Kategori: svenska

Hur ska en person som kan passera som vit benämnas på svenska? Svensk? Pursvensk? Etnisk svensk? Eller majoritetssvensk?

På samma sätt som att det ännu inte finns någon överenskommen beteckning på personer som inte kan passera som vita (rasifierade, POC, mörkhyade, icke-vita o s v) så finns det ännu inte någon överenskommen benämning på personer som kan passera som vita inom den svensktalande gemenskapen.

Då de allra flesta svensktalande värjer sig mot eller t o m är helt emot att tala om vita svenskar på grund av den rådande hegemoniska färgblinda antirasismen som tabuiserar allt tal om ras (och vithet) på svenska verkar det just nu finnas tre konkurrerande termer utöver att helt enkelt bara säga svenskar (som oftast just betyder vita svenskar): pursvenskar, etniska svenskar och majoritetssvenskar.

Termen pursvensk är den äldsta beteckningen och går tillbaka ända till 30-talet att döma av Kungl. bibliotekets stora artikeldatabas Svenska dagstidningar som täcker 10 000-tals artiklar i 100-tals svenskspråkiga tidningar. Som det verkar har termen ofta använts humoristiskt och/eller ”kärvänligt” och så verkar fortfarande vara fallet – d v s beteckningen används gärna ”med glimten i ögat” och ofta inom högerradikala sammanhang. Det är dock oklart vad motsatsen till pursvensk heter och en person som använde denna term var Expressens Ulf Nilson i en uppmärksammad krönika från 2010 där han bl a skrev följande, vilket han både kritiserades och anmäldes för:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.”

Termen etnisk svensk dyker för första gången upp på 80-talet men får lite större spridning först på 1990- och 00-talen och fr a på 2010-talet och benämningen är uppenbarligen en eufemism för vit svensk, d v s den uppstod som ett ”snällare” och mindre ”brutalt” sätt att just säga vit svensk. Benämningen används ofta av minoritetspersoner som just ett ”artigt” och socialt accepterat sätt att säga vit svensk på. Det är dock oklart vad som är motsatsen till etnisk svensk och antagligen är det invandrare kort och gott, som ju också är en eufemism men för en icke-vit person vare sig personen ifråga är invandrad eller ej. En person som populariserade denna term var dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt som 2012 sade till TT att ”det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, vilket han både kritiserades och anmäldes för.

Termen majoritetssvensk har förekommit sporadiskt sedan 70-talets slut men slår igenom först på 2010-talet tack vare Charlotte Hyltén-Cavallius och min uppmärksammade studie om majoritetssvenskar i södra Botkyrka, som Open Society Foundations finansierade, och som troligen fortfarande utgör den största studien av vita svenskar sett till antalet informanter. Motsatsen till majoritetssvensk är då minoritetssvensk och såsom Hyltén-Cavallius och jag introducerade och operationaliserade dessa båda termer i vår studie så är definitionen av desamma medvetet öppen och flytande. En majoritetssvensk kan då mycket väl vara en infödd, vit svensk men också en person som identifierar sig med majoritetsbefolkningen eller identifieras med densamma. Sedan 2013, när jag själv började använda denna term systematiskt och till en början i relation till denna studie, är jag antagligen den svensktalande forskare som har använt termen allra mest frekvent och fr a allra mest medvetet och konsekvent och jag tycker mig kunna skönja att termen håller på att få en allt större spridning numera.

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på svenska? Mörkhyad/e? Rasifierad/e? People of color? Icke-vit/a?

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande? 

Tidigare och traditionellt har beteckningen ”mörkhyad/e” varit den allra vanligaste termen inom den svenskspråkiga gemenskapen och under 2010-talet lanserades också termen ”rasifierad/e” som slog igenom med full kraft från och med 2013.

Även termen ”people of color” används ibland numera i svenskspråkiga sammanhang även om det fortfarande är ovanligt och det var då först efter 2012 som denna term började förekomma mer regelbundet på svenska.

Ytterligare en benämning som jag själv alltid har föredragit och även hjälpt till att ”lansera” och sprida är ”icke-vit/a” som började användas fr o m 1940- och 50-talen och just den termen användes intressant nog i morse på och av Sveriges radio.

Det ska också tilläggas att äldre svensktalande nog fortfarande säger ”färgad/e” medan yngre svensktalande ibland också säger ”brun/a”.

För mig finns det inget rätt eller fel och inget facit vad gäller denna fråga om hur personer som inte kan passera som vita egentligen ska benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande utan som alltid när det gäller (alla) språk och alla ord i ett visst språk (och särskilt ladde ord) så pågår det hela tiden en kamp om orden och om vilket ord som ska användas i ett visst sammanhang.

antal förekomster av termen ”mörkhyad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 2796

2017: 1607

2018: 1960

2019: 2406

2020: 1878

antal förekomster av termen ”rasifierad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1011

2017: 522

2018: 827

2019: 460

2020: 892

antal förekomster av termen ”people of color” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 64

2017: 26

2018: 41

2019: 157

2020: 152

antal förekomster av termen ”icke-vit/a” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1206

2017: 881

2018: 1037

2019: 742

2020: 1842

”Netflix blev storvinnare vid Screen Actors Guilds (SAG) gala i USA. Strömningsjätten kunde glädjas åt flera priser vid tv- och filmgalan. Och de fyra finaste individuella skådespelarpriserna gick för första gången till icke-vita skådespelare.”

