Kategori: Sture Bolin

Om Birgitta Odén som kvinnlig förebild – än en gång

Läser den nyutkomna ”En annan historia” som Lina Thomsgård är redaktör för och noterar att professor Bodil Jönsson har bidragit med ett hyllningsporträtt av den nyligen avlidna historieprofessorn Birgitta Odén, landets första kvinnliga professor i historia och tillika Lunds universitets första kvinnliga professor, som tillägnades en bok på sin 90-årsdag 2012 och som Jönsson var medredaktör för tillsammans med den numera smått högerradikale Anders Björnsson och som professor Eva Österberg skrev förordet till.

16602899_10154379962395847_8401118147288505755_n

Nu är det självklart så att landets alla kvinnliga forskare behöver sina förebilder och att landets alla kvinnor överhuvudtaget gör det och vilket ju är själva syftet med Thomsgårds nya antologi vari f ö även Patrik Lundberg skriver om den adoptivkoreanska förebilden Susanne Brink. Återigen måste jag dock påminna om att Odén ägnade sig åt rent ut sagt historierevisionistiska tendenser (OBS: naturligtvis ifrågasatte hon inte nazisternas folkmord på de europeiska judarna) innan sin bortgång trots att Jönsson beskriver henne som en ”starkt disciplinerad källkritisk historieforskare” av den gamla skolan (d v s Odén var inte en historiker som attraherades av några s k stora teorier och s k kritiska perspektiv):
https://tobiashubinette.wordpress.com/category/birgitta-oden
Det verkar nämligen tyvärr som att Odén vid slutet av sitt liv närmast blev besatt av att i hederns namn till varje pris rehabilitera och ärerädda sin gamle företrädare, handledare och mentor Sture Bolin från Sverker Oredssons ”beskyllning” att Bolin skulle ha varit högerextremist och vilket möjligen bottnade i att hennes egen man och hennes egen mor var organiserade högerextremister en gång i tiden.

Om Birgitta Odén, Sveriges första kvinnliga professor i historia, som försökte rehabilitera Sture Bolin och Sveriges nationella förbund

Birgitta Odén, den första kvinnliga professorn i Lund och den första kvinnliga professorn i historia i Sverige överhuvudtaget är naturligtvis en stor förebild för alla landets kvinnor i allmänhet och för alla landets kvinnliga forskare och akademiker i synnerhet men tyvärr ägnade Odén mycket möda åt att försöka återupprätta sin egen företrädare, handledare och mentor den legendariske historieprofessorn Sture Bolins heder i polemik mot Sverker Oredsson som skrivit om dennes mångåriga och väldokumenterade högerextrema politiska engagemang genom att framställa Bolin som en slags proto-antirasist som tidigt tog avstånd från både antisemitismen och rastänkandet i boken ”Sture Bolin. Historiker under andra världskriget” från 2011 och i flera polemiska och rätt så ilskna artiklar.

http://www.sydsvenskan.se/2016-05-11/lunds-forsta-kvinnliga-professor

Fakta i sak är dock att redan 1923 skrev Sture Bolin i Nationell tidning att Sveriges nationella förbund betonade ”rasfrågan och det judiska problemet” mer än någon annan politisk gruppering i landet, och han stannade kvar i partiet åtminstone fram tills 1939 och var även en av dess kandidater i riksdagsvalet 1936 och han undertecknade vidare ett upprop för att starta en ”nationell” (läs: högerextrem) dagstidning 1939 (som sedermera blev Dagsposten 1941). Bolin var en av förgrundsfigurerna för den s k lundakonservatismen tillsammans med namn som docent Elmo Lindholm, som var starkt inspirerad av förra sekelskiftets och mellankrigstidens franska fascism. Även Bolins fru Sonja, född Kallenberg, var medlem och aktiv i Sveriges nationella förbund.

