Kategori: Storbritannien

Dags att avkolonisera Indiska oceanen

Storbritannien förlorade igår en för britterna och deras allierade amerikanerna förnedrande omröstning i FN:s generalförsamling som syftar till att avkolonisera Chagos-öarna och låta ilwa-folket eller chagossierna återvända till ön Diego Garcia varifrån samtliga tvångsdeporterades under hot om våld mellan 1967-73 för att bereda plats för en amerikansk militärbas (och även Sverige röstade igår emot Storbritannien och USA):
Namnlöst.jpg
 
 
”The United Nations general assembly has overwhelmingly backed a motion condemning Britain’s occupation of the remote Chagos Islands in the Indian Ocean.
 
The 116-6 vote left the UK diplomatically isolated and was also a measure of severely diminished US clout on the world stage. Washington had campaigned vigorously at the UN and directly in talks with national capitals around the world in defence of the UK’s continued control of the archipelago, where there is a US military base at Diego Garcia.
 
The vote was in support of a motion setting a six-month deadline for Britain to withdraw from the Chagos island chain and for the islands to be reunified with neighbouring Mauritius. It endorsed an advisory opinion issued by the International Court of Justice (ICJ) in February, calling on the UK to relinquish its hold on the territory in order to complete the process of decolonisation.
 
The US, Hungary, Israel, Australia and the Maldives backed the UK in the vote and 56 countries abstained, including France, Germany, the Netherlands, Portugal, Poland and Romania. Other European allies including Austria, Greece, Ireland, Spain, Sweden and Switzerland voted for the UK to relinquish sovereignty.
 
The scale of the defeat for the UK and US came as a surprise even to Mauritius, in view of the concerted campaign pursued by London and Washington.”

Idag inleds Europas ödesval och högerpopulistiska partier kommer att vinna i både Nederländerna och Storbritannien

Idag inleds det som har kallats Europas ödesval och ”förste man till rakning” är då Nederländerna och Storbritannien där högerpopulistiska partier med all sannolikhet tyvärr kommer att ”sopa banan”:
EU val.jpg
 
FvD (pro-Putin och pro-Trump) och PVV (pro-Putin och pro-Trump liksom pro-Bannon) förväntas tillsammans ”ta hem” kring 25% i Nederländerna och FvD kommer antagligen att göra samma osannolika resa som tyska NSDAP en gång gjorde och som svenska SD också har fått uppleva, nämligen att gå från ett 2%-parti (2017) till att idag i värsta fall erövra overkliga 17% av holländarnas röster.
 
BP (pro-Putin, pro-Trump och pro-Bannon) i Storbritannien, som inte ens existerade förrän alldeles nyligen, kommer sannolikt att göra en ännu mer surrealistisk resa idag genom att ”stjäla” miljontals missnöjda pro-Brexit- och anti-May-Tories-röster och i värsta fall kommer BP tyvärr att erhålla overkliga 33-35% och kanske så mycket som 37-38% i England.
 
De s k EU-skeptiska partierna kommer troligen att ta hem kring 30% av EU-väljarnas röster innan Europas ödesvalshelg är slut på söndag kväll och varibland ”Il Capitanos” nya partigrupp kommer att bli störst tillsammans med polska PiS’ och SD:s partigrupp.

I åtminstone 9 EU-medlemsstater kommer ett högerpopulistiskt parti att kunna bli det enskilt största partiet i EU-valet och inte minst gäller det i Storbritannien där Nigel Farages nya parti kan komma att erhålla över 30% av rösterna

Det faktum att britterna nu också deltar i EU-valet innebär tyvärr att britterna ser ut att kunna skicka den enskilt största högerpopulistiska gruppen till EU-parlamentet I Bryssel om två veckor p g a att Nigel Farages nya parti högerpopulistiska Brexit Party ser ut att kunna erhålla en bra bit över 30% om nu opinionsundersökningarna håller i sig fram tills dess.
 
 
Även om flera högerpopulistiska partier ser ut att kunna bli det enskilt största partiet i ett flertal EU-länder såsom bl a i Frankrike, Italien, Polen, Ungern, Finland och Nederländerna så verkar Brexit Party kunna slå dem alla i termer av antalet EU-parlamentsledamöter.
 
