Kategori: svenska

Om termen ”icke-vit/a” – än en gång

Fascinerande att både få höra Sveriges Radio (och närmare bestämt P1) och Sveriges Television (och närmare bestämt SVT1) använda sig av termen ”icke-vit/a” på en och samma dag:
Namnlöst.jpg
 
Fortfarande finns det då inte någon överenskommen, av Svenska Akademien sanktionerad och allmänt accepterad benämning för personer som inte kan passera som vita på nutidssvenska och bland den svensktalande gemenskapen och termer som ”mörkhyad/e”, ”färgad/e” och ”rasifierad/e” hörs om vartannat men själv har jag då konsekvent använt mig av ”icke-vit/a” i åtminstone 15 år ”på raken” och gissningsvis har alla mina texter som just innehåller termen ”icke-vit/a” trots allt haft en viss påverkan.
 
antal förekomster av termen ”icke-vit/a” i svenskspråkiga medietexter:
2019: 742
2018: 1037
2017: 881
2016: 1206
 
antal förekomster av termen ”mörkhyad/e” i svenskspråkiga medietexter:
2019: 2406
2018: 1960
2017: 1607
2016: 2796
 
antal förekomster av termen ”rasifierad/e” i svenskspråkiga medietexter:
2019: 460
2018: 827
2017: 522
2016: 1011

Januari månads materialinsamling är nu avslutad

Efter närmare en månads (hyper)intensiv materialinsamling som då har inlett ”mitt” 2020-tal har jag nu lyckats hitta, identifiera, samla in och få ihop sammanlagt 10 113 A4-sidor med inscannad, digitaliserad och avfotograferad text som mer eller mindre enbart handlar om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang samtidigt som jag har ”jagat” böcker om ras och rasism på svenska antikvariat och bibliotek och gamla radio-, tv- och filminspelningar via Svensk mediedatabas.

84761775_10157133387235847_8413011664873455616_n.jpg

Jag har då gått igenom, läst, kategoriserat och tematiserat 1000-tals artiklar publicerade i svenska dagstidningar, veckotidningar och månads-, halvmånads- och kvartalsmagasin mellan 1945-85 som just tar upp och behandlar frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang liksom ett 30-tal tryckta publikationer och ett flertal radio- och tv-program, och dokumentärer och filmer som härrör från samma tidsperiod och som också handlar om ras och rasism i Sverige och jag har dessutom också lyckats ”spåra” upp åtminstone ett 15-tal attitydundersökningar som innehöll frågor om ras och rasism under denna tidsperiod.

Allt detta material kommer nu att ligga till grund för och utgöra det empiriska underlaget till en ny bok, som jag planerar att arbeta med och skriva på under de kommande åren, och som preliminärt har fått den alltför långa men samtidigt deskriptiva titeln ”Den svenska rasdiskussionen 1946-77 från 1946 års rapporter om rasdiskriminering på hotell och restauranger till 1977 års raskravaller” och den preliminära dispositionen och kapitelindelningen, som motsvarar min kategorisering och tematisering, ser då ut som följer:

Kapitel 1: Inledning – att tala om ras i det efterkrigstida Sverige

Kapitel 2: Svenska rasproblem
Vilka grupper och minoriteter diskuterades och inkluderades som svenska rasproblem och hur omtalades de som förtryckta och utsatta?

Kapitel 3: Svenska rasfördomar
Vilka attityder och uttryck betraktades som svenska rasfördomar och hur uppfattades svenskarnas rasfördomar överlag?

Kapitel 4: Svenska rasskandaler
Vilka händelser och incidenter rapporterades som svenska rasskandaler och hur upplevdes det svenska samhället i relation till frågor om rasdiskriminering och rassegregation?

Kapitel 5: Svenska rasrelationer sedda utifrån
Vilka erfarenheter av och åsikter om Sverige och svenskarna avgas av invandrare, minoriteter, utlänningar och utlandet vad beträffar de svenska rasrelationerna, det svenska rastänkandet och den svenska rasdiskrimineringen?

Kapitel 6: Svenska rasord och rasstereotyper
Vilka ord, uttryck och benämningar användes för att diskutera frågor om ras och hur uppfattades och diskuterades bilder, stereotyper, framställningar och representationer av icke-vita och minoriteter i medie-, kultur- och utbildningssammanhang?

