:s idéer ger stöd för att SD i hög grad hämtar verklighetsuppfattningar och värderingar från de tankemönster som kom att bli dominerande i den debatt som fördes inom Unghögern/SNF från slutet av 1920-talet och fram till brytningen med Högern. Däremot finner man att SD – förmodligen på grund av nazismens framfart till 1945 – inte kan (eller vågar) föra fram den norm för samhällets organisering som den radikaliserade Unghögern till slut omfamnade.
 
Det betyder inte att Sverigedemokraterna saknar spår av den romantiserande vurm för aktiv handling som fanns hos SNF. När Jimmie Åkesson ser sina ideologiska motståndare som ”fallande höstlöv”, vilka ”skräms av en tilltagande vind”, eller Mattias Karlsson talar om den ”avgörande striden om vår civilisations överlevnad”, anar man tonen från den pronazistiske akademiledamoten Fredriks Bööks tal till lundastudenterna i oktober 1940 där han manar studenterna att söka den ”sanning som förändrar världen”, och att bli verktyg för förnyelsen!”.
 
Att sådan ”förnyelse” skulle innebära en övergång från pluralism och kamp mellan idéer till ett hegemoniskt tillstånd, där kulturell identitet avgör striden mellan ”vi” och ”dem”, det är ett för demokratin skrämmande framtidsperspektiv.”

”Vår tid är nu” säger ju SD:arna numera och ett annat sätt att säga det på är väl tyvärr att det är ”elake Måns” och Bills och Bulls tid just nu

Den just nu bioaktuella animerade filmen ”Pelle Svanslös” påminner mig om att bredvid Bamses värld så bör Pelle Svanslös (Uppsala-)värld vara den mest antifascistiska av den svenska barnkulturens och barnbokslitteraturens alla fiktiva världar (och huvudkaraktärer) och vilket inte minst förklaras av att Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson liksom Bamses skapare Rune Andréasson själv var en aktiv antifascist innan och under krigsåren.
89763664_10157238085345847_1450018290985336832_n.jpg
 
Det är därför inte en slump att Pelles plågoande (det faktum att Pelle är svanslös kan f ö med lite fantasi tolkas som att Pelle är omskuren…) Måns framställs och framstår som en slags ”negativt” karismatisk högerradikal ledartyp medan Måns underhuggare Bill och Bull står bakom denne i enlighet med någon slags ledarprincip.
 
Det råder delade meningar om Måns förlaga (alla karaktärer i Gösta Knutssons värld har då verkliga förlagor och de adresser och platser som anges i böckerna och i filmen finns och existerar i Uppsala) vars namn ska ha hämtats från en gammal latinlärare som Knutsson tyckte illa om men den hypotes som jag själv är anhängare av (och ingen hypotes är väl sämre än någon annan) säger att Måns förlaga var den svenska radikalkonservatismens legendariska portalfigur Arvid Fredborg vars ande svävar över dagens SD samtidigt som hans namn sällan nämns idag (och kanske likt Voldemorts namn, då Fredborgs ideologiska och intellektuella arv ännu ej anses tillräckligt rumsrent just i Sverige) men inom konservativa kretsar i Europa är han då ibland omtalad som något av ”1900-talskonservatismens svar på Marx”.
 
Bills och Bulls båda förlagor Bengt Lindberg och Olof Rydbeck var liksom Fredborg medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och återigen liksom Fredborg i dess antisemitiskt och rasideologiskt radikala Uppsala-avdelning.
 
När SNF 1933 inrättade sina paramilitära s k kampgrupper (KG) (som f ö leddes av Sveriges blivande riksbibliotekarie Kungl. Bibliotekets chef Uno Willers) vars gatukampsaktivister var skrudade i enhetliga stålgrå skjortor med läderkoppel och svarta slipsar (och naturligtvis också iförda svarta, blankputsade höga stövlar) var det just Fredborg som ”designade” KG-uniformen och det är inte utan att en börjar ”fantisera” om att både Lindberg och Rydbeck kan ha varit s k KG-aktivister mot bakgrund av hur Knutsson skildrar och porträtterar Bill och Bull i relation till Måns.
 