(…)

”Därmed tog fyra ickevita personer (Yuh-Jung, Kalluuya, Davis och Boseman) hem några av de finaste skådespelarpriserna, vilket är första gången i galans historia, enligt The Hollywood Reporter.”

https://sverigesradio.se/artikel/netflix-storvinnare-vid-sags-tv-och-filmgala

Ny språkvetenskaplig studie om ortensvenskan

Det är verkligen inte vanligt att svenska forskare operationaliserar ras och inte ens de som forskar om invandrare och minoriteter och det ska ”så klart” därför till en engelsman att göra det och närmare bestämt en engelsk språkvetare.


Den engelske språkvetaren Nathan Young som är knuten till Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet har i nyligen publicerat en studie av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan (OBS: o/kärt barn har som bekant rejält många namn) i Stor-Stockholm som fr a icke-vita s k ”andrageneration:are” talar i miljonprogramsområdena med utgångspunkt i den gamla arbetarklassvenskan som tidigare gällde på Södermalm och i Söderort – det s k Ekensnacket.


Young fortsätter därmed den forskning om den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan som den idag bortgångna Ulla-Britt Kotsinas en gång i tiden inledde. Den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan var då när den ”upptäcktes” på 1980-talet både Sveriges och Europas första s k etnolekt som hade uppstått bland flerspråkiga barn och ungdomar i miljonprogramsområdena vilka inte talade svenska som förstaspråk.


Youngs studie har främst fokus på språkrytm och specifikt på det staccato:aktiga sätt att tala svenska på som just den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan ofta anses utmärkas av och som också hörs inom hiphop-musiken och han finner då följande något förenklat: De vita arbetarna i Stor-Stockholm talar fortfarande en sociolekt som emanerar från det gamla s k Ekensnacket och som är minst påverkat av den s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan medan de högutbildade höginkomsttagande stockholmarnas sätt att tala svenska på kan vara påverkat av den icke-vita och proletära s k ”Rinkebysvenskan”, ”ortensvenskan”, ”blattesvenskan” eller kreolsvenskan:


“The question of “staccato” rhythm in Stockholm’s multiethnolect is investigated by comparing nPVIV measurements of the speech of 36 adult male speakers.


The men, ages 24–43, come from a stratified sample of social classes and racial groups. Three contextual styles were recorded and analyzed: informal, formal, and very formal.


The distribution of nPVIV values in informal speech across class and racial group indicates that speech rhythm splits three ways: low-alternation “staccato” rhythm among the racialized lower-class men, high-alternation rhythm among the white lower-class men, and an intermediate level of rhythm among higher-class men, regardless of racialized category.


The “staccato” low-alternation feature is also less stylistically sensitive than the high-alternation feature, implying that the latter is a more established feature than the former.


Further, the “staccato” feature is more stylistically sensitive among younger speakers than older speakers, implying an ongoing change from indicator to marker status.


For all speakers, age has a stable main effect, which means that younger speakers, independent of racial group and class, have lower alternation than older speakers.


Implied here is that low-alternation is a change from below that originates within the racialized working class. While it may be incrementally transmitting into the wider speech community, the white working class is the most resistant to its incursion.”

Ny avhandling visar att de utlandsadopterades ursprungsspråk fortsätter att ”spöka” i den svenska de talar idag

På måndag den 14 december kl. 15 äger en unik disputation rum i andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning vid Stockholms universitet: Gunnar Norrman försvarar då sin avhandling ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som kort och gott och förenklat undersöker vad som är kvar i hjärnan/minnet av de utlandsadopterades ursprungsspråk/förstaspråk samt hur deras ursprungsspråk/förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska.

Norrman menar i sin avhandling att västvärldens cirka en miljon utlandsadopterade som har adopterats från den utomvästerländska världen (Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien) och från f d kommunistiska Central- och Östeuropa utgör en potentiell (men underbeforskad) studiegrupp för språkvetarna och lingvisterna som intresserar sig för både tidig språkutveckling under spädbarns- och småbarnsåren, abrupt språkbyte och språkinlärning och fr a (då de adopterade adopteras till Väst som barn) för att undersöka hypotesen om en kritisk period för språkinlärning.

Till skillnad från invandrarna och deras barn, vilka bibehåller förstaspråket och lär sig de västerländska majoritetsspråken (såsom svenska) som ett andraspråk och/eller växer upp som flerspråkiga (d v s de s k ”andrageneration:arna” och också en del s k blandade eller mixade), förlorar nämligen de adopterade till 99% om inte mer än så sitt ursprungsspråk/förstaspråk och vare sig de anländer till Väst vid ett års ålder eller vid 13 års ålder när de adopteras då deras (adoptiv)föräldrar åtminstone till 95% är enspråkiga majoritetsspråkstalare (OBS: det finns även adoptivföräldrar som har invandrat från t ex Finland, Norge, Tyskland och numera också i enstaka fall från Turkiet och Chile vilka inte har svenska som förstaspråk och det finns även svenska samer och svenska judar som har adopterat internationellt).

Med utgångspunkt i de få andraspråksforskning/flerspråkighetsforskningsstudier som har bedrivits på utlandsadopterade runtom i västvärlden såsom bl a i Frankrike (på adopterade från Sydkorea), i Sverige (också på adopterade från Sydkorea) och i USA och som har indikerat att även de som adopteras i tidig ålder kan ha spår kvar av ursprungsspråket/förstaspråket genomför sedan Norrman fyra studier där han bl a studerar adopterade i Sverige som har ursprung i Latinamerika (som förmodas ha haft spanska som ursprungsspråk/förstaspråk) och i Kina (som förmodas ha haft en mängd olika kinesiska varieteter och bl a putonghua eller standardkinesiska som ursprungsspråk/förstaspråk men kanske också i vissa fall något minoritetsspråk som kanske inte ens är ett sino-tibetanskt språk) och jämför de adopterade med både enspråkiga majoritetssvenskar och flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are”.

