Kategori: svenskhet

Ny studie om hur vita och icke-vita uppfattar och upplever ras

Varje år läggs 100-tals och åter 100-tals självständiga arbeten fram vid de svenska högskolorna på kandidat- eller magisternivå och själv brukar jag regelbundet och systematiskt ”scanna” av landets studentuppsatser 2-3 gånger per år (detsamma gör jag f ö med alla avhandlingar som läggs fram under ett visst år) i min ständiga och omätliga ”jakt” på nya svenska kritisk ras- och vithetsforskningsstudier och alldeles nyligen tror jag mig ha hittat en av mycket mycket få studier som medvetet och explicit försöker undersöka hur vita och icke-vita (unga) svenskar både förstår och talar om ras.


Det handlar om en Master-uppsats i sociologi vid Lunds universitet som en icke-vit s k ”andrageneration:are” står bakom och som med hjälp av fokusgruppsamtal och intervjuer studerar hur vita och icke-vita unga vuxna (i Lund) i ålderskategorin ca 18-30 år uppfattar och talar om ras i relation till svenskhet och dagens supermångfalds-Sverige.


Till att börja med är deltagarna i studien överlag långt mer bekväma med att diskutera (skillnader i) språk, kultur, etnicitet, nationalitet, värderingar och religion och knappt någon/några använder exempelvis någonsin ordet ras eller kategoribenämningarna vita eller icke-vita. Detta är då väl i linje med den offentliga debatt om ”invandringen och integrationen” som ständigt pågår i Sverige och som just har fokus på migration samt kulturella skillnader i vid mening (och sällan eller aldrig på ras även om det ibland händer).

När utseendefrågan och kroppsliga skillnader väl tas upp i samtalen och intervjuerna visar det sig att icke-vita generellt verkar ha blivit medvetna om att de ser annorlunda ut i relation till den vita majoritetsbefolkningen när deras koppling och tillhörighet till Sverige på något sätt har ifrågasatts och vare sig det gäller i s k positiv eller negativ bemärkelse.


Många s k ”andrageneration:are” (det är då den gruppen som verkar dominera som informanter i just denna studie) ser då ut som sina båda föräldrar och som sina släktingar och ”diasporalandsmaninnor/män” och tänker kanske inte alltid på att de ser annorlunda ut förrän de konfronteras med det i form av något slags ifrågasättande av deras koppling och tillhörighet till Sverige och särskilt ”andrageneration:arna” vittnar också om att de uppfattas som invandrare för att de ser annorlunda ut.

De vita deltagarna i studien har i sin tur generellt mycket svårt att tala om kroppsliga skillnader men det visar sig att de samtidigt helt har naturaliserat/normaliserat ”hur en svensk ser ut” och de medger att de oftast utan problem anser sig kunna se ”vem som är svensk” via utseendet/kroppen – d v s vita svenskar kan s a s känna igen varandra i det offentliga rummet eller anser sig i varje fall kunna göra det. Samtidigt säger flera av de vita informanterna att de helst undviker att tala om kroppsliga skillnader då de riskerar att då framstå som ”fördomsfulla” och antagligen som rasister.

Uppsatsförfattaren konstaterar att det är mycket svårt för både icke-vita och vita svenskar att tala om ras explicit (och på svenska) och att det råder en hegemonisk färgblindhet i Sverige men att det ändå finns skillnader mellan hur vita och icke-vita uppfattar och talar om ras: Icke-vita kan ändå tala om utseendefrågan och kroppsliga skillnader i relation till att behandlas och betraktas som annorlunda/icke-svenskar medan vita helst inte gör det för att undvika risken att framstå som rasister samtidigt som vita svenskar fortfarande anser sig kunna se och avgöra om en person ”ser svensk ut” eller ej utifrån utseendet/kroppen.

Denna uppsats och studie kommer kanske inte med något nytt men sticker då ut ur den svenska ”uppsatsfloden” då den är en av endast en handfull studier som operationaliserar kategorierna vita och icke-vita och som explicit försöker studera hur både vita och icke-vita upplever och uppfattar ras i dagens Sverige.