Sannolikt deltog f ö både Fredborg, Lindberg och Rydbeck (d v s både Måns, Bill och Bull) i dåvarande Moderaternas s k ”nationella medborgartåg” som samlade 40-50 000 deltagare och som marscherade genom Östermalm i Stockholm den 21 maj 1933. Denna s k uppmarsch var rejält inspirerad av de då aktuella händelserna i Tyskland vad gäller ”koreograferingen” i form av en skog av fanor, ett flertal musikkårer som spelade marschmusik och s k fosterländska sånger, snörräta och ”oändliga” kolonner som taktfast marscherade fram på Östermalms paradgator och en magnifik massmötesestetik som inte stod långt efter de dåtida tyskarnas dito.
 
Den 24:e kolonnen i Moderaternas ”medborgartåg” bestod av hela 800 uniformerade KG-aktivister från SNF (som på den tiden motsvarade dåtidens MUF) av s k ”pappas pojkar”-typ och vilka enligt den dåtida pressen renderade särskilt många applådåskor och jubelrop från de 10 000-tals åskådare som kantade gatorna på Östermalm för att titta på den ståtliga ”uppmarschen”. Slagorden för det moderata ”medborgartåget” var ”nationell väckelse”, ”kamp mot bolsjevismen” och ”ned med klasskampen” och en tidning rapporterade att mången Östermalmsdam som hade kommit ut från sina enorma våningar för att beskåda den ”nationella uppmarschen” fällde en tår av lycka när de såg ”amiralen” (d v s Arvid Lindman, d v s Moderaternas dåvarande ledare, d v s den dåvarande svenska borgerlighetens förgrundsfigur) passera förbi i täten av den jättelika ”uppmarschen” som skulle rädda damerna från klasskampens ”upplösningstendenser” och återskapa ”den nationella enheten” bland det s k svenska folket.
 
Så hur gick det då för verklighetens Bill, Bull och Måns efter 1945 och trots eller tack vare en gedigen högerradikal studenttid i Uppsala?
 
Medan Bill/Bengt Lindberg blev direktör för SAS och Bull/Olof Rydbeck chef för SR/SVT samt Sveriges FN-ambassadör så slutade Måns/Arvid Fredborg som något av den paneuropeiska radikalkonservatismens ”grand old man” och ”éminance grise” och långt före sin tid ifrågasatte han både jämställdhetspolitiken, den utomeuropeiska och postkoloniala invandringen, det s k ”kosmopolitiska” etablissemanget och den s k ”vänsterliberala” medie- och kultur”eliten” när denna typ av åsikter endast florerade inom överklassbetonade ”mellan skål och vägg”-sammanhang och ”elake Måns” hade nog aldrig kunnat föreställa sig att hans tankar och idéer idag skulle erhålla stöd av uppemot en fjärdedel av det s k svenska folket.

Tove Janssons morbror Einar Hammarsten som ”uppfann” och myntade termen och ”artnamnet” mumin/troll var högerradikal

Att Tove Janssons morbror läkaren och KI-professorn Einar Hammarsten ”uppfann” och myntade termen och ”artnamnet” mumin/troll är väl bekant för alla och envar men mindre känt är att samme morbror tyvärr var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund – OBS ingen skugga över mumintrollen bara för det!
13914f0515c81ebd575305e6a259133db2ebdb35.jpg
 
 
”Jag hörde mumintrollen dra mina tofflor fram och tillbaka under sängen ända till morgonen”, skrev Tove Jansson våren 1932. Hon var sjutton år och gick andra året på Tekniska skolan i Stockholm, motsvarigheten till nuvarande Konstfack. Under den treåriga studietiden på Teknis, som skolan kallades, var hon inkvarterad hos sin morbror Einar Hammarsten och hans familj. Adressen var Norr Mälarstrand 26, sex trappor upp, i en vindskupa med takfönster och utsikt över Riddarfjärden mot Söder.
 
