Kategori: Stieg Larsson

Den långa versionen av Henrik Georgssons dokumentärfilm ”Mannen som lekte med elden” är nu ute

Lite speciellt att både se och höra sig själv i så stor omfattning i den långa och ”oklippta” versionen av Henrik Georgssons dokumentärfilm ”Mannen som lekte med elden” som handlar om den politiske (d v s om trotskisten och antifascisten) Stieg Larsson och som CMore ”publicerade” i veckan och som består av hela fyra 45 min.-avsnitt.
52951201_10156258350240847_7092005889288175616_o.jpg
52605179_10156258350320847_457900589573996544_o.jpg
52335228_10156258350300847_4102965017870073856_o.jpg

Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”

Mina reflektioner kring ”Stieg Larsson-filmen” ”Mannen som lekte med elden”:

Efter att igår ha sett den nya filmen om Stieg och Expo så vill jag bara säga att jag inte har något att anmärka på vad gäller levnads- och karaktärsbeskrivningen av Stieg eller vad gäller berättandet om och redogörandet för dennes antifascistiska livsgärning och jag medverkar då själv i filmen och står naturligtvis för det jag säger där om Stieg.

Det enda som kanske går att säga något om är alla de scener i filmen som med hjälp av skådespelare och statister återskapar Expos redaktion och där det ser ut som att Expo var en helvit redaktion: Faktum är då att utöver mig själv så var ytterligare en person som är adopterad från Sydkorea med i redaktionen och dessutom fanns det också flera svenska judar som skrev artiklar i Expo och som stod nära Expo.

Däremot så är Expos uppkomst och utveckling ett mer komplicerat ”kapitel” och då tittarna i det närmaste antagligen får uppfattningen att Expos tillkomst var en tämligen okomplicerad ”affär” så väljer jag här att berätta min version av det hela i punktform och jag väljer här att kalla de olika versionerna av Expo för Expo 1, Expo 2 o s v:

Expo 1

Stieg försökte redan i början på 1990-talet att skapa en antifascistisk tidskrift med brittiska Searchlight som blåkopia, förebild och modell men projektet stupade bl a på motsättningar mellan anarkister och trotskister vad gäller bl a synen på antifascistiska strategier.

Expo 2

Jag startade på egen hand den första tidskriften som kallade sig Expo 1995 som ett uppkopierat nyhetsbrev och jag var dess ”chefredaktör” och enda skribent men Stieg fanns hela tiden med i bakgrunden liksom ett antal anarkister och ett flertal andra som på den tiden bidrog med information om den svenska extremhögerns verksamhet. Innan jag startade nyhetsbrevet Expo hade jag börjat skriva om den svenska extremhögern i tidskriften Stoppa rasismen som Stieg hade skrivit för under många år och som var den viktigaste kanalen och avnämaren för dennes texter om den svenska extremhögern innan Expo 3 tillkom.

Expo 3

Efter att ha blivit kontaktad av en grupp Ung vänster-medlemmar och Röd press-skribenter startade jag och denna grupp liksom Stieg tillsammans den tryckta tidskriften Expo på hösten 1995. Bakom Expo 3 hittades även andra aktörer såsom Svenska kommittén mot antisemitism som var den viktigaste enskilda organisationen som bidrog till att Expo 3 kunde verka och existera mellan 1995-97 innan Expo 3 gick i konkurs. Det var då ett nummer av Expo 3 som de fyra största svenska dagstidningarna DN, SvD, AB och EP helt eller delvis återtryckte på samma dag i juni 1996 och därmed skrev svensk press- och mediehistoria efter att Expos tryckeri och återförsäljare hade utsatts för en serie hot, trakasserier och attentat.

Expo 4

Mellan 1999-2002 gavs Expo ut som en del av och som en bilaga till Kurdo Baksis tidskrift Svartvitt som Kurdo hade givit ut ända sedan 1987 och som under många år var den viktigaste antirasistiska tidskriften för det nya minoritets-Sverige och vari mången framtida ”minoritetskändis” kom att debutera med sina texter.

