Kategori: Svenska Dagbladet

Spåren av den svenska ”överklassnazismen” på SvD:s familjesida

Titt som tätt gör sig den gamla svenska (ärevördiga?) s k ”överklassnazismen” påmind och inte minst på SvD:s familjesida.Idag handlar det om med. lic. S Gunnar Edlund, f d överläkare på Gärdets sjukhus samt vid geriatriska kliniken på Danderyds sjukhus som har en gedigen bakgrund inom den svenska extremhögern (Sveriges nationella förbund, Försvarsfrämjandet, Carlbergska stiftelsen mm) och som tidigare var ordförande för Svensk-tyska föreningen, och som tillsammans med Södertörns högskola-professorn Per Wramner har författat minnesrunan över direktör Peter Hammargren som också han var medlem i Svensk-tyska föreningen.

Tillsammans med framlidne Åke J Ek har S Gunnar Edlund sannolikt svenskt s k ”överklassnazistiskt” rekord i att just få in s k ”runor” i just SvD över bortgångna kamrater.

Svenska Dagbladet lockar idag med en resa till ”den forna svenska kolonin Saint Barth”

Aningen tondöva SvD Näringsliv (d v s Svenskans näringslivsbilaga) och SvD Accent (som riktar sig specifikt till Svenska Dagbladets i huvudsak majoritetssvenska högutbildade höginkomsttagarläsare i huvudstadsregionen) erbjuder idag i samarbete med Jambo Tours en ”drömseglats till Västindien” till det facila priset av 43 950 kr.
116801321_10157722232200847_8486153020649869705_o.jpg
 
Annonstexten fritt (och måhända elakt) översatt (av mig):
 
”När världen står still” (d v s p g a pandemin) och BLM-rörelsen/debatten pågår (OBS: det antyds då inte i annonstexten utan det är mitt i detta sammanhang mycket väsentliga tillägg) ”fortsätter vi att drömma” oss tillbaka till den gamla goda tiden i ”Västindien” (d v s det gamla koloniala och idag post/kolonialromantiska namnet) inklusive ”på den forna svenska kolonin Saint Barth” (d v s Saint-Barthélemy) där ”spännande historia” (d v s den transatlantiska slavhandeln, plantageslaveriet och de europeiska kolonialimperierna) har utspelat sig.

Svenska Dagbladet förklarar idag krig mot det påstådda ”tankevirus” och mot den ”pandemi” inom högskole- och forskarvärlden som kallas postmodernismen i form av BLM-rörelsen och antirasismen:

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi levererar idag en helsidesledare-bredsida mot och en fullständig frontalattack på BLM-rörelsen och antirasismen som han menar härrör från den s k postmodernismen, som numera implicit sägs dominera svensk och västerländsk humaniora och samhällsvetenskap.
 
Arpi jämför i sin ledarartikel den s k postmodernismen med en religion, med en sekt och med en kulturrevolution och inte minst med ett virus och med den pågående pandemin i form av dess förmodade ”djävulens avkomma”-avartsprodukter i form av BLM-rörelsen och antirasismen.
 
Med utgångspunkt i James Lindsays och Helen Pluckroses kommande bok “Cynical theories. How activist scholarship made everything about race, gender, and identity – and why this harms everybody” menar Arpi att de svenska och västerländska forskare som idag underhåller och stöttar den s k Social Justice-rörelsen genom att agera aktivistiska forskare bär det fulla ansvaret för den s k identitetspolitiken.
 
Arpi uppmanar slutligen alla som är emot den s k postmodernismen att nu börja organisera sig och gå till motattack då detta handlar om inget annat än ett akademiskt och intellektuellt krig – ”det är hög tid att organisera motståndet mot kulturrevolutionärerna”:
 
 
 
”Postmodernismen har muterat och spridit sig som en pandemi. Social Justice-rörelsen är en ny virusstam som samhällskroppens immunförsvar inte känner igen. Gör vi inte motstånd nu, kan det snart vara försent.”
 
 
 
(…)
 
 
”Den första vågens postmodernister var, lite förenklat, inte bara desillusionerade i västvärldens kultur, med marknadsekonomin och liberalismen, utan även med alternativen. De ägnade sig åt att dekonstruera de “stora berättelserna”, så som kristendomen, kapitalismen, marxismen och även rationalitet och vetenskap. Men de var så frenetiska i sin dekonstruktion av allt etablerat att de inte hade något kvar att stå på när de var klara. Vilket politiska aktivister tyckte var otillfredsställande.”
 