Kapitel 7: Avslutning – den svenska rasdiskussionen 1946-77 mellan det gamla svenska rastänkandet och den färgblinda svenska antirasismen

När förekom de båda svenska rasorden ”blatte” och ”svartskalle” för första gången i tryckt form?

Många av de svenskspråkiga rasorden är i praktiken lånord från andra språk men bland de inhemska och ”egenproducerade” rasorden sticker fr a två fram som beteckningar på personer som inte kan passera som infödda vita majoritetssvenskar – nämligen ”svartskalle” och ”blatte” även om andra beteckningar såsom ”babbe” nog har kommit att konkurrera med dessa båda benämningar under senare år.
blatt.jpg
 
Första gången ordet ”blatte” förekom i tryckt form var då i en Aftonbladet-insändare från 1960 som bl a kritiserade att artisten Sonya Hedenbratt hade använt ordet i ett tv-program om jazzmusik och 1965 listades även ordet i en slangordlista som Aftonbladet publicerade. Därefter dröjde det till 1967 innan ordet ”blatte” förekom igen i en Aftonbladet-intervju med Leena Lampu vars blandade dotter Maria hade kallats det av en sjuksköterska och 1969 medtogs därefter ordet i Svensk slangordbok.
ord.jpg
 
Första gången ordet ”svartskalle” förekom i tryckt form var i ett Expressen-reportage från 1966 som handlade om ett förmodat majoritetssvenskt ungdomsgäng som bl a hade gjort sig känt för att trakassera och även misshandla invandrare ”på stan” i Stockholms innerstad som de just kallade för ”svartskallar”. Andra gången ordet ”svartskalle” förekom var i en Aftonbladet-intervju med Ahmed Ben Kacem från Marocko som hade avskedats och samtidigt kallats för ”svartskalle”. Det är denna sista förekomst som Svenska Akademien omnämner i sin ordbok som den första förekomsten av ordet i tryckt form, d v s Svenska Akademien har m a o missat Expressen-reportaget från 1966.
Namnlöst.jpg
 
Första gången ordet ”babbe” förekom i tryckt form var f ö i ett Expressen-reportage från 2012 som behandlade den s k järnrörsskandalen.
 
Samtidigt är det mycket svårt för att inte säga omöjligt att säga exakt när dessa rasord myntades och än mer vem som gjorde det då det inte är möjligt att spåra ett ords första förekomst i talad form annat än om ordet skulle råka förekomma för första gången i t ex en sångtext eller i en replik i en pjäs eller i en film och därefter bli känt och populariserat. Det är dock mycket troligt att just rasordet ”babbe” myntades av SD:arna och inom SD-miljön.

När blev afrosvenskars kritik av det svenska n-ordet egentligen hörsammad och erkänd av majoritetssamhället?

Redan framemot 1960-talets slut och fr a på 1970-talet började enstaka fr a svarta amerikaner och senare också enstaka subsahariska afrikaner reagera på och kritisera att svenskar använde sig av det svenska n-ordet på ett på den tiden tämligen oproblematiskt sätt. Det svenska n-ordet förekom då i alla upptänkliga ”normala” ”mainstream”-sammanhang ända fram tills åtminstone 1980-talet såsom i sånger, filmer, dikter, pjäser och romaner, på löpsedlar och i nyhetssändningar och i debattartiklar och ledarstick.
 
Fr o m 1970-talet går den kvantitativa förekomsten av det svenska n-ordet sakta men säkert ned i tryckta tidningar och tidskrifter för att gå upp igen fr o m 1980-talets slut innan användningen av ordet ebbar ut fr o m 1990-talets mitt och fram till dess att 2010-talets rasstereotypdebatter ”exploderade” mellan 2013-17 då n-ordet återigen förekom relativt rikligt i tidningar och tidskrifter.
84316459_10157127183715847_4003868135097630720_o.jpg
 
Även i riksdagen kunde det svenska n-ordet förekomma i motioner och debatter ända fram tills 1970-talet men 1984 publicerades den dåvarande statliga Diskrimineringsutredningens slutbetänkande som då bl a innehöll följande rätt så bestämda rader, som indirekt kan förstås som att detta antagligen var första gången som afrosvenskars kritik av det svenska n-ordet erkändes på officiellt håll och från majoritetssamhällets sida.