 
 
 
De senaste partisympatiundersökningarna inför EU-valet om två veckor (OBS: endast ett urval):
 
 
EU-medlemsstater där ett högerpopulistiskt parti förväntas bli det största enskilda partiet i EU-valet och varav flera har goda relationer till Trump och/eller till Putin:
Belgien: N-VA 17,55%
Finland: PS 18,48%
Frankrike: RN 22,08%
Italien: Lega 32,05%
Nederländerna: FvD 16,99%
Polen: PiS 39,39%
Slovenien: SDS 23,59%
Storbritannien: BP 34%
Ungern: Fidesz 55,31%
 
 
EU-medlemsstater där ett högerpopulistiskt parti förväntas bli det näst största enskilda partiet i EU-valet:
Slovakien: L’SNS 12,2%
Sverige: SD 17,16%
 
 
EU-medlemsstater där ett högerpopulistiskt parti förväntas bli det tredje största enskilda partiet i EU-valet:
Danmark: DP 15,97%
Lettland: NA 13,21%
Tjeckien: ODS 11,82%
Österrike: FPÖ 23,21%
 
 
I sammanhanget (d v s mot bakgrund av Nigel Farages ”återuppståndelse” som Storbritanniens högerpopulistiska ”frälsare”) är det f ö värt att påminna om att precis som Åkesson, som ju numera leder Sveriges näst största parti som med all sannolikhet dessutom också kommer att skrälla i EU-valet om två veckor, så bär även Nigel Farage på högerextrema ”hemligheter” från tonåren, och år 2016 tog en barndomsvän till Farage bladet från munnen och berättade om Farages extremhögerbakgrund och förhoppningsvis kommer en barndomsvän till Åkesson någon gång också att gå ut och berätta om det s k nationella skinhead-, Ultima Thule- och SDU-gäng som Åkesson var en del av under uppväxten i Sölvesborg.
 
 
Åkesson och SD står f ö mycket nära just Farage som agerade mentor åt SD:s toppnamn i EU-valet Peter Lundgren och som ju är något av Storbritanniens svar på Donald Trump då det var Farage och hans dåvarande parti UKIP som åstadkom det Brexit-kaos som just nu plågar britterna genom att erhålla osannolika 32% i Storbritannien i EU-valet 2014 och Farage var också huvudtalare när SD avhöll sin ”alternativa” s k nationella Nobelfest på Grand Hôtel i Stockholm i november 2016.
 
 
“For I vividly recall the keen interest you had in two initials of your name written together as a signature and the bigoted symbol that represents from the many doodles over your school books. Nigel Farage, NF, National Front. I remember watching you draw it. Just a laugh, eh, Nigel?
 
 
As the son of an immigrant family, your frequent cry of “Send em home” and mention of the name Oswald Mosley didn’t mean much to me either until much later when I learnt of the British Fascists.
 
 
I remember you spending hours with spit and polish producing what were unquestionably the brightest pair of CCF (Combined Cadet Force) army boots in school. I also remember your snuff tobacco that you kept hidden from unwitting teachers.
 
 
But I also remember something altogether more alarming: the songs you chanted at school. In her letter Chloe Deakin mentioned reports of you singing Hitler Youth songs, and when you were confronted by that, you denied it.
 
 
But I do remember you singing the song starting with the words “gas them all, gas ‘em all, gas them all”. I can’t forget the words. I can’t bring myself to write the rest of it for it is more vile that anything the teachers at Dulwich would ever have been aware of.”
 

Den brittiska folkräkningen ska börja fråga britterna om deras sexuell läggning

Den brittiska folkräkningen har nu beslutat att systematiskt börja fråga britterna om deras sexuell läggning efter att ha testat detta på prov sedan några år tillbaka och vilket har indikerat att kring 2% av alla britter identifierar sig själva som homo- eller bisexuella när de blir tillfrågade om sexuell läggning (och i bl a London så handlar det om 2,7% och i Brighton om sannolikt ännu fler än så). Storbritannien har då inget centralt folkbokföringsregister av svenskt snitt och behöver därför regelbundet fråga invånarna hur de identifierar sig själva utifrån bl a kön, ras, etnicitet, religion och språk mm.
 
