Kategori: Sverige

År 2020 hade 30% av alla barn som föddes en utrikes född mor och 20% av alla barn som föddes under samma år hade en mor som invandrat från Afrika eller Asien: Totalt hade runt 50% av alla barn som föddes under 2020 en mor med någon form av utländsk bakgrund

SCB har idag publicerat en ny rapport som försöker prognosera den svenska befolkningsutvecklingen fram tills år 2070 med avseende på inrikes och utrikes födda invånare. Prognosen säger att år 2070 kommer den svenska totalbefolkningen att uppgå till 12,6 miljoner invånare att jämföra med 10,4 miljoner år 2020 och år 2070 kommer närmare en fjärdedel av alla invånare att vara utrikes födda att jämföra med dagens kring 20%.

År 1970 hade vidare 12% av alla barn som föddes i Sverige under det året en utrikes född mor att jämföra med 30% år 2020. Om alla mödrar med utländsk bakgrund inkluderas så innebär det att år 2020 hade 50% av alla barn som föddes i Sverige under det året en mor som antingen var utrikes född eller inrikes född med en eller två utrikes födda föräldrar.

Närmare 20% av alla barn som föddes under 2020 hade en utrikes född mor från Afrika och Asien och om alla mödrar med bakgrund i Afrika och Asien inkluderas så innebär det att år 2020 hade runt 35% av alla barn som föddes i Sverige under det året en mor som antingen var utrikes född i Afrika och Asien eller inrikes född med en eller två utrikes födda föräldrar från Afrika och Asien.

Socialminister Lena Hallengren meddelar att regeringen nu har inlett arbetet med att formulera direktiven till den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten

Socialminister Lena Hallengren uppger till DN att regeringen nu har inlett arbetet med att formulera direktiven till den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten:

”Jag kan konstatera att det tycks finnas ett brett stöd bakom regeringens initiativ och det är mycket positivt.”

https://www.dn.se/varlden/lena-hallengren-om-dns-granskning-av-adoptioner-fran-colombia-upprorande-och-omskakande

”I DN:s senaste publiceringar framkommer vittnesmål om oegentligheter kopplade till svenska adoptioner från Colombia. På plats i landet vittnar fattiga mödrar om hur de har berövats sina barn, och i Sverige vittnar deras barn om dokument med falska uppgifter.

Socialminister Lena Hallengren har, med hänvisning till hög arbetsbelastning, avböjt en regelrätt intervju. Hon svarar på DN:s frågor via mejl.

”Det är alltid upprörande och omskakande när utsatta barn och föräldrar far illa”, skriver socialministern efter att ha läst granskningen.

I mars i år öppnade hon för en översyn av adoptionsförmedlingen till Sverige under 1960- till 1990-talen, en fråga som tidigare drivits av Vänsterpartiet med anledning av de illegala adoptionerna från Chile. Ulf Kristersson (M) gick steget längre och krävde en vitbok över samtliga adoptioner till Sverige. Apropå kravet på en vitbok svarar Lena Hallengren:

”Jag kan konstatera att det tycks finnas ett brett stöd bakom regeringens initiativ och det är mycket positivt. I övrigt kan man kalla en utredning för olika saker. Det viktigaste är att det blir en utredning.”

Just nu pågår arbetet inom Regeringskansliet med att ta fram direktiv för hur utredningen ska utformas. Nederländernas utredning av internationella adoptioner, som offentliggjordes i februari i år, var fri från politisk styrning och kopplingar till adoptionsverksamhet. Hur den svenska utredningen ska utformas har Hallengren i dag inget rakt svar på.

DN:s kartläggning visar att merparten av adoptivbarnen har anlänt från diktaturer och svaga demokratier med utbredd korruption. Det är ett av skälen till att utreda av svensk adoptionsförmedling.

”En viktig sak att kartlägga är samspelet mellan å ena sidan lagstiftare och myndigheter och å andra sidan de privata adoptionsorganisationerna.””

(…)

”När det gäller historien så hoppas jag att en utredning kan kasta ljus över vad som tidigare har skett när det gäller internationella adoptioner till Sverige.”

Motala Tidning  kräver på ledarplats att  svenska statens ansvar nu måste utredas vad gäller korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten

(Min hemstads) Motala Tidning  kräver på ledarplats att  svenska statens ansvar nu måste utredas vad gäller korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten:

”Lögnerna och brotten tycks ha varit både stora och många. Men mest förvånande är kanske att varningslampor lyst under många år, till synes utan att det fått några konsekvenser.” 

(…)

”Nu finns inte utrymme för fler misstag. 60 000 barn har kommit till Sverige genom internationella adoptioner genom åren. För deras skull måste både händelserna och statens ansvar helt och hållet dras fram i ljuset.”

https://mvt.se/bli-prenumerant/artikel/rmx609mj

”I mitten av 1970-talet går en sydkoreansk pojke vilse på väg till sin pappas fabrik.

Han blir omhändertagen av polis och sedermera adopterad till Sverige. Innan hans pappa får besked om vad som hänt pojken har 15 månader gått. 

Det är ett av flera hjärtskärande fall som förekommer i Dagens Nyheters granskning av internationella adoptioner till Sverige. Ödet verkar dessutom vara långt ifrån unikt. I en av DN-artiklarna (26/3) framgår att den dåvarande direktören för adoptionsbyrån i Sydkorea erkänt att 50-60 barn per år registrerats som övergivna, trots att de bara gått vilse. I ett flertal länder, däribland Chile, där det pågår en brottsutredning om fallen, har barn stulits för att adopteras bort. 