Studie 1 utgörs av en plädering för att Västs cirka en miljon utlandsadopterade bör studeras mycket mer av språkforskarna mot bakgrund av att nästan alla studier som rör andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning använder sig av minoritetsinvånare, urfolksinvånare, invandrare, s k ”andrageneration:are” och ibland också av s k blandade eller mixade som informanter.

Studie 2 och 3 utgörs av komparativa studier mellan adopterade från Latinamerika och Kina respektive flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are” och finner bl a att både de adopterade och invandrarna och de s k ”andrageneration:arna” har svårare att urskilja korta och långa vokalkontraster som skiljer ordpar åt än enspråkiga majoritetssvenskar samt att de adopterades och invandrarnas och de s k ”andrageneration:arnas” vokalproduktion skiljer sig från enspråkiga majoritetssvenskars dito.

Studie 4 utgörs av en neurologisk studie på adopterade från Kina som liknar den som franska forskare har genomfört på adopterade från Sydkorea och som med hjälp av scanning av hjärnan visar att de adopterade har en slags bevarad känslighet för ursprungsspråket/förstaspråket trots att de adopterades till Sverige när de kanske bara var 8-9 månader gamla. De adopterade uppvisade dessutom tecken på inhiberingskontrollmekanismer i hjärnan vilket Norrman tolkar som ett sätt för hjärnan att kompensera för den förhöjda känsligheten för ursprungsspråket/förstaspråket.

Det ska slutligen tilläggas att den första generationens språkforskare i Sverige som studerade utlandsadopterade (såsom Boel De Geer, Ingegärd Gardell och Birgitta Hene m fl) innan dagens avancerade tekniska utrustning existerade som numera bl a kan mäta personers uttal av vokaler när de talar ett visst språk och personers reaktioner i hjärnan när de hör ett visst språk fann att en hög andel av de adopterade hade s k språkstörningar av olika slag och även de som adopterades i tidig ålder samt att de adopterade överlag uppvisar låga skolresultat vilket i båda fallen nu i det närmaste kan sägas ha bevisats bero på att ursprungsspråket/förstaspråket fortsätter att ”spöka” hos de adopterade utan att vare sig de själva eller omgivningen vet om det (OBS: de adopterades språkstörningar och låga skolresultat kan så klart inte enbart förklaras med detta).

https://www.biling.su.se/om-oss/evenemang/disputation-online-i-tvåspråkighet-14-12-gunnar-norrman-age-and-constraints-on-language-learning-1.527663?fbclid=IwAR08dlGrhadmk_TDxwSElqDhkYpjYiafunkLSj_R-9KMxhDEZB62l72pSWo

“Avhandlingen undersöker långsiktig språkinlärning hos utlandsadopterade utifrån teoretiska perspektiv gängse inom studiet av andraspråksinlärning. Även om utlandsadopterade i regel helt förlorar alla kunskaper i förstaspråket (L1) efter adoptionen, så tillägnar de sig det nya språket kronologiskt sett som ett andraspråk (L2). Det är därför relevant att fråga sig i vilken mån utvecklingen i L2 liknar den hos L2-talare som behåller sitt L1 (och därmed blir tvåspråkiga) samt om den långsiktiga slutbehärskningen i L2 gynnas av tidig L1-förlust, eller om både utlandsadopterade och tvåspråkiga L2-talare påverkas i högre grad av faktorer som är gemensamma för dessa två språkinlärningsförhållanden: en senare startålder och ett annat stadium av neurobiologisk mognad.”

(…)

“Resultaten från dessa studier presenteras inom ramen för hypotesen om en kritisk period för språkinlärning, vilken belyses genom ett teoretiskt ramverk (probabilistisk epigenesis) som betonar det långsiktiga inflytandet av tidiga erfarenheter och hur kvalitativa funktionella förändringar i hjärnan vid olika åldrar vägleder utvecklingen av kognition och beteende, vid bland annat språkutveckling.”

I år har hela tre böcker kommit ut på svenska som använder ordet vit/a i betydelsen vithet/vita personer i titeln och sedan 2012 har sex böcker publicerats som innehåller ordet ras i titeln och två nya titlar utkommer 2021

Fascinerande – och positivt tycker i varje fall jag som ägnar mig åt frågor om ras och vithet i en svensk kontext – att kunna konstatera att nu när detta år snart är över så har hela tre böcker publicerats på svenska som explicit använder ordet vit/a i betydelsen vithet/vita personer – d v s Lovette Jallows ”Främling i vita rum”, Siduri Polis ”Hur du lyckas i en vit värld” samt Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” och kanske än mer fascinerande är att kunna konstatera att alla dessa tre böcker dessutom säljer skapligt bra att döma av nätbokhandlarnas försäljningslistor.


Att använda ordet vit/a i betydelsen vithet/vita personer liksom begreppet vithet i sig i en boktitel på svenska anses m a o allt mindre kontroversiellt inom den svensktalande gemenskapen för annars skulle antagligen inte de svenska bokförlagen tillåta och släppa igenom den typen av titlar.


Vad gäller ordet ras så är det dock fortfarande mycket kontroversiellt överlag bland svensktalande och därför har mycket få böcker publicerats på svenska som innehåller glosan ras och som handlar om det moderna Sverige under senare år.