Den svenska färgblinda antirasismen slår tillbaka

Igår verkar ha varit dagen (åtminstone för min egen del) då den svenska färgblinda antirasismen gav sig till känna med full kraft och ”från alla håll och kanter” dessutom:


Jag gästföreläser under höstterminen vid Musikhögskolan/Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet i form av en föreläsning om rasperformativitet inom scenkonsten (d v s om fenomenet att klä ut sig till och kroppsligen/performativt iscensätta olika/andra ”raser”) och en student har klagat på min föreläsning och bl a skrivit följande på engelska (då min föreläsning är på just engelska) till högskolan – detta är endast ett utdrag då den upprörda studentens skrivelse upptar hela två A4-sidor:


“Is there any hidden intention in giving a lecture with this specific vocabulary to 25 years old average students who may never or not so often have been in touch with these concepts? Is there any hidden intention to re-introduce this vocabulary to young generations? PLEASE don’t just say sorry or feel sorry about this. It is unforgivable that he is using these concepts and that Swedish institutions allow and distribute this lecture to students. I object to his use of race as in the concept of race performativity: At first I thought that maybe he was trying to say racist performativity. It would also be more correct to use ethnic performativity. According to UN and UNESCO “all human beings living today belong to the same species and descend from the same trunk.””


Högskolan bad mig sedan att svara studenten och här nedan följer mitt svar (i utdrag):


”When I use the concept of race as well as all its various linguistic variants (“racial” and so on), I am fully aware that the concept has an extremely bloody and oppressive history and that it is for sure an extremely controversial word in itself. In the Swedish context, hardly anyone within the academic world makes use of the term race – instead ethnicity or culture are being used by the vast majority of Swedish researchers – but I have however consciously chosen to operationalize the concept of race in spite of this fact.”


Och igår delade jag vidare min kollega Catrin Lundströms Facebook-post på Twitter angående att Catrin och jag kommer ut med en samförfattad bok framåt höstterminens senare del – ”Vit melankoli” – som handlar om den svenska vitheten och de svenska rasrelationerna och vår tes att även SD:arna delar den svenska färgblinda antirasismen fick sannerligen ”vatten på sin kvarn” att döma av reaktioner som dessa – d v s det specifika och unika med Sverige och svenskarna är just enligt vår analys att i stort sett alla svensktalande är emot rasbegreppet och att tala om ras och än mer att skriva, diskutera, studera och forska om ras inklusive SD:arna och de som pekas ut som ”rasisterna” (vår hypotes är helt enkelt att det har blivit en del av svenskheten som sådan och av de s k svenska värderingarna att vara emot ras och att vara färgblind – d v s att vara svensk är helt enkelt detsamma som att vara färgblind antirasist/icke-rasist, d v s det har i det närmaste blivit ett svenskt i det närmaste genetiskt och på alla sätt och vis kulturellt/nationellt karaktärsdrag/särdrag att vara färgblind antirasist/icke-rasist – d v s en svensk ”i sig” är per automatik antirasist/icke-rasist – annars är hen helt enkelt inte svensk).

Blott Sverige svenska antirasister har eller underskatta aldrig de genomantirasistiska svenskarnas hat mot ordet ras och mot allt vad statistik om minoriteter heter

Blott Sverige svenska antirasister har eller underskatta aldrig de antirasistiska svenskarnas hat mot ordet ras och mot allt vad statistik om minoriteter heter:
 
I inget annat land på jorden är hatet mot glosan ras så levande (d v s det hålls vid liv decennium efter decennium, år efter år, månad efter månad och dygn efter dygn), så passionerat (d v s det handlar om så oerhört starka känslor och förhöjda känslolägen att svenskarna både skriker och gråter och blir arga och ledsna på en och samma gång) och så folkligt (d v s alla deltar i hatet från höger till vänster, från ung till gammal, från norrbottning till skåning och från LO-medlem till SACO-medlem) som i Sverige efter att svenskarna åtminstone ända sedan 70- och 80-talen har marinerats i och hjärntvättats av en specifik färgblind svensk antirasism som genomsyrar hela det svenska samhället och kulturen ända sedan dess (skolan, barn- och ungdomskulturen, populärkulturen, litteraturen, filmen, musiken, medierna, politiken o s v).
 
Efter ännu ett vansinnigt drev som har resulterat i att jag återigen blir uthängd som biologist, essentialist och rasist av både höger- och vänsterröster och tyvärr även än en gång av alltför många högutbildade höginkomsttagare som faktiskt borde veta bättre (”ska Karlstads universitet nu bli det nya Rasbiologiska institutet?”, ”ska Hübinette nu bli landets första professor i rasbiologi sedan den gamla professuren bytte namn 1959?”, ”hur många raser finns det egentligen?”, ”säg mig, vilken ras tillhör jag?”, ”är vi värmlänningar en ras enligt dig?” o s v) så kan östgötarnas största tidning ”Corren” (d v s Östgöta Correspondenten) så klart inte låta bli att påminna om att jag skrev om den kurs i kritisk ras- och vithetsforskning vid Karlstads universitet, som jag ska undervisa på, nästan exakt 100 år efter att den dåvarande svenska riksdagen biföll den motion som ledde till att Rasbiologiska institutet sedermera inrättades, samtidigt som ”Correns” ledarredaktion och ledarsida bara måste passa på att samtidigt trycka till V för att partiet är för jämlikhetsdata sedan partikongressen i Karlstad 2018.
 
