Kategori: Stefan Löfven

Kristersson och Löfven skiljer sig åt betydligt vad gäller ideologisk principfasthet

Det går nog inte att säga något annat än att de två huvudkombattanterna i svensk politik under de senaste åren och fram tills idag (d v s Ulf Kristersson och Stefan Löfven) skiljer sig åt rejält vad gäller ideologisk ärlighet och principfasthet:

Medan Kristersson har gjort en närmast osannolik ideologisk resa från en ivrig och närmast fanatisk fri invandringsförespråkare via ett flera gånger upprepat ”jag-kommer-aldrig-att-samarbeta-med-SD”-löfte och till en ”SD ställer inte några orimliga krav”-inställning i en intervju i SvD som publicerades förra veckan och där han också försäkrar att han inte kommer att gå med på vad som helst från SD:s sida och därmed inte sälja sin själ för maktens skull (d v s Kristersson försäkrar helt enkelt att han inte är en doktor Faust eller kanske snarare som den skrupelfrie Hendrik Höfgen i Klaus Manns roman ”Mefisto”) så är Kristerssons avgående antagonist Löfven något av hans motsats:

Så fort Löfven tillträdde som Sveriges statsminister 2014 lovade han i sin regeringsförklaring att kampen mot rasism skulle bli en av hans regerings viktigaste och högst prioriterade hjärtefrågor och en tid därefter sjösatte han sedan västvärldens enda nationella plan mot strukturell rasism (och troligen t o m världens enda fram tills dess att Biden tillträdde som USA:s president och gjorde detsamma).

Nu avgår Löfven i samma (antirasistiska) anda med den ideologiska hedern i behåll genom att in i det sista satsa ännu mer på att bekämpa rasism, vilket framgår i dagens intervju med DN:s Niklas Orrenius, d v s Löfven har stått fast vid det han lovade 2014 och mellan 2014-2021 har han dessutom vid ett flertal tillfällen offentligt hävdat att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

När Stefan Löfven avgår gör han det som åtminstone västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef

Det finns väl en del att säga om Löfvens tid som statsminister och om hans två rödgröna regeringar (eller tre om en också räknar den regering som tillträdde efter sommarens regeringskris) vad gäller bl a migrationspolitiken men det går inte att säga något annat än att Löfven med största säkerhet åtminstone är västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef när han avgår då han dels:


1, Kontinuerligt och gång på gång har benämnt SD som ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet (få europeiska regeringschefer vågar idag uttrycka sig så explicit om sina länders högerpopulistiska partier),


2, har stått bakom västvärldens (eller kanske t o m världens) enda nationella plan mot strukturell rasism (åtminstone fram tills dess att Biden tillträdde efter Trump och gjorde detsamma för USA:s del),


3, har allokerat 10-tals och åter 10-tals miljoner till antirasistisk verksamhet liksom till utbildning och forskning om rasism,


4, har allokerat 100-tals miljoner för att bekämpa fattigdomen i miljonprogramsområdena,

5, har tagit intiativ till ett svenskt museum om Förintelsen,

6, samt i sitt första regeringstal explicit lovat att bekämpa antisemitism, islamofobi, afrofobi och andra former av rasism.

SD-sfären ljuger om att Löfvens biologiske far var nazist

SD-lägret i bred mening har i flera år (mass)spridit uppgiften att Löfvens båda förstaföräldrar var högerextremister och har direkt eller indirekt hänvisat till ”mina” högerextrema matriklar som jag publicerade 2002 i boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45”, som listade närmare 30 000 namn som en gång var knutna till den historiska svenska extremhögern.

Igår ägnade jag någon timme eller två åt att gå till botten med denna uppgift, som antagligen har hunnit ställa till med stor skada i många år i SD-kretsar (”men vad f-n – svetsar’n ska inte säga något om oss SD:are, hans båda biologiska föräldrar var ju nassar för h-lv-t-”), och jag vill nu härmed med all säkerhet och bestämt ”dementera” att Löfvens biologiske far disponent Karl Alvar ”Kalle” Hedberg var medlem i högerradikala Svensk opposition under krigsåren. 

