Kategori: surrogat

Upprop mot surrogathandeln i dagens Aftonbladet

Just nu anses andelen barnlösa personer i västvärlden, heteros som homos och par som singlar, ”peak:a” rent historiskt sett och p g a att antalet utlandsadoptioner har gått ned dramatiskt sedan ”rekordåret” 2004 när runt 40 000 barn adopterades till västvärlden, har antalet surrogatarrangemang (och därmed också antalet surrogatbarn) kommit att explodera i antal och liksom under den internationella adoptionens barndom är det fr a västvärldens s k ”celebrities” som går först i ledet och för svensk del berättade kändisen Micael Bindefeld nyligen i SVT hur han fick barn via ett surrogatarrangemang.

”31 debattörer i upprop: Svenska medborgare utnyttjar utsatta kvinnor i fattiga länder”

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/y6GL6R/upprop-infor-ett-forbud-mot-surrogathandeln-nu

”Svenskar fortsätter skaffa barn genom surrogatmoderskap utomlands, trots att det inte är tillåtet i Sverige. 

I dag lanserar kvinnoorganisationer, journalister och feminister ett upprop mot den växande reproduktiva handeln. Vi kräver att Sverige omedelbart inför ett förbud mot internationella surrogatarrangemang, vilket det borde finnas en riksdagsmajoritet för.
Den senaste tiden har debatten om surrogatmoderskap blossat upp efter att kvinnoorganisationer, feminister och tv-tittare reagerat på hur svenska medier normaliserar handeln med kvinnor och barn. 

En statlig utredning kom 2016 fram till att surrogatmoderskap inte är förenligt med kvinnors och barns rättigheter och inte bör tillåtas i Sverige. Utredningen menade att myndigheter bör motverka att svenskar ingår surrogatarrangemang i andra länder genom att informera om riskerna för utnyttjande. 

Men trots utredningens tydliga slutsatser har ingenting gjorts för att stoppa den växande reproduktiva handeln. 

Varje år kommer över 200 barn som tillkommit genom surrogatmoderskap till Sverige. Några av de vanligaste destinationerna dit svenskar vänder sig just nu är Ukraina, Georgien, Colombia och USA. 

Den reproduktiva industrin söker sig till länder där kvinnors rättigheter har svagt rättsligt skydd och där det finns många utsatta kvinnor som kan förmås bära barn åt välbeställda svenskar och andra västerlänningar.

Ofta är länderna också drabbade av konflikter och kvinnor som flyr löper stor risk att bli utnyttjade. När de skriver på ett surrogatkontrakt säger de upp rätten att bestämma över sin egen kropp och göra abort. 

Surrogatmoderskap medför stora hälsorisker kopplade till hormonbehandlingar, graviditet, förlossning samt det trauma det kan innebära att separeras från det barn en burit inom sig. 

Forskning visar vilket psykiskt lidande surrogatmödraskap innebär för kvinnorna, men även hur deras egna barn påverkas. Även barnen som föds genom surrogatmoderskap påverkas av att skiljas från den kvinna vars röst och rörelser de känt i nio månader inne i magen.

Föräldrabalken säger att adoptioner bara får godkännas om ersättning inte utlovats och om samtycke inhämtas efter att mamman har återhämtat sig efter förlossningen. 

Surrogatmoderskap, som ofta innebär att en av de beställande föräldrarna måste adoptera barnet, strider per definition mot dessa principer, som etablerats för att minska riskerna för barnhandel.

Regering och riksdag är skyldiga att vidta åtgärder som motverkar att svenska medborgare utnyttjar utsatta kvinnor i fattiga länder. Vi kräver att Sverige omedelbart inför ett förbud mot internationella surrogatarrangemang och stoppar handeln med kvinnor och barn, självklart med hänsyn tagen till att barn som redan tillkommit på detta sätt inte ska drabbas. 

