Kategori: Sven Davidson

Fröet till dagens SD sattes antagligen 1964 av en av SD:s grundare Sven Davidson, som redan 1964 föreslog att den svenska extremhögern behövde starta ett parti och som 1970 anordnade Sveriges första efterkrigstida demonstration mot invandringen

I min ”eviga” (arkiv- och biblioteks)jakt på när fröet till SD egentligen ”sattes” och grundlades har jag hela tiden tvingats omvärdera och revidera den svenska s k nationella rörelsens efterkrigshistoria och inte minst ”antedatera” de första spåren av ”SD”:
 
(Stadsfullmäktige)valet 1946 var då sista gången på många decennier som ett svenskt s k nationellt parti ställde upp i val som ett s k nationellt parti: Det handlade om Medborgarförbundet i Helsingborg som erhöll tre mandat och som i praktiken var Sveriges nationella förbunds (SNF) Helsingborgsavdelning men som strax därefter återvände till ”fållan” moderpartiet Moderaterna.
 
Även om vissa lokala partier runtom i landet de facto var direkta fortsättningar på s k nationella förkrigstida eller krigstida partier och fortlevde under annat namn runtom i landet såsom t ex Nils Flygs gamla parti Svenska socialistiska partiet (SSP, som f ö just 1946 erhöll ynka 125 röster) vars lokalavdelningar här och där omvandlade sig till kommunpartier så är det ett faktum att den parlamentariska närvaron av folkvalda politiker för den svenska s k nationella rörelsen helt enkelt var över efter kriget.
 
År 1950 lade Sven Olov Lindholms Svensk socialistisk samling (SSS) ned för gott, som tidigare hade kunnat räkna 100-tals kommunala mandat i hela landet under partiets storhetstid innan kriget, och även om Göran Assar Oredsson bildade Nordiska rikspartiet (NRP) 1956 så lyckades detta öppet nazistiska parti sannolikt aldrig erhålla mer än 470 röster i ett val, vilket skedde i 1985 års riksdagsval. Inför 1979 års riksdagsval försökte SNF att ställa upp i val under namnet Högerpartiet, men misslyckades med att samla in det antal namnunderskrifter som på den tiden var nödvändigt för att registrera en partibeteckning och gå till val på densamma.
 
Att Bevara Sverige svenskt (BSS), som senare utvecklades till Sverigepartiet (SvP) 1987 och därefter till Sverigedemokraterna (SD) 1988, var ett slags gemensamt projekt för hela den dåtida svenska s k nationella rörelsen har ju länge varit känt då grundarna kom från både SNF, NRP och även Nysvenska rörelsen (NSR), som till skillnad från konkurrenterna SNF och NRP aldrig ställde upp i något val.
 
En av dem som grundade både BSS, SvP och SD och som både var BSS (första och enda) ordförande och ledamot i ett flertal av SD:s partistyrelser under hela 1980- och 90-talen var ingenjör Sven Davidson, som hade en bakgrund i NSR och som på 1960- och 70-talen var ordförande för nysvenskarnas Stockholmsavdelning. Tillsammans med den f d SNF:aren Christopher Jolin och den f d NRP:aren Leif Zeilon (senare Ericsson) kom Davidson att sakta men säkert grunda, bygga upp och etablera SD under en tid när dagens SD:s ledargarnityr med Jimmie Åkesson i spetsen fortfarande bara var barn och tonåringar (och skinheads). Efter att SD splittrades 2001 följde dock Davidson den falang som bildade Nationaldemokraterna (ND), som han kvarstannade inom fram till sin bortgång 2005.
90241637_10157285331835847_8614642963328270336_o.jpg
 
Nu tror jag mig faktiskt och äntligen ha hittat ”ursprungsfröet” till SD: På senvåren 1964 valde Sven Davidson att lyfta frågan om att nysvenskarna borde bilda ett parti inför detta års val i september på NSR:s sedvanliga årliga s k riksstämma i Malmö. Davidson var uppenbarligen direkt inspirerad av att dagens KD hade bildats tidigare under samma år som Kristen demokratisk samling (KDS) men att döma av referatet från stämman i NSR:s huvudorgan Vägen Framåt erhöll han inget medhåll att tala om från de andra nysvenskarna.
 
Davidson var då på alla sätt och vis före sin tid inom dåtidens svenska s k nationella rörelse och alla som är före sin tid vet att de inte har särskilt många som vare sig förstår, uppskattar och tycker om dem och så var det antagligen även för Davidson åtminstone fram tills att han var med och grundade BSS 1979:
 
Dels föreslog Davidson att nysvenskarna och den svenska s k nationella rörelsen borde och behövde starta ett parti och ställa upp i val och dels uppmanade han stämmodeltagarna att börja vända sig till ”vanligt folk” genom att försöka popularisera NSR:s budskap med känsloretorik. Det handlade helt enkelt om att försöka vinna de breda s k massorna av det s k svenska folket genom att ”appellera till känslorna” och inte fortsätta att verka som en inåtvänd högintellektuell sekt för akademiker och högutbildade, som både NSR och SNF var på 1960-talet och i praktiken under hela efterkrigstiden.
 