Lögnerna och brotten tycks ha varit både stora och många. Men mest förvånande är kanske att varningslampor lyst under många år, till synes utan att det fått några konsekvenser. 

I den senaste DN-artikeln (19/4) framkommer att Göran Perssons regering 1997 fick rapporter om missförhållanden inom de internationella adoptionerna. Efter att Sverige ratificerat Haag-konventionen samma år hade man gett Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) i uppdrag att kartlägga hur adoptionerna till Sverige sköttes.

I den rapporten beskrivs barnhandel och kidnappningar kopplade till adoptioner från Colombia, det land som Sverige adopterat flest barn från under de föregående decennierna. NIA varnar också för att barnhandel förekommit i Guatemala och för problem i Chile. Men inga beslut togs om att utreda uppgifterna. 

Maj-Inger Klingvall (S) var ansvarig minister, och säger till DN att regeringens fokus var på lagstiftningssidan: ”Åtgärden var att ratificera Haagkonventionen och se till att den blev implementerad. Det var det viktigaste då, att lägga fast det regelverket.”

Men vad ska man med regelverk till om de inte har någon bäring på verksamheten? Ratificeringen av Haag-konventionen var just det som ledde till att de misstänkta brotten och oegentligheterna uppdagades. Ändå verkar regeringen ha ansett att själva lagstiftningen skulle räcka. 

Myndigheterna har uppenbarligen också brustit. NIA gav 1992 tillstånd till två svenska adoptionsföreningar verksamma i Rumänien, trots att myndigheten inte själv besökt landet. När man väl gjorde det fick man rapporter om illegala adoptioner. 

Nu finns inte utrymme för fler misstag. 60 000 barn har kommit till Sverige genom internationella adoptioner genom åren. För deras skull måste både händelserna och statens ansvar helt och hållet dras fram i ljuset.”

Sverige har alltid känt till korruptionen inom adoptionsindustrin men har aldrig agerat för att försöka stoppa densamma

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud skriver idag om att Sverige alltid har känt till den omfattande korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och bl a på 1990-talet, när internationell adoption som reproduktionsmetod fullkomligen exploderade i västvärlden efter Kalla krigets slut och kommunismens fall och i och med globaliseringen, som gjorde att en mängd nya ursprungsländer tillkom för svenskarna och västerlänningarna att adoptera ifrån.

1990-talet var också den period i västvärldens moderna historia då fruktsamhetstalen bland fr a de inhemska, infödda majoritetsinvånarna sjönk som en sten samtidigt som allt fler unga vuxna västerlänningar väntade allt längre med att skaffa barn eller valde att leva frivilligt barnlösa i singelhushåll, vilket i sin tur skapade en gigantisk efterfrågan på s k adopterbara barn i den utomvästerländska världen och i postkommunistiska Central- och Östeuropa och inte minst i Kina, som öppnade upp sig för Väst på just 90-talet.

Trots larmrapport efter larmrapport om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin, som 1990-talets medier regelbundet skrev om, så fortsatte svenska staten och de olika svenska regeringarna att ge auktorisation åt de svenska adoptionsförmedlarna (såsom åt genomkorrupta Adoptionscentrum) att få adoptera barn från ständigt nya länder. Det globala antalet adoptioner kulminerade sedan på 2000-talet när även en ny generation av västerländska s k celebrities adopterade internationellt och när de folkrika sydeuropeiska katolska länderna också adopterade barn från den utomvästerländska världen i stora mängder.

”Redan för 24 år sedan kände regeringen till att det hade förekommit allvarliga missförhållanden i länder som adopterade till Sverige. I en tidigare okänd rapport beställd av den dåvarande S-regeringen beskrevs omfattande barnhandel i flera adoptionsländer. Men uppgifterna utreddes aldrig.”

https://www.dn.se/sverige/s-regering-kande-till-omfattande-barnhandel-redan-1997

”Efter DN:s granskning av brott i adoptionernas spår vill samtliga riksdagspartier nu utreda adoptionerna till Sverige.

Socialminister Lena Hallengren (S) har öppnat för att se över hur adoptionsförmedlingen fungerade under 1960- till och med 1990-talen. Hon har ännu inte gett besked om när och hur det ska gå till.

Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Nu kan DN berätta att S-regeringen redan för 24 år sedan fick information om barnhandel i flera av adoptionsländerna.

I 1997 års regleringsbrev till de statliga myndigheterna ville Göran Perssons regering veta hur de internationella adoptionerna sköttes.

Det var en följd av att Sverige året innan hade undertecknat Haagkonventionen. Den skulle bli en garant för etiska och rättssäkra adoptioner: innan utlandsadoption kan bli aktuell ska möjligheten att placera barnet inom ursprungslandet utredas. Barnets familj ska ge sitt skriftliga samtycke, mammans samtycke till adoption ska först kunna ges efter barnets födelse och ingen ska få göra otillbörlig ekonomisk vinst på adoptionerna.

Regeringen ratificerade Haagkonventionen på valborgsmässoafton år 1997, vilket betydde att Sverige förband sig rättsligt till konventionens innehåll.

Uppdraget i regleringsbrevet gick till den dåvarande tillsynsmyndigheten, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA).