Företag som förmedlar eller marknadsför surrogatarrangemang bör inte få verka i Sverige då deras verksamhet strider mot kvinnors och barns rättigheter och svensk lagstiftning. 
Frihet från surrogatmoderskap bör vara en självklar del av kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter som omfattar varje människas frihet att kunna besluta om barnafödande. 

Detta förutsätter att alla kvinnors kroppar är till för dem själva och inte för att tillfredsställa andras behov.

Ida Östensson, folkbildare 
Katarina Svensson Flood, barnmorska 
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till kvinna 
Emilie Rosqvist, journalist 
Camilla Wagner, ordförande Fredrika Bremer-förbundet 
Margot Wallström, f.d. utrikesminister 
Luul Jama, ordförande Existera 
Camilla Skyttman, ordförande Women’s right watch
Helena Granström, författare 
Nina Björk, författare 
Quetzala Mikko Blanco, journalist 
Olga Persson, ordförande Unizon 
Linn Saarinen, ordförande LHB-förbundet 
Lisa Bjurwald, journalist, författare och förläggare 
Malin Bergman, ordförande Centerkvinnorna
Linnéa Claeson, jurist
Susannah Sjöberg, ordförande Sveriges kvinnoorganisationer
Kajsa Ekis Ekman, författare och föreläsare om surrogatmödraskap
Tobias Hübinette, forskare
Annika Strandhäll, ordförande S-kvinnor  
Maja Lundqvist, ordförande unga S-kvinnor Rebella 
Ewa Larsson, ordförande Gröna kvinnor
Yvonne Hirdman, professor emerita 
Lisa Wool-Rim Sjöblom, Svenska Korea-adopterades nätverk
Mia Fahlén, bröstcancerkirurg 
Sarah Kullgren, ordförande Kristdemokratiska kvinnoförbundet
Jenny Westerstrand, Roks 
Sofia Kühner, ordförande Kvinnliga läkares förening
Jyothi Svahn, frilandsskribent 
Milla Järvelin, ordförande Avantgarde S-kvinnor
Rebecka Forsberg, språkrör Grön ungdom”

Sverige har antagligen världsrekord i andelen barn som föds per år via olika reproduktionstekniker – år 2019 handlade om totalt hela 6% av denna årskull

Dagens DN innehåller ett stort reportage om olika reproduktionstekniker eller ”alternativa sätt att få barn på” som bl a innefattar ett ”hemma hos”-besök hos ett manligt homosexuellt par som har fått barn via surrogatmödraskap och en översikt över vad de olika riksdagspartierna tycker i just frågan om surrogatmödraskap.

DN konstaterar också att Sverige kännetecknas av att en exceptionellt hög procentandel per årskull har tillkommit via någon reproduktionsteknik – år 2019 handlade det exempelvis om 6822 barn motsvarande hela 6% av denna födelsekohort.

Faktum är att väldigt mycket för att inte säga allt tyder på att Sverige och svenskarna har världsrekord i att få barn via någon reproduktionsteknik och så här såg statistiken ut för 2019 – tidigare fanns det enbart adoption att tillgå som reproduktionsteknik men fr o m det senare 1900-talet har allt fler tekniker tillkommit tack vare den medicinska forskningens landvinningar.

Det paradoxala i sammanhanget är då att tidigare under stora delar av 1900-talet var Sverige omvänt antagligen det land i världen där flest invånare per capita förhindrades att få reproducera sig och att ha barn via bl a steriliseringar, tvångsaborter och tvångsomhändertaganden av barn men efter den s k 68-revolutionen slog en pro-natalism igenom på bred front i Sverige som idag är normen – d v s inställningen att alla har rätt att få reproducera sig och få barn oavsett bakgrund.

antal barn som föddes 2019 och som tillkom via någon reproduktionsteknik: 6822 barn motsvarande 6% av hela denna årskull

12 barn som föddes efter en livmoderstransplantation (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 2014)

96 barn som föddes med donerade ägg (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