 
Det intressanta är att ett antal svenska kommuner faktiskt redan har börjat fråga om sexuell läggning som en del i testandet och experimenterandet av jämlikhetsdatametoden som då handlar om att fråga människor hur de själva identifierar sig och särskilt i relation till de diskrimineringsgrunder som det helt saknas uppgifter om i det svenska folkbokföringsregistret såsom t ex etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, funktionsnedsättning, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning och just sexuell läggning.
Fråga.jpg
 
År 2016 frågade till exempel Stockholms stad ett antal tusen stockholmare om hur de identifierade sig själva utifrån sexuell läggning i det årets medborgarenkät (och det var f ö jag som fick landets huvudstad och största kommun att börja fråga om sexuell läggning för första gången någonsin i 2016 års medborgarenkät).
 
I 2017 års medborgarenkät svarade exempelvis 82% av stockholmarna att de betraktade sig själva som heterosexuella, 3% uppgav att de såg sig själva som bisexuella (och till exempel 1% i Spånga-Tensta, 3% på Södermalm, 5% på Kungsholmen och 5% i Skarpnäck) och 2% uppgav att de identifierade sig som homosexuella (och till exempel 1% i Rinkeby-Kista, 2% på Södermalm, 4% på Östermalm och 4% på Norrmalm) och slutligen så uppgav hela 13% att de inte kunde eller ville svara på frågan (och vilket naturligtvis är helt okej, d v s frågor som rör hur en individ själv identifierar och kategoriserar sig ska alltid vara frivilliga att svara på förutom att det inte ska gå att spåra individen ifråga på något sätt, d v s det handlar enkom om anonymiserade självsvarsformulär).
 
Hela 5% av de stockholmare som fyllde i enkäten förra året identifierar m a o sig själva som bi- eller homosexuella och vilket då kan jämföras med 2,7% av londonborna och i vissa stadsdelar i Stockholms innerstad så handlar det om mellan 6-7%. Huruvida detta är en hög procentsiffra i en internationell jämförelse är kanske omöjligt att säga med säkerhet men jag skulle tippa på att det definitivt är det mot bakgrund av Londons procentsiffra även om Stockholms 5% samtidigt sannolikt slås av de procentsiffror som gäller för t ex San Francisco eller New York.

Josefin Holmström recenserar den svenska översättningen av Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”

Litteraturvetaren Josefin Holmström anmäler den aktuella svenska översättningen av den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” (Modernista, 2018) i dagens SvD Kultur och reflekterar bl a kring varför vi i Sverige inte kan och inte vill prata om ras och inte forskar om ras eller räknar ras i motsats till hur situationen ser ut i Storbritannien (där Holmström bor) där ras är en grundläggande och integrerad del av dagens brittiska samhällsbygge – bl a samlas statistik in om ras, forskare studerar olika aspekter av de brittiska rasrelationerna och det offentliga samtalet om ras pågår kontinuerligt i de brittiska medierna (och trots att vi i Sverige idag faktiskt är ikapp Storbritannien vad gäller raslig mångfald i befolkningssammansättningen och inte minst vad gäller den extremt höga nivån av rasstratifiering inom exempelvis arbetslivet och den likaledes extremt höga nivån av rassegregering inom exempelvis bostadssektorn, d v s vår arbetsmarknad och våra tre storstadsregioner och mellanstora städer står verkligen inte långt efter britternas dito vad gäller nivåerna på rassegmenteringen).
 
Tyvärr har SvD dock valt att bildsätta artikeln med ett foto på svenska nazister bredvid ett foto på författaren ungefär som om allt som handlar om ras hela tiden bara måste kopplas till extremhögern och/eller till icke-vita personer i ett svenskt sammanhang (d v s ”det är bara nazisterna och de icke-vita som är fixerade vid ras”-tänket).
 
Tyvärr menar också Holmström att icke-vitas (i t ex USA) sociala rörelser har resulterat i att även vita amerikaner har börjat organisera sig i form av den amerikanska alternativhögern och radikalhögern som om vita inte har varit organiserade utifrån ras tidigare i historien (d v s ”icke-vitas identitetspolitik har provocerat fram den vita högerpopulismen”-tänket).
 