I maj 1997 skickade NIA den färdiga rapporten till regeringen och socialdepartementet. Statsrådet Maj-Inger Klingvall var ansvarig minister. Hon kände adoptionsfrågan väl: innan Klingvall blev statsråd var hon styrelseordförande för NIA.

– Det var bra att få en lägesrapport, samtidigt som vi skulle se till att via Haagkonventionen säkra upp hela processen med internationella adoptioner, säger Maj-Inger Klingvall i dag till DN.

Tillsynsmyndigheten NIA beskriver situationen i 17 adoptionsländer. Rapporten, som DN har läst, innehåller information om allvarliga missförhållanden i en majoritet av länderna.

DN:s granskning av adoptionerna från Colombia, som publicerades i helgen, visar hur barn har kidnappats och stulits från dagbarnvård och sjukhus för att sedan adopteras till Sverige.

Flera mammor från fattiga områden berättar om hur de fött barn på så kallade mödrahem och efter påtryckningar och hot känt sig tvingade att skriva under ett medgivande till adoption.

Redan i rapporten till regeringen 1997 beskriver NIA liknande brott: barnhandel och kidnappningar kopplade till adoptionerna från just Colombia, under början av 1980-talet.

Trots att Colombia var ett av de länder som Sverige hade adopterat flest barn från uteblev svenska åtgärder för att utreda uppgifterna.

Däremot valde Colombia att reglera sina rutiner vid internationell adoption – men DN:s granskning visar att oegentligheterna fortsatte in på 1990-talet.

En kommitté i Nederländerna har dokumenterat landets adoptioner till just Colombia.

– Vi säger inte att hela systemet är korrupt, men systemet har ansvar för övergreppen. På grund av utbud och efterfrågan och den groteska ojämlikheten mellan länderna, sade Georg Frerks, professor emeritus i internationella relationer och politisk historia som har lett kommitténs arbete att dokumentera oegentligheter i nederländska adoptioner mellan år 1967 och 1998.

I Guatemala beskriver tillsynsmyndigheten 1997 missförhållanden som rör svenska auktoriserade adoptionsföreningar.

”Inte sällan har barnhandel förekommit, vilket då även drabbat de svenska seriösa organisationernas arbete”, skriver NIA om adoptionerna från landet under 1980-talet.

1987 fick NIA, under en tillsynsresa, information om att mödrars namn förfalskades och att ”babyfarmer” hade upprättats.

Sverige fortsatte att adoptera från Guatemala efter att regeringen fått rapporten år 1997, trots att landet inte hade skrivit under Haagkonventionen.

Tio år senare gick FN ut och uppmanade Guatemala att upphöra med internationell adoption, efter uppgifter om korruption och ”ren handel med barn”.

NIA skriver att myndigheten under 1980-talet har fått ta emot uppgifter från Sveriges ambassad i Peru om korruption och oegentligheter på adoptionsområdet.

Inhemska lagar gjorde att adoptivföräldrarna tvingades vistas långa perioder i landet. En del blivande adoptivföräldrar föll, enligt rapporten, ”för frestelsen att själva börja leta efter barn för adoption”.

Trots att NIA ”endast i undantagsfall kunnat tillstyrka förmedlingssätt” i Peru under början av 1990-talet lät Sverige adoptionerna fortgå. Peru valde å sin sida att införa en ny adoptionslag 1993, för att få bukt med problemen.

Rapporten slår även fast att Chile har ”drabbats av ett flertal adoptionsskandaler”. Svenska Adoptionscentrum avslutade sin verksamhet i landet 1992, på grund av ”svåra problem med adoptionerna”. Vad problemen bestod av förklaras inte.

Chile hade som ambition att föra register över föräldralösa och övergivna barn, men enligt rapporten fungerade detta inte som avsett.

Sedan tre år tillbaka pågår en chilensk brottsutredning om tusentals illegala adoptioner från landet, vilket DN har rapporterat om.

Men när rapporten nådde Sveriges regering 1997 togs inget beslut om att utreda uppgifterna.

Anklagelser om oegentligheter och mutor i Sri Lanka förekom ofta, enligt rapporten, och hade ”säkerligen fog för sig”. Under slutet av 1970-talet införde landet regleringar, och ett antal adoptionsstopp, men enligt rapporten visade sig de nya reglerna ”emellertid lätta att kringgå”.

Adoptionerna från Sri Lanka minskade först under början av 1990-talet, när landet valde att strama åt reglerna ytterligare.

Trots detta tog den svenska regeringen inget beslut om att utreda uppgifterna.

I dag har både en schweizisk och en nederländsk utredning konstaterat omfattande barnhandel i Sri Lanka under 1970-talet till och med 1990-talet. Sverige nämns specifikt som inblandat i oegentligheterna i den schweiziska utredningen.

Rapporten från 1997 berättar om ”omfattande barnhandel på adoptionsområdet” i Rumänien i samband med regimskiftet 1989–1990. Tillsynsmyndigheten NIA hävdade att Sverige var förskonat från inblandning i skandalerna – och gav år 1992 auktorisation till två svenska adoptionsföreningar.

NIA besökte dock inte landet förrän i mars 1993. Väl på plats fick myndigheten rapporter om fortsatt illegala adoptioner.

Rapporten påvisar även oegentligheter i Indien, Thailand, Vietnam, Brasilien och Lettland.

– Åtgärden var att ratificera Haagkonventionen och se till att den blev implementerad. Det var det viktigaste då, att lägga fast det regelverket, säger Maj-Inger Klingvall.