Den Karl Hedberg som listas som medlem i Svensk opposition i min bok är en helt annan person – han var skogschef i Ångermanland och inget annat. ”Kalle”, som officiellt gick bort barnlös 1959, var i sin tur västmanlänning och ägde och drev en fruktaffär i Årsta centrum i Stockholm (som visserligen gick i konkurs 1958) och han hade mig veterligen inga som helst kopplingar till extremhögern någon gång i sitt liv.

Däremot stämmer det att Löfvens förstamor Margareta Löfven var inskriven som medlem i Lindholms nazistparti SSS (Svensk socialistisk samling) 1939 som tonåring och hon tillhörde därmed partiets ungdomsorganisation Nordisk ungdom (NU). Även Margaretas bror Clarence var likaså inskriven i SSS och NU och möjligen också även de andra syskonen – d v s Sif och Mildred – och det är mycket troligt att det enbart hade att göra med att deras far, d v s Löfvens biologiske morfar den värmländske typografen Ludvid ”Ludde” Löfven var en hängiven nazist.

Om Margareta och Clarence var det är dock högst oklart – i mellankrigstidens Sverige var det då mycket vanligt att ”pater familias” skrev in både sin fru och sina barn i det parti som han själv var medlem i och även beordrade desamma att rösta på samma parti som han själv röstade på.

”Ludde” blev antagligen nazist när han var bosatt i Karlstad på 1920- och/eller 1930-talen och det är mycket troligt att han anslöt sig till sin ”landsman” den värmländske veterinären Birger Furugårds nazistparti för att sedan, efter att dennes parti hade upplösts 1936, ansluta sig till Lindholms parti. ”Ludde” var f ö smått ökänd på sin tid i Karlstad då han ”på fyllan” hade kört ihjäl en tvåbarnsmor på Östra bron (d v s den gamla stenbron över Klarälven – kvinnan ifråga hamnade i vattnet och flertalet av dåtidens svenskar kunde inte simma, inte heller hon, så hon drunknade samtidigt som att hon antagligen också hade blivit skadad av påkörningen) i november 1926.

Under 1930-talets andra hälft flyttade ”Ludde” till Stockholm där han anställdes som landets antagligen ende nazistiske typograf av Lindholms nazistparti SSS på partiets tryckeri på Luntmakargatan 27 och han ingick också i styrelsen för (parti)tryckeriets aktiebolag när det grundades 1939.

När ”Ludde” fyllde 50 år i maj 1946 hyllades han i partiorganet Den svenske folksocialisten som en av SSS verkliga trotjänare. Dessutom arbetade ”Ludde” även på det högerradikala partiet Sveriges nationella förbunds (SNF) tryckeri Valkyrian på Kammarkargatan 38 i Stockholm, som trycktes på den franska tidningen L’Humanités gamla tryckpress (som tyskarna hade exproprierat under ockupationen av Frankrike och därefter skänkt till SNF).

Efter krigsslutet 1945 och ända fram tills sin död 1953 var det otroligt nog ”Ludde” som mer eller mindre ensam ombesörjde att den svenska extremhögerns olika periodiska skrifter och trycksaker i övrigt överhuvudtaget kom ut p g a att (det röda) Svenska typografförbundet bojkottade dessa båda tryckerier (denna antifascistiska tryckeribojkott varade faktiskt ända tills 1954).

Mellan 1945-50 sägs det t o m att ”Ludde” först arbetade på SSS tryckeri på dagtid och sedan gick över till SNF:s tryckeri där han arbetade vidare under kvällstid (det är f ö inte särskilt långt mellan Luntmakargatan och Kammakargatan, vilket väl var ”tur” för ”Luddes” del i varje fall).

Så nu har ännu en av SD-kretsens alltför många lögner om SAP och allehanda socialdemokrater punkterats och jag har samtidigt passat på att redovisa mer eller mindre allt jag vet om ”Ludde” (liksom om dennes barn inklusive Löfvens förstamor) så att inga vilda rykten om denne (eller om denna) börjar komma i svang (såsom att ”Ludde” var en av Lindholms närmaste män och att Margareta var ”ungnazistledare” eller något liknande) som ställer till med ännu mer skada framöver.

