Kategori: Svenska kyrkan

Om Svenska kyrkans vitbok om samerna

Har under den senaste veckan tagit mig igenom de båda digra volymer som utgör Svenska kyrkans färska vitbok om kyrkans relationer till och behandling av samerna och i jämförelse med den förra regeringens vitbok om svenska statens behandling av romerna och andra vitboksliknande publikationer som Socialstyrelsen m fl har givit ut under de senaste åren så är denna vitbok utan tvivel den mest ambitiösa hittills inom vår svenska samtidskontext samtidigt som det blir så tydligt vid en genomläsning av denna att en slutgiltig vitbok om svenska statens kolonial- och raspolitik gentemot samerna på alla sätt och vis lyser med sin frånvaro – d v s en sådan finns ju ännu ej men skulle verkligen behövas även om den sannolikt kommer att låta vänta på sig.

Bland de många kapitel som berör både medeltid och tidigmodern tid framkommer det hur mission och skatteindrivning gick i hand i hand när ”kampen om Nordkalotten” mellan Danmark-Norge, Sverige-Finland och Novgorod-Moskva ägde rum helt och hållet över samernas huvuden medan de kapitel som berör modern tid i det närmaste unisont lyfter fram hur den svenska kolonial- och raspolitiken blev alltmer hårdhänt, brutal och ”totalitär” framemot 1800-talets slut och särskilt under 1900-talets första hälft när det moderna svenska nationsbyggandet i huvudsak ägde rum samt hur denna tog sig uttryck inom så vitt skilda områden som skolans värld och utbildningsväsendet, missionen och församlingsarbetet, fattig- och åldringsvården, folkbokföringen och befolkningsstatistiken och den s k lappologin och (ras)forskningen.

Flera kapitel som är författade av kyrkohistoriker och missionsforskare lyfter bl a fram att den svenska s k ”hednamissionen” som ägde rum och försiggick i de europeiska kolonierna i Afrika och Asien liksom även i länder som Kina och Japan ofta kopplades samman med missionsarbetet bland samerna medan historikern Gunlög Fur påminner om att svenska staten och regeringen så sent som 1986 med bestämdhet tog avstånd från det ytterst välgrundade argumentet att relationen mellan svenskar och samer är kolonial och att Sverige bedriver en kolonialpolitik gentemot samerna utifrån den s k saltvattenshypotesen.

I sitt kapitel om de segregerade s k lappförsamlingarna i Jämtland och Härjedalen påminner Lars Thomasson om att de icke-territoriella samiska församlingarna där vilka upplöstes först 1941 bl a gjorde att många sydsamer inte fick rösta i de olika valen då de inte var folkbokförda som bofasta på samma sätt som att flertalet svenska romer och många svenska resande också saknade rösträtt ända in i efterkrigstiden utifrån samma folkbokföringspraxis medan Lena Karlsson och Marianne Liliequist lyfter fram flera hjärtskärande livsöden som påminner om den vardagsrasism som alltför många svenska nybyggare utsatte särskilt marginaliserade samer för i sitt kapitel om fattig- och åldringsvårdens behandling av samer mellan ca 1880-1940.

Äldre och fattiga samer kunde auktioneras ut till välsituerade svenska nybyggare som ibland låste in dem i bodar och närmast behandlade dem som djur och med vilje lät andra nybyggare håna och förnedra dem: En utackorderad gammal samisk kvinna som i praktiken var tandlös uppmanades att gapa så att svenska nybyggarbarn fick roa sig med att kasta in sockerbitar i munnen på henne och i ett samhälle och i en socken varifrån samtliga samer hade trängts undan bodde en enda gammal samisk man kvar som nybyggarna både stötte bort och hade kul åt. De båda författarna menar att i stort sett det enda ”vapen” och ”skydd” som marginaliserade samer hade var det utbredda ryktet bland många skrockfulla svenskar om att särskilt äldre samer kunde utöva ”trolldom”.