Regeringen agerade alltså för framtiden, men inte på det som enligt rapporten hade skett.

Borde ni ha tillsatt en granskning redan då?

– Det kan jag inte kommentera, för jag kommer inte ihåg hur vi resonerade. Det som är bra är att man nu ska titta på den här perioden, säger Maj-Inger Klingvall.

Ni måste väl ha blivit oroade över uppgifter om barnhandel i länder Sverige adopterade från?

– Det är minnesbilder jag inte har kvar, men det är klart att barnhandel är oacceptabelt.

En återkommande detalj i rapporten är ursprungsländernas förhållande till Haagkonventionen. Länder som Filippinerna, Sri Lanka och Peru uppges enligt rapporten ha undertecknat och ratificerat konventionen.

Men staten fortsatte att auktorisera adoptioner från stora ursprungsländer som varken hade skrivit under eller lagstiftat om konventionen, till exempel Kina, Sydkorea, Guatemala och Vietnam.

– Jag antar att det berodde på att man hade rätt så bra avtal som täckte upp det. Men strävan har hela tiden varit att man bara ska samarbeta med de länder som har undertecknat Haagkonventionen, säger Maj-Inger Klingvall.

Är det något du känner att du kunde ha gjort annorlunda?

– Det finns alltid saker man kan göra bättre. När jag blev ansvarig minister var det väldigt mycket fokus på att Haagkonventionen kunde bli den här kraften som skulle förändra situationen och som kunde råda bot på de här missförhållandena.

Om Haagkonventionen var så bra, var då adoptionerna etiska tidigare?

– Det visar ju rapporten exempel på, att det förekom sådant som inte rymdes inom något regelverk.

I Sverige blev detta effekten: antalet adoptioner från länder som undertecknade och följde konventionen minskade – och antalet adoptioner från länder som inte undertecknade konventionen låg kvar på samma nivåer, eller ökade.

Tittade Sverige bort innan regeringen skrev under Haagkonventionen?

– Det fanns problem, naturligtvis. Det är klart att det fanns insikt om att det inte var bra, eller att det skulle kunna bli mycket bättre.”

Om vreden och våldet mot asiater från andra minoritetspersoners sida i Sverige, i USA och i andra västländer

I gårdagens avsnitt av TV3:s program Efterlyst framkom det att en (öst- och sydost)asiatisk kvinna nyligen överfölls i Flemingsberg(/Tullinge) av två förmodade unga män från den s k MENA-regionen och detta är tyvärr inte första gången som asiater hånas och förnedras samt attackeras och hotas av andra minoritetspersoner och vare sig i Sverige eller i andra västländer.


I samband med massakern på sex asiatiska kvinnor i Atlanta i USA har flera minoritetspersoner uttryckt sig slentrianmässigt nedsättande om asiater och särskilt om asiatiska kvinnor och det har i USA framkommit att det tyvärr inte sällan är svarta amerikaner och latinamerikaner som attackerar asiaterna där och det verkar även vara andra minoritetspersoner som tenderar att överfalla asiater också i bl a Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland.


Asiater uppfattas kort och gott som varande minoritets-Sveriges (eller minoritets-USA:s eller minoritets-Frankrikes o s v) ”sellouts” eller ”svikare” då de bl a ofta studerar, startar småföretag och har jobb och asiatiska kvinnor utsätts för förakt då de ofta blir tillsammans med vita män medan asiatiska män föraktas då de står lägst ned i minoritets-maskulinitetshierarkin – d v s asiatiska kvinnor ses som ”h-r-r” som ”går i säng” med vita män medan asiatiska män ses som feminina ”b-g-r” som inte uppfyller mansidealet.


Särskilt i USA har även hiphop-musiken tyvärr spätt på detta förakt mot asiater – det finns då ett flertal sånger med versrader som hånar asiater som ”sellouts” och asiatiska kvinnor som ”h-r-r” och Ice Cubes sång ”Black Korea” anses t o m ha bidragit till att stora grupper av svarta och latinos anföll och brände ned Koreatown i Los Angeles 1992.


I Sverige har vidare flera regelrätta överfall ägt rum på asiater från minoritetsinvånares sida även innan pandemin och det är nog tyvärr troligt att denna tendens har förstärkts under pandemin.


För några år sedan dödade t o m en grupp unga män från den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika en asiatisk man i Söderort i Stor-Stockholm: Den asiatiska mannen utsattes för en mycket utdragen och inte minst våldsam död när ett större gäng som omringade denne ömsom knivskar denne och ömsom slog denne med allsköns tillhyggen tills han till slut avled av skadorna.


Jag har slutligen själv tyvärr både sett andra asiater förnedras och hånas och själv blivit hånad och förnedrad åtskilliga gånger i särskilt miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund och jag har ofta funderat på varför asiater står lägst inom minoritets-Sverige och i miljonprogramsområdena.


Tyvärr är detta också en återkommande erfarenhet från min sida när jag besöker andra västländer: Jag besöker regelmässigt och gärna s k ”mångkulturella” stadsdelar i andra västländer och jag har därför varit i ett stort antal sådana stadsdelar i bl a London, Paris, Amsterdam, Bryssel, Oslo, Köpenhamn, Rom, Barcelona, Wien o s v liksom i New York, Los Angeles, Chicago, Detroit o s v och alltför ofta har det då hänt att icke-asiatiska minoritetspersoner har hånat mig på ett liknande sätt som sker i de svenska miljonprogramsområdena och på andra sätt visat sitt ogillande.