Slutligen anordnade Davidson sex år senare det första offentliga mötet och den första öppna demonstrationen någonsin sedan krigsåren som explicit riktade sig mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970. År 1970 hade nämligen andelen utomeuropéer i Sverige för första gången någonsin i svensk historia kommit att överstiga över 0,1%. Det handlade om sammanlagt 12 398 invandrare från Afrika, Asien och Sydamerika som befann sig i landet år 1970 och Davidson menade att denna fortfarande mycket lilla utomeuropeiska minoritet bara var av föraning av vad som väntade Sverige i framtiden och inte minst därför behövde den svenska s k nationella rörelsen modernisera sig och just bilda ett parti.

När blev invandringen egentligen en fråga för den svenska extremhögern mot bakgrund av att Sverige var ett utpräglat homogent land sett till befolkningssammansättningen långt framemot 1900-talets slut?

Stötte nyligen på en annons i en högerextrem publikation som kallade till ett protestmöte mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970 (och med s k ”eftersits” på anrika Restaurang Pelikan – OBS: 1970 var då ”Söder” i huvudsak ett arbetarområde), som jag faktiskt tror kan ha varit det allra första offentliga mötet och demonstrationen som explicit riktade sig mot invandringen sedan den svenska extremhögerns tyvärr rejält framgångsrika antisemitiska anti-invandringskampanj ”Mota Moses i grind” som utspelade sig 1938-39 i kölvattnet efter Novemberpogromen eller den s k ”Rikskristallnatten” den 9 november 1938 och som tog sig uttryck i ett flertal möten och demonstrationer.
Sven (kopia).jpg
 
Den svenska extremhögern har då aldrig varit emot invandring i sig (det har snarare under decennierna formligen ”vimlat” av nordiska, europeiska och västerländska invandrare inom den svenska extremhögern) utan det har alltid handlat om att protestera och markera mot specifika invandrargrupper och 1938-39 handlade det då om judar som försökte fly från den alltmer tyskdominerade kontinenten medan det handlade om utomeuropéer 1970 för just under det året översteg det sammanlagda antalet invandrare i Sverige från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien för första gången någonsin i svensk historia över 10 000 invånare motsvarande över 0,15% av den dåtida svenska totalbefolkningen. 10 000 utomeuropeiska invandrare kan låta löjligt lite idag men för dåtidens (majoritets)svenskar innebar det att den svenska gatubilden och vardagen sakta men säkert höll på att förändras från att tidigare ha varit extremt homogen (d v s Sverige var helt enkelt massivt och överväldigande vitt på den tiden).
 
Det som gör att 1970 års protestmöte även har bäring på vår samtid handlar om att mötet arrangerades av Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelnings ordförande Sven Davidson, som måste sägas ha varit långt ”före sin tid” i den meningen att han just redan 1970 förutsåg och ”profeterade” att invandringsfrågan skulle komma att bli den avgörande politiska frågan för den svenska extremhögern under en tid när inte särskilt många svenska högerextremister ännu hade politiserat invandringsfrågan utöver Davidson själv.
 
Det var då först framåt 1970-talets slut som invandringsfrågan sakta men säkert kom att bli den alltmer överordnade och överskuggande frågan för den samlade svenska extremhögern p g a att den utomeuropeiska invandringen ökade successivt under denna tid, och vilket till slut ledde fram till att BSS bildades 1979 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/11/29/befolkningsfragan-ras-extremhogern-sverigedemokraterna).
 
År 1980 hade också antalet utomeuropéer i Sverige ökat till närmare 60 000 invånare motsvarande 0,7 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen, vilket många inom den dåtida svenska extremhögern uppfattade som något av en demografisk katastrof och särskilt då en tredjedel av dem var utlandsadopterade vilket de facto innebar att de som vuxna skulle komma att blanda sig och reproducera sig med de infödda majoritetsinvånarna.
 
Sven Davidson kom inte överraskande att spela en viktig roll i grundandet av BSS och han var också BSS ”ansikte utåt” i egenskap av att vara organisationens första och enda ordförande och när SD bildades 1988 som en direkt fortsättning på BSS var Davidson återigen en centralfigur som kom att sitta med i SD:s partistyrelse ända fram tills 1990-talets slut innan han lämnade SD och gick över till Nationaldemokraterna 2001 där han kvarstannade fram till sin död 2005.
 
Just Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelning var f ö under Sven Davidsons ordförandeskap på 1960- och 70-talen aldrig särskilt stor men innehöll samtidigt flera illustra medlemmar såsom elitgymnasten och adelsmannen Jean Cronstedt, svenska Wranglers direktör Ulf Engquist och dennes son Måns Pontén (d v s modeikonen Gunilla Ponténs man och son), Swedenborgarnas pastor Olle Hjern, Medicinalstyrelsens överdirektör Håkan Rahm, arkitekten Ivar Tengbom samt Sagerska husets ägarinna Vera Sager.