Kategori: surrogat

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari är både inkapabel och inkompetent vad gäller att hantera fakta och att formulera kritik

Visst är det att faktum att de (parti)politiska ungdomsförbunden håller på att smälta bort och visst är det så att de flesta av landets (parti)politiska ungdomsförbunden numera leds av ordföranden med någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund (och både på höger- och vänsterkanten dessutom) men oavsett om det går illa (i alla fall just nu, för så klart kan trenden vända och barn och unga kan återigen någon gång i framtiden komma att bli politiskt aktiva/medvetna) för dem och trots att det nya supermångfalds-Sverige nu verkligen syns och hörs i de (parti)politiska ungdomsförbunden (vilket inte minst jag tycker är positivt) så är det ändå inte okej att fara med osanning, komma med felaktiga faktauppgifter samt använda invektiv och okvädningsord.

ROMINA Twitter apr 2020.jpg

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari anklagar nu mig för att vara en ”vänsterextrem” ”AFA-forskare” som sägs vara emot s k intimrelationer över de s k rasgränserna och som inte sägs ha deltagit i att grunda Expo.

 

Visst är väl min kvinnosyn säkerligen inte den bästa (det anses jag då ha be/visat många gånger om av flertalet antirasister och feminister) och visst ifrågasätter jag väl ibland att kvinnor inte ska bestämma över sin egen livmoder och reproduktiva förmåga (OBS: det är då den elaka tolkningen av kritiken mot surrogat- och reproduktionsindustrin) och visst är det väl kanske fel att ibland alliera sig med kristna och konservativa för att kritisera surrogat-, adoptions- och reproduktionsindustrin (vilket jag då gör titt som tätt och utan att vare sig/mig rynka pannan, rodna, sänka blicken eller blinka, som det heter, d v s helt och hållet utan ånger/ångest) MEN att ett riksdagspartis ungdomsförbund leds av en så inkompetent och inkapabel (OBS: jag menar så klart inte att hon är det för att hon har utomeuropeisk bakgrund och kvinna möjligen också kommer från den s k ”Orten” utan för att hon helt enkelt inte är påläst och inte behärskar hur kritik och argument bör formuleras) ordförande som Pourmokhtari är inget annat än både en stor skandal och ett mycket oroväckande tecken i tiden (OBS: det ”normala” i Sverige är då att topparna i ungdomsförbunden är/blir morgondagens toppolitiker och politiska ledare – undantag finns så klart men nästan alltid är/blir det då så) och dessutom handlar det om Liberalerna och dess ungdomsförbund vilket gör det hela än värre (i alla fall enligt mig som både är vänster och högutbildad), d v s det parti som åtminstone under 1900-talet (över)befolkades av den bildade vänsterliberala borgerligheten och den progressiva, akademiska medelklassen.

 

 

Om svensk medias snyftrapportering om svenska beställare av surrogatmödraskap

Jag och alla vi andra som är kritiska till olika reproduktionsmetoder som särskilt svenskarna nyttjar i mycket hög grad (svenskarna intar då guldplatsen på jorden vad gäller adoptioner samt bronsplatsen vad gäller surrogatmoderskapsarrangemang och just 2019 gick antalet utrikes födda surrogatbarn som invandrade till Sverige om antalet utrikes födda adoptivbarn som invandrade till landet) har naturligtvis all respekt för att svenskarna vill reproducera sig men samtidigt finns det då andra aspekter av dessa reproduktionsmetoder, som inte alltid är särskilt etiska.
 
Tyvärr är det dock så att inte alla som har skrivit under denna debattartikel i dagens GP är kritiska till den internationella adoptionsindustrin utan enbart till den internationella surrogatindustrin men en ”kan inte få allt”, som det heter.
 
”Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader.
 
(…)
 
I veckan har vi sett ömkande historier om hur beställare av surrogatmoderskap har svårt att få hem barnen på grund av coronakrisens stängda gränser. Surrogatföretagen utnyttjar detta för att få till stånd en legalisering. I stället måste vi införa ett förbud mot handel med surrogatmödrar och barn.”
GP1.jpg
 
 
”Svenskar som betalat ekonomiskt utsatta kvinnor i Ukraina för att bära och föda barn åt dem har nu svårt att få hem barnen på grund av stängda gränser.
 
Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader. Inte heller lyfts problemen på principiell nivå – att handel med kvinnors reproduktiva rättigheter strider mot internationella konventioner som Sverige undertecknat.
 
Frågan om surrogatmoderskap utreddes under förra mandatperioden. Utredningen kom fram till att surrogatmoderskap inte i någon form bör införas i Sverige (SOU2016:11). Risken för ekonomisk påtryckning och kommersiell handel bedömdes vara stor vid en legalisering. Utredningen slog fast att kommersiell handel med kvinnors reproduktivitet är oförenligt med grundläggande konventioner om kvinnors och barns rättigheter.
 
Trots detta saknas fortfarande ett aktivt förbud i Sverige. I praktiken innebär det att myndigheter idag agerar i enskilda fall utan mandat från regering och riksdag. Att den svenska regeringen inte på fyra år klarat av att sätt ned foten är ett svek mot kvinnorna och ett brott mot den svenska linjen i utrikespolitiken.
 
Surrogatföretag är inte sena med att utnyttja coronakrisen för att driva på för en reglering som ska underlätta verksamheten. Härom veckan skickade surrogatföretaget Tammuz ett brev till utrikesminister Ann Linde och en rad riksdagsledamöter där de efterfrågar en reglerad legalisering med motivet att detta skulle underlätta för deras kunder att få hem barn som fötts av ukrainska surrogatmödrar under coronakrisen.
 
Hur länge ska regeringen se mellan fingrarna på denna ökande handel med kvinnor och barn? Att motverka alla former av exploatering av kvinnor borde vara en självklarhet för en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Att barn inte ska göras till en handelsvara borde var en utgångspunkt när barnkonventionen blivit lag.
 
Sverige har ofta banat väg för barns och kvinnors rättigheter och ett jämställt samhälle. Vi har lyft principen om mänsklig värdighet och omfamnat alla kvinnors rättigheter genom vår utrikespolitik och vårt bistånd. När den tekniska utvecklingen ställer oss inför valmöjligheter som utmanar grundläggande etiska principer måste politiken kliva fram. Att våra folkvalda fortsätter att ducka i frågan antyder att rädslan för att stöta sig med en köpstark väljarbas är större än viljan att skydda kvinnor och barn från exploatering. Vi utgår från att detta inte stämmer och väntar på regeringens svar.”
GP2.jpg

År 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria genom att fler surrogatbarn invandrade till landet än antalet adoptivbarn

Nu är det definitivt bekräftat – år 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria i och med att fler utrikes födda surrogatbarn invandrade till landet än antalet utrikes födda adoptivbarn och därmed sällar sig Sverige till världens övriga västländer där det ”normala” numera och sedan länge just är att surrogatbarnen är långt fler än adoptivbarnen och därmed går nu en epok i graven för svensk del (och för de tidigare så massadopterande majoritetssvenskarnas del):
 
”För första gången kommer fler barn som fötts av surrogatmödrar än adoptivbarn till S¬verige, visar siffror som en juristbyrå sammanställt.”
 
Sverige har under decennier varit världens proportionellt sett mest adopterande land tillsammans med USA, som har adopterat mest i absoluta tal – (majoritets)svenskarna har då adopterat cirka 60 000 utrikes födda barn medan (de vita) amerikanerna har adopterat cirka 800 000 utrikes födda barn men Sverige befolkning uppgår då till 10 miljoner att jämföra med USA:s 320 miljoner invånare.
 
Sverige och USA var också banbrytare och pionjärer inom verksamheten redan på 1950-talet och utan Sveriges och USA:s gigantiska utlandsadoptionssiffror hade den internationella adoptionsverksamhet med all säkerhet inte utvecklats till den reproduktionsteknikindustri den senare blev.
 