Just ordet ras i sig, d v s rasbegreppet, och frågan om siffror och data om minoriteter av alla de slag (såsom om ras, religion, språk och etnicitet men också om funktionsnedsättning, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck) är verkligen på alla sätt och vis de genomantirasistiska svenskarnas båda ”rasistiska” hatobjekt par préférence och själv har jag då oturen att både vara för användandet av termen och ordet ras (d v s jag är då för återinförandet av rasbegreppet trots att Sverige har avskaffat det) och att vara för införandet av jämlikhetsdata (d v s jag är för statistik om landets olika minoriteter trots att Sverige är emot det) och då blir det väl som det blir, d v s jag blir nu för femtielfte gången i rad och som alltid utan konkurrens utnämnd till Sveriges ledande och kanske t o m enda rasistiska forskare och kanske t o m till en av landets ledande rasister överhuvudtaget.
 
I Forums för levande historia nya rapport ”Slutredovisning 2020 av uppdrag att samordna och följa upp den nationella planen mot rasism” framgår det med all önskvärd tydlighet att Sverige om och om igen får kritik från omvärlden och från inte minst EU och FN för att just ha avskaffat rasbegreppet och för att vara emot jämlikhetsdata men det framgår också att Sverige samtidigt är världsbäst på att bekämpa attityder och åsikter som anses vara rasistiska, vilket görs i skolan inte minst liksom i form av ett närmast oräkneligt antal informations- och upplysningskampanjer och satsningar och projekt som syftar till att få majoritetssvenskarna att inte hysa attityder och åsikter som anses vara rasistiska, samt även på att presentera data och siffror om hatbrott så detta med att föra statistik är då verkligen något som Sverige behärskar till fullo för att inte säga till fulländning ”bara viljan finns”, som det heter.
 
Sedan är Sverige samtidigt i det närmaste sämst i klassen vad gäller att beivra hatbrott och än mer att beivra diskriminering men det är väl kanske ”en annan femma” för antirasism i Sverige har då i praktiken nästan enbart handlat om (och handlar om) att spendera miljoners miljoner (för är det något som får kosta i Sverige så är det antirasism liksom även feminism) på att förädla majoritetssvenskarna och deras hjärnor, hjärtan och själar så att de fortsätter att vara mänsklighetens och planetens hitintills både första och enda autentiska och genuina antirasister för den svenska antirasismen, som då nästan helt har varit och är fokuserad på att bekämpa attityder och åsikter bland majoritetsinvånarna, är sannerligen en bisarr (men samtidigt också effektiv ”så det förslår”) blandning av luthersk kristen missionsverksamhet och eugenisk social ingenjörskonst som i förlängningen syftar till att skapa världshistoriens och homo sapiens-artens första och enda ”superras” av antirasister, som till slut kan gå ut i världen och göra alla människor (och kanske t o m djuren och växterna) på jorden till antirasister genom att sluta tala om ras och sluta föra statistik om minoriteter.
 

 

cc.jpg
 
”Den 28 april 1920 biföll riksdagen en motion om inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Beslutet klubbades utan debatt. Motionen var undertecknad av ledamöter från samtliga partier, bland namnen fanns tungviktare som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman.
 
De hade uppvaktats av bistra män i vita rockar, forskare med fina akademiska titlar, som lagt ut texten om vad vetenskapen krävde, om vad som var bäst för nationen och den svenska folkstammens framtid. Vad fanns att invända? Därmed blev Sverige först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut.”
 
(…)
 
”Att dela in människor i raser likt hundar eller hästar är numera konstaterad humbug, av såväl naturvetenskapen som antropologin. Inom människosläktet finns inga skillnader som gör rasbegreppet motiverat och relevant. Bortsett från ideologiska föreställningar i huvudet på notoriska högerextremister, är klassificeringen utmönstrad som rappakalja och förklarad stendöd.
 
Trodde ni, kanske. Liket lever. Begreppet ras har gått en ny vår till mötes hos den identitetspolitiska vänstern, till och med blivit akademiskt rumsrent igen. Sveriges första högskolekurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet, meddelade Tobias Hübinette – själv forskare vid samma lärosäte – stolt på Twitter onsdagen den 22 april 2020. Minsann, nästan exakt på dagen 100 år sedan riksdagen fattade beslutet om det rasbiologiska institutet också.”
 
(…)
 
”Men idag förstår väl politikerna bättre än att falla i farstun för dylikt mumbo jumbo? Säg inte det. På Vänsterpartiets kongress 2018 röstade ombuden för att staten, via SCB, skulle börja kartlägga rikets invånare efter hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Underskatta därför inte vad Herman Lundborgs efterträdare i skallmätarbranschen kan ställa till med.”