Under 1900-talets första hälft och fram tills 1960-talet och även en bit in på 1970-talet var det inte ovanligt alls att böcker gavs ut på svenska som innehöll ordet ras i titeln såsom exempelvis Lars Beckmans bok ”Ras och rasfördomar” från 1966 som nytrycktes så sent som 1981. Därefter tog det många år innan en bok på svenska kom ut som innehöll glosan ras i titeln och som handlar om det moderna Sverige – det var först 2007 som detta skedde igen med Catrin Lundströms bok ”Svenska latinas. Ras, klass och kön i svenskhetens geografi” och därefter 2012 med antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” som Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani, René León Rosales och jag själv stod bakom. Året därpå kom sedan Karin Henrikssons bok ”En droppe svart blod. Ras och tolerans i USA” (2013) och 2017 kom antologin ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer i går och i dag” ut som jag själv var redaktör för.


År 2018 kom därefter den svenska översättningen av Reni Eddo-Lodges bästsäljare ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” ut liksom Catrin Lundströms bok ” Icke/vit migration. Reflektioner kring ras, medborgarskap och tillhörighet i en svensk kontext” och Andréaz Wasniowskis och min antologi ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” och året därefter gav jag ut boken ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” som också den innehöll ordet ras i titeln. Nästa år kommer jag slutligen även att ge ut ytterligare två böcker som explicit brukar glosan ras i titlarna – nämligen ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946-1977” samt ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’”.


Det går att anta att antalet bokpublikationer på svenska som innehåller ordet ras i titeln och vare sig det handlar om svenskspråkiga originaltexter eller översättningar från andra språk till svenska sakta men säkert kommer att fortsätta att växa i framtiden men troligen kommer rasbegreppet sannolikt aldrig att slå igenom i Sverige mot bakgrund av den dominerande svenska färgblinda antirasismen så snarare kommer nog i stället antalet böcker som använder ordet vit/a i titeln i betydelsen vithet/vita personer framför allt att öka i antal under de närmaste åren och det är mycket möjligt att även nästkommande år 2021 kommer att bjuda på hela tre boktitlar som just använder sig av ordet vit/a i titeln såsom under innevarande år.

Det ska tilläggas att sedan 2010 och fram tills idag så har säkerligen uppemot 100 böcker om inte fler än så och som innehåller termen etnicitet eller etnisk/a/t publicerats på svenska liksom mängder med böcker som innehåller ordet rasism eller rasistisk/a/t (och vilka ofta handlar om extremhögern) så det är alldeles uppenbart att termen ras de facto har ersatts av termen etnicitet inom den svensktalande gemenskapen.

Att BRÅ nu ska utreda svensk och utländsk bakgrund i en undersökning om personrån avslöjar det språkliga kaos som råder vad gäller allt som rör invandrare, minoriteter, ras, etnicitet och svenskhet

En på många sätt anmärkningsvärd nyhet som reflekterar det svenska språkliga begreppskaoset vad gäller allt som rör invandrare, minoriteter, ras, etnicitet, svenskhet o s v: Nu har BRÅ (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) gått med på att dela upp mellan svensk och utländsk bakgrund i en kommande undersökning om personrånen (som då tyvärr upplever sin s k ”all time high”-nivå just nu , som det verkar). BRÅ ska då operationalisera denna uppdelning och dessa båda kategorier vad gäller både förövare och offer och baserat på registeruppgifter från folkbokföringsregistret (d v s BRÅ ska inte ockulärbesiktiga människors kroppar/utseenden för att avgöra om de har svensk eller utländsk bakgrund).

Samtidigt tas denna nyhet emot och rapporteras som att BRÅ nu ska utreda ”etnicitet” (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för andra gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) när det just i själv verket handlar om det institutionaliserade statistiska kategori/begreppsparet svensk och utländsk bakgrund. Etnicitet är då något helt annat och anses oftast handla om det samlade ”identitetspaketet” religion, språk, familjevärderingar, livsstil, mat/dryckesvanor, klädskick och ibland också nationalitet.

Bland ”vanligt folk” i sociala medier och antagligen också ”hemma vid köksborden” och ”ute i stugorna” (och innan pandemin antagligen även på caféerna och krogarna och inte minst vid fikaborden på arbetsplatserna liksom på kvällarna/helgerna i föreningslivet och i samband med kurser hos studieförbunden o s v) tas denna nyhet dessutom emot som att BRÅ nu ska dela upp (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för tredje gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) mellan ”invandrare och svenskar” trots att invandrartermen som statistisk kategoribenämning försvann redan för över 15 år sedan genom ett riksdags- och regeringsbeslut.

Och utöver det språkliga kaoset som råder idag när denna nyhet rapporteras och debatteras så är det anmärkningsvårt om något att BRÅ nu indirekt går SD, M och KD till mötes (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för fjärde gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl):

”Efter vårens polariserade debatt – nu kan SVT Nyheter berätta att Brottsförebyggande rådet ska gå till botten med personrånen i en ny studie. Bland annat vill man försöka svara på huruvida gärningspersoner och offer har svensk eller utländsk bakgrund.”

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/brottsforebyggande-radet-ska-undersoka-om-ranare-och-ranoffer-har-svensk-eller-utlandsk-bakgrund?fbclid=IwAR0u93XHiW6MLkoo0h9-8ef5YO5cjKJRo8vJPxaPUNoXk2Bun_GmyDPh3yY

”Debatten om personrån har varit glödhet och polariserad. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) saknade den också bra faktaunderlag.

Därför har myndigheten sjösatt en ny kartläggning med större fokus på gärningspersonerna. Målet är att svara på många av de frågor som aldrig tidigare undersökts. Bland annat ska kartläggningen försöka reda ut om gärningspersoner och offer har svensk eller utländsk bakgrund.

