Kategori: Stockholm

89% av alla kvinnliga städare i Stockholms län är utrikes födda

Stockholms läns nya Arbetshälsorapport 2020 ger verkligen ”syn för sägen” vad gäller den prekära situationen för den svenska huvudstadsregionens invandrare:

andel utrikes födda i Stockholms län: 25%

andel utrikes födda städare, hemservicepersonal m fl i Stockholms län: 94%

andel utrikes födda manliga städare, hemservicepersonal m fl: 93%
andel utrikes födda manliga köks- och restaurangbiträden, snabbmatspersonal m fl: 85%
andel utrikes födda manliga bil-, motorcykel- och cykelförare (d v s personer som levererar, transporterar och budar): 74%

andel utrikes födda kvinnliga städare, hemservicepersonal m fl: 89%
andel utrikes födda kvinnliga undersköterskor: 68%
andel utrikes födda kvinnliga köks- och restaurangbiträden, snabbmatspersonal m fl: 55%

De utrikes födda arbetar dessutom mer övertid (25% av männen) och mer deltid (26% av kvinnorna) än andra (och de är sannolikt också i mindre utsträckning fast heltidsanställda) samt uppvisar en nedsatt fysisk arbetsförmåga (20% av kvinnorna) och en nedsatt psykisk arbetsförmåga (27% av kvinnorna) mer än andra och de har oftare inte tillgång till företagshälsovård (44% av männen) samt har ett spänt arbete (27% av kvinnorna), ett tungt arbete (43% av kvinnorna och 40% av männen) och lyfter tungt i arbetet (25% av männen) mer än andra och slutligen utsätts de också för luftföroreningar (31% av männen) på jobbet mer än andra.

Därtill är de mer arbetslösa, mer bidragsberoende, mer sjukskrivna, mer fattiga, mer brottsutsatta och mer marginaliserade på livets alla områden än andra.

Har SD nu definitivt fått sitt stora genombrott i Västsverige och Stor-Stockholm under pandemin?

SCB:s stora partisympatiundersökning som publicerades i veckan visar som vanligt att stödet för SD är mycket ojämnt fördelat i riket/väljarkåren och undersökningen bekräftar tyvärr två trender som även andra opinionsinstitut har indikerat under innevarande pandemi och ibland sitter djävulen/SD-stödet som bekant sitter i detaljerna:


SD verkar nu slutgiltigt ha fått sitt stora genombrott i både Västsverige och i huvudstadsregionen minus Stockholms stad som därmed är den enda kvarvarande stora ”valkretsen” i landet där SD ännu inte har uppnått ett tvåsiffrigt procenttal i opinionsundersökningarna (SD ligger då på runt 8-9% i just Stockholms stad i de senaste opinionsundersökningarna).


Frågan om varför SD har lyckats bryta igenom i Västsverige och i Stockholms län under just pandemin återstår dock att besvara. Och vad gäller SD:s chanser att växa i just Stockholm så hänger det nog mycket på SD Stockholms ”starke man” Peter Wallmark som styr huvudstadens stora SD-avdelning med despotisk och maffialiknande järnhand och som har låtit utesluta ett stort antal partimedlemmar och orsakat åtskilliga SD-skandaler, d v s frågan är om de högutbildade höginkomsttagarna i Stockholms stad är beredda att lägga sin röst på ett sådant parti som har en sådan företrädare.

SD har fortsatt svårt att ”erövra” Stockholms stad

Det är en sak att SD numera är det enskilt största partiet i både Sydsverige (inklusive Stor-Malmö) och Västsverige (inklusive Stor-Göteborg) men att ”erövra” huvudstadsregionen är fortfarande en alltför svår nöt att knäcka för partiet och särskilt gäller det Sveriges mest folkrika kommun (och huvudstad) Stockholms stad.


Den paneuropeiska högerpopulismen och extremhögern kan i stort sett nästan alltid lyckas erövra större delen av landsbygden, småstäderna och de mellanstora städerna och vad gäller större städer så handlar det i så fall nästan alltid om gamla arbetar- och industristäder (och nästan aldrig om traditionella, historiska universitetsstäder) men själva huvudstaden (borträknat kranskommunerna för i Stockholms stads kranskommuner är då SD generellt bra mycket större än 10% numera) har knappt något högerpopulistiskt eller högerextremt parti lyckats ”erövra” på bra länge – ett undantag är gamla Alleanza Nazionales närmast osannolika siffror i Rom på 90-talet och möjligen vissa val i Österrike där FPÖ ibland har gjort bra ifrån sig i Wien (och historiskt försökte sir Mosley förgäves att ”erövra” det röda London medan doktor Goebbels ju fick anstränga sig rejält för att ”erövra” det röda Berlin) – och om det beror på den höga andelen invandrare i Europas huvudstäder eller på den höga andelen högutbildade höginkomsttagare är nog svårt att säga ”rakt av”:

https://www.dn.se/sthlm/sd-okar-mest-kd-tappar-mest-sedan-valet-2018


”Sverigedemokraterna har nu stöd av 10 procent. I jämförelse med september 2019 tappar SD marginellt, -0,5 procentenheter. I förhållande till valet 2018 har partiet ökat med 2,1 procentenheter.


– SD i Stockholm har haft väldigt svårt att matcha den nationella utvecklingen. De har hälften så starkt stöd här och så har det sett ut under lång tid. Jag tror att det kan spela en roll att större städer attraherar fler utrikesfödda, säger Nicklas Källebring, Ipsos opinionsanalytiker.”

Om en tyskinspirerad ölhall som en gång var de svenska nazisternas högkvarter

Avdelningen (antifascistisk och Stockholmiana-lokalhistorisk) knappologisk (kalenderbitar)kunskap:

I byggnaden på Tegnérgatan 10 i Stockholm (d v s på hörnet Tegnérgatan/Döbelnsgatan) där rejält (syd)tyskinspirerade Bierhaus (d v s en ölhallsliknande inrättning av bayersk typ – tänk t ex i sammanhanget anrika Bürgerbräukeller i ”svennefierat” miniformat) som explicit säger sig hämta inspiration från 30-talet, idag är beläget låg en gång i tiden ”Värmlands store son” Birger Furugårds och Svenska nationalsocialistiska partiets högkvarter och något kvarter därifrån låg dessutom partiets SA-hem (eller ”Pensionat Furugård” enligt stockholmshumorn/i folkmun – d v s ett slags ungkarlshotellsliknande hus där mellankrigstidens motsvarighet till 90-talets skinheads bodde mer eller mindre permanent vilka stod för säkerheten och både agerade vakter och slagskämpar åt partiet).