Ordet ”främlingsfientlighet” verkar slå igenom i svenska språket först under 1980-talets andra hälft

S k ”big data” är verkligen till stor hjälp för alla oss som intresserar sig för språket och språkets makt över idéerna och inte minst över den s k verkligheten och det s k folket:
82311295_10157086529545847_6095227860597866496_o.jpg
 
”Upptäckte” igår att ordet ”främlingsfientlighet” slår igenom med full kraft i svenska språket först fr o m 1987, vilket då är det år då ordet slutgiltigt verkar ha konkurrerat ut olika uttryck som innehöll ordstammen ras- såsom ”rasfördomar”, ”rashat”, ”rashets” och ”rasförföljelse”.
 
Mellan 1946-86 förekom ordet ”främlingsfientlighet” sammanlagt ett 100-tal gånger i svenska dagstidningstexter men år 1987 ”exploderade” då användningen av glosan.
 
Under 1986-87 pågick en ”nymornad” debatt om svensk s k ”invandrarfientlighet” och i samband med den debatten argumenterade flera ”tunga” röster i offentligheten för att det var fel att kalla infödda majoritetssvenskars fientlighet gentemot invandrare för ”rasism” samtidigt som glosan ”ras” redan var på god väg att uppfattas som stötande bland flertalet invånare i landet som talade svenska som förstaspråk och allt detta ledde då fram till att ordet ”främlingsfientlighet” därefter kom att dominera inom den svensktalande gemenskapen och bland det s k svenska folket.
 
Intressant nog har jag samtidigt ”upptäckt” att i finlandssvensk press fortsatte finlandssvenskar att använda termer som ”rasfördomar”, ”rashat”, ”rashets” och ”rasförföljelse” en bit in på 1990-talet innan även finlandssvenskarna anammade ordet ”främlingsfientlighet” och sannolikt under påverkan av oss rikssvenskar.

Reflektioner kring de första förekomsterna av termer som ”rasism” och ”antiras-”

Har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom hundratals om inte tusentals svenskspråkiga tidningsartiklar som explicit handlar om ras och rasism och tror mig nu bl a kunna ”påstå” och hävda följande:
 
Första gången termen ”rashygien” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1901 och i relation till det på den tiden mycket utbredda alkoholmissbruket.
 
Första gången termen ”rasbiologi” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1909 och i relation till ett föredrag som en läkare håller i Karlshamn som just handlar om rasbiologi.
 
Första gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1923 och i relation till att Mussolini försöker få kontroll över alla lokala fascistledare som ibland kallas ”ras”: Svenska Dagbladet förklarar i sin artikel att ”ras” kommer från det ”abessinska” uttrycket ”ras” som sägs betyda hövding eller pamp och att striden står mellan fascism (Mussolini) och ”rasism” (d v s att de lokala fascistledarna ”styr och ställer”).
 
Första gången termen ”rasdiskrimination” (som senare kommer att heta rasdiskriminering) förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1933 och i relation till att USA har uttalat sig om att vissa av landets idrottare kan komma att diskrimineras under sommar-OS i Berlin 1936.
80768731_10157050101785847_8386687264855425024_o.jpg
 
Första gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning i den betydelse ordet har idag är 1935 och i relation till Romain Rolland som sägs bekämpa ”stupid rasism”. Andra gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning i den betydelse ordet har idag är 1938 och i relation till att påven har uttalat sig mot ”överdriven rasism”. Det skulle dock ta många decennier innan termen ”rasism” och dess olika böjnings- och avledningsformer (”rasistisk/t”, ”rasist/er” o s v) slog igenom i nutidssvenskan då termer som ”rasfördomar”, ”rashets”, ”rashat” och ”rasförföljelse” dominerade den svenskspråkiga gemenskapen ända fram tills 1970-talet.
82323201_10157050103055847_5359736216059117568_o.jpg
 
Första gången termen ”antiras-” (d v s en ordsammansättning som börjar med antiras- såsom antirashat, antirasfördom, antirasism o s v) förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1948 och i relation till Jean-Paul Sartre som presenteras och framställs som en ”antirashatare”.
 
Första gången termen ”antirasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1967 och i relation till att Zambia har kritiserat Ian Smiths Rhodesia. Det skulle dock ta många decennier innan termen ”antirasism” och dess olika böjnings- och avledningsformer (”antirasistisk/t”, ”antirasist/er” o s v) slog igenom i nutidssvenskan och detta skedde då egentligen först på 1980-talet vad gäller den svenskspråkiga gemenskapen.
 