Just den här natten hade den unga konststudenten, eller konstnärsfröet som hon gillade att kalla sig, varit på fest. Det berättades spökhistorier och hemma i vindskupan börjar mumintrollen att väsnas när hon lagt sig. De har kalla nosar som stryker längs benen, huserar ofta bakom spisar och skrämmer nattliga skafferitjuvar som hon själv, i alla fall enligt hennes fantasifulle morbror Einar.
 
I den första muminboken, ”Småtrollen och den stora översvämningen” (1945), berättas att mumintrollen haft sina boplatser bakom människornas kakelugnar – de kunde kännas som kyliga vinddrag i nacken – men tvingats flytta när värmeledningar dras in och kakelugnarna försvinner. De blir alltså offer för moderniteten, men kompenserar den avlånga formen genom att bosätta sig i ett hus byggt som ett torn.
 
De spökbesläktade trollen får olika fysionomier i Tove Janssons tidiga bildvärldar, de kan vara vita eller svarta, smalnosade, avlånga eller mer rundade till formen. Snork är en tidig beteckning, och i 1940-talets böcker vimlar snorkar och mumintroll om varandra.
 
Tove Jansson skrevs in på avdelningen för kvinnliga lärjungar på Teknis hösten 1930 för att bli reklamtecknare, eller trycksaksritare som det då hette. Hon skulle lära sig ett yrke och bidra till konstnärsfamiljens försörjning hemma i Helsingfors. Det gällde att hålla familjehedern högt. På Teknis hade hennes mamma Signe Hammarsten gått före henne, och utbildningen understöddes av morbror Einar. Tanken var att Tove Jansson senare skulle söka till Konstakademien. Dit kom hon inte, men Stockholmsåren i början av 1930-talet fick stor betydelse. Det var en tid av avgöranden, erfarenheter och utveckling av ett målande och skrivande jag.
 
Tecknaren och illustratören Signe Hammarsten, kallad Ham, växte upp i Stockholm och mötte den finlandssvenske skulptören Viktor Jansson, kallad Faffan, i Paris där de båda studerade konst. De bosatte sig i Helsingfors och Tove föddes 1914. Men kriget splittrade familjen och under inbördeskriget i Finland 1917–1918 bodde Ham med dottern hos sina föräldrar Elin och Fredrik Hammarsten på Västra Trädgårdsgatan vid Kungsträdgården.
 
Fredrik Hammarsten var kyrkoherde i Jakobs kyrka och hade tidigt blivit hovpredikant. Den inledande meningen i barndomsberättelsen ”Bildhuggarens dotter” är i dag en Janssonklassiker: ”Min morfar var präst och brukade predika för kungen.”
 
Kungsträdgården var en av den lilla Toves tidiga lekplatser, och tillsammans med modern går hon på Nationalmuseum där hon ”stirrar på tavlorna”, som Ham skriver i ett brev till Faffan. Han skriver tillbaka: ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor.”

Tage Lindbom debuterade inom den svenska extremhögern redan 1973

Hittade nyss att den legendomsusade och geniförklarade konservativa statsvetaren, filosofen och ideologen Tage Lindbom debuterade inom den svenska s k nationella rörelsen redan i juli 1973 med en artikel i högerradikala Sveriges nationella förbunds tidning Fria ord som handlade om varför dåtidens barn och ungdomar gjorde uppror och attraherades av den radikala vänstern. Senare under 1970-talet var Lindbom också medlem i Svensk-chilenska sällskapet, som stöttade Pinochetregimen i Chile, och som stod Sveriges nationella förbund nära.
82223466_10157086785575847_6216318184266399744_n.jpg
Lindbom, som f ö också var (inhemskt och nationellt) adopterad, hade en bakgrund som marxist och socialist liksom som mångårig chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek men konverterade sedermera till islam och bytte ännu längre fram namn till Sidi Zayd samt kom att bli den svenska konservatismens och traditionalismens ”éminence grise” och ”grand old man” på 1970-, 80- och 90-talen och fram till sin bortgång 2001 såsom varande något av den svenska anti-68-rörelsens chefsideolog.
 