 
 
(…)
 
 
 
 
”Social Justice-rörelsen är den tredje fasen av postmodernismen. Man är inte relativister, som de första postmodernisterna var, utan använder endast dekonstruktion och relativism strategiskt för att bryta ned konkurrerande ideologier. Sanningen finns, men den finns hos marginaliserade grupper och de levda erfarenheterna hos människorna som tillhör dem (eller mer korrekt: erfarenheten är värd något om den stämmer överens med deras teorier). Ståndpunktsteorin handlar om att all kunskap härstammar från ens sociala position. Det syns i hur aktivister arbetar. På en två dagar lång utbildning på infektionskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala instruerade Transammans (förbundet för transpersoner och närstående) de församlade att “Cis-personer kan aldrig förstå hur det är att ha könsdysfori”.
 
 
Men man kombinerar denna teori med en syn på samhället som genomsyrat av maktordningar. Det finns inget relativistiskt eller postmodernt tvivel kvar i denna tro. Ta-Nehisi Coates, bästsäljande författare och en av de mest kända inom Social Justice-rörelsen, menar exempelvis att svarta är äkta, medan vita är fejk. Svart identitet är en sann identitet, där man ser världen som den är, medan vithet är konstgjort. Medan 1900-talets marxister ofta pratade om att väcka de förtryckta ur deras ”falska medvetande”, har Social Justice-rörelsen vänt på det. Det är förtryckarna som bär på falskt medvetande, medan de förtryckta ser allt med klar blick.”
 
 
(…)
 
 
 
 
”Patriarkatet, vithetsnormen, cis-normativitet, heteronormativitet, västimperialism, funkofobi, fettfobi och kulturrasism är strukturer som inte kan kritiseras, enligt dem. De strukturerar hela samhället och smittar allt och alla. De är överallt, hela tiden. Därför kan man säga att alla vita är rasister, alla män sexister, eftersom dessa demoner är konstant närvarande. Därför kategoriseras kritik som motstånd. Man kämpar antingen för ljuset eller för mörkret. Man arbetar antingen aktivt med att nedmontera strukturerna, eller så är man medskyldig till att de fortsätter att förtrycka. Därför är slagordet “silence is violence” följdriktigt. Man är antingen med eller emot – det finns inga mellanting.
 
 
De ska inte förväxlas med socialister eller kommunister i egentlig mening, för de bryr sig inte om ekonomisk klass. Har du fel hudfärg – om du är vit – är du privilegierad oavsett om du är hemlös eller Donald Trump. Att ens prata om klass ser de som ”derailing” och en hundvissla för rasister. Där kan klassiska marxister ofta vara lika beklämda av denna rörelse som högern är.
 
Varje tid har sin strid, sitt krig. Eftersom de flesta är mot rasism, för jämställdhet och för tolerans av hbtq, så slinker denna radikala ideologi igenom. Denna muterade postmodernism har vårt ideologiska immunförsvar inte bildat tillräckligt många antikroppar mot. Eftersom rörelsen är relativt ny märker många inte att de släpper in en trojansk häst. De tror de gör något gott. Därför finns den redan i våra skolor, på universiteten, i myndigheter och i företag. Inte bara i USA, utan här i Sverige. Detta tankevirus börjar likna en pandemi.”

Svenska Dagbladets Anders Q Björkman förnekar att Sverige var delaktigt i den transatlantiska slavhandeln och rasförtryckte sina minoriteter

Att landets redaktörer, ledarskribenter, journalister, kulturkritiker, skriftställare, forskare och författare och snart sagt alla andra som har språket i sin makt just nu skriver spaltmeter efter spaltmeter och artikel efter artikel om rasism just nu är alldeles utmärkt och inte minst väntat i ett land vars folk (d v s det s k svenska folket) i generationer har engagerat sig för de svarta amerikanernas situation och särskilt gäller det majoritetsinvånarna (men naturligtvis även landets minoritetsinvånare).
 