Tyvärr är detta mycket känsligt och kontroversiellt att tala om och jag minns när jag en gång nämnde detta med att både jag själv och andra asiater tenderar att utsättas för s k rasord (d v s pejoriserande ord och uttryck såsom ”asiatiska” ljud som ”tjing tjong” och ”sayonara” o s v) och hån(skratt) och ibland även rena fysiska attacker i miljonprogramsområdena i samband med en intervju i DN: Jag fick då veta i efterhand av en person med bakgrund i den s k MENA-regionen att det just är mycket känsligt och kontroversiellt att tala om detta fenomen inför majoritetssvenskarna och majoritetssamhället och att jag borde vara försiktig med att göra det då det bara spär på rasismen mot invånarna med utomeuropeisk bakgrund.


Sedan jag fick motta denna kritik har jag också av solidaritet med de icke-asiatiska minoritetsinvånarna i landet också varit tyst med detta fenomen och inte sagt särskilt mycket alls om det utan nästan enbart haft fokus på vita majoritetsinvånares s k ”gulinghumor” och rasstereotyper av asiater.


Det är ju samtidigt också så att majoritetsinvånarnas syn på t ex svarta män, latinomän eller män från den s k MENA-regionen är mycket mer brutala och våldsamma än majoritetsinvånarnas syn på asiatiska män – de förstnämnda minoritetsmännen framställs helt enkelt som fullständigt atavistiska vålds- och sexmaskiner.


Själv har jag alltid tänkt att detta fenomen, som verkar bli allt värre, bl a bottnar i att Japans, Kinas, Taiwans, Sydkoreas och andra asiatiska länders företag kanske inte alltid beter sig särskilt väl i MENA-regionen, i Afrika och i Latinamerika när de etablerar sig där och köper upp fabriker och mark där (detta vet så klart invandrarna och deras barn och efterkommande i de svenska miljonprogramsområdena) samt att det också kan finnas ett starkt ressentiment mot asiater i Väst från andra minoriteters sida då asiaterna anses stå nära vitheten genom att de asiatiska kvinnorna ofta blir tillsammans med vita män, genom att asiater generellt studerar och förvärvsarbetar och då många asiater också har adopterats av vita västerlänningar.


Denna närhet eller proximitet till vitheten och till vita människor förklarar antagligen varför många icke-asiatiska minoritetspersoner inte heller har särskilt mycket sympati eller empati för asiater och sist men inte minst då asiaterna också lyser med sin frånvaro i antirasistiska minoritetssammanhang i nästan samtliga västländer inklusive i Sverige vilket naturligtvis sticker i ögonen på minoritets-Sverige.

SVT1:s Morgonstudion hade idag ett unikt inslag om rasism mot asiater i Sverige som Julia Dang och jag deltog i

Tidigt i morse idag mellan kl. 6.35-6.45 deltog Julia Dang och jag i SVT1:s Morgonstudion och talade om den ökande rasismen mot (nordost- och sydost)asiater i Sverige och i västvärlden i övrigt under pandemin och mot bakgrund av att sex asiatiska kvinnor nyligen sköts till döds i och utanför Atlanta i USA. 

I inslaget, som går att se i efterhand på SVT Play (se inslaget cirka 35 minuter in i dagens avsnitt av Morgonstudion https://www.svtplay.se/video/30267742/morgonstudion/morgonstudion-23-mars-06-00-2?modalId=8v1NYq2), berättade Julia om hur hon har utsatts för icke-asiaters hån ända sedan barnsben och om hur svårt det var för henne att säga ifrån under uppväxten, vilket hon gör idag som vuxen, samt hur vardagsrasismen mot asiater har ökat dramatiskt sedan pandemin utbröt. 

Jag deltog i programmet som den enda forskaren i landet som har ägnat mig/sig åt att studera rasism mot asiater och även att debattera om rasism mot asiater sedan åtminstone 20 år tillbaka. 

Jag försökte bl a att svara på frågan om varför just ingen diskuterar eller forskar om rasism mot asiater i Sverige och om varför rasism mot asiater inte uppmärksammas och uppfattas som just rasism i Sverige jämfört med rasism mot andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Mitt svar under den korta tid jag hade på mig var att rasism mot asiater inte minst tar sig uttryck i mycket grova rasstereotyper vilka på alla sätt och vis är socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och vilka inte uppfattas som uttryck för rasism bland icke-asiater. Att håna asiater för hur de råkar se ut är m a o helt legitimt i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som aldrig skulle accepteras vad gäller andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Det ständiga skämtandet om och hånskrattandet åt asiater i form av s k ”gulinghumor” fungerar avhumaniserande och liknar de antisemitiska stereotyperna av judar som gällde i Sverige och i Väst i övrigt fr a innan Förintelsen, vilka också som bekant fungerade avhumaniserande.

Slutligen försökte jag förklara att majoritetsbefolkningen i Sverige och i västvärlden i övrigt saknar ett kollektivt minne och en kollektiv skuldkänsla vad gäller rasism mot asiater, d v s asiater uppfattas helt enkelt inte som att de har drabbats av rasism (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) i historien eller i nutiden. 

I stället uppfattar de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen att asiater som lever som minoritetsinvånare i Sverige och i Väst inte har varit förföljda eller förtryckta (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) och vare sig historiskt sett eller i samtiden.