Igår fick SD sitt genombrott i studentkårspolitiken genom att erhålla nästan 8% i kårvalet vid Stockholms universitet

 
 
I skuggan av pandemin ägde Stockholms universitets studentkårs kårval nyligen rum, som avslutades igår 75 år efter Befrielsedagen eller Segerdagen 1945 och många sätt kan det sägas ha varit ett slags lackmustest på om SD har lyckats bryta igenom bland landets studenter eller ej mot bakgrund av att höga procentandelar av landets ungdomar och unga vuxna numera sympatiserar med SD (särskilt gäller det då tonårspojkarna och de unga männen) och mot bakgrund av att SD:s studentinriktade tankesmedja Oikos har sett dagens ljus.
 
Den svenska s k nationella rörelsen hade tidigare under mellankrigstiden och krigsåren ett mycket starkt fäste bland landets studenter och även under efterkrigstiden och Kalla kriget existerade ett flertal olika studentklubbar kopplade till bl a Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen och sedan 90- och 00-talen till fr a SD (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/07/11/hogskolevarlden-unghogern-hogern-extremhogern-konservatism). I vissa kårval har den s k nationella rörelsen också gjort bra ifrån sig och även erövrat enstaka mandat men aldrig tidigare har det handlat om så höga procentsiffror som igår just.
 
Det SD-associerade kårpartiet Konservativa partiet (KP) erhöll igår 7,9% motsvarande tre mandat: Detta är då SD:s bästa valresultat någonsin i ett kårval vid en svensk högskola och det är sannolikt att denna procentsiffra hade varit ännu högre om ett SD-associerat kårparti hade ställt upp i ett kårval vid exempelvis Karlstads, Örebro eller Linköpings universitet.
 
96853254_10157465701310847_274907774146576384_o.jpg
Partinamnet reflekterar att SD fortsätter att ohämmat och skamlöst monopolisera och göra anspråk på den svenska konservatismen och ironiskt nog påminner namnet också om att den som en gång i tiden lade grunden för den (social)konservativa makeover som slutligen förde SD in i riksdagen och gjorde att SD idag är Sveriges näst största parti i opinionsundersökningarna inte var Mattias Karlsson utan SD:s grundare och första chefsideolog Leif Zeilon/Ericsson som just drev utbrytarpartiet Konservativa partiet under 90-talets andra hälft tillsammans med resterna av både högerpopulistiska Ny demokrati och nazistiska Riksfronten.
 
Jag minns själv hur Zeilon/Ericsson (vars personsökare jag f ö ”avlyssnade” under nära två års tid) en gång ringde mig när jag arbetade på Expo och var Expos researchchef och ”prövade” mig genom att provokativt fråga mig om jag ens kände till den gamla svenska (radikal/social)konservatismens och unghögerns namn såsom Kjellén, Molin och Holmberg, d v s namn som Karlsson långt senare skulle ”förläsa” sig på och som till slut har lett fram till att han nu har startat tankesmedjan Oikos. Detta var då första gången som jag själv hörde talas om att någon inom SD-kretsen i bred mening ens intresserade sig för den s k Lundakonservatismen och unghögern under en tid när dåtidens SD:are snarare inspirerades av och fr a såg sig som arvtagare till de s k lindholmsnazisterna.
 

Om vilka som just nu dör av viruset i Stockholm och om vilka som ser ut att dö allra mest

Att Stockholm/arna hittills har drabbats värst av just dödsfall p g a viruset är idag kanske tydligare än någonsin i huvudstadsregionens båda morgontidningar (för den som har dem i tryckta pappersversioner vill säga, vilket då jag har trots en rätt rejäl kostnad och även har haft ända sedan 90-talet när en s k ”gammal murvel” lärde mig att det handlar om att läsa många dagstidningar under ett dygn, d v s inte bara en enda, för att ha ”koll” på vad som händer i Sverige och i världen) – otroliga 10 sidor med dödsannonser i DN och hela 7 sidor i SvD.
93485916_10157389689095847_2898164384251510784_n.jpg
 
Samtidigt lyser utomeuropeerna som alltid med sin frånvaro att döma av både namnen, ”runorna” och angivandet av de anhörigas namn trots att Stor-Stockholms invånare med utomeuropeisk bakgrund är galet/kraftigt överrepresenterade bland dem som just har dött av viruset.
 
93994290_10157389689080847_6942255609630687232_n.jpg
Idag har då över 50% av Stor-Stockholms alla invånare någon form av utländsk bakgrund och över 25% har någon form av utomeuropeisk bakgrund och det bor numera antagligen både fler svarta och fler muslimer i den svenska huvudstadsregionen proportionellt sett än vad det gör i Stor-London respektive Stor-Paris.

Svenska byggnader i sezession-stil

Bara för att komma på andra tankar (d v s för att slippa att enbart tänka på pandemin) så tror jag nu att jag har ”hittat” de byggnader i landet (som i varje fall jag känner till hitintills) som jag själv uppskattar mest som specifikt har inspirerats av den centraleuropeiska s k sezession-stilen, som i Sverige oftast går under namnet jugend, och som kom att bli det estetiska formspråk som karaktäriserade och genomsyrade den Habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern mellan ca 1890-1914, d v s den nästan oefterhärmliga sezession-stilen som hittas i hela Centraleuropa kom helt enkelt att bli något av Österrike-Ungerns formmässiga och arkitektoniska svanesång (d v s Habsburgarna gick under ”med stil” kort och gott).
 
93901627_10157374567560847_178052610899574784_o.jpg
Dels handlar det om en byggnad i Karlstad, som ofta lyfts fram som just en jugendpärla i stadsguiderna – d v s arkitekt Carl Crispins hus på Järnvägsgatan 11 – och dels handlar det om en byggnad på Grev Turegatan 10 på Östermalm i Stockholm som ritades av arkitektkontor Hagström & Ekman. Sedan finns det också ett hus på Hantverkargatan på Södermalm i Stockholm som sticker ut vars exakta adress jag har glömt bort och som dessutom uppfördes under det för svensk del smått ödesdigra året 1905, d v s under unionsupplösningens år.
 
Ofta är det just kombinationen av s k kejsargrönt, d v s den mörkgröna färg som var förbehållen Huset Habsburg, och vitt, d v s den traditionella färgen på Österrikes uniformer som f ö ansågs vara världens stiligaste och ”snyggaste” ända fram tills imperiets fall 1918, som skapar den där speciella sezession-stilkänslan, som i sin tur bär på s k japonistiska spår, d v s hela sezession- och jugend-stilen i sig var starkt inspirerad av japansk estetik och därmed finns det något ”asiatiskt” över den också.
 