Tyvärr menar Holmström vidare också att icke-vitas aktivism riskerar att resultera i ett samhälle som till slut blir genomsegregerat som om inte de västerländska samhällena såsom det amerikanska samhället eller för den delen det svenska samhället inte redan är rassegregerade (d v s ”icke-vitas rasfixering leder till att även vita blir medvetna om ras och därmed börjar segregera sig från icke-vita”-tänket).
 
Tyvärr skriver Holmström slutligen också (och trots att hon bor i England) ”data on ethnicity” och inte ”equality data” eller jämlikhetsdata som är den övergripande termen för den metod som går ut på att samla in statistik om ras liksom om etnicitet, religion, språk o s v och som då tyvärr nästan alla svenska antirasister är emot och både de på högerkanten och de på vänsterkanten utifrån någon slags föreställning om att britterna är ”genomrasistiska” och ”rasfixerade” (d v s ”den som sa’t han va’t”-tänket, d v s eftersom britterna pratar om ras, forskar om ras och även räknar ras så måste de ju vara rasister och eftersom vi svenskar då inte är rasister utan tvärtom antirasister så ska vi inte prata om ras i Sverige och fr a inte räkna ras i Sverige och heller inte forska om ras i Sverige för om vi börjar göra det så riskerar vi att bli som britterna – d v s då blir vi rasister såsom de ”vidriga” britterna är).
 
 
”2014 skrev den brittiska författaren och journalisten Reni Eddo-Lodge ett mycket uppmärksammat blogginlägg med titeln ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”. Hon orkade inte längre förklara sig för människor som ”vägrar acceptera att strukturell rasism och dess symptom verk­ligen existerar”, som tog sig själva som norm och såg alla andra som avvikande, som förnekade polisvåld mot svarta, som inte tyckte att rasism var deras problem.
 
Ur blogginlägget föddes boken med samma titel, som nu översatts till svenska. ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” är ytterst aktuell i ett Sverige som de senaste åren präglats av hetsiga debatter om hudfärg, ras och rasseparatism.
 
2014 blev det stora rubriker när Antirasistiskt Forum i ABF:s regi ordnade ett seminarium uteslutande för rasifierade. 2016 gick vågorna åter höga på grund av Black Coffee, en fikaförening där bara svarta fick delta, grundad av aktivisten Araia Ghirmai Sebhatu. Samma år hamnade SSU i blåsväder för en föreläsning om islam som också bara var öppen för rasifierade – trots att det naturligtvis finns gott om vita muslimer.”
 
(…)
 
”Till skillnad från Sverige samlar Storbritannien ju in så kallade rasdata (”data on ethnicity”): vid snart sagt varje ansökan, läkarbesök eller annan kontakt med myndigheter och företag ombeds man ange sin etnicitet. Ras är inte alls lika känsligt som i Sverige; tvärtom anses det nödvändigt att studera minoriteters studieval, framgång på arbetsmarknaden och så vidare.
 
Tobias Hübinette, som forskar om ras vid Karlstads universitet, har länge hävdat att Sverige också bör föra liknande statistik.
 
Men hos svenska folket i allmänhet finns en stark motvilja mot vad som anses vara en rasistisk klassificering. Flera generationer svenskar har i skolan fått lära sig att vara färgblinda, och är rädda att ett ökat fokus på hudfärg och etnicitet bara kommer att öka klyftorna i samhället.
 
Det är också slutsatsen i Ivar Arpi och Adam Cwejmans bok ”Så blev i alla rasister” som utkom i våras, där de varnar för ett samhälle där medborgarna frivilligt delar upp sig efter melaninnivåer och etniskt ursprung, med total segregering som följd.”

