Category: svenska

Om uttrycket ”visuell identitet”: Är ännu en omskrivning på väg att etableras för att ersätta noaordet ras i svenska språket?

Är månne ännu en eufemism (d v s en förskönande omskrivning för något som anses stötande och obehagligt) för noaordet (d v s ett ord som anses vars så farligt och så kraftfullt att det inte ens får uttalas och än mindre skrivas ut) ras nu på väg att etableras i det (nutids)svenska språket som de flesta invånare i Sverige mer eller mindre talar?
 
På senare tid har uttrycket ”visuell identitet” nämligen börjat dyka upp i den ständigt pågående och aldrig avslutade (och ytterst aggressiva för att inte säga ”våldsamma”) mångfaldsdebatten och nu senast har SVT:s programdirektör Lena Glaser och DN:s ledarskribent Evelyn Schreiber använt sig av uttrycket:
 
 
Uttrycket ”visuell identitet” används inom kommunikationssfären liksom inom designvärlden men verkar nu m a o även betyda ras – d v s uttrycket verkar syfta på de åtminstone 20% eller minst 2 miljoner av landets invånare som ser annorlunda ut rent fysisk-kroppsligt och vilka inte kan passera som helt och hållet vita i ett svenskt samtidssammanhang, det vill säga deras medicinsk-genetisk-organisk-materiella kroppar kommunicerar och signalerar att de har ursprung i de gamla kolonierna och har bakgrund i den utomeuropeiska världen.
 
Visst förstår jag att de svenskspråkiga på jorden reagerar negativt och nog även i många fall med både enorm vrede och starkt hat när de hör ordet ras uttalas och användas av exempelvis engelsktalande, spansktalande, tysktalande, rysktalande, italiensktalande, portugisisktalande, nederländsktalande eller fransktalande eller ser ordet i skriven eller tryckt form (och framför allt när de ser ordet i tryckt form utan några antirasistiska och antifascistiska citattecken omkring sig) och visst har jag respekt för det otal svenskspråkiga uttryck och glosor som har uppfunnits och nyproducerats sedan 1980- och 90-talen för att ersätta rasbegreppet och slippa säga ordet ras (främlingsfientlighet, visuella minoriteter, synliga invandrare) men nu får det väl ändå räcka med eufemismer.

Om svenska språkets alla rasord

Fascinerande att konstatera, nu när Svenska Akademiens ordbok finns digitalt på nätet, att kanske inget annat s k kulturspråk och fr a kanske inget annat imperiespråk (i praktiken de västerländska och ju enbart indo-europeiska språken, och fr a de stora världs- och imperiespråken engelska, franska, tyska, ryska, spanska, portugisiska och italienska) kunde ståta med så många ord, glosor, termer och begrepp som handlade om ras som just det svenska språket kunde mellan ca 1830-1960 förutom det tyska språket mellan 1933-45 att döma av motsvarande antal uppslagsord som innehåller ordstammen ras i exempelvis Encyklopedia Britannica, Oxford English Dictionary, Larousse och Duden under samma tidsperiod.
 
 
Hur många svensktalande har idag hört talas om (och än mindre, hur många använder egentligen) ord som rasansikte, rasbroder (och rassyster), rasförvant, raslynne och rassjäl som svenska författare, skribenter, journalister, forskare, sångare, musiker o s v kunde använda utan att blinka mellan ca 1830-1960 (d v s då lät de ungefär alla som dagens svenska nazister)? Det myckna antalet glosor innehållande ordstammen ras ska då kontrasteras mot den senaste (14:e) upplagan av Svenska Akademiens ordlista från 2015 där det explicit förordas och rekommenderas att ”ordet ras bör användas med försiktighet som beteckning på mänskliga grupper”, d v s enorma vattenmassor har helt enkelt flutit under (de svenska) broarna mellan 1956 och 2015 vad gäller den svenska språkgemenskapens syn på ras och sedan 2000-talet har rasbegreppet dessutom systematiskt och medvetet utrangerats och tagits bort från all juridisk och offentlig textproduktion.