För svensk del dominerade internationell adoption t o m tidvis och bitvis den utomeuropeiska invandringen till Sverige och under vissa år på 1970- och 80-talen var 5% av samtliga invandrare adopterade, 1980 var 1/3 av alla utomeuropéer i landet utlandsadopterade och så sent som kring år 2000 var uppemot en tiondel av alla utomeuropeiska ”förstagenerationsinvandrare” adopterade.
 
Fram tills millennieskiftet var internationell adoption det absolut vanligaste sättet att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen” bland (majoritets)svenskarna men tack vare den medicinska tekniken gick snart antalet IVF-barn om antalet utrikes födda adoptivbarn och på 2000-talet började också antalet sperma- och äggdonationsbarn att utmana den internationella adoptionsverksamheten och under 2010-talet har antalet utrikes födda surrogatbarn ökat stadigt för att nu under förra året slutgiltigt konkurrera ut internationell adoption.
 
Trots att det idag finns fler reproduktionstekniker att välja på än någonsin tidigare, d v s det finns idag ett flertal sätt att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen”, så är samtidigt antalet ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar just nu fler än någonsin i svensk historia – par, singlar, funktionsnedsatta, icke-heteros och medelålders vilka av en mängd olika anledningar inte kan få barn på s k ”naturlig” och s k ”vanlig” väg.
 
För att täcka upp för den fortfarande enorma efterfrågan på barn bland alla ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar har bl a Adoptionscentrum och Ulf Kristersson sedan många år tillbaka föreslagit och krävt att landets 1000-tals fosterbarn och barn som är institutionsplacerade bör kunna bli föremål för inhemsk, nationell adoption, vilka numera mestadels är s k ”Ortenbarn” eller s k ”förortsbarn”, d v s barn som oftast är födda i Sverige av utrikes födda föräldrar med oftast utomeuropeisk bakgrund som oftast bor och lever i miljonprogramsområdena.
 
 
”2019 föddes omkring 215 svenska surrogatbarn, enligt en sammanställning som juristbyrån har gjort. Året före föddes cirka 180 barn. Uppgifterna kommer från svenska ambassader i Ukraina och Georgien, 48 svenska domstolar och byråns egna klienter.
 
– Det steg runt 2016. Runt 2017 och 2018 blev surrogatarrangemang mer etablerat och normaliserat. Många som hade rest till Ukraina, Georgien eller Ryssland delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter på bland annat Facebook, säger Staffan Sörenson.
 
Det finns ingen officiell statistik över de svenska surrogatbarnen. Svenska myndigheter för inte någon registrering av barnen. Statistiska centralbyrån uppger dock att det tros ha fötts runt 220 svenska surrogatbarn i utlandet mellan 2014 och 2018 – men att det finns ett mörkertal.
 
Samtidigt kommer allt färre adoptivbarn till Sverige. På tio år har de internationella adoptionerna minskat kraftigt. Under 2009 adopterades 750 barn via adoptionsorganisationer jämfört med 170 barn under förra året. Den nedåtgående trenden kan delvis förklaras med att ivf-behandlingar har blivit effektivare, men också att nationella adoptioner i hemländerna tillämpas i högre grad.”

Ska Sverige tillåta altruistiskt surrogatmödraskap?

SvD:s ledarskribent Lydia Wålsten uppmanar idag MP att säga ja till att Sverige legaliserar altruistiskt surrogatmödraskap och vilket M, C och L idag står bakom medan S, V, FI, KD och SD tills vidare säger nej till det.

 

59022672_10156408551415847_5892887621956272128_n.jpg

Jag samtalar imorgon fredag på MP:s partikongress i Örebro om MP just ska förespråka införandet av altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige eller ej tillsammans med bl a Annika Hirvonen Falk, Malpuri Groth och Hanna Skanne.