Stefan Löfven är fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef

Stefan Löfven är i sanning fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef (vilket jag i alla fall tror grundar sig i hans egen biologiska familjebakgrund):
Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur Sverige hade varit och sett ut idag om inte just Löfven hade varit landets statsminister sedan 2014 och fram tills dags dato, d v s efter det s k flyktingkrisåret när den svenska politiken slutligen lämnade 1900-talets klassbaserade höger/vänster-uppdelning bakom sig och GAL-TAN:iserades, d v s när kulturkriget till slut nådde Sverige (som då har gällt i våra grannländer och i större delen av övriga västvärlden bra mycket längre än hos oss men vi i Sverige brukar ju på gott och ont ofta vara ”sist på bollen” vad gäller att lämna det högmodernistiska 1900-talet med allt vad det innebar bakom oss).


I åtskilliga europeiska länder har de gamla, traditionella, socialistiska och arbetarklassbaserade masspartierna antingen smällt bort i det närmaste fullständigt eller anammat en högerpopulistisk retorik och även politik i flera västländer men detta har då ännu ej hänt i Sverige i någon större utsträckning och antagligen tack vare Löfven som hittills exempelvis har hållit kretsen runt Tankesmedjan Tiden relativt kort.
Ingen annan västerländsk regeringschef talar heller mig veterligen öppet om landets i fråga högerpopulistiska parti som varande rasistiskt och Löfven säger då t o m regelbundet att SD har en rasideologisk och nazistisk bakgrund och inget annat västland än Sverige har heller mig veterligen institutionaliserat en nationell plan mot strukturell rasism som ett stort antal myndigheter arbetar med/efter och som miljontals kronor har spenderats på. Under och efter sommarens BLM-rörelse har Löfvens regering t o m intensifierat arbetet mot rasism som ofta just benämns som strukturell rasism och allokerat ännu mer medel från statsbudgeten till att bekämpa rasism (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/09/10-miljoner-till-arbetet-mot-rasism).


Till exempel ska Barnombudsmannen kartlägga hur landets barn och unga upplever rasism (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/11/uppdrag-att-ta-fram-kunskap-om-barns-och-ungas-utsatthet-for-rasism), länsstyrelserna runtom i landet ska arbeta med att bekämpa rasism och hudfärgsbaserad diskriminering i arbetslivet (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/09/uppdrag-att-utveckla-lansstyrelsernas-arbete-mot-rasism-pa-arbetsmarknaden) och Forum för levande historia ska undersöka hur invånare i Sverige erfar rasism i kontakt med myndigheterna och all form av offentlig verksamhet såsom i relation till välfärdstjänster av olika slag (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/kunskap-om-rasism-i-kontakt-med-myndigheter-ska-kartlaggas) och antagligen kommer snart ett förslag till ett förbud mot rasideologiska och nazistiska organisationer och särskilt de som kan kopplas direkt till våldshandlingar.

Stefan Löfven kommenterar BLM-rörelsen och DN:s reportage om den svenska antisvarta rasismen

Statsminister Stefan Löfven har nyligen kommenterat den svenska afrofobin och antisvarta rasismen med anledning av DN:s och Niklas Orrenius stora reportage om att vara afrosvensk och svart i dagens Sverige.
Löfven.jpg
 
Löfven är då fortfarande åtminstone västvärldens enda regeringschef (bredvid möjligen Kanadas dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om diskriminering och rasism) som öppet och explicit talar om både strukturell diskriminering och om vardagsrasism och som har sjösatt en nationell handlingsplan mot strukturell rasism, diskriminering, hatbrott och rasideologiska grupperingar och han leder fortfarande världens första och enda regering som sedan hans tillträde 2014 självidentifierar sig som en feministisk liksom antirasistisk regering.
 
Vidare är Löfven antagligen västvärldens mest antifascistiska regeringschef (bredvid möjligen Tysklands och Frankrikes dito – utanför västvärlden har jag lite dålig ”koll” på hur det talas om frågor om fascism och nazism) vilket sannolikt åtminstone bl a bottnar i att hans biologiska föräldrar/familjer var högerextremister (Löfven som då är svenskadopterad har i stort sett själv sagt att det beror på det, så jag biologiserar och essentialiserar honom inte här) och sedan 2014 har det inte bara handlat om att Löfven gång på gång har kallat SD för ett rasistiskt parti med fascistiska och nazistiska rötter utan också om att han om och om igen har allokerat miljontals och åter miljontals kronor till antirasistisk verksamhet av olika slag och både på myndighetsnivå och på civilsamhällesnivå liksom till forskning om rasism och inte minst har Löfvens rödgröna regering 1+2 satsat mycket stora summor på miljonprogramsområdena.
 