Det vill säga det är helt enkelt inte ”synd om” asiater, anser de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen, då de inte uppfattas som ”underdog” eller som ”offer”.

Och i själva Nordost- och Sydostasien/Stillahavsasien uppfattar många svenskar och västerlänningar att asiaterna snarare har förtryckt, förföljt och dödat västerlänningarna i en mängd olika krig som utspelade sig i regionen under fr a 1900-talet, vilket är en föreställning som inte minst otaliga fr a amerikanska spelfilmer och tv-serier har kolporterat ut under många årtionden, vilket har resulterat i att flertalet svenskar och västerlänningar helt enkelt inte har ”hjärta för” asiater, d v s svenskarna och västerlänningarna känner vare sig skuld, skam, empati eller sympati för asiater i relation till frågor om rasism. 

Om ett misstänkt hatbrott mot asiater i USA i form av en masskjutning och rasism mot asiater under pandemin

En 21-årig vit man har gripits i USA misstänkt för att ha dödat flera människor i Atlanta varav sex är asiater och närmare bestämt asiatiska kvinnor och fyra av dem är koreanskor.

”Normalt” är det andra minoriteter än just asiater som drabbas mest av hatbrott i USA liksom i västvärlden i övrigt men under pandemin har antalet hatbrott mot asiater i det närmaste exploderat. Under pandemin har därför rasism mot asiater hamnat i förgrunden för antagligen första gången någonsin i de västländer som inhyser större asiatiska minoriteter såsom USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Under pandemins första år ökade antalet hatbrott mot asiater i USA med hela 150% och närmare 4000 anmälda hatbrott mot asiater hade rapporterats in fram tills februari i år. Liksom i Sverige anmäls de allra flesta hatbrott aldrig till polisen så antalet hatbrott är m a o ”toppen på ett isberg”.

I mars månad har dessutom en ny våg av hatbrott drabbat asiaterna i USA, som bl a tros bero på den frustration som väldigt många människor känner över att pandemin aldrig tar slut samtidigt som långt över en halv miljon amerikaner hittills har dött av viruset. 

Det finns mycket som tyder på att förövarna hittas i alla grupper – d v s både bland vita och svarta amerikaner, bland latinamerikaner och bland andra icke-asiatiska minoriteter. Icke-asiater av alla de slag tar helt enkelt som det verkar ut sin under pandemin uppdämda och ackumulerade frustration på vilka ”random”-asiater som helst som de stöter på ”på stan”. Att västerländska politiker som Trump om och om igen har talat om det ”kinesiska viruset” (liksom bl a även Ebba Busch och Mattias Karlsson har gjort i Sverige) har inte heller gjort saken bättre.

11% av hatbrotten mot asiater i USA rör fysiska attacker, överfall och misshandel varav flera rör genomförda dråp och mord. Enligt en enkätundersökning har vidare 31% av asiaterna i USA fått olika typer av rasord kastade mot sig inklusive s k ”gulinghumor”-skämt under pandemin.

68% av de som utsätts för hatbrott är asiatiska kvinnor och de flesta som utsätts har kinesiskt påbrå (40%) följt av koreanskt (15%), vietnamesiskt (9%) och filippinskt påbrå (8%). 

Nästan 45% av hatbrotten har ägt rum i Kalifornien, där asiaterna i USA är koncentrerade, närmare 15% i New York och uppemot 5% i Washington.

35% av hatbrotten har ägt rum i butiker och affärer, 25% på offentlig plats på gator och torg och 10% i offentliga parker medan 10% har ägt rum online, i sociala medier och på internet. Asiater är då överrepresenterade inom serviceyrken av olika slag vilket förklarar den höga andelen hatbrott i kommersiella sammanhang.

Det finns ingen särredovisad statistik om hatbrott mot asiater i Sverige men det mesta tyder på att asiaterna i Sverige troligen också har drabbats av hatbrott mer än någonsin tidigare under pandemin och även i Sverige har rasism mot asiater för första gången aktualiserats av och i svensk media och i den svenska offentligheten i stort.

Alldeles nyligen släppte UR-programmet ”Tänk till” ett avsnitt om rasism mot asiater i Sverige under pandemin – ”Rasism mot öst- och sydostasiater: ’Din lilla asiatiska h*ra’” (se https://www.youtube.com/watch?v=oDeeLCBxIRs eller https://urplay.se/program/220897-tank-till-talkshow-har-rasismen-blivit-varre-under-corona) – och bl a med anledning av den virala filmen med Sofia Vu som visade hur både majoritets- och minoritetssvenska barn och ungdomar hämningslöst hånade henne för hennes ursprung och utseende och just kopplade henne till viruset.
Precis i början av pandemin för lite mer än ett år sedan sade f ö Özz Nûjen i TV4 att nu kommer muslimerna (och afrosvenskarna) att få ett andrum för nu kommer hatbrotten och rasismen i stället att drabba asiaterna i Sverige och allt tyder nu på att han tyvärr fick rätt.

Om pågående adoptionsutredningar

Det är svårt att veta varför det kan bli så här men ibland händer verkligen allting på en och samma gång…:

I början av december förra året bad Danmarks statsminister Mette Fredriksen 22 grönländska adopterade om ursäkt vilka transporterades till Danmark på 1950-talet utan sina föräldrar för att omhändertas av och växa upp med och bland majoritetsdanskar med syftet att därefter som vuxna återvända till sitt födelseland för att där utgöra en s k infödd elit. Därefter har en uppgörelse med adoptionerna av grönländska barn till majoritetsdanska familjer dragit igång som bl a har medfört att det nu har blivit känt att kring 160 grönländska barn har adopterats till Danmark på oegentliga grunder fram tills 1979.