 

zzz.jpg

Själv är jag då inte för det (år 2016 skrev jag t ex en DN Debatt-artikel tillsammans med bl a Yvonne Hirdman och Madeleine Leijonhufvud som krävde att Sverige ska förbjuda surrogathandel med barn: https://www.dn.se/debatt/forbjud-surrogathandel-med-barn-kopta-i-utlandet) samtidigt som att jag är medveten om att Sverige genom åren har tillåtit och även uppmuntrat (via pro-natalistiska argument och via ekonomiska incitament inte minst) de allra flesta reproduktionstekniker (t ex adoptivbarn, provrörsbarn, donationsbarn) som finns tillgängliga idag och just i Sverige tillkommer antagligen fler barn utanför kroppen per årskull än i något annat land i världen och just i Sverige tillåts dessutom även singlar (liksom självklart även samkönade par) att få reproducera sig utanför kroppen.
 
Uppemot 5% av alla barn som tillkommer i riket per år och per årskull har numera just tillkommit utanför kroppen, d v s de är antingen adoptiv-, provrörs-, donations- eller surrogatbarn, och detta ska vara den högsta siffran i världen för ett enskilt s k folkslag (de allra flesta som tillämpar de olika reproduktionsteknikerna är då majoritetssvenskar).
 
Just år 2019 är dessutom ett år då svensk historia skrivs vad gäller reproduktionstekniker: I år kommer fler surrogatbarn att invandra till Sverige än antalet adoptivbarn (både surrogat- och adoptivbarnen är då rent tekniskt-juridiskt invandrarbarn). Redan framåt 1980-talets slut gick antalet provrörsbarn om antalet adoptivbarn och sedan dess har också antalet donationsbarn (barn som tillkommer via donerade ägg och spermier) gått om antalet adoptivbarn så att antalet surrogatbarn nu i år går om antalet adoptivbarn är s a s en ”naturlig” och ”logisk” utveckling då de allra allra flesta singlar och par som skaffar barn utanför kroppen tack vare någon reproduktionsteknik vill ha ett barn som de är biologiskt, genetiskt och blodsmässigt relaterade till (liksom de facto barn som också ser ut som majoritetssvenskar, vilket adoptivbarnen sällan gör).
 
Med andra ord är risken (eller chansen, skulle nog SvD säga) stor att Sverige till slut också inför och tillåter surrogatmödraskap såsom flertalet västländer redan gör.
 

Snart går antalet internationella surrogatbarn som invandrar till både Sverige och till västvärlden om antalet internationella adoptivbarn och Sverige ligger idag på en global fjärdeplats vad gäller surrogatarrangemang per capita

I helgen avhålls ännu en konferens i Sverige (och i Stockholm) om den internationella surrogatverksamheten som just nu upplever en formlig explosion och en högkonjunktur utan dess like som påminner om när den internationella adoptionsverksamheten slog igenom med full kraft i västvärlden på 1980- och 90-talen:
 
 
Idag uppskattas det att kring 10 000 internationella surrogatbarn tillkommer och föds per år i världen och vilket i stort sett motsvarar antalet uppskattade internationella adoptioner som genomförs ett visst år och om bara något år eller två så antas antalet internationella surrogatbarn gå om antalet internationella adoptivbarn – d v s barn som föds i ett visst land och som har beställts och köpts från ett annat land via en surrogat- respektive adoptionsförmedlare (d v s i dessa siffror ingår då inte några surrogatbarn som föds och stannar kvar inom ett visst land eller några adoptivbarn som adopteras och stannar kvar inom ett visst land).
 
Ända sedan 1950-talet har miljontals västerlänningar reproducerat sig via internationell adoption men senast år 2020 så kommer den internationella adoptionsverksamheten att med all säkerhet vara utkonkurrerad av den internationella surrogatverksamheten och i framtiden så kommer 100 000-tals västerlänningar troligen att reproducera sig via surrogatarrangemang.
 
Idag är fler västerlänningar än någonsin tidigare barnlösa och fler västerlänningar än någonsin tidigare har idag (stora eller mycket stora) svårigheter att få barn på s k ”naturlig” väg och även om inte alla barnlösa västerländska singlar och hetero- eller homopar väljer att reproducera sig utanför kroppen så gör många fler det idag per årskull än någonsin tidigare i historien.
 