Jag har då själv som den enda forskaren i Sverige vid två tillfällen på raken erhållit Löfvens rasismforskningspengar vilket har möjliggjort att jag just nu ”peak:ar” i yrkeslivet vad gäller s k ”output” (d v s forskning och publikationer) och jag är väl medveten om att ”après Löfven le déluge” för åtminstone min egen del för aldrig mer kommer en regering som Löfvens att styra landet igen mot bakgrund av den konservativa och högerpopulistiska orkan som just nu råder och alla vi antirasistiska forskare som har ”tjänat” på Löfven-åren har då tyvärr ingen ljus framtid att vänta utan tvärtom kommer åtminstone min egen s k karriär att snart gå fullständigt utför.
 
 
”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”, skriver statsministern.
 
De intervjuade i DN-reportaget sade att för dem handlar Black lives matter främst om hur de behandlas i Sverige, inte vad som pågår USA. Enligt Stefan Löfven krävs det ett systematiskt och djupgående arbete för att radera ut den diskriminering som många utsätts för varje dag.
 
I inlägget nämner han att länsstyrelserna fått i uppdrag att ”öka kunskapen och medvetenheten bland aktörer på arbetsmarknaden om rasism, med fokus på afrofobi”.
 
Ett växande problem är den våldsbejakande högerextremismen, enligt statsministern som hänvisar till en utredning som tillsattes förra året som ska se över ett eventuellt förbud mot och ett särskilt straff för medlemskap i rasistiska organisationer.
 
”Detta innebär inte bara ett ökat hot om attentat och grova våldsbrott, det är ett hot mot vår demokrati”, skriver Löfven.
 
I februari nästa år ska utredningen redovisas.”

Om regeringen Löfvens satsning på forskning om rasism

Igår kom Forums för levande historia rapport ”Slutredovisning 2020 av uppdrag att samordna och följa upp den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott, 2016–2019”, som bl a redovisar hur Löfvens rödgröna regering, som då fortfarande och hitintills är världens både första och enda antirasistiska och feministiska regering, har allokerat forskningsmedel till den svenska högskole- och forskarvärlden som specifikt handlar om forskning om rasism. Detta har då aldrig tidigare hänt i svensk idé- och lärdomshistoria och universitets- och forskningshistoria och det kommer nog kanske aldrig att hända igen.
VR.jpg
 
År 2016 beviljades 17 forskningsprojekt bidrag via Vetenskapsrådet och år 2019 handlade det om 18 projekt. Själv är jag den ende svenske forskaren som tilldelades medel vid båda tillfällena och jag är mycket väl medveten om att det är högst sannolikt att jag just nu upplever min höjdpunkt vad gäller min s k yrkeskarriär mot bakgrund av att ingenting kommer att vara sig likt igen vare sig efter pandemin eller efter 2022 års val när det nya TAN-högerblocket tar över landet.
 
Med all säkerhet kommer frågor om ras/rasism att fortsätta att ”fade:a” bort från den politiska agendan och från den svenska offentligheten liksom från (svenska) språket i sig (vilket det då finns siffror på – ras har de svensktalande slutat att tala om för länge sedan och bruket av ord som rasism, rasistisk/t och rasist/er har då minskat dramatiskt i publicerad och offentlig svenskspråkig text sedan 2010-talet) såsom har skett ända sedan det s k flyktingkrisåret 2015 och efter att frågor om ras/rasism ”peak:ade” under 2010-talets första hälft och för min del kommer allt bara att gå utför när Löfven-regeringens satsning på att bekämpa rasism är över.
 
Eftersom de två Löfven-regeringarnas absolut världsunika satsning på att bekämpa rasism snart är över så skadar det inte att redovisa alla de som erhöll medel för att forska om rasism 2016 respektive 2019 för äras dem som äras bör innan ”allt är över”, som det brukar heta, och ”allt” innebär då storskaliga statliga satsningar mot rasism och forskningsutlysningar och medelstilldelningar som specifikt handlar om rasism.
 