 

En uppdatering rörande mitt bokmanus om den svenska efterkrigstida historien om ras och rasism

Efter att sedan den 1 januari i år ha inlett detta nya och fram tills nu mycket märkliga årtionde med att ha försökt att spåra, hitta, kartlägga, läsa igenom, förstå, tematisera, kategorisera, analysera och kronologisera hela den svenska offentliga diskussionen om ras och rasism sådan den tog sig uttryck från 1946 och fram tills 1977 i dåtidens svenskspråkiga tryckta tidningar och tidskrifter kan jag nu konstatera att jag har skrivit närmare 250 sidor eller närmare 115 000 ord och 756 000 tecken på det bokmanus som just nu bär arbetsnamnet ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77” (Word, Times New Roman, 12 punkter, enkelt radavstånd, ingen formatering).
REF.jpg
 
Den första månaden (d v s januari månad) ägnade jag helt åt en frenetisk och närmast fanatisk materialinsamling som inbegrep att jag beställde upp/fram 100-tals s k lägg med svenska tidskrifter på Kungl. biblioteket liksom även på Stockholms stadsbibliotek och rotade fram 1000-tals tidningsartiklar på mikrofilm och via Kungl. bibliotekets digitala tidningsartikeldatabas Svenska dagstidningar. Dessa artiklar härrörde från åren 1945-89, då jag ursprungligen ville täcka hela Kalla kriget.
 
Den andra månaden (d v s februari månad) ägnade jag åt att läsa igenom de sammanlagt 10 669 A4-sidor (motsvarande kanske 8000 enskilda artiklar då vissa större tidningsreportage kan innefatta 2-4 A4-sidor medan vissa längre tidskriftsartiklar kan täcka 8-10 A4-sidor) som den gigantiska materialinsamlingen hade resulterat i liksom ett 30-tal svenskspråkiga böcker skrivna av svenskar som handlar om ras och rasism och som publicerades under efterkrigstiden och jag tittade mig även igenom ett 25-tal tv-inslag och lyssnade mig igenom åtminstone ett 20-tal radioinslag samt försökte hitta och titta och lyssna på alla lång/spelfilmer och popkulturella sånger som berörde ämnet under efterkrigstiden. Likaså spårade jag upp och letade jag fram samtliga attitydundersökningar som undersökte det s k svenska folkets s k rasfördomar under efterkrigstiden.
 
Den tredje månaden (d v s mars månad) ägnade jag åt att läsa om, koda, tematisera och kategorisera de artiklar som jag slutligen valde ut som mitt empiriska underlag efter att ha avgränsat tidsperioden till 1946-77 och skapa ett eget slags sammelsurium/universum av bokstavs- och sifferkombinationer för att bringa ordning i den fortfarande enorma textsamlingen. Jag började också samtidigt skriva på det bokmanus som jag idag kan konstatera närmar sig 250 A4-sidor och som motsvarar åtminstone 450 sidor i tryckt bokform om nu någonsin något förlag överhuvudtaget vill ge ut en bok i framtiden som handlar om något så bisarrt, knasigt, udda och obskyrt som den svenska efterkrigstida historien om ras och rasism mot bakgrund av att ingen knappt talar om ras och rasism längre (att vara både ”först på bollen” och ”före min tid” liksom samtidigt även sist på bollen” och ”efter min tid” får väl helt enkelt bli mitt öde). Hittills har jag f ö använt mig av ungefär 1100 av artiklarna som jag hittade i januari och som nu är inskrivna i referenslistan, som för närvarande täcker närmare 30 A4-sidor.
 
Den fjärde månaden (d v s april månad) och fram tills idag, det vill säga kring mitten och snart slutet av april, har jag sedan skrivit intensivt och nu äntligen, samtidigt som jag har skrivit, börjat se de stora dragen, mönstren och tendenserna vad gäller svenskarnas syn på ras och rasism och även märkesåren, de avgörande händelserna och de viktigaste personerna. Då jag är språkvetare i grunden har jag också valt att undersöka hur den svenskspråkiga vokabulären kring ras har uppstått och utvecklats mellan 1946-77 inklusive den uppsjö av svenska rasord som jag tidigare både har studerat och skrivit om i olika sammanhang.
 