Men när desamma/ovanstående alltför ofta inte visar sig ha särskilt bra koll på den amerikanska rasismens historia och än mindre på den svenska rasismens historia så blir alla dessa artiklar om rasism som just nu formligen forsar och strömmar ut i den svenska offentligheten och i det närmaste översvämmar de svenskspråkiga tidningarna och ”gammelmedierna” också ett exempel på hur den hypermilitanta och ultraradikala svenska antirasismen inte alltid är grundad i kunskaper utan snarare i känslor och dessutom handlar den ibland kanske mer om en underliggande svensk nationalism som syftar till att försvara en antirasistisk självbild och en antirasistisk Sverigebild ute i världen än om att verkligen vilja ta in hur Sveriges invandrare och minoriteter själva ser på majoritetssamhället och majoritetssvenskarna och inte minst att tillägna sig kunskaper om den svenska rasismens historia:
 
Idag skriver SvD:s Anders Q Björkman om rasismen som en ”sjukdom” och som en ”smitta” – en metafor som alltför ofta skyler över de ytterst rationella och s k vetenskapliga argument som rastänkandet en gång i tiden grundade sig i (d v s under Upplysningstiden och den vetenskapliga revolutionen) – och påstår att Sverige aldrig har varit engagerat i slaveriet och aldrig har ägnat sig åt raspolitik.
 
Faktum är att Sverige liksom större delen av Europas övriga länder vid flera tillfällen engagerade sig i den transatlantiska slavhandeln och inom rikets gränser praktiserades en politik gentemot dåtidens minoriteter som definitivt kan kallas raspolitik och ända in på 1960-talet utsattes fr a romer och samer för en rasåtskillnadspolitik:
 
 
”Och med tanke på de starka känslor George Floyds död har orsakat även här hemma är det värt att påminna om att Sverige inte är USA. Slaveri och rasåtskillnad har inte präglat svensk historia.”

I gårdagens SvD jämfördes Jean-Claude Arnault med Jesus och i dagens SvD jämförs vänstern med nazisterna

Igår skrev litteraturvetaren Horace Engdahl om Bachs Matteuspassionen i SvD och egentligen också om sig själv och sin nära vän Jean-Claude Arnault, som jämförs och likställs med Jesus, och idag intervjuar Stina Oscarson filosofen Ann Heberlein i samma tidning som talar om sin nya bok om Hannah Arendt och egentligen om sig själv och TAN-högern medan GAL-vänstern jämförs och likställs med de tyska nationalsocialisterna och visserligen fick Arnault, Engdahl och en mängd andra män i Arnaults närhet löpa gatlopp under #metoo-kampanjen på ett sätt som kanske både var hänsynslöst och våldsamt och visst var nazisterna uppfyllda av en självbild av att vara de goda medan Brittiska imperiets ”plutokrater” och de ryska ”bolsjevikerna” och inte minst ”Juden” var ondskan inkarnerad/e för dem men att jämföra Arnault med godheten själv för den som är kristen och västerlänning (d v s kort och gott med Frälsaren) och vänstern med ondskan själv för den som är kristen och västerlänning (d v s kort och gott med nazismen) är kanske ändå trots allt att ta i lite väl mycket?

HOR + ANN.jpg

Ännu ett försök att förklara SD:s rekordartade tillväxt under innevarande höst och vinter

SvD försöker idag att med hjälp av både grafik och statistik förstå hur SD har kunnat vinna närmare 500 000 nya sympatisörer sedan i somras, d v s under den fortfarande innevarande hösten och vintern, och kommer bl a fram till följande:
SVD.jpg
 
– SD har på sistone lyckats bredda sin politik och bl a tagit över M:s roll som ”lag och ordning”-partiet liksom inte minst M:s roll som det största och ledande oppositionspartiet. 43% av det s k svenska folket ”rankar” idag SD som det parti som har den allra bästa migrations- och integrationspolitiken, så fortfarande är ju SD:s ”paradnummer” migrations- och integrationspolitiken, men allt högre procentandelar av det s k svenska folket anser också att SD t ex har den bästa vård- och omsorgspolitiken och den bästa skol- och utbildningspolitiken.
 
