Kategori: Stieg Larsson
När det ena leder till det andra
Världen är bra liten, som det heter: I förrgår publicerade tyska Die Zeit ett reportage om det nya, genomsegregerade Sverige och om SD:s valseger där jag är intervjuad och idag hörde irländska Irish Times tyska korrespondent av sig, som intervjuade mig för många år sedan när Stieg Larssons första bok kom ut på engelska p g a att hen hade hört ett rykte om att jag stod nära Stieg, efter att ha läst Die Zeit-artikeln.
Den irländska journalisten skriver nu i sitt mejl att hen nyligen har uppmärksammat att ”Lisbeth Salander är tillbaka” i form av Karin Smirnoffs nya bok och att hen p g a det samt p g a Die Zeit-artikeln från i förrgår plötsligt kom att tänka på mig som hen intervjuade för många år sedan, och nu vill hen intervjua mig igen angående det nya, genomsegregerade Sverige och SD:s valseger.
Förra gången skrev i varje fall Irish Times bl a detta:
”Lingering over coffee near Stockholm’s state library, where he is about to deliver a lecture on the far right, Hübinette suggests Larsson saw in him a successor, with the same skill at gathering information about the neo-Nazi scene.
This dogged trait, he adds, fed into the lead character of Lisbeth Salander in Larsson’s trilogy.
“Some people say the lead character is based partly on me,” he says. “I am not claiming that she is just me, I can see a lot of other people in the character too, but I smiled a lot when I read the book.”
With an amenable personality – and no discernible tattoos or piercings – Hübinette seems a long way from Larsson’s borderline Asperger’s cyberpunk. Hübinette’s colourful past though would impress even the world-weary Salander.
South Korean-born but adopted to Sweden, he studied Irish at Uppsala University. As a student anarchist, he was involved in the Antifascist Action group and in an Irish republican support group in Sweden.
Today he is a controversial and divisive figure in Swedish debates – not unlike the fictional Lisbeth Salander.’
The thrillers were coloured by the Cold War and its aftermath and the sense something new was coming, suggests Hübinette, but the author died too soon to learn what was coming.
So what is coming for Sweden? Hübinette says the country remains some way behind Denmark and Norway, where far-right parties and their populism are both cornerstones of the political landscape and public debate. However, the struggle by Sweden to retool its identity for the 21st century leaves it vulnerable to a similar fate, he suggests.
“The Nazi ideology is not history in Europe,” he adds. “There are still strains of it in our present.””
Om Mona Sahlins första fysiska möte med Expo
Ann Charlott Altstadts anmälan av Mona Sahlins självbiografi ”Makt-Lös” i Aftonbladet är väl inte precis den snällaste av alla recensioner av Sahlins mycket uppmärksammade bok som jag själv hittills har läst och jag har väl inte så mycket att säga om Altstadts huvudargument att Sahlin närmast systematiskt ljuger och fabulerar och nästan ägnar sig åt ren historierevisionism annat än att jag kan bidra med mina minnen som då tyvärr inte överensstämmer med Sahlins dito – åtminstone inte sådana de är återgivna i boken.
Det var då jag som grundade Expo vars redaktion var inhyst på en rad olika Stockholmsadresser under åren 1994-97 och som i flera fall sammanföll med min egen bostad (såsom en villa i Mälarhöjden och Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende och varifrån jag författade och utgav de första numrena av Expo när den utgjorde ett uppkopierat nyhetsbrev) såsom Bysistorget på Södermalm där jag bodde under en period och där Expo samtidigt hade sin redaktion (efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget).
I samband med och efter den s k Expo-affären 1996 som bl a ledde till att landets fyra största dagstidningar åter/tryckte delar av eller hela Expo blev vi på dåvarande Expo kontaktade av ett stort antal personer, partier, organisationer och aktörer som åtminstone jag på den tiden kopplade samman med det s k etablissemanget och med kändisskap (d v s rika och mäktiga och kända högutbildade höginkomsttagare kort och gott) och som på olika sätt ville hjälpa oss.