Första gången som en förmodat svenskspråkig person kallade sig själv ”antirasist” skedde i Aftonbladet 1975 i form av en anonym insändare. Visserligen kan så klart svensktalande personer ha kallat sig själva och tänkt på sig själva som antirasister även innan 1975 men 1975 års insändare i Aftonbladet är då första gången som detta sker i skriftlig och tryckt form.
82175938_10157050045570847_6139800898051768320_n.jpg
 
Första gången som en offentlig aktion ägde rum i Sverige som explicit handlade om rasism i Sverige (och inte i Sydafrika, i USA eller i något annat land) var 1982 och det skedde i form av en flygbladsutdelningskampanj och en demonstration i Stockholm som var den första demonstrationen som kallade sig själv en antirasistisk demonstration. Demonstrationen kan sägas ha varit upprinnelsen till att Stoppa Rasismen bildades året därpå som i sin tur direkt eller indirekt kan sägas ha varit ursprunget till alla moderna svenska antirasistiska organisationer och rörelser såsom Antifascistisk aktion och senare även tidskriften Expo.
 
Slutsatsen är helt enkelt att rastänkandet var mer eller mindre fullständigt dominerande inom den svensktalande gemenskapen under större delen av 1900-talet och att det först var framemot 1900-talets slut som det blev epistemologiskt, lingvistiskt, ”konceptuellt”, psykologiskt och politiskt möjligt att som svensktalande kunna tala om, identifiera sig som och se på sig själv som antirasist.
81279562_10157050106585847_2165840290978463744_n.jpg

Återigen om de svensktalandes svårigheter att tala om ras

Fascinerande (och inte minst då denna språkliga förvirring bekräftar min teori att de svensktalande/svenskarna är världens mest antirasistiska språkgemenskap/s k folkslag) att återigen konstatera, efter att som alltid har lyssnat på P1 (d v s P1 Morgon, Kulturnytt, Ekot o s v) under denna onsdagsmorgon, att Sveriges Radios journalister, experter, kommentatorer och nyhetsuppläsare fortfarande inte känner sig säkra på hur människor som inte kan passera som vita (och denna gång i USA) kan/ska/bör benämnas på (nutids)svenska (med anledning av rapporteringen om Trumps alltmer aggressiva tweets) och därför ”svajar på målet”- en del säger ”icke-vita”, andra säger ”mörkhyade” och Ekot sade åtminstone tidigare i morse ”färgade” och någon gång kan någon expert (t ex en forskare) som kommenterar händelserna i USA säga ”rasifierade”.

Om termen icke-vit

Fascinerande att konstatera att termen ”icke-vit” användes och brukades redan i en svenskspråkig artikel från 1962 mot bakgrund av att det som bekant just nu råder ”kaos” i (nutids)svenskan vad gäller hur en person som inte kan passera som vit i Sverige ska benämnas:
65680320_10156561954745847_4473459926299049984_n.jpg
 
Media skriver generellt ”mörkhyade”, vissa myndigheter har åtminstone tidigare talat om ”synliga minoritetsinvånare”, många äldre svensktalande säger än idag ”färgade” och de flesta yngre säger nog ”rasifierade” nuförtiden medan en del yngre också säger ”POC” eller ”bruna”.
 
Det finns så klart inget rätt eller fel i denna fråga och själv kommer jag då fortsätta att använda mig av begreppet ”icke-vit” även fortsättningsvis i brist på en bättre svenskspråkig glosa.

Att försöka skriva om ras och om den icke-vita litteraturen på svenska

Har ägnat jul- och nyårsledigheten åt att så mycket som möjligt arbeta med mitt bokmanus som nu preliminärt ser ut som följer men det är då inte särskilt enkelt att skriva om ras och svenskhet och om vita och icke-vita på det här sättet och just på svenska då ingen verkar ha gjort det tidigare på ett så här explicit och konsekvent och möjligen också ”hänsynslöst” och ”ohämmat” sätt:
 
Preliminär titel:
Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen
 
Preliminär innehållsförteckning:
 
Förord
 
Kapitel 1. Att rasialisera Sverige
1.1 Framväxten av det icke-vita Sverige
1.2 Den icke-vita svenska litteraturen
1.3 Forskning om ”invandrarförfattarna”
1.4 Svenska ras- och vithetsstudier
 
Kapitel 2. Svenska rasformationer i vardande
2.1 De svenska rasordens magiska kraft
2.2 Att utveckla en raslig litteracitet
2.3 Kan det icke-vita Sverige tala?
2.4 Raskänslor och den icke-vita subjektiviteten
 