Birgittas mor Agnes var medlem i Svensk opposition och hennes man Uno Dunér var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland och ett anmärkningsvärt stort antal Dunér:are var medlemmar i Lunds mycket stora och livaktiga Sveriges nationella förbund-avdelning som enligt Oredsson under en period möjligen organiserade och samlade kring 20-30% av samtliga studenter i Lund. I ljuset av detta framstår det som att Odén, som kategoriserade Sveriges nationella förbund som ett ”nykonservativt” parti i motsats till de hopplöst utdaterade, oscarianska, punschpatriotiska och överåriga (och oftast också rejält överviktiga) ”perukstockarna” och ”träskallarna” i cylinderhattar i dåvarande Moderaterna (d v s samma bild som Sveriges nationella förbund själva målade upp av sitt gamla moderparti vid brytningen med dåvarande Moderaterna 1934), snarare var en slags historierevisionist utifrån till stora delar personliga och privata skäl.

Odén hade absolut rätt i att Bolin var kritisk till den tyska nationalsocialismen och nog också till den italienska fascismen men han tillhörde den lundakonservativa falangen inom Sveriges nationella förbund som just var inspirerad av den franska fascismen och inte av den tyska nationalsocialismen. Odén hade också rätt i Sveriges nationella förbund inte kan betecknas som ett nazistparti och det är mycket möjligt att Bolin inte var mer rasist och antisemit än någon annan inom partiavdelningen i Lund, d v s han var sannolikt inte någon radikal rasideolog eller någon politisk antisemit och han var heller inte längre en av Sveriges nationella förbunds chefsideologer under den tid när partiet blev alltmer pro-tyskt. Slutligen hade Odén rätt i att dåvarande Moderaterna var ett rätt så genomöverklassförgubbat parti som till stora delar levde kvar från anno dazumal och att Sveriges nationella förbund faktiskt organiserade och representerade merparten av dåtidens borgerliga barn, ungdomar och unga vuxna vid brytningen 1934.

Samtidigt bidrog Odén till och deltog aktivt i den nya, allt starkare och även oroväckande tendens som kan betecknas som ”återupprätta till varje pris våra humanioraforskargiganters heder” (d v s de som sedan efterkrigstiden har dragits med en högerextrem stämpel) som bl a Håkan Wahlquist, Martin Kylhammar, Johan Östling, Svante Nordin m fl har ägnat sig åt under de senaste åren. Odén har också bidragit till att rehabilitera Sveriges nationella förbund och dess lundakonservativa falang som just är den som dagens sverigedemokrater inspireras så starkt av.

Verner von Heidenstam och Sture Bolin

Inom bara två timmars tid har jag av en slump (genom att läsa fascistiska Sveriges nationella förbunds partiorgan Nationell tidning) lyckats vederlägga två samtida forskares försök att återupprätta två svenska 1900-talskändisars heder vad gäller deras kopplingar till extremhögern – nämligen författaren Verner von Heidenstam och historikern Sture Bolin.

Litteraturvetaren Martin Kylhammar vid Linköpings universitet har de senaste åren envisats med att hävda att Heidenstam inte var pro-nazist, tyskvänlig eller högerextremist och historiken Birgitta Odén, f ö Sveriges första kvinnliga professor i historia, har på sistone ägnat mycket möda åt att försöka framställa Sture Bolin som en antirasist som tidigt tog avstånd från antisemitism och rastänkande.

Fakta i sak är dock att redan 1933 publicerades flera texter av Heidenstam i Sveriges nationella förbunds partiorgan Nationell tidning där det framgår att han helhjärtat stödjer organisationen, och redan 1923 skrev Sture Bolin i samma tidning att organisationen betonar ”rasfrågan och det judiska problemet” mer än någon annan politisk gruppering i landet.

Tyvärr måste det dock sägas att allt fler svenska forskare och andra skriftställare idag gör vad de kan för att försöka återupprätta ryktet för prominenta ”kändissvenskar” inom fr a akademin och kulturvärlden som tidigare var kända som högerextremister – det är s a s en trend just nu som möjligen åtminstone symboliskt kan sägas ha igångsatts av historikern Johan Östling genom dennes avhandling Nazismens sensmoral (2008). Vad denna trend beror på och vad den kommer att få för konsekvenser är väl dock oklart ännu.