Att SD nu delar partigrupp med brittiska Tories visar möjligen att EU verkligen är ett fredsprojekt mot bakgrund av att f d SS-frivilliga var med och grundade SD men Churchill vänder sig med all sannolikhet i graven

Att SD för några dagar sedan valdes in i EU-parlamentets partigrupp ECR (European Conservatives and Reformists) är sannerligen en seger som heter duga för de svenska högerpopulisterna även om få än så länge verkar ha uppmärksammat detta i Sverige:
 
Dels är partiet nu nära vän med det hårdföra högerradikala polska regeringspartiet Lag och rättvisa som ju just nu tävlar med ungerska Fidesz vad gäller att så (blixt)snabbt som möjligt skapa ett s k illiberalt samhälle (och därmed SD:s och hela den högerpopulistiska partifamiljens mönstersamhälle) och dels är partiets (sedan många år tillbaka närda) ”våta dröm” att få ”gå i säng med” danska DF (d v s Dansk Folkeparti) nu äntligen uppfylld liksom att SD nu också är lierad med sådana framgångsrika populister och nationalister som belgiska N-VA, finska Sannfinländarna, tjeckiska ODS och lettiska LNNK men den allra mest osannolika bedriften måste ändå vara att SD numera är vän med brittiska Tories (d v s Konservativa partiet) som ju under Winston Churchills envisa och resoluta ledning bjöd axelmakterna motstånd medan SD:s föregångare och åtminstone dess tidigare förebilder och även i flera fall grundare och tidiga medlemmar en gång i tiden ju slogs på den andra sidan (d v s som krigsfrivilliga på Tysklands sida).
 
Visst är EU ett fredsprojekt som ska försona forna fiender och visst kanske det utifrån det perspektivet är bra att SD och Tories nu är allierade om än bara för ett år (d v s fram tills att Storbritannien lämnar EU nästa år) men för bara något år sedan hade nog ingen ens vare sig kunnat eller kanske ens vågat tänka tanken att SD någonsin skulle komma att få dela partigrupp med brittiska Tories (som idag visserligen väl bara är en skugga av sitt forna jag).
 
 
”SD-parlamentarikerna har länge försökt accepteras i ECR, men har gång på gång blockerats av framför allt Tory-ledamöterna i gruppen. Den redan svaga regeringen i London har inte velat hamna på löpsedlar om att man lierar sig med ett parti med nynazistiska rötter.
 
En talesperson från Tories uppger för SvD att partilinjen även denna gång var att partiets politiker i Bryssel skulle rösta mot att ta in svenskarna i ECR. Men röstsiffrorna visar på omfattande myteri mot partilinjen.
 
ECR-ledamöterna röstade med siffrorna 46 mot 7, för att acceptera SD-ledamöterna Kristina Winberg och Peter Lundgren i sin partigrupp.
 
SD:s partiledare Jimmie Åkesson välkomnar ECR:s beslut.
 
– Det här beskedet är givetvis väldigt glädjande. Framförallt innebär detta för oss en breddning och fördjupning av samarbetet med våra nordiska systerpartier och ett stärkt inflytande för oss i Europaparlamentet, men det innebär också att vi får nya värdefulla kontakter med flera europeiska regeringspartier, säger Åkesson i ett uttalande.
 
En EU-parlamentariker för Dansk Folkeparti, Anders Vistisen, skriver på Twitter: ”Sådär! Det har precis lyckats att få med Sverigedemokraterna i Dansk Folkepartis grupp i EU-parlamentet, och jag ser fram emot nordiskt samarbete i kampen mot EU-federalism och migrationsströmmmar från Afrika!”
 
Men de dominerande partierna i ECR blir efter att britterna lämnat EU nästa år inte de nordiska utan det polska Lag och rättvisa, som också håller regeringsmakten i Warszawa.”
 

Det svenska forskarnätverkets för svensk kritisk ras- och vithetsforskning antologi från 2017 kommer kanske att översättas till och ges ut på engelska

Fick idag ett positivt besked från en amerikansk forskare som är mycket intresserad av Sverige, svenskhet, svenskar och ras och så till den grad att han faktiskt har lärt sig svenska skapligt. Amerikanen som heter Guy har läst antologin ”Ras och vithet. Svenska rasrelationer igår och idag” (2017) (https://www.studentlitteratur.se/#9789144117980/Ras%2Boch%2Bvithet) som tillkom inom ramen för det nationella forskarnätverket för svensk kritisk ras- och vithetsforskning och han har ”gett sig den” på att antologin bara måste översättas till engelska då han menar att det finns väldigt få engelskspråkiga akademiska texter och publikationer som just handlar om Sverige, ras och vithet (och vilket är sant då de flesta svenska forskare föredrar att publicera sig på svenska).
 