I alla fall så ser mitt bokmanus kapitelindelning just nu ut som följer och observera att ett flertal rasord förekommer här nedan då jag i alla fall hittills har valt att låta både dem och uttryck, ståndpunkter och åsikter som vi idag uppfattar som oerhört stigmatiserande och stötande kvarstå i citerad form:
 
Kapitel 1: Sverige och ras under efterkrigstiden
1.1 Att kartlägga och undersöka den svenska synen på ras
1.2 Det vita folkhemmet och den svenska rasdiskussionen
 
Kapitel 2: Svenska rasskandaler
2.1 De svenska rasskandalerna
2.1.1 1940- och 50-talen: ”Färgade linjen dras även i huvudstaden!”
2.1.2 1960-talet: ”Om han är färgad, säger hyresvärdinnan ändå nej”
2.1.3 1970-talet: ”Importerade gulingar skämmer vår ras” och ”Vi ska skjuta er allihop”
2.2 Raskravaller i folkhemmet
2.2.1 1940- och 50-talen: ”I Sverige har vi inte haft några rasupplopp”
2.2.2 1960-talet: ”Löjligt tala om främlingshat i Trelleborg”
2.2.3 1970-talet: ”Det här får inte hända i Sverige”
 
Kapitel 3: Svenska rasord och rasstereotyper
3.1 Den svenskspråkiga rasvokabulären
3.1.1 1940- och 50-talen: ”Ordet neger som det uttalas på svenska har otrevlig klang”
3.1.2 1960-talet: ”Ordet rasism är inte ens om det stavas med c något gammalt europeiskt ord”
3.1.3 1970-talet: ”Vi får inte bli en nation av ljushuvuden och svartskallar!”
3.2 Kritik av svenska rasstereotyper
3.2.1 1940- och 50-talen: ”Våra största tecknare har gjort sig skyldiga till sådana”
3.2.2 1960-talet: ”Kan man inte börja med att sanera skolböcker och uppslagsböcker?”
3.2.3 1970-talet: ”Ett drygt ansvar faller på massmedia”
 
Kapitel 4: Svenska rasproblem
4.1 Vilka utgjorde de svenska rasproblemen?
4.1.1 1940- och 50-talen: ”Gör slut på lapp-diskrimineringen”
4.1.2 1960-talet: ”I Sverige är det zigenarna som är diskriminerade”
4.1.3 1970-talet: ”Rasmotsättningarna kommer att bli en stor fara för oss om vi inte gör något åt problemen”
4.2 Vad var det svenska ”negerproblemet”?
4.2.1 1940- och 50-talen: ”Kvinnofrågan är vårt lands negerproblem”
4.2.2 1960-talet: ”Det har alltså gått så långt att det blivit rashat i Sverige mellan äldre årgångar och yngre”
4.2.3 1970-talet: ”Norrlänningar får veta att de inte är välkomna till södra Sverige”
 
Kapitel 5: Svenska rasfördomar
5.1 Fanns det något rashat i Sverige?
5.1.1 1940- och 50-talen: ”Den svenska inställningen är absolut ej sådan”
5.1.2 1960-talet: ”Så liten som världen börjar bli krävs det att någon av de vita nationerna går i spetsen”
5.1.3 1970-talet: ”Men här i Sverige ligger vi ändå ofantligt långt före andra människor i detta avseende”
5.2 Vilka var de svenska rasfördomarna?
5.2.1 1940- och 50-talen: ”Det finns ett molande rashat i vårt land”
5.2.2 1960-talet: ”Man stirrar, man ropar glåpord, man tvekar inför att anställa en färgad eller hyra ut det lediga rummet åt honom eller henne”
5.2.3 1970-talet: ”När det gäller främlingshat, är vi likadana”
 
Kapitel 6: Svenska rasrelationer sedda utifrån
6.1 Hur upplevde invandrare och minoriteter det svenska rastänkandet?
6.1.1 1940- och 50-talen: ”En liten flicka pekade och skrek: ’Mamma, titta en neger’”
6.1.2 1960-talet: ”Gränsen för tolerans och förståelse går vid giftermål med en svart och en vit”
6.1.3 1970-talet: ”Svenskarna vet numer vad de inte får säga”
6.2 Vad tyckte omvärlden och utomstående om de svenska rasrelationerna?
6.2.1 1940- och 50-talen:”Ni har ju rasdiskriminering i Sverige också”
6.2.2 1960-talet: ”Det finns en vitt utbredd myt som säger att Sverige är ett icke-rasistiskt land”
6.2.3 1970-talet: ”För många amerikaner framstår Sverige plötsligt som ett land för rashetsare”
 
Kapitel 7: Avslutning
7.1 En sammanfattning av de svenska rasfrågorna 1946-77
7.2 Den efterkrigstida rasdiskussionen och dagens svenska rasrelationer
 
Referenser

När den färgblinda antirasismen slår knut på sig själv för femtielfte gången i rad