Den svenska stadsbilden, vad gäller byggnader som upphördes mellan ca 1870-1914, domineras ju annars i mycket hög grad av nationalromantiska och fr a stormaktsnostalgiska (och s k ”punchpatriotiska”) nyhistoriska stilar och svensk jugend är väl inte särskilt anmärkningsvärd i övrigt utan det är ju först under mellankrigstiden som svensk arkitektur och form når de högre estetiska höjderna och även världen utanför Sverige med svensk art déco eller Swedish grace och därefter med den svenska funktionalismen.

Reflektioner kring att ha gått först och att ha gått i bräschen och kring vad det har kostat mot bakgrund av en kommande artikel som handlar om hur och varför en mer kritisk syn på internationell adoption numera är socialt accepterad bland yngre

Då jag i dagarna har intervjuats av en journalist som just nu arbetar på ett kommande reportage i en av de större dagstidningarna i landet, som handlar om och ska försöka förklara hur det kan komma sig att så många fr a yngre personer idag hyser en så kritisk inställning till och syn på internationell adoption till skillnad från för bara 7-8 år sedan när svenskarna antagligen fortfarande var det s k folkslag i världen som var allra mest för utlandsadoptioner, och då även en av den svenska forskarvärldens allra mest älskade jättar, giganter och ”grand old men” nyligen har gått bort – d v s litteraturvetaren Inge Jonsson som har förärats med åtminstone 11 s k runor i DN och SvD sedan sin bortgång – kom jag att tänka på nedanstående skrivelse och upprop som tillställdes Stockholms universitet 2006 när jag fick sparken därifrån kort efter att jag hade disputerat och därigenom fick mitt yrkesliv förstört för många år framåt.
 
Det var då först för några år sedan som jag lyckades ta mig tillbaka till den svenska högskolesektorn och sedan 2,5 år tillbaka har jag nu en fast anställning (den första fasta tjänsten någonsin i mitt liv dessutom) vid Karlstads universitet.
 
Det handlar då om att jag var den allra första i landet och även en av de första i världen att formulera och i offentligheten liksom inom akademin föra och förestå en kritik av hela det internationella adoptionsprojektet utifrån ett postkolonialt feministiskt teoretiskt-politiskt perspektiv, vilket i förlängningen innebär att det är mitt akademiska-politiska-intellektuella arv som idag till slut har nått den s k stora massan av det s k svenska folket och även stora delar av västvärlden i övrigt, där mina texter läses och sprids i olika sammanhang liksom även numera i åtskilliga ursprungsländer varifrån barnen kommer.
 
En milstolpe i denna min (hittills livslånga) kamp för att förändra s k vanligt folks och de s k massornas syn på internationell adoption, som då inleddes redan på 90-talet, var min avhandling från 2005 ”Comforting an orphaned nation”, som fortfarande är en av Sveriges och den svenska högskole- och forskarvärldens allra mest spridda (och därmed förhoppningsvis också lästa och i bästa fall även använda) avhandling någonsin mätt i antal digitala nedladdningar men också (och det ska en så klart inte sticka under stol med) en av de mest kontroversiella och kanske fr a ifrågasatta avhandlingarna.
 
Innan dess och även samtidigt som jag var doktorand vid Stockholms universitet i koreanologi/Koreas språk och kultur/koreaforskning/Korean studies (alla dessa beteckningar är då helt enkelt synonymer), hade jag i många år verkat och arbetat inom den svenska mediebranschen och 2002 lyckades jag få till stånd tre tv-dokumentärer och två radiodokumentärer liksom få in ett flertal kulturessäer och debattartiklar i bl a DN och ett flertal s k vetenskapliga artiklar i olika tidskrifter och antologier och samtidigt både gå till generalangrepp mot världens största mottagarland Sverige och mot världens största ursprungsland Sydkorea, där jag senare kom att delta i att grunda och sjösätta en organisation och en rörelse som sedan dess har lyckats få den särskilt under juntaåren och under den högerextrema diktaturen en gång så mäktiga koreanska adoptionsindustrin på knä.
 
För de/n som inte vet det så ”peak:ade” då den internationella adoptionsverksamheten mätt i antal utlandsadoptioner på jorden just på 2000-talet med toppåret 2004 med 40 000 genomförda adoptioner från den postkoloniala världen till Väst inklusive till Sverige så enorma summor pengar var då i omlopp inom både den svenska, koreanska och globala adoptionsindustrin, 100 000-tals barn flögs ut och transporterades till Väst och 100 000-tals västerlänningar adopterade på 00-talet varav de allra flesta var högutbildade höginkomsttagare och mängder var även s k kändisar eller ”celebrities” och personer med både mycket pengar och mycket makt.
 
Allt detta ledde samtidigt till att min dåvarande fru gick ifrån mig och blev tillsammans med min dåvarande vän p g a alla otaliga konflikter runt mig och all negativ och destrruktiv uppmärksamhet i offentligheten som jag ådrog mig då jag helt enkelt var hyperaktiv(ist) på den tiden. Detta gjorde i sin tur att jag gjorde något så dumt som att ensam och av misstag tutta eld på en del av hennes kläder samt hota min f d vän, vilket ledde till omfattande skriverier och uthängningar i media där det felaktigt påstods och basunerades ut att jag hade försökt döda min f d fru.
 
Detta föranledde i sin tur Stockholms universitet att helt sonika ge mig sparken kort efter min disputation, vilket ledde till att jag förlorade två postdok-tjänster och ett medel för ett forskningsprojekt som jag hade erhållit efter disputationen, och med buller och bång slängdes ut ur den svenska högskole- och forskarvärlden varinom jag betraktades som en slags ”persona non grata”-person ända tills att jag för 2,5 år sedan fick en fast tjänst vid Karlstads universitet, där jag då fortfarande befinner mig idag.
 
Den som antagligen låg bakom att jag kastades ut från Stockholms universitet och därmed även från den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden under många, långa år var då antagligen universitetets f d legendariske och älskade rektor litteraturvetaren Inge Jonsson, som nyligen gick bort och vars son jag hade anmält för sexuella trakasserier.
 
Jag fick fem f d kvinnliga studenter till Inges son att lämna in långa, skriftliga berättelser som bilagor till min anmälan men denna min anmälan, som ändå inte ledde till någonting då ”ord stod mot ord” som det ofta heter vad gäller särskilt fall som rör just sexuella trakasserier, blev antagligen min ”dödsdom” då Inge var och än idag är ett vördat namn vid Stockholms universitet och inom den svenska akademin i allmänhet och det var antagligen ett av mitt livs alltför många misstag att göra så mot dennes son (OBS: jag har naturligtvis all respekt för att föräldrar står upp för sina barn upp i ”ur och skur” och nog oftast t o m är beredda att offra sina egna liv för dem).
 