Den första upplagan är f ö slutsåld så en andra upplaga trycks just nu i skrivande stund av Studentlitteratur även om just denna bok antagligen inte kan slå kioskvältaren ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” som jag var huvudredaktör för och som Mångkulturellt centrum gav ut 2012 och som hittills har sålt i 1000-tals exemplar (d v s Sveriges första originalsvenskspråkiga bok som bar glosan ras i huvudtiteln sedan den gamla svenska rasbiologin dog sotdöden på 1970-talet).
 
Guy har på eget bevåg översatt hela tre kapitel i antologin från svenska till brittisk engelska (t o m) och han har dessutom på eget initiativ författat och skickat in en mycket ambitiös ansökan och förfrågan om bokutgivning till engelska Manchester University Press som bl a ger ut en s k vetenskaplig tidskrift som handlar om ras (Ethnicity and Race in a Changing World) liksom specialtidskriften James Baldwin Review och som inte minst har ett försvarligt antal boktitlar som behandlar frågor om ras bakom sig.
 
Alldeles nyligen vidarebefordrade Guy mig ett e-postmeddelande som han erhöll tidigare idag från en viss Thomas vid Manchester University Press som nu tydligen har meddelat Guy att förlaget har ställt sig positiv till idén om en eventuell utgivning hos dem och att de av Guy översatta artiklarna samt Guys ansökan nu har skickats ut för läsning och bedömning till anonyma sakkunniga och experter inom området så vill det sig väl så kommer den första antologin akademiska texter på engelska som enbart handlar om ras och vithet i relation till Sverige, svenskhet och svenskar (det finns då redan 3-4 antologier utgivna på engelska som handlar om ras och Sverige men de inkluderar alla också artiklar och bidrag som handlar om de övriga nordiska länderna och ibland enbart 1-2 texter om Sverige) att se dagens ljus om förhoppningsvis 1-2 år och vilket i sin tur förhoppningsvis kommer att glädja många både engelsktalande och engelskspråkkunniga forskare och läsare.

Är de i huvudsak vita engelsktalande invandrarna de mest utpräglade ”kärleksinvandrarna” av alla invandrargrupper?

Jag har nyligen å en kollegas vägnar sammanställt de mest aktuella siffrorna rörande de i huvudsak vita engelsktalande invandrargrupperna i Sverige, d v s siffror rörande invandrarna från Storbritannien och från sex i huvudsak vita bosättarstater vilka tidigare ingick i Brittiska imperiet och även siffror rörande deras barn uppdelade på om de är s k blandade eller ej (och enbart inkluderande de som har en svenskfödd förälder och en förälder som är född i ursprungslandet ifråga) och det är verkligen slående för att inte säga smått ”chockerande” att kunna konstatera att den i huvudsak vita engelsktalande närvaron och minoriteten i Sverige nästan helt utgörs av förstagenerationsinvandrare och s k blandade, d v s det handlar i extremt hög grad och till synes nästan enbart om s k ”kärleksinvandrare” och i första hand om i huvudsak vita engelsktalande män som ingår i intimrelationer med och som även får barn med svenskfödda kvinnor medan det totala antalet s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar födda i ursprungslandet ifråga endast uppgår till 1044 just nu levande och i Sverige permanent boende individer från samtliga sju ursprungsländer:
 
Storbritannien och (f d ) Brittiska imperiet är uppenbarligen en man och den maskulina parten medan Sverige är en kvinna och den feminina parten i just detta minoritetssammanhang och den i huvudsak vita engelsktalande ”kärleksinvandringen” är faktiskt ännu mer extrem än den som gäller för de (öst- och sydost)asiatiska invandrargrupperna (där Sverige i och för sig omvänt är en man medan Asien är en kvinna, d v s invandringen från Östasien och Sydostasien består till största delen av kvinnor som invandrar för att ingå i intimrelationer med och även få barn med svenska män) liksom för de karibiska och väst- och nordafrikanska invandrargrupperna (där Sverige också är en kvinna – d v s invandringen från Karibien, Västafrika och Nordafrika består till största delen av män som invandrar för att ingå i intimrelationer med och även få barn med svenska kvinnor).
 