– SD har gjort stora inbrytningar i de tre storstadsregionerna och är numera t ex jämnstarka med S i Stor-Göteborg och i Stockholms län minus Stockholm (d v s sammanlagt 25 kommuner) ligger partiet numera på hela 26% (i huvudstadskommunen handlar det då om 15%) vilket är något av en bedrift då de högerpopulistiska partierna runtom i Europa sällan eller aldrig uppnår sådana höga nivåer i en huvudstadsregion, då det ”normala” är att de högerpopulistiska partierna dominerar ett visst lands andra och tredje största städer (vilka ju brukar vara hamn- och industri- och arbetarstäder) men inte just huvudstadsregionen. Detta i sin tur indikerar att SD har gjort stora inbrytningar bland utländsk bakgrund-invånarna då både Stor-Malmö, Stor-Göteborg och Stor-Stockholm numera domineras av invånare med utländsk bakgrund. I övrigt vad gäller regionalt stöd är SD just nu antagligen det enskilt största partiet i Sydsverige, Västsverige och Mellansverige/Bergslagen (norra Närke, större delen av Västmanland, Värmland och Dalarna samt Gävleborg).
 
– SD har nu antagligen ”erövrat” och ”vunnit” arbetarklassen och den lägre medelklassen från S och bland arbetarmännen och de lägre medelklassmännen är SD idag det överlägset största partiet.
 
– SD har under denna höst lyckats ”attrahera” och ”charma” allt fler kvinnor och särskilt gäller det arbetarkvinnorna och de lägre medelklasskvinnorna. SD har sedan länge varit det överlägset största partiet bland landets samtliga män men numera är SD även det näst största partiet bland Sveriges alla kvinnor med ett stöd på närmare 19% inom denna grupp.

Nu ansluter sig även Gunnar Hökmark till SD-sfärens ”hypotes” att det är S som står för antisemitismen och inte SD

Dagens gästledare i SvD står M-veteranen Gunnar Hökmark för, som nu tyvärr också alltmer ansluter sig till alternativmediernas världsbild genom att bl a hävda att det är S och inte SD som har problem med antisemitism i sina led trots att både ledande SD:are och lokala gräsrots-SD:are om och om igen talar om Soros, ”globalister” och ”kosmopoliter” som hotar Sverige och Väst, styr världen och ”drar i trådarna”.
 
Och visst kan det visserligen finnas antisemiter med S-partibok men inget annat parti har i modern tid adresserat judarna i sitt partiprogram såsom SD har gjort: Fram tills 2000-talets början hade SD inskrivet i partiprogrammet att ”internationalisterna” (d v s judarna) skulle leva i fred med svenskarna precis som att A.H. ibland talade om att han önskade ”sluta fred med judarna”:
HÖK.jpg
 
”En statsminister som dömer ut en majoritet som går hans vilja emot som en hop på väg mot diktaturens mörker, skadar sitt lands demokrati. Den dag diktaturens krafter hotar oss på riktigt finns ingen som vill lyssna. Sverigedemokraterna är inte ett konservativt parti, som de själva liksom delar av medierna vill hävda, utan ett nationalistiskt och på många sätt trångsynt parti. De är heller inte nazister. Vet man något om vad nazismen är liksom vad antisemitism innebär, aktar man sig för att missbruka begreppen.
 
Är man dessutom företrädare för att parti som de facto och under lång tid har tillåtit antisemitism att existera i det egna partiet, inte minst i den stad som en gång tog emot danska judar på flykt men som i vår tid blivit känd över hela världen för judars otrygghet, borde man än mindre försöka spela det antisemitiska kortet mot de partier som under decennier stått starkast i att värna inte bara judars rätt i Sverige utan också den judiska staten Israels rätt att existera.
 
Så går vi mot ett nytt år. Det kan om det värsta händer leda till att vi slutgiltigt förlorar känslan för innebörden av begreppen nazism, extremism och antisemitism. Vilka som vinner på det är lätt att inse.”

Svenska Dagbladet kommenterar den rasideologiska massakern i El Paso

Igår lyckades SvD:s ledarsida med att trycka till både ”yttervänstern” och ”klimatångesten” (i två ledare som annars (och med rätta, d v s SvD:s fördömande är det så klart inget fel på) fördömde och behandlade terrordådet och den rasideologiska massakern i El Paso i Texas som mätt i antal dödade är det värsta högerextrema massmordet i USA på 50 år och medan Jesper Sandström bara var tvungen att passa på att även trycka till den amerikanska ”yttervänstern” (som han kallade Trumps allra mest högljudda motståndare i USA och som sannolikt bl a handlar om militanta svarta amerikanska aktivister och vissa vita amerikanska vänsterradikaler) i en bisats så menade Edvard Hollertz att gärningspersonen Patrick Wood Crusius var påverkad av ”klimatpanik” och han ville därför varna för att ”klimatångesten” kan komma att gå för långt bland kanske särskilt vissa ungdomar och unga vuxna (och sannolikt är det bl a Greta Thunberg och hennes generationskamrater som åsyftas).