215 utrikes födda surrogatbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett surrogatmödraskapsarrangemang gjorde det ca 1995)

376 utrikes födda adoptivbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett adoptionsarrangemang gjorde det 1957)

416 barn som föddes med donerade spermier (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

5707 barn som föddes med hjälp av IVF (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1982)

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari är både inkapabel och inkompetent vad gäller att hantera fakta och att formulera kritik

Visst är det att faktum att de (parti)politiska ungdomsförbunden håller på att smälta bort och visst är det så att de flesta av landets (parti)politiska ungdomsförbunden numera leds av ordföranden med någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund (och både på höger- och vänsterkanten dessutom) men oavsett om det går illa (i alla fall just nu, för så klart kan trenden vända och barn och unga kan återigen någon gång i framtiden komma att bli politiskt aktiva/medvetna) för dem och trots att det nya supermångfalds-Sverige nu verkligen syns och hörs i de (parti)politiska ungdomsförbunden (vilket inte minst jag tycker är positivt) så är det ändå inte okej att fara med osanning, komma med felaktiga faktauppgifter samt använda invektiv och okvädningsord.

ROMINA Twitter apr 2020.jpg

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari anklagar nu mig för att vara en ”vänsterextrem” ”AFA-forskare” som sägs vara emot s k intimrelationer över de s k rasgränserna och som inte sägs ha deltagit i att grunda Expo.

 

Visst är väl min kvinnosyn säkerligen inte den bästa (det anses jag då ha be/visat många gånger om av flertalet antirasister och feminister) och visst ifrågasätter jag väl ibland att kvinnor inte ska bestämma över sin egen livmoder och reproduktiva förmåga (OBS: det är då den elaka tolkningen av kritiken mot surrogat- och reproduktionsindustrin) och visst är det väl kanske fel att ibland alliera sig med kristna och konservativa för att kritisera surrogat-, adoptions- och reproduktionsindustrin (vilket jag då gör titt som tätt och utan att vare sig/mig rynka pannan, rodna, sänka blicken eller blinka, som det heter, d v s helt och hållet utan ånger/ångest) MEN att ett riksdagspartis ungdomsförbund leds av en så inkompetent och inkapabel (OBS: jag menar så klart inte att hon är det för att hon har utomeuropeisk bakgrund och kvinna möjligen också kommer från den s k ”Orten” utan för att hon helt enkelt inte är påläst och inte behärskar hur kritik och argument bör formuleras) ordförande som Pourmokhtari är inget annat än både en stor skandal och ett mycket oroväckande tecken i tiden (OBS: det ”normala” i Sverige är då att topparna i ungdomsförbunden är/blir morgondagens toppolitiker och politiska ledare – undantag finns så klart men nästan alltid är/blir det då så) och dessutom handlar det om Liberalerna och dess ungdomsförbund vilket gör det hela än värre (i alla fall enligt mig som både är vänster och högutbildad), d v s det parti som åtminstone under 1900-talet (över)befolkades av den bildade vänsterliberala borgerligheten och den progressiva, akademiska medelklassen.

 

 

Om svensk medias snyftrapportering om svenska beställare av surrogatmödraskap

Jag och alla vi andra som är kritiska till olika reproduktionsmetoder som särskilt svenskarna nyttjar i mycket hög grad (svenskarna intar då guldplatsen på jorden vad gäller adoptioner samt bronsplatsen vad gäller surrogatmoderskapsarrangemang och just 2019 gick antalet utrikes födda surrogatbarn som invandrade till Sverige om antalet utrikes födda adoptivbarn som invandrade till landet) har naturligtvis all respekt för att svenskarna vill reproducera sig men samtidigt finns det då andra aspekter av dessa reproduktionsmetoder, som inte alltid är särskilt etiska.
 
Tyvärr är det dock så att inte alla som har skrivit under denna debattartikel i dagens GP är kritiska till den internationella adoptionsindustrin utan enbart till den internationella surrogatindustrin men en ”kan inte få allt”, som det heter.
 
”Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader.
 
(…)
 
I veckan har vi sett ömkande historier om hur beställare av surrogatmoderskap har svårt att få hem barnen på grund av coronakrisens stängda gränser. Surrogatföretagen utnyttjar detta för att få till stånd en legalisering. I stället måste vi införa ett förbud mot handel med surrogatmödrar och barn.”
GP1.jpg
 
 
”Svenskar som betalat ekonomiskt utsatta kvinnor i Ukraina för att bära och föda barn åt dem har nu svårt att få hem barnen på grund av stängda gränser.
 
Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader. Inte heller lyfts problemen på principiell nivå – att handel med kvinnors reproduktiva rättigheter strider mot internationella konventioner som Sverige undertecknat.
 
Frågan om surrogatmoderskap utreddes under förra mandatperioden. Utredningen kom fram till att surrogatmoderskap inte i någon form bör införas i Sverige (SOU2016:11). Risken för ekonomisk påtryckning och kommersiell handel bedömdes vara stor vid en legalisering. Utredningen slog fast att kommersiell handel med kvinnors reproduktivitet är oförenligt med grundläggande konventioner om kvinnors och barns rättigheter.
 
Trots detta saknas fortfarande ett aktivt förbud i Sverige. I praktiken innebär det att myndigheter idag agerar i enskilda fall utan mandat från regering och riksdag. Att den svenska regeringen inte på fyra år klarat av att sätt ned foten är ett svek mot kvinnorna och ett brott mot den svenska linjen i utrikespolitiken.
 
Surrogatföretag är inte sena med att utnyttja coronakrisen för att driva på för en reglering som ska underlätta verksamheten. Härom veckan skickade surrogatföretaget Tammuz ett brev till utrikesminister Ann Linde och en rad riksdagsledamöter där de efterfrågar en reglerad legalisering med motivet att detta skulle underlätta för deras kunder att få hem barn som fötts av ukrainska surrogatmödrar under coronakrisen.
 
Hur länge ska regeringen se mellan fingrarna på denna ökande handel med kvinnor och barn? Att motverka alla former av exploatering av kvinnor borde vara en självklarhet för en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Att barn inte ska göras till en handelsvara borde var en utgångspunkt när barnkonventionen blivit lag.
 
Sverige har ofta banat väg för barns och kvinnors rättigheter och ett jämställt samhälle. Vi har lyft principen om mänsklig värdighet och omfamnat alla kvinnors rättigheter genom vår utrikespolitik och vårt bistånd. När den tekniska utvecklingen ställer oss inför valmöjligheter som utmanar grundläggande etiska principer måste politiken kliva fram. Att våra folkvalda fortsätter att ducka i frågan antyder att rädslan för att stöta sig med en köpstark väljarbas är större än viljan att skydda kvinnor och barn från exploatering. Vi utgår från att detta inte stämmer och väntar på regeringens svar.”
GP2.jpg

År 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria genom att fler surrogatbarn invandrade till landet än antalet adoptivbarn

Nu är det definitivt bekräftat – år 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria i och med att fler utrikes födda surrogatbarn invandrade till landet än antalet utrikes födda adoptivbarn och därmed sällar sig Sverige till världens övriga västländer där det ”normala” numera och sedan länge just är att surrogatbarnen är långt fler än adoptivbarnen och därmed går nu en epok i graven för svensk del (och för de tidigare så massadopterande majoritetssvenskarnas del):
 
”För första gången kommer fler barn som fötts av surrogatmödrar än adoptivbarn till S¬verige, visar siffror som en juristbyrå sammanställt.”
 
Sverige har under decennier varit världens proportionellt sett mest adopterande land tillsammans med USA, som har adopterat mest i absoluta tal – (majoritets)svenskarna har då adopterat cirka 60 000 utrikes födda barn medan (de vita) amerikanerna har adopterat cirka 800 000 utrikes födda barn men Sverige befolkning uppgår då till 10 miljoner att jämföra med USA:s 320 miljoner invånare.
 