– Vi kommer att titta på det men sen vet vi ju inte vilka svar vi får. Men där det finns en identifierad gärningsperson kommer vi absolut att titta på bakgrund, säger Maria von Bredow, utredare på Brå.

Enligt den statistik som SVT Nyheter har tagit del av är siffran för antalet anmälda personrån den högsta på tio år. 2019 polisanmäldes 7741 personrån. Hon påpekar dock att att det är viktigt att komma ihåg att många forskningsstudier visar på att anmälningsbenägenheten samt risken att bli misstänkt för brott inte är jämnt fördelad i samhället och att den påverkas av en rad faktorer.

– Det är därmed mycket troligt att vår redovisning av andel med svensk/utländsk bakgrund bland brottsutsatta och misstänkta inte fullt ut återspeglar verkligheten, säger Maria von Bredow.”

Hur ska ordet ”rasism” definieras och beskrivas i ordlistor och ordböcker efter sommarens BLM-rörelse/debatt?

The Atlantics Ben Zimmer berättar historien om hur BLM-aktivisten Kennedy Mitchum lyckades få bokförlaget Merriam-Webster att ändra och uppdatera definitionen på och beskrivningen av ordet ”rasism” i sin ordbok (som är den normerande ordboken för amerikansk engelska) i samband med sommarens BLM-rörelse så att den också inbegriper den systemiska och samhälleliga aspekten av rasism och inte bara personliga fördomar.

Zimmer berättar också historien om hur ordet “rasism” för första gången kom med i Merriam-Websters ordbok tack vare en viss Rose Frances Egan, som arbetade på förlaget på 1930- och 40-talen.

För svensk del står det då följande under ordet ”rasism” i svenska språkets två största, mest spridda och normerande ordböcker:

SAOL (Svenska Akademiens ordlista): ”rasism” – ”åskådning som hävdar att människor med olika yttre egenskaper har olika värde”

Svensk ordlista (som Svenska Akademien också står bakom): ”rasism” – ”åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna andra, särskilt om hävdande av den vita rasens överlägsenhet”

Jag har själv på sistone blivit kontaktad av språkvetare och forskare som dels arbetar vid Språkrådet och dels arbetar med Svensk ordlista, vilka har ställt frågor till mig om hur olika termer som handlar om ras och rasism bör definieras och beskrivas och fr a gäller det ord som jag själv kallar svenska rasord såsom z-ordet, l-ordet, n-ordet och i-ordet m fl ord.

Det finns m a o en medvetenhet idag bland landets språkvetare som arbetar med ordlistor och ordböcker och med vårdandet och utvecklandet av svenska språket i stort att definitioner och beskrivningar behöver revideras och uppdateras.

Senare i höst ska jag också träffa den grupp språkvetare som arbetar med att just nu uppdatera och revidera Svensk ordlista och jag kommer då att förutom sådana svenska rasord även ta upp hur ordet ”rasism” bör definieras och beskrivas.

Första gången som ordet ”rasism” dök upp i en svensk ordbok var f ö 1956 – d v s många år efter att amerikanska Merriam-Webster hade tagit med ordet för första gången 1939 – och ordet i sig slog igenom brett och i folkdjupet på svenska, i Sverige och bland svensktalande först på 1970- och 80-talen.

I övrigt finns det åtskilligt att säga om den oerhört snäva definitionen av ordet ”rasism” i Nationalencyklopedin som har ställt till med enorm skada inom den svensktalande gemenskapen då den i stort sett enbart inkluderar och betraktar de svenska nationalsocialisterna och explicita rasideologer som i stort sett de enda i dagens Sverige som ger uttryck för rasism.

På grund av denna mycket snäva definition av vad som är rasism håller förekomsten och användningen av ordet rasism t o m på att minska rejält i Sverige och bland oss som talar svenska på jorden:

förekomst av ordet ”rasism” i svenska tidningar:

2014: 20 019

2015: 15 636

2016: 13 551

o s v

2019: 9789 (d v s det går tydligt nedåt/utför)

https://www.theatlantic.com/culture/archive/2020/09/how-racism-made-its-way-into-dictionary-merriam-webster/615334/?campaign_id=37&emc=edit_rr_20200905&instance_id=21944&nl=race%2Frelated&regi_id=81364280&segment_id=37510&te=1&user_id=6997f1ae2e1ab27e5268144c15047c1e&fbclid=IwAR3vLb3dod8lrYc83hgeExtZcPgYCPchvVLDGcQ49tBIT8-Us1DOc_TIxKE

“In June, as Black Lives Matter protests were in full swing after the death of George Floyd at the hands of Minneapolis police, a dictionary definition made headlines. The definition that drew so much attention was the one that Merriam-Webster gave for the word racism. The news was that the dictionary publisher was going to be revising its entry for the term after hearing from a young Black activist from Missouri, Kennedy Mitchum.

Mitchum had contacted Merriam-Webster because she was dissatisfied with what she found when she looked up racism in the dictionary’s online portal. The first definition given for racism was “a belief that race is the primary determinant of human traits and capacities and that racial differences produce an inherent superiority of a particular race.”

As she told CNN at the time, “The way that racism occurs in real life is not just prejudice. It’s the systemic racism that is happening for a lot of Black Americans.” The idea that racism could be systemic, and not just a matter of personal prejudice, was actually conveyed in the second definition given by Merriam-Webster: “a doctrine or political program based on the assumption of racism and designed to execute its principles” or “a political or social system founded on racism.”