image.pngimage.png

Jenny Nordberg skriver idag om synen på rasbegreppet i USA och i Sverige i Svenska Dagbladet

SvD:s utrikeskorrespondent i USA Jenny Nordberg skriver idag om hur det svenska tabubeläggandet av glosan och begreppet ras (som Sverige har avskaffat och rensat ut i antirasismens namn och därtill som första landet i världen att göra det) skapar förvirring i relation till USA och mot bakgrund av den aktuella ”ASAP Rocky-affären”:
67238957_10156621063810847_660286878854938624_n.jpg
 
 
”Där förs alla möjliga sorters statistik på hur många av olika rasgrupper som finns, och var i landet de bor. Finansiering av offentlig verksamhet på federal nivå utgår nämligen från – och måste ta hänsyn till – rasgruppsfördelningen i olika områden. Det råder också ständig konflikt om hur gränserna dras för valdistrikt utifrån vilka som bor där och hur det är fördelat på ras.
 
Men det handlar inte om rasforskning med skallmätning på det sätt som Sverige historiskt sett utmärkte sig på, eller registrering av ras knutet till specifika personer. Statistik samlas utifrån frivillighet, där var och en får identifiera sig som en viss ras. Eller flera. Varje gång jag är hos en läkare och fyller i ett papper får jag numera exempelvis själv och frivilligt beskriva vilket kön, vilken ras och vilken sexuell läggning jag anser mig ha. Alternativen blir hela tiden fler.
 
Framför allt finns amerikanska lagar som är avsedda att motverka rasdiskriminering, och därtill olika system för positiv särbehandling; en slags kvotering av minoriteter. Tanken att fler än bara vita människor – som historiskt och än i dag dominerar – ska få chans till exempelvis utbildning och att ingå i olika samhällsfunktioner som utövar makt.
 
Det Trump kanske inte vet, lika lite som han hade kännedom om det svenska rättssystemet innan Stefan Löfven fick förklara det för honom, är att Sverige däremot har avskaffat hela begreppet ”ras”. Det innebär också ofta viss förvirring för svenskar i allmänhet, som när man läser om rasfrågor i USA och försöker att översätta det till svenska, eller ens begripa vad diskussionen går ut på.
 
För Sveriges del hänger det ihop med det politiska projekt att bli ett mångkulturellt land som jag skrev om för några veckor sedan. Det tog fart ordentligt under 1970- talet, och en del av detta var att komma så långt från historien av rasforskning som möjligt. I stället skulle svenskar genom utbildning och media bli ”färgblinda”, som Tobias Hübinette uttrycker det.
 
Han är antirasistisk forskare vid Karlstads universitet, och förklarar att på 1990-talet kom ordet ”ras” att uppfattas alltmer stötande i Sverige. På 2000-talet blev det dags att avskaffa det i alla offentliga dokument. Detta blev också en del av utrikespolitiken, vilket skulle inspirera andra länder att ta efter. I stället ersattes begreppet bland annat med ord som ”etnisk och kulturell tillhörighet”. De handlar främst om språk och gemensamma traditioner.
 
Sociologen Catrin Lundström som bedriver forskning kring ojämlikhet vid Linköpings universitet har bland annat skrivit om en ”sammanblandning av begreppen ras och rasbiologi” i Sverige. Hos Skatteverket finns registrerat vilket land en person invandrat från, men att föra statistik och räkna uppdelat på ras, eller för den delen etnicitet, religion eller språk, anses helt olämpligt i Sverige.
 
Och trots att ”ras” är ett ord som inte längre används i Sverige, har vi behållit ”rasism” och använder det flitigt.
 
På samma vis som ras kanske sammanblandas med rasbiologi, är begreppet rasism i Sverige nära knutet till främlingsfientlighet och nazism. Den som säger att en annan person är ”rasist” gör alltså snarare en parallell till nazisternas syn på rasbiologi, än en orättvisa eller diskriminering baserat på härkomst eller utseende.
 
Att helt undvika att tala om ras, vilket de flesta som säger något i offentligheten i Sverige anstränger sig för att göra, gör det i sin tur också mer snårigt att förstå och diskutera vad rasism är. Forskare som Catrin Lundström har framför att det blir svårare att undvika orättvis fördelning när det är så tabu att mäta och föra statistik på människors olikheter – hur de än definieras.
 