I flertalet västländer har antalet surrogatbarn redan gått om antalet adoptivbarn och även i världens historiskt sett ledande adoptionsland Sverige (d v s det land som har adopterat flest utrikesfödda barn på jorden per capita) så kommer detta att med stor sannolikhet ske i år, d v s år 2018 kommer antagligen att gå till historien som det år då det s k svenska folket reproducerade sig mer via internationella surrogatarrangemang än via internationella adoptioner.
 
Det s k svenska folket ligger idag på en uppskattad fjärdeplats globalt sett vad gäller andelen internationella surrogatbarn per capita som årligen invandrar till landet ifråga och numera är de allra flesta som reproducerar sig via surrogatarrangemang heterosexuella (OBS: de internationella surrogatbarnen är då både de facto och de jure utrikes födda invandrarbarn):
1, Israel 
2, Irland 
3, Norge 
4, Sverige 
5, Australien 
6, Danmark
 
En motsvarande ”6-i-topp-lista” (OBS: det råder så klart ingen tävling om vilket s k folkslag i Väst som reproducerar sig allra mest utanför kroppen och det ska också tilläggas att i stort sett samtliga västerländska s k folkslag har mycket stora svårigheter att reproducera sig överhuvudtaget numera och vare sig i eller utanför kroppen) för den internationella adoptionsverksamheten skulle antagligen se ut på följande vis (OBS: även de internationella adoptivbarnen är då både de facto och de jure utrikes födda invandrarbarn) – d v s andel internationella adoptivbarn per capita:
1, Sverige
2, Norge
3, Danmark
4, Schweiz
5, Israel
6, Luxemburg

Antalet surrogatbarn kommer i år möjligen att gå om antalet adoptivbarn

I år skrivs (svensk pro-natalistisk reproduktions)historia (om nu detta stämmer och slår in): För första gången någonsin så kommer fler utrikes födda (och i huvudsak vita) surrogatbarn att invandra till Sverige än antalet utrikes födda (och i huvudsak icke-vita) adoptivbarn:
 
 
”Adoptioner till Sverige har sjunkit dramatiskt de senaste decennierna. Fram till augusti i år hade det kommit 98 barn. Samtidigt uppger branschen för surrogatmödraskap att antalet barn som föds genom surrogat ökar kraftigt.
 
– Vi hade bortåt 100 barn förra året. Och prognosen nu, vi har ju förväntade födelsetidpunkter, gör att jag tror att vi hamnar på 150-180 barn detta året. Det kommer troligtvis att vara mer än antalet adoptioner, säger Staffan Sörenson, jurist med inriktning på bland annat surrogatarrangemang och delägare i den svenska agenturen Nordic surrogacy.”

Surrogatindustrin fortsätter att gå i adoptionsindustrins fotspår

Surrogatindustrin beter sig just nu precis som adoptionsindustrin alltid har gjort:
 
 
Genomkorrupta länder och s k ”failed states” föredras, lokal lagstiftning ignoreras eller kringås och företagen och verksamheten är hela tiden ”steget före” och flexibel, mobil och transnationell och försöker ständigt hitta nya länder att både operera i och emellan för att kunna tillfredssställa den närmast omätliga efterfrågan på barn som har blivit till utanför kroppen (d v s tack vare en reproduktionsteknik) i Väst där förekomsten av ofrivillig barnlöshet aldrig har varit större och mer utbredd än idag och mot bakgrund av de kraftigt fallande födelsetalen bland i huvudsak de infödda majoritetsvästerlänningarna.
 
I helgen ska f ö surrogatindustrin och pro-surrogatlobbyn i Sverige samlas till konferens i Stockholm: http://www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017
 
OBS: Jag är naturligtvis samtidigt mycket väl medveten om den oerhörda smärta och det fruktansvärda lidande som ofrivillig barnlöshet innebär och medför för ett närmast otaligt antal singlar och par i Sverige och i Väst och vilka självklart både är heteros och icke-heteros liksom den gigantiska demografiska utmaning som Väst står inför inom den närmaste framtiden p g a en i skrivande stund snabbt åldrande och/eller kraftigt åldrad infödd majoritetsbefolkning.