Nonetheless, as Merriam-Webster’s editor at large, Peter Sokolowski, explained, “the idea of an asymmetrical power structure” could be expressed more clearly, so the entry was revisited to bring that sense to the fore. Now the revised entry for racism has finally arrived, included in the online update Merriam-Webster published yesterday. As promised, the entry underscores some nuances, though the revision is not a complete rewrite. As before, the first definition given relates to personal belief and attitudes.

But the revised second definition—“the systemic oppression of a racial group to the social, economic, and political advantage of another; specifically: white supremacy”—better highlights what Mitchum was looking for. Additionally, the entry is now enriched by illustrative quotations from such writers as Angela Y. Davis, bell hooks, Mariana Calvo, and Imani Perry, and the activist Bree Newsome. When Mitchum’s appeal to Merriam-Webster attracted news coverage in June, many commentators portrayed the story in broad strokes as “the dictionary gets woke.”

Depending on one’s political perspective, that might be seen as either a laudable step in the path to progressive enlightenment or as a capitulation to the forces of political correctness. But a closer look at how Merriam-Webster’s definition of racism has evolved over time reveals a much more complex narrative.

Racism and racist are surprisingly recent additions to the English lexicon. You won’t find those words in the writings of Frederick Douglass, Harriet Beecher Stowe, or Abraham Lincoln. While the Oxford English Dictionary currently dates racism in English to 1903 and racist to 1919, the terms were still rarely used in the early decades of the 20th century. The pioneering civil-rights activist and journalist Ida B. Wells, for instance, instead used phrases like race hatred and race prejudice in her memoir, Crusade for Justice, which she began writing in 1928 but left unfinished when she died three years later.

When Merriam-Webster published the second edition of its unabridged New International Dictionary, in 1934, racism was nowhere to be found. The editors did include another, related term, which was more popular at the time: racialism, defined as “racial characteristics, tendencies, prejudices, or the like; spec., race hatred.” But racism was not yet on the radar of the lexicographers diligently at work at Merriam-Webster’s Springfield, Massachusetts, office.”

(…)

“Indeed, when the word racism appeared in print in the late 1930s (still vying with racialism as the preferred term), it was most frequently in the context of European fascism under Hitler and Mussolini, with one definition drafted by the Merriam-Webster editors referring to “totalitarian ideology” and another to “the Nazi assumption of Teutonic superiority and attendant anti-Semitism.”

Just a week after Egan made her inquiry about racism in 1938, German Jews were viciously attacked in the Nazi pogrom known as Kristallnacht, the Night of Broken Glass. A few weeks later, the activist Jesuit priest Father John LaFarge Jr. spoke out against racism (newspaper accounts at the time gave the still-novel term scare quotes), warning that the destructive forces of racism were gaining ground not just in Europe but in the United States as well. Speaking at a dinner sponsored by the Catholic Interracial Council, LaFarge explicitly called out American racism against “Negroes, foreigners, and Jews.”

Even if most Americans were unfamiliar with the word racism being applied to American life, doctrines of white supremacy in the country were, of course, widespread and pernicious at the time.”

(…)

“The legacy of past editions meant that the entry was so broadly construed that it did not seem particularly applicable to systemic racism as experienced by Black Americans. Laying out the semantics of the word has always been a balancing act between what scholars on race like Camara Phyllis Jones have identified as “institutionalized” racism on the one hand and “personally mediated” or “internalized” racism on the other.

With the institutionalized side of racism coming to the fore in the current discourse, dictionaries need to reflect that change of emphasis. Definitions are never set in stone, and the twists and turns of how racism has been defined illustrate how the meanings of such contentious terms are always subject to reevaluation and contestation.”

En uppdatering rörande mitt bokmanus om den svenska efterkrigstida historien om ras och rasism

Efter att sedan den 1 januari i år ha inlett detta nya och fram tills nu mycket märkliga årtionde med att ha försökt att spåra, hitta, kartlägga, läsa igenom, förstå, tematisera, kategorisera, analysera och kronologisera hela den svenska offentliga diskussionen om ras och rasism sådan den tog sig uttryck från 1946 och fram tills 1977 i dåtidens svenskspråkiga tryckta tidningar och tidskrifter kan jag nu konstatera att jag har skrivit närmare 250 sidor eller närmare 115 000 ord och 756 000 tecken på det bokmanus som just nu bär arbetsnamnet ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77” (Word, Times New Roman, 12 punkter, enkelt radavstånd, ingen formatering).
REF.jpg
 
Den första månaden (d v s januari månad) ägnade jag helt åt en frenetisk och närmast fanatisk materialinsamling som inbegrep att jag beställde upp/fram 100-tals s k lägg med svenska tidskrifter på Kungl. biblioteket liksom även på Stockholms stadsbibliotek och rotade fram 1000-tals tidningsartiklar på mikrofilm och via Kungl. bibliotekets digitala tidningsartikeldatabas Svenska dagstidningar. Dessa artiklar härrörde från åren 1945-89, då jag ursprungligen ville täcka hela Kalla kriget.
 
Den andra månaden (d v s februari månad) ägnade jag åt att läsa igenom de sammanlagt 10 669 A4-sidor (motsvarande kanske 8000 enskilda artiklar då vissa större tidningsreportage kan innefatta 2-4 A4-sidor medan vissa längre tidskriftsartiklar kan täcka 8-10 A4-sidor) som den gigantiska materialinsamlingen hade resulterat i liksom ett 30-tal svenskspråkiga böcker skrivna av svenskar som handlar om ras och rasism och som publicerades under efterkrigstiden och jag tittade mig även igenom ett 25-tal tv-inslag och lyssnade mig igenom åtminstone ett 20-tal radioinslag samt försökte hitta och titta och lyssna på alla lång/spelfilmer och popkulturella sånger som berörde ämnet under efterkrigstiden. Likaså spårade jag upp och letade jag fram samtliga attitydundersökningar som undersökte det s k svenska folkets s k rasfördomar under efterkrigstiden.
 