På 1990-talet samlade en åldrad Lindbom en nymornad konservativ och traditionalistisk rörelse omkring sig bestående av skribenter från tidskriften Salt och aktivister från Konservativa sällskapet och då både moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater fanns med i Lindboms krets kan Lindbom åtminstone indirekt sägas ha lagt grunden till det konservativa block bestående av M, KD och SD som sedan förra året numera existerar inom svensk politik.
 
Till Lindboms konservativa krets anslöt sig f ö även enstaka skribenter från Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och andra borgerliga tidningar och tidskrifter, vissa journalister, forskare, författare och skriftställare samt även ett antal muslimska aktivister och så klart även ett flertal högerextremister. Denna brokiga skara Lindbom-lärjungar som egentligen bara hade en enda gemensam nämnare, nämligen en devot syn på Lindbom liksom en antiliberal och antisocialistisk ”anti-68”-hållning, samlades under en period t o m hemma hos Lindbom.

Om den s k folkutbytetdiskursens ”uppfinnare” den gamle nazisten och SD:aren Karl-Erik S Nilsson

Den s k folkutbytetdiskursen, som säger att de infödda majoritetssvenskarna är på väg att bli en minoritet ”i sitt eget land”, utgör numera mer eller mindre något av SD:s raison d’être och motsvarande diskurs i andra västländer spelar då en minst lika central roll där för SD:s syskonpartier även om benämningen på densamma skiftar såsom den franska ”le grand replacement”-diskursen.
82504083_10157067148425847_8007862473514287104_o.jpg
 
Den person som allra först formulerade denna diskurs för svensk del var med största sannolikhet den gamle Sjöbo-nazisten Karl-Erik S Nilsson som 1972 skrev om och lanserade denna idé i högerradikala Sveriges nationella förbunds tidning Fria ord. Just 1972 inleddes f ö den utomeuropeiska flyktinginvandringen till Sverige i form av de s k ugandaindierna.
81454832_10157067148725847_4808332517708922880_o.jpg
 
Nilsson hade en bakgrund i den nazistiska s k lindholmsrörelsen och var på 1950-talet medlem i Nordiska rikspartiet, på 1960-talet i Frisinnade unionspartiet och på 1970-talet i Svenska folkets väl innan han gick med i SD på 1980- och 90-talen samtidigt som han var aktiv i Sveriges pensionärers intresseparti. När SD splittrades 2001 var Nilsson under en period medlem i Nationaldemokraterna innan han återigen gick med i SD där han kvarstannade fram till sin bortgång.

Georg Frostenson var knuten till högerextrema Sveriges nationella förbund redan 1971

Jag har sedan länge vetat att Katarina Frostensons far agronomen Georg Frostenson var högerradikalt lagd och under 1980-talet var han redaktör för högerextrema Sveriges nationella förbunds (SNF) tidning Fria Ord tillsammans med friherre Claes af Ugglas men jag har aldrig förstått (förrän nu) att han debuterade i SNF-sammanhang redan 1971 samt att han inte bara var skribent i (och senare då redaktör för) Fria Ord utan också styrelseledamot i tidningens andelsförening och även det redan 1971.
81013416_10157043757235847_4988068940472123392_n.jpg
 
Frostenson räknas då som Sveriges antagligen förste nyliberal innan ordet och beteckningen väl ens existerade och han var då vän med ”urfäderna”/”the founding fathers” Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek samt mångårig medlem i det mytomspunna Mont Pelerin-sällskapet som bland sina medlemmar bl a räknade Otto von Habsburg, Milton Friedman och Karl Popper.
 