Själv har jag f ö alltid tänkt att det faktum att Löfven trots allt är världens och fr a och inte minst västvärldens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef har att göra med hans egen familjehistoria och med att ”allt börjar i Värmland” vad gäller den svenska s k nationella rörelsen och dess historia, d v s det faktum att Löfvens biologiska föräldrar och inte minst hans värmländska biologiska morfar (som f ö höll hela den svenska s k nationella rörelsen ”under armarna” efter kriget som landets enda s k nationella typograf) var s k nationella har spelat en absolut avgörande roll för denne vad gäller att som både partiledare och regeringschef engagera sig mot rasism.
 
Löfvens regeringstid är f ö trots allt ännu inte över – senare i år kommer exempelvis den internationella konferensen mot antisemitism och för hågkomsten av Förintelsen att äga rum i Malmö och innan Löfven avgår kommer Sverige förhoppningsvis att få sitt Förintelsemuseum vare sig det hamnar i Värmland, Stockholm eller Malmö.
 
Det ska slutligen också sägas att inte särskilt många av dem som erhöll medel 2016 har hunnit slutredovisa sina forskningsprojekt i form av publikationer men några har i varje fall hunnit göra det.
 
forskningsprojektansvariga och forskningsprojekt som erhöll medel från Vetenskapsrådet 2016 för forskning om rasism:
 
Kivanc Atak: Färgrik eller färgblind? Polisbevakningen av rasmässigt motiverade brott i Sverige
Hannah Brady: Rasism inom hälso-och sjukvården. Utveckling och implementering av antirasistiska strategier genom gemensam kunskapsproduktion och utvärdering
Mattias Ekman: Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken. Diskurser om invandring och flyktingar i tider av kris
Mattias Gardell: Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism, korrelationen mellan organiserad och oorganiserad våldsbrottslighet och ultranationalismens affektiva dimensioner
Gördel Granström: Offer för rasism
Cordelia Hess: Antisemitismens arkiv i Skandinavien. Kunskapsproduktion och stereotyper i ett långt historiskt perspektiv
Tobias Hübinette: Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet
Ulrika Kjellman: Hur ser du ut människa? Illustrationer av människan som art och ras i vetenskapliga publikationer från 1800 till nutid.
Jenny Madestam: Demoraktins väktare eller rasister? En experimentell studie av xenophobi bland svenska polisstudenter
Edda Manga: Metodologiska laboratorier – hur skapa etiskt och vetenskapligt hållbara metoder att mäta diskriminering på grund av etnicitet, hudfärg och religion?
Marta Miklikowska: Att lära sig fördomar. Empatin och föräldrarnas roll i utvecklingen av ungdomars invandrarfientliga åsikter.
Diana Mulinari: Bortom rasism. Etnografier om antirasism och att leva tillsammans
Paula de los Reyes: Invandrade mödrar – rasifierade barn. Vägval,konflikter och visioner.
Maja Sager: Domstolen som arena för kamp mot och om rasism
Malin Thor Tureby: Judisk och kvinna. Intersektionella och historiska perspektiv på judiska kvinnors liv i Sverige under 1900- och 2000-talet.
Mattias Wahlström: Sociala medier som diskursiv möjlighetsstruktur för attacker mot flyktingboenden
Nikolay Zakharov: Derasifieringsstrategier och praktiker i Brasilien, Storbritannien, Sverige och Sydafrika.
 
forskningsprojektansvariga och forskningsprojekt som erhöll medel från Vetenskapsrådet 2019 för forskning om rasism:
 