Det hela slutade med att Mona Sahlin, som just då var ute i kylan sedan den s k Toblerone-affären, 1996 besökte Expo och min bostad på Bysistorget på Söder som bestod av en s k våning (d v s en mycket stor lägenhet med många rum och högt i tak och med flera toaletter/badrum o s v) som en idag avliden vän och jag hyrde i andrahand och där Expos redaktion och arkiv också var inhyst under cirka två års tid (ironiskt nog låg SD:s dåvarande partihögkvarter faktiskt inte särskilt långt därifrån på Magnus Ladulåsgatan). Förutom Sahlin deltog även den idag avlidne artisten Rikard Wolff och dennes partner som på mötet, vilka båda kom i sällskap med Sahlin. Det var också Wolffs partner som hade anordnat mötet då han hade haft kontakt med Expos dåvarande chefredaktör.
Under mötet och fikastunden hörde Sahlin sig för om hur det gick för oss på Expo och hon ville också veta vem av oss i redaktionen som hade en bakgrund som (dömd) antifascist då det ansågs mycket kontroversiellt på den tiden (och vilket då var jag – så jag gav mig till känna och erkände s a s omedelbart att det just var jag – på den tiden var det då bara jag och en person till som arbetade på Expo dagligdags och jag bodde då som sagt samtidigt på Expo).
Inför mötet hade jag ”plockat” fram och samlat ihop olika exempel på hur den dåvarande svenska extremhögern skrev om Sahlin och som jag minns det kopierat upp dessa exempel åt henne som bestod av olika tidskriftsartiklar, pamfletter och annat propagandamaterial. För oss på dåvarande Expo var just det en slags metod att försöka få stöd bland s k kändisar – d v s att uppmärksamma dem på vad t ex SD skrev om dem på den tiden.
Detta var då det första fysisk-kroppsliga mötet mellan Expo och Sahlin och därefter fortsatte Sahlin att ha viss kontakt med Expo medan vi på Expo fortsatte att kontinuerligt men aningen oregelbundet informera henne om vad extremhögern titt som tätt skrev om Sahlin.
OBS: Att Sahlin minns fel i sin bok förtar naturligtvis inte på något sätt hennes mångåriga kamp för hbtq-personer och mot rasism.
”Sahlin var också enligt sig själv en tidigt engagerad antirasist. Men kan det verkligen stämma att Stieg Larsson ringde henne redan på 80-talet för att berätta att hon var SD:arnas och nazisternas främsta hatobjekt? Partiet bildades först 1988 och hon hade väl knappast utmejslat en antirasistisk profil under det decenniet.
I en DN-artikel från 2011 berättar Sahlin att Stieg Larsson i ett brev upplyst henne om hatet mot henne på nätet. Hon var då helt oförberedd och förklarar det med sin kamp mot rasism, för de homosexuellas rättigheter och att hon var feminist.
Kontakten med Larsson kan alltså knappast ha skett på 80-talet för då fanns inget nät och 1995 kallar hon sig för nybakad feminist i tidskriften Reporter. Om detta verkligen hänt så är 2001 ett troligare årtal. Då skriver Aftonbladet att Passagen just stängts ner och Stieg Larsson kommenterar nazisternas aktiviteter på nätsajten och Sahlin berättar att hon blivit ”smädad”.”
Minnesstund för Stieg Larsson 15 år efter hans bortgång
Deltog idag på minnesstunden för Stieg Larsson på ABF-huset i Stockholm som Kurdo Baksi årligen arrangerar i anslutning till Stiegs dödsdag (och som just i år inträffade för 15 år sedan) och berättade om mina minnen av och min relation till Stieg tillsammans med Stiegs förläggare Magdalena Hedlund från Norstedts och regissören Henrik Georgsson som står bakom filmen om Stieg ”Mannen som lekte med elden”.
Arrangemanget ägde rum inför bl a Stiegs syskonbarn som hade kommit ned från Västerbotten för att delta i dagens minnesstund och det känns fortfarande märkligt att ha stått nära och känt en person vars böcker möjligen har sålt allra mest i världen under de senaste 12-15 åren efter världsreligionernas heliga skrifter (närmare 100 miljoner exemplar på över 40 olika språk) liksom att ha känt en person som oroade sig för SD när partiet var ett 0,25%-parti och som idag är på väg att bli ett 25%-parti.