Sverige och USA var också banbrytare och pionjärer inom verksamheten redan på 1950-talet och utan Sveriges och USA:s gigantiska utlandsadoptionssiffror hade den internationella adoptionsverksamhet med all säkerhet inte utvecklats till den reproduktionsteknikindustri den senare blev.
 
För svensk del dominerade internationell adoption t o m tidvis och bitvis den utomeuropeiska invandringen till Sverige och under vissa år på 1970- och 80-talen var 5% av samtliga invandrare adopterade, 1980 var 1/3 av alla utomeuropéer i landet utlandsadopterade och så sent som kring år 2000 var uppemot en tiondel av alla utomeuropeiska ”förstagenerationsinvandrare” adopterade.
 
Fram tills millennieskiftet var internationell adoption det absolut vanligaste sättet att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen” bland (majoritets)svenskarna men tack vare den medicinska tekniken gick snart antalet IVF-barn om antalet utrikes födda adoptivbarn och på 2000-talet började också antalet sperma- och äggdonationsbarn att utmana den internationella adoptionsverksamheten och under 2010-talet har antalet utrikes födda surrogatbarn ökat stadigt för att nu under förra året slutgiltigt konkurrera ut internationell adoption.
 
Trots att det idag finns fler reproduktionstekniker att välja på än någonsin tidigare, d v s det finns idag ett flertal sätt att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen”, så är samtidigt antalet ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar just nu fler än någonsin i svensk historia – par, singlar, funktionsnedsatta, icke-heteros och medelålders vilka av en mängd olika anledningar inte kan få barn på s k ”naturlig” och s k ”vanlig” väg.
 
För att täcka upp för den fortfarande enorma efterfrågan på barn bland alla ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar har bl a Adoptionscentrum och Ulf Kristersson sedan många år tillbaka föreslagit och krävt att landets 1000-tals fosterbarn och barn som är institutionsplacerade bör kunna bli föremål för inhemsk, nationell adoption, vilka numera mestadels är s k ”Ortenbarn” eller s k ”förortsbarn”, d v s barn som oftast är födda i Sverige av utrikes födda föräldrar med oftast utomeuropeisk bakgrund som oftast bor och lever i miljonprogramsområdena.
 
 
”2019 föddes omkring 215 svenska surrogatbarn, enligt en sammanställning som juristbyrån har gjort. Året före föddes cirka 180 barn. Uppgifterna kommer från svenska ambassader i Ukraina och Georgien, 48 svenska domstolar och byråns egna klienter.
 
– Det steg runt 2016. Runt 2017 och 2018 blev surrogatarrangemang mer etablerat och normaliserat. Många som hade rest till Ukraina, Georgien eller Ryssland delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter på bland annat Facebook, säger Staffan Sörenson.
 
Det finns ingen officiell statistik över de svenska surrogatbarnen. Svenska myndigheter för inte någon registrering av barnen. Statistiska centralbyrån uppger dock att det tros ha fötts runt 220 svenska surrogatbarn i utlandet mellan 2014 och 2018 – men att det finns ett mörkertal.
 
Samtidigt kommer allt färre adoptivbarn till Sverige. På tio år har de internationella adoptionerna minskat kraftigt. Under 2009 adopterades 750 barn via adoptionsorganisationer jämfört med 170 barn under förra året. Den nedåtgående trenden kan delvis förklaras med att ivf-behandlingar har blivit effektivare, men också att nationella adoptioner i hemländerna tillämpas i högre grad.”

Ska Sverige tillåta altruistiskt surrogatmödraskap?

SvD:s ledarskribent Lydia Wålsten uppmanar idag MP att säga ja till att Sverige legaliserar altruistiskt surrogatmödraskap och vilket M, C och L idag står bakom medan S, V, FI, KD och SD tills vidare säger nej till det.