I alla fall så är detta nedanstående upprop då författat som en slags protestskrivelse som 2006 tillställdes den dåvarande ledningen vid Stockholms universitet och som förseddes med underskrifter från ett 60-tal personer i Sverige och runtom i världen och i första hand forskare, journalister, aktivister och andra adopterade. Skrivelsen och uppropet författades av en annan adopterad forskare och i och med Inge Jonssons bortgång och i samband med intervjun förra veckan blev jag då påmind om denna text, vars existens jag nästan hade glömt bort:
 
”Mitt namn är X, psykolog och forskare i ämnet internationell adoption samt vän till Tobias Hübinette. Det som hänt Tobias under den senaste tiden har gjort mig upprörd och ledsen. Jag och undertecknade invänder å det starkaste mot hans avsked från Stockholms universitet.
 
Det kan tyckas som om detta som nu hänt bara var droppen i en lång rad av radikala politiska aktiviteter som Tobias Hübinette medverkat i sedan 90-talet, och att han därmed för gott kan avfärdas som en bångstyrig bråkmakare, vilken det är bekvämt att fortast möjligt tysta ned och bli av med. Nu ser det mycket mörkt ut för Tobias, hela hans framtid och yrkesliv verkar ligga i spillror, men frågan är om han har blivit rättvist dömd.
 
När en människa ska dömas för de gärningar hon begått, i detta specifika fall en mindre brand på en balkong där ett antal klädesplagg satts i brand av misstag samt hot riktade mot sin f d frus nya man, en vän som nu svikit honom djupt, borde det väl vara av yttersta vikt att samtidigt också räkna upp samma människas förtjänster.
 
Tobias är en människa som drivs av sina ideal, som hela tiden har sin ’sak’ och sina idéer och ideal i åtanke, och som gärna tar på sig att utkämpa de stora striderna. Kanske är han där lite svart-vit i sitt tänkande och handlande – några av oss fungerar dock så – och när han engagerar sig, gör han det fullt ut, till och med mer än hundra procent. Många gånger strider han också utan att tänka på sig själv och på sitt eget bästa. Därför har han ibland lyckats involvera sig med personer som inte velat honom väl och som utnyttjat honom hänsynslöst, eller personer som aldrig ger honom så mycket tillbaka av allt det han så gärna ger åt andra i tid och i arbete.
 
Som forskarkollega, väninna och under långa perioder med sammedlemskap i föreningen ’Adopterade Koreaners Förening’, kan jag påstå att jag känner Tobias tämligen väl. Jag vet mycket väl om att han är den svenska adoptionsvärldens ’enfant terrible’ som kommer med åsikter, tyckanden, och teorier vid alla möjliga tillfällen, passande och opassande. Det finns samtidigt många som tycker illa om honom trots att han aldrig skulle göra en fluga förnär rent fysiskt. Vad han levererat och fortfarande kommer att leverera är helt enkelt sanningen, men inte maktens sanning, utan vår (vi adopterades) sanning, det vill säga våra perspektiv och erfarenheter.
 
I adoptionssammanhang finns det ett före och ett efter: före våren 2002 och efter våren 2002. Under denna vår publicerades en studie som obestridligen kunde visa på internationellt adopterades överrepresentation inom psykiatri, gällande suicid, psykosocial problematik, och kriminalitet. I tidningar, magasin och radio intervjuades adopterade, och i TV kunde man se reportage, dokumentärer och självbiografiska skildringar om och av internationellt adopterade som alla vittnade om samma sak: det kan ibland vara svårt, och ibland mycket svårt, att komma som adopterad till Sverige och leva här.
 
Frågan om internationell adoptions förträfflighet ställdes på sin spets, och efter denna vår blev inte något sig likt inom adoptionsområdet. Till all denna debatt och medieframställning bidrog Tobias med sitt idoga hårda arbete genom att ta fram forskning, nätverka, arbeta åt SVT och SR och skriva artiklar. Han gjorde naturligtvis det av egen fri vilja, och förde därmed fram sin egen röst och många andra adopterades röster, och vi gjorde oss också till slut hörda i den svenska offentligheten tack vare Tobias. Han drog ett tungt lass där han fick många och arga strålkastare på sig. Det finns nog ingen av oss andra adopterade som skulle velat ta hans plats av att ha gått först på det sättet.
 
Frågan jag ställer mig nu är om det faktiskt är så att han fick betala med sitt eget liv för allt det han under så många år har gjort för gruppen adopterade.
 
Den Tobias jag och många andra känner, är en människa som är djupt solidarisk och lojal, som struntar totalt i vem som är hög eller låg i samhället, vad någon tjänar eller hur någon är eller ser ut, och vars självklara humanism, altruism, och antirasism och feminism genomlyser alla hans ord och handlingar. Han har även en djup respekt för kunskap, bildning och forskning, och skulle aldrig påstå något som ej är underbyggt.
 
I egenskap av sin position som doktorand vid Institutionen för orientaliska språk har han dessutom fungerat som spindeln i nätet, en mötesplats och en kunskapskälla för en mycket vid, omfattande och både nationell och internationell krets av intellektuella, skriftställare, journalister och forskare på världens alla kontinenter, förutom att ha varit en mycket älskad och populär lärare bland studenterna.
 
Så fort någon har behövt hans hjälp vare sig det gäller en student eller en doktorand, en kollega, en myndighetsperson, en regeringstjänsteman eller en representant från allmänheten, en koreansk adoptionsforskare, en brittisk genusforskare, en amerikansk etnicitetsforskare, eller en tysk asienforskare, har han i princip släppt allt vad han har för händer för egen del, och hjälpt personen ifråga. Detta har alltför ofta gällt tidskrävande uppgifter såsom att leta fram litteratur och referenser till en uppsats eller studie, hjälpa till att planera och skriva artiklar eller föredrag, samt att hjälpa till att skriva ansökningar om medel till mängder av olika forskningsprojekt.
 
Tobias är inte bara en kunnig forskare inom koreanologi, adoptionsforskning och frågor rörande det samtida Korea, utan även en mycket duktig språkmänniska och administratör som översätter texter, och planerar och strukturerar till höger och vänster åt allt och alla. Jag har själv fått hjälp många gånger, och det finns faktiskt ingen annan som bättre kunnat hjälpa, som har den djupa kunskapen och beläsenheten, arbetskapaciteten, simultanförmågan, och arkivet och biblioteket (som han har samlat på sig i många år), samt framför allt viljan att alltid hjälpa andra som Tobias besitter.
 