Population data concerning British immigrants and former British Empire immigrants from the settler states and their children (the so-called second generation and the so-called mixed with a Swedish born parent) who were living permanently in Sweden on December 31, 2016:
 
born in the UK (the first generation of British immigrants in Sweden): 26 442
born in Sweden with a UK born father and a UK born mother (the so-called second generation Brits): 733
born in Sweden with a UK born father and a Swedish born mother (the so-called mixed Brits): 15 400
born in Sweden with a UK born mother and a Swedish born father (the so-called mixed Brits): 5992
 
born in Australia (the first generation of Australian immigrants in Sweden): 4266
born in Sweden with an Australian born father and an Australian born mother (the so-called second generation Australians): 28
born in Sweden with an Australian born father and a Swedish born mother (the so-called mixed Australians): 2039
born in Sweden with an Australian born mother and a Swedish born father (the so-called mixed Australians): 879
 
born in Canada (the first generation of Canadian immigrants in Sweden): 3757
born in Sweden with a Canadian born father and a Canadian born mother (the so-called second generation Canadians): 29
born in Sweden with a Canadian born father and a Swedish born mother (the so-called mixed Canadians): 1714
born in Sweden with a Canadian born mother and a Swedish born father (the so-called mixed Canadians): 1572
 
born in Ireland (the first generation of Irish immigrants in Sweden): 2667
born in Sweden with an Irish born father and an Irish born mother (the so-called second generation Irishmen): 30
born in Sweden with an Irish born father and a Swedish born mother (the so-called mixed Irishmen): 1528
born in Sweden with an Irish born mother and a Swedish born father (the so-called mixed Iriishmen): 533
 
born in New Zealand (the first generation of New Zealander immigrants in Sweden): 1133
born in Sweden with a New Zealand born father and a New Zealand born mother (the so-called second generation New Zealanders): 4
born in Sweden with a New Zealand born father and a Swedish born mother (the so-called mixed New Zealanders): 836
born in Sweden with a New Zealand born mother and a Swedish born father (the so-called mixed New Zealanders): 221
 
born in South Africa (the first generation of South African immigrants in Sweden): 2698
born in Sweden with a South Africa born father and a South Africa born mother (the so-called second generation South Africans): 40
born in Sweden with a South Africa born father and a Swedish born mother (the so-called mixed South Africans): 1091
born in Sweden with a South Africa born mother and a Swedish born father (the so-called mixed South Africans): 553
 
born in the USA (the first generation of American immigrants in Sweden): 20 014
born in Sweden with a US born father and a US born mother (the so-called second generation Americans): 180
born in Sweden with a US born father and a Swedish born mother (the so-called mixed Americans): 12 973
born in Sweden with a US born mother and a Swedish born father (the so-called mixed Americans): 9971

Fler minoritetsledamöter än någonsin i både de brittiska och franska parlamenten efter de senaste valen

Det brittiska parlamentet är mindre homogent och mer mångfaldspräglat än någonsin tidigare efter det senaste (ny)valet med numera 8% icke-vita parlamentsledamöter (andelen icke-vita britter uppgår idag till ca 20-25%) och även det franska parlamentet kommer med stor sannolikhet att bli mindre homogent och bättre avspegla hur fransmännen numera ser ut efter helgens val (d v s efter den andra och sista omgången av det franska parlamentsvalet som äger rum nu på söndag) då fr a Macrons nya parti har satsat medvetet på att rekrytera icke-vita (valbara) kandidater (andelen icke-vita fransmän uppgår idag till ca 20-25%).
 
Ättlingarna till undersåtarna i de två största kolonialimperierna som historien och världen hittills har skådat håller m a o äntligen på att hitta sin plats i maktens korridorer i både London och Paris efter juni månads båda parlamentsval:
 
”UK general election delivers most diverse parliament in history
The general election has given Britain its most-diverse parliament in history — from a black nurse winning the seat once held by Enoch Powell, to Britain’s first female Sikh MP. The new House of Commons has 52 non-white MPs, compared with 41 after the last general election in 2015.”