Under metoo-hösten blev jag kontaktad av Georg Frostensons barnbarn och Katarina Frostensons systerson som meddelade mig att hans morfar Georg ej hade varit ”rasist” men väl ”rojalist” och politiskt en aning naiv, som han uttryckte det. Hur som helst så är Georg Frostenson ett ypperligt exempel (och dessutom det första exemplet på detta – mig veterligen i varje fall) på att nyliberalismen och konservatismen (i Sveriges nationella förbunds högerextrema tappning) kunde hitta varandra i Sverige redan 1971.
 
När nyliberalismen sedan blev något av en subkultur och en ungdomsrörelse på 1980-talet kring Frihetsfronten och dess tidskrift Nyliberalen (och kring svartklubben Tritnaha för de drog- och sexualliberala nyliberalerna) var Frostenson redan en gammal man och hans relation till den svenska nyliberala rörelsen på 1980-talet kan kanske möjligen jämföras med Jan Myrdals relation till den svenska nya vänstern på 1970-talet – även Myrdal var ju då bra mycket äldre än de ungdomar som drogs till den radikala vänstern på 70-talet.
 
Frostenson var dock under sin levnad samtidigt en solitär inom den svenska nyliberala rörelsen (i alla fall mig veterligen) för även om han väl ändå bör räknas som den moderna svenska nyliberalismens ”urfader” på samma sätt som att Tage Lindbom i konkurrens med Arvid Fredborg väl bör räknas som den moderna svenska konservatismens dito så var det först på 2010-talet som svenska nyliberaler började dras till konservatismen och extremhögern såsom Frostenson då gjorde redan 1971.
 

Den en gång så marginaliserade svenska radikal- och socialkonservatismen i form av arvet efter den gamla svenska unghögern är nu tillbaka i den svenska politiken tack vare SD och Ulf Kristersson

Timbros Fredrik Hultman påminner om att SD inte längre låter sig inspireras av de gamla furugårds- och lindholmsnazisterna utan av den gamla svenska unghögern som är något annat än både italiensk fascism och tysk nationalsocialism: Det handlar om en specifik svensk social- och radikalkonservatism som huvudfåran av den svenska högern och borgerligheten bröt med 1934 men som nu 85 år senare är på väg att hitta tillbaka till ”stugvärmen” och politiken ”tack vare” SD och inte minst på grund av Ulf Kristersson för fram tills igår var Sverige ett av de sista länderna i Europa där en antifascistisk cordon sanitaire-överenskommelse rådde i relation till landets högerpopulistiska parti, d v s fram tills igår rådde trots allt en slags oskriven regel bland de övriga svenska riksdagspartierna att inte inleda ett åtminstone officiellt samarbete med SD på riksnivå och för att försöka tillskansa sig regeringsmakten. 

AP.jpg

78283331_10156963955955847_8795450619654569984_n.jpg

”Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.”

 

 

 

https://timbro.se/smedjan/den-radikalkonservative-arvtagaren

 

”Dock kan deras ideologiska ursprung spåras till Malmö år 1906. Det var då Teodor Holmberg, en folkskollärare, höll föredraget ”Svensk nationaldemokrati” för föreningen Sveriges väl.

 

Holmberg talade om betydelsen av demokratisering, om att kraven på allmän och kvinnlig rösträtt var befogade och om det positiva i den framväxande arbetarrörelsens krav. Men han talade också om arbetarrörelsens behov av rening. Om hur arbetarrörelsen innehåller mycket slam. Om hur en nationell gemenskap kan byggas genom demokratins genomslag. Teodor Holmberg omnämns i dag som ideologisk föregångare till SD i deras eget principprogram.”

 

(…)

 

”Holmberg hade inga politiska uppdrag, förutom att han var förbundsordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) åren 1922–23. Genom att förstå SNU:s politiska inriktning går det även att förstå sverigedemokratisk ideologi.”