Den globala surrogatindustrin har nu utvecklats till en kopia av den globala adoptionsindustrin

Den globala surrogatindustrin är nu (redan) i praktiken och mer eller mindre en ren kopia av adoptionsindustrin som Kajsa Ekis Ekman påpekar:
 
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det första på att 1000-tals om inte 10 000-tals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetssvenska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i Sverige och att 100 000-tals om inte miljontals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetsvästerländska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i västvärlden, d v s efterfrågan på barn i Sverige och i västvärlden är fortsatt enorm och denna efterfrågan kommer antagligen även att växa i framtiden p g a att allt fler (majoritets)svenskar och (majoritets)västerlänningar antingen lever i ensamhushåll eller bor kvar i föräldrahemmet och även väntar allt längre med att ”skaffa” en s k stabil intimrelationspartner.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det andra på att Sverige och västvärlden (närmast fullständigt desperat) hela tiden behöver fler och nya invånare p g a kraftigt fallande födelsetal och en alltmer obalanserad åldersstapel och vilket gör att i stort sett alla västländer numera tillåter sina invånare att ”beställa” och ”hämta hem” (surrogat- eller adoptiv)barn från i huvudsak icke-västerländska länder och i flera fall erhåller de dessutom bidrag och skatteavdrag för att de bidrar till att öka befolkningstillväxten.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det tredje på att ett tyvärr alltför snabbt växande antal postkoloniala statsbildningar i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien ej är särskilt ”funktionella” längre och ej är särskilt ”stabila” längre och fr a är de mer eller mindre genomkorrupta och blir det tyvärr i allt högre grad. OBS: Att kategorisera och benämna majoriteten av de postkoloniala statsbildningarna i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien som varande ”icke-funktionella” och ”instabila” och just (genom)korrupta är naturligtvis rejält västcentriskt och denna bedömning utgår helt och hållet från västerländska normer och mått (och i sammanhanget kallas dessa icke-västerländska statsbildningar ofta för ”failed states” av västvärlden).
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin flyttar just nu från (icke-västerländskt) land till (icke-västerländskt) land och när ett visst (icke-västerländskt) land stoppar surrogat- eller adoptionsverksamheten p g a skandaler, oegentligheter och handel med barn så flyttar de båda industrierna vidare till nästa (icke-västerländska) land och så fortsätter det i all oändlighet då det alltid finns nya genomkorrupta (icke-västerländska) länder att verka i.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin blir slutligen just nu alltmer cynisk, alltmer brutal och alltmer ”primitiv” då enorma summor pengar är i omlopp, då mängder med människor både i västvärlden och i den utomvästerländska världen är anställda inom och inblandade i industrin och då efterfrågan på nya (surrogat- och adoptiv)barn från den utomvästerländska världen hela tiden växer i Sverige och i västvärlden från ofrivilligt barnlösa hetero- och homosexuella singlars och hetero- och homosexuella pars sida.

Uppdaterade siffror om antalet adopterade och antalet surrogatbarn

Nya siffror om antalet adopterade (både utlandsadopterade och svenskadopterade och både styvbarnsadopterade och fosterbarnsadopterade och både s k främmande- och släkting- eller närståendeadopterade) liksom om antalet surrogatbarn:
 
Totalt antal (juridiska) adoptioner som genomförts mellan den 1 januari 1918 – 31 december 2016: 138 811 (många av de 138 811 adopterade har naturligtvis hunnit avlida och framför allt gäller det de inrikes födda)
 
av de adopterade var
 
49 711 utrikes födda med två adoptivföräldrar (adopterade av heterosexuella par med några få undantag)
7163 utrikes födda med en adoptivförälder (adopterade av ensamstående av båda könen men i huvudsak av ensamstående kvinnor)
(totalt 56 874 utrikes födda adopterade)
 
samt
 
39 047 inrikes födda med två adoptivföräldrar (inklusive både s k främmandeadoptioner och fosterbarnsadoptioner)
 
42 890 inrikes födda med en adoptivförälder (adopterade av styvföräldrar av båda könen och i mindre utsträckning av ensamstående)
(totalt 81 937 inrikes födda adopterade)
 
År 2016 genomfördes totalt 1779 adoptioner av inrikes födda barn (och varav de allra flesta var styvbarns- och fosterbarnsadoptioner och endast ett 30-tal utgjordes av s k främmandeadoptioner) samt 850 adoptioner av utrikes födda barn och varav 259 adopterades via adoptionsorganisationerna. De övriga 591 adoptionerna bestod av en blandning av (i huvudsak släkting)adoptioner som regelbundet äger rum inom olika invandrargrupper men också av surrogatbarn som adopteras av den icke-genetiska föräldern, d v s en s k närståendeadoption.
 