 

59022672_10156408551415847_5892887621956272128_n.jpg

Jag samtalar imorgon fredag på MP:s partikongress i Örebro om MP just ska förespråka införandet av altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige eller ej tillsammans med bl a Annika Hirvonen Falk, Malpuri Groth och Hanna Skanne.

 

zzz.jpg

Själv är jag då inte för det (år 2016 skrev jag t ex en DN Debatt-artikel tillsammans med bl a Yvonne Hirdman och Madeleine Leijonhufvud som krävde att Sverige ska förbjuda surrogathandel med barn: https://www.dn.se/debatt/forbjud-surrogathandel-med-barn-kopta-i-utlandet) samtidigt som att jag är medveten om att Sverige genom åren har tillåtit och även uppmuntrat (via pro-natalistiska argument och via ekonomiska incitament inte minst) de allra flesta reproduktionstekniker (t ex adoptivbarn, provrörsbarn, donationsbarn) som finns tillgängliga idag och just i Sverige tillkommer antagligen fler barn utanför kroppen per årskull än i något annat land i världen och just i Sverige tillåts dessutom även singlar (liksom självklart även samkönade par) att få reproducera sig utanför kroppen.
 
Uppemot 5% av alla barn som tillkommer i riket per år och per årskull har numera just tillkommit utanför kroppen, d v s de är antingen adoptiv-, provrörs-, donations- eller surrogatbarn, och detta ska vara den högsta siffran i världen för ett enskilt s k folkslag (de allra flesta som tillämpar de olika reproduktionsteknikerna är då majoritetssvenskar).
 
Just år 2019 är dessutom ett år då svensk historia skrivs vad gäller reproduktionstekniker: I år kommer fler surrogatbarn att invandra till Sverige än antalet adoptivbarn (både surrogat- och adoptivbarnen är då rent tekniskt-juridiskt invandrarbarn). Redan framåt 1980-talets slut gick antalet provrörsbarn om antalet adoptivbarn och sedan dess har också antalet donationsbarn (barn som tillkommer via donerade ägg och spermier) gått om antalet adoptivbarn så att antalet surrogatbarn nu i år går om antalet adoptivbarn är s a s en ”naturlig” och ”logisk” utveckling då de allra allra flesta singlar och par som skaffar barn utanför kroppen tack vare någon reproduktionsteknik vill ha ett barn som de är biologiskt, genetiskt och blodsmässigt relaterade till (liksom de facto barn som också ser ut som majoritetssvenskar, vilket adoptivbarnen sällan gör).
 
Med andra ord är risken (eller chansen, skulle nog SvD säga) stor att Sverige till slut också inför och tillåter surrogatmödraskap såsom flertalet västländer redan gör.
 

Snart går antalet internationella surrogatbarn som invandrar till både Sverige och till västvärlden om antalet internationella adoptivbarn och Sverige ligger idag på en global fjärdeplats vad gäller surrogatarrangemang per capita

I helgen avhålls ännu en konferens i Sverige (och i Stockholm) om den internationella surrogatverksamheten som just nu upplever en formlig explosion och en högkonjunktur utan dess like som påminner om när den internationella adoptionsverksamheten slog igenom med full kraft i västvärlden på 1980- och 90-talen:
 
 
Idag uppskattas det att kring 10 000 internationella surrogatbarn tillkommer och föds per år i världen och vilket i stort sett motsvarar antalet uppskattade internationella adoptioner som genomförs ett visst år och om bara något år eller två så antas antalet internationella surrogatbarn gå om antalet internationella adoptivbarn – d v s barn som föds i ett visst land och som har beställts och köpts från ett annat land via en surrogat- respektive adoptionsförmedlare (d v s i dessa siffror ingår då inte några surrogatbarn som föds och stannar kvar inom ett visst land eller några adoptivbarn som adopteras och stannar kvar inom ett visst land).
 