Per Axelsson skriver vidare om hur folkbokföringen blev alltmer rasbaserad framemot 1800-talets slut och att en specifik raskolumn för samer, vilka benämndes med beteckningen ”stam” enligt dåtidens sätt att se på s k ”primitiva” ”naturfolk”, kvarstod i formulär och i många fall i personbevis ända fram tills 1968. Axelsson lyfter även fram hur den sista svenska folkräkningen åren efter kriget, som också innefattade ras och etnicitet, resonerade kring de samer som var ”hel” och ”halv” liksom även kring romer och finsktalande samtidigt som SCB:s dåvarande GD konstaterade att judar inte skulle räknas separat i folkräkningen då Sverige inte befanns ha något ”nämnvärt judeproblem” och då det först ”måste utredas” vad som menas med ”heljudar”, ”halvjudar” och ”kvartsjudar” (i ett PM från december 1945).

Maja Hagerman och Carl-Gösta Ojala skriver slutligen båda om hur Svenska kyrkans präster och tjänstemän var mycket behjälpliga i ”materialinsamlingen” åt den svenska s k lappologin och (ras)forskningen genom att förse forskarna med ”empiri” i form av alltifrån mycket omfattande raskartläggningar och rasutredningar till mänskliga kvarlevor, d v s döda kroppar som i lönndom grävdes upp och ofta men inte alltid dekapiterades och kokades rena från mjukdelarna för att sedan omvandlas till statistik och ”fakta” och resultera i avhandlingar och studier som publicerades i både svenska och internationella peer review-tidskrifter och akademiska antologier och presenterades i form av föredrag både inom riket och på internationella forskarkonferenser liksom som gästföreläsningar vid utländska lärosäten.

Går det att vara kristen och extremhöger?

Den kristna sverigedemokraten Julia Kronlid har på sistone, i polemik mot Stefan Swärd och Micael Grenholm, aktualiserat en fråga som är som en repris på den intensiva debatt som pågick under mellankrigstiden i kristna kretsar och särskilt inom den dåtida kristna ungdomsrörelsen: Idag heter frågan ”går det att vara kristen och sverigedemokrat på en och samma gång?” och då hette frågan ”går det att vara kristen och nationalsocialist på en och samma gång?”:

http://www.svd.se/man-kan-visst-vara-kristen-och-sverigedemokrat

Bland de kristna som valde att öppet stödja och gå in i dåtidens nazistiska och fascistiska partier och organisationer fanns rena extremister som Hilding Malmgren i Skillingsfors och Gnarpprästen Ernst Ålander vilka betraktade Hitler som en Messiasgestalt medan andra nöjde sig med att anknyta till den kristna antisemitismens långa tradition och inte minst till Luthers radikala antisemitism.

Andra som gick hela vägen ut och anslöt sig till dåtidens extremhöger var den legendariske Karlstadsbiskopen Johan Alfred ”Fädernas kyrka” Eklund som dagens kristna sverigedemokrater hedrar och vördar djupt, den gamle Skarabiskopen Hjalmar Danell, teologerna Herbert Olsson och Hugo Odeberg och delar av det schartauanska prästerskapet i Västsverige kring Göteborgs Stifts-Tidning liksom den blivande biskopen Bo Giertz, den blivande överhovpredikanten Hans Åkerhielm, den blivande domprosten Gunnar Helander och de blivande professorerna Bengt Sundkler och Alf Åberg medan andra som ärkebiskopen Erling Eidem, Härnösandsbiskopen Torsten Bohlin, Västeråsbiskopen John Cullberg, poeten Karl-Gustaf Hildebrand och Ingmar Bergmans far Erik Bergman vacklade och i några fall kom att byta sida och t o m sluta som antinazister.

Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem var pro-nazist och finansierade i hemlighet svensk extremhöger

Stefan Swärd och Micael Grenholm påminner om att Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem lovade Hitler att han skulle bekämpa alla svenska protester mot den tyska protestantiska kyrkans nazifiering:

http://www.svd.se/kyrkan-behover-sta-upp-mot-hogerextremismen

Mötet mellan Eidem och Hitler ägde rum i Berlin den 2 maj 1934 och den svenske ärkebiskopen passade då på att hylla Hitler och nationalsocialismen som varande ”det tyska folkets räddning ur en kritisk situation”

Senare samma år skrev ärkebiskop Eidem i ett brev att ”nazismens genombrott betytt mycket för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen. En liknande upprensning hade även behövts i Sverige där det rådde en otrolig slapphet på det moraliska området.”