Jag skulle i klartext vilja framföra att vi inom adoptionsforskningsområdet, för det är som en representant för detta fält som just jag talar, behöver Tobias vid Stockholms universitet – en tillgång vi har vant oss vid att ha under de senaste åren. Ska denna nodalpunkt inom adoptionsforskningen nu tas ifrån oss alla?
 
Tobias är nu dömd till två månaders fängelse för allmänfarlig vårdslöshet och olaga hot, men ingen person var ens i närheten av att bli skadad fysiskt. Att så påståtts är fullständig felaktig information. Dådet var begränsat till allmänfarlig vårdslöshet och olaga hot. Dessa lagöverträdelser representerade en drastisk och dramatisk bearbetning efter att ha blivit lämnad av sin hustru efter ett 10 års långt äktenskap.
 
Tobias handlingssätt kan bara betraktas som en omogen och oansvarig reaktion men tyvärr den enda som Tobias kunde uppbringa i sitt tillstånd av total vanmakt, förtvivlan, sorg och raseri efter att hans fru hade meddelat honom att hon lämnat honom för en av hans vänner och försvunnit med deras samlade förmögenhet på cirka 1,5 miljoner i kontanter plus två insatslägenheter.
 
Som psykolog och som specialist inom området internationell adoption har jag kommit till insikt om att adopterade har en extra sårbarhet gällande förluster och separationer. Särskilt sådana här plötsliga och negativa händelser som det innebär att bli lämnad av sin partner kan medföra att man som adopterad helt enkelt inte klarar den situationen psykiskt utan ett mycket stort stöd och omhändertagande (vilket Tobias inte hade vid det tillfället).
 
Alla adopterade har tidigt i livet fått uppleva minst en traumatisk separation, den från sina biologiska föräldrar och även ofta separationer från de tillfälliga fosterhem där de adopterade vistas innan avfärden till Sverige. Dessa separationer bär de mig sig, mer eller mindre medvetet, vilket inte sällan resulterar i en stark och mäktig rädsla under hela livet (och som kan yttra sig på olika sätt) inför möjligheten att återigen bli lämnad.
 
Detta scenario – att bli sviken och lämnad på det sättet – är naturligtvis något av det värsta vem som helst kan råka ut för. De flesta människor har självklart dock ändå den psykiska kapacitet som gör att man inte går till handling i sitt raseri, i sin förtvivlan. Tobias som har ägnat hela sitt liv åt att utkämpa stora strider i samhället och offentligheten, har tyvärr inte ägnat lika mycket tid och energi åt att tänka på, bry sig om och ta hand om sig själv på samma sätt som han har hjälpt och stöttat andra emotionellt, personligt, politiskt, akademiskt och intellektuellt.
 
När något sådant här händer hade han helt enkelt inte kapaciteten att lugna sig själv och att förmå sig själv att inte gå över gränsen, och han gjorde saker i detta läge som han aldrig hade gjort annars. Hela hans handlingssätt är inget annat än ett förtvivlans språk. Frågan är nu till vilken grad han ska straffas för det? Enligt juridisk praxis är det ju stor skillnad på under vilka omständigheter man begått brottet ifråga.
 
Jag undrar nu stilla om Tobias ytterligare ska straffas för denna personliga tragedi (förlust av sitt äktenskap, av sin bostad, av sin privatekonomi, av sina vänner mm) och dessutom berövas alla samhälleliga kontakter (jobb, forskningsmedel, karriär, engagemang i föreningar varifrån han har uteslutits mm) nu när han blivit uthängd i media.
 
Faktum är att denna historia och dess utveckling inger mig en känsla av rädsla och av avsmak, precis som när ett fel har begåtts. Jag tror nämligen att en djup orättvisa håller på att ske, och mot detta måste jag protestera. Tobias är just nu på väg att förlora precis allt han har byggt upp under det senaste decenniet, och detta är inte bara orsakat av hans egna medvetna, genomtänkta och kontrollerade val.
 
Jag upprepar: Är det inte nog med att han precis – och på ett mycket smärtsamt sätt – förlorat sin hustru, sina vänner, sin bostad och sin privatekonomi? Ska han nu också berövas sitt levebröd och för all framtid slängas ut från universitetet och från den forskarvärld han värderar så högt?”

Att gå i gamla nazisters fotspår och bo i gamla nazisters hus och rum under den rådande pandemin

När kriget eller krisen kommer (såsom just nu) blir tyvärr några av oss (krigs/kris)profitörer av ”Guds nåde” och de senaste två dagarna har jag verkligen känt mig som den värsta s k ”gulaschbaron” som likt den petade AfS-toppen William Hahne skamlöst och hämningslöst skor mig/sig på, njuter av och ”benefit:ar” från andras olycka och elände och i detta fall hotellbranschens dito:
91832285_10157338534005847_1092817882590478336_o.jpg
 
Just nu går det nämligen att ta in på 4- och 5-stjärniga gamla ärevördiga historiska hotell i både Sverige och i Europa i övrigt för en antagligen alltför billig penning så att åtminstone några receptionister och städare ska få behålla jobbet åtminstone några veckor till innan hotellidkarna och aktieägarna ”kastar in handduken” och ”stänger butiken” för gott, d v s lägger ned hotellet/n vilket jag har förstått nu faktiskt har börjat hända här och där runtom i landet och i Väst i övrigt (så passa på nu alla ni som liksom jag genom åren har spenderat 10 000-tals och åter 10 000-tals kr på att resa runt till, besöka och sova över på Europas alla gamla hotell i bl a London, Edinburgh, Dublin, Paris, Nice, Porto, Lissabon, Madrid, Sevilla, Barcelona, Rom, Neapel, Florens, Trieste, Milano, Venedig, Genua, Wien, Graz, Budapest, Szeged, Hamburg, Berlin, Frankfurt, München, Stuttgart, Zürich, Genève, Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, Sankt Petersburg, Warszawa, Krakow, Lodz, Prag, Karlovy Vary, Bratislava, Lviv, Belgrad, Zagreb, Ljubljana, Istanbul, Sarajevo, Aten, Sofia, Timisoara och Bukarest, där brutala mord, våldtäkter och övergrepp har begåtts i de gigantiska sviterna, där revolutioner och kupper har planerats i de överdådiga bal- och middagssalarna och i de magnifika vinterträdgårdarna, där konserter har utspelat sig och där möten har ägt rum som ibland har förändrat både världen och historien).
92239585_10157338534035847_5966686816642793472_o.jpg
92268685_10157338532255847_8526861322220994560_n.jpg
 