Ända sedan 1950-talet har miljontals västerlänningar reproducerat sig via internationell adoption men senast år 2020 så kommer den internationella adoptionsverksamheten att med all säkerhet vara utkonkurrerad av den internationella surrogatverksamheten och i framtiden så kommer 100 000-tals västerlänningar troligen att reproducera sig via surrogatarrangemang.
 
Idag är fler västerlänningar än någonsin tidigare barnlösa och fler västerlänningar än någonsin tidigare har idag (stora eller mycket stora) svårigheter att få barn på s k ”naturlig” väg och även om inte alla barnlösa västerländska singlar och hetero- eller homopar väljer att reproducera sig utanför kroppen så gör många fler det idag per årskull än någonsin tidigare i historien.
 
I flertalet västländer har antalet surrogatbarn redan gått om antalet adoptivbarn och även i världens historiskt sett ledande adoptionsland Sverige (d v s det land som har adopterat flest utrikesfödda barn på jorden per capita) så kommer detta att med stor sannolikhet ske i år, d v s år 2018 kommer antagligen att gå till historien som det år då det s k svenska folket reproducerade sig mer via internationella surrogatarrangemang än via internationella adoptioner.
 
Det s k svenska folket ligger idag på en uppskattad fjärdeplats globalt sett vad gäller andelen internationella surrogatbarn per capita som årligen invandrar till landet ifråga och numera är de allra flesta som reproducerar sig via surrogatarrangemang heterosexuella (OBS: de internationella surrogatbarnen är då både de facto och de jure utrikes födda invandrarbarn):
1, Israel 
2, Irland 
3, Norge 
4, Sverige 
5, Australien 
6, Danmark
 
En motsvarande ”6-i-topp-lista” (OBS: det råder så klart ingen tävling om vilket s k folkslag i Väst som reproducerar sig allra mest utanför kroppen och det ska också tilläggas att i stort sett samtliga västerländska s k folkslag har mycket stora svårigheter att reproducera sig överhuvudtaget numera och vare sig i eller utanför kroppen) för den internationella adoptionsverksamheten skulle antagligen se ut på följande vis (OBS: även de internationella adoptivbarnen är då både de facto och de jure utrikes födda invandrarbarn) – d v s andel internationella adoptivbarn per capita:
1, Sverige
2, Norge
3, Danmark
4, Schweiz
5, Israel
6, Luxemburg

Antalet surrogatbarn kommer i år möjligen att gå om antalet adoptivbarn

I år skrivs (svensk pro-natalistisk reproduktions)historia (om nu detta stämmer och slår in): För första gången någonsin så kommer fler utrikes födda (och i huvudsak vita) surrogatbarn att invandra till Sverige än antalet utrikes födda (och i huvudsak icke-vita) adoptivbarn:
 
 
”Adoptioner till Sverige har sjunkit dramatiskt de senaste decennierna. Fram till augusti i år hade det kommit 98 barn. Samtidigt uppger branschen för surrogatmödraskap att antalet barn som föds genom surrogat ökar kraftigt.
 
– Vi hade bortåt 100 barn förra året. Och prognosen nu, vi har ju förväntade födelsetidpunkter, gör att jag tror att vi hamnar på 150-180 barn detta året. Det kommer troligtvis att vara mer än antalet adoptioner, säger Staffan Sörenson, jurist med inriktning på bland annat surrogatarrangemang och delägare i den svenska agenturen Nordic surrogacy.”

Surrogatindustrin fortsätter att gå i adoptionsindustrins fotspår

Surrogatindustrin beter sig just nu precis som adoptionsindustrin alltid har gjort:
 
 
Genomkorrupta länder och s k ”failed states” föredras, lokal lagstiftning ignoreras eller kringås och företagen och verksamheten är hela tiden ”steget före” och flexibel, mobil och transnationell och försöker ständigt hitta nya länder att både operera i och emellan för att kunna tillfredssställa den närmast omätliga efterfrågan på barn som har blivit till utanför kroppen (d v s tack vare en reproduktionsteknik) i Väst där förekomsten av ofrivillig barnlöshet aldrig har varit större och mer utbredd än idag och mot bakgrund av de kraftigt fallande födelsetalen bland i huvudsak de infödda majoritetsvästerlänningarna.
 