I ett annat brev skrev Eidem: ”Jag vill emellertid av hela hjärtat förklara för Eder att jag varken intager eller kommer att intaga någon ställning mot den svenska nationalsocialismen såsom politisk riktning.”

Och ärkebiskopens personlige sekreterare Nils Karlström skrev att ”ingen som något känner förhållandena i det förnazistiska Tyskland torde förneka nödvändigheten av att det kom till en reglering av judarnas alltför starka inflytande på statens och folkets liv.” Ironiskt nog disputerade Karlström sedermera på en avhandling om Svenska kyrkans och ärkebiskop Eidems syn på och förhållande till nationalsocialismen och försvarade naturligtvis sin gamle arbetsgivare (i avhandlingen Kyrkan och nazismen från 1976).

Erling Eidem finns också upptagen som hemlig bidragsgivare till fascistiska Sveriges nationella förbund 1936. Slutligen var Eidem en av de svenskar som allra tidigast fick veta om existensen av dödslägren på kontinenten men han valde att tiga om denna vetskap.

Om den svenska raspolitikens avskaffande och om hur Sverige kom att bli Europas första mångkulturella statsbildning

Fram tills 1962 placerades de fjällsamiska renskötarbarnen i Norrland på undermåliga s k ”nomadskolor” för att medvetet segregera bort dessa från de majoritetssvenska barnen – i förlängningen så att samer och ”nybyggare” helt enkelt inte skulle blanda sig med varandra vare sig socialt, kulturellt eller biologiskt (d v s de skulle helst inte reproducera sig med varandra). På ett liknande sätt var de romska barnen i praktiken helt och hållet utestängda från den svenska skolan fram tills 1965. Detta ledde bl a till att ytterst få samiska ungdomar gick vidare till den högre utbildningen då den undervisning som de samiska barnen erhöll på ”nomadskolorna” var på en mycket låg nivå:

https://svenskakyrkan.se/1363328

http://www.dn.se/nyheter/sverige/rasbiologiska-ideer-formade-kyrkans-skola

1960-talet är verkligen den stora vattendelaren i det svenska samhällsbyggets samtidshistoria i relation till frågor om ras, vithet och svenskhet – 68 innebar s a s faktiskt en verklig revolution kanske särskilt just i Sverige: Det var först då som den svenska rasstaten, det svenska rastänkandet och den svenska raspolitiken gradvis övergavs och avvecklades – en utveckling som sedan fullbordades på 1970-talet.

1976 överflyttades slutligen ansvaret för minoritets-, migrations- och integrationspolitiken till fullo från Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen till det som idag är Migrationsverket och samma år skrevs mångkulturalismen också in i regeringsformen och konstitutionen: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” 1976 var Sverige dessutom den första och den enda suveräna nationalstaten i den ”Gamla världen” (d v s i det vita kristna Europa) som deklarerade sig som ett mångkulturellt land – d v s denna lilla mening kan i mångt och mycket sägas utgöra själva ”grundtexten” till den moderna svenska antirasismen.

Innan 1976 betraktades alla frågor som rörde minoriteter och invandrare (d v s s k utlänningar) som rasbiologiska och socialmedicinska frågor – det var därför de svenska rasforskarna och medicinarna om och om igen kallades in som experter av regeringen när judar (den s k J-frågan), samer (den s k L-frågan), romer (den s k Z-frågan) och invandrare (den s k U-frågan) utreddes och när den svenska minoritets- och migrationspolitiken fastslogs från 1920-talet och ända fram tills 1960-talet. När frågan om internationell adoptions vara eller icke vara utreddes 1964 var det exempelvis inte samhällsvetare som kallades in för att utreda frågan utan Rasbiologiska institutets siste professor liksom flera andra rasforskare och medicinare: adoptionsfrågan var liksom den s k J-frågan, L-frågan och Z-frågan helt och hållet en rasfråga enligt den svenska regeringen.