Expo 5

Från och med 2003 återföddes Expo som en egen tidskrift men Stieg hann då bara vara chefredaktör för Expo 5 under ett år då han avled 2004. Expo 5 är då i praktiken det Expo som existerar idag och mellan 1995-2018 har av naturliga skäl ett försvarligt antal personer någon gång arbetat för Expo och kanske så många som ett 100-tal vid det här laget.

image001.jpg
 
DOk.jpg
 
Expo.jpg

Andres Lokko reflekterar kring filmen om Stieg Larsson och omnämner bl a vit makt-musik bandet Division S som spelade för SD: ”Stieg Larsson fick rätt – extremismen har blivit normal”

Andres Lokko reflekterar kring (och rekommenderar) den nya filmen om Stieg Larsson i dagens SvD och omnämner bl a vit makt-musik bandet Division S:
 
Påminner gärna om att det explicit nationalsocialistiska Ekerö-bandet Division S spelade på SD:s möten och tillställningar på 1990-talet där de framförde sånger som ”Den nya aveln” (en hyllning till den s k nordiskt vita rasen, d v s till de infödda majoritetssvenskarnas s k ”ariska” kroppar/utseenden), ”Segra eller dö” (”Vi är nazister och det är bra, vi kommer att segra en vacker dag, segra eller dö, det är ditt val när stormen kommer en vacker dag” o s v och som SD:s chefsideolog och gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson nyligen indirekt citerade), ”Utsugarna” (”Revolutionen kommer nog en dag, då ska jag kräva allt jag vill ha, hela Sverige, mitt och ditt, hela Sverige ska bli fritt från kommunism och korrumperad sionism, det enda som ska finnas är nationalism” o s v) och ”Efter revolutionen” (”Än en gång vajar fanorna i topp, blod på gatan, blod överallt, än en gång håller vi fanorna högt, en vit revolution utan pardon; Vi har segrat, enat Norden, segern var hälsad ännu en gång, segern var hälsad – igen” o s v).
 
Påminner gärna också om att Åkesson och delar av SD:s ledargarnityr och SD:s ungdomsförbund lyssnade på och/eller sjöng sånger med vit makt-musikbandet Fyrdung 2009 (OBS: det är oklart om Åkesson själv sjöng Fyrdungs sånger eller om han bara lyssnade på när andra SD:are sjöng sångerna), d v s Division S efterföljare (som även bestod av f d bandmedlemmar från Södertälje-bandet Vit aggression och Linköpings-bandet Svastika) och vars sång ”Stormvinden” åtminstone indirekt kan tolkas som en slags hyllning till SD:
 
”Slutet av en tidsålder, en kataklysm har förutspåtts
Ett paradigmskifte, förändringens frö har såtts
En stormvind av insikt skall ge syre åt vår gnista
Den gamla eonens fjättrar skall så slutligen brista
 
Slutet av en tidsålder, en ny era för Nordens barn
På den brinnande stigen till befrielse, vi nu de första stegen tar
 
(…)
 
Slutet för bedragarna, slutet för deras hybris
Må den vinande stormvinden frysa deras blod till is
Ett osläckbart ursinne, en vrede så monstruös
Bojor skall sprängas, den blonda besten skall slita sig lös”
 
#brunsmetning
 
 
”I en tv-intervju om den anti-rasistiska tidskriften Expo sitter huvudpersonen i filmen ”Mannen som lekte med elden” frustrerat framåtlutad och nästan väser fram ett ord i taget: – Det. Finns. Inget. Som. Heter. Demokratisk. Rasism.
 
Det här utspelar sig i det här seklets absoluta början, möjligen just i slutet av det föregående. Strax senare framför den nazistiska rockorkestern Division S från Ekerö sin lite bråkiga poptrudelutt ”Segra eller dö” under en vit makt-konsert.”
 
(…)
 
”Jag vill om vartannat maniskt anteckna allt Larsson – och kollegerna på Expo – säger – och protestera mot det oundvikliga händelseförlopp jag ju vet ska inträffa … sedan. Efter Larssons död. Alltså nu. Men SER NI INTE VART DET HÄR ÄR PÅ VÄG? sitter man nästan och vill skrika till resten av biosalongen.
 
Jag lämnar visningen av filmen på Kungsgatan mer välinformerad än jag någonsin har varit om svensk högerextremism och varför vi har hamnat där vi är.”
 
(…)
 
”Mannen som lekte med elden” är en så obligatorisk filmupplevelse – och samtidslektion – för att den verkligen, pusselbit för pusselbit, visar hur skickligt och medvetet normaliseringsprocessen av extremhögern har fungerat. Allt går som på räls.
 
Att partiet som skrämde Larsson mer än något annat dessutom, när det så kallade topplocket ryker, ändå återkommer till skanderandet om ”seger eller död”, precis som till den rena oförfalskade rasismen, verkar inte störa nämnvärt.”

”Stieg Larsson gick under och Jimmie Åkesson vann.”

