I veckan kommer Svenska Akademiens ”Svensk ordbok” ut, som senast gavs ut 2009 och i höstas träffade jag redaktionen bakom ordboken i form av ett språkvetenskapligt seminarium på temat ”kontroversiella ord” (läs: rasord, d v s ord som betecknar rasliga, etniska och religiösa minoriteter samt olika urfolk och utomeuropeiska och icke-västerländska s k folkslag) och fick då ge min syn på det svenska kulturarvets och den svenska ordskattens allehanda och mångtaliga rasord (såsom i-ordet, n-ordet, z-ordet och l-ordet o s v).

Inför seminariet hade redaktionen sammanställt en lista över alla s k ”kontroversiella ord” (d v s rasord) som de ville diskutera med mig (och de var inte få) och inte minst hur de kan beskrivas och definieras liksom expemplifieras på ett uppdaterat sätt. Vi diskuterade ”naturligtvis” också det bland de svensktalande så oerhört kontroversiella och i det närmaste tabubelagda ordet ras i sig på seminariet liksom dess olika avledningar och ordsammansättningar.

Samtidigt fick jag veta att i 2009 års upplaga hade den dåvarande redaktionen gått igenom alla ord som har med kön och sexualitet (läs: sexistiska och homofoba ord) att göra och rådfrågat olika kvinnoorganisationer och RFSL om dessa ord men vad gäller den upplaga som kommer ut denna vecka så har den nuvarande redaktionen symptomatiskt nog inte kontaktat och talat med några representanter för några rasliga, etniska och religiösa minoriteter eller för några urfolk eller invandrargrupper överhuvudtaget för att rådfråga dessa.

I stället valde Svenska Akademiens ”Svensk ordbok”-redaktion att enbart rådfråga mig då jag genom åren har skrivit och publicerat (plus debatterat) en del om de svenskspråkiga rasorden i egenskap av att vara en av landets ytterst få kritiska rasforskare och såsom framgår av SvD-intervjun med huvudredaktören Emma Sköldberg diskuterade vi inte minst i-ordet under seminariet.

Bl a fick jag lära mig (OBS: jag har då svenska som förstaspråk men kände trots det ändå inte till detta ord) att det finns ett ord i svenska språket som heter i-tjut, och som i en äldre upplaga av ordboken har förklarats som den typ av o/ljud som kan höras från läktaren i idrottssammanhang, d v s kort och gott när de svensktalande majoritetssvenskarna ropar, skriker och tjuter såsom de uppfattar att urfolksamerikaner gör när de blir kollektivt upphetsade i samband med en match eller någon annan idrottstillställning och kanske också i samband med en rock- och popkonsert (d v s under en populärmusiktillställning för i konstmusiksammanhang är det då inte ”comme-il-faut” att brista ut i s k i-tjut annat än möjligen efter något enstaka medryckande marschmusikstycke).

”Flockimmunitet, plastbanta och adda är några av de nyord som förs in när ”Svensk ordbok” kommer i en ny upplaga. Men ett forskarlag har också moderniserat stereotypa ordförklaringar i den nu helt digitala boken.”

https://www.svd.se/flygskam-och-adda-i-akademiens-nya-ordbok

”Inför 2009 arbetade forskarna mycket med hur kvinnor och män framställs i förklaringarna. Inför den här upplagan har de haft alla sju så kallade diskrimineringsgrunder i åtanke. Emma Sköldberg har också studerat hur länder och människor framställs.

– Det är en balansgång, vi ska inte utmana schabloner så mycket att budskapet går förlorat men vi vill samtidigt inte förstärka stereotyper, säger hon. Ett ords valör kan också förändras snabbt. Emma Sköldberg exemplifierar med ”indian” som numera anses nedsättande, liksom ”dvärgalåt”, ett annat ord som nu rensas bort. Samtidigt påminner hon om att ett och samma ord kan ha väldigt olika laddning beroende på sammanhang.

– Vissa ord reclaimas så att det som är ett skällsord i vissa grupper är fullt gångbart i andra grupper, säger hon.”