Den långa versionen av Henrik Georgssons dokumentärfilm ”Mannen som lekte med elden” är nu ute
Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”
Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”:
Efter att igår ha sett den nya filmen om Stieg och Expo så vill jag bara säga att jag inte har något att anmärka på vad gäller levnads- och karaktärsbeskrivningen av Stieg eller vad gäller berättandet om och redogörandet för dennes antifascistiska livsgärning och jag medverkar då själv i filmen och står naturligtvis för det jag säger där om Stieg.
Det enda som kanske går att säga något om är alla de scener i filmen som med hjälp av skådespelare och statister återskapar Expos redaktion och där det ser ut som att Expo var en helvit redaktion: Faktum är då att utöver mig själv så var ytterligare en person som är adopterad från Sydkorea med i redaktionen och dessutom fanns det också flera svenska judar som skrev artiklar i Expo och som stod nära Expo.
Däremot så är Expos uppkomst och utveckling ett mer komplicerat ”kapitel” och då tittarna i det närmaste antagligen får uppfattningen att Expos tillkomst var en tämligen okomplicerad ”affär” så väljer jag här att berätta min version av det hela i punktform och jag väljer här att kalla de olika versionerna av Expo för Expo 1, Expo 2 o s v:
Expo 1
Stieg försökte redan i början på 1990-talet att skapa en antifascistisk tidskrift med brittiska Searchlight som blåkopia, förebild och modell men projektet stupade bl a på motsättningar mellan anarkister och trotskister vad gäller bl a synen på antifascistiska strategier.
Expo 2
Jag startade på egen hand den första tidskriften som kallade sig Expo 1995 som ett uppkopierat nyhetsbrev och jag var dess ”chefredaktör” och enda skribent men Stieg fanns hela tiden med i bakgrunden liksom ett antal anarkister och ett flertal andra som på den tiden bidrog med information om den svenska extremhögerns verksamhet. Innan jag startade nyhetsbrevet Expo hade jag börjat skriva om den svenska extremhögern i tidskriften Stoppa rasismen som Stieg hade skrivit för under många år och som var den viktigaste kanalen och avnämaren för dennes texter om den svenska extremhögern innan Expo 3 tillkom.
Expo 3
Efter att ha blivit kontaktad av en grupp Ung vänster-medlemmar och Röd press-skribenter startade jag och denna grupp liksom Stieg tillsammans den tryckta tidskriften Expo på hösten 1995. Bakom Expo 3 hittades även andra aktörer såsom Svenska kommittén mot antisemitism som var den viktigaste enskilda organisationen som bidrog till att Expo 3 kunde verka och existera mellan 1995-97 innan Expo 3 gick i konkurs. Det var då ett nummer av Expo 3 som de fyra största svenska dagstidningarna DN, SvD, AB och EP helt eller delvis återtryckte på samma dag i juni 1996 och därmed skrev svensk press- och mediehistoria efter att Expos tryckeri och återförsäljare hade utsatts för en serie hot, trakasserier och attentat.
Expo 4
Mellan 1999-2002 gavs Expo ut som en del av och som en bilaga till Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt som Kurdo hade givit ut ända sedan 1987 och som under många år var den viktigaste antirasistiska tidskriften för det nya minoritets-Sverige och vari mången framtida ”minoritetskändis” kom att debutera med sina texter.
Expo 5
Från och med 2003 återföddes Expo som en egen tidskrift men Stieg hann då bara vara chefredaktör för Expo 5 under ett år då han avled 2004. Expo 5 är då i praktiken det Expo som existerar idag och mellan 1995-2018 har av naturliga skäl ett försvarligt antal personer någon gång arbetat för Expo och kanske så många som ett 100-tal vid det här laget.
Andres Lokko reflekterar kring filmen om Stieg Larsson och omnämner bl a vit makt-musik bandet Division S som spelade för SD: ”Stieg Larsson fick rätt – extremismen har blivit normal”
”Stieg Larsson gick under och Jimmie Åkesson vann.”
Några reflektioner kring Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och dess föregångare Bruna gardet (vad gäller våldskapital) med anledning av NMR:s möte idag på Kungsholmstorg i Stockholm som ska äga rum utanför Stieg Larssons gamla arbetsplats TT
Tobias Hübinette 