Själv har jag då (pandemikris)profiterat rejält de senaste dygnen genom att för endast 5-600 kr natten få tillbringa en natt i den s k överklassnazisten och mång(mång)miljonären Carl Ernfrid Carlbergs gamla fastighet (som dennes far f ö byggde en gång i tiden), som fram tills den värmländske knäckebrödsfascisten (d v s Carl Lundström), fastighetsägaren ”Tomten” (d v s Lars-Erik Aldin) och IT-miljardären i Djursholm (d v s Lars Liljeryd) var den svenska s k nationella rörelsens absolut viktigaste finansiär, d v s på Hotell Kung Carl på Birger Jarlsgatan (som enda gäst dessutom) och just i den del av hotellet där den mytomspunna Carlbergska stiftelsen en gång var belägen och där den s k ”överklassnazisten” greve Percy Hamilton huserade liksom inte minst Björn Lundahl och dennes kompanjoner Hans-Jörgen Ulfstedt (som sedermera blev filosof och Wittgenstein-kännare vid Stockholms universitet), Thure Valdsoo, Per Strandberg (som slutade som farmaceut och forskare vid Uppsala universitet), Thorbjörn Karlsson, Ulf Persson och Nils Peter Barkman innan Expressen avslöjade verksamheten 1965 vilket ledde till den s k ”Lundahl-affären”.
92099464_10157338532450847_275122071539810304_o.jpg
 
Och naturligtvis kände jag mig tvingad att ta en promenad till Carlbergs gamla fastighet på Döbelnsgatan 77, där det s k SA-hemmet en gång var beläget, liksom till dennes gamla fastighet på Odengatan 42 där den svenska s k nationella rörelsen en gång i tiden hade sitt ”ABF-hus” i form av bl a Manhemssalen, samt även till Carlbergs f d (jättelika) s k våning på Karlavägen 11 och till dennes egen ”grav” (i form av hans aska i en urna i ett marmorfack) i columbariet under Engelbrektskyrkan och slutligen också till Lundahls gamla barndomshemsadress Skeppargatan 18 på Östermalm.
92229483_10157338533540847_3262734982296109056_o.jpg
 
Lundahl var då en s k ”Östermalmsgrabb” och studerade bl a på Handelshögskolan och han var också en lovande atlet och cyklist innan ”Lundahl-affären” briserade 1965 – därefter blev han som bekant tyvärr kriminell tillsammans med Carl-Göran Edquist/Borgenstierna, som fram tills Lennart Hane, Hans Carling och Tobias Ridderstråle var den svenska s k nationella rörelsens absolut viktigaste advokat, och tillsammans öppnade de Stockholms och antagligen Sveriges (om inte göteborgarna hann före, men det tror jag inte) första stripp- och porrklubb på Hornsgatan på Söder och resten är historia, som det heter (tillsammans skulle Lundahl och Edquist/Borgenstierna t ex genomföra expeditioner till alpsjöarna i Österrike för att leta efter det s k ”naziguldet”, d v s jättelika mängder guldtackor som SS hade sänkt ned och deponerat där vid krigsslutet, och de blev också bekanta med den s k ”Bombmannen” och med Christer Pettersson m fl m fl inom Stockholms s k undre värld).
92220375_10157338549085847_1957357321390653440_n.jpg
 
Då jag fick ”blodad tand” valde jag även att spendera en natt i Görings gamla rum på Hotell Esplanade på Strandvägen (där jag dock inte var enda gästen men däremot den ende svensken tillsammans med ett strandsatt franskt turistpar och ett strandsatt turkiskt turistpar), där han gärna bodde när han besökte Sverige och Stockholm, och naturligtvis kände jag mig tvingad ett ta en promenad till Görings gamla lägenhet på Odengatan 27 liksom till Edelweissförbundets kapell på Grev Turegatan 68 där både han själv och hans svenska fru Carin spenderade mycket tid.
92137759_10157338533445847_4046222323726942208_n.jpg
 
Slutligen tog jag även en drink på närbelägna Hotell Diplomat, som den s k överklassnazisten och SS-soldaten greve Ulph Hamiltons mor en gång i tiden ägde, d v s Danmarks på sin tid rikaste kvinna grevinnan Erna Simonsen som var gift med Ulphs far greve Douglas Hamilton, som själv stred i Finland för Mannerheim, i Spanien för Franco liksom i Ryssland för Hitler under Finska inbördeskriget, Spanska inbördeskriget respektive Andra världskriget.
92149389_10157338533505847_417590818262482944_o.jpg
 
Det märkliga är f ö att Carlberg och Göring en gång i tiden sammanstrålade på just Hotell Esplanade och det är mycket möjligt att Göring dessutom besökte Hotell Kung Carl, då Carlberg hade ett av sina kontor där:
92377945_10157338549250847_3482529010250940416_n.jpg
 
I Hotell Esplanades vackra jugend-foajé samlades i augusti 1932 (d v s ett år efter att Carin Göring hade gått bort) en mindre grupp bestående av fem herrar och bl a den 6:e fursten av Wied, som svenskarna kort och gott kände som ”prinsen av Wied” och som också var släkt med Bernadotte:arna och som nyligen hade gått med i det tyska nazistpartiet och ett år senare kom att bli tysk ambassadör i Stockholm, samt just Carlberg, som på den tiden bodde i en annan s k våning på Strandvägen 29 (d v s ett s k ”stenkast” från hotellet), för att välkomna och ta emot Göring som några veckor innan dess hade utnämnts till talman i tyska riksdagen efter att det tyska nazistpartiet hade blivit det enskilt största partiet i Tyskland i det dåtida senaste valet.
92348200_10157338548810847_6879014900551647232_n.jpg
 
När Göring steg in på hotellet visade det sig att han också hade valt att ta med sig sin bror Karl Ernst till Stockholm, som skulle komma att gå bort på hösten samma år liksom som alltid sin privatchaufför och ”allt-i-allo”-butler Willy Schulz som han senare testamenterade sitt och broderns uppväxthem Burg Veldenstein till.
92254590_10157338533845847_3874752763820769280_o.jpg
 