Först fr o m 1970-talet, och ännu mer fr o m 1980-talet, tar de svenska samhällsvetarna över studiet av och forskningen om de svenska minoriteterna och invandrarna – d v s det som idag kallas IMER-forskning – och idag skulle det för de allra flesta tyckas vara märkligt om regeringen kallade in medicinare och genetiker för att utreda och arbeta fram den framtida svenska migrations- och integrationspolitiken. Den första svenska avhandlingen om invandrare som skrevs av en samhällsvetare försvarades först 1972 och det var egentligen först med 1980-talets Delegationen för invandrarforskning som samhällsvetarna (både kvant:are och kval:are) till slut detroniserade de svenska medicinarna vad gäller att ”claim:a” och muta in landets invandrare och minoriteter som varande just deras särskilda forskningsobjekt.

Om Svenska kyrkans rasutredningar och ”arierbevis”

Christoph Anderson skriver i Sydsvenskan om att vissa kvinnor alltid har attraherats av unga män med ett mycket stort våldskapital, ja helt enkelt män som har dödat många människor, och att dåtidens svenskor som drogs till SS-män (vilka dessutom oftast såg mycket bra ut då de valdes ut och sållades utifrån specifika kroppsmått, som idag väl skulle kunna kallas fotomodellsutseenden av skandinavisk typ) kan jämföras med dagens svenskor som dras till de IS-frivilliga: http://www.sydsvenskan.se/k…/svenskorna-som-gifte-sig-med-ss

Jag har själv gått igenom åtskilliga sådana här släktutredningar var syfte var att utreda om en kvinna var ”helvit”, ”arisk” och av ”nordisk ras” flera generationer bakåt inför ett eventuellt giftermål med en SS-man eller överhuvudtaget med en majoritetstysk man (för SS-medlemmar gick kravet att vara rasbiologiskt ”helvit” ända tillbaks till år 1750). Om en kvinna befanns ha något slags icke-vitt blod i sig så tilläts hon helt enkelt inte gifta sig med en majoritetstysk man.

Mindre känt är nog Svenska kyrkans roll i dessa genealogiska rasutredningar mot bakgrund av det faktum att under första hälften av 1900-talet var äktenskap mellan svenskar och tyskar mycket vanliga i alla samhällsskikt, inte minst i de övre skikten, då Tyskland i praktiken intog samma ledande roll som USA idag har för Sverige och svenskarna. Svenska kyrkan liksom myndighets-Sverige i övrigt och åtskilliga företag inom den privata sektorn och det svenska näringslivet (vilka valde att sparka sina svensk-judiska anställda) anpassade sig snabbt till de tyska raslagarna och den rasbiologiska arieseringspolitik som kännetecknade denna, så även Svenska kyrkan som på regeringens och svenska UD:s uttryckliga order var skyldigt att tillämpa de tyska Nürnberglagarna för att hantera äktenskapsärenden som syftade till att förhindra ”rasskändning”, d v s äktenskap och egentligen alla former av intimrelationer mellan vita och de som på den tiden sågs som icke-vita, d v s fr a judar men också romer, och naturligtvis också afrikaner och asiater, för att förhindra att blandade barn kom till världen (och vilka, om de väl kom till världen, generellt steriliserades i Nazi-Tyskland).

Därför utförde Svenska kyrkans tjänstemän tiotusentals genealogiska rasutredningar mellan 1933 och ända in till krigsslutet, och skrev ut så kallade arierförsäkran-bevis på löpande band (enbart Uppsala utfärdade över 1000 s k ”arierbevis” som det hette i folkmun mellan 1933-44) då UD hade ålagt kyrkan att ”tysk medborgare av tysk eller närbesläktad ras må ej ingå äktenskap med person av judisk ras”, och vilka var tekniskt möjliga att utföra just då Sverige kunde ståta med världens äldsta folkbokföringssystem och att ras liksom religion var en kategori som hade införts i den svenska folkbokföringen under andra hälften av 1800-talet. Från 1935 antecknades även raskategorin ”jude” i alla dess varianter ned till kvartsnivå (”heljude”, ”halvjude” och ”kvartsjude”) mer tydligare i den svenska folkbokföringen för att gå Nazi-Tyskland till mötes. Även alla de tiotusentals svenskar som bodde och arbetade i Nazi-Tyskland innan och under kriget behövde dessutom s k arierbevis med standardformuleringen ”härmed försäkrar jag på heder och samvete, att såvitt mig bekant, ingen av mina far- eller morföräldrar tillhört den judiska rasen” för att överhuvudtaget kunna få en anställning i landet.