 

(…)

 

”Personkopplingar mellan SD och SNF spelar kanske ingen större roll. Särskilt inte då mycket tid har förflutit sedan SD bildades. Men det finns rent ideologiska knytpunkter dem emellan.

 

En väsentlig del av den sverigedemokratiska tankevärlden är att dra upp en skiljelinje mellan deras form av konservatism, och andra ideologier. Skiljelinjen går mellan de ”konservativa” och ”vänsterliberalerna”. Vänsterliberalismen blir därför ett samlingsbegrepp för de partier som inte delar deras syn på nationen. På så sätt kan SD bunta ihop vitt skilda strömningar under ett paraply.”

 

 

(…)

 

”För SNU var ekonomisk korporatism centralt. Genom att organisera ekonomin efter korporativa principer skulle allmänintresset kunna tillgodoses och nationell sammanhållning skapas. Det var i stora drag det som Kjellén avsåg när han förespråkade ”nationalsocialism” (Kjellén dog innan de tyska nazisterna började använda begreppet).

 

Teodor Holmbergs nationaldemokrati överlappar med den idéströmningen. Demokratin ifrågasätts utifrån dessa premisser, eftersom den skapar konflikter mellan olika särintressen. För att ena folket måste den representativa demokratin reformeras, till förmån för krafter som kan representera en samlad folkvilja.

 

SNU var inspirerade av svenska konservativa tänkare från tidigt 1900-tal, såsom Rudolf Kjellén. Men samtidigt inspirerades SNU:arna, särskilt Elmo Lindholm, av franska tänkare såsom Joseph de Maistre, Charles Mauras och Maurice Barrès. de Maistre såg den nationella identiteten som grundläggande för sammanhållning, och som ett särskiljande drag hos människor. ”Under loppet av mitt liv har jag mött italienare, fransmän, ryssar osv. – och tack vare Montesquieu vet jag att ’man kan vara persisk’ – men vad människan angår har jag aldrig träffat henne.” anmärkte han. Den synen på nationell identitet som grundläggande för mänsklig essens lade grunden för SNU:s syn på såväl demokrati som ekonomi.”

 

 

Den svenska extremhögern som en ”family business”: Medan Sture Lundén spelade i Sveriges nationella förbunds (SNF) ”husband” Fosterländska musiksällskapet spelar sonen Peter Lundén i SD:s ”husband” Bedårande barn

När en än en gång och återigen ”tvingas” konstatera att den svenska s k nationella rörelsen i mångt och mycket är en s k ”family business” (OBS: jag menar så klart inte att den svenska extremhögern präglas av en s k klankultur) och i detta konkreta fall handlar det om en far och en son som har spelat och spelar i den svenska s k nationella rörelsens två största och viktigaste partiers respektive ”husband” – nämligen i Sveriges nationella förbunds (SNF) Fosterländska musiksällskapet samt i Sverigedemokraternas (SD) Bedårande barn (OBS: jag tror så klart inte på någon slags arvssynd men konstnärlighet och musikalitet brukar trots allt gå i arv rent genetiskt-biologiskt):
SD SNF.jpg
 
Den svenska s k nationella rörelsen har alltid varit en på alla sätt och vis konst- och kulturcentrerad och estetiskt (hyper)medveten rörelse i den meningen att litteratur, konst och musik alltid har stått i första rummet tillsammans med politiken och nästan alla större partier har genom decennierna t o m hållit sig med s k ”husband”. Tidigare handlade det naturligtvis om orkestrar som spelade marschmusik och om sångare som sjöng s k fosterländska sånger och sedan 1990-talet är det så klart s k vikingarock- och vit makt-musikband som har gällt.
 