P1 Morgon intervjuade i morse Henrik Georgsson som har regisserat (dokumentär)filmen ”Mannen som lekte med elden” (https://www.moviezine.se/movies/stieg-larsson-mannen-som-lekte-med-elden) som har premiär nästa fredag (d v s den 28/9) och som handlar om Stieg Larsson och Expo: https://sverigesradio.se/p1morgon
 
”Stieg Larsson gick under och Jimmie Åkesson vann.”
 
Och tyvärr så ligger det alltför mycket i Georgssons möjligen något drastiska och cyniska uttalande från i morse för även jag har tänkt så i egenskap av att en gång i tiden ha varit Stiegs ”lärjunge” och i egenskap av att ha grundat Expo och efter att ha (när)studerat SD:s senaste valresultat och efter att ha följt och inte minst bekämpat SD ända sedan 1990-talets början när partiet inte ens lyckades erhålla en halv procent av rösterna och faktiskt var mindre än dagens Alternativ för Sverige, d v s åtskilliga av oss som var med på 90-talet upplever idag en slags permanentad overklighetskänsla som grundar sig i att det pyttelilla nazistparti som en gång i tiden i huvudsak bestod av s k gammelnazister och s k skinheads lyckades erhålla över 1,1 miljoner röster för en vecka sedan.
ec1197835b1b93da21cd5ca3cbbd5e17-mannen_som_lekte_med_elden_poster.jpg

Några reflektioner kring Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och dess föregångare Bruna gardet (vad gäller våldskapital) med anledning av NMR:s möte idag på Kungsholmstorg i Stockholm som ska äga rum utanför Stieg Larssons gamla arbetsplats TT

Just här på Kungsholmstorg i Stockholm och framför denna byggnad ska NMR hålla sitt valmöte senare idag: I denna byggnad arbetade Stieg Larsson ironiskt nog under många år då TT en gång huserade där och jag var själv mycket ofta i den byggnaden och ”sprang” för att hämta och lämna material om extremhögern och bara ett stenkast från torget bodde f ö den gamle lindholmsnazisten Arthur Ängström som var medlem i SD på 1990-talet (samtidigt som han även skrev rejält aggressiva brev till Judiska församlingen i Stockholm från sin adress i närheten av Kungsholmstorg där han bodde fram till sin bortgång i februari 2000 – dödsannonsen från DN har jag då så klart sparat) och som en gång i tiden hade varit ledare för NMR:s föregångare (vad gäller våldskapital och terrorismromantik) Bruna gardet.
40158594_10155860977870847_5299524090283950080_n.jpg
 
Bruna gardet bestod av storväxta, råa och brutala s k ”svennegrabbar” av s k ”kroppsarbetartyp” som tränade boxning och närstrids- och slagsmålstekniker (såsom dagens NMR:are gör – en skillnad är väl dock att NMR ju faktiskt grundades av övre medelklass- och överklass-”pappas pojkar” av den mer s k finlemmade, magra och klena typen med hemvist i Bromma, Lidingö, Östermalm, Danderyd och Saltsjöbaden och som ursprungligen var knutna till SD även om de s k bra och s k fina familjernas söner absolut också kan hitta på s k ”hyss” och s k ”j-lskap”) och organisationen var uppdelad i paramilitära stormavdelningar (som motsvarar NMR:s nästen) samt registrerade (Ängström hade då arbetat som s k detektiv under en tid och kunde därmed det s k ”research:andets”, privatspanandets och kartläggandets ”sköna konst”) och terroriserade politiska motståndare genom hot, trakasserier, s k hembesök och fysiska attacker på lokaler, möten och demonstrationer (d v s precis som NMR gör idag).
 
Den 5 april 1944 dömdes Ängström till straffarbete i fem år för förberedelse till högförräderi, förberedelse till spioneri och olaga vapeninnehav i syfte att störa allmän säkerhet och medborgerlig frihet och därmed ”sprängde” polisen också Bruna gardet (dock har då dagens svenska polis ännu inte ”sprängt” NMR och satt dess ledarskikt bakom lås och bom så här slutar alla jämförelser mellan Bruna gardet och NMR).
 
Efter kriget begick Ängström inga fler (politiska) brott (åtminstone inte vad jag vet) och allt tyder då på att han var s k ”nationell” och hade ”svårt” för judar in i det sista och han kunde ses (d v s för den som ville se honom ”i egen hög person” och jag hörde väl till en av dem måste jag erkänna så här i efterhand) dricka s k ”pilsner” på de gamla s k ”arbetarhaken” på Kungsholmen ända in på 90-talet.