Sverige är sannolikt det västland där intoleransen mot de som bryter är som störst

Nya nedslående ”katastrofsiffror” om det nya Sverige, om de utomeuropeiska invånarnas situation (och framtid) och om ”sorgebarnet” SFI i dagens DN:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/lattare-fa-arbete-for-den-som-klarat-sfi

”Av dem som inte har fullföljt någon SFI-kurs har 36 procent en månadsinkomst över 13 000 kronor, alternativt studerar på komvux, högskola/universitet eller folkhögskola. Motsvarande andel för dem som har fullföljt hela SFI är 66 procent.”

Ej mer än en tredjedel av de som kom som flyktingar eller som anhöriginvandrare till Sverige 2007, och av vilka uppemot 98-99% härrör från den utomvästerländska världen, har genomgått SFI: Fler än så har naturligtvis påbörjat SFI, men de har inte fullföljt utbildningen och fått godkänt. Samtidigt saknas just nu tusentals SFI-lärare, och SFI-verksamheten har liksom all annan offentlig verksamhet också ”avreglerats” och ”privatiserats”, d v s det är idag en (fragmenterad och nyliberaliserad) bransch ”som alla andra” och en mycket hög andel av landets lärare saknar dessutom formell behörighet (och självklart gör merparten av de obehöriga och underutbildade majoritetssvenska lärarna ett fantastiskt jobb trots att de saknar examen).

Samtidigt påminner DN:s ledarskribent Carl Johan von Seth även om att den svenska arbetsmarknaden och det svenska arbetslivet och högst sannolikt även den svenska vardagen (och de svensktalande överlag) är som minst ”förlåtande” och som minst ”förstående” i hela västvärlden gentemot invånare som inte har majoritetsspråket som förstaspråk (och vilka generellt bryter):

”Men svensk arbetsmarknad särskiljer sig med strängare krav på invandrare. Kunskaper i majoritetsspråket är dubbelt så viktigt i jakten på jobb i Sverige som i Norge. Skillnaden mellan Danmark och Sverige är ännu större, enligt OECD:s siffror. Till och med i Storbritannien, där engelskan inte är ett reservspråk att falla tillbaka på, läggs mindre vikt vid kunskaper i de inföddas tungomål.”

Alla de som har svenska som förstaspråk har m a o ”svårare för” människor som inte talar svenska som förstaspråk än vad exempelvis norrmän, danskar, engelsmän, holländare, fransmän, italienare, tyskar, spanjorer, belgare, österrikare, schweizare, kanadensare, australiensare, portugiser o s v har, d v s ”intoleransen” gentemot människor som bryter på majoritetsspråket är som mest utpräglad och utbredd bland majoritetsinvånarna i Sverige jämfört med andra västländers majoritetsbefolkningar, och vilket sannolikt går tillbaka till 1900-talets extrema homogeniseringspolitik när svenskheten av idag skapades (uppifrån dessutom, d v s det handlade om en ytterst ”utstuderad” och genomcentraliserad s k top-down-process) och när svenska språket i dess rikssvenska version ”påtvingades” både alla de som hade svenska som förstaspråk och de nationella minoriteterna, vars olika språks existens först började erkännas framemot 1900-talets slut.

Tidigare enkätundersökningar har också genom åren indikerat att majoritetssvenskarna som har svenska som förstaspråk (och vilka dessutom själva nästan alltid är enspråkiga) uppvisar en mycket hög ”intolerans” gentemot invånare som inte har svenska som förstaspråk och som kan ha svårigheter att ibland uttrycka sig på svenska i tal eller i skrift jämfört med andra västerlänningar utöver att många majoritetssvenskar dessutom också har ”svårt för” minoritetsinvånare som inte är lutheraner, som ser annorlunda ut rent fysiskt-kroppsligt, som bär icke-judeokristna och icke-nordgermanska namn, som klär sig annorlunda, som äter annorlunda mat, som uppvisar ett annorlunda icke-verbalt kroppsspråk och som har andra familjevärderingar o s v o s v.