Per Adman: Varför diskriminerar offentliga tjänstemän? Om betydelsen av omedvetna diskriminerande attityder
Charlotte Alm: Etnisk diskriminering i rättsliga sammanhang. Betydelsen av förhörspersoners modersmål för tillförlitlighet och mottaglighet för påverkan vid förhör.
Linda Andersson Barnett: Att samla in mänskligheten. Förhistoria, ras och instruktioner för “vetenskapligt” resande, ca 1750–1850
Sevgi Bayram Özdemir: Förövare, offer och åskådare. Ett holistiskt perspektiv på rasism och diskriminering bland unga
Katarina Berndt Rasmussen: If you´re all egalitarians, how come you´re so racist? Sociala normer, implicit bias och diskriminering
Anna Bredström: En ny biologism? Hur medicinsk forskning, policy och klinisk praktik hanterar etniska skillnader i hälsa
Magnus Bygren: Inkludering och exkludering på arbetsmarknaden – ett intersektionellt fältexperiment
Martin Ericsson: Vetenskapen som försvann? Produktion, gränsdragning och cirkulation inom svensk rasforskning ca 1935-1970
Tobias Hübinette: Det svenska r-ordet. Användningar av och förhandlingar om termerna ras och rasism i samtida svensk internet- och sociala medier-baserad kommunikation
Michal Krzyzanowski: Invandring och normalisering av rasism. Diskursiva skiften i svensk politik och svenska medier 2010-22
Anne Kubai: Produktionen av deporterbarhet i Sverige. Ensamkommande minderårigas asylprocesser i krisberedskapens tid
Simon Lindgren: Motståndets algoritmer. Att analysera och lära av antirasistisk aktivism i datafieringens tidsålder
Mehek Muftee: En studie om muslimska kvinnors erfarenheter av islamofobi och deras arbete med konst och aktivism
Paula Mulinari: Konsumtion, vardagsrasism och vardagsmotstånd
Paula Mählck: Madam och hembiträdet. En narrativ studie av hushållsarbete och postkolonial rasism i Dar es Salaam
Cristian Norocel: Det högerextrema metapolitiska projektet i digitaliseringens tidearv (E-META)
Lena Wägnerud: Att skapa legitimitet i migrations- och asylprocesser. Ett genusperspektiv
Jeong Jin Yu: Rasdiskriminering hos svenska etniska minoritets ungdomar. En blandad metoddesign

Löfven berättar om sin biologiska mor

Victor Johansson intervjuar idag statsminister Stefan Löfven i SvD som ärligt (och kanske även rätt så naket och utelämnande) berättar om sina biologiska föräldrar och fr a om sin biologiska mor (och hans biologiska far såg honom f ö aldrig ens, framkommer det i intervjun) och om varför han blev bortlämnad och hamnade på barnhem innan han placerades hos en (socialistisk arbetar)familj i (det röda) Ådalen och resten är ju onekligen historia som det heter.
 
60340641_810972965933949_315540505523912704_n.jpg
Och allt (SD-)tal om att Löfven är ett ”nazibarn” som dessutom styr ett f d pro-nazistiskt ”rasistparti” är då rena dumheter även om Jimmie Åkesson upprepade denna sistnämnda historierevisionistiska myt under den gångna veckans EU-valsdebatt i riksdagen (”ni kröp för nazisterna…” o s v sade då Åkesson bl a till Löfven).
 
Och slutligen, det är väl visserligen mitt fel att alltför många (SD:are) kolporterar den förstnämnda nidbilden av Löfven som ett ”nazibarn” eller snarare boken ”Den svenska nationalsocialismen: Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som kom ut 2002 och som listade uppemot 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i, finansiärer av eller sympatisörer till den historiska svenska extremhögern och vari Löfvens båda biologiska föräldrar då finns med, men vad hans biologiska föräldrar och biologiska far- och morföräldrar och familjer en gång tyckte och tänkte har då ingenting att göra med Löfven som idag utan konkurrens är Europas och kanske även västvärldens allra mest antifascistiska regeringschef.

När Bildt låter som 90-talets antirasister och Löfven som 90-talets antifascister

Det har verkligen gått långt i politiken när paret Carl Bildt och Anna Maria Corazza Bildt numera låter som 1990-talets antirasister i dagens DN (nästan i varje fall för som DN skriver ”mellan raderna” så är det nog knappt några moderater som tycker som paret Bildt idag vad gäller att vara pro-utomeuropéerna och anti-högerpopulisterna men när ”f-n blir gammal blir han religiös” som det heter) och när Stefan Löfven idag låter som 90-talets antifascister i dagens SvD (Löfven använder då om och om igen beteckningar som högerextremism, rasism och vit makt-rörelsen när han talar om SD och om de andra högerpopulistiska partierna runtom i Europa och han gör det verkligen ”utan att blinka”) och dessutom på samma dag och inför EU-valet.
 