Kapitel 3. Begäret efter integration
3.1 Drömmen om Sverige och om den vita kvinnan
3.2 ”Svenneguzzen” och ”svennehoran”
3.3 Den vita kvinnan som ett integrationsobjekt
 
Kapitel 4. De adopterade som de Andras Andra
4.1 Att vara en icke-vit rasförrädare
4.2 De adopterade som projektionsytor
4.3 (O)möjligheten att vara icke-vit svensk
 
Kapitel 5. Vit terror i det antirasistiska Sverige
5.1 Att minnas den svenska kolonialismen och rasbiologin
5.2 Våldsamma möten med den svenska extremhögern
5.3 Att bjuda motstånd mot det vita våldet
5.4 Den svenska vitheten som vit terror
 
Kapitel 6. Att studera den svenska vitheten
6.1 Stereotyper av vita svenskar
6.2 Den svenska vithetens infödda informanter
6.3 Att möta den vita blicken och avbryta det färgblinda talet
 
Kapitel 7. Går det att överskrida ras?
7.1 Queera rasöverskridanden i ett genomsegregerat Sverige
7.2 Vad väntar bortom ”svennarna” och ”blattarna”?
 
Efterord
 
Den icke-vita svenska litteraturen består sammantaget av cirka 550 tryckta bokpublikationer som är författade av personer med bakgrund utanför Europa och på Balkanhalvön och vilka har utkommit sedan 1969 och samtliga verk är originaltexter skrivna på svenska och utgivna i Sverige.
 
Genrer:
diktsamlingar: 177
självbiografier: 148
antologier: 111
romaner: 100
reportageböcker: 46
novellsamlingar: 21
handböcker: 19
essäer: 16
kokböcker: 13
pjässamlingar: 9
barnböcker: 7
fotoböcker: 2
seriealbum: 2
 
Kategorier (OBS: vissa författare ingår i flera kategorier):
adopterade: 94
afghaner: 5
afrosvenskar: 76
araber: 45
assyrier, syrianer, mandéer och maroniter: 26
blandade: 108
greker: 36
iranier: 113
f d jugoslaver, albaner, bulgarer och rumäner: 60
kurder: 42
latinamerikaner, karibier och nordamerikaner: 70
oceanier: 1
sydasiater: 34
turkar: 11
öst- och sydostasiater: 78
 
Utgivningsår:
1969-79: 21 titlar
1980: 3
1981: 1
1982: 4
1983: 1
1984: 3
1985: 3
1986: 0
1987: 3
1988: 6
1989: 4
1990: 5
1991: 5
1992: 2
1993: 7
1994: 8
1995: 9
1996: 11
1997: 11
1998: 16
1999: 14
2000: 17
2001: 18
2002: 16
2003: 25
2004: 26
2005: 22
2006: 22
2007: 14
2008: 15
2009: 16
2010: 20
2011: 36
2012: 30
2013: 21
2014: 41
2015: 35
2016: 48
2017: 53
2018: 52

Reflektioner kring Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”

Det är mycket glädjande att konstatera att den svenskspråkiga översättningen av den brittiska journalisten och författaren Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” inte ryggar för glosan ras och att förlaget Modernista inte heller använder citattecken runt det i Sverige så fruktade och förkättrade ordet (och vilket inte heller den engelskspråkiga ursprungstiteln gör – d v s ”Why I’m no longer talking to white people about race”) trots att en och annan svensktalande antagligen ”studsar” till när hen ser boken.
49347919_1212934122186905_3905614242736242688_n.jpg
 
Endast ett 10-tal svenskspråkiga bokpublikationer har då burit ordet ras i titeln sedan det senaste millennieskiftet och själv ligger jag då bakom tre av dessa böcker och det högerextrema bokförlaget Logik ligger likaså bakom tre av dessa titlar.
 
I övrigt så handlar det annars bara om Håkan Blomqvists (”Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen”) och Catrin Lundströms (”Svenska latinas. Ras klass och kön i svenskhetens geografi”) båda avhandlingar från 2006 respektive 2007, Karin Henrikssons reportagebok ”En droppe svart blod. Ras och tolerans i USA” från 2013 samt möjligen även Katarina Frostensons diktsamling ”I det gula. Tavlor, resor, ras” från 1985 som gavs ut i en ny upplaga 2017.