Den tredje månaden (d v s mars månad) ägnade jag åt att läsa om, koda, tematisera och kategorisera de artiklar som jag slutligen valde ut som mitt empiriska underlag efter att ha avgränsat tidsperioden till 1946-77 och skapa ett eget slags sammelsurium/universum av bokstavs- och sifferkombinationer för att bringa ordning i den fortfarande enorma textsamlingen. Jag började också samtidigt skriva på det bokmanus som jag idag kan konstatera närmar sig 250 A4-sidor och som motsvarar åtminstone 450 sidor i tryckt bokform om nu någonsin något förlag överhuvudtaget vill ge ut en bok i framtiden som handlar om något så bisarrt, knasigt, udda och obskyrt som den svenska efterkrigstida historien om ras och rasism mot bakgrund av att ingen knappt talar om ras och rasism längre (att vara både ”först på bollen” och ”före min tid” liksom samtidigt även sist på bollen” och ”efter min tid” får väl helt enkelt bli mitt öde). Hittills har jag f ö använt mig av ungefär 1100 av artiklarna som jag hittade i januari och som nu är inskrivna i referenslistan, som för närvarande täcker närmare 30 A4-sidor.
 
Den fjärde månaden (d v s april månad) och fram tills idag, det vill säga kring mitten och snart slutet av april, har jag sedan skrivit intensivt och nu äntligen, samtidigt som jag har skrivit, börjat se de stora dragen, mönstren och tendenserna vad gäller svenskarnas syn på ras och rasism och även märkesåren, de avgörande händelserna och de viktigaste personerna. Då jag är språkvetare i grunden har jag också valt att undersöka hur den svenskspråkiga vokabulären kring ras har uppstått och utvecklats mellan 1946-77 inklusive den uppsjö av svenska rasord som jag tidigare både har studerat och skrivit om i olika sammanhang.
 
I alla fall så ser mitt bokmanus kapitelindelning just nu ut som följer och observera att ett flertal rasord förekommer här nedan då jag i alla fall hittills har valt att låta både dem och uttryck, ståndpunkter och åsikter som vi idag uppfattar som oerhört stigmatiserande och stötande kvarstå i citerad form:
 
Kapitel 1: Sverige och ras under efterkrigstiden
1.1 Att kartlägga och undersöka den svenska synen på ras
1.2 Det vita folkhemmet och den svenska rasdiskussionen
 
Kapitel 2: Svenska rasskandaler
2.1 De svenska rasskandalerna
2.1.1 1940- och 50-talen: ”Färgade linjen dras även i huvudstaden!”
2.1.2 1960-talet: ”Om han är färgad, säger hyresvärdinnan ändå nej”
2.1.3 1970-talet: ”Importerade gulingar skämmer vår ras” och ”Vi ska skjuta er allihop”
2.2 Raskravaller i folkhemmet
2.2.1 1940- och 50-talen: ”I Sverige har vi inte haft några rasupplopp”
2.2.2 1960-talet: ”Löjligt tala om främlingshat i Trelleborg”
2.2.3 1970-talet: ”Det här får inte hända i Sverige”
 
Kapitel 3: Svenska rasord och rasstereotyper
3.1 Den svenskspråkiga rasvokabulären
3.1.1 1940- och 50-talen: ”Ordet neger som det uttalas på svenska har otrevlig klang”
3.1.2 1960-talet: ”Ordet rasism är inte ens om det stavas med c något gammalt europeiskt ord”
3.1.3 1970-talet: ”Vi får inte bli en nation av ljushuvuden och svartskallar!”
3.2 Kritik av svenska rasstereotyper
3.2.1 1940- och 50-talen: ”Våra största tecknare har gjort sig skyldiga till sådana”
3.2.2 1960-talet: ”Kan man inte börja med att sanera skolböcker och uppslagsböcker?”
3.2.3 1970-talet: ”Ett drygt ansvar faller på massmedia”
 
Kapitel 4: Svenska rasproblem
4.1 Vilka utgjorde de svenska rasproblemen?
4.1.1 1940- och 50-talen: ”Gör slut på lapp-diskrimineringen”
4.1.2 1960-talet: ”I Sverige är det zigenarna som är diskriminerade”
4.1.3 1970-talet: ”Rasmotsättningarna kommer att bli en stor fara för oss om vi inte gör något åt problemen”
4.2 Vad var det svenska ”negerproblemet”?
4.2.1 1940- och 50-talen: ”Kvinnofrågan är vårt lands negerproblem”
4.2.2 1960-talet: ”Det har alltså gått så långt att det blivit rashat i Sverige mellan äldre årgångar och yngre”
4.2.3 1970-talet: ”Norrlänningar får veta att de inte är välkomna till södra Sverige”
 
Kapitel 5: Svenska rasfördomar
5.1 Fanns det något rashat i Sverige?
5.1.1 1940- och 50-talen: ”Den svenska inställningen är absolut ej sådan”
5.1.2 1960-talet: ”Så liten som världen börjar bli krävs det att någon av de vita nationerna går i spetsen”
5.1.3 1970-talet: ”Men här i Sverige ligger vi ändå ofantligt långt före andra människor i detta avseende”
5.2 Vilka var de svenska rasfördomarna?
5.2.1 1940- och 50-talen: ”Det finns ett molande rashat i vårt land”
5.2.2 1960-talet: ”Man stirrar, man ropar glåpord, man tvekar inför att anställa en färgad eller hyra ut det lediga rummet åt honom eller henne”
5.2.3 1970-talet: ”När det gäller främlingshat, är vi likadana”
 