I mitten av december 2020 bad den sittande schweiziska regeringen om ursäkt för att landet har varit involverat i kring 900 illegala adoptioner från Sri Lanka från 1960-talet och fram tills 1990-talet med anledning av en ännu pågående utredning rörande korrupta utlandsadoptioner till Schweiz.

I mitten av januari 2021 publicerade den irländska Mother and Baby Homes Commission of Investigation en gigantisk rapport på närmare 3000 sidor som bl a avslöjade att Irland har varit inblandat i 1000-tals illegala adoptioner ända sedan självständigheten från Brittiska imperiet på 1920-talet och fram tills 1990-talet varav flertalet rör inhemska, nationella adoptioner men också adoptioner av irländska barn till katolska familjer i USA.

I början på februari 2021 offentliggjordes den holländska statliga rapporten om korruptionen inom den holländska internationella adoptionsverksamheten från 1960-talet och fram tills 2018 som bl a ledde till att den holländska regeringen bad om ursäkt till Nederländernas 40 000 utlandsadopterade och på obestämd tid stängde landets gränser för fortsatta utlandsadoptioner.

I slutet av februari i år inledde DN artikelserien ”Barn till varje pris” som sedan dess har fått socialminister Lena Hallengren att lova att även Sverige ska tillsätta en utredning någon gång innan 2022 års val som förhoppningsvis kommer att gå till botten med de korrupta utlandsadoptionerna till Sverige och alla oegentligheter som har ägt rum inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den internationella adoptionens barndom på 1960-talet och fram tills idag.

I april månad i år slutligen väntas en dansk rapport publiceras, som primärt handlar om de illegala adoptionerna från Chile till Danmark men som antagligen också kommer att ta upp oegentligheter inom den danska internationella adoptionsförmedlingen i allmänhet.

Om de korrupta adoptionerna från Sri Lanka till Väst

Brittiska BBC rapporterar om adoptionerna från Sri Lanka till västvärlden: Närmare 3500 barn har genom årtiondena adopterats från Sri Lanka till Sverige och ett stort antal av dem misstänks ha adopterats hit på illegala och korrupta grunder av bl a svenska expat-damer som bodde på Sri Lanka och vilka förmedlade adoptioner till Sverige liksom av de svenska adoptionsorganisationerna Adoptionscentrum och Sri Lanka Barnens Vänner. 

När korruptionen inom adoptionsverksamheten på Sri Lanka avslöjades på 1980-talet blev åtminstone en av de svenska expat-damerna utvisad ur landet. 1000-tals av de adopterade från Sri Lanka som idag bor och lever i västvärlden i länder som Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Belgien, Norge, Schweiz, Danmark och Tyskland har med all sannolikhet fått sina ursprungsidentiteter raderade för alltid och deras bakgrundshistorier till varför de blev adopterade är med stor säkerhet manipulerade och påhittade för att dölja brotten och människohandeln. Det innebär att de aldrig kommer att kunna återknyta banden till och hitta sina förstamödrar och förstafamiljer på Sri Lanka samt att många av dem tror att de har övergivits av förstamödrar som i adoptionsdokumenten beskrivs som oansvariga eller promiskuösa kvinnor som inte förtjänade att någonsin få bli föräldrar.

”Thousands of Sri Lankan babies were put up for adoption between the 1960s and 1980s – some of them sold by ”baby farms” to prospective parents across Europe. The Netherlands, which accepted many of those infants, has recently suspended international adoptions following historical allegations of coercion and bribery. As that investigation unfolds, families who never stopped thinking about the children who vanished hope they will be reunited.” 

(…) 

“Up to 11,000 children may have been sold to European families, with both parties being given fake documents. About 4,000 children are thought to have ended up with families in the Netherlands, with others going to other European countries such as Sweden, Denmark, Germany and the UK.”

https://www.bbc.com/news/world-56390772?fbclid=IwAR2LDW3yqiM9a7UtAHSwr4nLxA3JEKEQAd5xppy9FpZaO6TJSskqsejTF2U

“Tharidi Fonseka, who has researched the adoptions for more than 15 years, says there were indications some influential and powerful people might have cashed in on the predicaments of desperate women. Hospital workers, lawyers and probation officers all profited, according to Andrew Silva, a tourist guide in Sri Lanka who has helped reunite about 165 adopted children with their biological mothers. 

He started to help people in 2000 after a Dutch national donated some kits to the football team he played for. They became friends and the Dutch man asked Andrew whether he could help some of his friends in the Netherlands find their birth mothers. Since then, Andrew has also been approached by Sri Lankan mothers. 

”I heard from some mothers that certain hospital workers were involved in selling those babies,” he says. 

”They were looking for vulnerable, young mothers and offered their ‘help’ to find a better home for their babies. ”Some mothers told me that some lawyers and court officials kept babies in certain places until one of them could act as a magistrate to issue the adoption orders.” 

The idea that influential people were involved in the adoption ring is not uncommon in these women’s stories. When Kariyapperuma Athukorale Don Sumithra became pregnant with her third child in 1981, she and her husband knew they could not keep her and turned to a local pastor in Colombo. 