Tydligare än så här kan det nog inte bli vad gäller att både illustrera och bevisa att Sverige är världens utan konkurrens mest antirasistiska land där den färgblinda antirasismen numera omhuldas av allt och alla från den radikala vänstern till den radikala högern och allt och alla däremellan:
 
Att påpeka och lyfta fram att en av Sveriges mest världsberömda s k stjärnkockar Marcus Samuelsson är adopterad från Etiopien och att de (utlands)adopterade av någon märklig anledning glänser som demografisk subgrupp inom allt som har med mat/dryck och restauranger/krogar att göra (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/04/12/marcus-samuelsson-adopterade) låter sig uppenbarligen inte göras vare sig obesvarat och ostraffat i just världens mest antirasistiska land – d v s den svenska färgblinda antirasistiska logiken ”den som sa’t han va’t” (d v s kort och gott – den som pratar om ras är rasist och med stort R dessutom liksom även en biologist och essentialist, som delar upp, kategoriserar och boxar in/ut människor i olika grupper) gäller fortfarande och med full kraft dessutom att döma av de många ilskna färgblinda antirasistiska svaren på min tweet.

”Big data” visar hur svenskarna sluter upp bakom den s k svenska modellen och de s k svenska värderingarna

Till skillnad från under tidigare pandemier finns ju idag ”tack vare” (d v s på gott och ont) internet, mobiltelefonerna, Google, de sociala medierna och den digitala revolutionen s k ”big data” att tillgå (det fanns s a s inte under spanska sjukan eller under ”asiaten” o s v) vilket DN:s Linus Larsson har studerat.
 
”Big data” visar nu att den s k svenska modellen och de s k svenska värderingarna verkligen hittas i möjligen samtliga svenska samhällsskikt oberoende av könsidentitet, klassbakgrund och regional tillhörighet utom kanske bland landets invandrare och minoriteter, vilka verkar vara de som just nu allra minst litar på den s k svenska modellen och de s k svenska värderingarna och det verkar också som att det är just invandrarna och minoriteterna som drabbas allra mest och allra värst proportionellt sett av viruset.
 
Och nu när även SD har anslutit sig till den s k svenska modellen och de s k svenska värderingarna har vi de facto återigen en slags samlingsregeringssituation liksom under Andra världskriget (även om dåvarande V inte fick vara med på den tiden): Förra veckan anslöt sig Åkesson som bekant till regeringen Löfvens linje, som ju då är unik inte bara i västvärlden utan i hela i-världen och kanske snart på hela planeten och i onsdags talade Åkesson med en företrädare för det spanska högerextrema partiet Vox i form av ett slags Skype-möte och försvarade då Tegnell.
 
TOT.jpg
 
”Men nu kommer nya data från Google som tyder på att de förändringar vi ser i Sverige är små jämfört med andra länder. Faktum är att Sverige i högsta grad sticker ut, både i ett europeiskt och nordiskt perspektiv.
 
Det gäller exempelvis besök i shoppingcenter, bibliotek, museer och liknande. Här syns en nedgång i Sverige med omkring en fjärdedel. Förändringen är tydlig, men liten jämfört med andra nordiska länder.
 
Jämför man med södra Europa, där några av de värst drabbade länderna och de mest drastiska åtgärderna finns, är skillnaden enorm: I både Italien och Spanien har dessa besök minskat med 94 procent. I Storbritannien skedde nedgången relativt sent. Men nu är den dramatisk: Minus 85 procent.
 
Ännu mindre skillnad ser man i svenskarnas besök på matbutiker och apotek. Minskningen med 10 procent är minimal jämfört med andra länder. I andra nordiska länder är förändringen större.”

Om 1960-talets svenska rasdiskussionen och dess kopplingar till Motala

I mitt måhända alltför megalomaniska försök att kartlägga, dokumentera, tematisera och redogöra för hela den svenska offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i samtliga svenska tidningar och tidskrifter under perioden 1947-77 tror jag mig nu bl a ha hittat den första tryckta svenskspråkiga texten som kritiserade specifikt svenska rasstereotyper i form av en insändare i Expressen från 1962 som vädjade till Marabou att ändra namn och bild på kolaprodukten ”N-gg-r” liksom det första åtminstone tryckta/bevarade spåret av ett försök att formulera föreställningen om Sverige, svenskarna och svenskheten som stående utanför allt vad ras och kolonialism heter och som idag kallas den svenska exceptionalismen i form av en insändare i Aftonbladet från 1964 som kritiserade ett tv-inslag men också flera kopplingar till min egen hemstad Motala.