Sveriges f d statsminister och nuvarande statsminister har f ö det gemensamt att de båda också har fått hantera de två största flyktinginvandringsvågorna i svensk historia (d v s de mänskliga katastrofer som följde på Kalla krigets slut och Jugoslaviens upplösning respektive på Kriget mot terrorismen och den arabiska våren) men utöver det så är ju skillnaderna annars enorma: Bildt styrde då landet med indirekt stöd från Ny Demokrati medan Löfven vägrar att styra Sverige med indirekt stöd från SD och Bildt hade att göra med ett SD som på hans tid var ett 0,2%-parti medan Löfven tar strid mot ett parti som numera hamnar på 18-20% och som har ”stulit” 100 000-tals arbetare från SAP.
 
 
Stefan Löfven i dagens SvD:
 
”- För mig var det ett ideologiskt vägval att stå upp mot högerextremism.”
 
(…)
 
”- Högerextremister har alltid de rätta svaren. Det finns inget samhällsproblem som inte går att skylla på invandrare. Men den vägen fungerar inte.”
 
Carl Bildt och Anna Maria Corazza Bildt i dagens DN:
 
”– Men historien kan bubbla upp och historiska och kulturella motsättningar kan slå över i kombination av hat och rädsla som driver människor till ett våld som vi inte hade föreställt oss, säger han.
 
– Detta är viktigt just nu. Jag ser hur populisterna och extremhögern spelar på rädslan. Rädsla för dem som är annorlunda. Rädsla för migranterna. Rädsla för dem som har en annan hudfärg. Rädsla för hbtq-personer. Rädsla för romer.”
 
(…)
 
”Makarna Bildt låter inte som många andra politiker, när de pratar om rädslan i vår tid.
 
– Nu spelar man på rädslan för islam. Det är avgörande. Förr var det så att det stora hotet mot Sverige var katolikerna. Det har vi kommit över. Sedan var det judarna som skulle ta över världen. Nu är det islam som ses som hotet, säger han.
 
Det är en hotbild som båda vill nyansera.
 
– Mångfalden berikar Sverige. Mångfalden behövs och är bra, om du har ledare som kan hantera den, säger hon.”

Löfven fortsätter att vara Europas mest antifascistiska regeringschef

Europas mest antifascistiska regeringschef skrädde verkligen inte orden i dagens EU-valsdebatt i riksdagen samtidigt som han varnade och kritiserade den svenska och europeiska högern för att samarbeta med högerpopulisterna och högerextremisterna:
 
”EU-valet är en folkomröstning om högerextremismens framfart, om de ska erbjudas makt eller motstånd.”
 
”Vi har regeringar som avbryter korruptionsarbetet, som stärker sin makt över domare, tar kontroll över statliga medier och pekar ut delar av civilsamhället som utländska agenter. Det här är vålnader från Europas förflutna som går igen.”
 
”De har lyckat dra ned Europa i mörker förut, aldrig, aldrig får vi ge dem chansen igen.”
 
Och naturligtvis kontrade Åkesson med att falskeligen och historierevisionistiskt påstå att SAP ”kröp för nazisterna” innan och under kriget när det i själva verket var så att det just var arbetarrörelsen som stod i frontlinjen i kampen mot den dåtida extremhögern.
 

Stefan Löfven ”intar” Sagerska palatset

Historiens vingslag eller kanske snarare historiens ironi:
51513615_10156220923830847_7591309735962345472_n.jpg
 
Härligt att se västvärldens ”meste” antifascist (i alla fall just nu, d v s ingen politisk ledare och regeringschef i något annat västland är i skrivande stund lika ideologiskt antifascistisk som Sveriges ”nygamla” statsminister Stefan Löfven, som vid minst 4-5 tillfällen implicit eller explicit har kallat SD rasister, fascister, nazister och högerextremister) som dessutom är svetsare (d v s han ingår i det s k LO-kollektivet och det gör det hela lite annorlunda än när t ex Carl Bildt, som är adelsman, bodde i palatset under sin statsministertid) ”inta” Sagerska palatset eller Sagerska huset där de stenrika ”överklassnazisterna” Leo och Vera Sager, som bl a var medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund och som finansierade delar av den svenska extremhögern och även försökte ena denna, en gång huserade och Vera Sager som var medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen ända in på 1980-talet bodde då kvar i palatset fram tills sin död 1988 och palatset var då Sveriges allra sista bebodda privatpalats i urban miljö.