Kapitel 6: Svenska rasrelationer sedda utifrån
6.1 Hur upplevde invandrare och minoriteter det svenska rastänkandet?
6.1.1 1940- och 50-talen: ”En liten flicka pekade och skrek: ’Mamma, titta en neger’”
6.1.2 1960-talet: ”Gränsen för tolerans och förståelse går vid giftermål med en svart och en vit”
6.1.3 1970-talet: ”Svenskarna vet numer vad de inte får säga”
6.2 Vad tyckte omvärlden och utomstående om de svenska rasrelationerna?
6.2.1 1940- och 50-talen:”Ni har ju rasdiskriminering i Sverige också”
6.2.2 1960-talet: ”Det finns en vitt utbredd myt som säger att Sverige är ett icke-rasistiskt land”
6.2.3 1970-talet: ”För många amerikaner framstår Sverige plötsligt som ett land för rashetsare”
 
Kapitel 7: Avslutning
7.1 En sammanfattning av de svenska rasfrågorna 1946-77
7.2 Den efterkrigstida rasdiskussionen och dagens svenska rasrelationer
 
Referenser

Redan 1946 ansåg en svensk domstol att det svenska n-ordet var ett skällsord

Arkivfynd från i fredags: ”Jagade” i fredags upp de svenskspråkiga dagstidningsartiklar som handlar om ras på 1940- och 50-talen som jag ännu inte hade hittat, men sett spår av i andra artiklar, och hittade fascinerande nog att redan 1946 ansåg en svensk åklagare och domstol att det svenska n-ordet var ett skällsord.

 

N-ordet.jpg

Ända sedan 2000-talet åtminstone finns det då domar runtom i landets tingsrätter (och i några fall även i några av landets hovrätter) där i första hand icke-svarta personer har kallat i första hand svarta personer för det svenska n-ordet och dömts för det men att det svenska n-ordet betraktades som ett negativt och nedsättande skällsord i juridisk mening redan 1946 var tidigare okänt för mig åtminstone.

Några hypoteser kring varför det svenska r-ordet i form av termen rasism just nu verkar vara på utgående inom den svensktalande gemenskapen

Det börjat bli alltmer uppenbart att inte bara glosan ras i sig utan även termen rasism har kommit att i det närmaste tabuiseras och stigmatiseras på sistone inom den svensktalande gemenskapen liksom ordsammansättningar som rasist och rasistisk/t.
 
förekomst av termen rasism i svenska papperstidningar:
2014: 20 019
2015: 15 636
2016: 13 551
o s v
2019: 9789
2020: ca 6000?
 
Under 2010-talets början och mitt rasade ett flertal debatter som implicit eller explicit handlade om ras och rasism men fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 och än mer efter att SD blev ett av Sveriges största partier har det blivit allt ovanligare att se och höra uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t och att SD-sfären i bred mening sprider denna text just nu i sociala medier, som mer eller mindre härrör från Nationalencyklopedin och de två ”founding fathers”-invandringsforskningsforskarna Charles Westin och Anders Lange, är därför både symboliskt och symptomatiskt.
84984848_10157157057715847_3470891298146222080_o.jpg
 
Här är då mina hypoteser kring varför det svenska r-ordet i alla dess former och versioner har kommit att bli allt mindre vanligt förekommande på svenska på sistone:
 
1, Den oerhört kraftiga tabuiseringen av grundordet ras, som då är starkare i svenska språket än i något annat språk på jorden p g a den hegemoniska svenska färgblinda antirasismen, har gjort att alla ordsammansättningar som innehåller just ordstammen ras- med tiden har kommit att uppsattas som kontroversiella och känsliga.
2, Invandringsforskningsforskarna Charles Westins och Anders Langes oerhört smala definition av rasism/rasist/rasistisk/t, som då är den som gäller i Nationalencyklopedin, har fått ett enormt genomslag inom just den svensktalande gemenskapen vilket innebär att knappt ens de svenska nazisterna numera kan benämnas som rasister efter den s k etnopluralistiska och identitära vändningen inom extremhögern i bred mening.
3, De svenska antirasisterna genomsyras av en oerhört stark för att inte säga hyperradikal och supermilitant anti-ras-hållning vilket också har gjort att uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t har kommit att uppfattas som starka och laddade och kanske även med tiden som ”obehagliga”.
4, Det faktum att SD sedan millennieskiftet har mångdubblat sig mätt i antal röster och sympatisörer i valen och i opinionsmätningarna har gjort att SD alltmer inte längre kopplas samman med frågor som rör rasism. Dessutom värjer sig SD numera ”med näbbar och klor” från att just sammanknippas med frågor som rör rasism.
5, Kritiken mot minoriteters s k identitetspolitik som idag kommer från både vänstern och högern och som dessutom blir allt kraftfullare har gjort att det har växt fram en slags attityd som säger att den/dem som brukar termen rasism och kallar någon för rasist eller något för rasistisk/t just ger uttryck för s k identitetspolitik.
 
Dessa fem huvudhypoteser förklarar antagligen varför vår tids (svenskspråkiga) debatter om ras och rasism blir så oerhört polarisera(n)de för att inte säga aggressiva och rentav våldsamma, d v s så fort någon säger, skriver, operationaliserar och använder sig av det svenska r-ordet i en eller annan form så exploderar i det närmaste (den svensktalande) omgivningen numera och p g a det undviker allt fler (svensktalande) att just använda uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t.