ARG

RASH.jpg

Anarkisten Inge Oscarsson från Motala, som f ö ska vara bror till skådespelaren Per Oscarsson, dyker exempelvis upp i mitt insamlade material och empiriska underlag (ca 10 500 A4-sidor med texter hämtade från svenska tidningar och tidskrifter) som den som sannolikt var den förste att organisera ett möte med icke-vita invandrare i Sverige. Detta skedde i mars 1957 i form av ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola som Oscarsson och hans organisation Världsmedborgarrörelsen stod bakom och som handlade om det då pågående Algerietkriget. På mötet deltog 30-40 araber liksom dussintals afrikaner, kineser och indier” och 110-120 svenska studenter och mötet uppmärksammades i pressen då fem nazister även dök upp och störde mötet.

33984654_10155673141480847_4611634444460097536_o.jpg

Senare skulle Oscarsson också figurera i samband med fallet med den nigerianske studenten Anthony Engurube, som i september 1968 stod inför rätta i dåvarande Stockholms rådhusrätt åtalad för att bland annat ha hotat två poliser och för att ha misshandlat en vit svensk student i samband med Kårhusockupationen i maj samma år liksom för att ha angripit en vit svensk man i samband med en demonstration på Sergels torg som hade kallat denne för ”N-jävel”.

 

Rättegången blev mycket uppmärksammad på sin tid och Engurube fick stöd av dåtidens studenter i Stockholm och inte minst av just Inge Oscarsson, som bl a rapporterade om Engurubes fall i den engelska anarkistiska veckotidningen Freedom. Engurube själv menade att åtalspunkterna handlade om en ”rasistisk förföljelse” mot honom och han anklagade polisen för övervåld, vilket gör detta rättsfall till det första någonsin i Sverige när en icke-vit person anklagade polisen och rättsväsendet för rasism.
ENGU.jpg
Ännu en Motala-anknytning hittas i journalisten och författaren Evert Kumm, som 1961 var den som initierade 1960-talets stora adoptionsdebatt genom att i Expressen attackera Medicinalstyrelsen för att förestå ”rasvidskepelser” i adoptionsfrågan. Kumm var på 1950-talet chefredaktör för socialdemokratiska Motala-Posten, som min egen farfar prenumererade på, och ända fram tills tidningen lades ned och han var bosatt i Motala under större delen av detta årtionde där hans son journalisten och författaren Björn Kumm delvis kom att växa upp, som senare i livet bl a blev skribent för syndikalistiska Arbetaren.
 
Evert Kumm kom senare även att engagera sig djupt i frågan om de svenska romernas situation som han betecknade som en ”svensk raskonflikt” i sin skrift ”Zigenare och vanliga svenskar” från 1965 och han var även nära vän med Sveriges förste professor i japanska och lärare i koreanska Seung-bog Cho och under en tid ordförande för den svenska pro-nordkoreanska solidaritetsföreningen Svensk-koreanska föreningen.
Slutligen upptäckte jag senast idag att den på sin tid mycket kända psykologen, läraren och skribenten mm Anna-Lisa Kälvesten från Motala, nära medarbetare till Gustav ”Skå-Gustav” Jonsson och Sveriges antagligen första kvinnliga psykolog och den som tillsammans med ”Skå-Gustav” stod bakom den berömda studien om 222 Stockholmspojkar, också hon var aktiv i både adoptionsdebatten och i den allmänna svenska diskussionen om ras och svenskhet på 1960-talet.

KÄLV.jpg

Kälvesten var möjligen den allra första som formulerade ett embryo till idén att Sverige hade ett slags rasligt ”manifest destiny” och att svenskarna skulle ta på sig rollen att bli västvärldens föredöme i det som på den tiden kallades rasfrågorna. År 1963 skrev Kälvesten i Kooperativa förbundets dåvarande veckotidning Vi att Sverige måste gå i bräschen i västvärlden för att en gång för alla bryta med de så kallade ”rasfördomarna” och därmed bli det stora föregångs- och framtidslandet i Väst ifråga om ras på samma sätt som Sverige hade blivit det vad gällde att ha löst det som tidigare kallades arbetarfrågan:
 
”Vi får ibland studiebesök från de ledande demokratiska nationerna som vill se hur vi burit oss åt för att bringa ned den sociala konflikten arbetsgivare-arbetare till ett minimum. Vore det inte något att sträva efter att i en framtid få ta emot liknande studiedelegationer med ärendet att se hur vi klarade problemet att ta emot några färgade barn utan att bli inflammerade av rasfördomar. Så liten som världen börjar bli behövs det att någon av de vita nationerna går i spetsen.”
 