Sedan 2000-talets mitt har ett ökande antal surrogatbarn invandrat till landet och närståendeadopterats (surrogatbarnen ”dyker upp” och ”spökar” i både i invandrings- och i adoptionsstatistiken): Det finns inga exakta siffror på det totala antalet surrogatbarn som just nu finns i landet men bara år 2012 ankom 38 surrogatbarn enbart från Indien och antalet surrogatbarn kan idag uppgå till mellan 500-1000 invånare.

Land efter land i den postkoloniala världen reglerar, inskränker eller förbjuder västerlänningars möjlighet att adoptera eller nyttja surrogatmödraskap

Politiskt reaktionära, kulturkonservativa och extremnationalistiska ledare, partier och rörelser är inte bara på stark frammarsch i västvärlden utan är det också i den postkoloniala och utomvästerländska världen där de i många fall (liksom i västvärlden) i praktiken redan styr och har tagit över makten och en av ytterst få positiva konsekvenser av denna reaktionära, konservativa och nationalistiska våg som formligen översvämmar den postkoloniala och utomvästerländska världen och som också innebär en allt aggressivare antivästerländsk politik är (åtminstone enligt mig) de bakslag efter bakslag som den västerländska reproduktionsindustrin har drabbats av under de senaste åren med kraftigt fallande adoptionssiffror, adoptionsbyrå efter adoptionsbyrå som går i konkurs, land efter land som lagstiftar om och reglerar både adoptions- och surrogatverksamheten och ett ökande antal länder som t o m förbjuder utlänningar, som i praktiken innebär västerlänningar, från att adoptera eller nyttja och anlita surrogatmödrar i respektive land.

Samtidigt har den västerländska efterfrågan på och det västerländska behovet av barn aldrig varit större än i skrivande stund, d v s aldrig någonsin har så många västerlänningar och både singlar (både kvinnor och män dessutom) liksom par (både gifta par, sambos och allt oftare och numera också särbos) och hetero- liksom icke-heterosexuella velat och försökt reproducera sig utanför kroppen, d v s med hjälp av reproduktionstekniker av alla de slag och samtidigt har heller aldrig fruktsamhetstalen bland de västerländska majoritetsbefolkningarna varit så låga som just nu när västland efter västland tvingas se sina infödda majoritetsbefolkningar åldras och ”tyna bort” för varje år som går och dessutom allt snabbare och alltmer oåterkalleligt (d v s det är numera helt enkelt biologiskt omöjligt att vända denna trend och få upp födelsetalen bland de västerländska majoritetsbefolkningarna).

Sedan är det så klart en stor sorg för den enskilde individen när så många majoritetsvästerlänningar som lever just nu kommer att dö barnlösa liksom att det är tragiskt att västerlänningarna hela tiden stadigt minskar i antal liksom som andel av världsbefolkningen.
”Members of the East African Legislative Assembly, who are currently sitting in Kampala, want EAC partner states to abolish international child adoption to stop the likelihood of children falling into the hands of traffickers. EALA on August 19 passed a general purpose report on the rights of the child, which wants EAC partner states — Uganda, Kenya, Tanzania and Burundi — to change their laws to restrict adoption of children to their nationals only.”
”I Indien har regeringen lagt fram ett omtalat lagförslag som ska förbjuda kommersiellt surrogatmödraskap. Om parlamentet stödjer förslaget kommer varken indiska medborgare eller utlänningar längre kunna betala fattiga kvinnor för att föda fram deras barn.”