I helgen ska f ö surrogatindustrin och pro-surrogatlobbyn i Sverige samlas till konferens i Stockholm: http://www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017
 
OBS: Jag är naturligtvis samtidigt mycket väl medveten om den oerhörda smärta och det fruktansvärda lidande som ofrivillig barnlöshet innebär och medför för ett närmast otaligt antal singlar och par i Sverige och i Väst och vilka självklart både är heteros och icke-heteros liksom den gigantiska demografiska utmaning som Väst står inför inom den närmaste framtiden p g a en i skrivande stund snabbt åldrande och/eller kraftigt åldrad infödd majoritetsbefolkning.

Den globala surrogatindustrin har nu utvecklats till en kopia av den globala adoptionsindustrin

Den globala surrogatindustrin är nu (redan) i praktiken och mer eller mindre en ren kopia av adoptionsindustrin som Kajsa Ekis Ekman påpekar:
 
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det första på att 1000-tals om inte 10 000-tals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetssvenska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i Sverige och att 100 000-tals om inte miljontals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetsvästerländska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i västvärlden, d v s efterfrågan på barn i Sverige och i västvärlden är fortsatt enorm och denna efterfrågan kommer antagligen även att växa i framtiden p g a att allt fler (majoritets)svenskar och (majoritets)västerlänningar antingen lever i ensamhushåll eller bor kvar i föräldrahemmet och även väntar allt längre med att ”skaffa” en s k stabil intimrelationspartner.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det andra på att Sverige och västvärlden (närmast fullständigt desperat) hela tiden behöver fler och nya invånare p g a kraftigt fallande födelsetal och en alltmer obalanserad åldersstapel och vilket gör att i stort sett alla västländer numera tillåter sina invånare att ”beställa” och ”hämta hem” (surrogat- eller adoptiv)barn från i huvudsak icke-västerländska länder och i flera fall erhåller de dessutom bidrag och skatteavdrag för att de bidrar till att öka befolkningstillväxten.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det tredje på att ett tyvärr alltför snabbt växande antal postkoloniala statsbildningar i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien ej är särskilt ”funktionella” längre och ej är särskilt ”stabila” längre och fr a är de mer eller mindre genomkorrupta och blir det tyvärr i allt högre grad. OBS: Att kategorisera och benämna majoriteten av de postkoloniala statsbildningarna i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien som varande ”icke-funktionella” och ”instabila” och just (genom)korrupta är naturligtvis rejält västcentriskt och denna bedömning utgår helt och hållet från västerländska normer och mått (och i sammanhanget kallas dessa icke-västerländska statsbildningar ofta för ”failed states” av västvärlden).
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin flyttar just nu från (icke-västerländskt) land till (icke-västerländskt) land och när ett visst (icke-västerländskt) land stoppar surrogat- eller adoptionsverksamheten p g a skandaler, oegentligheter och handel med barn så flyttar de båda industrierna vidare till nästa (icke-västerländska) land och så fortsätter det i all oändlighet då det alltid finns nya genomkorrupta (icke-västerländska) länder att verka i.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin blir slutligen just nu alltmer cynisk, alltmer brutal och alltmer ”primitiv” då enorma summor pengar är i omlopp, då mängder med människor både i västvärlden och i den utomvästerländska världen är anställda inom och inblandade i industrin och då efterfrågan på nya (surrogat- och adoptiv)barn från den utomvästerländska världen hela tiden växer i Sverige och i västvärlden från ofrivilligt barnlösa hetero- och homosexuella singlars och hetero- och homosexuella pars sida.