Utöver den 6:e fursten av Wied och Carlberg fanns även löjtnant Ivar Ljungman på plats på Hotell Esplanade, som var medlem i det nazistiska s k Furugårdspartiet och bosatt i en rejält rymlig villa i Äppelviken i Bromma, kaptenen och friherren Verner Gyllencreutz som mellan 1927-31 hade spelat en avgörande roll för att med hjälp av insmugglade tyska vapen beväpna ett försvarligt antal pappor och söner på Östermalm inklusive naturligtvis just på Strandvägen och i trädgårdsstäderna och villaområdena i Norrort och organisera dessa i den högerradikala och paramilitära s k Munckska kåren (livrädda som den svenska högborgerligheten och överklassen då var för de på den tiden alltmer vänsterradikaliserade arbetarmassorna på Söder och Kungsholmen) som var modellerad efter de högerextrema skyddskårer som hade växt fram i Tyskland efter Första världskriget, liksom fil dr Paul Grassman, far till den sedermera berömde svenske nationalekonomen och vänstersocialdemokraten Sven Grassman som var pressattaché och även en slags kulturattaché vid tyska ambassaden och den som både höll kontakt med svenska journalister som var tyskvänliga liksom med uppburna svenska författare och kulturpersonligheter såsom bl a Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Sven Hedin.
92160229_10157338549105847_5760164675719266304_n.jpg
 
Göring var naturligtvis mycket glad åt denna högerradikala ”välkomstceremoni” och efter att ha checkat in och installerat sig i det rum där jag nyligen spenderade natten tog han och de andra sig till närbelägna Grand Hôtel där han valde att ”hålla hov” under sitt Sverigebesök och där möten med de svenska s k överklassnazisterna och både med gamla och nya bekantskaper väntade liksom sjävklart också rikligt med mat och sprit, vilket just Göring aldrig försummade som var en livsnjutare av ”no limits”-typ (ständigt nya kvinnor, ständigt nya jakter, ständigt nya kläder, ständigt nya middagar, ständigt nya tavlor, ständigt nya operabesök, ständigt nya våningar, ständigt nya bilar o s v och snart också ständigt nya länder och städer att bomba sönder och samman).

Den märkliga historien om hur en(s) avhandling kan sluta på rättspsyk

Går just nu en högskolepedagogisk kurs som handlar om att handleda doktorander vid Karlstads universitet och påminns om att jag faktiskt hamnade på rättspsyk på Huddinge sjukhus i Flemingsberg p g a min famösa men också rejält spridda, lästa, citerade och refererade avhandling ”Comforting an orphaned nation” (2005) i samband med att jag nyligen författade en inlämningsuppgift som ingår i kursen, som handlar om att redogöra för den egna doktorandtiden och som lyder som följer:
RÄTTS.jpg
 
”Den dåvarande professorn i koreanska Staffan Rosén var min huvudhandledare och han hade också varit min lärare innan dess och även min handledare när jag skrev min C-uppsats och min magisteruppsats i ämnet vid Stockholms universitet.
 
Det hör till saken att jag bredvid doktorandanställningen arbetade inom media på bl a produktionsbolaget Nordisk film och på SVT och SR liksom vid ett flertal andra redaktioner vartill jag regelbundet inhyrdes såsom TV4, DN, AB och EP. Likaså var jag under doktorandtiden synnerligen aktiv som offentlig debattör och politisk aktivist i frågor som bl a rörde extremhögern, rasism, postkoloniala frågor, adoption, asiater samt invandrare och minoriteter i allmänhet.
 
Redan i samband med att jag antogs och anställdes som doktorand meddelade Staffan Rosén mig att han vare sig egentligen ville ha mig som doktorand eller kunde hjälpa mig överhuvudtaget med någon handledning. Denna ärliga deklaration från Roséns sida handlade om att han uppfattade mig som en ”extremist” i frågor som just bl a rörde extremhögern, rasism, postkoloniala frågor, adoption, asiater samt invandrare och minoriteter i allmänhet.
 
I brist på handledning valde jag därför att publicera delar av min avhandling, och i praktiken samtliga fem empiriska kapitel, som vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter innan jag lade fram min avhandling som en monografi för att verkligen garantera mig själv att min avhandling höll måttet. Det sista året agerade också en postkolonial forskare inom den engelsktalande världen, Pal Ahluwalia, hemlig bihandledare åt mig genom att läsa mitt avhandlingsmanus och utan hans hjälp hade jag nog aldrig vågat lägga fram min avhandling.
 
Som doktorand hamnade jag i ett stort antal konflikter med både min huvudhandledare Staffan Rosén liksom med min prefekt och institution och med ”min” fakultet och dekan och även med rektorn, universitetsdirektören och universitetsledningen vilket bl a resulterade i polisanmälningar och uthängningar i media som en slags ”extremistisk” doktorand, i en skandaliserad disputationsakt och i en skandalomsusad avhandling.
 
Vidare fick jag sparken från och blev t o m kroppsligen portad från Stockholms universitet, jag fråntogs tre forskningsmedelstilldelningar retroaktivt och i efterhand som ett straff för någon slags ”extremism” från min sida och jag hamnade inför rätta som ”the villain”, d v s som åtalad, i både tingsrätt och hovrätt medan min f d handledare Rosén och min f d prefekt utgjorde brottsoffren tillsammans med sina fruar och barn, institutionen och Stockholms universitet och slutligen blev jag under många långa år persona non grata inom den svenska högskole- och forskarvärlden och under en period föremål för rättspsykiatrisk vård.
 
För att göra en lång historia kort så var jag redan som student i koreanska vid Stockholms universitet tämligen ö/känd som en offentlig person och bl a i egenskap av att vara en utlandsadopterad person som är kritisk till internationell adoption, och som doktorand var jag närmast hyperaktiv i alla upptänkliga både vetenskapliga och icke-vetenskapliga sammanhang som bl a en högljudd kritiker av svenska rasstereotyper av asiater och jag publicerade även en bok som offentliggjorde 28 000 mestadels socialgrupp 1-, elit- och SACO-svenskar som en gång hade varit medlemmar i högerextrema partier och organisationer.
 
Vidare låg jag under min doktorandtid bakom mängder av dokumentärer i SVT, SR och TV4 och mängder av avslöjanden och reportage i bl a DN, AB och SvD som bl a rörde kändisar som hade varit nazister eller som hade haft föräldrar som varit det och som bl a rörde officerskåren och armén, akademin och forskarna, kungahuset och hovet, direktörer och företagsledare mm och m fl.
 
Allt detta sammantaget gjorde att ett stort antal organisationer, nätverk och aktörer regelbundet kontaktade min handledare, prefekt, dekan och rektor under mina doktorandår och ifrågasatte varför jag fick vara anställd där och ens vara doktorand överhuvudtaget – politiker, professorer, generaler, kompositörer och kändisar av olika slag men också allehanda privatpersoner som upplevde att jag kränkte dem på olika sätt och sårade och gjorde dem illa med min avhandling och med mina texter.
 