1900-talets största högerradikala parti Sveriges nationella förbund (SNF), vars ideologer f ö numera inspirerar dagens SD som ju är 2000-talets största högerradikala parti, höll sig länge med det egna ”husbandet” Fosterländska musiksällskapet som regelbundet uppträdde på partiets interna möten och offentliga arrangemang liksom även på andra tillställningar som den svenska extremhögern i bred mening anordnade såsom på Svensk-Chilenska sällskapets grundandemöte 1976 och så sent som 1985 uppträdde och spelade SNF:s ”husband” Fosterländska musiksällskapet på Restaurang Kvarnen i Stockholm när SNF firade sitt 70-årsjubileum där.
 
På 1990-talet kunde både Vit Aggression och Ultima Thule agera SD:s ”husband” men på 2010-talet har det snarare varit Bedårande barn som har intagit den platsen och inte minst då Åkesson själv är en av bandmedlemmarna. De andra bandmedlemmarna är då Jesper Landin, Marcus Öhrn samt Peter Lundén som går under artistnamnet Peter London och som sedan 2015 har spelat i SD:s ”husband” Bedårande barn som väl antagligen ska framträda på SD:s s k landsdagar i Örebro nu i helgen.
 
Peter Lundén är då son till Sture Lundén, f d medlem i SNF och mångårig medlem i SNF:s ”husband” Fosterländska musiksällskapet som faktiskt fortfarande existerar och uppträder under namnet Messingsorkestern Blåsningen även om SNF:s saga är all som det heter, d v s SNF finns ej mer idag men dess ”husband” har då överlevt in i våra dagar och under ett annat namn.
 
I september i år uppträdde f ö Messingsorkestern Blåsningen som numera leds av Sture Lundén ironiskt nog i samband med en programpunkt på Stadsmuseet i Stockholm som ingick i 100-årsminnet av införandet av den allmänna och lika rösträtten i Sverige (se https://demokrati100.se/kalenderpost/bokslapp-tisdagar-med-tolfterna) och även om SNF inte längre existerar så hade dess grundare definitivt inte tyckt om att dess ”husband” uppträdde på ett sådant arrangemang då SNF aldrig kom att acceptera den parlamentariska demokratin och den allmänna och lika rösträtten.

Den svenska s k nationella rörelsen är idag mer framgångsrik än någonsin

Den här politiska rörelsen, d v s den svenska s k nationella rörelsen, har onekligen kommit en bra bit på vägen (mot makten) nu inför att SD:s s k landsdagar inleds imorgon i Örebro för idag är SD utan konkurrens världens absolut största parti med ett nazistiskt förflutet (d v s proportionellt sett i förhållande till den svenska totalbefolkningen) även om det är aningen ironiskt att SD samtidigt har kunnat bli det i världens utan konkurrens mest antirasistiska och antifascistiska land.
75580269_10156923229200847_2301695874692022272_n.jpg
 
Till skillnad från den svenska fascismens och nazismens misslyckade projekt att genom Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som bildades i Göteborg 1933 (se den nedre bilden till vänster), attrahera de svenska arbetarväljarna och den svenska s k unghögerns och radikalkonservatismens misslyckade projekt att genom Sveriges nationella förbund (SNF), som bildades i Karlstad 1934 (se den övre bilden till vänster), attrahera de svenska medelklassväljarna har då SD på rekordtid och simultant lyckats attrahera 100 000-tals arbetarväljare som tidigare röstade på S och 100 000-tals medelklassväljare som tidigare röstade på M från att på 1990-talet ha varit ett utpräglat ungdomssubkultur-miniparti som i huvudsak lockade våldsamma skinheads vilka i många fall inte ens hade rösträtt (se den övre bilden till höger).
 
Under de s k landsdagarna i Örebro kan dagens SD (se den nedre bilden till höger) både glädjas åt att just vara världens största parti med ett nazistiskt förflutet och att just ha lyckats med det som NSAP och SNF misslyckades med på 30-talet och som SD misslyckades med på 90-talet samt att ha akterseglat och brädat S två gånger om genom att både ha kommit att bli Sveriges enskilt största parti samt det parti som samlar flest arbetarväljare i höstens opinionsundersökningar.