Två aktuella spelfilmer behandlar de första moderna intimrelationerna över rasgränserna

Just nu går två filmer på temat interrasiala blandrelationer (d v s fr a heterosexuella intimrelationer över rasgränserna) och vilket torde vara rekord (d v s för svenska SF) och än mer anmärkningsvärt är att de båda (historiska) filmerna avhandlar de två mest berömda blandparen i den anglo-amerikanska världens historia (d v s långt innan senare ikoniska blandpar som exempelvis Yoko Ono och John Lennon) nämligen det svart-vita amerikanska paret Mildred och Richard Loving (filmen Loving) och det brittisk-botswanska paret Ruth Williams och Seretse Khama (filmen A United Kingdom).
 
Fram tills den s k 68-revolutionen var både hetero- och homosexuella intimrelationer över rasgränserna förbjudna i ett stort antal amerikanska delstater och i samtliga sydstater (det är f ö intressant att notera att kriminaliseringen av homosexualitet och av interrasialitet gick hand i hand fr a kring förra sekelskiftet) och det var inte minst socialt rätt så oacceptabelt (d v s utöver lagarna) att som vit vara tillsammans med en icke-vit och fr a att få ett blandbarn vilket ansågs än värre än exempelvis en mer tillfällig intimrelation över rasgränserna.
 
Dessa s k rasintegritetslagar som bl a skulle bidra till att upprätthålla rassegregationen och just förhindra att blandbarn kom till hade införts från och med 1800-talets andra hälft i samband med olika (majoritetsamerikanska) ”moralpanikvågor” när unga och ogifta icke-vita män från Asien och Latinamerika invandrade till USA samtidigt som slaveriet upphävdes och den svarta migrationen till Nordstaterna ägde rum. Framför allt hade många av dessa lagar reviderats och blivit än hårdare under mellankrigstiden när USA inledde sin moderna nationsbyggandeprocess och en vit nation skulle skapas efter att den stora massinvandringen av vita européer hade avslutats. 1959 dömdes Mildred och Richard Loving till fängelse för att ha brutit mot en så kallad rasintegritetslag men USA:s Högsta domstol upphävde domen 1967 och sedan dess har interrasiala blandrelationer de facto varit tillåtna i USA även om vissa delstater fortfarande har kvar lagar som förbjuder intimrelationer över rasgränserna.
 
Brittiska imperiets mest berömda heterosexuella blandpar var det mellan brittiska Ruth Williams och Seretse Khama, prinsen av Bechuanaland som senare kom att bli det självständiga Botswanas första president (och därmed kom hans vita fru att bli Botswanas första presidentfru) och som SvD skriver om idag:
 
 
F ö finns det utöver Ruth Williams fler exempel på vita kvinnor som blev presidentfruar och därmed s k First Ladys i andra postkoloniala statsbildningar i Tredje världen under efterkrigstiden – ännu ett exempel är österrikiskan Franziska Donner som var gift med Sydkoreas förste president Syngman Rhee.
 
I Sverige har intimrelationer över rasgränserna aldrig varit förbjudna och kriminaliserade: De allra flesta av de svenska kolonierna över haven etablerades (och förlorades) innan det s k vetenskapliga rastänkandet uppstod och på Saint-Barthélemy rådde franska slavlagar. Dock var äktenskap över de religiösa gränserna ej tillåtna ända in på 1900-talet och mellan ca 1890-1960 ”hjärntvättades” fr a årskull efter årskull av majoritetssvenskarna att till varje pris inte ”intimblanda” sig med människor som inte räknades som vita till fullo och egentligen bara ingå i intimrelationer med människor som räknades som nordiskt vita (d v s som supervita som majoritetssvenskarna själva ansågs vara, d v s inte ens människor från Syd- och Östeuropa ”dög”) och fr a inte med samer, finsktalande, romer och resande och ända in i 1960-talet kunde svenska barn, ungdomar och unga vuxna uttrycka påfallande negativa attityder och åsikter om intimrelationer över rasgränserna.