She says he arranged the adoption of their baby, who was born in November, and gave them 50,000 Sri Lankan rupees (approximately $2,600 at the time). But they were not given any documents. ”We didn’t have anywhere to live and no particular income. Together we decided to give our daughter away, she was about two or three weeks old,” says Sumithra. 

”When I asked the pastor he always said, ‘don’t worry, your child is fine,’ but I don’t know anything about her.” 

Sumithra had another son afterwards but says thinking about her daughter causes her constant pain. The 65-year-old, who lives in Kaduwela, desperately wants to find her child, but she lost the only photos she had of her in a flood and she no longer has contact details for the pastor. 

”My second daughter tells me, ‘Let’s go and find that pastor’. My only request is please help me find my daughter.” 

Andrew Silva has tried to help Sumithra, but so far his efforts have failed. He says his search is often hampered by the fact women were given forged documents and false details. The adopted children often find it just as hard to trace their biological families and even if they are successful, the outcome can be heartbreaking.”

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna. 

Utöver den för Sveriges och svenskarnas del unika antirasistiska ideologin som växte fram under 68-revolutionen och som har legitimerat utlandsadoptionerna och det faktum att tillgången på inhemska, svenska s k adopterbara barn ströps med 68-revolutionen finns en tredje faktor som förklarar varför Sverige och svenskarna har adopterat ojämförligt mest per capita i världshistorien och på jorden: 

Den mycket höga förekomsten av ofrivilligt barnlösa i Sverige bland både heteros och homos och par och singlar som också den kan förklaras av 68-revolutionen. 

Därtill kommer en gammaldags, ingrodd, kolonial syn kvinnorna och mammorna i länder som Korea, Thailand, Indonesien, Indien, Iran, Palestina, Etiopien, Kenya, Nigeria, Madagaskar, Colombia, Haiti, Chile och Brasilien som säger att deras känsloliv är lika med noll, att de är ”sexmaskiner” som ”ynglar” av sig oansvarigt och oupphörligen samt att de är ”lågliv” som saknar moderskänslor och som inte heller känner någon saknad om de blir av med och förlorar sina barn: 

”Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor… som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. 

(…) 

En granskning av adoptioner till Sverige från länder utanför Europa har avslöjat en rad missförhållanden. Den visar på faran med en naiv och felaktig syn på världen.”

https://sn.se/nyheter/artikel/i-fraga-om-adoptioner-fran-utlandet-har-vi-varit-naiva/jn4kd0nl

”Det är intressant hur synen på en viss samhällsfråga förändras med tiden. För undertecknad som växte upp på 90-talet, var frågan om utlandsadoptioner något som under min uppväxt signalerade godhet och politisk korrekthet. 

90-talet präglades av en syn på resten av världen som fattig och i behov av västvärldens stöd och bistånd. Internationell massmedia spred narrativet om svältande barn i Afrika framgångsrikt på galor och välgörenhetsengagemang. Resten av världen var hjälplös och behövde våra gåvor, mer än exempelvis internationell handel. På sätt och vis kan det ha spelat in i synen på adoptioner. 

Jag hörde ofta som ung från jämnåriga som ville signalera godhet att jag behöver inte skaffa egna barn, det finns så många fattiga barn där ute, jag kan adoptera. Vilket passar in i bilden vi fick, av en hjälplös omvärld som behövde räddas. 

Behovet av barn att älska var stort. Mellan 10-15 procent av alla svenska par lider av ofrivillig barnlöshet. Adoptioner var under en tid en av de metoder som fanns mot detta. Sedan 1950 har 60 000 barn adopterats till Sverige, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Majoriteten kom under 70 och 80-talet, sedan dess har andra typer av fertilitetsbehandlingar, som IVF, blivit betydligt mer effektiva och vanliga. 

Men bakom utvecklingen döljer sig även andra faktum, som att vi generellt har överskattat hur stor del av världen som verkligen lever i fattigdom, en okunskap familjen Rosling exempelvis varit dedikerad till att bekämpa. Frågan är hur många i exempelvis de länder som vi adopterat mest från, Chile, Sydkorea och Etiopien som varit så fattiga att de frivilligt lämnade bort sina barn. 

Att adoptivföräldrar drivs av kärlek och längtan finns det ingen anledning att ifrågasätta. Erfarenheterna från de barn som adopterades hit skiljer sig såklart även mycket åt och alla har rätt till sina känslor kring detta. Men dessvärre har det framkommit att de länder som adopterade bort barn i många fall hade ett mycket mindre ädelt syfte än vi trodde. 

Tidningen Dagens Nyheter har gjort en bra och viktigt grundlig granskning av adoptioner till Sverige och avslöjat en rad missförhållanden. Ett exempel är Chile, där det har visat sig att många adoptionspapper varit förfalskade. Barnen lämnades inte bort av sina föräldrar utan stals av myndigheter. Ofta från kvinnor med låg social status som tillhörde urbefolkningen, och som efter förlossningen fick höra att deras barn dött och att kroppen givits bort till medicinsk forskning. 

Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor där ute som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. Många inblandade menade väl men lät sig föras bakom ljuset. 

I frågan om adoptioner blir det alltmer tydligt att vi varit naiva, kanske delvis styrda av vår bild av en fattig och hjälplös omvärld. Nederländerna tillsatte nyligen en rejäl statlig utredning om utlandsadoptioner för att komma till botten med vad som hänt. Vi borde följa deras exempel.”