Denna idé om Sverige, svenskarna och svenskheten som Västs och i förlängningen arten homo sapiens och planeten Tellus förtrupp, spjutspets, avantgarde och föregångare i allt vad rasfrågor heter som Kälvesten möjligen var först med att skissa på, skulle därefter komma att slå igenom med full kraft under adoptionsdebatten liksom i relation till invandringen och den därpå följande integrationsfrågan och från och med 1975 skulle världens mest progressiva samhällsbygge vad gäller synen på och politiken gentemot invandrare och minoriteter slutligen komma att sjösättas för att sedan på 1980- och 90-talen, och än mer på 2000- och 2010-talen, utmynna i världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning på jorden.

Röster från den icke-vita Sverige under 1960-talets andra hälft

Har idag hunnit gå igenom ett 80-tal i tryckt skrift bevarade vittnesmål från icke-vita och fr a svarta invandrare som bodde och befann sig i Sverige under 1960-talets andra hälft och vilka i intervjuer och reportage eller i form av egna texter publicerade i svenska tidningar och tidskrifter beskrev hur de upplevde Sverige och svenskarna i relation till frågor om ras och det går inte att säga något annat än att mycket som sades då nog gäller än idag och mycket som sades då också kan sägas ha varit profetiskt.
 
På 1960-talet fanns det bara kring 10 000 utomeuropeiska invandrare i Sverige motsvarande cirka 0,1% av den dåtida folkmängden att jämföra med dagens andel som numera uppgår till mellan 15-20%.
90236176_10157263866900847_6898311823540355072_n.jpg89926636_10157263866175847_8130533057384939520_n.jpg
90151509_10157263866205847_7455497393979523072_n.jpg89782261_10157263866325847_1102652309726298112_n.jpg
89964190_10157263866360847_3268680526998798336_n.jpg
89771123_10157263866520847_8149233186077933568_n.jpg
89848541_10157263866695847_9029886435934601216_n.jpg89929695_10157263866820847_6918418635627167744_n.jpg
90283159_10157263866655847_1965531640587354112_n.jpg

Hur ansåg svenskar att en svensk såg ut 1984?

Lite rörande ändå att ta del av detta avsnitt i (den första svenska) Diskrimineringsutredningens delrapport från 1984 som bl a byggde på en omfattande enkätundersökning bland och uppföljande intervjuer med majoritetssvenskar som fick svara på en mängd frågor om hur de förhöll sig till olika invandrar- och minoritetsgrupper liksom till svenskhet och bl a till utseendeaspekten av svenskheten mot bakgrund av att utredningen bl a fann att majoritetssvenskar i gemen anser att de ”känner igen en annan svensk” dels på språket (vilket sannolikt innebär att kunna tala s k flytande och felfri svenska) och dels på utseendet (vilket sannolikt innebär att kunna passera som ”skandinaviskt vit”).

 

XXX.jpg

En snabbgenomgång av de variabler som anses kopplade till svenskheten

Med anledning av de senaste dygnens hyperupptrissade och genompolariserade diskussion om vem som bör och kan (och kanske också vill) räkna sig som och se sig som svensk och kallas och benämnas som svensk (eller ej) mot bakgrund av det nedskjutna ukrainska passagerarplanet i Iran har jag ”roat” mig med att gå tillbaka till en mängd opinionsundersökningar som har genomförts åtminstone sedan 1970-talet och framåt, och som mer eller mindre har handlat om hur fr a majoritetssvenskarna uppfattar och anser vem som är svensk (eller ej) liksom hur majoritetssvenskarna känner igen att någon annan är svensk (eller ej).
 
På 1970-talet verkar en majoritet av det s k svenska folket ha ansett att en svensk känner igen en annan svensk dels på språket, och då handlar det om att mer eller mindre tala mer eller mindre flytande svenska eller åtminstone svenska utan brytning, och dels på utseendet och då handlar det om att mer eller mindre kunna passera som mer eller mindre vit eller åtminstone som vit utan blandning (och sannolikt som s k nordiskt vit, d v s det ”dög” antagligen inte att vara syd- eller östeuropé).
82459822_10157073172930847_4030446393452658688_n.jpg
 
På 1980- och 90-talen verkar frågan om medborgarskap och frågan om att vara född i Sverige ha blivit allt viktigare tillsammans med att att tala mer eller mindre flytande svenska och att kunna passera som mer eller mindre vit, d v s att vara svensk medborgare och inneha ett svenskt pass och att vara inrikes född i landet.
 
På 00- och 10-talen har andra aspekter sedan börjat ”konkurrera” med eller kanske snarare komplettera både språkaspekten, utseendeaspekten, medborgarskapsaspekten och födelselandsaspekten såsom att ha bott i Sverige under en viss tid, att följa svenska traditioner, att dela svenska värderingar, att respektera svenska lagar och även att ha fast jobb och fast bostad, d v s att leva ett s k ordnat och stabilt s k ”svenssonliv”.