Universitetet valde därför bl a att helt sonika släcka ned min dåvarande hemsida/blogg, att kalla in sin chefsjurist som fick gå igenom hela min textproduktion för att se om den var åtalbar (bl a för hets mot folkgrupp, förtal och förolämpning mm) samt att låta mina mejl vidarebefordras till utomstående personer utan att jag ens visste om det för granskning och för att användas i mediesammanhang (d v s för uthängning) då jag uppfattades vara något av en farlig person och kanske t o m som något av en ”terrorist” av särskilt prefekten, dekanen, universitetsdirektören och universitetsledningen.
 
Denna typ av från min sida högst ofrivilliga ”uppvaktning” sker då tyvärr fortfarande och regelbundet och numera är det mina chefer vid Karlstads universitet som får stå ut med utomståendes krav på att jag inte borde få vara anställd där eller ens alls inom den svenska högskole- och forskarvärlden.
 
Min disputation blev sedan en av de mest välbesökta någonsin vid Stockholms universitet men det var också en mycket dramatisk tillställning med en publik bestående av upprörda adoptivföräldrar som har adopterat utomeuropeiska barn från de gamla kolonierna, ilskna och ledsna SACO- och övre skikt-svenskar som har föräldrar eller far- eller morföräldrar som jag har avslöjat som högerextremister och svenska män som är tillsammans med asiatiska kvinnor och som har blandbarn med dem, som kände sig utpekade av mig.
 
Rosén hade kallat in en professor från Leiden i Nederländerna som opponent som redan tidigare hade reagerat mycket starkt mot mig och som hade sett till att jag redan som doktorand blev portad från de europeiska Koreaforskarnas konferenser och utesluten ur de europeiska Koreaforskarnas akademiska sällskap för ”extremism” och flera av mina texter som hade accepterats för publicering i olika tidskrifter drogs tillbaka i efterhand tack vare dennes och andra seniorforskares påverkan/inrådan.
 
Min avhandling kom efter disputationen snabbt att bli en av landets mest nedladdade avhandlingar, vilket den fortfarande är, samtidigt som en professor vid Stockholms universitet försökte få den, och därmed även mig, underkänd i efterhand p g a att jag använde rasbegreppet i avhandlingen, d v s jag skrev bl a om ras vilket många seniorforskare på fr a vänsterkanten reagerade mycket starkt emot på den tiden.
 
Efter min disputation uppstod ett brandattentat på min institution vid Stockholms universitet som en högt uppsatt kriminell aktör och en gammal s k ”överklassnazist” stod bakom – betalda och finansierade av ett flertal personer som under min doktorandperiod hade känt sig kränkta och sårade av min avhandling och mina texter.
 
Samtidigt hotades Roséns och min f d prefekts fruar och barn och Stockholms universitet valde då att hyra in vakter för att bevaka min gamla arbetsplats och skydda mina gamla kollegor och deras familjemedlemmar från mig och till slut hamnade jag inför skranket anklagad för att just ha försökt bränna upp min gamla arbetsplats och för att ha hotat mina gamla lärare, chefer och kollegor och deras familjemedlemmar.
 
Senare uppstod även ett brandattentat på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum som samma högt uppsatta kriminella aktör och samma s k ”överklassnazist” låg bakom – återigen betalda av personer som under min doktorandperiod hade känt sig attackerade av mina texter. Även mina dåvarande kollegor vid Mångkulturellt centrum fick tyvärr uppleva och stå ut med märkliga besök och telefonsamtal och ett evenemang där ställdes även in efter hot som riktats mot Mångkulturellt centrum p g a att jag arbetade där vid den tiden.
 
Efter en regelrätt cirkus av medieuthängningar som varande en ”extremistisk” forskare och sammanlagt fyra rättegångar som pågick under många års tid dömdes jag till slut till rättspsykiatrisk vård på ”stjärnadvokaten”, antirasisten och feministen Percy Bratts rekommendation och begäran.
 
Den läkare som jag hade kontakt med på rättspsyk på Huddinge sjukhus menade att jag hade duperat och manipulerat allt och alla och att jag hade hyrt in och betalat ett gäng streetsmart:a ”andragenerationsgrabbar” från ”Orten” som sedan hade utfört alla attentat och hot mot Stockholms universitet och min f d arbetsplats, handledare och prefekt liksom mot Mångkulturellt centrum.
 
Läkarens hypotes var att det i själva verket var jag som var ”the bad boy” i sammanhanget och att jag likt en slags ”genomond och överintelligent psykopat” hade lurat hela min omgivning. Han hotade mig även med att få mig inlåst på någon anstalt ”på obestämd tid” och menade att allt det som jag hade råkat ut för under min doktorandperiod var synnerligen självförvållat och ”rättvist”.
 
Därefter slutade jag att forska och publicera om både Korea, asiater och adoption då det inte är möjligt att göra det när en som jag helt enkelt blev utkastad och utslängd ur och portad från ett flertal forskningsfält. Det talades t o m om att hade jag ändå valt att dyka upp på t ex Korea- eller adoptionsforskarnas konferenser och seminarier så hade det nog kunnat sluta illa.
 
Tyvärr har då detta hänt igen nu i och med att jag på sistone har blivit hårt stigmatiserad och marginaliserad inom det forskningsfält som ägnar sig åt att studera ras och rasism, d v s uppenbarligen har jag inte lärt mig någonting av mina tidigare misstag och felsteg, och även denna gång har konflikterna återigen resulterat i sedvanliga anmälningar och uthängningar och i att jag inte kan publicera mig på samma sätt som tidigare, engagera mig inom fältet eller bevista konferenser och seminarier men turligt nog (ännu) inte i några regelrätta rättegångar.
 
Att om och om igen tvingas byta forskningsfält efter att ha gjort sig omöjlig inom ett visst forskningsområde är då inte en fördel precis inom högskole- och forskarvärlden – det går helt enkelt inte att läsa in sig på ett nytt ämne och försöka etablera sig inom det nya ämnet i fråga hur många gånger som helst under ett yrkesliv.
 
Denna gång ska det dock förhoppningsvis inte sluta på rättspsyk även om jag återigen nyligen fick ”stjärnadvokaten”, antirasisten och feministen Percy Bratt på mig och efter mig, som nog måhända med rätta anser att jag har förnedrat de ledande Korea-, adoptions- och rasismforskarna så det räcker och blir över nu vid det här laget och därmed helt enkelt förtjänar isolering och ensamhet och kanske fr a att både tystna och bli tystad och med tiden bli bortglömd.”