För som Tobias Hübinette säger, vad är den huvudsakliga skillnaden på en svart amerikan som talar samma språk och anser sig ha samma nationella tillhörighet som en vit amerikan?”
 
(…)
 
”Med en fortsatt resa mot demografisk mångfald kommer kanske Sverige få anledning att omvärdera begreppet ”ras” och bättre försöka definiera vad som utgör ”rasism” – framför allt i en tid när allt fler minoritetsinvånare vill definiera sig själv och sin grupp.”
67873525_428868607716608_5975905671885881344_n.jpg

Dagens Svenska Dagbladet innehåller hela fem artiklar om rasism

Dagens nummer av SvD innehåller hela fem texter om rasism och både Tove Lifvendahl och Jenny Nordberg (vilka har författat två av dem) säger som det är mot bakgrund av den gångna veckans yrvakna och hetsiga debatt om ras, svenskhet och det nya mångrasliga supermångfalds-Sverige (OBS: sedan måste en inte ”backa” Ivar Arpi i allt bara för det men det är ett faktum att den svenska befolkningssammansättningen numera är den näst mest heterogena i västvärlden efter USA och bredvid en handfull andra västländer såsom Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Australien och Kanada) och Lifvendahl gör det utifrån personliga erfarenheter som utlandsadopterad och hon berättar också om när hon bevistade ett möte med Adopterade koreaners förening (AKF) medan Nordberg refererar till den amerikanska antropologen John L. Jackson i sin kritik av färgblindheten:
65364132_10156534727655847_3477441067438047232_n.jpg
 
 
”Jag växte upp som en av min småorts mycket få invånare med synbart utländsk bakgrund. Under hela uppväxten fick jag frågor om mitt olikvarande, avvikande utseende. Det förändrades något när jag flyttade till en stad, men alltjämt händer det att man utifrån hur jag ser ut, drar slutsatsen att jag inte förstår svenska.
 
Det gör mig inget. Jag har inte upplevt det problematiskt eller jobbigt. Men andra har en annan upplevelse. På ett möte jag blev inbjuden till med en förening för adopterade från samma land, frågade jag vad föreningsgemenskapen betydde för dem. ”Det är så skönt att få känna att man är i majoritet här”, sade en, och flera nickade instämmande. Jag delar inte deras känsla, men respekterar att de känner så.”
 
(…)
 
Tanken att invånarna (oavsett ursprung) i Sverige skulle vara okänsliga för identitetsmässiga dimensioner av befolkningens utseende är nästan rörande aningslös. Sagt utifrån 45 års egna talrika erfarenheter av hur människor reagerar på (mitt) utseende utifrån erfarenheter, relationer, förförståelse, nyfikenhet, fördomar, förväntan och okunskap. Jag har fått höra det mesta, från grovt tillmäle av bensinmackskund i värmländsk glesbygd på temat asiatisk prostituerad, till att bli tillrättavisad i tv av greklandsfödd journalist: ”du är ju ingen riktig invandrare!”.
 
 
”Jackson beskriver rasism som något som skulle vara mer betjänt av att diskuteras lite mer öppet. En rädsla och osäkerhet inför någon som är annorlunda eller ser annorlunda ut kan kännas obefogad och pinsam, men att låtsas som om att den rädslan inte existerar gör det svårare.”
 
(…)
 
”Han föreslår något som känns radikalt i vår tid: att i stället för att inte låtsas se ytliga skillnader mellan människor, så är det bättre att se och till och med börja leta efter dessa skillnader. Först därefter kan insikten komma om att skillnaden inte är farlig eller ett hot.
 
På samma vis kan det vara lika effektivt att notera var skillnader mellan människor inte finns.
 
Om de enda barn ser är människor av annan etnicitet som gör en viss sak – städar, till exempel – så formar det deras bild av verkligheten, skriver han.
 
Den som tror sig, eller låtsas vara färgblind och aldrig se några skillnader på människor, gör också sig själva och andra en otjänst.
 
När det är helt socialt omöjligt att uttrycka sina rädslor inför andra – som in sin tur kan bottna i rädslor, frågor och osäkerhet inför skillnader mellan människor – så kanske det framstår som en offentlig seger för samhället. Men det utgör i själva verket en social tillbakagång, skriver Jackson.
 
Ju mindre som sägs i det offentliga rummet, desto mer sägs då i de enskilda rummen.”